suzher58

Man vaknar med ett ryck av en katts ulkningar. Var, var, var är du??? Jomen. Kisabiten satt på skrivbordet gömd bakom ryggstödet på datorstolen. 

- INTE PÅ JULKLAPPARNA!!! Där låg en liten hög som inte var färdiginslagna. Men Kisabiten var färdigspydd och hoppade ner och klapparna hade klarat sig. Bara att hämta plastpåse, toapapper och rengöringswipes. Tänkte att det var ju en liten spya. Och varför? Har ju precis avmaskat katterna. Nåväl. Frukost, sen in till stan och fixa sistan på julklappslistan. Och köpa Kattfotens kattalmanacka på gallerian. Telefonen får ladda medans jag blir klar. Normalgrejjor. Rena strumpor och rena fillingar. Hål i ena strumpan. Ut med dem och på med nya. 10 min tills bussen går. Kort och busskort, cigg och snorfanor, nycklar och hämta telefonen. Som ligger på skrivbordet. 

- Klufs. så låter det när man kliver i den STORA kattspyan...

Man står och blinkar en liten stund sedan rusar man och byter strumpor för tredje gången. Oh happy day. Vad mer kommer denna dag att erbjuda?

God Jul och Gott nytt år 

Sitter framför datorn och ska betala mina räkningar. Det finns inga pengar på kontot. Varför inte då??? Det är fel datum förstås. Vad annars, slugotto. Vad gör vi då tills Tuts och Tytte behagar komma in? Kattklockan förblir tyst. Slöhögar. De får inte vara ute på nätterna för vi har en räv på besök ibland. Men jag har inte skrivit på länge så det kan jag ju göra. Och messa kompisen att hon får komma dagen efter. Vi skulle på shoppingtur. Här storhandlas det en gång i månaden och bara tanken av att stå i kassan med ett berg och kortet nekas. Huvva. Hade dött på ort och ställe. Messade i alla fall och skickade det givetvis till fel person. Man blir sååå trött.

På tal om trött. Jag skulle rensa skafferiet och insektsspreja. Kände ett spindelnät därinne när jag letade efter något och spindelnät är äckliga och det är de som smider dem också. Eller stickar eller spinner. Något kallas det för. Så ut med allt bröte på köksbord och diskbänk. Det var mycket därinne. Så först dammsuger vi och sedan torkar vi ur. Sist sprejar vi. Man får liksom ta sats när man ska spreja för man ska ju inte andas in det. Flera djupa andetag samtidigt som man skakar flaskan. Å det var fasligt dålig fjutt på den flaskan, tänkte jag medans syret började ta slut. Vansinnesskaka och spreja igen. Blå i ansiktet. Skitflaska! Drämde igen skafferidörren och tejpade igen så inte spindelbäket skulle ta sig ut.

Så tittar man på röran man orsakat. Vad är det i den påsen? Äh, jag har ju inte glasögonen på mig. Och de finns.....någonstans. Svårt att hitta glasögon när man inte ser. Det ligger alltid läsglas överallt så det blev lite bökigt, men det gick tillslut. De låg inne på toaletten. Nyfikenheten över hemliga påsen måste åtgärdas. Oboj. Ja, det är ju gott. Och insektssprejen, var den verkligen den färgen? UGNSRENT! Fn! Lossa tejpen runt listerna, skaka rätt sprejflaska och hålla andan igen. Bättre fjutt denna gången. Sedan fick man ju torka ur ordentligt en gång till med plasthandskar på. Lite extrajobb men men, ingen spindel lär ha överlevt den duschsessionen.

Det luktar inte gott i skafferiet. Kanske en doftgran skulle göra susen. Får ta det på rätt datum med rätt kompis. Som det blir ibland när det inte blev som det skulle. 

Gud vad jag älskar internet. Har hållt på i timmar. Hade jag kunnat hade jag slitit det i bitar och ätit upp det. Jag har inte lyckats få ner ett enda ordbehandlingsprogram. Tycker att ett gammalt office sedan år 2000 kunde vara gratis. Där är ett. Nej, det var för android. Där då. Nej, det var för Iphone. Denna då. Bara update. Men detta ser bra ut. Produkten som krävs är inte installerad på datorn. Men det vet jag ju för fn. Det är ju det jag håller på med. När jag äntligen får igång nedladdningen så stoppar mitt virusprogram det. Jag går och tar ett lugnande piller.

En dag ville jag ladda ner en mjukvara till fotocollage på datorn. Då måste jag ha Itunes. Laddar ner Itunes. Letar efter fotocollaget igen. Kommer dit men för att öppna det måste man skapa ett appleID. I appleID ska man skapa ett lösenord. Skapar ett. Får inte innehålla samma bokstäver efter varandra. Gör om. Måste innehålla minst en stor bokstav. Gör om. Måste innehålla minst en siffra. Och så skulle man skriva in sitt kontokort. Då avinstallerade jag hela skiten. Var är mina piller?

Internet har funnits så länge att allt man gör bara borde flyta på. För mej fungerar det som det första tv-spelet som kom, ping pong bollen som for fram och tillbaka. Till höger, blockera, till vänster, blockera. Man får tryck över bröstet.

- Och vad dog hon av denna gången? Var allt slut på apoteket igen?

- Nej, hon blev förbannad på datorn. 

Det finns ingen som drar fram så mycket disk som jag gör. Jag försöker intala mig själv att det bara är min disk, fast det lutar lite åt att mina husgobblins varit framme. Och i tvättkorgen. Det räcker att jag går ut ifrån toan så är tvättkorgen full nästa gång jag kommer in dit. Det förökar sig. Snabbt.

Katterna ökade också rätt snabbt i antal i början. Tuts ville ha en kompis. Fel. Jag ville att Tuts skulle ha en kompis. Tuts skulle vara innekatt och jag ville inte att han skulle vara ensam hemma hela dagarna. Så då ökade vi på med Kisabiten. Efter ett tag tyckte Tuts att han kunde få bli inne/ute-katt. Han tyckte att han hade glott färdigt    

ut genom fönstren. Jag känner mitt kvarter nu, sa han, så vi gick med koppel i några dagar och sedan släppte jag honom. Inga problem. Han höll sig hemomkring.

Kisabiten däremot vägrade att gå ut. Han var livrädd för allt och alla. Det var synd om honom. Vi får skaffa en kompis till dig istället, tyckte jag. Jag hade tänkt mig en killkompis men kom hem med en fröken Snuppan istället. Lilla Snuppis. En bedårande liten sak. Det tyckte Kisabiten också. Jag skulle kastrera honom men Tuts blev sjuk så det blev Tuts jag tog med till veterinären istället. Gissa vad? Det blev 6 kattungar. Vad gör man? 

När dessa små knytt var gamla nog flyttade de hemifrån. Allt gick genom Kattfoten. De var väl inte överförtjusta. Jag hade köpt 3 katter av dem och de fick 6 tillbaka. Oplanerade barn blir det lite då och då, även i kattvärlden och de här små liven verkade få bra hem. Jag tjöt som en fontän för varje unge som åkte och köparna var alldeles förskräckta. Jag hade ju fått lära känna deras personligheter så det var knepigt. Nästan lite dragkamp där.

När ungarna flyttat ur boet ville Snuppis bli inne/ute katt. Hon ville följa med Tuts och inte sitta inne med Kisabiten. Det fungerade ju inte att stå där och mota den ene och släppa ut den andre så hon fick haka på Tuts. Och Kisabiten blev kvar inne. Ensam.

Någon ringde. En jourkatt? Akut. Okej. Det går väl bra ett tag. Och så kom lilla frökenTytte hem till oss. Hon var dräktig. Födde en kattunge och jag trodde att resterande kattungar hade fastnat så det blev iväg till djurhospitalet. Det visade sig att hon var väldigt förstoppad. Det hade bara fått plats en unge men hon var ändå rund som en boll. Stackars lilla tös. Hon och bebben fick ligga inne i 3 dygn. Sedan samma procedur. Vänta tills 12 veckor hade gått. Fontän. Dragkamp.

Så lätt det hade varit att behålla allihop. De gör program på tv:n om sådana tanter. Catlady:s. Lätt att trilla dit.

Nu hade jag 4 stycken kvar. Jourkatt. Varit illa behandlad. Lämna tillbaka? Aldrig. Jag köpte henne också. Kisabiten behövde ju sin innekompis. Jovisst. Efter ett tag ville även Tytte följa med de andra ut.???!!!

- Faaan, sa jag till Kisabiten. Det går ju inte att ha det såhär. Ingen vill ju stanna inne hos dig. Nä, nu åker du ut. 

Efter 1,5 år fann sig Kisabiten plötsligt sittandes ute på trappen. Sa till honom att nu får han hänga med de andra i trädgården för det blir inte fler brudar. Kattharem? Glöm det. 

Jag cyklar runt kvarteret i världens 90 när jag ska hem till väninnan som bor 100 meter bort. Varför? Går jag så hänger katterna på. Ju längre jag går ifrån huset ju högre jamar de. Det har hänt att jag varit hemma hos henne och kikat på film. Plötsligt står Tuts utanför altandörren och tittar efter mig. Det har hänt att vi fikat i hennes kök. Då har Tuts suttit ute på trappan med långsträckt hals för att se om jag är där. Väninnan är allergisk mot katter så därför cyklar jag hemifrån som en dåre. Undrar vad grannarna tänker om mina rivstarter.

Att ge sig in till stan på cykel är alltid lika spännande. Rätt vad det är så flyger en bildörr upp framför en för bilarna nuförtiden har inga backspeglar. Däremot får de se en ilsken kärring som tvärnitar och muttrar något om varmare breddgrader.  Ännu har jag inte gjort svanhoppet över någon bildörr. När jag tänker efter så blir det nog så att bildörren följer med mig en bit i stället. Jag har inte kroppsformen för svanhopp. Men den kommer. Då kan jag cykla omkring bara för att träna om jag ska flyga vanligt eller freestyle. Kanske fastnar axelremmen på handväskan i backspegeln, som inte finns, och jag landar med ett brak på motorhuven istället. Finns många varianter.

Jag cyklar inte snabbt. Folk brukar köra om mig utan att plinga och eftersom jag är i min egen värld håller jag på att välta varje gång det händer. Och på tal om de förbannade cyklisterna. Man har haft chansen att knäppa ett flertal av dem när man kört bil. De FÅR inte flyga över övergångsställena. De FÅR inte flyga från cykelbanan över vägen heller. Så jag kan med gott samvete knäppa ett par stycken.

Pensionärer är en historia för sig. Förvisso är jag själv en sorts pensionär men jag bär mig inte dumt åt när jag ska gå över gatan. De kliver ut utan att ha någon form av ögonkontakt. De har nackspärr hela bunten med alla huvudena vridna åt fel håll. Kamikazefolket, det är pensionärerna i denna stan. När jag själv ska gå över så stirrar jag på förarna och de tvärnitar. Jag ser förmodligen lite farlig ut för det har effekt.

Bil går bra att köra, men allt som hänger efter är ingen hit. Jag har tappat ett släp, som jag glömde klicka, på E6 vid Snapparp. Som tur väl var så hade jag kopplat säkerhetsvajern och ännu mer tur var att ingen bil låg vid sidan om för det svajade och for rätt bra innan jag fick stopp på eländet.

Släp och trånga passager har alltid varit en utmaning. In på en gångbana och runt en husknut, lasta av/på, och sedan försöka ta sig ut igen. Euuu. Jag har klarat detta med att köra emellan hus och i trånga gränder utan att köra emot något eller skrapa färgen av bilen. Förutom en gång. Jag var SÅ noga med att inte köra på någon trappavsats eller välta något cykelställ. Skulle ställa mig perfekt utanför en dörr. Jo men. Braaaak! Lite lågt i tak där, ja.

På tal om lågt i tak. Var ute och körde på stan med ett gäng glada ifrån jobbet. Typ färdtjänstbuss. Vi skulle parkera och gå och äta glass på Stora Torg. Körde runt och letade men det fanns inte en parkering ledig någonstans. Och varmt var det. Det får väl bli parkeringshuset då. Det blir väl trångt att ställa sig där nere men det får gå, vet jag att jag tänkte. Precis när jag tippat ner hela bussen i backen, halvvägs ner, började det dundra i taket. Då blir man sådan att "vad fan är det nu då?". Att backa upp igen utan att glida det minsta framåt var svettigt. Och jag var själaglad för att jag inte fick med mej rören från taket ut. Vem förväntade sig en attack uppifrån? Inte jag i alla fall. Det blev ingen glass den dagen.

Min mor bjöd familjen på en resa till Thailand. Vi bodde på ett ställe som hette Djungle Villa Bungalows i Ao Nang. Syrran och jag hade varit där ett år tidigare och tyckte att det var ett mysigt ställe att bo på. Saken var den att jag fått ny medicin, 2 sorter, som inte gick ihop så jag var arg när jag vaknade och arg när jag gick och lade mig. En sådan ilska så att man ville slå någon. Och så ska man då spendera dagar tillsammans med familjen och vara glad och trevlig. 

Jag var nere i centrum en kväll och skulle köpa 3 handgjorda ramar som satt ihop. Jag frågade hur mycket det kostade. Då kommer räknedosan fram. De skriver ett pris och jag skriver ett. Så gör de överallt i det landet. Men denna dag var jag inte på humör. 

- Ta väck räknedosan. Hur mycket kostar det?

- 800 baht, säger mannen.

- Du får 200, säjer jag.

- Nej, nej, jag åker till Bankok och hämtar. Riktigt förtröten blev han.

- Jag ska till Bankok i övermorgon så jag kan handla där själv. Jag ljög.

- Fast detta har ju legat här länge. Det är ju dammigt. Jag köper lite Ahloe Vera också. Bättre du tjänar lite pengar än inga alls, sa jag. Det som skulle ha kostat 1000 baht fick jag slutligen för 450.

Så skulle vi åka till Koh Phi Phi i ett par dagar. Vi åkte minivan till hamnen och när vi köpte biljetterna till båten betalade vi även för transfer tillbaka. När vi kom fram till ön strulade det med hotellrummen för bara jag och sonen hade passen med oss. De andra hade kvar sina i Ao Nang. Då fick man inte hyra något rum. Och det var sista båten för dagen vi åkt dit med så vi stod där som en hög idioter.

Vi satte oss på en restaurang och syrran gick för att se om hon kunde hitta något annat boende. Jag var för arg för att få följa med och leta. A big Singha, please. Det var rätt gott att sitta där i skuggan med sin öl och bara titta. Män med stora vagnar sprang fram och tillbaka och levererade allt ifrån resväskor till ispåsar. Inga bilar på ön. Gott om småbutiker. Blir nog bra detta.

 Systern kom tillbaka och hade hittat ett mindre nogräknat ställe. Högt upp, tack. Vid tsunamin 2004 hade det mesta spolats bort på ön och det kändes bra att få bo på ett stabilt hotell. Man kunde inte se att något sådant hade hänt. Alla restauranger och små hus hade snabbt byggts upp igen. När vi gick ut på kvällen för att shoppa och äta middag hittade vi detta trädet. Komiskt att Halmstad står med på skylten och komiskt att vi ifrån Halmstad står och tittar på den.

Nästa dag hyrde vi båt och åkte ut till Maya Bay för bad och snorkling. De hade spelat in filmen "The Island" där. Och som de klipper och klistrar med filmer så såg det inte alls likadant ut. Det var vi och smockat med japaner på stranden. Så det blev att försöka ta lite foton och ett dopp. Båtägaren sa att vi kunde åka en bit bort för där var det fint att snorkla. Javisst. Vi passerade en liten, liten vik som var full med plastflaskor och skräp, både i strandkanten och på land.

- Det är japanerna som skräpar ner, sa båtägarn.  Det såg riktigt illa ut, där mitt i idyllen. Det vackra gröna havet, alla fina bergsformationer och så petflaskor.

Väl framme blev det snorkel på och hopp i vattnet men jag är så fånig så jag hoppade tillbaka upp i båten lika fort igen. Alla som sett "Hajen" på bio vet varför. Skräcken att inte veta vad som finns under en tog över. Det finns hajar där men de går inte så långt in. Det är för varmt i vattnet, förklarade någon för mig när jag sa att jag inte ville stå på någon fisks meny. Så det blev till att snorkla av. Snopet. Men jag försökte i alla fall.

Det låg andra hyrbåtar runt ikring oss med bara japaner. De snorklade och hade kul. Min familj snorklade och hade kul. Jag var skitsur på Steven Spielberg och allt stort med fenor på. Det där brödet vi hade tagit med för att locka till oss alla fina småfiskar, fanns det kvar något? Jodå. Slängde man ut en skiva i vattnet så kokte det strax av fisk. Där fanns några skivor kvar och det fanns ett par japaner inte alltför långt borta. Och eftersom jag var en elak tablettpåverkad människa så singlade jag iväg lite brödskivor på dem. Jädrar vilket liv det blev i vattnet.

När vi kom iland på vägen hem så hade vi ju betalat för att en bil skulle plocka upp oss. Så står människan bakom biljettdisken och pekar på en vanlig buss proppfull med folk. 

- Vi kan inte åka i den, fräste jag. Mamma måste ju få plats med rollatorn. Vi har ju betalat för en bil. Då ska vi ha en bil annars ska vi ha pengarna tillbaka. Vet att jag kallade dem för lurendrejare och tjuvar medans min familj föste bort mig. Syrran hittade en minivan i närheten så människan bakom disken fick leva ett tag till.

Mamma och jag skulle själva stanna kvar några dagar extra. Hon hade börjat bli lite smått senil, hade vi märkt. Inte mycket, men lite. Hon frågade ena dagen om vilket datum det var. Och hon frågade detta flera gånger. Nästa dag frågade hon vid frukosten och sedan ett par gånger till när vi låg i poolen. 

- Vilket datum är det idag? kom det för sjuttioelfte gången. Och där tände vi stubinen.

- FRÅGAR DU EN GÅNG TILL SÅ DRÄNKER JAG DIG!!! 

Hon frågade inte fler gånger och fick därmed behålla hälsan. Jag fick bytt min medicin när vi kommit hem.

Fick veta att det är socker i mina katters torrfoder. Vem fn häller socker i kattmat? Varit inne och brötat på Zooplus. Vill inte ha med varken socker eller spannmål. Lägger upp 2 innehållsförteckningar på kattgruppensidan och undrar vad de andra kattmänniskorna tycker om innehållet på dessa.

Medans jag väntar på svar lägger en tjej ut en bild på kattgruppensidan. Hon skriver att hennes katter fått en ny sort och att de gillade den. 

Så bra, tyckte jag, och skrev att jag hade lite problem att hitta nytt torrfoder och att jag behövde lite goda råd.

- Jag hoppas du hittar något som dina katter tycker om, och en glad gubbe på det, blev svaret.

Suck.

En annan person frågade vilken sort hon hade köpt till dem. Det var samma sort som jag tänker byta ut. Jag skrev inget. Jag skriver hellre ett nytt inlägg, och berättar varför jag gillar detta nya bättre, än smäller någon på fingrarna. 

Omständigheter har gjort att jag inte sovit i natt. Vet att jag är förvirrad mellan varven. Jag tänker ut 3 meningar men skriver bara ner den sista. Och Ninna fick sig ett nytt efternamn. Vi har "bara" känt varandra i typ 30 år så det är väl snabbt ursäktat.

Nu mat!

Varför just jag körde deras combi med stor husvagn efter, vet jag inte. Vi hade väl slagit vad. En fiskehelg i Tranemo. Det är min form av mindfulness att sitta och titta på ett flöte medan solen glittrar i vattnet. Fredag eftermiddag.

- Du, det är lång kö efter oss. Ska du inte köra in till kanten?

- Nix. Jag håller hastigheten. Riskerar inte att hamna i diket med hela detta schabraket. De kunde gått på toa hemma. Folk planerar aldrig sin körning.

Så kommer vi fram till Kroksjöns camping, betalar för plats och backar in. Lite snett, men men. Ut med plattorna. Vevar ner benen. Värmer medhavd middag. Äter och kör sedan in till Borås. Där spelar vi bingo i ett par timmar. Det är roligt för det är "antikbingo". Man köper poletter och för varje nummer som ropas upp får man dra för en liten lucka. Får man bingo så trycker man på en ringklocka.

När vi kommer tillbaka till campingen så blir det lite kvällsfika. Sedan tar vi fram en vinare och spelar tärning.

Det brukar bli runt lördag middag innan vi ätit frukost och laddat kaffekorgen. Med full packning går vi och löser fiskekort och så letar vi upp en bra plats. Packar upp stolarna, laddar spöna med bottenmete på räka, och swish så kastar man ut. Det har ju hänt att linan varit för gammal och gått av. Flöte, tyngd och räka försvinner då till annan ort. Det blir att börja om ifrån början. Alltså, 75% av fisketiden går åt till att byta räkor och lösa upp trassel. Sedan landar man i stolen med kaffe och en cigg. Mission accomplished.

Någon sa att jag såg hemskt grå ut på fotot. Obs: vi fiskar. Kroksjön har ingen dresskod och med min goda hörsel hade jag noterat fiskskvaller i vassen. Där sitter vi sedan till solen går ned. Packar ihop, går tillbaka och fixar middag. Sedan blir det tärningsspel igen.

Toadags. Jag går aldrig på toa själv på den campingen. Det är beckskumt och alla sover. Jättetyst. Skyller på att jag hört vargar yla. Jag tror faktiskt att det var en varg jag hörde en annan gång vi var där.

På söndagen var det dags att åka hem igen. När vi packat ihop våra saker, backat till och hängt på husvagnen och klickat låset så är vi rätt nöjda. Det satt nämligen några karlar en bit bort och drack öl och förväntade sig en smärre katastrof. Två kärringar och karlagöra. Det går aldrig. Men det gick visst det.

När vi rullar bort emot utfarten säger jag:

- Fan va gött att det gick bra. Som dom glodde.

- Å, säg inget. Vi är inte hemma än.

En ganska stor håla och en liten men brant backe upp. Tar fart. På halva backen säger det - SKÅÅÅNG - Världens brak därbak. Tvärnitar och håller för öronen. Gör alltid det vid obehagliga situationer.

- VA FAN VAR DET???

- VI TAPPADE HUSVAGNEN!!!

Håller för öronen igen och blundar. Ser för mitt inre hur husvagnen glatt rullar nerför slänten och hamnar i sjön.

Vänder mig åt passagerarsidan till och får se ett stort flin.

- Det är handbroms på den. Säkerhetslinan du vet. Flin.

Jag fick senare veta av kompisens man att det  kunde vara lite lurt när man hakade på kulan. Den kunde vara lös fastän man hade klickat den. Det stod även i Hallandsposten någon dag senare att varg hade setts i trakten.

Så de så.

Ljus är fint. Ljuslyktor är fint. Färgglada löv är fint. Ljusen brinner ut och löven ramlar ner och man befinner sig i en årstid då, i alla fall i denna stan, regnet alltid kommer ifrån sidan. Undras om det är så på östkusten. Det regnar inte uppifrån och ned här. Det kommer ifrån sidan. Paraplyförsäljare, gör er icke besvär. Och så håller det upp lite. Jippi. Sticker ut med soporna. Och det slår aldrig fel för på nedersta trappsteget  ute på yttertrappan får jag alltid den stora droppen Allan i huvudet. Splasch! Blir lika lycklig varje gång.

Det är roligt att skriva låttexter, men att variera innehållet är lite knepigt. Om det ska vara på svenska får det inte bli dansbandstexter. Lillebror Jerry skäller väl på mig om han läser detta men - De sista ljuva åren - är ingen låt jag tycker om. Inget illa om mannens röst men jag kommer aldrig någonsin att tycka om den. Inte ens om de skriver om den så den rimmar eller denna Kristina tar sånglektioner. Hon låter som om de skakar ett sågblad. Det skär i huvudet på mig.

Så jag sitter i soffan och skriver lite i blocket. Det ska inte vara hjärta och smärta och inga gråtna tårar. Inte heller Welcome to the jungle-tema då dagens lyssnare inte är så jätteintresserade av hårdrockarnas era. Fast jag glömmer aldrig när Ninna satte på den låten på en tjejfest. I slutet på 80-talet var det. Ringer någon till mig idag så svarar jag till tonerna av "Sweet child of mine". Axl kommer alltid ha en plats därinne innanför skohyllan, som jag kallar bysten.  En mycket retlig möbel som är till ingen nytta alls. 

Jag sitter där och plitar. Så sätter sig en katt vid ytterdörren.

- Meooow.

- Tyst med dig. Det regnar.

- Meooow.

- Nej!

- MEOOOW!

Och så blir det en harang om regn och döva katter och känslan för en hyfsad låttext försvinner i fjärran. Passar på att gå och sätta på kaffe medans jag ändå morrar mig förbi ytterdörren. Sätter mig i soffan igen.

- MIUUU.

Näste katt är ute ur avbytarbåset.

- Men håll då flabben! Det regnar.

- MIUUUU.

Så far jag upp och ut i hallen med en öppnad paket pappersnäsdukar som jag tänkt hysta mot en katt som givetvis försvunnit ut ur hallen för länge sedan. Går på toa. In till soffan igen. Katt nummer 3 kommer och lägger sig i knät på mig. 

- Jamen vad lägligt då. - Ja, du är jättesöt. - Får väl glo på tv då i stället. Klappa, klappa, klappa. Spinneriet går igång.

Lite senare går jag in till datorn. Tänkte skriva lite här. Då kommer Tuts upp på skrivbordet och helt sonika lägger sig på musen. Och efter en stund kommer Tytte in och lägger en kabel i kattlådan. Känner mig lite uppgiven.

Och så går det upp ett ljus!

- Nu vet jag varför LasseStefanz inte rimmar i sina låtar. De har katter....

Jag kan inte säga att jag någonsin haft ett modernt hem. Inget rent, slimmat Ikeahem. Jag har inte varit så petig utan bara egentligen velat ha det varmt och ombonat. Efter att katterna flyttat in har möblemanget blivit uppdelat så hälften tillhör dem och hälften tillhör mig. Fast jag kan ju inte lägga mig i något av deras kattbon, klättra upp i ett klösträd eller ligga på fönsterbrädor eller bord. När jag tänker efter så är nog hemmet mer deras än mitt.

Och drömmen att få låsa in sig på toa. Egentid. Om man har en sambo, så ja. Har man katter, så nej. Stänger man dörren så krafsas det så att man kommer av sig. Bara till att öppna. Tuts vill ligga på duschgolvet. Snuppis hoppar upp på handfatet och ska dricka direkt ur kranen. Kisabiten och Tytte ska bara in en runda och bli klappade. Man blir uttittad. Exakt samma rutiner har dom.

Att försöka hålla en katt borta ifrån säng, diskbänk eller köksbord kan man glömma. Att bli fri ifrån katthår någon mer gång i livet kan man glömma. Rollern är ens bästa vän. Alla rollar väl sitt tangentbord, eller? På tal om katthår. Jag blev sugen på att baka bullar för ett tag sedan. Men så tänkte jag att nej det går inte. Spelar ingen roll hur jag skulle ha burit mig åt så hade bullplåten sett ut som om den var full av orakade skurgummsknän. Kaktusbullar.

Blomkrukor och prydnadssaker finns uppe ovanpå bokhyllor eller inte alls. Räven Tuts brukar ligga på vardagsrumsbordet och bliga på mig och peta ner grejjor på golvet, när han är på det humöret. Tallrikar, bestick eller glas. Pennor, värmeljus eller glasögon. Putt. Dunk! - TUTS, VAD GÖR DU!!! Vrooom. Borta. Sedan hittar man honom i ett annat rum. Sitter där och slickar sig och påstår att han suttit där i flera timmar. 

De flesta har saker hemma som de är väldigt rädda om som möbler, porslin eller prydnadssaker. Man måste akta, inte riva ner eller spilla. Små barn, uuuhhh. Öh, tog ni med hunden? Fan, där gick farmors gamla linneduk.

Jonas Gardell skrev en bra sak. Har man saker som man alltid är rädd om och att det hindrar en i vardagen så skaffa en katt. Vips, så är alla problem borta.

Det var på hösten (oktober?) för 5 år sedan. Bästa vännen Ninna tyckte att jag skulle följa med in till stan och äta musselsoppa på Fox&Anchor. Ninnas syster med make och några till skulle vara där. Kvällen gick. När vi varit där i ett par timmar började systerns man berätta om en tjej som körde post ute på landet. Ungefär såhär lät historien:

En av lantbrevbärartjejerna var ute och körde post på landet runtikring Getinge. Hon körde förbi en katt som satt vid vägkanten. Hon tänkte, nej, men det var ju en kattunge. Så hon stannade och backade tillbaka. Kattungen gick in en liten bit i skogen och satte sig där. Så hon gick efter och tog upp denne lille som var genomblöt och kall och gick sedan runt och letade efter mamman eller fler kattungar, men där fanns ingen.

Det blev till att plocka ur post ur en låda, lägga honom där och sätta på värmen på högsta. Delade ut resten av posten, åkte hem och ringde till Kattfotens katthem. Där hade de sedan fått tvångsmata honom för att han skulle överleva. Veterinären hade sagt att han inte hade klarat sig i ett dygn till. Men nu hade han fått komma till ett jourhem uppe på Kärleken. 

Om man tänker sig männen som ska hämta tjuren Ferdinand. - Honom ska vi ha, så var det precis vad jag sa. Honom ska jag ha!!! Gå och ring!!! Det var sent, men - Gå och ring!!! -Ja, ja. Ringer. Fixat.

Någon dag efter åkte Ninna och jag upp till jourhemmet och hälsade på. Två små tjejer satt med honom i famnen och förklarade att de döpt honom till Modig för att han vågat vara själv ute i skogen. Han ville ner och blev nedlyft.  Jag vet att jag tänkte att vad i hela världen är detta. Kattungen gick väldigt sakta mot sin matskål. Ett benrangel.  Huvudet orkade han inte hålla uppe och han hade en förfärligt stor maskmage. Han såg inte ut som en katt.

Jag fick hämta honom när han blivit stabil och de visste att han skulle klara sig. Ett litet knytt som knappt vägde något eller knappt orkade gå. Tror jag bar omkring på honom i en hel månad ända tills han själv hade krafter nog att skutta omkring. Tur att Ninna finns. Tur att vi gick ut och åt musselsoppa just den kvällen och tur att Ninnas svåger också var där. På så sätt fick jag min älskade Tuts.

Ska man inte avla på sin katt så bör man kastrera den. Busk-avel är oansvarigt och inte till glädje för någon. Puss.

Vi var några tjejer som brukade samlas på förfest och fixa till oss innan vi skulle ut på lördagskvällen. Kommer ihåg Annikas köksbord. Ena benet satt löst så jag, min långbening, fick stötta upp det med knäet och sedan säga till när jag skulle resa mig så att någon annan fick ta över. Förfesterna var alltid roligast. (Man fick vara 3 pers för att hjälpas åt att få på de nytvättade jeansen. 2 tryckte och den 3e drog upp gylfen och hade man tagit ett ultraljud då hade man hittat äggstockarna ibland lungorna).

Vi drack grogg. Vin var det aldrig tal om. Sminket vandrade runt bordet, Rod Stewart på grammofonen och cigarrettröken bolmade ut genom köksfönstret. Sedan så endera vinglade vi ner till stationen och tog tåget in till Växjö, eller fick vi skjuts, eller så liftade vi. Risken för att träffa på en seriemördare var mindre på den tiden.

Olèo var stället vi åkte till men med tiden så ledsnade vi på alla dessa dansband. Samma hjärta och smärta tills man storknade. Oftast en hand på rumpan som man flick flytta upp på ryggen gång efter gång. Samma rutiner. Bugg - kasedans - bugg - kasedans - damernas och sista dansen. Så med tiden förflyttade vi oss till Stadshotellet. De hade både disco och dansbana. Ibland hann vi inte in till stan i tid utan stället var fullt och vi fick slokörade gå bort till Olèo och alla gabardinkostymerna.

En lördag kom vi inte in på Stadshotellet. Vi hade väl missat tåget eller nåt. Stå där i kö och vänta tills 2 gick ut och 2 fick komma in. Dilemma. Det fanns nämligen en väääääääldigt snygg kille därinne. Misstänkte det i alla fall. Så stod jag där i kön och tänkte att det var väl tusan också. Så flög fan i mig. Det måste väl finnas fler ingångar än entrèn. Jag chansade och hoppade ur kön. Har jag åkt hit så ska jag in.

Stort hotell. Portar och dörrar. Alla låsta. Vad göra? Stod där på baksidan av hotellet och funderade, tittade upp och fick se ett öppet fönster på andra våningen. Hur? Hm. Tänka tänka tänka. Jag vet inte hur jag kom upp på telefonkiosken men ifrån taket på den, hållandes i en trädgren, hamnade jag på ett snedtak. Därifrån upp på en avsats och vips stod jag utanför fönstret. och stack in näsan.

Om hotellgästen var på toa vet jag inte för jag var inte ett dugg nykter. Rummet såg i alla fall tomt ut och det var ca 4 meter emellan fönstret och dörren. I went for it. Wroooom. Sedan for jag ned för trapporna ifrån hotelldelen, flög förbi receptionen och nådde glatt mitt slutmål. Och HAN var där. 

Att jag inte slog ihjäl mig den lördagen var ett under. Och en rolig grej var att det stod om händelsen i Smålandsposten på måndagen efter. Att Stadshotellet var så populärt så folk hoppade in genom fönstren. Hittar jag artikeln någonstans i källaren ska jag skanna in den och visa. Bara för skoj skull.

Åter igen uttalar sig en polis i en artikel (denna i DN) om sin arbetssituation. Jag delade en artikel förut som visade en polismans arbetsvecka. Jag delade sidan rakt av för att jag tyckte det var ett bra skrivet rop på hjälp om en ohållbar arbetssituation.

Tänk hur mycket tid som går åt att "fånga in" en person. Sedan ska den förhöras. Har inte 10 oberoende personer sett händelsen släpps personen ut igen i brist på bevis. Eller så släpps personen ut igen i väntan på åtal. Och så blir det ev en katt och råtta lek när ingen infinner sig i rätten

Vem känner inte stort obehag vid tankar som skulle vara förödande för en själv och familjen. Hinner man få fram telefonen? Hinner polisen eller brandkåren hit? Klarar jag mej ur denna situation över huvud taget? Ett hem blir tömt på semestern. En pensionär misshandlas och blir av med sina besparingar. Barn far illa. Bilar eldas upp. Djur stjäls. Så många tankar som surrar.

- Det är en månad sedan detta hände. Varför gör ni inget?

- Vi har inte tid. Vi har inte nog med resurser.

Mitt förslag gäller larmnumret 112. Ringer en politiker och vill ha hjälp, neka. Skicka ingen hjälp. Blockera deras telefonnummer så de inte kommer fram.

Vill de ha det såhär så varsågoda. Välkomna till verkligheten.

Varför visas det inte mer spritreklam på tv? Nya sorter att göra goda drinkar eller groggar på? Shots är ju gott. Så stora tv-apparater som det finns nu så borde där ju få plats mer spritreklam i dem. Lite tips inför helgen om nya viner som kommit och vad de kan passa till. Ett recept- och vinförslag borde komma som reklam på torsdagkvällen så man vet vad man ska handla hem på fredagen.

Och vad menar jag med detta? Jo, jag grunnar på om det kan ligga till på det här viset att det kostar mer att ta hand om folk med alkoholproblem än de som råkar illa ut ekonomiskt. Tycker att det är så. När alkoholen är uppdrucken tillkommer ingen ränta. Bara bakfylla och eventuella problem med polisen. Så varför göra reklam för vin och sprit?

Då är det bättre med spelreklam. Kanske ännu hellre olika låneförslag. Det statskassan i slutänden tjänar på det ser vi på tv minst 8 gånger i timmen. Har man inte tänkt att spela på nätcasino så tänker man på det efter att bli påmind 8 gånger i timmen. Och i samma reklamavbryt brukar det dyka upp fler spelsidor så det blir ju minst 16 onlinecasinoreklamer i timmen

Är det bra? Är det bättre än att få veta att det kommit ett nytt godare vin?

Så sätter man igång och spelar. Frank Andersson, Mr Green och Comeon casino hejar på och lovar guld och gröna skogar. Men det visar sig snart att guldet är kattguld och den gröna skogen är nedhuggen. Hela lönen stryker med på en vecka. Vad gör vi då? Jo, då ser vi på reklamen vilket företag som ger dig bästa lånet. Sedan spelar man upp det lånet och till slut lånar man till ockerränta för att betala av de första lånen.

Spelar man eller lånar pengar, vem tjänar på det i slutänden. Företag = vinstskatt till statskassan. Så ut på tv med reklamen för Casinostugan, Casumo och Thrills. Den stora jackpotten kommer snart och då kan man betala tillbaka allt man lånat.

Saken är ju den att alla får inte hjälp av programmet Skuldfällan. Nej, det blir rena rövkanan in till Kronofogden och sedan sitter du där.

Varför får de göra så mycket reklam för saker som förstör livet för så många? Det är elakt och tarvligt och väldigt noga uträknat. Stackars lilla Svensson, upp med plånboken. En flaska vin kan du köpa vid nästa lön. Sedan vad det vinet smakar förtäljer inte reklamen. 

Människor är av naturen lata. Man tar väl hand om sina barn eller så kommer någon annan och hjälper en att ta väl hand om sina barn. Barnen har tur på det viset att det oftast kommer fram i rampljuset om något är fel. Sedan vad som åtgärdas beror på omständigheterna.

Jag har levt länge men lär mig fortfarande. Och jag är tacksam för att människor delar med sig av information då även jag är av naturen lat, och läser allt som oftast inte allt jag borde. Så om man kan informera utan att peka finger så ska man göra det när tillfället känns rätt. Man är ingen besserwisser för att man bryr sig. Lika väl som att man berättar lite snyggt att - du har en buse i näsan som syns - så berättar man om man hört något nytt som man tror folk vill eller behöver veta.

Oftast vet folk. - Ja men det är ju självklart, säger några fastän de inte har en aning. Alla vet bäst om sitt, fastän de inte gör det. 

Nu kommer en massa hundtext utan sammanhang. Har jag tur visste du inte om en av dessa saker. Då har jag ju skrivit något bra. En del av dessa saker är självklara. Andra undrar - varför då?

Har man ett husdjur som hund eller katt, så går man till vettris en gång om året och hälsoundersöker. De visar inte att de har ont. Speciellt inte katterna. Man får vara uppmärksam.

När du går ut med hunden, hur gör du då? Drar du och rycker för att skynda på eller får den "läsa tidningen" (nosa) i lugn och ro och skita ifred?

Trampdynorna på hundar tål inte hur varm asfalt som helst. Kan man inte själv gå barfota där så ska inte hunden göra det heller. Se efter om hundens trampdynor är torra och behöver smörjas in. Försvarets stift med hudsalva är perfekt.

Om det är sommar och din hund har hängande öron ska de rengöras en gång i veckan.

Luktar hunden illa i rumpan kan den ha problem med analsäckarna och det gör ONT.

Luktar den extra illa i munnen kan det vara problem med tänderna. Det gör också ONT.

Klipp klorna regelbundet eller prova själv att gå på hälarna en hel dag.

Titta efter fästingar, även i munnen.

Ta med en skål och vatten till hunden vid långpromenader. Hoppa över motoroljan.

Får hunden billigast möjliga mat så mår den därefter. Klåda? Ja, men vad innehåller maten du ger den?

Socker- nej. 

Choklad är giftigt för dem.

Hundar är flockdjur och trivs bäst med att ha folk eller fä runtikring sig. Inte vara själv för länge.

Försök få den att tugga dentasticks.

Om man tycker att fy, vad det regnar, vi väntar en stund med att gå ut. Sätt en kork i ändan på dig själv och se hur kul det är.

Nuförtiden kan man inte lämna en hund utanför en affär. Eftersom hundar sällan är kastrerade så stjäl man dem och tar med dem till ett land i närheten. Där avlar man och säljer sedan dessa hundars valpar tillbaka till oss. Eller så blir de kamphundar. Är de mindre så blir de till träning för kamphundarna.

Innan du faller för frestelsen över en söt valp så tänk över om du har RÅD och TID?  Jobbar du mycket och har du då plats på hunddagis eller en annan form av hundpassning? En S:t Bernhard får med tiden inte plats i handväskan. Inte ens i en resväska. Många fler fullt friska hundar än vad vi tror avlivas, för att folk inte tänkte efter före. 

Har du försäkrat din hund eller avlivar du den om den kostar för mycket att behandla?

Kolla upp uppfödaren innan du köper hund. Kommer ni ihåg kvinnan de visade i tidningen som bedrev hundkennel under vidriga förhållanden? Hon flyttade runt i Sverige för att komma undan djurskyddet. Nu bor hon i Danmark, berättade de på nyheterna.

Följ upp om du säljer en valp. - Men det är ju bara en hund. - Nej det är inte bara en hund. Det är en trogen livskamrat och ska behandlas med respekt. Och kelas med. Mycket.

Och ja, vi hade hundar när jag var mindre. Och mina vänner har hundar. Och jag har varit hundpassare många gånger. Och nej, jag tror inte alls att jag vet allt. Bara lite om mycket.

Vore kul att få veta om detta var till nytta för någon. En liten enda sak? frågar hon som har 4 katter.

Lite lördagssnusk.

En tjej i reklamen till programmet Dating Naked hoppades att hon inte skämde ut sin familj genom att vara med där? Bör Whoopi Goldberg bära högklackat?

Kanske ligger det en önskan i botten om att bli upptäckt. En önskan att Hugh Heffner tittar på den svenska varianten och vips är man en Bunny på The Mansion. Drömmar slår in om man visar kusan på tv. Och sin schnabel. Eller hur? Ett litet lördagsnöje för svenska män med friska nävar.

Min ena bror ärvde pappas brottarkropp. Han tränade och tränade och tränade och det var många tjejer som hade ett gott öga till honom. Minns en gång för länge sedan då vi satt i en bar en kväll. Det var inte mycket folk. Brodern hade gjort sig fin för flickorna och satt tålmodigt och väntade på att vackra, kurviga blondiner skulle uppenbara sig. Till slut öppnas dörren. Då vänder han sig till mig och suckar:

- Och in kommer två bittra med hängpattar...

Och på tal om det. Man kan träffa på folk som säger saker och man vet inte riktigt hur man ska tolka det. Jag satt i kassan på ICA Vallås, även detta är evigheter sedan. Jobbar man där så handlar man där. Skulle ha med fika hem. Går till bageridisken. Samtalet blev förjande:

- Jag vill ha två negerbollar.

- Du vet väl att man inte får säga negerbollar längre.

- Jo, ja det vet jag ju....

- Vill du ha något annat?

- Två av de där, och syftade då på chokladbiskvier med en nöt i mitten.

- Du vill ha två negerpattar också?

- eeeee

- Det får man säga, men inte negerbollar.

På tal om färger. Det blir kalas hos kompisen, som fyller år idag. Eftersom mitt hår inte fattar att jag inte vill ha grått hår så får jag vara obstinat och färga det. Den färg jag vill ha finns inte längre i affärerna. Den är ur tiden. Koppar. Det närmaste jag kunde hitta var "light caramel". Det får duga. Lite godis är aldrig fel.

Vilket påminner om andra håriga händelser. Jag går aldrig till frissan. Jag klipper, slingar eller färgar själv. Har även permanentat själv och ibland fått systerlig hjälp med detta. Ibland blir det bra och ibland värre. År -76-77 nånting bestämde jag mig för att jag skulle bli blondin. Jag blekte och slutresultatet blev skrikigt brandgult. Apelsinfärg.

Då SPRANG jag till frissan. 

Go lörda.

I tvättstugan

- När tvättberget har en dold flytväst, för det vägrar sjunka.

- När torktumlaren är klar och påslakanet har svalt den andra tvätten. Får tumla om igen. Då svär jag mycket.

- När maskinen inte har centrifugerat pga obalans, då svär jag också mycket. Stå där och krama ur tvätten som en idiot.

I affären

- Att jag måste ta lugnande innan jag ska in till stan.

- Att tjejen i kiosk/postutlämningen går ifrån, när det just blivit min tur, för att fixa någon pantburk som har hängt upp sig.

- När tjejen kommer ut ifrån pantrummet och börjar prata med en snygg kille. Hasar sedan tillbaka bakom disken och säger Heeej. Behärska dig, behärska dig, behärska dig!

- När man vill skynda på för att komma ut ifrån affären och det står folk i vägen överallt. T.o.m står de och läser på förpackningar på mejerivaror så att jag inte når mjölken. Behärska dej!

- När jag går till självskanningen för att betala och en j-a purjolök inte finns med på bilderna. Behöver du hjälp-lampan blinkar och ingen kommer.

- När jag kommit hem utan det viktigaste som jag skulle handlat.

Minnet

- När jag står i hallen och fräser att jag går f-n inte härifrån förrän jag kommer ihåg vad det var jag skulle göra.

- När jag får gå in i vardagsrummet för 3e gången för att få med mig rätt sak.

- När jag skrivit i ett långt OCR-nummer och upptäcker att jag glömt klicka på rutan.

- När jag glömt ställa klockan som skulle påminna mig om att jag inte skulle glömma något.

- När jag ska bort på ett födelsedagskalas och har glömt presenten hemma. 

- När jag ska gå ut och röka och glömt tändaren där uppe.

- När jag försöker åka buss med apotekskortet.

- När man sitter på sängkanten och ska lägga ett sista wordfeud och batterihelvetet är slut.

Det finns så mycket mer med just sådana här saker och de händer mycket oftare än förr. De gör mig totalt tosig och superstressad. Det krävs många lugnanermigpiller innan jag andas normalt igen. Dem slipper jag väl aldrig. Så ser ni en dåre på stan, ymnigt svettandes och med rök ur öronen så.... har väl telefonen slocknat så jag inte kommer åt mitt paketnummer...

Vi skulle till Hjo och hälsa på väninnans mor och far som kampade där varje sommar. Det var husvagn och hela köret. Personligen gillar jag hotell men husvagn går också bra när det är med nära vänner. En natt gick och jag skulle göra en avstickare till Skara. Systerdotterns barn skulle döpas och jag ville dit en sväng för att lämna en doppresent. Hjo -> presentköp i Skövde -> Skara -> 30 min. 

Jag körde vid 14-snåret.

- Åk upp till rondellen och ta höger mot Skövde så är du där på en halvtimme.  Jag åkte upp till en rondell som inte var där. Höger? Vänster? Tar höger. Ska ju inte längre uppåt landet och rondellen är väl här någonstans. Om inte annat så är det är alltid fler vägar som leder till Rom. Och jag körde och körde och körde. Ingen rondell, ingen avtagsväg. Till slut hamnade jag i Jönköping. Där hade jag kört förr och därifrån hittade jag till Skövde. 17:50 parkerar jag utanför en galleria i Skövde. Galloperade runt som en dåre och hittade en guldsmedsaffär precis innan de stängde.

Glad i hågen, och med bara en kvart kvar till Skara, gick jag ut till bilen. Trodde jag. Den var borta. Ringde till Skara och sa att jag kommer strax.

Ingen bil. Kvällssol och varm asfalt på det och ingen vind och ingen bil och törstig. Jag gick upp och ner, fram och tillbaka. Man kan ju inte ringa till polisen och be om hjälp. Hej, jag hittar inte en combi med mussepigg-skydd på bakrutorna. De skulle fråga om regnummer och bilsort men det visste jag inte. Bara att den var blå.

Halv tio på kvällen ringer jag till Skara och säger att jag inte hittar bilen.

- Vad sa du? Detta var ju lite knepigt att förklara så det hoppade jag över.

- Bilen är borta. Jag hittar den inte. 

Så dottern skulle komma till Skövde och hjälpa mig leta. 

- Vi ses vid stationen.

På vägen till stationen hittade jag bilen. Lycka. Mussepiggskydd. Stressad som jag hade varit sedan rondellen, x antal timmar tidigare, så tänkte jag inte klart. Givetvis fanns det mer än en utgång ifrån gallerian. 

Kenzo har jag passat många gånger. Det är brorsans Kleine Munsterländer. Kleine, liten, är han definitivt inte. Snudd på labbstorlek. Stark som en oxe är han också. Vid möte med andra hundar får man hålla i allt vad man kan för då förvandlas han från en myshund till ett monster.

Jag har vandrat milavis med honom på Fyllinge. Längs med slingorna, på stigarna runt bondgården och överallt annanstans runtikring där man kan gå, har vi gått. En het sommardag tog jag med en kasse med en hundskål, en plastmugg och en stor plastflaska vatten. Så när vi gått en lång runda satte vi oss vid en bänk för att släcka törsten. Jag blev något förvånad och skitsur, milt sagt, över att ha fått med mig en flaska motorolja. Det blev rask takt ner till bäcken. Hunden lade sig i vattnet och drack. Jämte stod jag och såg på, törstig som ett svin och med min motorolja i kassen.

När jag varit ute och vandrat med honom på vintern så har Fyllinge varit extra spännande. Det rinner vatten över gångarna som fryser till stora strängar med is. Och så lite nysnö på det. Man hinner tänka, medans man är i luften, att fy fasen, det här kommer att göra ont. 

Örjansvall och stigarna kring Nissan är också perfekta vandringsstråk. När man vaknar på morgonen  stirrar man rakt in i 2 bruna ögon. Vi andas samma luft. Så nära sitter han. Först blir man uuuuhhh men sedan skrattar man och säger: - Moppis, du är en tokhund.

En höstkväll regnade det ordentligt. På med tröjjor och tjocka joggingbyxor och ovanpå ett regnställ. Tänk er en mörkblå Michelingubbe. Det är aldrig runt kvarteret med en stor fågelhund. Det är långa rundor. Han är sådan, Kenzo, att det kvittar hur långt man gått så är han aldrig nöjd.

I alla fall. Vi var på väg hem sent på kvällen. Kanske var vi bara 100 meter hemifrån så knep det till i magen riktigt ordentligt. STANNA Kenzo! Här måste knipas annars går det illa. Gick 20 meter till. STANNA Kenzo! Benen i kors. Svett i pannan. Så går vi den sista biten. Jag gick på tårna. Stannade en gång till vid yttertrappen och tänkte att det är bara 3 våningar upp så är räddningen är nära. Upp med dörren och in på toan. Så nödig så att jag frös.  Regnbyxor, panik, joggingbyxor.

Inte fan fick jag upp knuten på joggingbrallorna. Pang! Det blev ett kliv till höger ner i badkaret. 

Om man tänker så det knakar så kommer man fram till olika anledningar varför man blivit som man är när man inte blev som man skulle. Kläder har väl alltid varit ett aber. Förr fick jag köpa herrjeans. Damjeansen fanns inte i min längd förrän långt senare. Alltså var jag med mina 179cm över jorden den längsta i klassen och tydligen den enda långa tjejen i hela Sverige. Jag fick sy på tyg nedtill. Broderade breda band gick också bra. Och så vidgade man byxorna under knäet. Det var ju på 70-talet och man kunde i princip se ut hur som helst, men ändå inte hur som helst.

Jag minns att jag fick gå med mamma till Floods klädaffär i Alvesta. Jag skulle få nya byxor. V-jeans. Kunde väl varit 14 år. 2 storlekar större så jag hade att växa i. Och givetvis för korta. Så där gick man och flaggade på halv stång med en stor säkerhetsnål i ett veck i midjan.

Min mor var aldrig  noga med hur vi barn har såg ut. Det enda som kanske störde henne var att jag inte fick gå till skolan med tuggummi i håret. Somnar man med några bugg i munnen så får man klippa bort dem ur håret nästa morgon.

Annars var det mest ärvda kläder. Men jag kommer ihåg en hemsk dräkt min mormor sydde åt mig. En västliknande överdel och byxor upptill. Mörkbrun med smala blå och gröna fyrkanter. Det tyget kliade infernaliskt och jag hatade att ha detta elände på mig. Andra tyckte också den var hemsk. Hade aldrig gått ut sådan, var det någon som sa.

Men det var inget att välja på. Morsan slängde ut oss på morgonen och sedan låste hon dörren. 

Ibland skulle kläderna tvättas. Detta betydde att jag fick hoppa ur v-jeansen och hoppa i klåddräkten och gå till skolan. Två år efter den var sydd så såg jag ut som Stig Helmer. Frissan hade jag väl också fått till med lite extra tuggummi, om jag det hade velat.

Min son skulle aldrig behöva skämmas för sina kläder. Det var ett som var säkert. Så jag såg till att det fanns många ombyten i garderoben. Var det dåligt med pengar så blev det lite second hand, men aldrig fult. Det var ju bara det att han var en liten skitmurre.

Kommer ihåg en speciell helg då han hade fått komma in och byta kläder säkert 4 gånger. Blöt och lerig. Ännu blötare och ännu lerigare. Hm. När han kom in den 5e gången, även då mycket blöt och lerig, sa jag till honom att:

- Jag har inte tvättstugan förrän på onsdag så nu skiter jag i vad folk säger för nu får du vara skitig.

Barn ska få vara barn. Vill de växa upp spekandes i kommunens rabatter så får det vara så. Skulle bara haft en trädgårdsslang utanför ytterdörren och spolat av honom.  Två flugor i en smäll. Kläderna hade blivit rena och vi hade sluppit den grusade stigen in till toaletten.