middleaged

Allting är stilla
Vindens svala beröring på mina kinder
Trädens rötter som sträcker sig panikartat efter någon ... något, precis under markens yta
Barken på trädets stam, likt en torr sprucken häl
Solen som bländar mina ögon
Dessa underverk, precis som vi.
Skogens ljud, trädens och stigarnas röster som ingen hör
Vad säger de?
Vad tänker de?
Vad känner de?
Är det vi som är de naiva, dumma och förmätna
och De som är de storslagna, kloka och kärleksfulla?
Hur mkt ska de stå ut med innan de slår tillbaka ... är vi kanske där nu?

Gör jag rätt .... eller fel?
Jag försöker stå på mig med det som känns rätt för mig, men det sårar honom ...
Jag vill inte att han ska känna sig otrygg o osäker på min kärlek ... men detta är ju allt jag kan ge!
Är det verkligen rätt då?
Eller är det jag som inte kan älska på det sättet?
Han tog mig med storm och jag har fått uppleva känslor som jag nog aldrig känt förut ... någonsin!
Hur kan det då bara ändras såhär?
Jag försöker hitta förklaringar:
- förälskelse-bubblan sprack
- relationen går in i en annan fas
- mina gamla rädslor gör att jag stänger av
- jag känner mig trängd och jagad av hans överösande av känslor o kärlek
Eller har helt enkelt känslorna svalnat?
Jag tänker att när man måste kämpa för mkt och när något känns svårt .... så är det inte rätt. Kan det verkligen vara så? Allt känns ju så rätt i huvudet ju!
Han är ju min stora kärlek!
Var den så kort kanske?
Kanske är den typen av relation, som han kan erbjuda, inte menat for mig? Kanske är jag en ensamvarg som bara behöver närhet lite då och då ... inte hela tiden?
Hur ser man på det i vårt samhälle ... hur e man som människa då?
Är inte människan menad att leva i flock, tillsammans, nära varandra? Är jag då ingen människa? Eller kanske en onormal människa?
Jag har lovat mig själv att vara sann, att stå upp och säga som det är ... direkt! Men jag är så rädd ... rädd för att såra någon jag älskar, rädd för att ta förhastade beslut o inte kunnat ta tillbaka. Rädd för att jag då måste stå mitt kast och inse att det var min enda chans till äkta kärlek .... om jag bara hade stått kvar i det jobbiga ett litet tag till.
Älskar dig!
/A

Varför vill du inte ge dig av ... du tungsinta ångest som fastnat i mitt bröst! Du håller mig fången i denna sorgsna nedstämdhet utan att förklara! Mina känslor av glädje, lycka och trygghet är borta ... bara sorg, rädsla och oro finns kvar ...

Snälla, dra vidare nu ... "you have overstayed your welcome"!

Ännu en sommar var på väg att ta slut, augusti – 2002. Mitt liv skulle ändra riktning igen, som så många gånger förut. Denna gång var det en språkkurs i franska som skulle rädda mig från tristessen och alla måsten här hemma. Allt var klart - pengar på kontot, lägenhet på Rivieran, tjänstledigt från jobbet och framförallt var jag singel igen. Tre veckor kvar, bara tre veckor tills jag skulle leva ett bekymmersfritt liv ett tag, trodde jag! Men, så träffade jag mannen i mitt liv.

Det som hände den kvällen var något jag aldrig tidigare upplevt, jag blev kär vid första ögonkastet! Jag hade visserligen fått i mig en och annan drink under kvällen, och klockan var strax efter tre på natten, men jag föll, handlöst. Trots drinkarna så minns jag exakt vad som hände, vad jag sa, hur vi såg på varandra och hur det kändes inombords. Jag var kär!
Veckorna innan jag åkte var helt underbara och vi träffades nästan varje dag. När han hade sina barn så träffades vi på lunchen och sen pratade vi i telefon när barnen somnat. När de var hos sin mamma sov jag över varje natt. Vi pratade, älskade, skrattade och lärde känna varandra på djupet. Vi hade samma värderingar, samma drömmar och samma tankar om framtiden. Vi var så förälskade!

Känslan av hjärtesorg infann sig när jag satt på planet söderut. Jag ville egentligen bara stanna hemma och fortsätta min underbara kärleksresa, men jag stod emot … ville visa mig stark. Det var ju bara tre månader, sen skulle vi fortsätta vår gemensamma resa. De första veckorna på Rivieran var mest långa, dyra telefonsamtal, tårar, skratt och drömmar om oss två. Jag läste franska på dagarna och skrev brev och talade med honom på kvällarna. Som jag längtade … jag trodde jag skulle dö av saknad. Han kom ner och hälsade på en helg, det var en av de mest fantastiska helgerna i mitt liv.

Sen fick jag vänner i skolan och vi började umgås mer och mer. Det var roligt att ha lite folk omkring sig även på kvällarna. Vi ordnade middagar och fester. Gick ut och åt och njöt av den härliga miljön. Jag fortsatte att skriva brev och prata med min älskade varje dag, men jag ville också försöka njuta av tiden jag hade kvar innan det var dags att åka hem igen. Jag såg inget fel i att jag inte längre satt hemma i lägenheten och drömde om oss, jag tänkte ju på honom hela tiden … pratade om honom med mina nyfunna vänner och längtade tills jag skulle få se honom igen.

Känslan jag hade i kroppen när det hände första gången var någonting som jag minns från min barndom. Skulden, blandat med en lätt panik, trycket över bröstet och klumpen i halsen. Jag var inte medveten om mitt svek först, men när han talade om för mig vad jag gjort för fel och hur ledsen han blivit, så förstod jag. Eller gjorde jag det? Nu, efter många år av självrannsakan inser jag att jag egentligen aldrig förstod vad jag gjort för fel. Men jag erkände, bad om förlåtelse och för varje gång kom jag längre och längre bort ifrån den jag var.

Men visst hade jag en skuld i det, visst skulle jag ha ringt eller åtminstone skickat ett sms. Visst skulle jag inte ha låtit honom sitta där hemma, hundratals mil bort, och oroa sig. Visst skulle jag ha förstått att han skulle bli sårad om jag hade så roligt att jag helt enkelt glömde av att ringa. Jo, så var det. Jag behövde bara få honom att förstå att det aldrig skulle hända igen. Jag skulle aldrig såra honom så igen. Jag lovade!

Dagarna gick, veckorna gick och allt var lugnt och härligt. Min tid på Rivieran tog slut och jag återvände hem till Sverige. Vi pratade redan om att flytta ihop, jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand och vi skulle bo i hans 3:a. Jag träffade hans barn, det gick bra, vi gillade varandra. I maj 2003 blev vi en familj, jag blev bonusmamma och för första gången i mitt liv hade jag allt jag drömt om. Men livet blev inte så lätt som jag trott, jag hade svårt att hålla mitt löfte till honom. Jag bröt det när jag ibland ringde senare än bestämt. Jag bröt det när jag pratade, skrattade och dansade för länge med andra på fester. Jag bröt det när jag la ner mer tid på att planera resor med mina tjejkompisar än med honom o barnen. Jag bröt det även när jag var iväg med mina tjejkompisar och inte ringde tillräckligt ofta.

Känslan från min barndom kom allt oftare, jag lärde mig dock att undvika den genom att anpassa mig efter hans humör. Jag valde allt oftare att hålla tyst även om jag inte höll med honom och även om jag upplevde att jag blivit orättvist behandlad. Det var lättast så. Det som annars kunde hända var att han, efter att han tydligt klargjort att felet var mitt, skulle bli sur och det kunde i vissa fall hålla i sig i flera dagar. Ångesten som kom, när mannen jag älskade ignorerade hela min existens, var definitivt någonting jag till varje pris ville undvika.

Sakta men säkert försvann jag, kvar fanns en version av mig som allt oftare undvek konflikterna, de förväntade, de som jag visste skulle komma. Därför höll jag inne med mina åsikter och anpassade mig mer och mer, tills jag kom att bli den person som jag trodde han ville ha. Men inom mig fanns hon fortfarande kvar, mitt sanna jag, den som jag försökt att dämpa ner och trycka undan så länge jag kan minnas. För inte började detta med min stora kärlek … det började mycket tidigare än så.

Ensam ... vad är meningen med det?

Ensam är stark? Nej, ensam är halv.

Det har gått 4 år nu.

Jag tänkte fortsätta livet utan en "special someone", det var min plan.

Tillfälliga relationer bara, för lustens skull, men inget mer!

Nu känns allt så annorlunda.

Min hjärna säger fortfarande att jag klarar mig alldeles utmärkt utan en livspartner.

Men mitt hjärta skriker efter kärlek - tvåsamhet!

Att få höra ihop, att få vara kär, att få älska på riktigt!

Att BLI älskad på riktigt!

Och det är här det blir så svårt ... för jag kan inget göra!

Du måste ju bra få komma till mig.

Var finns du, min livskamrat?

Jag sneglade på mobiltelefonen som låg bredvid tangentbordet, skulle jag skicka ett sms och erbjuda mig att hämta henne, eller skulle jag säga att jag kunde vänta kvar i stan tills de var klara? Jag plockade upp den blanka iPhonen från bordsskivan och började författa ett meddelande; ”Hur går det, är ni klara än? Jag sitter fortfarande kvar på jobbet så du kan lämna henne här om det inte dröjer alltför länge. Kram”

Klockan var nästan sju på kvällen och kontoret på åttonde våningen vara nästan tomt. Tankarna i huvudet började snurra. Borde jag skita i det o låta honom köra hela vägen hem? Det var ju ändå så det var sagt. Men egentligen gör det mig ingenting att vänta en stund till. Uppfattas det som att jag för snäll då? Jag vill verkligen inte låta mig utnyttjas mer, vill inte hålla på att irritera mig på att han inte erbjuder detsamma tillbaka.

Mobilen ringde, det var han. – Hej, jag och Karin undrar om du kanske vill komma hit och äta med oss, så slipper du laga mat sen. Min första impuls vara att svara nej såklart, men så lät jag frågan ta en vända till i mitt huvud och plötsligt kändes det väldigt självklart att jag skulle åka dit o hämta vår dotter och samtidigt passa på att äta middag där. – Ja, varför inte, det låter trevligt, svarade jag. Han lät väldigt förvånad när han svarade att jag var välkommen. Sen meddelade han adressen och talade om vart jag kunde parkera.

På vägen dit var jag på mycket bra humör, jag sjöng högt till musiken på bilradion och kände mig inte det minsta nervös. Utanför hennes hus gjorde jag en perfekt fickparkering på sista lediga platsen precis utanför. När jag kom in hälsade jag på hans tjej med en kram och det kändes avslappnat och lugnt. Vi har träffats ett par gånger tidigare och hon är ju en trevlig tjej. Det var dock lite skumt att se dem tillsammans såhär, på hemmaplan, och efter ett tag kunde jag uppfatta att det nog är Karin som bestämmer i den relationen, vilket jag fann lite ironiskt.

Vi satt ute på altanen och åt och middagen var trevlig men det slog mig gång på gång hur lite de ville veta om mig. Inga frågor alls, de pratade båda väldigt mycket men bara om sig själva. Hon om sitt jobb, sina barn och väninnor och han om sin egen förträfflighet. Han hade fortfarande samma manér – detta med att göra sig rolig på andras bekostnad och att skratta högt åt sina egna skämt. När jag satt där, kunde jag känna en känsla av tacksamhet. Dels för att jag inte hade denna typ av ytliga relation med mina nära och kära och dels för att det inte längre var jag som levde med honom. Sorgligt kanske, men väldigt skönt att inse att jag har det väldigt bra som jag har det.

När det var dags att åka hem och vi satte oss i bilen, jag och min dotter, kände jag mig full av förväntan och glädje – jag insåg för första gången på väldigt länge att jag verkligen har ett blankt, oskrivet blad framför mig nu. Jag kan bestämma helt själv hur jag vill uppfostra min dotter och hur jag vill att samtalen runt vårt middagsbord, hemma hos oss, skall låta.
Det var verkligen en helt underbart härlig känsla!

Det gick en rysning igenom hennes kropp, vad hade hon varit med om? Hade hon verkligen blivit så påverkad av en annan människas rena närvaro, att hon valde att göra detta hemska?

Maria hade alltid varit fascinerad av andra människors ansikten, hur olika de kunde vara, allt från storleken på näsa och mun till djupet i ögonen. Hon kunde helt förlora sig i någon bara genom att utforska personens ansikte. Redan som mycket liten kunde hon fastna med blicken i en annan människas ögon, drömma sig bort i dem och se långt in i dess djup. Maria hade sedan tidig ålder fått höra att det var fult att stirra, men hon kunde inte kontrollera det. Det var som att hennes ögon var totalt åtskilda från hennes hjärna, som att de inte alls hörde ihop. Hon kunde inte hjälpa det, hon var bara tvungen att utforska dessa ansikten, trots att hon fick bannor för det.

Allt eftersom åren gick upptäckte Maria att hon kunde se in i andra människors allra innersta små skrymslen, hon kunde se deras väl gömda minnen, minnen som de kanske inte själva visste fanns där. Hon kunde höra hur de talade till sitt inre, till sin själ. Antagligen hade det alltid varit så men när hon var liten visste hon inte tillräckligt för att förstå vad det var hon såg. Men nu, efter ett halvt liv av erfarenheter och prövningar i sitt liv, förstod hon. I början var det skrämmande, hon kände sig obekväm och kände som att hon snokade i andras liv. Men med tiden kunde hon istället se det som en möjlighet att hjälpa. Hon vågade aldrig berätta för någon vad hon kunde se och höra, då hade de nog skickat henne till psyket, men hon hittade ett sätt att använda sig av sin gåva, hon utbildade sig till mental coach.

Klockan var fyra och det hade redan börjat skymma ute, stämningen i det lilla ombonade rummet på tredje våningen var spänd. Maria kunde känna oron och ångesten i luften, den kändes tung och verklig, som att den nästan gick att ta på. Mannen som satt i den mörkgrå tygfåtöljen mittemot henne var tyst. Hans kropp hade sjunkit ihop lite och andningen var långsam och djup som om han egentligen var ganska lugn, men blicken sa någonting annat. Den var undvikande, orolig och flackande, ungefär som hos ett misshandlat djur som för första gången möts av godhet utan att veta vad det är. Maria försökte fånga mannens blick men han lät sig inte snärjas, han stretade emot med näbbar och klor för hålla sin distans och inte låta henne komma nära.

   ”Varför har du kommit hit till mig idag?” frågade Maria och lade huvudet lite på sned så som hon ofta gjorde när hon talade med sina klienter. ”För att jag var tvungen”, svarade mannen snabbt. ”Vem har tvingat dig menar du?” Maria lutade sig lite fram emot mannen och gjorde ett nytt försök att fånga hans irrande blick, men utan framgång.      ”Kanske inte tvingat direkt, men min fru har hotat med skilsmässa om jag inte går och pratar med någon”, svarade mannen och sträckte lite på sig. ”Och det går inte, skilsmässa alltså, det går inte”, fortsatte han och Maria kunde höra en liten stegring av panik i den mörka, lite hesa rösten. ”Varför kan ni inte skilja er? Vad är det som gör det så omöjligt?” fortsatte hon. ”Det bara går inte, så är det bara, jag kan inte säga mer.” Mannen lutade sig bakåt i fåtöljen och lade armarna demonstrativt i kors över bröstkorgen, diskussionen var över, han tänkte inte berätta mer.

Visarna på den runda träklockan som satt ovanför dörren segade sig fram. I tio minuter satt de där, utan att tala, utan att byta en enda blick. Luften i det lilla rummet kändes lika tung och orolig som tidigare men nu fanns där också en annan känsla. En känsla av längtan, nästan som en känsla av åtrå som växte sig starkare och starkare. Maria kände hur hon blev varm om kinderna och hur det pirrade i kroppen. Det surrade i fingrarna, i tårna, i varenda liten cell i kroppen och ända upp till toppen av huvudet. Var kom denna starka känsla ifrån? Hur kunde hon överhuvudtaget tillåta sig att känna såhär? Nej, det måste vara något annat, något som hon omedvetet kommit att tänka på. Det kan inte ha någonting med mannen i fåtöljen att göra. Hon hade ju precis träffat honom, hon hade ju ingen aning om vem han var, hon hade ju inte ens fått tillfälle att se honom i ögonen än.

En liten blänkande svettdroppe tog form i pannan på mannen mittemot. Precis vid hårfästet syntes den, slingrande på sin väg ner mot det vänstra ögonbrynet. Där tog det stopp och droppen löstes upp i den svarta, kraftiga båge av hår som hängde ner över mannens trötta ögonlock. Han ryckte till, torkade sig i pannan med baksidan av handen och lyfte blicken. Maria insåg att hon hade slutat att andas, hon var spänd som en båge och väntade på att hans blick skulle nå hennes. Hon hade en sådan stark längtan efter att få se rakt in i de djupa, mörka ögonen, hur kunde det vara så? Hur kunde hon längta efter någonting som hon aldrig sett förut? Mannens blick mötte hennes och det var som att hon föll med full kraft, rakt ner i en avgrund. Maria flämtade till och tog sig för bröstet. Hennes hjärtslag var hårda och dova, som ljudet från bastrumman i ett av de hårdrocksband hon hade lyssnat till i tonåren.

Maria försökte verka oberörd men det gick inte att dölja vilken påverkan han hade på henne. Hon hade aldrig varit med om någonting liknande, trots hennes många möten med främmande människor och förmågan att se deras inre världar. Här såg hon ingenting, bara ett stort svart hål. Hon var så tagen av stunden att hon inte hade märkt hur mannen mittemot hade förändrats. När hon tittade upp såg hon att han nu satt längst ut på kanten av den mörkgrå tygfåtöljen med armbågarna på sina knän och händerna knäppta framför sig. Hans andning var lika långsam och djup som tidigare men blicken var annorlunda. Den blick som nu mötte hennes var stadig och bestämd, hans mun med mungipor som tidigare hängt ner var nu formad till ett skevt leende. Mannen naglade fast Maria med sin blick samtidigt som han böjde sig fram och tog hennes händer, det gick som stötar genom Marias kropp vid beröringen. Hon kände sig mjuk och varm och liten, som när hon, fem år gammal, vilade i sin pappas stora trygga famn.

   ”Kom”, sa mannen plötsligt. Maria vaknade upp ur sin dvala och såg på honom. ”Kom till mig”, sa han igen, denna gång med lite mer allvar i rösten. ”Jag behöver dig.”

   ”Och jag behöver dig”, hörde hon sig själv säga samtidigt som hon lutade sig fram mot honom. Han luktade rent, inte rent som från nytvättade kläder eller tvål utan rent som från nybonat golv. Doften från hans frasiga, nystrukna skjorta sökte sig in genom hennes näsborrar och vidare in i hennes hjärna, hon kände hur någonting förändrades inom henne. Hur kunde detta ske? Det var ju hon som brukade penetrera folks inre, inte tvärtom. Varför sa hon att hon behövde honom? Vem var denne man som bara genom sitt själva varande kunde påverka henne så totalt? Skit samma. Hon kände av hela sitt väsen att hon behövde honom! Hon ville vara i hans våld, hon kände sig underlägsen honom och hon tyckte om det. Hon längtade efter att få lägga sitt öde helt i hans händer.

Den svarta skinnväskan, som tidigare stått lutad mot fåtöljen, men som nu låg i mannens knä, innehöll en laptop, ett glasögonfodral och en kulspetspenna i guld. Mannen plockade upp glasögonen ur fodralet och satte dem på sig. Han såg väldigt korrekt ut där han satt i sin mörka kostym, välpolerade skor och svarta hornbågade glasögon. Maria kunde inte sluta titta på honom, hon var som i trans, hon satt helt stilla och såg med andakt på när han, ritualmässigt, tog upp den bärbara datorn ur väskan, fällde upp skärmen och tryckte igång den. Det surrade till från fläkten i datorn och sen dök den välkända Windows symbolen upp på den blå bakgrunden. Mannen började skriva något, hon kunde inte se vad men det var som om hans fingrar dansade fram på tangenterna. Med ett bestämt klick på Entertangenten avslutade han sin ”skrivardans” och snurrade runt datorn så att Maria skulle se skärmen.

Hon såg framför sig ett välbekant ansikte, en kvinna, ungefär i hennes egen ålder, med blont hår och leende, gröna ögon. Ett lätt illamående började sprida sig i kroppen när det nu, sakta men säkert, gick upp för Maria vem mannen som satt mittemot henne var. Trots denna vetskap och att hon nu visste vad han var kapabel till så kunde hon inte få bort känslan av fascination för honom. Hon tittade upp från datorskärmen, rätt in i mannens mörka ögon och letade efter ett tecken, en enda liten bekräftelse på att det hon var på väg att göra var rätt.

   ”Var finns hon?” frågade mannen lugnt. I enlighet med hennes tystnadsplikt men framförallt på grund av moraliska aspekter så visste Maria att detta var en fråga hon absolut inte kunde besvara. Ändå gick den inte att hejda, den otroliga kraft som steg i hennes kropp, nerifrån magen och upp genom strupen, hon kämpade med hela sitt inre, hela sin själ, för att stoppa orden som höll på att lämna hennes mun, men det var omöjligt.

   ”Liljegårdens Kvinnohem.”

I samma stund som hon hörde dörren slå igen och mannen, som för en liten stund sen hållit hennes händer, försvann, var det som att fördämningarna brast. Hon rasade ihop, som ett korthus, mot det kalla linoleumgolvet och smärtan hon kände i sitt bröst höll på att klösa sönder henne inifrån. Maria försökte se men ögonen ville inte öppna sig, allt var svart omkring henne och den trygga, varma känslan hon haft tidigare, när hon suttit med sina händer i hans, var som bortblåst. Nu var hon bara liten och rädd. Ångesten, som rev sönder hennes inre bit för bit, rasade som en vildsint best i hennes späda kropp och Maria skrek ut sin förtvivlan, ensam i det lilla ombonade rummet på tredje våningen.

Tony höll andan, inte skrika nu. Han tittade ner, blodet låg som en spegel runt hans fötter och långt borta hörde han det dova ljudet av bestämda fotsteg komma närmare och närmare.

Han undrade ofta hur mamma hade haft det i livet, innan han föddes. Hon pratade aldrig om det, varken med Tony eller med någon annan. Att hon aldrig hade velat ha barn, det visste han, för det hade hon skrikit åt honom många gånger under sina raseriutbrott, men varför, det visste ingen. Att hon inte mådde bra och att hon var psykisk sjuk, det visste alla, men ingen pratade om det. Tony hade fått lära sig att leva med hennes nycker, han visste numera hur han skulle bete sig för att undvika stryk. Men värre var det med alla andra, som inte visste, och som på något sätt alltid lyckades reta upp henne. De brydde sig inte förstås, de fick ju inte se hennes mörka sida. Det var ju när hon kom hem, till honom, som den kom fram och då var det han som fick ta emot slagen, skriken och de elaka orden.

Tony hade precis gjort klart sin skrivläxa när grannens svart-vita katt dök upp utanför köksfönstret. Det var i mitten av augusti och därför mycket varmt, så fönstret stod öppet. Katten hoppade in och trippade fram mellan växterna i de terrakottafärgade krukorna som stod innanför fönstret. Tony kände paniken växa i bröstet när han med blicken följde den smidiga kattens framfart på fönsterbrädan. Hans mamma låg i sovrummet i andra änden av lägenheten och tog igen sig. Hon hade haft en jobbig natt och behövde vila sig en stund.

Han satt där, med hjärtat i halsgropen och vågade knappt andas när han såg det svart-vita djuret ta sikte på högen med dagstidningar som låg på det lilla telefonbordet bredvid fönstret. Intill tidningshögen stod telefonen, en gammal, grå bordstelefon med nummerskiva och krullig sladd. Katten var visserligen smidig men det lilla bordet var rangligt och risken att det skulle välta var stor. Tony vågade inte göra några hastiga rörelser med risk för att skrämma katten till att hoppa, eller ännu värre, till att försöka ta sig ut igen, då med risk för att välta ner en blomkruka på vägen. Han försökte istället att locka på den genom att vissla väldigt tyst. Det fyrbenta djuret vände huvudet mot Tony och såg rakt in i hans ögon, för en sekund försvann all oro och han kände sig helt lugn. Då hoppade katten! Tony såg det svart-vita djuret flyga genom luften som i slow motion och han sprang mot telefonbordet. Katten landade på tidningshögen, bordet vinglade till och i samma stund som bordet föll blev allting tyst.

Han höll andan, telefonen hade först träffat Tonys stortå och sedan landat upp och ner en bit bort. Det ringde i öronen när han stod där med blicken fäst vid blodet som sakta rann ut på golvet under hans fötter. Långt bort hörde han sin mammas bestämda, uppjagade steg men då var han redan på väg in i sin egen värld, sitt eget universum, där ingenting längre kunde skada honom.

Motorvägen framför Christian blev rödare och rödare då allt fler bilar bromsade in. Klockan var fem på eftermiddagen och som vanligt, varje vardag, var det kö vid IKEA. Christian saktade ner, visaren på hastighetsmätaren rörde sig långsamt ner mot 30, han lade in tvåan och släppte sakta upp kopplingen. De rullade fram på den svarta asfalten, som en lång orm slingrade sig bilar fram mellan räcken och diken. Var alla på väg hem, så som han själv? Kanske fanns det en och annan som var på väg till jobbet, någon som jobbade skift, en sjuksköterska kanske eller någon Volvoanställd?

Christian kände sig trött. Han hade haft en lång arbetsdag som inte riktigt hade gått hans väg utan lämnat kvar en känsla av otillfredsställelse inom honom. Det störde honom. Varför kunde han inte bara släppa det, varför låg irritationen kvar som ett mörkt regnmoln i bröstet på honom? I normala fall skulle Christian ha sjungit med i någon låt på radion eller pratat lättsamt med en kompis i telefon. Istället kände han sig så otroligt ledsen. Han mötte sin blick i backspegeln och la märke till det sorgsna uttrycket i ögonen. Han ville bara gråta. Högt, ulkande och fult ville han gråta, som ett barn. Han sneglade in i bilarna bredvid, där satt människor som pratade lättsamt i telefon, med varandra eller som sjöng med i någon låt på radion. Där satt också människor som, precis som Christian, satt och stirrade rakt fram, rakt in i sin egen värld, helt uppslukade av sina egna liv och sina egna bekymmer. Det kändes så overkligt. Här fanns massor av människor som antagligen ville gråta, precis som han. Högt, ulkande och fult. Men ingen gjorde det. I bilen närmast Christians bil satt en kvinna med glasögon och blont, axellångt hår. Han gissade att hon var runt fyrtiofem år, att hon var gift och hade två barn. Han tänkte att hon träffat sin man tidigt i livet, kanske redan i skolan och att de för längesen låtit kärleken mellan dem försvinna i samma takt som vardagstristessen ökat. Hon var en av dem som satt och stirrade rakt fram och Christian föreställde sig att hon tänkte på sin man, hur likgiltig hon kände sig inför honom och att hon kommit till en punkt när hon börjat inse att livet måste vara mer än det var just nu.

På något sätt kände han sig besläktad med kvinnan i den andra bilen. Förmodligen för att de tankar han fantiserade om att hon tänkte egentligen var hans egna. Han visste att han sedan länge hade gett upp, att han hade rättat sig i ledet och släppt alla drömmar och visioner om en annorlunda framtid. Men kanske var det just idag som han skulle våga följa sitt hjärta och säga som det var?
Christian rycktes plötsligt ur sina tankar när bilen bakom honom tutade ihållande. Han såg att de röda lyktorna framför honom hade slocknat och han fick öka hastigheten för att hänga med. Köerna lättade och snart rullade det på som vanligt på motorvägen. Snart skulle han vara hemma hos familjen, hemma i det liv han valt och som han förmodligen skulle fortsätta att välja även i framtiden.

Ibland får man små påminnelser av livet .... många kallar det sammanträffanden, andra kallar det slumpen ... eller kanske ödet?

Jag har iaf slutat tro att det bara är ren slump att saker dyker upp i huvudet, drömmarna eller till och med i verkliga livet.

Det är små påminnelser om något som varit eller som skall komma. Något som betytt mycket för en ... eller som varit jobbigt och gjort ont. :-(

Ibland behöver man bara påminnas om dem för att stanna upp och minnas, ta lärdom och kanske glädjas lite grann.

Trevlig helg!

/A

Den sitter som en klump i halsen ... som gör det svårt att svälja och ibland även att andas lugnt och sansat. Oron ... för allt det som jag inte kan påverka, som jag inte ens vet om det kommer att ske!!

Varför är det så lätt att hamna i det eviga "katastroftänkandet" ... jag är ju inte dum, jag vet ju att det bara är negativa fantasier, inget verkligt alls. Ändå hamnar jag där ...

Jag jobbar verkligen på att bara leva i nuet ... men det är ju så svårt, HUR GÖR MAN?
Hjälp mig att fatta! Hjälp mig att knäcka koden ...   

/Jag

Vet egentligen inte vad jag saknar ... sexet eller dig? Jag vet bara att jag blir lite sorgsen när jag tänker på dig, och att jag inte är en del av ditt liv längre ... o du av mitt ?
Du fick mig att må bra när vi var tillsammans och det var en underbar känsla. Däremot mådde jag inte lika bra när vi inte var tillsammans, då var huvudet fullt av tvivel, frågor, undringar ... kär?? Nä .. men bra att ha så länge ... tills jag blir kär (i dig eller någon annan)!
Förstår att du valde nått annat ...
Önskar bara att jag kunde få ringa o säga hej nångång ?
Miss U ...
/den hemliga nätdejten

   ”Du betyder ingenting för mig, men det gör hon, hon förstår mig.”

Antar att det känns lättare när man inte är kär på riktigt ... men det känns ändå tungt.

Dumpad för någon annan ... fast du sa att det berodde på avståndet :-)

Tack, det var omtänksamt av dig.

Tänk att man är en sån "bekräftelse-junkie" ... vill bara gråta!

Trots att jag visste innerst inne att vi var "chanslösa" ihop så var du viktig för mig ...

Jag kommer sakna dig ....

Take care!

/fd. dejten

Astrid satt hemma i sin stora våning på Södra vägen, hon tittade lite förstrött på TV när det ringde på dörren. Hon gick ut i hallen för att öppna men stannade ett ögonblick framför spegeln. Hon mötte sin egen blick, det fanns ingen glädje i de insjunkna ögonen. Hennes vita, stripiga hår föll ner över de knotiga axlarna och hon hade svårt att hålla balansen. Astrid lämnade sin sorgliga spegelbild och fortsatte mot dörren, långsamt vred hon om låset och öppnade. Utanför stod en man, Astrid bad honom stiga in och de kramades, hennes utmärglade kropp försvann nästan i hans famn, hon var så liten och skör.

Hållningen som alltid varit så stolt, var nu krum. Astrid hatade att bli gammal. Hennes förr så skinande hy var full av ålderdom, mörka fläckar både på kinder och på händer. Håret var glest och glanslöst, det som en gång varit hennes stolthet. Hon hade varit en mycket vacker kvinna en gång men nu var hon bara gammal och trött.

Hon gick före honom in i köket och de satte sig vid köksbordet. Han försökte fånga hennes blick men ögonen hade blivit dystra igen och hon stirrade ut i tomma intet. – ’Hur har du haft det’, frågade han och hon berättade att hon mått dåligt ett tag, hennes röst var darrig och mycket mörkare än förr. Hon hade alltid haft ett sätt att gnugga sina händer när hon pratade men nu låg de tunga och orörliga på bordet.

Det hade blivit mörkt i köket, utanför tändes sakta stadens ljus. Hon reste sig på ostadiga ben och fick hålla sig i bordet för att inte falla tillbaka ner på stolen. Han sträckte fram sin hand för att hjälpa men hon blängde argt på honom och slog undan hans hand. Astrid var så arg på honom, på den han hade blivit. Hon, som var uppfostrad i ett hem där yta var viktigast, där man ansåg sig vara bättre och finare än många andra och aldrig fick visa sig sårbar eller prata om sina känslor, hur skulle hon någonsin kunna acceptera att han blivit sån där?

Hon skämdes, hon såg det som en personlig förolämpning att han hade följt sitt hjärta. Förstod han inte hur det hade påverkat henne, hur det hade framställt henne? ’Egoist’, tänkte hon och insåg att hon aldrig kunde acceptera att hennes ende son älskade en annan man.

/AeW

Så satt jag där, på akutmottagning i Varberg. 

– Jag vill nog att du gör en datortomografi iallafall, hade läkaren på vårdcentralen sagt och med ens blivit allvarlig. Jag hade inte känt mig så orolig innan, men datortomografi, det lät så allvarligt.

Jag tittade mig omkring, väntrummet jag satt i var nyrenoverat. De detaljer som tidigare varit blå var nu grå. De gamla, mönstrade tygsofforna hade byts ut mot moderna, obekväma träsoffor och på de tillhörande borden låg skrynkliga veckotidningar på hög. Trots att inredningen var ny kunde jag ändå känna lukten, den som är densamma oavsett var i världen man befinner sig. Lukten av sjukhus.

Någon ropade upp mitt nummer. Jag reste mig och gick mot en vitklädd, leende sjuksköterska som stod och väntade på mig. Hon bad mig säga mitt namn och personnummer och så började hon knappa på sin dator. Hur länge hade jag haft ont i huvudet, när var senaste gången jag haft ett anfall, hade jag känt av domningar händerna? Frågorna kom och gick men jag var inte längre där. Mina tankar hade vandrat iväg och jag var i ett stort, ångestfyllt hål.

– Då kan du sitta ut igen, så ropar vi upp dig så fort vi har en läkare ledig. Jag ryckte till och var tillbaka i verkligheten. Den vitklädda, leende sjuksköterskan hade öppnat dörren till väntrummet, jag gick ut och satte mig på den obekväma soffan igen.

Snart fick jag komma in på ett rum. Där väntade en sjuksköterska som skulle ta prover och sätta ”infart” i min arm. Hon var söt, med sitt långa, mörkbruna hår uppsatt i en stram tofs på huvudet. Hon var nog ny för hon kändes nervös, fumlade länge med nålen innan hon hittade en bra ven. Jag kände sakta hur det började dåna och susa i mitt huvud. Nej, jag får inte svimma nu. Jag försökte andas bort det, försökte tänka på annat, men det var försent.

Golvet under mig kändes kallt och hårt. Jag tittade upp, det var fler människor i rummet nu.
– Ramlade du, har du ont, kan du andas ordentligt? Frågorna kom från alla håll.
– Nej det är okej jag blev bara så yr, svarade jag lite skamset och försökte sätta mig upp.
– Vänta så kommer det en bår, det är nog bra om du ligger ner en stund, förklarade läkaren som stod närmast.
De rullade ut mig i korridoren. Flera timmar passerade, jag kände mig trött. Det vita, sterila skenet från lysrören i taket trängde sig in under mina ögonlock, det var omöjligt att sova. Jag kände dofter av människor i vinddraget som blev när de gick förbi. ’Kan man känna på doften vilken typ av person en människa är’, tänkte jag och försökte gissa.

Jag fick ett nytt rum, även det med lysrör i taket. Doktor Bernhardsson kom och gjorde en ”neurologisk undersökning” som det heter. Allt var bra. Självklart skulle jag få göra en datortomografi men då mest som en formalitet.

– Jag skickar en remiss till röntgen, sa hon och tryckte min hand.

 Jag fick åka hem.

/AeW

... tänk att min magkänsla var rätt, igen! 2 månader efter att du flyttat ut så träffade du en annan, så nu har ni varit ihop i 8 månader redan. Ja, jag är glad att du valde att berätta för mig iaf, innan dottern blev inblandad ... som vi sa. Det verkar som att du mår bra just nu, så jag är glad för din skull o jag vet att det gynnar vår dotter och det är det enda som räknas.

Kändes förstås konstigt när du sa det ... o visst stack det till i hjärtat :-( Men, jag vet att det vi en gång hade inte finns kvar längre, så detta är livets gång.

Lycka till med allt ....

/fd frun

... känns konstigt men skönt. Var lessen när jag sa adjö till huset dock :-(
Men nu börjar framtiden ....
Kom igen bara :-)

... i "vårt" hus :-(
Detta hus som vi byggde ... till oss, till vår familj! Där vi skulle växa o bli gamla :-)
Men livet ville ngt annat ...
Det är en konstig känsla idag, inte helt avslappnad i detta att flytta, lämna och dra!
Men nu blickar vi framåt :-)

... jag undrar, men vill jag veta? Det är inte det att jag vill ha dig tillbaka ... jag vet ju att detta är det bästa för oss, men bara tanken på att nån annan nu är den du kramar o pussar på känns jobbig ...
Fast samtidigt vill jag ju att du ska vara lycklig förstås!
Dubbla känslor ....