Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar!
Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt.
Kärlek, gränslös kärlek.
Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt!
Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap.
Huvudet har helt släppt vardagen och lusten till jobbet. Önska jag kunde sluta jobba redan nu. Bara de, en så konstig tanke för att vara min.
Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på.
Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid dryga en timma senare. Kontroller, prover och koller. Havandeskapsförgiftning är högst på listan. De utesluts. Gallan nästa misstänkta orsak, skickas vidare till kirurgakuten. Blir ganska snabbt omhändertagen. Mer prover tas. Jag är trött, troligen av spänningarna och oron de stora pådraget ger mig så jag somnar i mitt rum så fort jag blir lämnad ensam.
Timmar senare friskrivs min pojke som lever om som vanligt.
Sen är det min tur, nu är vi nere på gallan/gallgången, njurarna, levern eller blindtarmen. Jag erbjuds övernattning på avdelning innan morgondagens ultraljud men väljer att åka hem.
Samtidigt som jag är oerhört tacksam över att få så god vård så känns allt plötsligt onödigt. Ja, det gör ont. Hade jag sökt sjukvård om jag inte varit gravid - NEJ! Och jag har fått veta att han mår bra, jag är nöjd. Jag hade en förträngning i gallan för 6-8 år sen och jag kan säga att den smärtan är jag inte ens nära att tangera. Men, nu när jag ändå är i rullarna är det väl bra att se de igenom hela vägen.
Tillbaka tidigt på morgonen fastande. Återigen får jag ett eget rum. Nya prover, nya kontroller. Framåt förmiddagen får jag komma upp på röntgen för ultraljudet. Allt såg fint ut. Till och med saker som njurbäcken (?) som tydligen är vanliga åkommor hos gravida ser perfekt ut. Inga svar på smärtan.
Nere på kirurgen börjar nu den riktigt tunga tiden. Klockan är lunchtid och jag har inte ätit sen 19-tiden dagen före.
Man inväntar provsvar sägs det. Tillslut brister det för mig. Tårarna sprutar och all ork rinner ur mig. Nu när jag ligger i korridoren flockas personalen. En läkare som jag träffat dagen innan kommer fram. De provsvar vi väntar på va inte tagna!!!!
Plötsligt går det undan. Provtagning i ena armen, fikabricka framför mig. Jag sväljer allt som bjuds utan att tugga eller smaka.
Summan av kardemumman av dygnet vart väl mest en massa uteslutande. Bättre än att hitta fel! Troligen har lilleman kickat till något organ. Men friska som nötkärnor är vi!
Wow va tiden går.
50 dagar till jul
70 dagar till föräldraledighet
100 dagar till beräknad ankomst
Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan helt försvunnit med hjälp av skenorna.
Ska vi absolut belysa även de på minussidan så är det den konstanta närvaron av urinlukt kring mig. Japp, en redig förkylning jag drog på mig förra veckan har öppnat upp helt för att låta blåsan tömma sig lite titt som tätt. Hostan har jag fortfarande kvar och tänka sig vad de droppar varje gång jag hostar eller nyser. Just varit på toa, tagit en dusch och klätt på mig. Nyser och inser att de vart fuktigt i trosan igen.
Men, fick jag välja själv hade jag legat med händerna på magen dygnet runt och ta emot varje knuff i magen med handen och ett leende.
Jobbet kallar, och nedräkningen fortsätter.
Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen.
Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växtperioden faktiskt just tagit fart.
Snärt på höftbenet, aj aj, viker mig dubbel av den oväntade kicken. Knäppa älskade pojke!
Trivs med min mage måste jag säga. Sen jag fick mina handledsskenor har smärtan i händer och underarmar lättat enormt. Ingen foglossning ännu. Och även om jag somnar fort och ovaggat varje kväll i sängen är jag ändå så mycket piggare än bara för ett par veckor sen. Efter septembermånadens sjukskrivning och fortsatt tjafs med föräkringskassan har ekonomin helt klart varit ansträngd, men nu är de ny månad och en full lön på kontot och jag kan andas ut igen.
Nu kan jag ärligt och leende säga att jag känner mig riktigt lycklig!
Sen de att jag fått börja må bättre känns de plötsligt som om att tiden går väldigt fort! Idag är det fyra månader till BF, galet! Känns som jag varit gravid en livstid.
Igår morse hälsade lilleman på både sin mamma och sin pappa mer några tydliga första sparkar. Vilken känsla. Och så glad jag vart att även min sambo fick känna. Sen dess har det inte varit lugnt många stunder i taget. Vid varje vila buffas de runt därinne. Och nyfrälst som jag är lägger jag mig mer än gärna ner och känner. Min lilla älskade pojke. Nu är det några event kvar på agendan, sen vankas advent, jul och nyår, sen väntan. Denna längtan! Övertygad om att det kommer bli långa veckor de första av 2018.
Att blodtryck och puls förändras när man är gravid är väl känt. Idag roar jag mig med att hålla koll på pulsen som skenar upp och ner beroende på vad jag gör!
En fantastiskt vacker höstdag utanför fönstren och jag plockar och grejar med ljudbok i öronen.
Lite nytt ifrån Cykelkraft.se, pulsklocka och hörlurar!
En stor eloge till landstinget som imponerade stort i förra veckan. Efter att ha varit hos barnmorskan och gnällt över mina bortdomnade händer, smärtande handleder och spännande underarmar skrevs en remiss till en arbetsterapeut. Redan morgonen därpå ringde telefonen och jag fick en återbudstid på eftermiddagen. Fick handledsskenor som jag absolut ska använda på natten men även så mycket jag kan även dagtid. Och vilken skillnad. Ser man från smärta och domningar är det ren magi, skulle påstå att problemen försvinner med 90% när jag har dom på. Men tyvärr så får jag smått panik av värmen och med det att jag inte kan röra mig fritt, tar av mig dom och inom några minuter börjar stickningarna. Så, det är bara att välja. Vanligtvis väljer jag att vara varm!
Grabben min är nu 22 veckor gammal. Min mage är precis lagom mysigt rund och stor. Men väntar fortfarande ivrigt på de tydliga sparkarna. Alla kanske-rörelser finns kvar och därigenom gör han sig påmind flera gånger per dag.
Hemmet fylls upp allteftersom med fynd som skvallrar om vad som komma skall. Mitt mående är så mycket bättre, som att trycka på en knapp har illamåendet försvunnit nära nog helt. Men självklart, på dessa månader ska jag hinna med alla tänkbara åkommor. Nu är jag inne på svullnad. Ben och fötter känns som en elefants lemmar vid dagens slut. Jag har enormt svårt att sitta still längre stunder innan de börjar krypa och spänna i kroppen. Det jag har kvar är tröttheten. Hoppas verkligen att energin ska återvända också. Men utan illamåendet så är det helt klart hanterbart, och de känns så underbart!
Just nu känns livet rätt bra. En dag som denna, ledig, huset är nystädat och inga måsten som hänger över mig. Regnet fullkomligt öser ner utanför och jag kollar på filmer och dokumentärer om vartannat under den största och mysigaste filten i soffan.
Ikväll åker vi och hämtar spjälsängen till vårt barn. Ska bli så mysigt att börja inreda barnrummet som just nu mest fungerar som ett avställningsrum för ting som inte har en naturlig plats.
Jajamensan, nu ramlar vi äntligen över på andra halvan av graviditeten!
Håller hoppet uppe att nu ska mitt mående äntligen börja vända. Kanske lite lite energi och slutligen få börja glädja mig riktigt ordentligt över det lilla liv som växer sig stark i min mage.
Igår va det ett kärt återseende på UL. Vår lilla pojke, japp, vi ska få en son, hade växt på sig perfekt. Även om de där med att mätas inte va så intressant för honom. Med benen i kors och fötterna framför ansiktet fick barnmorskan jobba länge och väl för att få något bra läge för att mäta.
Längtar så efter att få känna mer tydliga rörelser. Känner nånting varje dag, men kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på hur.
Åka bil är roligt eller skitläskigt, då är det alltid aktivitet!
Äntligen har jag tillåtit mig själv att handla till vårt älskade monster. Så mysigt det känns.
Åter till verkligheten, eller åtminstone till hälften. Att sluta 12 har hittills fungerat perfekt, fyra timmars jobb, hem, får nånting gjort innan några timmars vila för att sen ha helt okej kvällar med sambon.
Magen växer så de knakar om den. Och jag ser fram emot att få en glimt av personen därinne igen nästa vecka! Är mycket aktivitet där inne nu. Inga sparkar men rörelser, mycket och ofta. Den känslan är fantastisk, och framförallt är det både en tröst och pepp när jag mår som sämst.
Idag är det en fin hösteftermiddag, träden har börjat skifta färg på sina ställen och solen värmer fortfarande när den får chansen.
Den efterlängtade dagen är här!
Har varit så oerhört nervös, natten bjöd inte på många timmars sömn. Livrädd för dåliga besked ställde jag mig in på värsta tänkbara, ett skydd mot besvikelse och nederlag jag lagt mig till med.
Vår sjöhäst stog på huvudet och vinkade ibland till oss. Men pärlan va ännu lite för liten för att kunna förmedla all information som va önskat, så vi får komma tillbaka om två veckor igen. Helt okej för nyfikna föräldrar! Egentligen följer hen förväntade växandet perfekt hittills, men min BM räknade nog fel på veckorna när hon bokade RUL.
Men även om inte organen är genomkollade än så kan vi konstatera två armar, två ben, en nätt nästipp, en urinblåsa och ett väl fungerande hjärta. Inget avvikande enligt dagens utlåtande, så för en stund kan den här blivande mamman andas ut, slappna av och vara lycklig!
Ett helt rätt beslut såhär några dagar in i vilans tecken. Två veckor heltid, därpå ytterligare två veckor halvtid. Sen får de banne mig vända!
Dagarna är riktigt sköna, sover tills jag vaknar. Äter frukost i lugn och ro, därpå följer några timmars vilande. Har hittills tagit tag i någon form av hemmafix en stund innan sambon kommit hem, för att sen krascha igen efter gemensam middag. Kräkningarna och illamåendet som tagit alldeles för stor plats sen semestern tog slut är bättre. Knappt en gång per dag numera. Nu är det fortsatt tröttheten som är störst.
Längtan efter att få börja inreda barnrummet blir allt större. Hittar fina och billiga grejer på blocket. Men är fortfarande för rädd.
Imorgon äntligen är det dags för RUL. Pirrar i hela kroppen av förväntan! Ja, och panik är klart.
En timma halvliggandes i soffan, ett pirr eller fladder nerifrån höger och upp till naveln! Wow!!!
Inbillning eller en faktiskt rörelse därinne vet jag inte. Men jag beslutar mig för de sistnämnda och njuter av händelsen!
Lilla mini-we!
Åh vad jag längtar efter UL nu, låt tiden gå fort.
Det konstanta dåliga måendet tär bortom ord på mig. Min förhoppning om att va en såndär gnistrande havande kvinna pulveriseras för varje dag. Tanken på att må såhär hela graviditeten är enormt skrämmande. Tänker att då blir de så att nästa gång jag mår bra är jag mamma. Nästa gång jag mår bra kommer sömnbristen vara ett faktum.
Säkert många som höjer ett ögonbryn eller fnyser för att jag är otacksam för det jag fått. Så är det inte. Men när jag började skriva den här bloggen va de just för att minnas min resa. Och resan är ingen dans på rosor. Tror många känt som jag. Och jag måste få spy ur mig min verbala galla då min fysiska kropp redan är tömd på de.
Jag saknar mig själv. Saknar den jag va och vetskapen att inget kommer någonsin bli desamma skrämmer mig. Jag hann liksom inte ta farväl innan det nya tagit över.
Till ten början kom hejaropen, håll ut, vanligtvis vänder de kring vecka 12. Jag såg vecka tolv långt där framme, den kom, och den passerade, om något så började jag må än sämre. Nu säger de erfarne, kämpa, från vecka 20 börjar du säkert må mycket bättre. Så här står jag med gråten svidandes i ögonen och värkande i halsen och tänker, fyra veckor sedan den magiska vecka tolv, och ytterligare fyra till de hoppfulla vecka tjugo. Och vad ska jag göra. Sova mera, suga på melonbitarna som förrutom glass är det enda jag vill känna smaken av.
Dåligt samvete för att min sambo gör precis allt. Biter ihop och försöker äta den mat han så omsorgsfullt ser till att laga varje kväll. Och hur kul är jag. Medan han donar i köket ligger jag i fosterställning under en filt i soffan. Jag kliver upp till dukat bord för att återgå till soffan i väntan på att han ska komma och sätta sig så jag får lägga mig med huvudet i knät på honom. Lediga dagar går bättre. Men energin räcker bara till en sak. Och så mina humörsvängningar. Inte så arg, men pendlar från ledsen till matt, till frustrerad och besviken. Kan som oftast inte sätta fingret på vad som triggat eller vad som motverkar. Bara åker med i känslorna.
BM säger att jag ska sjukskriva mig, själv oroar jag mig främst ekonomiskt, sista månaderna för att få en hyffsad föräldrapenning. Varje dags frånvaro kommer ju påverka negativt.
Idag har jag vart på min andra akupunktur. Upplever inte att första hjälpte, men BM rekommenderar minst tre ganska tätt inpå för att sen utvärdera.
Fick höra ljudet av magi igårkväll, så allt är inte negativt. Har köpt en doppler och kan nu ligga hemma i min säng och höra på barnets hjärtljud. Glädjetårarna gick inte att hejda. Vilken häftig upplevelse!
Magen växer för varje dag och några basplagg mammakläder är inköpta.
Ropa inte hej förrän du är över bron, eller hur säger man.
Jobbet knäcker mig, illamående, huvudvärk, humörsvängningar och tröttheten. Värre och värre för varje dag om jag inte inbillar mig.
BM erbjöd att prova akupunktur, och jag provar med glädje allt. Fått ytterligare en ny BM. Tredje i raden.
Imorse va de dags, en timma med nålar i handlederna. Om jag borde märkt något direkt så funkade de inte, ska tillbaka två gånger till den kommande veckan och sen läkarbesök. BM rekommenderar sjukskrivning en period. Mer stress. Vill ju gärna hålla årslönen så hög som möjligt inför föräldraledigheten.
Skrev lite med sambon under dagen om det och hans svar triggade hormonerna och tårarna forsade. Dyrt.. va? Det kommer bli ännu dyrare med barn?! Han menade inget med det, men jag skulle behöva lite trippande på tå just nu.
Är så trött på att må såhär.
Nästa graviditetsåkomma. Hemorojder... vidrigt, äckligt och plågsamt. Behandlingsstart idag.
NÃ¥n, ge mig styrka!
Semesterveckorna har verkligen varit helt fantastiska. Dagarna har lagts upp efter min kropps schema till fullo. Men nu är verkligheten tillbaka, den obarmhärtiga klockan ringer envist 05.50 Vet mycket väl att alla graviditeter är olika, men hur gör kvinnor! Själv vill jag sova. Göra ett ryck på någon timma eller två sen vila igen. Det funkar ju absolut inte på jobbet. Jag blir allt mer fylld av beundran till alla mammor därute.
Tacksam över att illamåendet faktiskt tycks börja avta.
I förra veckan kunde den blivande pappan inte hålla sig längre, så nu finns de första babybodysarna i hemmet! Fint, kärleksfullt och givetvis hårdrockstema!
Snälla illamående och trötthet, ge dig nu! Två härliga semesterveckor har gått, en vecka kvar. Fortsätter kämpa med mina fem timmar av illamående och total orkeslöshet efter frukost, och avslutar allt oftare dagen med en ny våg av dåligt mående. Kräks jag är det i regel nattetid, vaknar nån timma efter jag somnat och världen snurrar och senaste intagna åker hiss upp och ner mellan mage och strupe.
Där emellan dock! Bortsett från flåsande och dem rusande pulsen känner jag mig fräsch. Haha, ja precis, den timman som är kvar!
Härom kvällen va jag och sambon på konsert igen. Första dagen då ev bebben kan uppfatta ljud via vibrationer i fostervattnet. En häftig känsla och tanke.
Min sambo tar varje tillfälle i akt att pussa och prata med den ännu obefintliga babymagen. Själv ligger jag och klappar, smeker och klämmer på magen. Förundrad över vart bebbe egentligen finns. En livmoder stor som en knytnäve och en bebis på närmare en decimeter, vart gömmer hen sig?! Så fascinerad och förundrad.
En månad till RUL, längtan är obeskrivlig! Så mycket kärlek det finns för vår sjöhäst.
Den årsdag jag aldrig kommer glömma, inte vill glömma har passerat. Varje år med eftertanke, varje år blir jag förundrad och lycklig för allt jag fått sen den dagen. Vart jag finns idag. Mitt liv räknas på något sätt som tiden före och tiden efter den 3/8-14.
Erkänner att jag fortfarande känner hat. Vill fortfarande göra honom illa. Skada såsom han skadade mig.
Men en annan del är också glad och oerhört tacksam för att just han och jag inte lyckades bli gravida. Tänk om allt hänt som hände och vi hade ett barn tillsammans. Hemska tanke.
Klappar min mage lite extra när jag skriver det här.
I det här huset bor kärlek, en gemensam längtan efter vår familj. I sängen bredvid mig ligger varje natt en man som fått mig att våga älska obegränsat igen. Som fått mig att våga lita blint på en annan person igen. En man som är min bästa vän, som talar öppet med mig, och som jag utan spärrar kan dela med mig av allt.
Så 3/8, välkommen tillbaka varje år. Låt mig minnas, så jag alltid ska påminnas om att känna tacksamhet för livet idag.
Det som inte dödar dig, stärker dig. Vet inte om jag håller med. Men jag vet att det som knäckte och sänkte mig förändrade mig. Och kanske är jag en bättre, starkare människa av ärren jag fått. Men kommer alltid våga vara egoistisk. Jag ska må bra, och de som mår bra med mig där ska jag alltid måna om och hålla mig nära.
Så den magiska veckan är kommen. Det triggar både hopp och panik inom mig. Två dagar kvar, sen minskar risken för missfall avsevärt. Realisten i mig ser siffran 65% och hakar givetvis upp mig på de resterande 35...
Har i senaste veckan upplevt en smärta olik någon annan. Något obehagligt som jag trots timmar och åter timmar inte hittar någon läsning om. Mina bröst. Eller troligen mjölkkanalerna tycks börja förbereda sig för vad som komma skall. I söndags började de i vänster bröst för att i tisdags börja i höger. Smärtan är svår att beskriva, känns som att en piprensare sakta dras och skruvas i bröstet. Från bröstvårtan och rakt in. Reflexmässigt täcker jag över bröstet med handen i hopp om lindring.
Allt jag hittar om bröst och graviditet är ömheten, åter till puberteten, den smärtan har jag också haft, och den har väldigt nyligen lagt sig.
Semestern har kommit lägligt, att själv få bestämma över hur dagen ska se ut är en stor räddning. Mitt mående hade inte fixat jobbet tror jag. Nu sover jag länge, vilar när jag är trött, säger stopp och belägg när något inte känts helt okej. Då yrsel, hög puls och ett enda flåsande definierar all ansträngning så väljs det enklaste sättet att ta sig till de evenemang som ska deltas i, istället för de obligatoriska kilometrarna till fots som gärna definierar semester.
Jag saknar inte att plåga mig genom arbetsdagen, försöka hitta ursäkter att sitta ner, helst enskilt, för att sen komma hem och krascha på soffan till kvällen för att inte förmå mig att kliva upp förrän soffan byts mot sängen.
Min sambo är min klippa. Utan gnissel eller gnäll ser han mina begränsningar och möter upp precis där de behövs. Jag gör mitt bästa för att visa min tacksamhet och uppskattning. Vi utgör ett riktigt bra team tillsammans.
