Att leva i en annan värld

För ett tag sedan var jag iväg på bio och såg Lyckligare kan ingen vara (2018, regissör Staffan Lindberg).

Den handlar om lite olika personer mitt i livet. Vi får möta Robert (David Hellenius) som är mitt i livet med barn och fru. Är det inte lite... Tråkigt? Och så kommer tonårsförälskelsen och numera amerikansk skådespelerska, Sofia (Helena af Sandeberg) till Sverige för att spela in en svensk film. Hon är numera gift med amerikanen Mark (Eagle Eye Cherry) och har en dotter. Lever livets glada dagar. Eller?
För att inte tala om pensionären Ulf (Kjell Bergqvist). Det händer ju ingenting när man är pensionär, mer än att promenera med hunden. Han som brukade vara den som hade alla brudar. Vad hände?

Finns flera som det handlar om och allas berättelser vävs samman, och det görs det snyggt. Men den är rätt förutsägbar och lite trist. Och Hellenius tar åter rollen som mes. Tyvärr. Så nja, inte jätteimponerad.

När jag var liten läste jag serietidningen Acke. Jag var lite småförtjust i honom och önskade att jag vore Betty. Inse att det blivit en Netflix-serie baserad på den!

Vi får alltså ta oss till Riverdale Highschool där Acke/Archie (K. J. Apa)  går, tillsammans med sin bästa vän Betty (Lili Reinhart). Och så flyttar Veronica (Camila Mendes) dit och stökar till lite efter att hennes pappa blivit fängslad. Jughead (Cole Sprouse) är så klart med, men kommer banne mig inte ihåg vad han hette i svenska serien.

Inte nog med att det är "vanligt" highschool-drama, som pricken över i försvinner skolans mest populäre kille; Jason (Trevor Stines) efter att han varit ute och rott med sin tvillingsyster Cheryl (Madelaine Petsch) och Ackes gäng börjar genast rota. Hela staden känns plötsligt skyldiga.

Tycker den är riktigt bra och spännande, välspelad. Extraplus för att min gamla tonårscrush Luke Perry är med, liksom Molly Ringwald. Och inte att förglömma Mädchen Amick från Twin Peaks. Wow liksom! :)

Snubblade över Lost in Space (2018), en serie, på Netflix och oj vad glad jag är över att jag gjorde det. Jag blev helt såld! Den är väldigt välspelad och väldigt snyggt gjord.

Filmen utspelar sig i - tadaaa - rymden! Människorna har alla (?) fått göra tester och endast de som är bra nog och kan tillföra något till "den nya världen" är välkomna ombord. Resan går bra, men så träffas farkosten av något och kraschar på en planet som liknar jorden. Någonstans i rymden.

Vi får följa familjen Robinson som består av mamma Maureen (Molly Parker), pappa John (Toby Stephens), döttrarna Judy (Taylor Russell) och Penny (Mina Sundwall) samt lillebror Will (Maxwell Jenkins).

Som sagt, jag blev helt såld och slukade avsnitt efter avsnitt, då jag verkligen ville veta allt vad som hände den här familjen. Rekommenderar den varmt! Bara längtar till en säsong två!

Lars Kepler (paret Ahndoril) har kommit med en ny bok; Lazarus, och jag sprang och skrev upp mig på väntelistan på biblioteket. Nu har jag sträckläst ut den. Inte utan man undrar hur paret Ahndoril är funtade när man får ihop sådana här obehagliga böcker som det får ur sig en efter en...

Återigen träffar vi Joona Linna och Saga Falk. Båda tilltufsade men vid gott mod, ända tills Joona blir kallad till ett mord i Tyskland, där offret, som han aldrig hört talas om innan, hade försökt ringa till hans mobil ett antal gånger. Och ungefär samtidigt finner polisen i Oslo ett kranium (bland en massa andra kroppsdelar) som tillhört Joonas fru. Någon är helt klart ute efter honom, men vem?

Den här boken tar oss runt i Europa och man hinner flertalet gånger tänka "men hur dum får man va?" liksom "nej, nej, nej". Inte lika bra som Stalker, men fortfarande obehaglig och spännande.

Nu när del två av Fantastiska Vidunder, Grindelwalds Brott (2018, regissör David Yates) dök upp på biograferna sprang jag så fort jag var ledig iväg till en för att se den. Solo blev jag till och med! Eller ja, jag gick solo. Sen var det ju faktiskt tre till i salongen. Japp, jag gick en udda tid!

Jag gillade ju verkligen första delen, då den är oerhört charmig och Eddie Redmayne som spelar en av huvudkaraktärerna, som Newt, är ännu mer charmig. Och det var han även i den här filmen.

Den här börjar med att... Eller vänta, jag kan ju inte säga något i stort sett, för om du inte har sett Fantastiska Vidunder och var du hittar dem,  ska du ju inte veta något om den här... Så se 1:an först! :)

Men den är välspelad åter igen och historian är bra. Dock tycker jag faktiskt att den första delen var mycket bättre, även om den här är bra. För oss Harry Potter-nördar får vi ju träffa den yngre förlagan av Professor Dumbledore (Jude Law) och även Professor McGonagall (Fiona Glascott).

Se den tycker jag, men se som sagt ettan först. De hänger liksom ihop.

Har precis läst klart Niklas Natt och Dags (så himla coolt namn det är alltså!) bok 1793.

1793 är alltså året handlingen utspelar sig på. Gustav III har avlidit och om sanningen ska fram undrar jag hur i hela fridens namn människan överlevde och finns än idag, för det är inte en trevlig (om än antagligen väldigt autentisk) bild som Natt och Dag målar upp över Stockholm och de stackars människorna som levde där då.
Många andra böcker som utspelar sig i den tiden tar fasta på de perukklädda, pråliga adelsmän som också fanns, men inte här. Här är de mest i utkanten, utan vi får träffa de som har det sämre ställt.

Jean Michael "Mickel" Cardell vadar ut och hämtar upp en illa tilltygad kropp i Fatburen. Fatburen är inget ställe som man vill vada ut i, då kåkstadens all skit hamnar där, men Cardell gör det. Kroppen saknar mycket, men skadorna är inte nya. Cecil Winge är den som blir utsänd från polisen för att försöka bringa ordning i det hela. Han är inte kommisarie, men är behjälplig.
Dessa två får vi följa, ihop med sidohistorier som gör boken levande.

Fantastiskt obehaglig bok. Hade svårt i början att ta mig in i den, då jag inte alltid går igång på gammalt sätt att prata på, men sen grep historierna mig och jag var helt fast.
Jag förstår att boken blev utnämnd till Årets Bästa Deckardebut, och för att handla om Stockholm och Sverige på sent 1700-tal är jag förvånad att så många som 30 länder har översatt den redan!

Rekommenderas!

Igår var jag och såg The Girl In The Spider's Web (2018, regissör Fede Alvarez). Var ju lite nyfiken på hur fortsättningen skulle bli på The Girl With The Dragon Tattoo (2011, regissör David Fincher) och för vår Lisbeth Salander.

Filmen är nästan två timmar lång och den hade mig med hela tiden. Inte en enda gång funderade jag på om den var över snart, utan den var spännande rakt igenom. Lisbeth (Claire Foy) är en speciell brud, det kan vi alla komma överens om, och hon har sina ärr efter sin far (Mikael Persbrandt). Men hon är för jäkla smart.
Vi kommer in i filmen när hon har varit ute och straffat män som skadar kvinnor under tre år sedan Mikael Blomkvist (Sverrir Gudnason) skrev sin artikel om hennes familj. Hon har hållit sig undan honom efter det. Och de flesta andra också.
Men så får hon ett uppdrag om att få tag på ett program gjort av Frans Balder (Stephen Merchant) och där tar hon sig vatten över huvudet, och behöver dra in Blomkvist igen. Mycket spännande!! Och väldigt snyggt gjord.

Jag har läst boken för några år sedan och tyckte den var löjligt spännande, men dessvärre tycker jag att en del viktigt i den boken missas i filmen. Blomkvist framstår nästan som ett mähä i filmen, han är värd bättre. Som stockholmare sitter jag ju och följer vyerna och funderar på hoppen mellan olika områden och städer... Haha! Och titta inte bort i filmen, du kan missa något viktigt ;)

Men se den!

Till alla killar jag gillat (2018, regissör Susan Johnson) kom upp som förslag till mig på Netflix. Jag älskar att Netflix slumpgenerator baserad på vad jag tittar på tydligen tror att jag är en tonåring! Men den lät onekligen charmig, så jag tittade på den.

Den handlar om Lara Jean (Lana Condor). En alldaglig tjej, pluggar bra i plugget, tillhör inte tuffa gänget och så vidare. Aldrig haft en pojkvän. Däremot har hon varit kär ett antal gånger i sitt liv, och varje gång skriver hon ner hur hon känner i ett brev som aldrig skickas, utan bara läggs i en låda. Men en dag skickar någon de där breven i alla fall... P a n i k e n.

Fast nä, hon är rätt cool ändå. Svimmar kanske, men i övrigt.

Den var charmig och jag gillade den. Många skratt, inte så många skämskuddar utan bara en mysig film. Och Condor spelar rollen urcharmig! Om någon som läser det här har kollat Gilmore Girls och minns Rorys (Alexis Bledel) kompis Lane (Keiko Agena) så vet ni på ett ungefär hur den här tjejen är. Pratar lite mindre dock.

Fick till min stora glädje se att en av mina absoluta favoritförfattare Carlos Ruiz Zafón utkommit med en ny bok; Andarnas Labyrint. Jag som tidigare plöjt igenom Vindens Skugga, Ängelns Lek och Himmelns Fånge (samt Marina, men det är en fristående bok) sprang för en gångs skull rakt till biblioteket och ställde mig i kö för att få läsa. Det gjorde jag rätt i.

Förutom att de älskade karaktärerna från de tidigare böckerna (alltså jag älskar de verkligen!) medverkar även i den här får vi stifta bekantskap med Alicia Gris, Leandro samt Vargas. Ja, fler än dessa så klart, men det är de här karaktärerna vi följer. Alicia, som genom sin tuffa uppväxt lärts upp med finess av Leandro till en fullfjädrad... Ja vad ska vi kalla henne? Hemlig agent? Detektiv? Och hon, tillsammans med den äldre polisen Vargas får ett uppdrag som tar de runt i det mörka av Barcelona.

Återigen så uppfylls jag av Zafóns språk och hans sätt att beskriva miljöer och berättelse igen. Boken är spännande och fin. Och sorglig. Rekommenderar även denna, trots att Vindens Skugga (antagligen) alltid kommer att vara den bästa.

Var iväg och såg Ocean's 8 (2018, regissör Gary Ross) också. Jag var inte ett jättefan av de tidigare Ocean's filmerna, men i den här får vi träffa Danny Oceans (George Clooney) syster Debbie (Sandra Bullock). Hon kommer precis ur ett fängelse och har haft lite över fem år på sig att planera den perfekta stöten. Hon och det gäng hon sätter ihop ska slå till på Met-galan i New York för att stjäla ett massivt diamanthalsband från Cartier.

Det är ett spännande gäng och tillslut får ihop och jag måste säga att Cate Blanchett i rollen som Lou är bland de coolaste brudarna jag sett på duken. Så snygg!

Den var rolig, spännande och Sandra Bullock var så cool och Helena Bonham Carter som stissig designer var perfekt i rollen! Rekommenderas!

Gick faktiskt iväg på premiärdagen för att se Mission: Impossible Fallout (2018, regissör Christopher McQuarrie)! Så för en gångs skull var jag ute tidigt, även om recensionen kommer sent...

Återigen träffar vi Tom Cruise som Ethan Hunt. Det är onekligen rätt häftigt att han väljer att göra sina egna stunt, för de är avancerade... Som trivial kan jag säga att när han hoppar i en av de första scenerna, mellan hus, så bryter han foten på fem ställen. Man ser verkligen att foten bryts. Aj.

Men hur som, Ethan är tillbaka med sitt gäng, bestående av Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg). De får uppdraget att stoppa en ondsint man vid namn John Lark. Ingen vet vem det är, men han får inte få tag på plutonium. Dessvärre får inte Ethan och gänget sköta det själva, utan CIA slänger in August Walker (Henry Cavill) och han har en helt annan approach än de, så det gör det hela ännu mer utmanande.

Jag har alltid tyckt att Mission Impossible filmerna varit bra, men att de någonstans en tredjedel in i filmen tycker de borde sluta där... Sedan är det slutet kvar som alltid blir spännande och jag tycker att jahaaaa nu blev den ju bra igen. Samma med den här. Jag trodde det var över, så blev det en längre period som var lite småtrist och sedan slog det till igen. Men jag rekommenderar den. Sjysst action! Och så är vår svenska Rebecca Feruguson med som Ilsa igen!

Ibland blir det lite bakvänt. Ja, som att jag ser uppföljaren före första filmen. Japp, lite facepalm på det, men det är bara att gilla läget. Jag har i alla fall sett Pacific Rim (2013, regissör Guillermo del Toro) nu. Bättre sent än aldrig. Är förvånad att jag missat den faktiskt, då del Toro tillhör en av mina favoriter.

Hur som, vi hamnar mitt i ett krig mellan Kaiju, varelser från en annan dimension, och Jaegers, det vill säga de stora robotar som människorna byggt för att kunna överleva. Dessa robotar drivs (konstigt nog) av två människor, som måste vara kompatibla mentalt, då Jaegern kräver tillgång till deras minnen.

I den här filmen är det den redan tränade killen Raleigh (Charlie Hunnam) som, lite mot sin vilja, får ta sig an Jaeger-pilot-rollen, ihop med en som aldrig kört en Jaeger.

Jag tyckte den var underhållande och snygg. Rekommenderas!

Har inte kunnat släppa de här böckerna från Michael Mortimer än... Lånade även Blodssystrarna på biblioteket innan jag åkte ut på landet, och nu är den utläst. Minst lika spännande som de två innan. Som jag tidigare nämnt i den här bloggen, så är alltså detta en serie om sex böcker, varav dessa tre är de som är utgivna. Så nu har jag paus. Väldigt ofrivillig. Men om jag förstod tjejen på Akademibokhandeln rätt så har författarparet en break. Just nu inne på tredje året...

Hur som, boken tar så klart vid där den andra slutade, men med en smäll. Eller tre snarare. Hur som var det ruggigt obehagligt att läsa början, då det utspelar sig nära mitt egna hem. Hu!
Ida och kompani är fortfarande jagade och de får i den här boken lära känna nya människor samtidigt som de inte blir av med en del äldre.

Kan ju inte säga så himla mycket, som du förstår, men du har säkert redan förstått att jag rekommenderar även den här. Så bra! Jag har lärt mig massor, då inte allt är fiktion.

Jag har sett Mamma Mia! (2008, regissör Phyllida Lloyd) ett antal gånger vid det här laget. Första gången tyckte jag att den var fantastiskt fånig, men den har växt på mig. Nu när Mamma Mia! Here We Go Again (2018, regissör Ol Parker) hade premiär visste jag att jag måste se den. Så det gick jag och gjorde. Himla skönt break med en askall biosalong på Filmstaden Råsunda mot den stekande hettan utanför!

Den här gången träffar vi Sophie (Amanda Seyfried) precis innan hon ska ha invigningen av "sitt" nya hotell. Egentligen är det ju inte nytt, det är ju mamma Donnas (Meryl Streep), men nu uppfräschat till tänderna. Donna finns tyvärr inte längre....
Alla bjuds in som vanligt och de flesta dyker upp mer eller mindre inbjudna.

Samtidigt som den storyn pågår är vi tillbaka på 70-talet (?) när Donna (Lily James) precis gått ur skolan och beger sig ut på sitt livs äventyr, med allt var det innebär.

Visst, man måste ha sett ettan för att få hela storyn, men oj vad den här var bättre än den första. Jag satt och skrattade och grät om vartannat. Kan ha återspeglat lite av min egen sinnesstämning just nu privat, men det var verkligen upp och ner och att jag läste in massor av livet i den här filmen. Någonstans tanken att man tror att man har en plan, men man vet aldrig vart livet tar en. Eller när det tar slut.

Så ja, jag rekommenderar den, om du klarar sångfilmer. Lily James är en underbar skådis som man bara blir tokigt kär i.

Oh, först måste jag erkänna att jag inte sett Pacific Rim. Alltså den första filmen. Jag förstod dock vad den handlade om nu när jag såg Pacific Rim: Uprising (2018, regissör Steven S. Deknight), så jag kanske ser den första någon dag också...

Filmen börjar i en tid när världen börjar återhämta sig från tidigare invasionen av Kaiju, en sorts figurer sända från en annan dimension, eller snarare andra världar. Det ligger skelett överallt, och dessa kan man plundra. Inte för att det är lagligt, snarare tvärtom, men man kan ju tjäna pengar på det. Det gör till exempel Jake Pentecost (John Boyega). En dag när han har en "specialvisning" är det någon annan som hinner ta för sig innan honom och han följer efter personen till hennes ställe. Det visar sig vara den väldigt smarta Amara Namani (Cailee Spaeny).

De blir i sin tur flyttade till armébasen där en väldigt oimponerad Nate Lambert (Scott Eastwood) har emot de. De håller på att bygga upp en armé av stora robotar, Kaijus, om något skulle ske igen, och det gör det ju... Dock inte på det sätt de trott.

Det var bra action, så jag är nöjd.

Det tog sin tid, men nu har även jag sett Tomb Raider (2018, regissör Roar Uthaug) med Alicia Vikander i huvudrollen som Lara Croft. Jag gillade ju Angelina Jolie som Croft, men blev mer imponerad av Alicias rolltolkning och själva filmen. Bra mycket bättre!

Lara Crofts pappa försvinner en dag när hon inte är så gammal. Han var en äventyrare av rang, samtidigt som han drev flertalet firmor. En dag får hon mer information om han försvinnande ihop med en av hans eskapader, som i sin tur får henne att resa till Hong Kong och vidare därifrån och i och med det börjar det stora äventyret.

Gillar du äventyrsfilmer a la Jakten på den försvunna stenen, med en stark tjej i huvudrollen - se denna :)

Då Jungfrustenen var så fantastiskt spännande och inte avslutades, var jag ju tvungen att ta mig ner till biblioteket för att låna del två, Fossildrottningen av Michael Mortimer. Tydligen ska det vara sex delar totalt? Jisses!

Oavsett så var det bra att fortsätta, för även den här är otroligt spännande. Jag vet inte om du satt dig för att läsa första boken, men det i sin tur gör ju att jag inte kan berätta vad den här handlar om... Men jag kan säga att det är värt att fortsätta läsa och att våra karaktärer får det svettigt även i den här boken! Frågan är fortfarande vad den där stenen är för något och vad den kan göra. Och var är Idas mamma?

Läs!

Jag har ingen aning om när jag köpte Jungfrustenen av Michael Mortimer, men jag hittade den i min att-läsa-säck så då tog jag den. Vilket äventyr jag hamnade på! Jag trodde att det var en amerikansk författare, men Michael Mortimer är tydligen en pseudonym för Daniel Sjölin och Jerker Virdborg.

Hur som, berättelsen är väldigt spännande, mycket a la Dan Brown i sitt sätt att skriva (ja du vet, Da Vinci-koden, Änglar och Demoner med flera).
Lite svårt att förklara handlingen, men Carl von Linné skickade ju ut många adepter runt om i världen för att samla in prover under 1700-talet och bland dessa en man vid namn Daniel Solander. Han följde bland annat med James Cook till Australien och Nya Zeeland (så långt är allt på riktigt). I boken snubblar han över en mycket konstig sten som han döper till Lapis Virgis (Jungfrustenen). Den är levande, men ändå inte.

Samma sten dyker upp i händerna på Ida Nordlund under en Nobelbankett och hon inser att helt plötsligt vill alla ha den, och de kan gå över lik för att få tag på den...

Jag tyckte den var löjligt spännande och jag längtade till varje resa till och från jobbet så att jag kunde läsa den. Blev lite konfys ju närmare slutet jag närmade mig, då jag undrade hur i hela fridens namn de skulle kunna få ihop den här historian på de få sidor jag hade kvar. Var de som Stephen King, där efter 1000 sidor man får ihop värsta historian på de resterande 100 sidorna? Men nej.. Jag hade missat att det här var del ett i en serie av sex böcker. Bara glad att jag börjat med första delen! Så nu blir det biblioteket nästa, för att kolla om de har nästa del inne!

Läs den!

Jag har fortfarande inte varit och sett senaste Avengers-filmen, men den har varit lite på vänt, eftersom jag ville se de inblandade karaktärerna i deras filmer först. Så nu har jag sett Black Panther (2018, regissör Ryan Coogler).

Det finns ett hemligt land i Afrika som heter Wakanda. De är väldigt före sin tid gällande teknologi, men ingen vet om det, eftersom inget vet var det ligger. Det är liksom väldigt isolerat. De har sina kungar, som alla väljs demokratiskt. Om någon vill utmana en ny blivande kung eller vald kung är det okej att göra, men oftast verkar det som att vald kung sitter.
När Wakandas kung avlider i en explosion (se annan film ;)), så är hans son, T'Challa (Chadwick Boseman) redo att ta över. I samma veva får han dricka från en speciell blomma, och då får han kraften som Black Panther.

Men så dyker Erik Killmonger (Michael B. Jordan) upp och han vill ha tronen. Och vem är han och var kom han ifrån?

Jag tyckte den var underhållande, men ingen wow-faktor.

Lite förvånade själv att det tog mig två år sedan Doctor Strange (2016, regissör Scott Derrickson) kom ut förrän jag såg den. Jag menar, jag gillar ju verkligen Marvel och jag gillar verkligen Benedict Cumberbatch, som spelar Doctor Strange. Men men, bättre sent än aldrig.

Vi lär känna den väldigt duktiga neurologläkaren Doctor Strange på sjukhuset. Han är jäkligt kaxig, men det kanske man är när man är så duktig som han är? Men så råkar han ut för en olycka och händerna blir skadade. Och med det även psyket. Söker hjälp överallt, men inte förrän han får nys om en man som skadat ryggen, hamnat i rullstol och sedan blivit fullt återhämtad vet han vad han måste göra.
Det tar honom till Tibet och väldigt mystiska saker händer.

Tyvärr tyckte jag filmen föll lite platt. Kan inte säga vad det var som jag inte gillade fullt ut, men jag blev inte överväldigad. Tilda Swinton som The Ancient One var dock väldigt bra!

Netflix rekommenderade mig att se Beyond Skyline (2017, regissör Liam O'Donnell) och återigen träffade Netflix rätt på mig, för jag tyckte den var både spännande och bra.

Utomjordingar kommer till jorden och om du tittar in i det blå ljuset blir du uppsugen i rymdskeppet. De flesta människor hamnar där och två av dem av fri vilja. Den ena är polisen Mark (Frank Grillo) vars son Trent (Jonny Weston) sugs upp. Han tänker minsann inte ge upp om honom inte!
Lite svårt att berätta handlingen utan att säga för mycket, så jag säger bara snyggt gjord, spännande och värd att se. Om man gillar filmer om utomjordingar och typ apokalyps.

Och missa inte borttagna scener i sluttexterna. Fniss utlovas!

SF Bio bjöd på medlemskvällsvisning av Guernseys Litteratur- och Potatisskalpajs Sällskap (2018, regissör Mike Newell) och givetvis var jag där och givetvis valde jag att gå på Filmstaden Råsunda. Fullkomligt älskar känslan där!

Filmen utspelar sig dels på Guernsey och dels i London, efter andra världskrigets slut. Vi lär känna författarinnan Juliet (Lily James), som blivit välkänd i London med sina roliga böcker. Hon får en dag ett brev från en främmande man, Dawsey Adams (Michiel Huisman), som under kriget har läst en av hennes böcker. Inte en som hon skrivit, utan en som hon ägt, som höll honom uppe under kriget när tyskarna ockuperat ön. De börjar att brevväxla lite och hon blir mer och mer nyfiken på det där sällskapet med det konstiga namnet.

Det var en oerhört varm film med mycket bra skådespelare (bland annat underbara Penelope Wilton). Historian löper vackert mellan tillbakablickar på kriget och åren efter och jag fick både skratta mycket och gråta.
Även om man kunde lista ut storyn så var den ändå så charmig att jag rekommenderar den.

Nu har jag kollat klart på första säsongen av The Orville (2017, regissör Seth MacFarlane) och vill fortsätta med fler avsnitt typ nyss. Det är en serie framtagen till Fox, där Seth MacFarlande släpper det tecknade (Family Guy, American Dad) och istället medverkar själv i rollen som Kapten Ed Mercer.

Serien utspelar sig 400 år framåt från vår tid. Kapten Mercer är helt knäckt efter att han kommit hem och funnit sin fru, Kelly (Adrianne Palicki), i sängen med en väldigt blå man. En depression som håller i sig, tills han en dag blir inkallad för att få reda på att han nu kan få basa över rymdskeppet Orville, där han får sätta samman sitt eget team. Och vilket team sen...

Det är en klar rip-off av Star Trek, men med en charmig och mer lättsam berättelse. Varje avsnitt är fristående, men man lär ju känna alla allteftersom.

Gillar du Star Trek kommer du säkert charmas även av den här.