Nu vet jag inte vart du är.
Jag kan inte ens föreställa mig.
Det gör att jag känner mig vilsen.
Din frånvaro gröper ur mitt inre.
Varje dag som går.
Jag är snart tom.
Vem är du?
Hur mår du, raring?
Jag plockade vilda blommor idag.
Sprang längst vägkanten, men det gjorde ingenting för dom är så vackra.
Pryder mitt hem och doftar gott.
Det gör mig på bättre humör och jag har känt mig gladare idag än på länge.
Jag vill inte släppa den känslan därför gör jag ett avslut nu. Innan tankarna faller på annat och jag börjar gräva mig djupare.
Fred.
Jag är rädd för att jag inte har vad som krävs för att ta sig upp denna gången.
Förlåt måne. Förlåt att jag lät dig se på. Förlåt för att jag inte är starkare.
Det har bara gått några dagar men jag är på väg åt en annan riktning.
Jag önskade bara att jag inte hade varit så ensam på min väg tillbaka.
Du lovade mig allt.
Allt jag vill ha, allt jag drömt om, allt jag önskade att jag redan haft.
Men du tar tillbaka allt igen, lika snabbt som du lovat bort dina ord till mig.
Är det såhär kärlek känns? Är det såhär sårbar kärleken så lätt tar över mina känslor?
Jag är ensam, så fruktansvärt ensam. Inget skrivande i världen kan få dig att förstå vad jag går igenom.
För du känner inte samma som mig. Ditt hjärta vill inte samma som mitt. Vi slår inte i takt.
Vi är osynkade, med så mycket osagt.
Jag vill känna dig på riktigt, sluta att vara så många mil ifrån. Det tär på mig och jag måste koncentrera mig på att andas. Andas för att leva. För att göra mitt liv rättvist. För jag har ett ansvar.
Det är så löjligt lätt för dig att inte finnas hos mig. Du har aldrig lämnar din lukt här. Den har adrig hängt kvar i rummen i min lägenhet.
Eller i mina sänglakan. Du har aldrig lämnat en känsla av lycka kvar hos mig. Kommer du någonsin att göra det?
Lämna en liten del av dig själv mellan alla mina billiga väggar. I mitt hem, I en stad jag inte längre vill leva i.
Jag försöker glömma dig, varje dag. Visste du det? Att jag vill kasta bort dig ur mitt liv. För det gör för ont.
Jag är såld och jag kan inte göra något åt det. Visste du hur mitt lidande att kastas mellan hopp och förtvivlan gör mig ledsen? Allt är så fel just nu och jag önskade ibland att jag aldrig hade dig från början.
Kom och gör mig lycklig, för jag är rädd för att vara ensam utan dig. Jag är rädd för att råka ramla på någon annan och sluta känna för dig. För hur jag än vrider och vänder på det så är jag fast. Fast i allt jag vill bort ifrån.
Fast för att bli olycklig. Fast för att vara ensam. Fängslad. Och jag vill inte acceptera mitt öde här.
Kommer aldrig att acceptera det, om du inte kommer och gör skillnad.
Hur lyckas jag alltid finna min väg tillbaka till den där isande känslan i magen. Den där känslan man har precis innan ett plötsligt fall. När allt i en tiondels sekund stannar upp och tankarna hinner flyga "nu dör jag".
När kroppen och sinnet tappar balans och allt är utom egen kontroll. Kroppen svajar till och nu allt är upp till gravitationen. Antingen så faller man eller så lyckas kroppen bli stadig.
I en annan tid och på en annan plats hade jag inte ens vågat tänka på den känslan. Men nu gör jag det.
Den känslan får mig att förstå att allt som händer är verkligt. Min verklighet.
Isen gick från en tiondels sekund till en sekund, från en sekund till en minut. Från en minut till en timme. Från en timme till en dag. Från en dag till en vecka. Från en vecka till ett halvår.
Var det inte nu allt skulle lösa sig. Luckras upp. Klarna? Men känslan blev kvar, stel och fastfrusen som is. Is i magen.
Det är sommar nu. Barnsben som springer runt på gräset utanför. Solen är varm. Jag har allt så nära men Isen låter mig inte njuta i nuet. Isen gör mig kylig, kall. Den kommer få mig att gå sönder i tusen bitar.
Låt mig tina upp. Låt mig få njuta i värmen. Jag saknar den så mycket.
Jag har gjort mer än jag lyckats göra på många år, men av någon anledning så känns det lika meningslöst som vanligt. Varför går jag på dessa gator och tror att något förändrats?
Jag kommer väl antagligen aldrig att acceptera att jag kan komma någonstans, jag fortsätter att gå, fortsätter låtsas som att livet är fantastiskt och måste levas.
Hoppas att hoppet kommer tillbaka.
Jag klarade det inte, hur jag än peppade mig själv
Så lyckades jag inte säkerställa framtiden
Men att stå på fötterna hela dagen, är inte något jag undervärderar
För bara några år sen hade jag aldrig klarat av att måla om ett rum på bara några timmar
Så trots mina problem så är jag stolt över vem jag är
Socialfobi och depression, fuck you
Jag tänker slåss tills jag slagit er
Min nästa uppgift: Krossa min största hemlighet.
- Sluta vara rädd för att be om hjälp.
Man kommer ingenstans genom att vara trevlig.
Mental styrka är antagligen det svåraste att få tillbaka när den väl tappats.
Efter tre år är jag fortfarande rädd för min brevlåda.
Lite då och då så får jag en sån där känsla, som känns precis som den rätta jag
En sån där NEJ-NU-JÄVLAR känsla
Den varar en dag, max, för nästa dag så måste man oftast ta tag i det där
Som man gett sig sjuttsingen på att ta tag i en gång för alla
Och då, dagen därpå så känner man sig svagare än någonsin
Du fick en påminnelse om att du tagit fel väg, men du fortsätter gå.
Jag skriver det här, för att jag fick precis den där känslan
Och jag ville berätta för mig själv hur jag inte vill att det ska sluta, imorgon.
Jag tror på mig själv, jag är stark
Jag klarar av vad fan som helst!
Jag vet inte hur hopplöst jag önskar att allting ska vara som det borde.
Det är tomt och jag är själv.
Jag ser dig knappt längre, hör dig inte alls.
Men trots det så dyker du upp ibland.
Ja jag kan drömma om dig.
Men när jag öppnar ögonen och ser vem du är.
Så ser jag att det inte alls är dig jag drömmer om.
Du är någon annan.
Och jag vet inte om jag vågar sluta drömma.
Jag är rädd för att tänka dessa ord
Det är med varsamhet jag lägger ifrån mig dom
För er att se och för mig att ha när jag behöver
Min kropp har börjat ana förändring
Den har fått utföra många glädjeskutt de senaste veckorna
Jag undrar om den förstår
Att den i mina tankar svävar runt bland moln
Inte riktigt de moln man skulle kunna tänka sig vid enorm lycka
Men de kan liknas vid de små, tunna moln som ständigt lägger sig på solen en varm sommardag
Då ljuset i ateljén plötsligt blir aningen mörkare
Jag börjar känna mig som solskenet jag engång såg mig själv som
Men jag ska vara tyst om det
Inte först dagen jag ser att någon annan ser det jag ser
Vågar jag tro på mig själv
En glimt av hopp.
Jag vill vara lätt
Tyngdlös
Flyga runt
Sväva utan destination
Men jag är tung
Med tankar som drar mig ned
Djupt
För djupt
Du säger hela tiden att jag måste tänka positivt
Allt kommer att gå bra
Men det är svårt att se förbi allt som har att komma
Jag är så osäker på min plats här
Duger jag som jag är?
Tankarna är spridda mer nu än någonsin
Och jag som trodde det va svårt att gå igenom tonåren...
Det snurrar i mitt huvud
Jag kan inte få tyst på tankarna
Det gör så ont att inte förstå sig själv
Varför vill jag såra mig själv
Jag vill bara gråta, men påminner mig om hur onödigt det är
Jag orkar inte med värken i ögonen efter att ha gråtit i flera timmar
Skriker hellre
Men det funkar ju inte heller
Så jag ligger här, ensam
I din säng
Jag känner inte lakanen omkring mig, det är som om jag svävar
Bara mina tankar fyller min hud och insida
Jag har ingenting kvar, min frihet och mig själv har jag fått berövat
Jag önskar att du förstod
Hur osynlig jag känner mig
Hur ensam jag känner mig
Hur utfryst jag känner mig
Hur tom jag känner mig
Hur fruktansvärt olycklig jag är
Jag har ingen ork kvar till att försöka få dig att förstå
Nu ger jag upp
Längtan gör mig galen, även om jag knappt är inställd på vad mitt liv sedan kommer bli.
Färsökte tänka ut allt i förväg, förgäves. Det är omöjligt.
Jag saknar min vän. Mitt i allt detta är det just dig jag skulle behöva allra mest.
Ansikte mot ansikte.... Inom en viss framtid <3
Det är mörkt.
Jag har fönstret vidöppet, trots den kalla vinden.
Tycker om kylan emot min hud. Nästan lika mycket som din värme.
Det är lugnande att höra motorvägen utanför mitt fönster.
Jag kan inte tänka mig hur tyst det är hos dig nu.
Men.
Jag väckte dig alldeles nyss, sa att jag var rädd.
Du är så långt borta.
Jag vet inte ens om du hörde.
Du kanske inte ville höra.
Men jag är rädd, så fruktansvärt rädd.
Och jag vet att du inget kan göra över telefon.
Jag vet.