viktorianilssons blogg

Det här var längesen. Kände att det var dags för en reunion med bloggen så här är jag. Kul. Omg har glömt hur man skriver.

Iallafall, jag har flyttat tillbaka till Sverige. Wow coolt. Allting är exakt som det var när jag lämna vilket får mig att känna som att jag aldrig lämnat Norrköping överhuvudtaget. Annars då? Lever fortfarande i dåtid där man sov i tält på stranden och drack espresso martini på happy hour vid darling harbour. Men jag har saker att se fram emot nu som gör allting bättre. Shit vad jag klagar haha ska sluta. 

Omg. Igår var jag och Laurie i Manchester. Vi började med att äta frukost på Federal Café och när jag såg vad dem sålde fick jag hjärtklappningar. Jag är den töntigaste som finns på jorden men jag fick fasen svettningar av att se Timtam och Shapes (snacks från Australien<3) på hyllan i cafét. Plus att dem sålde bananbröd. Nae det blev för mycket.

Alltså färgerna. Man vill ju på riktigt drämma huvudet i väggen så fint det är. Vi var i Broome i ca 4 dagar. Bodde på hostel, duschade bland insekter, var mestadels på stränder och gick på marknad. Livet på en pinne.

Sitter just nu på Brew Brothers and dricker inte kaffe? Vem är jag ens? Chailatte med mandelmjölk. Helt ok men känns konstigt. Okej ingen bryr sig. Iallafall. Jag får sällan ångest nuförtiden. Men idag fick jag det. Jag blev helt uppslukad av obehagskänslor och började tappa greppet om verkligheten. Jag stannade upp och tog ett djupt andetag. Började tänka på min andning och upprepa "det är ingen fara, ta det lugnt" i mitt huvud. Detta var precis efter att jag steg ut genom ytterdörren och var på väg till det här cafét. Det bekväma och enkla hade varit att bara gå in igen och lägga sig i sängen. Men jag valde det svåra. Jag valde att inte gå tillbaka i tiden och låta ångesten bestämma över mig. Jag ville gå till ett café och äta en god lunch. Och det var precis det jag gjorde.

Sanningen bakom de två första bilderna: Sitter i bilen. Inte duschat på ca 4 dagar (sorry for info) aka äcklig, vidrig, går ej att beskriva med ord. Jag och min pojkvän är på väg till nästa destination när jag får syn på den här skylten och skriker STOP. Det är ungefär 10 min kvar tills att solen går ner och jag byter om fort som fan och tömmer hela torrschampoburken innan jag springer och ställer mig bredvid skylten och posar som att livet hänger på det. Skulle ha grävt upp skylten och tagit med den hem. Att kunna stanna såhär när man reser är underbart.

Kom hem idag till denna belysning och doftljus vilket fyllde hela min kropp med lycka. Klippte mig i måndags också (ingen bryr sig<3). Var rädd ca hela tiden när jag var hos frisören. Antingen så var det för att frisörens hund var där och eftersom jag är pälsdjursallergiker så bara vänta jag på att mina luftväg skulle täppas igen, eller för att hon ba fortsatte klippa av mitt hår efter att jag hade visat gränsen för hur kort jag ville ha det. Spänning i vardagen på högsta nivå.

Ännu ett fantastiskt ställe som vi aldrig skulle ha hittat om vi inte hade struntat i skylten "DO NOT ENTER". Tidigare den dagen var jag och min pojkvän vid toppen av vattenfallet och strirrade ut över regnskogen och pratade om hur faan vi skulle gå för att komma till botten. Vattenfallet finns i en nationalpark och inom det området finns skyltar och stängsel som talar om vart man får och inte får gå. Men vi gick ju som sagt vår egen väg iallafall (cool du är gmn) Vi var dock inte säkra där ett tag när vi hade gått 20 min i regnskogen och inte sett något som tyder på att vi var nära vattenfallet. Vi är förresten inte helt roliga i huvudet, det fanns spår (väldigt oklara) vi kunde följa, så vi var inte ensamma. Efter ytterligare 20 min var vi framme, och satan vad vackert det var.