RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-09-16 11:34:22

Astas kåserier från 2007 och framåt Feed

Sist på tekniktåget - april

2019-05-03 11:10
-Jag blir tokig! Beata kastade ifrån sig den nya mobilen och svor. -Den blir nervös när du håller på så där, sa Asta. -Jag vill bara att den ska fungera, fräste hon. -Man måste ingjuta lugn och mod i dem. -Dumheter, sa Beata. Det är en teknikpryl. -Icke desto mindre, sa Coco. De har också känslor. -Tänk på uttagsmaskinen i Skottland, sa Asta. Ensam, övergiven, ingen kontakt. -Tänk på alla kopieringsmaskiner man stått och gullat med. -Skrivare, de är i en klass för sig fortfarande. -Minns ni VHS-bandspelarna? -De klarade jag aldrig av, sa Asta. Fast jag ville så gärna. -Och alla trassliga små kassettband. Det var tider det. Diskokulor och platåskor. -Förfärligt, sa Beata. Man satt fastkedjad med en telefonlur som alla använde. I timmar. -Inga sms, inga facebookuppdateringar. -Men fotoautomater, sa Asta. -Man gick hem till varandra, sa Coco. Travade rakt in i hallen och ropade hallå. -Och så fanns det alltid den där som man fick vänta på, som alltid kom sent. -Jag skrev brev, sa Beata. Tänk. -Ja, sa Asta, på brevpapper i fina mappar, med tryckta motiv. -Och riktiga bläckpennor, sa Coco. Dyra rackare. -Checkböcker. -Mitt första bankomatkort, sa Asta. Vilket mirakel. -Det var där det började gå utför, sa Beata. Och nu vilar allt ansvar på oss själva - fixa bankärenden, koppla upp oss och välja, välja, välja. -Sant, sa Coco. Snart får vi göra stambyte och dra nya elledningar själva. -Med hjälp av en manual, sa Beata och drämde mobiltelefonen i bordet en gång till. Om jag bara kunde skriva ut eländet. Asta tryckte på Skriv ut på paddan. Det rasslade till i skrivaren i hörnet. -Här har du den. Trådlöst utskriven. -Fick du märkvärdisera dig också, muttrade Beata.

Tänk på allt farligt - mars

2019-05-03 11:08
-Tänk att kaffe är så farligt, sa Coco. En rykande färsk kopp med mörkrost stod framför henne på soffbordet. -Allt är farligt, sa Beata. -Ägg är farligt också, sa Asta. -Nämen ägg var ju helt ok nyss, sa Coco. -De har en stor studie här, sa Asta och läste på i paddan. Under hela 17 år har de studerat folk som ätit ägg och de som åt mest dog hastigt i hjärtsjukdom. -Oj, sa Beata. Så illa. -Japp, sa Asta. En solid undersökning. De fick visst ett formulär 1985 om vad de åt och sen följde man upp hur det gått för dem 17 år senare. -Kan ju ha hänt en del under de åren, sa Coco. Skilsmässa, arbetslöshet, dödsfall, cancer... -Nej, det är äggens fel. Så inga ägg till påsk. -Struntprat, sa Coco. -Håller med, sa Beata. -Håller du med? -Kan inte annat, sa Beata. Det där var ju så dumt så klockorna stannade. -Vetenskapligt forskning, sa Asta. -Enligt vetenskapens alla rön borde vi vara döda för länge sen, sa Coco. Du rör knappt på dig, jag dricker kaffe och äter choklad och du Beata borde ha svultit ihjäl redan på 90-talet med dina hemska dieter. -Lindrig ätstörning bara, sa Beata. Idag äter jag ägg till exempel. -Jag cyklar, sa Asta. -Det är definitivt livsfarligt, sa Coco. Fattar inte hur du kom på just det lilla fritidsnöjet? -Skönt att slippa folk på morgnarna. -Mm, det förstås. -Skönt att slippa dem på kvällarna också. -Det är ett under att vi står ut med oss själva, sa Beata. -Kompletterar varandra, sa Coco. -Ont krut och så vidare, sa Asta och knappade in sig på ett nytt avsnitt av Game of Thrones.

Tantkrämpor och teverehab - februari

2019-05-03 11:07
-Hur har vi det med tantkrämporna idag då? Beata kom inklampande med en träningsbag. -Tur att du inte är man, sa Coco. Då hade du legat risigt till. -Det är väl inget fel med att vara tant, sa Asta nerifrån ryamattan. Faktum är att det tar längre tid att komma upp i huvudstående nuförtiden. -Apropå huvudstående - är yoga verkligen bra för dig? -Det bästa, sa Asta. Vet ni vad det allra bästa är? Coco och Beata tittade på henne, utslängd på mattan med en padda, en skål med hallon- och lakritsskallar och resterna av ett antal chipspåsar. -Kan aldrig vara nyttigt, sa Coco. -Smågodiset, chipsen eller yogan, sa Beata. -Allt, sa Coco. -De tar ut varandra, sa Beata. Summan av lasterna är konstant och så vidare... -Mina laster sätter sig på magen, varenda en, sa Coco. -Det bästa förstår ni, fortsatte Asta utan att lyssna, är att man inte ens behöver göra rörelserna. Man bara tänker dem så blir det effekt. -Man behöver bara tänka motion så får man bättre kondition, sa Beata. Låter för bra för att vara sant. -Jag vet inte om det stämmer på löpning, sa Asta, men det stämmer på en hel del medicinsk yoga i alla fall. -Och hjälper yoga mot allt som kommer med ohämmad konsumtion av kolhydrater också? Coco petade på chipspåsarna med fuskpälstofflan. -Jag behövde lite uppåttjack idag, sa Asta. Det lär regna. -Ja, det ser ut så om man tittar ut genom fönstret. -Mm, sa Asta och knappade på paddan. -Man kan gå ut också, sa Beata. Ut i den verkliga världen. -Få frisk luft som mormor sa, sa Coco. -För avancerat, sa Asta. Avgaser. Cyklister. -Istället för mord och allt annat elände du tittar på. -Tyst vittne, sjuttonde säsongen, sa Asta. -Vi får skicka dig på teve-rehab tror jag, sa Coco.

Att hymla eller inte hymla - januari

2019-05-03 11:05
-Men inte getingar väl? Där går gränsen! -Getingar är trevliga, sa Asta. -Och skorpioner är gemytliga? -Djur är djur, de hymlar inte. -Skulle vi bete oss som djur skulle samhället gå fullständigt åt pipan, sa Beata. -Det går åt pipan för att vi inte beter oss som djur. -Hon har rätt, sa Coco. -Hon pratar med blomflugor och getingar, sa Beata. Jag är orolig för henne. -Så länge hon inte diskuterar med blomkålen är jag lugn. -Blomkålen har också känslor, sa Asta. -Nu tar du i, sa Coco. Vi kan ju inte äta någonting om du ska hålla på så där. -Vi får be om lov helt enkelt, sa Asta. -Fråga blomkålen om vi får äta upp den? -I princip ja, sa Asta. -Ska vi ringa det där vårdnumret och kolla om det är allvarligt, sa Beata. -Allt lever. Ta bara det där exemplet med träden i naturreservatet, sa Asta. Bladen är giftiga men de djur som betar från dem har vant sig. De tål en viss mängd. -Händer ibland, sa Coco och letade rätt på ett nikotintuggummi. -Men så blev det torka och det enda som hade något grönt kvar var de här träden, och djuren betade av så mycket att det blev en fara för dem. -Blev de sura? -De blev giftigare. Så ett antal djur dog. Och när det var lagom många som betade igen så gick gifthalten ner. Var det smart eller smart? -Intressant, sa Coco. -Grymt, sa Beata. -Och de skickade signaler till andra träd i området att det vara fara på färde så de började också bli giftigare. -Kan vi hålla oss till något trevligare samtalsämne, sa Coco. Hur mår Trump till exempel? -Han är sur, sa Beata. På Giuliani. -Det gläder mig, sa Coco. -Han pratar för lite med blomkålen, sa Asta.

Hackad i kanten - december

2019-05-03 11:02
-Tänk så spännande, sa Coco. -Har det hänt något i världen? -Jag är hackad, sa Coco. -Nej, så hemskt! -Jag har ett mail här. Det är allvarligt. -Måste du byta alla lösenord? -Jag tror att jag måste betala pengar, sa Coco. -Vojne, vojne, sa Asta och tittade upp från korsordet. Är de inne överallt? -Inte vad jag kan se, sa Coco. -Du har inte fått erbjudande om ett paket på DHL med 1miljon pund också, sa Asta. -Nej tyvärr. -Eller ett erbjudande om affärssamarbete med ett seriöst företag i Nigeria? -Inte det heller. -Vad vill den här då? -Den säger att den håller ögonen på mig. -Det är ju inte helt fel, sa Beata. I vår ålder. -Att jag är bevakad sen jag var inne på den där sidan med vuxet innehåll. -Har du porrsurfat? Utan att säga till oss? -Nej, jag har inte porrsurfat. Det är ju så trist. -Men vad menar han då med vuxet innehåll? Receptsidor? -Ingen aning, sa Coco, men något hemskt är det i alla fall. -Har du anslutit dig till SD i smyg? -Över min döda kropp! -Nej, Åkesson har nog med problem med porrsurfare som det är. -Men när ska du betala då? -Antagligen för några månader sen men jag verkar ha missat deadline. -Så det är kört alltså. -Verkar så. -Någon som har ett ord för fossilt mått. -Fat, sa Beata. Mer kaffe någon?

Hjärnsläpp - november

2019-05-03 10:59
-Det blir värre och värre, sa Coco. -Vilket då? -Hjärnsläppen, sa Coco. -Så illa är det väl inte, sa Beata. Du kommer ju ihåg vad du heter i alla fall. -Det är knappt. -Jag vet vad du menar, sa Asta. Jag glömde katten på balkongen igen. -I det här vädret? -Jag ligger risigt till. -Finns frysta räkor, sa Coco, -Du tog de sista, sa Beata. -Du behöver inte titta så surt på mig, sa Coco till katten som tronade på bästa kudden i soffan. Det var inte jag som låste ut dig. -Nej, men du åt upp räkorna. Det glömmer hon inte i första taget. -Men vad gör vi åt det, sa Asta. Hjärnsläppen. -Korsord hjälper inte säger dom nu. -Musik är visst bra. -Disko, sa Coco. Perfekt. -Att utöva då, sa Beata. Typ körsång. -Så utomordentligt trist. -Vi kör All I want for Christmas i kyrkokören, sa Asta. -Du är som ett troll och sjunger i kyrkokör, sa Coco. Fantastiskt. -Ekumenisk kör, sa Beata. Men, det allra bästa, vet ni vad det är? -Nå’t obehagligt, sa Coco. -Träning, sa Beata. -Jag visste det, muttrade Coco. -Joggingskorna på, sa Beata. Nu springer vi runt Slottskogen. -Är det verkligen så fel med att vara lite glömsk, sa Coco. Är det inte bara stress? -Glöm inte att knyta dom också, sa Beata. Skorna alltså. -Vänta på mig! sa Coco.

Kärlek och automater - oktober

2018-11-20 10:54
-Maskiner, fräste Beata. -Man ska prata snällt med dem, sa Asta. -Eller slå på dem, sa Coco. -Det är bättre att vara snäll. -Det kommer inte ut några pengar, sa Beata. Jag behöver kontanter. -Du har ju kort, sa Coco. -Tanten på kursen tar inte kort. -Jag har några pund, sa Asta. -Jag behöver minst tjugo. -Nej, sa Asta. Det är nog bara fyra, fem kanske fem och lite till. -Vad många mynt de har här i Skottland, sa Coco. Vem håller reda på alla småpengar? -Tio pence är en krona, sa Asta. En och femti nästan. -Bättre än tio öre förstås. -Det kommer inga pengar, ylade Beata. Jag blir tokig. -Postfröken sa att den var lite tjurig, sa Asta. -Vi har publik, sa Coco. Några lokala resurser tittade bort. -Låt mig försöka, sa Asta. Hon tog kortet och matade in det för fjärde gången. Hon tryckte långsamt och omständligt på varje knapp. Hon la handen på maskinen och blundade. -Den ringer upp, viskade Beata. -Och nu rasslar det lite, sa Coco. -Det kommer pengar, sa Beata. -Halleluja, ropade Coco och postfröken i mun på varandra. -Vad gjorde du med den? -Jag sa att vi förstod att den hade det jobbigt men att vi älskade den ändå. -Var det då du gjorde handpåläggningen? -Den behövde lite healing också. -Gosh, sa Coco. -Vi får öppna praktik när vi kommer hem, sa Beata.

Julspel på Skansen

2018-11-20 10:39
1 december Det började bli mörkt fast klockan bara var tre. Märta kastade sig upp på bussen på väg ut till Skansen. Där satt redan Vidar. Hon tittade sig omkring för att se om det var någon annan från teatergruppen med i bussen men det var det inte. -Inte Märta, tänkte Vidar när hon klev på. Han var lite rädd för Märta som alltid visste hur allting skulle vara. -Ska du också vara med i julspelet? undrade Märta när hon kom fram till honom. -Ja, sa Vidar. Och du med? -Klart jag ska, sa Märta. Annars skulle jag inte vara här. -Nej, det är ju klart, sa Vidar. Bussen stannade vid Skansens huvudentré. Det hade börjat regna så de rusade förbi Mike i vaktkuren som vinkade åt dem utan att öppna rutan. Rulltrappan gnisslade motvilligt igång och uppe vid Sollidens plan regnade det ännu mer. De sprang så fort de kunde över Bollnästorget och upp till Ordenshuset Brofästet. -Märta och Vidar, sa Annika som ledde teatergruppen. Så bra att ni kom. Vad sena ni är förresten. Nu har vi gått igenom vad alla ska göra i årets julspel och det enda som är kvar är - Hon letade i sina papper. -...rekvisitan. Märta och Vidar såg ut som frågetecken. Rekvisitan? Vad är det? -Alla sakerna som vi ska ha på scenen, sa Annika. Vi behöver en åsna, en oxe, en ängel, jag har en lista här… -Ska vi hitta allt det här? sa Märta och tittade på listan -Ni kan börja med de tre vise männen, sa Annika. -Hur vet man att de är visa, undrade Vidar. -Det syns på dem, sa Annika. Skynda er på nu, och här är en nyckel. -Till vad? sa Vidar. -Till alla husen, sa Annika. Så att ni kan leta överallt. 2 december Märta och Vidar hade fått i uppdrag att hitta alla sakerna som skulle vara på scenen i årets julspel. Märta hade en lång lista och de stod på Ordenshusets trapp och tittade på den. -Hur ska vi hitta allt det där, undrade Vidar och läste över axeln på Märta. -Klart vi hittar det här, sa Märta. Det är lätt som en plätt. Vi börjar med en vis man. Då hörde de ljudet. -Vad är det? sa Vidar och började tugga på halsduken. -Sluta med det där, sa Märta och bet sig i tummen. Ett sorgset skrik skar genom märg och ben. -Iiiiiiiiaaaaaaaaaa, lät det. -Iaaa, pep Märta och sprang ut på vägen. Vidar sprang efter. De stannade inte förrän de var förbi fågeldammarna och Moragården. -Vad var det? sa Märta och hackade tänder. -Vet inte, sa Vidar. -Nu MÅSTE vi hitta en vis man, sa Märta. Långt borta hörde de ett munspel. -Vi går dit, sa Märta. I Skogsarbetarkojan lyste det i fönstret. Dörren stod på glänt och någon satt och sjöng därinne. -Kom in, kom in, små barn, sa Kalle. Slå er ner. Det är ruggigt därute. -Vi hörde nå´n som skrek, sa Vidar. -Bakom Ordenshuset, sa Märta. -Aha, sa Kalle. Ordenshuset. Hmm. Ja. Ta en kolbulle vet jag. -Och så måste vi hitta en massa saker till vårt julspel, sa Vidar. Visa honom listan. -Tre vise män till exempel, sa Märta. Var hittar man dom? -Man tager vad man haver som Kajsa Varg brukade säga, sa Kalle. -Vi behöver ingen varg, sa Märta. -Vi tar honom, sa Vidar. Han verkar vis. Kalle tittade på dem. -Så vis är jag inte, sa han, men jag kan göra mitt bästa. -Okej, sa Märta. Du får vara en av de tre vise männen i vår julkrubba. 3 december Märta och Vidar satt med Kalle i Skogsarbetarkojan, och de hade just frågat om han vill vara med i julspelet som en av de tre vise männen. Han spelade en liten truddelutt på munspelet och det knastrade från elden i den öppna spisen. Det var varmt och gott i kojan. -Du som är en vis man, sa Vidar, var hittar vi en oxe? Vi behöver en oxe till vårt julspel. -Tja, sa Kalle och knackade ur munspelet, uppe på fäboden borde det finnas en. De gick genom duggregnet mot Moragården. Snart såg de fäbodarna. -Så här bodde de på somrarna, fäbodstintorna, sa Kalle. De tog med sig korna och getterna på sommarbete och gjorde de smör, ost och mesost av mjölken. Sån´t som höll sig i värmen. -Hade de inga kylskåp? sa Märta. -Nej. Man hade jordkällare, sa Kalle. Man hade inte el förstår ni. -Ingen el? sa Vidar. Hur spelade dom dataspel då? -Man hade inga datorer, sa Kalle. -Trist, sa Vidar. -Men man hade tomtar och troll, sa Kalle. -Äsch, det finns inga tomtar, sa Vidar. -Säger du det, sa Kalle och blåste en liten melodi. Jag skulle inte vara så säker. -Hur ser tomten ut? sa Märta. Är den snäll? -Tomten är liten och grå, sa Kalle, och är snäll om man inte retar honom i onödan. -Vad gör man om tomten blivit arg då? sa Vidar och kikade in under en av fäbodarna. Han tyckte att det var något grått som rörde sig där. -Då ber man om ursäkt, sa Kalle. Och till jul får man sätta ut en tallrik av julgröten. -Det är en tomte under huset, sa Vidar och pekade. -Ser man på, sa Kalle och böjde sig ner. -Jag ser inget, sa Märta. Sen skrek hon till och hoppade baklänges. -Jaså, en sån tomte, sa Kalle och tittade efter den grå haren som sprang som en tokig uppför stigen. De har vi gott om här. När det regnar gömmer de sig lite överallt. De och ekorrarna. -Men där står nå´t som ser ut som en oxe i alla fall, sa Vidar och pekade på en vacker fjällko. Då kan vi stryka den från listan. -Gör det, sa Märta och såg sig om en extra gång. 4 december -Nu har vi en vis man och en oxe, sa Märta när de varit på fäbodarna. Vad ska vi ha mer? -Massor med saker, sa Vidar och läste på den långa listan. Ett får, ett stall, en vis man till. -Ska det vara ett Gotlandsfår, sa Kalle från Skogsarbetarkojan, eller något annat får? -Finns det flera? sa Märta och såg bekymrad ut. Vilka är sötast? -Sötast, sa Kalle. Det är väl lammen det men så här års finns det inga nyfödingar. -Där går ett får, sa Vidar och pekade. -På fel sida staketet, sa Kalle. Det var inte bra. -Har det rymt? sa Märta upplivad. Ska vi jaga det? -Vi får ta det försiktigt, sa Kalle. Det bästa vore om vi fick tag på Erland. -Är han också en vis man? undrade Vidar. -Jo, det kan man väl säga, sa Kalle. Han jobbar med djuren här. En lång gestalt dök upp i duggregnet. -När man pratar om trollen, sa Kalle. -Så står de i farstun, sa Erland. Jag såg er stryka omkring fäboden. Och vilka har vi här då? -Det här är Märta, sa Kalle och föste fram henne. Erland tittade noga på henne. -Och det här är Vidar. De ska sätta upp julspel i Ordenshuset. -Och vi ska hitta all rekvisitan, sa Märta. -Det låter som ett rejält uppdrag, sa Erland. -Och nu måste vi ha tag på fåret, sa Vidar. Det sprang åt det hållet. Han pekade in mot skogen vid Bagarstugan. -Sprang till skogs, sa Kalle. -Inte bra, sa Erland. -Varför inte då? undrade Vidar ängsligt. -Därinne bor trollen, sa Erland. -Finns det troll? pep Märta. -Klart det finns troll, sa Erland. Men vi ska nog få tag på fåret innan de gör det. 5 december Det var beckmörkt på Skansen nu. I några stugor lyste det fortfarande, men duggregnet hängde som en tät dimma över alltihopa och det var bittert kallt. Kalle från Skogsarbetarkojan och Erland Djurvårdare travade med långa steg in i trollskogen vid Bagarstugan. Märta och Vidare smög efter och ville helst hålla någon i handen. De stora granarnas grenar släpade i marken och marken var stenig, risig och mossig. -Där är hon, sa Erland. -Motar henne från det hållet så ska jag fånga in henne här, sa Kalle. Men fåret tog ett magnifikt skutt över stängslet och försvann ner mot Posthuset. Där hoppade det över ett staket till och ställde sig mitt på grusgången. Erland och Kalle smög över staketet och började gå runt Posthuset för att ringa in henne. -Vänta på mig, ropade Vidar och sprang efter. -Men jag då? ropade Märta och snubblade efter. Vidar snavade över en sten i mossan, och helt plötsligt kom trollet emot honom. Stort och grått med en jättelik näsa, fullt med morrhår. Små bruna ögon och stora tänder. -Sjas med dig, skrek Märta. -Så ni lever om, sa Kalle som kom konkande på det infångade fåret. -Det vara bara en sån där hare igen, sa Märta. -Äsch, det visste jag väl, sa Vidar. -Men nu har ni väl ändå letat saker så det räcker för ikväll, sa Kalle. Nu går vi till bagaren och ser om inte han har några bullar kvar. -Och vi har nog lite saft på Fröstorp, sa Erland. Där vi djurvårdare håller till. -Så du är bra på djur, sa Märta. -Jo, det kan man väl säga, sa Erland. -Då kan du vara med i vårt julspel, sa Märta. -Du behöver inte säga nå´t, sa Vidar. Bara hålla i fåret. -Det kan behövas, sa Erland och nickade, om ni har tänkt ha det här vilda fåret med i spelet. 6 december Märta och Vidar satt på bussen på väg till Skansen och tittade på den långa listan av alla saker som de skulle hitta till julspelet i Ordenshuset. Vid huvudingången satt Mike i vakten. De knackade på rutan och han öppnade. -Hej, sa Märta. Om vi behöver ett stall till vårt julspel, hur ska vi göra då? -Har ni pratat med Bygg? sa Mike. -Vad är bygg, sa Vidar. -Det är dom i Sockerbiten, sa Mike. De som bygger. -I sockerbiten? -Huset heter så, sa Mike. Men där kommer Leffe Johansson, scenografen. Han kan hjälpa er. -Ett helt stall? sa Leffe. Var ska ni ha det? -På scenen i Ordenshuset, sa Märta. Vi ska göra ett julspel. -Aha, sa Leffe. Jag förstår. Ni behöver scenografi. -Scenografi? -Kulisser, sa Leffe. Det där som är bakom när man spelar teater. -Jag trodde det var rekvisitan, sa Märta. -Nja, rekvisitan är sakerna, sa Leffe. Men scenografin är väggarna och taken och hela paketet. Och om ni ska sätta upp ett julspel så är stallet scenografi. -Ja ja, sa Märta. Men vem ska vi fråga då då? -Ni kan fråga mig, sa Leffe. -Men det har vi ju precis gjort, sa Märta. -Har ni det? sa Leffe. Ja men då går vi och kollar om det finns någon som kan bygga det åt er. Det brukar alltid finnas någon gubbe man kan få hjälp av. -Tja, hum, det är svåra grejer det där, sa en gubbe och la armarna i kors. Det får vi se om det går att ordna. När skulle det vara klart sa ni? Till julafton? Tja, hum, det kanske kan gå. Vi får se. Vi hör av oss. -Men om vi inte har något stall blir det inget bra julspel, sa Märta. -Då får man improvisera, sa Leffe. Men jag tror det ordnar sig. Stryk stallet från listan du så ska jag hålla efter gubbarna. -Bra, sa Märta. Jag litar på dig. 7 december -Tror du verkligen vi får något stall av den där gubben, sa Märta när de gick från Sockerbiten och hade vinkat hejdå till Leffe Johansson. -Jag vet inte, sa Vidar. Vad är det där? -Kyrkan tror jag, sa Märta. Seglora kyrka. -Är det inte där man ska tro på saker, sa Vidar. -Tro gör man inte bara i kyrkan, sa prästen som stod vid altaret och förberedde andakten. Det kan man göra överallt. -Men tror du att vi kommer att få ett stall till julspelet, sa Märta. De berättade om besöket hos Byggavdelningen. -Det kan hända de mest märkliga saker på det här stället, sa prästen. Man vet inte vad som finns där ute. -Menar du troll? sa Vidar. -Troll, sa prästen. Det är fin gammal folktro men oftast är det bara en stor sten i skogen. -Men det låter så konstigt där borta, vid Ordenshuset, sa Märta. Som om någon skriker. -Det låter nästan som ett spöke, sa Vidar. -Ett spöke? sa prästen. På Skansen? Jag har aldrig hört att det har spökat vid Ordenshuset. Däremot sägs det att någon går omkring på övervåningen i Röda längan. Och folk som gått här sent på nätterna har hört fiolmusik från Bollnästorget. Men det är ingenting att bry sig om. Gamla hus, gamla minnen, det hör till. -Nu törs inte jag gå ut igen, sa Märta. -För alla spöken menar du, sa prästen. -Ja, stammade Märta och såg blek ut. -Jag läser välsignelsen över er så behöver ni inte vara rädda, sa prästen. Och det där med stallet, det ordnar sig. Det är jag alldeles övertygad om. -Tror du på vad han sa, undrade Vidar. -Jag vet inte, sa Märta. Men du - vi skulle ju ha en fåraherde. De störtade tillbaka in i kyrkan. -Kan du vara vår herde? ropade de i kör. Till vårt julspel? -Självklart, mina barn, svarade prästen och vinkade glatt. 8 december På måndagen kom Vidar släpande på Lillebror i barnvagn. -Dagistanten är sjuk, sa Vidar, och pappa måste jobba. -Ska jag hjälpa dig att dra, undrade Märta. -Äsch, han är inte så tung, sa Vidar. Men vad ska vi ha till julspelet? -En gran, sa Märta. Och en vis man igen, och en åsna och en krubba och … -Gran, sa Vidar till Mike i vakten. Var hittar vi en gran? -Då ska ni nog prata med Trädgårdslaget, sa Mike. Vet ni var de sitter? -Nej, sa Märta. -I Elverket, sa Mike. -Konstiga namn ni har på era hus, sa Märta. -Tycker du, sa Mike. De låter rätt normala tycker jag. -Du jobbar ju här, sa Märta. -Hej hej, sa Lillebror. -Pratar han? sa Mike. -Inte mycket, sa Vidar. Hej hej! -Ska ni ha en stor gran, undrade Vivi i Trädgårdslaget. -Njae, sa Märta. Som Vidar ungefär. Vivi tog mått på Vidar och funderade ett tag. -Jag tror att vi kan röja en liten gran borta vid Älvrosgården, sa hon till slut. Hon tog en såg och en liten yxa och så gav de sig iväg. Solen lyste och det var kallt. -Det luktar snö, sa Vivi. -Äh, sa Märta. Snö luktar väl inte. -Jo, sa Vivi, det luktar gott, som på sommaren när man torkar tvätt i solen. Märta sniffade i luften. Det luktade gott. De stod ett tag vid Sollidenscenen och tittade på en liten båt som tuffade på Stockholms ström. Det glittrade i vågorna. Sen gick de vidare mot Älvrosgården. -Här kan vi nog hitta en, sa Vivi och hoppade över staketet. -Akta dig för trollen, sa Vidar. -Här finns inga troll, sa Vivi. Bara skogsharar. 9 december -Var är Lillebror? sa Vidar när de fått en gran av Vivi på Trädgårdslaget. -Han var här alldeles nyss, sa Märta som hittat fina grankottar vid staketet. Vidar tittade på den tomma vagnen. Där låg bara en ensam napp kvar. De sprang runt Posthuset, men ingen Lillebror syntes till. De sprang tillbaka till Älvrosgården men där stod bara några japanska turister och fotograferade. De sprang upp på Bollnästorget. Där stod en ensam gråtrut och längtade efter korv. -Han är borta, sa Vidar. Vad ska pappa säga? Han började nästan gråta. Märta såg sig omkring. En vit elbil som det stod Skansen på kom susande över torget. Hon sprang fram emot den och viftade med armarna. -Jaha, vad kan jag hjälpa dig med då, sa en vänlig man med sjungande dialekt. Han hade uniform på sig, med en kommunikationsradio i bältet och en stor ficklampa i handskfacket. -Vidars Lillebror är försvunnen, sa Märta. Vi har letat överallt. -Ja ja, det händer ganska ofta, sa Thommy. Hur ser han ut? -Han är ett och ett halvt år, sa Vidar som kommit fram. Han har röd overall och blå mössa. -Han kan säga hej hej, sa Märta. Thommy tog fram kommunikationsradion och beskrev Lillebror. -Hittar ni honom så kan ni ta med honom ner till Novilla, sa Thommy. Klart slut. -Vad är Novilla? sa Märta. Allting heter så konstiga saker här. Elverket. Novilla. Sockerbiten. -Det är där vi håller till, sa Thommy, vi på service och säkerhet. -Vad gör ni då? sa Märta. -Letar rätt på försvunna barn, sa Thommy och log brett. Eller vaktar när det är Allsång på Skansen, och ser till att ingen klättrar över staketen och gör sig illa. -Det låter ju klokt, sa Märta och stötte Vidar i sidan. Han såg oförstående ut. -Vi behöver en vis man till, viskade hon och viftade med listan. -Ja just det, sa Vidar. Vill du vara med i vårt julspel? Vi behöver en tredje vise man. -Jag tackar, sa Thommy i Novilla. Det ska bli en stor ära. 10 december Solen gick i moln, och nu började det snöa. Lillebror var fortfarande borta. Märta och Vidar var på väg till björnberget för att se om de kunde hitta honom där. När de kom till lodjuren stannade de till. Bakom sig hörde de ett frustande. Där stod en enorm visent. Det ångade om luften han andades ut och snöflingor hade lagt sig som ett täcke på det krulliga huvudet. -Kan vi ha den som åsna, sa Märta. Är den inte väldigt stor? -Den kanske kan titta in genom ett fönster, sa Vidar. Så måste vi inte ha den inomhus. -Det är en bra idé, sa Märta. Och titta där! De såg små fotspår i snön. -Lillebror älskar nallarna, sa Vidar. Kom. De sprang fortare i snön. Sen tog spåren slut. -Var är du? ropade Vidar. Lillebror. Hallå. -Hej hej, hörde de någonstans men de såg ingenting. -Han är i Björnberget, sa Märta. De tryckte näsan mot glaset men där såg de varken björnar eller Lillebror. De tittade ner på andra sidan men där fanns det heller inga björnar, bara några rävar som undrade om det inte var mat snart. -Björnarna sover ju, sa Märta. -Just det, sa Vidar lättad. De har gått i idé. Just då åkte Thommy förbi. Han stannade till med elbilen. -Hoppa in, sa han. En av vakterna har sett er Lillebror vid Moragården. De hoppade upp i bilen. Märta letade fram sin lista. -Det börjar se bra ut, sa hon. Nu behöver vi bara en krubba, och en häst och en ängel... -Inte en ängel också, suckade Vidar. Det kommer vi aldrig att hitta. -Änglar finns det av alla slag, sa Thommy i Novilla. Det kommer säkert att gå bra. 11 december -Nu har vi snart hittat honom, sa Thommy i Novilla och körde iväg med Märta och Vidar upp mot stallet. De åkte förbi illrarna, sladdade lite i snön i backen upp förbi uttrarna och sälarna för att sen svänga ner förbi dalahästen och Lill-Skansen. Märta höll i sig i säkerhetsbältet. De girade åt höger och kom fram till Moragården. Där stod en kille och tittade i snön. -Vi såg honom här, sa han och pekade, men så var han bara borta. -Men det är spår i snön här, sa Thommy. Han har stuckit iväg mot Lill-Skansen igen. -Vi åker dit, sa vakten. -Vänta här, sa Thommy till Märta och Vidar. Vi är snart tillbaka. När de ändå stod där vid Moragården och kom Märta på att de hade en nyckel. -Vi måste ha en krubba också, sa hon. Det finns kanske en här inne. De låste upp den gamla dörren till Back-Mats stuga, som är en av husen på gården, och kikade in i farstun. Allt såg väldigt gammalt ut och det luktade trä. Inne i storstugan hängde en vagga i rep från taket. -Den skulle vi kanske kunna låna, sa Vidar. -Men det är svårt när den inte har några ben, sa Märta. Och titta här. Hon pekade på en liten pall som stod på golvet. Den såg ut som en hund med ett glatt huvud, och svans. -Den var söt, sa Märta. Kan vi inte använda den istället? -Det är ju en pall, sa Vidar. -Spelar väl ingen roll, sa Märta stött. -Men du, sa Vidar. Vi har ju Lillebrors vagn. Märta tittade ut på gården. -Den är okej, sa hon till slut. Han använder ju inte den i alla fall. -Bra, då stryker vi den från listan, sa Vidar lättad. Det var ändå så hemskt många saker kvar på den. 12 december När de kom ut från Moragården kom Leffe Johansson klivande i snön över Orsakullen. -Är det någon som känner igen den här lille killen, sa han och höll fram Lillebror. Jag hittade honom på dalahästen. -Hej hej, sa Lillebror. -Han är så dum, sa Vidar. Han bara försvinner hela tiden. -Det gör små barn, sa Märta, om man inte håller rätt på dem. -Ja ja, sa Leffe, ni får hålla ett öga på honom, båda två. Annars sticker han igen. -Men vi måste ha en häst också, sa Märta. Till julspelet. -Det är mycket ni ska ha tag på, sa Leffe. Men vi går väl till stallet och pratar med dem. De gick runt Bredablick, det stora tornet på Skansen. Bredvid Bragehallen, där det brukar vara cirkus, stod en port öppen. Flera tåg stod parkerade med presenningar över sig, och det låg snö på bilbanan. -Det där är en mycket gammal bilbana, sa Leffe. De nyaste bilarna är 47 år gamla. -47 år? sa Märta. Det är mycket mer än min mamma. -Än min pappa med, sa Vidar. -Ja, hm, det är rätt mycket, sa Leffe som hade ganska grått hår. De gick ner mot björnberget, och så på höger sida låg stallet. Några ponnies gick ute i hagen och tuggade på hö. Det ångade om dem när de frustade i den kalla luften. -Ska det vara en stor eller liten häst, undrade Gunilla i stallet. -Den snällaste, sa Vidar som var lite rädd för hästar. -Den som står mest stilla, sa Märta som också tyckte de var stora. -Då är fjordingen här bra, sa Gunilla. Han tar det lugnt. När behöver ni ha honom? -På julafton, sa Vidar. Vi ska spela vårt julspel då. -Så trevligt, sa Gunilla. Då kommer jag förbi. -Tack snälla, sa Märta. -Hej hej, sa Lillebror. 13 december Den 13 december var det dags för Luciafirande i hela landet. Tidigt på morgonen gick Luciatåg igenom skolor och företag och lussade. Nyvakna turister på fina hotell väcktes av vitklädda ljusbärande änglar. På Skansen skred årets Lucia fram över Sollidenscenen. När Lillebror såg tåget blev han alldeles till sig. Han viftade med armarna. -Hej hej, pep han. -Hej hej, ropade tärnorna tillbaka. Lucia vinkade och log. -Vad söt han är, sa alla tärnorna. Kan vi inte få ta honom med oss? Han skulle vara så söt som stalledräng. -Kan ni väl få, sa Vidar och släppte motvilligt ifrån sig vagnen. -Jättebra, sa Märta. Vi har massor att göra. -Tappa inte bort honom, sa Vidar oroligt. Han är snabb. -Vi ska ta hand om honom, sa Lucia snällt och klappade Vidar på kinden. Han blev alldeles generad och visste inte riktigt var han skulle ta vägen. När hon var på väg att skrida därifrån knuffade Märta honom i sidan. -Ska du inte fråga henne? sa hon. Hon är väl en bra ängel. -Hon är ängel på riktigt, sa Vidar och rodnade. -Jamen fråga henne då, sa Märta. Vidar sprang efter tåget. -Kan..kan du vara vår ängel i julspelet, på julafton? stammade Vidar när hon stannat igen. -Visst kan jag vara det, sa Lucia. Är det på Ordenshuset? -Ja, suckade Vidar. -Då kommer jag, sa Lucia och log ännu vackrare den här gången. Vidar visste inte riktigt var han skulle ta vägen. -Kom nu, sa Märta. Vi har massor att göra. 14 december -Jag vet inte hur vi ska hinna, sa Märta. Det är massor med saker kvar. -Vad är det vi inte har, sa Vidar som började bli trött. -Vi har ingen halm till krubban, sa Märta. Vi har ingen kamel. Och vi måste ha tag på en get. -Vi får gå tillbaka till stallet, sa Vidar. Där har de halm. -Dummer, det var hö, sa Märta. -Jag går dit i alla fall, sa Vidar. -Vänta på mig, sa Märta. När hon hann ikapp Vidar hade han hunnit ända in i stallet och kastat sig på en bal med hö. -Jag är trött, sa han. Det är inget roligt längre. -Var inte så mesig, sa Märta. Jag är också trött. Om vi inte hittar alla sakerna till julspelet så blir det fiasko. -Fiasko, sa Vidar. Vad är det? -Fiasko, sa Märta. När det blir fjaskigt. När folk sitter och skrattar åt en. Det är fiasko. -Vi kommer aldrig att hinna, sa Vidar. -Kommer vi visst det om du bara skärper dig, sa Märta. Då prasslade det i höet. -Vad var det? sa Märta och ryckte till. Det prasslade ännu mer. En liten nos stack upp. -En råtta, ropade Märta och hoppade baklänges. Hon ramlade över en hink med vatten. Den lilla musens morrhår darrade i luften. -Äh, det är bara en skogsmus, sa Vidar och skrattade. Den är söt. -Söt? sa Märta och kom tillbaka. Är den verkligen det? -Jättegullig, sa Vidar. -Vi struntar i halm, sa Märta. Vi tar hö istället. -Vi tar med musen också, sa Vidar och stoppade den i fickan. 15 december -Vi har inga kameler på Skansen, sa Erland Djurvårdare. Vi har bara nordiska djur här. Utom i Akvariet men det är en annan sak. -Har de kameler där då, undrade Märta. -Nej, sa Erland. De har lite av varje - lemurer och krokodiler och spindlar och sån´t. -Har de spindlar går jag inte dit, sa Märta. -Men kan vi inte få låna något annat stort djur, sa Vidar. Brunt typ. -Vi har ju Karin förstås, sa Erland. Vår älgko. Men ni kan inte ha henne i Ordenshuset. -Finns det ingen bild på henne då? undrade Märta. -Det skulle vara om Marie, vår fotograf, kan göra en förstoring åt er, sa Erland. Hon sitter i Röda längan. Fråga henne. Men nere i Röda längan var det mörkt och släckt. Märta provade med huvudnyckeln men ingen passade. -Är det mig ni vill träffa, hörde de Leffe Johansson säga. Han tornade upp sig bakom dem. -Vi skulle ha tag på hon fotografen, sa Vidar. Marie. -Åhå, sa Leffe. Hon är kanske inte här idag. Men lämna ett meddelande åt henne. Han låste upp dörren till Röda längan och visade dem en rad med postfack. -Lägg en lapp där, sa han och pekade på ett av facken. Tunga steg hördes på övervåningen. -Hallå, ropade Leffe, är det någon där? Det kom inget svar. -Vi behöver nog inte lämna någon lapp, sa Märta. -Vi ska nog gå nu, sa Vidar. -Vet ni, jag säger till henne när hon kommer, sa Leffe. Vad var det ni ville ha? -En bild på en älg blir bra, sa Märta och var halvvägs ute genom dörren. -Ganska stor om det går, sa Vidar och följde efter henne. -Hej hej, ropade Märta och Vidar och försvann. 16 december -Jag vet var vi hittar en get, sa Märta triumferande. Hela Lill-Skansen är fullt av dem. -Men inte nu väl, sa Vidar. Sover de inte på vintern? -Äsch, sa Märta. Det är björnarna som sover. Kom nu! Men på Lill-Skansen var det mörkt och stängt. -Vad gör vi nu, sa Vidar. -Finns det inte två getter nere vid Bergbanan? sa Märta. -Finns det? sa Vidar. Just då hörde de ett bräkande från en av inhägnaderna. En liten svart get syntes i skuggan av ett uthus. -Titta nu då, sa Märta. Det finns visst getter på Lill-Skansen. Dvärggetter. -Bra, sa Vidar. Fast den där geten är på väg någon annanstans. De såg hur den tog ett skutt över staketet och försvann in bland trädstammarna. -Värst vad de rymmer på det här stället, sa Märta och sprang efter. -Vänta på mig, sa Vidar. Geten skuttade iväg och de såg bara den vita svansspetsen i skymningen. Till slut hoppade den över ett rött staket och stog på trappen till - Ordenshuset. Annika, teaterledaren, kom precis ut genom dörren. -Nej, men sjas, sa hon. Märta och Vidar, vad gör ni? -Det är rekvisita, sa Märta. -Ta genast hem den igen, sa Annika och försökte stoppa geten från att springa in i värmen. -Men vi ska ha den till julspelet, sa Vidar. -Vi kan ha den här i trädgården, sa Märta. -Det är svårt att ta hem den, sa Vidar. Den är så skuttig. -Bara den inte följer efter mig, sa Annika och småsprang ner för grusgången. Dvärggeten följde glatt med henne. -Vänta på oss, ropade Vidar och Märta och sprang efter dem. 17 december De sprang efter Annika teaterledaren och dvärggeten ända ner till stadskvarteren. Där stannade geten till vid en fågelkärve full med havre utanför kryddboden. -Vi måste ha ett rep, sa Vidar. -Och en sadel, sa Märta och läste på sin lista, en vandringsstav och två mantlar. -Titta där, sa Vidar. På en skylt läste de: "I detta hus har tre av stadens hantverkare sina verkstäder: bokbindaren, gravören och sadelmakaren." -Vilken tur vi har, sa Vidar. -Har ni hittat en get, sa en farbror med läderförkläde som kom ut i portvalvet. -Den har rymt från Lill-Skansen, sa Märta. -Ni kanske behöver ett rep, sa Farbrodern. -Och en sadel, sa Vidar. Till vårt julspel. -Se så, sa farbrodern. Här går det undan. Julspel sa ni? -Vi är med i en teatergrupp, sa Märta. -Som sätter upp ett julspel i Ordenshuset, sa Vidar. -Ordenshuset Brofästet, sa Farbrodern. Ja, där har de en fin liten scen. -Och då behöver vi en häst, sa Märta, men den ska vi få låna från stallet. -Men hade de inte sadel till den i stallet, undrade Farbrodern. -Tänkte inte på det, sa Märta. -Om de inte har det så får ni komma tillbaka, sa Farbrodern. Jag har en liten sadel här. -Tack snälla, sa Märta. Och vet du var vi kan hitta en vandringsstav? -Fråga i snickerifabriken, sa Farbrodern och knöt ett rep i dvärggetens halsband. Så där. Nu blev du fin. -Snickeriet ligger nedanför glasblåseriet, sa han sen och pekade upp i backen. -Ner eller upp? undrade Märta. -Upp först och ner sen, sa Farbrodern. 18 december -Välkomna till snickerifabriken, sa mannen i blåställ. Akta er för svarven bara. Och rör inte knivarna. Inte det där stämjärnet tack. Och vad kan jag göra för er då? Snickaren torkade svetten ur pannan. Märta letade bakom några brädhögar. -Vi behöver en vandringsstav, sa Vidar. Till vårt julspel. På Ordenshuset. -Jaså, är det ni som håller på och härjar där uppe, sa snickaren. Hm, jo, jag ska se vad jag kan ha här. Han röjde runt bland en massa pinnar. Märta pillade lite på en ask som låg på bordet. -Försiktigt med den där, sa Snickaren. Vidar försökte hålla i dvärggeten som intresserade sig för en hög med spån som låg på golvet. -Ingen getlort på golvet, tack, sa Snickaren. -Du kanske ska gå ut med den, viskade Märta. Han verkar stressad. -Hur stor ska Josef vara? frågade Snickaren efter ett tag och jämförde två pinnar. -Vem? sa Vidar. -Josef som ska ha staven, sa Snickaren. En vandringsstav måste passa sin vandrare. -Hur lång han är menar du? sa Märta. -Som min pappa ungefär, sa Vidar. -Hur lång är han då? sa Snickaren. Så här? Eller så här? Snickaren mätte med handen på en tumstock. -Lite mer, sa Vidar. -En och åttiotre, sa Snickaren. Då blir den här bra. Jag ska bara slipa ner den så blir den perfekt. -Kan vi hämta den på julafton, sa Märta och försökte hålla fingrarna från den fina asken. -Kom tidigt på morgonen, sa Snickaren. Jag är här vid åtta. -Vi kommer, sa Märta och Vidar och skyndade sig ut med geten. 19 december -Josef och Maria måste ha mantlar, sa Märta. Men det är inga problem ser du. Min mormor vet var de finns. Hon har jobbat på Klädkammaren. -Finns det mantlar där då, undrade Vidar. -De har allting på Klädkammaren, sa Märta. Klädkammaren låg längst ner av allting på Skansen. För att komma dit fick de gå ut genom Hasselbacksporten och ringa på porten. Berit på Klädkammaren öppnade. Hon hade en synål som satt fast i kragen och en massa knappnålar i munnen. -Kära hjärtanes Märta, sa hon. Är du här? Så stor du har blivit. -Det här är Vidar, sa Märta. Vi letar rekvisita. -Gör ni? sa Berit. Så intressant. Jag hörde att du är med i teatergruppen på Orden shuset. Så ni ska spela teater i jul? -Julspel, sa Vidar. -Jaha, sa Berit. Så nu letar ni krubba och halm och julängel förstår jag. -Och mantlar, sa Märta. Josef och Maria ska ha mantlar. -Det är klart att de ska, sa Berit. -Vad ska vi göra av geten, sa Vidar. -Den kan vänta här i trappen, sa Berit. De gick in i en lång korridor med omklädningsskåp. Mellan skåpen fanns tunga röda dörrar. -Där inne är alla kläderna, sa Märta. Vidar såg inte så intresserad ut. -Vi får gå runt och titta ordentligt någon dag, sa Berit. men det är lite stressigt här just nu. Så, hur stora mantlar ska ni ha? -En som min pappa ungefär, sa Vidar. -En och åttiotre, sa Märta. Och så en som mamma. Lite mindre. -Jag ska ta fram två sådana åt er, sa Berit. Jag skickar upp dem till Ordenshuset. Berit vinkade åt dem när de sprang upp för trapporna till utgången mot stadskvarteren. 20 december -Titta, sa Vidar och pekade in genom portvalvet på Boktryckargården. En julstjärna. Den kan vi låna till julspelet. -Om den sitter högt upp får du klättra, sa Märta. De sprang in på gården till boktryckaren men där var det mörkt. Det som de trodde var julstjärna i ett fönster var bara polstjärnan som lyste satt högt uppe på himlen. -Vi kommer aldrig att hitta allting, sa Vidar och började nästan gråta. -Blir du gladare av en pepparkaka, undrade Farbrodern från Sadelmakeriet som stod ute och puffade på sin pipa. -Jo, sa Vidar och torkade av sig med vanten. -Kom in här, sa Farbrorn och öppnade dörren till kryddboden. Där inne luktade det sött och salt. På disken stod stora glasburkar med polkagrisar och andra randiga karameller. Bakom disken stod en tant i en gammaldags blå klänning. Hon hade precis gjort en kanna kaffe och lagt upp fina pepparkaksstjärnor med glasyr på en tallrik. -Vi skulle precis fika, sa hon. Vill ni ha en pepparkaka? -Ja, tack, sa Märta. -Vill ni ha saft också, undrade Farbrodern. -Ja, tack, sa Vidar. Tanten och Farbrodern drack kaffe på fat som folk gjorde för länge sedan. Märta och Vidar tittade storögda på när de hällde upp det varma kaffet på faten och blåste på det. Sen sörplade de i sig det med en sockerbit i munnen. -Skulle vi kunna få låna några såna där, sa Märta och pekade på pepparkaksstjärnorna. -Visst kan du det, sa Tanten. Kom tillbaka i morgon när jag stänger så får du ta dem med dig. Vi har vår sista julmarknadsdag här i stadskvarteren i morgon. -Bra, sa Märta. Vad kostar polkagrisarna? -Idag är de snudd på gratis, sa Farbrodern och höll fram burken. 21 december Märta och Vidar var på jättebra humör när de kom skuttande upp mot Ordenshuset med dvärggeten i släptåg. På trappen stod två gråtande luciatärnor. -Vi är så ledsna, sa den ena. -Han var här ena minuten, sa den andra. Och sen försvann han. -Och vi har letat överallt, sa den första. -Men nu är det alldeles mörkt, sa den andra. -Är Lillebror borta igen? sa Märta och sjönk ihop på trappen. -Ånej, sa Vidar och satte sig bredvid henne. Just då kom en skäggig figur gående på grusgången. Han hade lämnat en släde vid grinden, med fyra renar som stod och nosade i snön. -Står ni här och gråter, sa Jultomten. Det kan väl aldrig vara meningen när det snart är jul. -Lillebror är försvunnen, sa Vidar. Igen. -Jaså, sa Jultomten. Kan det vara en liten gynnare med blå mössa och röd overall? -Ja, sa Vidar. -Jag tror jag såg en sån härförleden, sa Jultomten. Oroa er inte. Jag ska se till att han kommer tillbaka. -Underbart, sa Märta. Men vad gör du på julafton? -Jag gör det jag alltid gör, sa Jultomten. Levererar julklappar är vad jag gör. -Vi behöver en fåraherde till, sa Vidar. Vi har bara en och de ska vara två. Kan du hjälpa oss? -Ja, tar det inte för lång tid så ska jag väl hinna det, sa Jultomten. Julafton är lång, och på en del ställen ska jag inte lämna paket förrän på juldagen så det ska nog gå bra. -Vi har föreställning klockan fyra, sa Vidar. -Jag antecknar det, sa Jultomten och drog upp en enorm röd almanacka ur fickan på rocken. 22 december -Snart är det doppareda´n, sa Märta. Det hade hon lärt sig att säga av mormor när det närmade sig julafton. -Vi ska ha premiär, sa hon sen och ryckte i Vidar som somnat i höbalen på Ordenshusets teaterscen. -Ja, mumlade han. -Och vi måste ha en Josef, sa Märta. -Men Vidar, sa en man som kom in i Ordenshuset. Var har du hållit hus? -Lillebror är borta, sa Vidar sömndrucket. Men Jultomten ska hitta honom. -Ni har larmat vakten antar jag, sa mannen till Märta. -Jo just det, sa Märta. Hon förstod att det här måste vara Vidars pappa och att han inte trodde på Jultomten. -Vi har sagt till Thommy i Novilla, sa Märta. Thommy på service och säkerhet. -Jaha, då får vi väl bara vänta, sa Pappan och tittade på klockan. -Men pappa, sa Vidar som började vakna till. Vi har ingen Josef till julspelet. -Skulle inte du kunna hjälpa oss? sa Märta och lade huvudet på sned. Vi har mantlar och allting. Pappan tittade på Märta som stod på scenen, och Vidar som låg på höbalen. De var dammiga och smutsiga och omgivna av en massa saker. De är lika trötta som jag, tänkte Pappan och så bestämde han sig för att säga ja. -Jag kan nog vara en hyfsad Josef, sa Pappan. -Du får en vandringsstav också, sa Vidar. Den passar dig. -Det gör den faktiskt, sa Pappan och provade att gå omkring några varv med den på scenen. Men nu får ni ta och tvätta av er. Ni ser för dammiga ut. -Okej, sa Vidar och lufsade ut på toaletten. Märta följde efter. 23 december -Vi måste ha en Maria också, sa Vidar där han stod på Ordenshuset toalett och försökte kamma håret. -Och tänk om Jultomten inte hittar Lillebror, sa Märta och tvättade sig med kallt vatten i ansiktet. Nu var det bara en timme kvar till premiären på julspelet. Märtas mamma kom med en burk pepparkakor. Hon var stressad och småsprang uppför trapporna. -Mamma, mamma, det har hänt massor, sa Märta. Lillebror är borta och Jultomten ska hitta honom och det finns spöken i Röda längan och säkert här också och... -Lugna ner dig nu Märta, sa Mamman. För det första finns det inga spöken, och ingen Jultomte heller. Det vet du. -Nej, just det, sa Vidars pappa. Hej. -Hej, sa Märtas mamma. -Vi väntar på vakten, sa Pappan. Det verkar som om Vidars lillebror har försvunnit. -Men det är ju förskräckligt, sa Mamman. -Ja, det är ganska hemskt, sa Pappan. Men de har pratat med service och säkerhet. De är säkert här när som helst. -Snälla du, sa Mamman. Jag visste inte. Vill du ha en pepparkaka? -Tack, sa Pappan. Jag hann inte äta på vägen. -Inte jag heller, sa Mamman och tog en pepparkaka själv. -Mamma, sa Märta. -Mmmm, sa Mamman. -Kan du vara Maria? -Visst lilla vän, sa Mamman. -Vi har mantel åt dig, sa Märta. -Det blir bra det, sa hon och bjöd Pappan på en pepparkaka till. 24 december Klockan var kvart i fyra på julafton. Hela Ordenshuset var fullt med folk. Fortfarande fanns det inget stall på scenen. Vidar och Märta var så nervösa att de gömt sig på läktaren när det kom två gubbar inklivande med en massa bräder och spik. På tio minuter hade de spikat upp ett stall. Märta och Vidar rusade ner för att ställa i ordning alla saker. Visenten och hästen fick titta in genom fönstret, Marie hade lämnat en uppförstorad bild av älgen Karin, och sadelmakaren hade lånat ut en sadel - alla sakerna var på plats. Utom jesusbarnet. -God jul alla, sa Jultomten och klev in i salen. Var det här det saknades ett jesusbarn? Han höll fram Lillebror. -Hej hej, sa Lillebror och sken som en sol. -Nu kan spelet börja, sa Jultomten. Josef och Maria stod på scenen i sina mantlar och stirrade på Jultomten. Sen kom de igång och tog emot Lillebror som fick ligga i krubban som egentligen var hans egen barnvagn. Antagligen var han lite trött av alla äventyr för efter ett tag somnade han. -Men du, sa Vidar till Jultomten som var rätt lik Leffe Johansson nu när han tittade efter lite närmare. Första kvällen vi var här så lät det så konstigt. Var inte det ett spöke i alla fall? -Här utanför? sa Jultomten. Jag tror inte det. Men ibland hör man vargarna yla på kvällarna. -Vargar? pep Märta. -De snällaste som finns, sa Jultomten. Några har bott hemma i vardagsrummet hos zoo-chefen. Så det var nog inget spöke ni hörde. -Nej, för det finns inga spöken, sa Vidar till Märta. Det har din mamma sagt. -Nej, just det, sa tomten. Det finns det inte. Inte så ofta i alla fall. God jul på dig Märta. -God jul Jultomten, sa Märta och bet en stor bit av julstjärnan. -Och God jul på dig Vidar, sa Jultomten. -God jul, sa Vidar. I hans ficka åt musen på en pepparkakssmula. -God jul, pep den också.

När man inte är så social av sig - september

2018-10-03 13:55
-Du är bara hypokondrisk, sa Coco. -Det är jag inte alls det, sa Asta och snöt sig demonstrativt. -Säg som det är, sa Beata. Du vill inte gå på det där kalaset. -Vill jag visst det, sa Asta. Det är säkert alldeles underbart. -Som en bal på slottet, sa Coco. -Alla kan inte älska folksamlingar, sa Beata. -Jag har inget emot folksamlingar, sa Asta. -Du tyckte det var en kul idé när inbjudan kom, sa Coco. -Då ja, sa Asta. Innan jag hade tänkt efter. -Så nu blev du förkyld istället. -Min späda kropp klarar inte stress och konflikter. -Du och katten är lika asociala. -Några ska vara det också. -OK, sa Coco. Har du popcorn så du klarar dig? -Och hittade du den där gratisversionen på Spindelharpan? -Gå nu, sa Asta. Jag klarar mig. Nästa morgon var allt som vanligt, Coco på soffan, Asta på ryamattan och Beata med pilatesövningar i hallen. -Hur var det då, undrade Asta. Inga skandaler? -Nej, sa Coco. Det var en tråkig fest. -Nja, sa Beata och drog i ett gummiband, så illa var det väl inte. -Värden blev ganska full förstås. -Och en av gästerna rev ner några bokhyllor när han skulle göra ett saxofonsolo. -I bokhyllan? -Han blev exalterad. -Så fick vi göra roliga lekar och charader, sa Beata. -Hu, sa Asta. -Ja, det var pinsamt, sa Coco. -Så du missade ingenting, sa Beata. -Misstänkte det, sa Asta och klappade katten.

Göra om och göra rätt - augusti

2018-10-03 13:51
-Vad stickar du på? -En sommartröja, sa Asta. -Fin, sa Beata. -Vem är den lycklige, undrade Coco. -Den är till mig, sa Asta. -Den är ganska stor. -Jag är ganska stor, sa Asta. -Kanske inte riktigt så stor, sa Beata. Har du mätt ordentlig? -Jag kör på storlek 44. -Brukar du ha 44 på koftor och tröjor? -Nej, men den här ska vara bylsig. Två dagar senare hade Asta sytt ihop delarna. -Fint med patentstickning, sa Beata. -Snyggt med lingarn, sa Coco. -Men den blev lite stor kanske, sa Asta. -Fördelen är ju att du ser liten ut i den, sa Beata. -Du kan ju ha den som klänning om det kniper, sa Coco. -Och du får nog rulla upp armarna. -Det blir ganska chict om du gör det, sa Coco. Madonna-bylsigt. -80-talsretro, sa Beata. Det är kul. Asta såg bekymrad ut i sin oversize patentstickade tröja. -Kan man köra den på 90 grader? Krympa ner den? -Lurigt med lin, sa Beata. Vad säger experterna på nätet? -Äsch, sa Asta. De säger att det krymper men töjer ut sig igen. -Hmm, sa Beata. Du får äta upp dig då. -Men det sätter sig inte på ryggen, sa Asta. Jag blir bara tjock runt rumpan. -Jag lägger den i textilinsamlingen, sa Asta. -Det blir bättre nästa gång, sa Coco. -Man lär sig på sina misstag, sa Beata. -Jag är skeptisk, sa Asta och la upp 183 nya maskor.