RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-10-09 19:53:04

mammasdotter

Missfallet

2010-11-19 21:45

Idag har jag tänkt mycket på det sista missfallet.. Hade allt gått vägen den gången hade vårt barn varit 3 månader nu. Det har gått lång tid utan att jag tänkt särskilt mycket på det. Varför nu?

Vi var så glada.. det skulle verkligen gå vägen denna gången. Magen växte. Sen kom "växtvärken" ja, för det var ju bara bebisen som växte så dant att det högg till i mammas mage. Lite brusalvedon så ska nog smärtan gå över! Men sen var jag tvungen att inse vad det var som höll på att hända. Jag ringde sjukhuset som först hör fel och tror att jag säger att jag håller på oh bli misshandlad, inte att jag håller på och får missfall. Jag gråter på toaletten och förstår att nu står jag inför en jobbig grej igen. Bit ihop och in i bilen, lämna hunden till svärmor och iväg.. På snötäckta vägar åker vi.. tysta tillsammans med en och annan handkläm från min kärlek.

På akuten får vi sitta och vänta. Jag tar tid på "värkarna" som kommer regelbundet och gör åt helvete för ont! På toaletten kommer vattnet och jag börjar störtblöda. Blek och i chock får jag till slut komma in och lägga mig på en brits efter att min kärlek frågat om jag skulle behöva sitta i väntrummet och få missfall!

Jag blir undersökt under tiden som blodet rinner och jag har fullt upp med att inse att mitt barn är död och vill ut. Min läkare för inte ut nåt och säger att hon måste skrapa mig under lokalbedövning.. jag ska alltså vara vaken när de suger ut resterna av mitt barn. Mitt underbara hjärta till karl kommer in och ser allt blod, hans kvinna i vit sjukhusrock och hud säkert lika vit som rocken. När jag ser hans ledsna stora ögon kan jag inte längre hålla mig för gråt.. då kommer allt på en gång.

I operationssalen är det kallt. De har glömt sätta på värmen. Så kall av chocken och av rumstemperaturen skakar jag som ett asplöv där jag ligger.. halvnaken och utlämnad. Jag får morfin.. Åh, underbara knark! Jag blir lite varmare och lite halvfull på en gång. Jag älskar de underbara undersköterskorna som är där för att hålla min hand. Det är deras jobb. Efter en lokalbedövning i livmodern och lite bökande hör jag suget.. (slurp) Nu är jag tom.

Jag får ligga en stund i ett mörkt rum tills jag är lite piggare.. Sen propsar jag på att få åka hem.

På vägen hem stannar vi och köper godis. Lakrits. Hämtar hunden och åker hem.

Jag tar en dusch och lägger mig bredvid min älskade och säger innan jag somnar.. "Jag är inte med barn längre".

  

Bloggförord

2010-11-19 21:35

När jag stod i kön i affären för en stund sedan tänkte jag att det skulle vara så skönt om någon kom fram till mig, tog tag om mina axlar, tittade mig rakt i ögonen och talade om för mig precis hur jag mådde. Någon som sa: "prata för fan, jag lyssnar! Berätta om hela ditt liv för mig". Det kommer aldrig hända, så jag bestämde mig för att börja blogga istället. Inte för att komma någon vart med det, inte för att skaffa mig rekordmånga läsare eller skriva på finaste vis. Nej, endbart för mig egen skull. Jag måste få ventilera, reflektera.. knyta upp. Så ni stackare som hamnar här.. Detta är en helnaken blogg, intim och självutlämnade. Inte vacker någonstans.