Suck, sportlovet ligger bakom oss och nu väntar en lång år innan det hinner bli vår på riktigt. Jag vet, med facit i hand att det brukar dröja år och dagar innan naturen sätter sprätt på vårkänslorna. Varför ? Jo, för att vi bor i det här landet med ett väder som allt som oftast spelar oss ett spratt. Nu har jag dessutom bara fyra dagar kvar på mina 25 procent, från 1 mars går jag upp till 50% vilket känns bra även om jag mer än allt annat vill hitta ett nytt arbete. Jag vill kunna förverkliga mina drömmar, jag vill kunna prata tyska på min arbetsplats och jag vill känna att jag gör något bra - enbröstad som jag är. Hur gör man ? Var hittar jag nu det här jobbet, tro ? Jag får väl fortsätta med mitt drömmande och hoppas att det en vacker dag blir som jag önskar och hoppas. Kram till er alla medsystrar därute
Jag går för nedräkning och idag är det redan torsdag. En dag till och sen är det dags att börja jobba igen. Återigen så begriper jag inte var tiden tar vägen, all denna tid som har präglat mitt liv det året. Från min bröstcancerdiagnos i början av året fram till nu. Operation, cellgiftsbehandlingar, smärtor, krämpor, bortfallna lockar, bortfallna ögonfransar, trötthet och ingen aptit, naglar som lossnar.......Ja jag förstår inte hur det kan komma sig att man glömmer så fort. Nej jag har inte glömt hur tufft det har varit men nu känns det som om allt ligger bakom mig, begravt och undanskuffat för ett nytt liv - med ett bröst. Hur gick det här till och hur kunde det bli så här ? Tänk om jag ändå visste detta för exakt ett år sedan, hur hade jag reagerat då ? Tänk om man fick en liten varning för vad som komma skulle..., hur skulle man som person ta det då i så fall ? Tack och lov slipper vi detta och det mesta ramlar in över ens vardag när man minst anar det. Nu tänker jag gå in för mitt nya liv med hull och hår - för så heter det väl - och börja anpassa mig till en ny person inom mig. Kort hår, grått och lockigt - det är så personer kommer att beskriva mig härdanefter. Inte "blond, axellångt hår" som tidigare. Kommer jag att känna igen mig om jag hör den beskrivningen ? Vet inte. Vet bara att livet går vidare och att jag är frisk - med ett bröst. Tack för idag, nu ska jag gå ut en sväng och se om det finns några godsaker i Saluhallen. Tjingeling så länge
Det är inte klokt vad fort tiden går och på måndag är det dags för mig att börja jobba igen efter att ha varit sjukskriven sedan slutet av januari pga min cancerdiagnos. Nu är jag frisk och livet borde vara på topp men är det det ? Livet alltså ? Undrar som flundran men i skrivande stund känner jag mig rätt så upp och nedvänd. Nervös och lite orolig.Vill krypa ur mitt eget skinn och landa i någonslags harmoni med mig själv. Väl hemma efter veckan på Lydiagården i oktober kände jag mig stärkt och rustad för det som komma skulle men nu sitter jag är och känner efter alldeles för mycket. Anledningen är nog allt som hopade sig under gårdagen och ett tag kändes det nästan outhärdligt. Från att ha haft det lugnt med mig själv och givetvis med min familj så kommer allt på en och samma gång (som Gyllene Tider sjunger). Lunch med jobbet, intervju på annat ställe, inbjudan till tjejmiddag, glöggmingel hos god vän, jobbstart, weekendresa med familjen och så kommer julen där någonstans Vill inte ens fira jul, vet inte varför. Det har blivit så mycket av allt. Hur gör man för att lugna ner sina egna nerver där de nästan kryper ur kroppen ? Jag försöker verkligen se allt detta som positivt för det är ju i grunden roliga saker som händer, det är ju inget som är tråkigt eller farligt. Varför känner man då så ?
Nu känner jag mig väldigt nöjd med mig själv; har varit och tränat med efterföljande promend genom ett soligt och klart Lund. En kaffekopp står bredvid mig här på köksbordet och jag känner mig harmonisk inombords. Förutom då att min mail strular men det är inget som jag kan göra något åt just nu. Funderar på om jag ska börja lägga ut min historia om bröstcancern eller om jag ska skriva mig varm först, få in vana att blogga. 
Jag som älskar att skriva, att få ner mina tankar önskar inget hellre än att få glädja andra medsystrar som just nu kanske är mitt i en behandling, operation eller annat tråkigt som har med cancern att göra. Jag är ute ur det nu, dvs jag har den tiden bakom mig och nu ska jag snart börja jobba igen. In i verkstaden måndag till fredag, in i maskineriet igen. Frågan är bara hur jag ska orka med att tänka vilket jag inte har gjort sedan slutet av januari. Ja alltså tänka i mer vuxna termer som att knåpa ihop en resa till ledningsgruppen, koordinera möten, fundera ut vilka som var med på ett frukostmöte när fakturan kommer och allt annat som man pysslar med på dagarna i en kommunal korridor. Det är kanske bäst att börja tänka så smått igen....
Hej, ni tror säkert inte att jag är riktigt klok men det här är första gången som jag bloggar överhuvudtaget. Vet knappt hur man gör men eftersom jag tycker om att skriva bestämde jag mig för att testa. Göra ett försök i allafall. Vad har då min rubrik med bloggandet att göra ? Jo, jag är en av alla kära medsystrar som har blivit av med ett bröst på grund av bröstcancer. Denna hemska sjukdom som drabbar allt fler, tyvärr. Nu känner jag mig lyckligt lottad eftersom jag sitter här i köket med en kopp kaffe framför mig och är frisk. Ja, tumören är bortopererad, cellgiftsbehandlingarna avklarade, picc-line borttagen och om en vecka ska jag börja arbeta igen. Så smått. Peruken lade jag åt sidan för ca 1 månad sedan, påhejjad av mina goa och nyfunna vänner från vistelsen på Lydiagården. Ni som känner mig vet att jag alltid har haft långt hår, nu sitter jag här med ett grått hår som är lockigt och kort. Som ett får ungefär. Mm, jag kommer fortfarande att sakna mina toffsar men å andra sidan är jag ju frisk och lever. Eller hur ? Är inte det egentligen viktigare än att jämra sig över mitt långa hår. Tack för idag, jag skriver nog mer i morgon för nu vet jag ju hur enkelt det är att börja. Skriva alltså. Hej Hej
