Senaste tiden har det känts mörkt och tråkigt med tanke på rådande omständigheter runt om i världen. Mycket oro att handskas med både för min egen skull men även på jobbet med att bemöta öron från andra.
Hade sett fram mot en härlig semester till Kreta nu på vårkanten men den fick avbokad. Får försöka att längta lite till och hitta en ny resa att se fram emot.
Har försökt att blicka framåt mot hösten och satt upp några mål på vägen dit. Några projekt som skall göras klart och några som skall påbörjas.
På föräldrafronten ser det ljust ut. Världens bästa 4åring samt 3 åring håller oss sysselsatta varannan vecka, men med tanke på att det är väldigt intensivt att umgås under den veckan och försöka hitta på spännande äventyr som får barnen att bli lite stimulerade så tycker jag att vi sköter oss.
Den stora tjejen har nu börjat sin karriär på hästfronten. Hon har börjat att träna på att rida för fullt. Och den lilla kan ju inte va sämre hon så hon hakar på den stora och rider hon med. Det är tur för oss att jag har 2 snälla hästar sedan innan för någon ponny blir det inte ännu på ett tag.. iallafall om vi vuxna får bestämma.
Påsken har snart passerat och det har varit lite smått konstigt att inte fira den med familjen som vi brukar göra. Att nu istället hålla sig så gott de går på sin egen kant är faktiskt med blandade känslor. Familjen har alltid varit mig närmast men samtidigt är det ju den man vill skydda mest av allt. Nåväl, vi har gjort lite små utflykter iallafall. Utan barnen i år. Varit och tänt lite ljus i en otroligt fin kyrka och planterat blommor på en av alla gravar. Det har blivit en liten tradition att åka till den graven vid påsktiden.
Min förhoppning är att kunna återuppta skrivandet en aning i den mån det finns tid.
Tiden rusar förbi och livet som mamma till en snart 4 åring är väldigt varierande kan jag säga. Tänk att så små barn kan ändra sig åldermässigt såå snabbt. Ena stunden 3,5 o i nästa 13 snart 14 i humöret typ. Men det är den bästa och mest fantastiska prövningen jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Att ständigt argumentera med en minikopia av sig själv kan faktiskt vara allt från frustrerande till väldigt fantastiskt. Och att även ha en fantastisk bonusdotter som pendlar mellan att vara 2,5år och typ 13 är även det väldigt intressant.
Det har hänt en hel del sedan förra inlägget. Mitt fantastiska liv kastades väl ganska brutalt upp och ner där i början av 2018. En mardröm blev verklighet. Jag och min dotter pappa separerade. Men det bästa ur den tragedin är faktiskt att vi är väldigt goda vänner och har hittat en balans där Steffi mår bra och inte hamnar i kläm. Även om livet ställt oss på prov många gånger och även gör än idag..
In i mitt uppochnervändna liv hamnade då en mycket fantastisk kille som idag faktiskt är min stora trygghet i livet. (Ni kommer säkert höra mer om honom framöver)
2018 skulle jag kunna kalla för året när jag hittade mig själv och styrkan inom mig. Styrkan att orka leva vidare med ett enormt bagage som stundvis ännu tynger ner mig ibland, men som samtidigt gör mig så stark när jag ser tillbaka på allt jag klarat av. När jag äntligen satte ner foten och blev mig själv igen. När jag slöt att dömma mig själv så hårt och faktiskt vågade börja tycka om mig själv.
Vi mammor har nog rätt lätt att dömma oss själva rätt hårt. Att se alla motgångar som svagheter hos oss själva. Vi låter andra dömma oss. Men av vilken anledning? Stå upp för dig själv för det är ingen annan som kommer göra det åt dig.
Hoppas vi ses snart igen ♡
Ganska tråkig och förmodligen kännas jäkligt lång.
Det är underbart med lite svöngar ibland. Till viss del och så länge som kontrollen ännu finns känns det lagom pirrigt i magen.
Men så kommer den där jäkla korsningen. När vägen delar sig och det faktiskt är dags för beslutet om det ska gå åt höger,vänster eller rakt fram ner i diket. För bakåt är inte ens ett alternativ.
Jag tror att jag stod rätt still där i korsningen. Velade och hade mig flera gånger om. Var påväg ner i diket också men höll mig kvar på vägen. Mitt i korsningen..Visste liksom inte vart jag skulle sväng. Allt såg ganska mörkt ut. Men så plötsligt tändes ett gatulyse framför mig så jag såg vägen. Eller om jag helt enkelt bara öppnade båda ögonen och såg att den ena vägen bara var en smal stig som inte skulle ha tagit mig längre än runt nästa sväng för att sedan fastna mellan två träd eller vad som nu fanns där. Vad vet jag. Jag valde inte den vägen.
Just nu känns allt så mycket lättare efter att ha valt vilken väg jag skulle köra på just där. Just då.
Även om taktiken blev den vanliga. Plattan i mattan Ingen minns en fegis!
Lyckoruset som ständigt bubblar under ytan just nu önskar jag att alla kunde få ta del av. Men den behåller jag själv. För jag är värd det! Efter all motvind måste även jag få känna medvind i ryggen och inte bara knivhugg!
Har märkt hur fantastiskt livet är om man bara ser det ur rätt synvinkel. Kanske tänder upp någon extra strålkastare ibland och njuter av att få vara huvudpersonen i sitt eget liv.
Livet är underbart när man delar det med fantastiska människor.
Jag har min dotter som alltid kommer vara mitt allt. Även mina nära och kära. ♡
Säger bara.. njut av livet. Det går inte i repris ♡
Det finns ju faktiskt något som heter vändpunkten och där kan man tydligen va många gånger. För varje gång som livet tar en annan riktning så kan man faktiskt springa in där och gå ut igen och ta en annan väg. Valet är ditt och ingen annans.
Vissa bitar kan inte styras alla gånger. Som att behöva ligga vaken och sömnlös en hel natt pågrund av mardrömmar och ganska så taskiga tankar.. sånt tar oerhört mycket energi men det är inget som skall få ta all energi. Sömnen har varit tillräckligt drabbad under en längre period och alldeles för dåliga konsekvenser har det blivit av det. Därför avskyr jag att behöva erkänna det men jag säger inte att det är okej för det. Det är viktigt att välja vilka människor som skall få påverka ditt liv. För folk gör det. Vissa påverkar mer än du tror och det kan vara okej till viss del. Men när dessa personer gör sådant och sedan bara går utan att säga hejdå eller ge svar varför de drar. Då känns det plötsligt inte lika okej längre.
Åter igen så behöver man få sig en ögonöppnare. För att när man faktiskt blundar och kopplar bort allt de som varit och öppnar ögonen igen så kan det faktiskt stå något framför en som börjar tillföra positiv energi igen. Något som bara smugit sig in mitt framför en som en fallgrop där man landar på en dunkudde och inte med ansiktet ner i asfalten. Den känslan är rätt så härlig faktiskt. För just nu vill jag inte behöva skrubba sönder mig mer. Plåstret måste få sitta där en stund så att det läker. Ärret får jag leva med men inte ett öppet sår.
Huvudet vill en sak och kroppen en annan.. ja ni vet, det vanliga.
Har reflekterat rätt mycket senaste tiden på hur mycket tid som varje människa egentligen lägger på att bry sig vad alla andra tycker.. Hur mycket man fokuserar på egentligen onödiga saker och ting.. oj ursäkta att jag inte har städat, livet är upp och ner för tiden räcker inte till.. Ursch vad jag ser ful och trött ut. Men JA! Livet är så. Ingenting är perfekt. Alla bilder som visas på sociala medier är ju inte den exakta verkligheten. Vad vet vi vad som är gömt utanför bilden? Det är därför jag inte lägger upp några bilder hemifrån. För mitt hem är allt annat än perfekt. Det är kaos. Det är smutsigt ja till och med dammråttor i hörnen i vissa rum. Det står disk på bänken. Tvättkorgen svämmar över vissa dagar. Jag är frånvarande många timmar på dygnet men vet ni vad.. jag gör så gott jag kan och kan inte göra mer än så.
Jag har länge gått med dåligt samvete men har faktiskt börjat tänka om. Varför skall jag ha det när jag inte behöver. Jag behöver inte leva i en perfekt värld. Bara den fungerar för mig och min familj så får det väl duga hur det än är. Även om drömvisionen är en annan så ser verkligheten inte ut så.
Allt för ofta sjunker vi ihop. Glömmer att sträcka på oss och känna en värdighet i det vi gör. Ibland är man nöjd med vad som sker men allt för ofta vill man hela tiden nå högre höjder och bättre mål. Kunna klara av något som tycks vara omöjligt för andra bara för att kunna ge sig själv en klapp på axeln och vara stolt över sig själv. För i slutändan är det de som är viktigt. Att du är stolt över dig själv för det du faktiskt klarar av. Inte om någon annan är det.
Idag är allt så mycket ljusare. Detta lilla snötäcke som ligger på marken ger faktiskt så mycket mer ljus. Och det bästa av allt är att det ger mig energi. Ljuset är precis det som behövs just nu för att kunna starta upp alla mål jag har satt upp. Hästarna skall börja luftas ordentligt och min träning skall få lite mer fokus. Kan faktiskt erkänna att det känns mer motiverande att ut och springa med barnvagnen när det är lite ljusare än i det eviga mörkret som varit under hösten.
Glöm inte att sträcka på dig idag och om du har möjlighet så titta på dig själv i spegeln och se hur fantastisk du faktiskt är. Oavsett om du ser trött ut, eller att du börjar se äldre ut än du egentligen känner dig. Va stolt över den du är och vad du kan bli. Bry dig inte så förbannat mycket om vad alla andra skall tänka och tycka. ♡
Att uppå det även känna hur den där sömnbristen gör sig påmind i kroppen varje morgon som klockan ringer är också sådant som får tankarna att vandra.
Vilka val skall göras när och varför. Kan det inte bara finnas ett facit som man kan bära med sig i bakfickan och ta fram för att veta att allt som sägs blir rätt. Slippa sitta och se hur livets pussel bara slits isär framför ögonen på oss.
Ett val jag för alltid kommer vara stolt över är att sätta min dotter till världen. Världens mest underbara lilla människa med ett hjärta som rymmer mer kärlek än jag någonsin sett maken till. Tänk om jag kunde se världen ur dina ögon varje dag. Tänk om allt bara kunde vara sådär lugnt och underbart som det var precis i början när du kom. Inga krav och måsten.
Tänk om man som mamma föralltid kunde få stanna i det där härliga lyckoruset och aldrig behöva göra något annat än att bara få njuta av livets alla sekunder. Slippa alla måste som ändå i slutändan är det som skjuter en i foten. Många misstag som skall begås och många svåra och orättvisa beslut som skall fattas.
Just nu. Idag. Så skulle jag vilja pausa livet. Rätta till de där pusselbitarna som har blivit kantstötta och bara limma fast dem i varandra igen.
En pusselbit kommer dock aldrig att kunna slitas ifrån mig och det är familjen
Som det förmodligen ser ut i alla småbarnsfamiljer så finns inte alltid tiden eller orken. Samma är det faktiskt för mig också.
Många olika vägar har vi vandrat på. Testat på livets olika prövningar. Vissa prövningar har varit värre än andra. Har precis varit med om en resa där jag varit tvungen att faktiskt lära känna mig själv och lyssna på hur jag faktiskt mår. Tidigare har jag haft så sjukt lätt att bara tränga undan de jobbiga och köra på. Har väl tänkt något i den här stilen"Va fasiken de blir inte mindre jobbigt för att jag pausar. " men tro mig. De blir det och pausar man inte i tid så slår de tillbaka så sjukt jävla hårt så det känns som att all luft går ur en.. och i efterhand har jag frågat mig själv många gånger. Va det värt det?
När man då väl pausar så känns det som att livet visar sig från en helt annan sida. WOW! vad mycket jag har missat att se förut. Men nu syns alla detaljer i ett helt nytt perspektiv.
Fortsätter kämpa på fast inte på samma sätt som tidigare. Nu är det för att kunna se hela livet och alla fina detaljer och människor som faktiskt finns i det.
Steffi busar på som alltid. En duktig tjej som tar för sig och hela tiden utmanar sig själv. Hon har verkligen utvecklats till en stor tjej och jag kan inte säga annat än att mitt mammahjärta svämmar över av kärlek. Visst vissa dagar vill jag bara gråta när hon bara trotsar och trotsar och gör tvärt emot vad jag ber henne om. Men när hon kryper upp i famnen och ger en kram och puss och säger " Älskar dig mamma" ja då är allt jobbigt trots som bortblåst
Bjuder på en fantastisk bild som får mig att känna så mycket kärlek. Det är ju helt galet att en sådan liten människa faktiskt kan vara ens hela värld. Varje morgon när jag vaknar och varje kväll när jag ska sova så finns hon i mitt hjärta ❤
Dagarna springer förbi. det märks att våren är påväg med stormsteg för vilka härliga dagar de har varit nu.
vi dras med en envis förkylning och lillan verkar inte få bli pigg efter den ena förkylningen innan nästa dyker upp. såååå tröttsamt. svårt att få till det med Vabbdagar och ett evigt pusslande.. men snart vänder det.. väl?
Börjar så sakta räkna ner dagarna nu. bara 10 dagar kvar ungefär tills vi åker på en välförtjänt semester. hoppas vi kan ladda batterierna och komma hem med ny energi inför sommaren.
Nu har vi äntligen börjat landa i vårat nya hus. hemligheten jag pratade om för ett tag sen va ju en flytt. vi är nu mera bosatta på en större gård än våran andra och håller på att anpassa den för våran verksamhet med alla djuren. såååå himla underbart.
Mindre underbart är väl att hundarna och hästarna varit på upptäcksfärd på egen hand runt vid grannarna.. liiiite smått pinsamt faktiskt och jobbigt då en av hästarna lyckats skada sig och blivit stel och kantstött kan man säga. men ingen veterinär har behövt kallas till plats så får väl ändå vara glad för det.
katterna trivs så himla bra att kunna springa runt i alla uthus och i stor trädgård och det känns jätte bra för min del. Men det som känns bäst är att Steffi verkligen trivs och älskar sitt nya rum. äntligen har hon fått ett eget rum som hon sover i på nätterna. inga problem med läggningen heller. antingen somnar hon inne i våran säng och så bär vi in henne sen. eller så somnar hon i sin säng när någon av oss sitter inne vid henne och lyssnar på avslappningsmusik. så rogivande att få den stunden med henne på kvällen.
Önskar nu er en underbar kväll.
va rädda om er, man vet aldrig om det kommer en morgondag 💖
Idag har vi bara varit hemma och haft en så där perfekt mysdag. vi tog sovmorgon, lekte lite med Steffis leksaker sen åt vi frukost. sov förmiddag och bara va. En härlig dag där vi bara kunde glida runt i pyjamas fram till lunch. Inga konstigheter alls.
Allt känns så bra när vi hinner med sådan kvalitetstid tillsammans.
på eftermiddagen tog vi oss en liten promenad i skogen med en av mina hästar. fast Steffi tycker nog att det är hennes häst. Steffi har fått sin mosters gamla sadel som hon fick av sin morfar när hon va 3 år. det är typ 17 år sedan och nu får Steffi lära sig rida i den. kanske blir hon en lika duktig monté ryttare som sin moster, vem vet 😊❤
Med förhoppningar om en lika härlig dag i morgon önskar jag nu er god natt. och för er som ska köra bil i morgon bitti. kör lugnt!! ♡
Den här tjejen gör mina dagar underbara ♡♡
Det är tisdag. Eller rättare sagt onsdag nu.. som vanligt så lyser sömnen med frånvaron. Alltså blir det lite funderande för mig istället. Idag har jag vid flera tillfällen reagerat på att jag funderar och grubblar över vad just jag är tacksam och stolt över att jag har lyckats med i livet. Vilka mål har jag egentligen uppnått som jag som liten drömde om?
Här sitter jag nu och är 26 år fyllda. Mamma till en tjej på snart 1.5 år. Sambo och förlovad med kärleken i mitt liv och husägare. Jag har mitt arbete att gå till. Jag har fantastiska människor runt mig. Helt enkelt så är jag nöjd med tillvaron. Vad finns det att klaga på.
Visst vi har mycket toppar och dalar i familjelivet, somliga stunder kan det storma ordentligt men återigen så hittar vi stunder som faktiskt är bra. Precis som innan vi fick Steffi. Jag menar livet är inte perfekt fast att visionen kanske är den men jag tror att det är omöjligt att leva ett perfekt liv så de är inget jag någonsin tänker sträva efter heller.
Idag vill jag verkligen hylla fröknarna på Steffanies dagis. Helt fantastiska och ger sådan energi. Det är personer som verkligen trivs med sitt arbete och det ger en enorm trygghet bland barnen. Men framförallt till mig som mamma. Jag som kommer dit med mitt trötta barn. Jag som faktiskt har dåligt samvete över att inte kunna va hemma mer med henne utan att det är dags att börja komma tillbaka i livsrutinerna igen efter en underbar mammaledighet. Jag känner mig helt varm i hjärtat när jag ser vilket engagemang ni visar för att ta hand om min dotter. Ni som kommer vara en stor del av hennes dagar och veckor nu mer. Vill förmedla till er alla hur lycklig jag är som kan få känna den tryggheten ♡
Sen kan jag inte hjälpa att jag faktiskt börjat sakna att arbeta i barngrupp. Så kanske i framtiden att det blir att gå tillbaka till det yrket igen. Framtiden får utvisa.
Nu ska jag försöka stänga ögonen och sova lite. Det är ju faktiskt en ny dag i morgon. ♡♡
Lite blandade bilder på min energikälla. Hon som får mitt mammahjärtat att svämma över av kärlek. ♡♡♡
