Det var länge sen jag skrev här. Sist var det 2017. Nu 2019. Det känns konstigt att behöva ta sig tillbaka till denna plats som jag under en lång tid behövde för att överleva min vardag. Jag trodde att detta var över och att jag lärt mig stå på egna ben och inte behöva detta för att överleva. Det gick ett tag men ju mer ångest växer desto mer längtar jag bort. Bort härifrån till en värld där jag mår bättre, en värld där jag får leva och vara den jag är och där ingen ångest finns.
Just nu växer ångest för varje timme, dag vecka och år som går. Jag vet inte hur jag ska hantera allt som händer eller som inte händer. Jag har en otrolig längtan efter någon som inte verkar gå att nå. Det känns som detta är så långt borta och jag känner mig så ensam i sorgen av att längta efter något som inte verkar gå att nå.
Även om människor i min närhet säger att de förstår och att allt kommer lösa sig, så förstår det ändå inte. De kan omöjigt förstå den känslan som växer i mitt bröst, känslan som får mig att inte vilja gå upp på morgonen, känslan som vill att allt bara ska ta slut. Mitt liv föändras inte för att dem säger att de förstår och att det kommer bli bättre. Jag fortsätter i samma vardag som innan, i samma ekorrhjul som bara fortsätter att snurra. I min vardag är jag en person som inte känner de känslorna som jag gör, som inte gör de sakerna som jag gör, som inte längtar efter dem sakerna jag gör. Men när jag är själv, helt ensam smyger det sig på. Jag kan inte hantera det på något sätt, jag känner en extrem ångest över att vara två olika personer, en som har total kontoll och en som är i total kaos inombords. Jag vill vara den med kontoll, jag önskar att det var den jag var tjugofyra timmar om dygnet men tyärr är det inte så. Allt faller sakta men säkert samman inom i mig. Min längtan är så enorm, jag skulle offra allt men ändå är det så långt borta. Jag försöker uttycka min sorg till andra men de verkar inte förstå mig, några tycker att jag överreagerar men att själv sitta i en situation där du fått allt är det omöjligt att tänka sig in i min situation.
Jag är ledsen varje dag, varje timme, varje minut. Jag kryper längre och längre in i mig själv men vet inte hur jag ska stoppa. Det känns som ingen förstår mina känslor och ångesten som förföljer mig varje dag. Ibland önskar jag att allt bara slutade göra ont. Mitt hjärta är så trasigt och jag vet inte hur jag ska laga det.
Det finns personer i livet som betyder mycket, så mycket att det gör on i en. Jag har fått en ny sådan i mitt liv och hon betyder väldigt mycket för mig. På kort tid har hon blivit en av mina närmsta vänner och delar allt med henne... Tills nu... Jag har haft en känsla av att allt inte är rätt, att vår vänskap inte är så bra som jag vill tror. Jag försöker och försöker men jag får inget tillbaka. Vi bestämmer dagar att ses och hon ställer in. vaje gång. Bara en liten stund precis innan vi ska ses. Jag är så trött, så bitter på hela situationen och har föröskt att berätta detta för henne. Men istället för att hon förstår mig landar problemet på mig och att jag är en dålig kompis som beter mig så och gör henne ledsen, när det själva verket är tvärt om. Vi är vuxna människor men i denna relationen är vi som tonåringa igen. Hon sviker mig på många olika sätt, gång på gång men hur mycket jag än förklarar förstår hon inte mig och nu känner jag mig rädd för att förklara hur jag känner eftersom allt alltid landar på mig, för hon kan aldrig göra något fel. Jag är inte felfri, det skulle jag aldrig påstå men jag sviker inte mina vänner, jag säger inte saker som jag inte kan lova, jag vill finnas där för mina vänner och hjälpa dem genom allt som är jobbigt och allt som är bra. Det tycker jag är en bra egenskap som vän. Men när det inte gäller för båda blir det en konstig situation, en situation som jag inte riktigt vet hur jag sak hantera. Hon är ju fortfarande min vän men vi glider längre och längre ifrån varnadra och jag vet inte hur mycket mer tid det är värt att spendera på en realtion som inte leder någonstans, där båda inte värdesätter den på samma sätt. Kanske är det dags att lämna personer bakom sig som tar engergi och spendera den energin på de personer som vill ha den och ger tillbaka det. Mycket tankar och funderingar, trodde inte det skulle vara så mycket drama när man blev äldre men tydligen gillar personer att ha det i sitt liv oavsett ålder....
Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir klok på. Vad kan finnas där? bra eller dåligt? Ibland undrar man. Det ger ångest, mycket ångest. Jga vet inte vad som väntar. Alla tror de vet vad jag vill göra, vad jag ska göra men hur kan de veta om jag inte vet det själv? HUr ska jag någonsin veta? kommer jag någonsin veta? Nu avslutar jag snart ännu ett kapitel i mitt liv. Jag har tagit mig igenom något som jag aldrig skulle vara möjligt när jag började för fyra år sedan men nu står jag här, två månader kvar, sen tar jag min examen. EN EXAMEN! hur kan detta ens vara möjligt, alla säger att de aldrig tvekat på att jag skulle klara de, de förväntade sig detta för de visste att jag var "duktig" men hur kunde de veta? hur kunde de veta att jag skulle klara det? jag har tvekat varje minute, varje sekund jag har gått i skolan på om det skulle gå. Om jag skulle lyckas. Nu står jag här, med två månader kvar, och har levererat högsta betyg på nästan alla kurser. Jag tittar på mina betyg i mina kurser och inser att på alla dessa åren har jag endast fått godkänt i några få ämnen annars ligger jag på högsta betyg. Jag har aldrig misslyckats på en ända tenta på fyra år... Ändå är jag inte nöjd, ändå inte säker på att detta kommer räcka. Inte säker på att detta är jag...
Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla till det på nåogot sätt, jag vet inte hur. Men det händer, varje gång. Jag kräver mycket, det vet jag. Men jag vet inte hur jag ska vara på något annat sätt. Jag vet inte om jag gör såhär för att jag är rädd för att komma för nära, för nära den drömmen som jag hade för oss och sedan förlora den. Kanske är det bättre att förlora den redan innan man fått smaka på hur den kan kännas.
Jag är en trasslig person, varit med om mycket. Mycket som jag kanske förtjänar men andra saker som jag kanske egenltigen inte gör men som ändå hamnar på mitt samvete. Jag skulle vilja komma bort från det, leva ett "normalt" liv med den människan som ändå säger sig älska mig. Men vad är ett normalt liv? jag vet inte... jag vill så gärna ta reda på det men när jag försöker öppna upp mig är det ingen som lyssnar, ingen som hör det jag säger. Kanske är det för att orden från min mun är för låga, tysta, så ingen hör dem. Ibland känns det som jag skriker och ändå är det ingen som hör mig, ibland orkar jag inte, för ingen hör mig ändå. När ska allt detta bara gå över? när ska jag sluta trassla till saker och bara leva livet så som det är tänkt att det ska vara? Kommer jag någonsin hamna där... vägen är väldigt lång dit känns det som just nu
jag är en jobbig person, jag vet varken in eller ut, hit eller dit, upp eller ner. Ibland vill jag bara leva, för mig själv, bara äslak mitt liv, bara vara den jag en gång trodde jag skulle bli, blir den personen som finns i mina drömmar. Men istället vill jag lägga mig på det kalla golvet, krypa ihop i fosterställning, och bara känna hur tårarna rinner nerför mina kinder. Jag vill älska livet men kan inte, jag vill älska mig själv men kan inte... Varför ska allt vara så jävla joobigt? Folk sa att livet skulle bli lättare när jag blev äldre och att saker och ting skulle förändras, men vad har förändrats? jag vill fortfarnade inte vara här, jag vill fortfarande bara försvinna, jag vill fortfarande bara långt härifrån, lite mer för varje dag som går, lite mer ju äldre jag blir....
Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag vill. ena dagen detta och andra dagen det andra. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet vakren in eller ut. Ibland orkar jag inte, ibland önskar jag att jag inte behövde fundera på framtiden, på den framtiden jag alltid önskat mig under så läng tid. Denna tiden skulle vara den bästa, det var detta jag ville, det var detta jag gick igenom eld och lågor för och nu rä jag här. I vårt hus, med dig. Kärleken i mitt liv. Ändå vet jag inte om det är så. Det var inte så här jag tordde det skulle kännas att få allt jag alltid önskat mig. Allt som en gång låg så långt borta finns precis här, nu. Ändå vet jag inte om det är det rätta för mig. Kanske är det såhär det blir, kanske är det såhär jag blir när det varit bra för länge. Kankse är det jag som letar eftre brister och anledningar till att tvivla, kanske är det bara jag som börjar få kalla fötter. Mne varför ? Varför? Varför måste jag hålla på såhär? varför kan det aldrig få vara bra?
Jag vet att du förtjänar någon bättre, någon som inte är som mig. Någon som ger dig allt det du förtjänar och så mycket mer än vad jag kan ge dig. Just nu kan jag inte ge dig något, men tro mig, jag vill ge dig allt. och jag hade gjort det om jag bara hade kunnat. men jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte var jag ska börja. Jga är rädd för att vara ensam, jag är rädd för att vara med dig. Jga vill se dig lämna mig för att slippa se sig ledsen, se dig gå ifrån mig för att slippa smärtan som just nu finns i mitt hjärta. Mitt hjärta värker av att inte vara någon, att inte vara någon för dig, att inte vara tillräcklig för dig. Du förtjänar bättre och jag vet det. Det som skrämmer mig är när du kommer på det? Kanske är det därför jag tvivlar, därför min kropp gör ont. Du har lämnat mig många gånger förut och jag faller ihop lite mer för varje gång, men ändå kommer du tillbaka. Varför? Jag är bara mindre och midre, jag kommer aldrig att bli tillräcklig för dig.
ny dag, ännu en dag. Här finns jag och där finns du. Ibland funderar jag på om jag verkligen finns. Är detta verkligen jag ? Eller detta är en person som jag blivit? Jag vill vara den jag var innan, eller vill jag det egentlgien? Jag vet att jag inte vill vara som nu. Jag är inte mig själv, inte någon annan heller för den delen. Jag vill vara någon, någon jag trivs med, någon som jag gillar, någon som är mig. Nu är jag ingen, ingen alls. Om jag inte själv vet vem jag är, hur ska jag då kunna ta reda på det? mina frågor blir bara fler och fler för varje dag som går. Jag lever i en tid där fokus läggs på ytan, inte personen. Jag lever i en tid där kvantitet räknas som kvalitet. Jag är precis som alla andra, mycket vill ha mer. Mitt hus är fint, dyra saker, städat, senaste prylarna. Att se mitt hem i någon annans tanke skulle varit perfekt. Allt på sin plats. En sak som på milimetern står på rätt plats. Allt har sin plats och har placerats där för ett syfte. Men min kropp är allt annat än vacker, allt annat än väl städad, allt annat än perfekt. Spegeln visar det som andra inte ser, det som ingen vet. Mit kropp är förstörd, den kommer aldrig kunna läka helt. Den är krossad i så många bitar att jag inte kan hitta alla. För varje dag som går försvinner fler och fler delar. Önskan av att alla skulle försvinna på en gång är enrom. Då skulle den inte finnas kvar mer, inte finnas allt. Kanske hade det varit en lättnad att försvinna ifrån det som äter upp mig, det som aldrig slutar att gnaga på de få bitarna som finns kvar. Jag är rädd att de aldrig slutar, rädd att det fortsättter tills jag blir en främlig för mig själv...
Att känna känslan som jag gör just nu, är verkligehten. En verklighet jag inte trodde att jag skulle befinna mig i. En verklighet som skulle kallas en mardröm. Önskan av att vara någonannanstans än här finns med mig varje dag. När ska detta ta slut? Ska jag någonsin få bara va, bara leva. Ett liv som jag förtjänar. Eller kanske är det detta som jag förtjänar? Jag fick kärleken jag SÅ önskade mig. Jag fick killen som jag drömde om. Men ändå inte. Nu börjar allt falla ihop igen. Jag längtar bort, långt bort, bort från mig själv. En plats där ingen kan nå mig. En plats där jag inte behöver tänka, inte behöver undra, inte bry mig om den framtid som står vid min fötter. Jag orkar inte. Jag är trött, så trött. På allt. Inte bara mig själv. Jag vill bort, varje dag, varje timme och varje minut. Hjärnan spelar mig spratt. Den ger mig förhoppningar om att det ska bli bra, det ska bli bättra. Men ändå finns det något inom mig som säger att den har fel. Detta är livet jag förtjänar, detta är livet jag får leva, detta är mitt liv....
Här ligger jag, där ligger du. Innan låg vi tillsammans men inte ikväll, inte inatt. Du förstår att något är fel men ändå väljer du att inte bry dig. Ryggen har varit emot dig och ändå försöker du inte ta reda på vad som hänt. En gång engagerade du dig, en gång ville jag vi skulle bli sams.
Du somnade, här ligger jag vaken. Vaken i din säng, din lägenhet. Här är jag, inte vi. Jag. Helt själv igen. Jag vet inte vad som gör mig mest besviken, att jag är vaken själv och är ledsen eller när vi är vakna är jag ändå ledsen.
Planen har ändrats. Tillbaka till hur det en gång var, jag väntar på dig. Du gör saker men vad gör jag? Jag försöker vara som dig, men vad hade hänt med oss då? Du förstår mig inte längre, du vet så lite om mig igen. Felet är att jag orkar inte berätta för dig mer, jag börjar bli osäker på om det jag en gång kämpade så hårt för att få inte varit värt det till slut...
Vi som aldrig skulle vara med varandra har funnit vägen tillbaka igen. Är den trygg? Är den säker?
Du och jag är ett, vi är tillsammans. Det är du och jag. Men varför tvivlar jag då? Varför funderar jag på om detta är rätt? Jag har jagat detta så länge, jag kan inte minnas när jag började. Sårad så många gånger, gråtit så många tårar för dig. Och nu när det ska vara värt det så kommer andra funderingar...
Fortfarande inte riktigt säker på att det är detta du vill, orolig för att du ska ångra dig igen. Vaje gång du säger "jag älskar dig" hugger det till i mitt hjärta. Kanske är det sista gången du säger så innan du vänder mig ryggen igen. Mitt hjärta tål inte mer. Men ändå stannar jag.....
Vem kunde ana detta? Vem kunde se detta komma? Inte jag, jag förstår nog fortfarande inte vad som hände igår. Ju mer jag tänker på det ju mer overkligt blir det.
Efter allt vi gått igenom trodde vi nått slutet, slutet på vår historia. Men det var nog fel av mig. Jag har förberett mig på att vi var över och började få tankarna på rätt plats igen. Började till och med fundera på om det inte var bäst för oss att vi delade på oss innan något verkligen hände...
Omställningen från det tänkandet till vad som hände är svårt att förklara. Mina känslor är fortfarande oroliga efter gårdagen konstiga händelse. Är detta på riktigt?
Telefonen ligger på bordet, luften är varm och jag sitter och solar. Har tagit fram en bok och tänker nu är det dags för mig att njuta lite av livet. Jag behöver ingen annan jag kan skapa min egen lycka. Jag intalar mig själv detta och ett leende smyger sig fram på mina läppar. Något som varit sällsynt de senaste dagarna.
Telefonen ringer, det är du som ringer. Jag ser ditt namn på displayen och vet inte om jag ska svara. Men ren nyfikenhet svara jag, kanske lite av rädsla för att jag gjort bort mig eller något har hänt.
Jag tar telefonen och sätter den mot örat. Min röst är skakig och nervös och din lika så.. Vad är det som händer? Varför ringer du mig? Och varför nu?
du ger mig inget svar. Du vill ses och jag kan inte neka dig. Jag tror det har hänt något. Mitt hjärta börjar dunka och blir varm i hela kroppen. Vad är det han vill? Jag förstår inte. Bar jag inte har gjort något dumt.
Efte några korta minuter är han på plats, på den platsen där allt en hån började och en gång slutade. Nu var han här igen och jag med. Samma plats men med andra känslor, andra värderingar, andra styrkor.
Han kramade om mig hårt. Han ville inte släppa men jag sänkte mina händer och drog till slut bort dem. Vi satt oss i soffan. Kunde känna hur svetten rann nerför min rygg. Lite av nervositet och lite av spänningen om varför han var här.
Han pratade länge och kunde inte titta på mig, han var nervös, skakade lite på rösten. Men jag kunde lugna den lika snabbt som jag förstod varför han var här. Det jag hade väntat på i över ett år var så nära. Så nära att jag kunde känna det, nästan ta på det. Nu hade han förstått, nu hade han äntligen förstått att vi var ämnade för varandra...
Finns så mycket att skriva, så mycket jag vll berätta. Men kan inte. Mina ord har svårt att bilda meningar, svårt att förstå mina känslor. Känslor som jag en gång hade kontroll över, en gång visste vad det var. Nu är allt borta, inget är som det skulle vara.
Här står jag, på en plats som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva vara med dig igen. En plats jag varit så många gånger förut, och ändå lär jag mig aldrig. Mitt hjärta är sårat, min kropp är livlös. Verkar inte finnas något som jag göra mig hel igen. Du skadade mig, du byggde upp mig som så många gånger förr och sen fick du min värld att rasa samman. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer...
Varför kan jag inte sluta tänka på dig? Varför kan jag inte bara acceptera att det är slut? Finns det någon förklaring? kanske är det för att mitt hjärta tillhör dig, kankse är det för att min kropp längtar efter din närhet. Hela jag saknar dig, så mycket att det gör ont. Jag vill du ska komma tilbaka, vill att du ska ändra dig, vill du ska vara med mig igen....
att tänka att du skulle kunna vara med någon annan just nu, krossar mitt hjärta. du krossar det även när du tror du skonar mig. varför kan aldrig jag få ett lyckligt slut? Är mina kapitel redan slut? kanske finns det inte tillräckligt många sidor i min bok för att jag ska få ett lyckligt slut...
Stressen inom mig växer, mer och mer. Vad händer? Vad ska jag göra? Vem är jag? Så många frågor inom mig utan svar. Min självsäkerhet har försvunnit, du tog den med dig. Långt borta och ensam kvar är jag återigen med ångesten och klumpen i magen.
Jag visste dem skulle återvända men med dig fick jag en pause från det helvetet som jag levt i. För en sekund fick jag chansen att andas, chansen att känna på glädje. Så många känslor som jag inte känt på en evighet. Men vad hände?
Du gick, du gav dig av igen. Lämnade mig ensam kvar. Men vad? Inget. Hålet bara växer och växer.. Jag är tom, kall, skulle lika bra kunnat vara livlös. Men i livet är jag, men knappt. Skalet runt mig finns, min kropp är här, men inom mig finns inget, bara en tomhet som växer för varje dag som går.
Jag hoppas att du är glad, att du får känna den glädjen som jag fick med dig. Jag hoppas att du finner det du letar efter. Men glöm inte bort! Det var ditt val, du bestämde dethär, inte jag. Jag hade valt dig, jag hade valt dig alla dagar framöver och lite till. Så mycket ville jag. Men du tog beslutet igen. Det var slut!
Min hand smeker din kind. Mina tårar rinner nerför mina kinder när jag inser att detta är sista gången jag rör dig. Sista gången jag har tillåtelse att röra vid dig och krama dig. Jag viskar i ditt öra att jag tycker om dig, men jag förstår dig. Du ska göra det du blir lycklig av. Jag tar ett djup andetag och mellan snyftningarna viskar jag till honom. Jag skulle älska om du fick känna den känslan som jag har fått med dig, och jag hoppas du blir nöjd med valet du gjort. För det är ditt och inte mitt. Jag hoppas du blir lycklig för jag vet att jag inte kommer bli det. Jag vet vad jag blir lycklig av och det är något jag inte kan få. Dig.
Jag pussar dig försiktigt på kinden, utan några ord vänder jag mig om och trycker ner handtaget och utan att vända mig om stänger jag den. Jag vet inte längre hur jag ska säga hejdå till dig. Så många gånger har jag gjort det men nu fanns det inte längre något att säga... Återigen är du och jag över, slut. För vad det är värt kommer jag alltid att älska dig även om jag aldrig sagt det till dig...
Allt är över, allt är förstört, livet rasar samman. Igen. Du gör min värld instabil, du gör mig labil. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Nu har det hänt igen. Precis som innan. Du bygger upp allt, det svävar på moln och jag flyger med. Några frågor har jag allt men inte är det många. Jag vill vara där uppe med dig. Inga problem och ingen smärta finns. Det är där jag vill vara. Ensam ned dig.
Men allt faller samman. Rasar kraftigt. Utan förvarning. Utan att lämna något kvar. Eller något finns faktiskt kvar, smärta, en olidlig smärta. Den gör mig lam, den gör mig rädd. Den finns där, du har lämnat mig med den igen, och denna gången utan någon förklaring, som regn från en öppen himmel.
Jag älskar dig, mitt hjärta gör ont. Så ont. Jag vet vad jag vill ha och jag trodde jag visste hur jag skulle få det.. Jag hoppas att någon av oss blir lyckliga av detta, att någon av oss fick det trevliga slutet. För jag vet att det inte kommer vara jag....
Något hände igen. Efter så många fina månader så kändes det som bitarna började falla på plats. Kanske gjorde dem det. Kanske fanns det en chans för oss även om vi haft det svårt. Jag tvivlade inte längre på något. Inget. Jag var helt säker på dig.
Allt gick bra till du fick ett telefonsamtal. Mitt i natten. Av en annan tjej. Samtalet lät ansträngt och situationen blev nervös. Vad hände ? Vem var hon? Var höll an på med?
Från att vara varm och trevlig ändrades mitt beteende snabbare än väntat. Platsen som jag suttit på bredvid honom fanns inte längre. Jag flyttade mig så långt i från jag bara kunde. Mitt hjärta började slå snabbare, min mage gjorde ont, jag ville kräkas, jag fick gåshud och ögonen började vattnas av tårarna som höll på att komma.
Jag frågade, han svarade lite luddigt. Men ändå svarade han. Han svarade bra på mina flesta frågor men ändå är det något som säger mig att hela sanningen inte kommit fram än... Även om känslan är annorlunda har jag aldrig varit mer rädd än vad jag är idag....
Det har gått bra,väldigt bra
Jag är inte så orolig, skulle inte beskriva det som att jag är säker på var jag har dig men på något sätt känns det som du visar mig det jag behöver. Tills igår. Ångesten har bara växt och mina tårar rinner sakta nerför min kind. Ledsen för att du inte svarar mig längre. Jag vet att jag är löjlig men alla möjliga tankar snurrar i mitt huvud. På din fest kan det funnits någon annan. Någon annan som du såg som mer intressant än vad jag någonsin varit för dig. Någon som är trevligare, snyggare och har bättre självförtroende... Jag vill du ska träffa någon annan och tänka på att du har mig, för det är mig du vill ha. Men jag ät tveksam. Tveksam på om du skulle göra det. Tveksam på om du vågar stå upp för dina känslor för mig....
