Jag har läst bok igen. Denna gång är det Katerina Janouch som för pennan eller bankar på tangentbordet. Nu är jag ingen recensent utan en vanlig lekman tillika undersåte i Sverige. Inte medborgare längre, det känns inte så i alla fall, och boken bekräftar väldigt väl att jag numera, likt de flesta svenskar, har nedklassats till något nödvändigt ont. Den nödvändige finansiären av den totalitära maktens folk.
Boken då? Ingenting i boken är för mig nytt. Allt, utom Katerinas privata sorger, är mig välkänt. Ändå känner jag mig djupt sorgens efter läsningen. Det är säkert den samlade bilden under det år som skildras som ger mig den känslan. Det är så mycket konstigheter som skett att man under pågående tid glömmer den totala bilden. Man sorterar bort alla vansinnigheter av nödvändighet. Troligen ett måste om man inte vill få en sprängd skalle.
Bilden som framträder är att, tydligast hos politiker och Main Stream Media (MSM), Sverige är landet med vek ryggrad. Det blir så extremt tydligt att vi inte kan hantera vare sig lätta eller svåra frågor rationellt och med värdighet. Fram träder bilden av ett infantilt land där "toppen" av samhället leder utvecklingen. Barn i sandlådan får anses vettigare inom alla områden.
Katerina är en människa som med stort engagemang och kärlek för Sverige (hon är född i Tjeckoslovakien/Tjeckien); hennes föräldrar fick fly från förtryck; hon kom att älska vårt land. Den man älskar agar man sägs det. Och det där tog Katerina på allvar. När hon såg fel i samhället, ser fel på landet, så gör hon det alla borde göra — hon säger till. På skarpen.
Jag tror att där ligger ett problem. Någon dj...la utböling, framgångsrik sådan, skall veta sin plats och inte komma dragandes med en massa kritik. Det kanske mest underliga i den situationen är att svenska folket i gemen gillar hennes böcker och hennes övriga arbete, men "eliten" inom MSM och kändisvärlden låter helt ogenerat sin avundsjuka lysa igenom. De visar sitt tillkortakommande på en massa olika sätt. Alla sätten har totalitär karaktär.
Samtidigt hoppas jag att Katerina känner stolthet. Vem har fått en stassminister (vi har ingen statsminister) att yla beklagande om en författarinnas uttalande i Tjeckisk web-tv-kanal. Uttalanden som han numera får äta upp både till frukost, lunch, middag och kvällsmat.
Vad är vi då för land? Förutom ett infantilt och avundsjukt sådant?
Att våra MSM och politiker, ivrigt påhejade av kändisar av olika slag, är mobbare av rang kan jag konstatera. Att de dessutom behandlar sanning och fakta som något så pass nödvändigt ont att de helt enkelt bortser från dessa ingredienser står klart. Vi är landet där "oense" per automatik glider över till "osams". På barns sätt.
Vi är ett feministiskt land. Sägs det. Med Katerinas berättelse i bakhuvudet så kan jag konstatera att det nog inte är en bra modell. Urusel för att tala klartext. Kärringar (av alla kön du kan tänka dig) skall inte styra land och rike. Det krävs vuxna människor med ryggrad. Av stål. Som Katerina Janouch. Sådana som hon skall så klart lyssnas på, stöttas, men vi verkar inte tåla sånt. Hellre hacka på och förnedra (en annan svensk grej numera). Beklagligt nog.
Att vi numera också får lägga till att landets politiker och MSM går i spetsen för att ta livet av yttrandefriheten, är moln på himlen som snart gör att människor likt Katerina är än viktigare. Censur lär inte skrämma henne. Eller kanske ändå, skrämma henne alltså, men troligen inte alls hindra henne. Men för f...n svenska folk, hon kan inte vandra på glasskrävor och eld alldeles sjäv. Så upp till kamp. Stötta öppet är det minsta.
Jag tackar Katerina, inte bara för boken, utan för att hon finns, syns och stökar runt. Speciellt nu i en tid där så otroligt mycket står på spel.
En viktig bok. Som att se sig själv i spegeln och faktiskt inte gilla vad man ser. Man fäller ner blicken. Inför sig själv. Ett bra betyg faktiskt. Mitt i eländet.
Vi är ett skadat land.
Måtte Katerina stanna kvar och att hon hjälper oss att plåstra om alla sår.
