I december månad tänker jag alltid på min gamla morfar Oscar. Han började redan innan första advent med att stressa upp sig själv och mormor Saga med att oroa sig över att de inte skulle bli klara med sina sysslor i tid till jul. Vareviga dag fick mormor höra orden, som uttalades på bred göingska: "Vi bler allri färia ti jul..." Mormor tröttnade naturligtvis och slutade lyssna. Men ett år fick hon nog och sa till slut: "De spillar ingen roll om vi hinnor me eller ente, de bler jul ändå."
Denna decembermånad har prövat mitt tålamod och min sinande energi mer än vanligt. Inte pga Corona som kanske många tänker, utan pga av renoveringen av bostadshuset på gården som vi har köpt. Renoveringen som börjades kännas som renoveringen från helvetet, och som aldrig tycktes ta slut. Inget verkade bli som det var sagt eller tänkt och modlösheten var svår att mota bort många dagar. Då kom jag att tänka på vad mormor Saga svarade morfar den gången för längesen. Vd vi än gör och vad som än händer, så kommer julen ändå. Och det gjorde den i år också. Julen kom till Lyckebo och sent på lillejulafton sänkte sig julefriden över gården.
Tack för din klokskap, mormor och förresten grattis på födelsedagen! Idag skulle du ha fyllt 102 år.
Att bryta upp från något har aldrig varit min starka sida. Jag fäster mig djupt vid både människor, jobb och platser. Det märks ju egentligen ganska tydligt när man sätter mitt liv under lupp. Jag har kvar ganska många av mina vänner från skoltiden. Även om vi inte ses varje vecka, finns banden där och de är starka. Även när det gäller jobb så har jag stannat länge på mina arbetsplatser. Jag kärar helt enkelt ner mig i församlingsborna och i mina arbetskamrater.
Nu är det så dags att lämna hemmet jag och mina barn har levt i de senaste åtta åren. Åtta år, det är väl ingen lång tid, tycker säkert någon. Nej, kanske det. Men det beror ju på vad de där åren har innehållit och inneburit.
Till huset i Hassle flyttade jag efter separationen från barnens pappa. Hit kom jag. Tilltufsad, sliten och rotlös. Jag hade ju flyttat från mitt paradis, vår gård, där jag skulle levt och dött. Vad hade jag här? Inget som var jag. Här har vi kämpat, barnen och jag, tillsammans med läckande tak, struliga hantverkare och bilar som har gått itu med jämna mellanrum. Mitt i allt detta förlorade vi dessutom deras mormor, min mamma som tokälskade oss och alltid fanns där.
Barnen har fått anpassa sig till en snäv ekonomisk ram pga av att deras mamma ibland ville kunna sätta guldkant på vardagen med lite restaurangbesök, ngn lisebergstur och en och en annan utlandssemester. Jag har velat skapa minnen för dem och ge upplevelser istället för fina datorer, mobiler och märkeskläder.
Här i huset i Hassle blev jag till som människa igen och här har jag hittat tillbaka till den jag var innan. Jag har också sakta men säkert byggt upp ett nytt paradis för mig själv. Huset är totalrenoverat och trädgården är utökad i storlek och berikad med allehanda perenner, pioner, klematis, fruktträd, bärbuskar och blommande buskar.
Men precis som allt i trädgården kan mogna är nu tiden mogen för något nytt. Som alla vet, så måste man lämna det gamla bakom sig och öppna dörren till det nya livet som ligger framför. Men just nu, så här i brytningens tid, är det vemodigt. Svårt att lämna med lätta steg. Så många minnen som gör sig påminda, mörka som ljusa, och återigen blir jag påmind om tidens gång. Men nu, så här mitt i den fanstastiska våren, kommer jag att tänka på Karin Boye och hennes fantastiska dikt..
"Ja, visst gör det ont när knoppar brister.."
Det finns nästan inget jag tycker mer illa om än oärlighet. Det finns många typer av oärlighet. Avsiktliga lögner, undanhållande av sanningen, prata bakom ryggen på en människa istället för att prata med henne, försök att framstå som någon man inte är. Listan kan göras ännu längre, men den springande punkten för mig är att oärlighet sårar mig så otroligt mycket.
Ärlighet och öppenhet mellan människor bygger autentiska och nära relationer. Om människor inte är äkta mot mig har jag svårt att hitta ett intresse av att skapa en relation till dem. Ännu värre om de inte är ärliga mot mig. Då vill jag helst inte ha med dem att göra, oavsett vilka de är för mig... Vänner, släkt, familj... Det är möjligt att det framstår som oresonligt. Men... Jag är helt enkelt trött på intriger, trött på ytliga samtal och att människor försöker vara något de inte är.
För det mesta när människor frågar hur jag mår brukar jag vara ärlig och säga som det är. Framförallt det senaste året tycker jag ändå att jag har mått hyfsat bra, men varit otroligt trött och nedstämd ändå från och till. Det är kanske inget jag vädrar titt som tätt till allt och alla. Framförallt eftersom jag numera inte har något alibi för att må dåligt. Jag vet, man behöver inte det, men för några år sedan var mitt liv upp och ner på många sätt... Separation, flytt, förälder som dör,förälder som behöver stöd pga föregående, bilkrångel, husrenovering, överbelastning på arbetet... Listan kan göras ännu längre. Mitt i detta har jag stått nästan ensam. Inga syskon, ingen partner till hjälp... Vänner som hjälper när det krisar såklart, men den närmsta stödnätet har jag inte.
Jag kan säga att jag har varit nästan i konstant beredskapsläge mellan 2011-2017. Periodvis har jag känt att jag har gått på reserverna och på ångorna av dem till slut. Nu ser livet annorlunda ut och då borde jag väl må bra om jag är normal, eller hur??? Så känns det iallafall. Jag har ju det så bra nu, jag har allt jag vill ha och behöver, så då är det väl inget problem eller?
Jo, det är det tydligen... Så fort jag blir ledig väller formligen tröttheten över mig, jag blir nedstämd, orolig och ledsen och känner mig väldigt ensam. Jag känner mig totalt utmattad och det enda jag längtar efter är vila. Egentligen är det inget som väller över mig utan finns under ytan under terminerna också, men jag håller ihop mig för att klara av vardagslivet. Det här har egentligen varit så här i flera år och läkarna har velat medicinera flera gånger, men jag vill inte utan hoppas på att det går över. Men hoppet har börjat tryta...
Och till alla er som tycker att jag verkar så glad och positiv när jag träffar er... Det är jag också, jag fejkar inget. Jag älskar att träffa människor och lever upp av det. På grund av detta kan det säkert vara svårt att förstå att jag mår som jag gör. Jag uppskattar verkligen alla er som har sagt/ skrivit till mig att jag kan höra av mig om det är något. Det är bara det att orken finns inte där, och jag vet ibland inte vad jag ska säga om jag skulle ringa...
De senaste två veckorna har jag haft en hög arbetsbelastning samt lite privata angelägenheter som har sugit energi. Och... Det ska man väl tåla, eller??? Men sanningen är ju den att det gör jag ju faktiskt inte. Den turbulens, oro och stress jag har haft på olika sätt i mitt liv de senaste åren har tagit ut sin rätt. Jag är helt enkelt betydligt mindre stresstålig och har en lägre arbetskapacitet än för bara några år sedan. Det verkar som om det kommer att ta väldigt lång tid att läka ut de här åren. Om jag någonsin kommer att bli som jag var innan.
I och med stressen de här två veckorna började sömnen krångla och efter några dagar kom oron och ledsenheten tillbaka som ett brev på posten. Förmodligen bara trötthet och prio nummer ett just nu är att försöka få rätt på sömnen, så hoppas jag det andra ordnar sig på sikt.
Många är vänliga och säger att jag kan ringa om jag behöver prata... Problemet är att jag har inget att säga... Och man kan ju inte direkt ringa upp och bara vara tyst. Dessutom vet jag aldrig var gränsen går... Många vill hjälpa, men orkar de och vill de när det väl kommer till kritan? När jag inte mår bra orkar jag inte med att känna att jag besvärar eller är en belastning för den andra personen. Då blir ofta konsekvensen att jag försöker klara mig själv. Och hur bra går det? Ensam är stark, eller???
...sjunger de i en gammal sång från 80-talet. Minns inte ens vad sången heter. Boston heter gruppen i alla fall. Jag och barnens pappa lyssnade mycket på den låten, så jag blev lite sentimental och ledsen när jag hörde den på radion idag. Som vanligt fäste sig orden hos mig, som de ofta gör.
Tankarna började vandra bakåt i tiden. Det blir inte alltid som man har tänkt sig när man är ung. Vi både älskade varandra och drömde om ett liv och en framtid tillsammans. Men det räckte inte ända fram. Och det gör ont... Fortfarande... Och vilka blev lidande? Jo, barnen som inte ens hade bett om att få komma till världen. Det bestämde vi. Och kunde inte sen erbjuda dem en stabil familjebild hela deras uppväxt.
Men trots det misslyckandet tror jag fortfarande på kärleken och att man ska drömma och tro att det bästa ligger framför oss. Så fortsätt drömma och fortsätt älska...
Lovin’ an’ dreamin’...
...säger jag ingenting alls. Så sjunger Melissa Horn i en av sina låtar. Som vanligt fäster sig somliga ord och fraser och slår an en sträng djupt inom mig.
Så kan jag också känna ibland... Dvs att jag säger ingenting när jag inte upplever att det finns utrymme att säga det jag känner. Ofta i livet har jag upplevt att jag känner "fel" eller att jag känner eller reagerar för starkt på saker eller situationer. Tidigare i livet har jag känt mig irriterad på mig själv över detta, men med åren har jag mer och mer accepterat mig själv med de fel och brister jag har.
Värre känns det när det är tydligt att min omgivning inte förstår eller ens respekterar min upplevelse. Naturligtvis kan det framstå för andra som överdrivna känslor eller reaktioner, då många människor utgår från sig själva som norm när de reagerar på andra människor.
När jag märker detta i min omgivning blir jag bara tyst. Ska jag vara ärlig också förbannad innerst inne... För vem har sagt att det "svenska" förhållningssättet är det bästa??? Att vara jämnmodig, slätstruken, konflikträdd och framförallt att inte visa för mycket känslor, och definitivt inte de som är negativt värderade, varför skulle det vara bättre???
Jag ber inte längre om ursäkt för mig själv. Däremot blir jag ibland tyst, väldigt tyst... Av hänsyn till alla de som inte klarar av för starka och djupa känslor...
Så känns det ibland när jag tänker på hur jag har förhållit mig till människor och de som jag har varit i nära relationer till. På grund av min något turbulenta uppväxt där familjen inte per automatik var en trygg famn,så har jag på något sätt tidigt helt omedvetet utsett mig själv till herde för familjen, för släkten... Dvs jag har gjort vad jag har kunnat för att återupprätta de släktband som kapades för mig under min barndom och på något sätt slitit hårt med att "valla" in fåren i min närmsta familj. Min största skräck från späda år var att familjen skulle gå itu. Den rädslan har jag som vuxen sedan burit med mig i min egen familj. Naturligtvis var det oerhört svårt för mig att bryta upp den fast jag kom till insikt att det aldrig skulle fungera.
Fortfarande lever jag med beteendet att försöka hålla ihop, valla in dem som jag anser vara min flock. Kanske är det ett positivt drag att vara lojal och försöka hålla ihop, men när det är svårt och motståndet känns stort är det kanske dags att sluta valla...
Och hoppas på att de människor som vill vara i mitt liv kommer att vara där oavsett om jag vallar in dem eller ej...
Ja, det är faktiskt sant. Oavsett vad det har gällt i mitt liv har jag aldrig gett upp förrän jag nästan har stupat på min post. Oavsett om det har gällt relationer, arbeten, husrenoveringar osv så har inte tanken på att ge upp föresvävat mig.
Det obändiga förhållningssättet har jag funderat mycket över. I vissa situationer skulle jag definitivt mått betydligt bättre om jag hade gett upp istället för att kämpa i strider som inte gick att vinna...
Idag känner jag knappt igen mig. Jag ger upp oerhört mycket lättare. Inte av ointresse, ovilja eller feghet utan av brist på ork att kämpa... Styrkan och geisten som fanns en gång är nu obefintlig och med den orken att göra något situationer som inte fungerar...
Jag är nog lite udda, men jag tycker att ytliga relationer är meningslösa. Många tycker säkert att det låter konstigt. Man kan ju inte ha djupa relationer med alla. Nej, det kan man såklart inte. Men man kan ha mer eller mindre autentiska relationer med andra, dvs man visar mer eller mindre av vem man egentligen är. Det är det jag menar, jag är inte intresserad av icke autentiska relationer.
Jag vill ha relationer där människor kan visa vilka de är, berätta vad de drömmer om, vad de brinner för, vad som gör dem ledsna eller glada etc. För att vi ska kunna bemöta varandra med en sådan öppenhet krävs också att vi vågar vara autentiska själva dvs. visa vilka vi är. För detta krävs mod och sårbarhet.
Enligt min mening går många människor omkring i relationer där ytan ibland blir viktigare än djupet just pga av rädslan för att vara autentisk. För vad händer då? Blir vi mottagna med kärlek som de ibland sköra och sårbara individer vi är? Eller blir vi kanske inte ens sedda fast vi försöker...
Jag ogillar starkt klyschor... Dvs färdigformulerade uttalanden som människor gör i situationer som de tror att det behövs sägas något... Och då kommer de inte på något bättre att säga än att säga det som alla andra säger och som låter bra... Men idag ska jag också uttala mig klyschigt. Det handlar om sorgen och om saknaden... Om nu uttalanden om sorg och saknad kan bli klyschiga... Nåja... Idag har jag saknat mer än vanligt. Det har känts mer sant än det brukar... Det att sorgen avtar så sakteliga i styrka, men att saknaden är livslång.
Trots att jag nu faktiskt är femtio år fyllda kommer fortfarande dagar, då jag inte vill prata med någon annan än mamma. Den där mamman som tokälskade mig, alltid hade kloka och tröstande ord för mitt öra och alltid, alltid fanns där oavsett vad det gällde...
Tankarna går till mina egna barn och jag när en försiktig förhoppning om att de en gång ska kunna se tillbaka och tänka om mig att: Mamma, ja, hon tokälskade oss och hon fanns alltid där för oss när vi behövde henne...
