Det är ett himla jagande för att finna ett jobb. Man tittar på lediga vakanser och idag har jag sökt sex olika arbeten. En del skulle passa bättre än andra, men det är dessa som skulle fungera i mitt liv.
Många annonser skrämmer mig. "Du ska vara hungrig", "Tävlingsinriktad", "Vilja ge allt och lite till", jag är 55 år gammal, lite trött men vet att om jag får ett jobb kommer jag vara bra. Sympatisk, tillförlitlig, punktlig, trevlig och oavsett hur trött jag är går jag på jobb och sliter vidare.
Inget av detta nämns i annonserna jag läser.
Hungrig? Ska man äta på jobbet? (Jag gillar inte stress, men jag klarar av det)
Tävlingsinriktad. Kan jag vinna någonting? (Jag vill hellre vara på samma nivå som andra, inte glänsa över någon)
Jag tycker inte om ordvalen, de ger mig rysningar och jag undviker att söka jobben oavsett om jag har kompetens eller inte.
Man räknar inte längre, arbetslivserfarenhet. Nej nu gäller skolor i långa lass.
Jag anser att erfarenheter samlade under årens lopp kan vara minst lika bra för en arbetsgivare.
Nu samlar man på sig osäkerhet istället. Tankar som flyger runt. Kan jag klara av det där, jag har inte skolan de efterfrågar?
Livet springer förbi, stress är en term som man inte tar på allvar. Jag avskyr stress, men jag kan stressa.
Jag försöker istället ta ned min inre stressnivå, bryta det negativa som byggs upp av detta faktum.
För mig finns ingenting som positiv stress längre.
Nej, stress är bara stress.
Jag funderar ofta på hur andra känner det. Hur upplever man sina arbetsplatser?
Jag tror faktiskt att jag var en bra arbetsledare, tänkte alltid på mina medarbetare, mina anställda. Skapade bra team, vi hade tilltro till varandra. Vi kunde prata, ta oss den tiden för att personalen skulle må bra.
Sen kanske inte yrket var det lättaste, men i grunden jo det var kul.
Herregud nu sa jag det, jag hade kul på jobbet :-)
Inte för att jag var chef, utan för att jag tyckte så mycket om min personal. Deras glada ansikten, deras härliga: God morgon, är allting bra med er?
Det är tomt utan dessa människor i mitt liv.
Nu krävs det aktivitet och rapportering, som om man vore en lat jäkel, a-kassa ska ha kontroll, AF ska ha kontroll. Jag har jobbat i hela mitt liv och nu sitter man här och funderar över hur arbetsmarknaden har blivit.
Jag ser inte något positivt med det här. Som arbetsgivare skulle inte jag vilja ha folk som söker jobb för att de måste, utan för att de vill jobba hos ett företag. Det är deras val.
En jungel av känslor stormar på, men ja nu får jag vänta och se vad det blir för svar på dagens skörd av ansökningar. Man kan ju hoppas att det leder fram till en givande och trevlig arbetsplats med goa och trevliga arbetskamrater.
Så mycket har hänt i mitt liv sedan jag skrev någonting härute på min kära blogg och trogne följeslagare.
Det är som att tiden flyr sin väg och man hinner inte reflektera över saker längre. Depressioner byter av varandra. Chocklägen!
Vadå tänker ni säkert nu, ja att driva företag, att ha ett jobb, ett kall och så en dag snuvas man på alltihop.
Det är fruktansvärt svårt att acceptera faktumet att livet tog en vändning som gör så förbannat ont. Inte minsta utdelning för att man slitit ut sin kropp helt, att städa dag ut och dag in med begynnande artros som bara blir värre för varje dag. I 6 långa år, har man lagt hela sitt liv i detta företag.
Att städa med en svår sätesmuskelinflammation som inte vill ge med sig.
Att trots allt som händer i livet och i kroppen ändå fortsätta kämpa vidare och så en dag får man bara lämna allting och gå sin väg. Man har blivit blåst!
Att mötas av en värld där man på inget sätt klarar sig ekonomiskt längre, varje dag är en jävla kamp. Skrattretande att få 1400veckan efter skatt från A-kassa. Hur i helvete ska man klara sig på det?
Ett hån efter allt arbete man lagt ned och skulder som bara dimper in, blir fler och fler.
Bilar som rasar ihop så man inte kan ta sig på jobb om man erbjuds ett.
Min kamp känns som den måste få ett slut snart, jag är så trött...
Som om det inte vore nog så har man nu diagnostiserats med vilande kärlkramp, jippie ett litet steg närmre hjärtinfarkt. Jag har mina tabletter nära mig, när anfallet kommer så är det bara att slänga in nitrot under tungan och vänta på att smärtan ska försvinna. Rädslan som griper tag i mig varje gång det sker.
Är det nu jag ska få hjärtinfarkt?
Är det nu jag ska dö?
Jag vill inte dö, trots allt jag gått igenom i livet. Att mista min fina underbara Kim, min pappas demens och bortgång, min kusin som nyligen rycktes bort i cancer. Allt min mor behöver.
Mina barns väl och ve, mina barnbarn. Det finns så mycket behov runt mig att jag ibland kvävs av dem.
Det känns som det är så självklart att jag ska göra allt för alla och envar. Jag måste vara en problemlösare.
Men vem löser mina problem?
Luften har pyst ur ballongen och jag vet inte ens hur jag ska orka ta mig i kragen längre, komma på fötter, slåss för min rätt till ett eget liv.
Jag är 55 år gammal och har aldrig levt ett eget liv.
Jag skulle kunna tänka mig att åka till en öde ö, ta med block och pennor, ingen kontakt med yttervärlden. Skriva böcker, historier, berätta för alla i hela världen.
Men som livet blivit nu har jag till och med berövats detta som jag älskar så mycket, minnet sviker mig, stressen har förstört mig totalt och jag lämnas aldrig för att få mitt eget liv. Mina mål och intressen får alltid vika åt sidan. Kampen för vårt dagliga bröd tar också sitt och jag känner mig så ofattbart trött och sliten långt in i själen.
Ingen frågar någonsin mig om hur jag verkligen mår, ingen vill veta hur jag tänker. Hur jag har det.
Men alla skriker hjälp hos mig, mitt skrik sitter fastbundet inuti mitt huvud. Varför ska jag belasta andra med mina ynkligt små problem.
För de är väl små?
De måste vara små...
Jag tänker, kan inte sova. Bedövar mig med rött vin, låter hjärnan få känna den balsamerande bomullseffekten.
Flyr en vardag jag hatar, ett liv jag avskyr men ändå vill leva.
Ska jag vara ärlig så var det enklare på den tiden då jag inte ville annat än att dö, då var kampen färdig.
Nu försöker jag varje morgon inspirera mig själv till nya saker, nya upptäckter. Försöker finna intressen, gemenskap.
Dock har gemenskapen ett pris, ett dyrt pris. Faktum är att alla alltid vill ha någonting av en. De äter liksom av ens själ.
Förstår ni hur jag menar.
Min exsvägerska skrev något mycket viktigt på Facebook för ett tag sedan som jag försöker ta till mig.
"Använd inte ordet MÅSTE utan byt ut det mot det mildare ordet BEHÖVER." Detta hjälper till att ta ned den kvävande stressfaktorn som finns där inombords, Så tack Anita!
I bland känner jag att vänner vore kul, någon att måla ihop med, någon att diskutera böcker med, någon att prata med om odling, livet barnbarn. Men jag tror att tiden gjort mig en aning osocial. Det känns svårt att prata, svårt att veta vad man ska säga till andra människor numera.
Svårt att säga saker rätt och så är man där igen, tar hänsyn, rädd för att göra fel och börjar leva andras liv.
Vad händer?
Man står där ensam. Full av tankar, smärta, övergivenhetskänsla. Depressionen biter en i röven.
Man har inte ens sitt arbete kvar att gå till, livsdrömmen om att lyckas är borta. Man sopade gatan med våra själar, bakband våra händer i åratal framöver. Det var det här jag var bra på.
Nu står jag här krossad till intet, men fortsatt är det så att jag vill leva mitt liv.
Att driva företag är ett företag för sig själv. Man måste tänka på så mycket saker.
Ibland kan man faktiskt känna att vänskap och företagande inte går ihop alls, har man vänner är det ofta så att de har svårt att skilja på tjänsterna de köper och bekantskapen med oss som har företaget. Illa för allt blir så komplicerat och det helt i onödan.
Man kanske måste förstå att man inte styr i andras företag och att personalpolitik inte är för kunden att ta del av.
I alla fall så är det besvärande när sådana här tillfällen uppstår, och det känns otrevligt att säga ifrån.
Fler som känner igen sig?
Jag menar, jag går inte in i en butik och plockar på mig varor och går ut utan att betala för att jag känner någon som driver butiken. Företagandet är mitt levebröd och sköts därför på bästa sätt för oss alla, ägare, personal och kunder.
Som kund har man också en helt underbar plattform att använda sig av hos oss, där man både kan ge ris och ros samt få svar på sina frågor och hålla reda på sina tjänster. Datum, klockslag och annat.
Det är en självklarhet att detta verktyg skapats för att underlätta för alla.
Att vara företagare är ett gissel om vänner vill diskutera utförda tjänster den lilla tid vi har ledigt från jobbet. Vår lediga tid är helig, en stund för vila och avkoppling. Jätteviktigt för att man ska kunna ta ner stressnivån i vardagen, rekreationstid.
Hur förklarar man för de som inte förstår?
Hur säger man för att slippa ovänskap? Känns så bistert att bli ovänner över självklara spelregler.
Tid är så dyrbart, ledig tid ovärderlig för oss företagare.
Tack och lov utför vi bara vissa tjänster på fält numera, annars är vi säljare, kontrollanter och driftsansvariga. Personalansvariga och en sjuhelsikes kundsupport och VD för ett rakt uppåtgående företag. Det är tyvärr så att även vänner ibland tror att man sitter på rumpan på sitt kontor och lindar tummarna, och inte utför deras betalda tjänster personligen. För dessa ändamål har vi anställda.
Varje dag vid 05.00 går man upp och vid 17.30 slutar vi jobba. Så ni förstår att ledig tid är nödvändig även för oss ibland.
Vi älskar vårt företag, våra kunder och vår personal och vårt sätt att ta hand om det är vårt och ingen annans.
Köper man tjänster finns det regler att följa, både för oss och våra kunder.
Vänskap och kundrelationer är ingen bra kombo om man inte kan skilja på tjänster från ett företag och vänskap med företagets ledning.
Eller vad säger ni?
Känns i varje fiber av kroppen att våren har kommit. Det gör ont när knoppar brister sägs det och jag håller med.
Sjön är öppen och från köksfönstret glittar vattenytan så vacker.
Ute på åkern vandrar ett stiligt hägerpar.
Lång tid har gått sedan jag bloggade senast, ja sedan jag skrev någonting alls senast. Men nu börjar jag känna lust.
Morgonen har jag ägnat åt att ta reda på köttet som gått i slowecockern över natten och så har jag kokt en härlig kålsoppa fylld med pulled pork. Det och en ostfralla blir lunch idag.
Kontoret väntar på sitt idag också, massor att göra på den fronten. Halleluja.
Det blåser förändring åt vårt håll om vi hinner ändra allt. Men med blåslampor i röven är det svårt hur hårt man än jobbar.
Jag och maken Flyttstädar 5 dagar i veckan så jag lovar kroppen är mör. Men vad är vitsen med att någonsin klaga. Det är ju bara vi som klara av det här jobbet utan missar och fel. Skryt, nej ren och skär sanning.
Ni som en gång följt min blogg funderar säkert på hur det gått med sorgen, och allt som varit tungt i mitt liv.
Jag har tvingat mig att titta framåt och inte genom bakrutan. Hur.
psykologer och böcker som hjälp till självhjälp. Missförstå mig rätt, min saknad finns kvar men jag har lärt mig att leva sida vid sida med den. Jag ämnar inte ge upp mitt liv. Allt för många är beroende av mig.
självmord är inte rätt någonstans, det finns hjälp om man skriker högt.
Klart att frågorna kvarstår, varför?
Men eftersom svaret uteblir är det lika bra att sluta älta den.
Jag är stark, jag har ett jävlar anamma, jag har ett gooooo. Vill någonting med mitt liv som de döda inte kan få lov att radera. Ärligt det vill de inte ens göra, det är vi som individer som väljer att gå under. De döda, våra älskade vill oss bara väl.
Vill se oss gå vidare, vill se oss le och att lyckas.
Nog om detta.
Under gårdagsmorgonen passade jag på att så fröer. Gurka, squash, tomater, spenat, chili. Älskar att odla bara det att platsen vi bor på gör det svårt.
Väntar på vattenrening och nytt altantak i år, vore dödligt skönt att kunna dricka vatten direkt ur kranen som när man är ute på flyttstädning. Bara spola.
Altantaket är jobbigt när det regnar, dränker allt vad utemöbler och grejer heter, men vi fann ju en k
lösning för att kunna sitta ute förra sommaren. Vi skrev fast vår pergola på ena änden av altanen, så vi håller oss torrskodda och våra dynor.
l övrigt trivs vi bra här, inga fel på något håll. Fåglarna som springer och möter oss när vi kommer hem, de är charmiga.
Jo, det är förändringsvindar som blåser och även om allt är stressigt och tufft så har vi det bra.
Tänk imorgon har det gått 7 år sedan du tog ditt liv älskade hjärtat. Åren går och vi sliter hela tiden. Själv jobbar jag med den psykiska biten allt sedan du gav dig av. Sömnen uteblir och tabletter är min enda möjlighet att sova.
Ibland känner jag för att ge upp allt. Sluta föra den dagliga kampen. Tankarna finns ju där om någon skulle sakna en om man gick bort.
Julen är över och nyåret firat så nu tar vardagsslitet över igen och vetskapen om att saker aldrig blir som man tror eller hoppas.
Känns jag negativ i mina tankebanor så beror det på att livet alltid ger en käftsmällar och efter varje smäll blir det svårare att resa sig igen.
Tröttheten sliter långt in i själen och allt som betyder någonting försvinner hela tiden. Det är som att om man slappnar av lite eller släpper garden så försvinner allt som i ett trollslag.
Imorgon blir det ut och städa efter anställda igen. Tröttsamt att folk som får betalt inte kan sköta sitt jobb. Dessutom tar de sig ton när de blir tillrättavisade. Det är fasiken inte lätt att vara arbetsgivare. Man skattas nästan ihjäl och folk är lata som få.
Klagar över det mesta, sölar på jobbet och stjäl arbetstid. Säg mig hur får man ordning på sådant här. HUR?
Arbetsmöjligheterna är låsta, kan int släppa taget för då sjunker skeppet och vi går under för alltid.
Drömmar är drömmar och de blir aldrig verklighet hur gärna man än vill.
Jag vet för varje dag vaknar man upp till samma helvete igen.
Ja nytt år så jag får väl säga Gott Nytt År på er.
Sitter och går igenom samtalet med mamma igår. Känner hennes ensamhet, hennes stora sorg och övergivenhet. Att vakna upp till livet och inse att ens människovärde inte finns.
Jag har försökt hjälpa henne genom att prata med kyrkan. Bett dem att besöka henne, prata och ta henne ur ensamheten. Men inget händer så vem kan man lita på när inte ens kyrkan ställer upp.
Det är svårt att se på när hon är så ledsen som hon är. Inte blir det bättre när mina f.d bröder är elaka och otacksamma. Mamma försöker orka laga mat till dem när de besöker henne och så duger det inte åt dem. De har mage att klaga över hennes äckliga mat.
Om hon pratar med dem om oss andra så får hon höra att hon ska hålla käften och att de inte är intresserade av att höra talas om oss.
Själv försöker jag hjälpa henne efter bästa förmåga. Lagar matlådor så hon ska få mat i sig de dagarna när hon inte orkar laga mat. Hon är gammal och sjuk, orken rinner ur henne. Själv säger hon att hon vill dö, att allt är för jävligt och åt helheten. Att hon lika gärna kan ta extra insulin och bli borta.
Tack och lov att jag hjälpte henne få sin Zorro för han verkar vara enda orsaken till att hon kämpar vidare.
Till julafton ska vi hämta henne och ha en riktig storjul som förr i tiden och det tror jag hon kommer uppskatta.
Vi ska ut och ta en runda i affärer någon dag så hon kommer ut.
Jag önskar så att någon ville vara hennes vän, hälsa på och dricka kaffe, prata.
Finns det inga ensamma människor man kan lita på?
Kan inte sova. Fylld av tankar och saknad. Tänker på alla er jag har på andra sidan och jag hatar att befinna mig i efterlivet.
Sorgen släpper aldrig sina klor om det inte.
Känner vanmakt över livet och allt det vi tvingas genomgå. Orken som rinner ut ur kroppen. Alla måsten som jag inte klarar av och ensamheten i livet.
Man finner en vän som helt plötsligt bara vänder en ryggen. En vän som när man frågar rent ut om någonting skett som förändrat vänskapen bara säger att allt är bra. Allt är bra och ändå så vänder de ryggen till, ignorerar och gör så att jag känner mig spetälsk.
Nåja jag överlever ensamheten det vet jag ju för jag har gjort det i så många år. Men det är bara så hårt när man till sist släpper in någon i sitt liv. Litar på någon, känner i sitt hjärta att man har funnit en vän för livet och sedan vaknar man upp och inser att allting är och förblir en illusion.
Jag har i alla fall en hobby. Jag målar akvarell. Kopplar bort livet i små frekvensartade ögonblick. Slipper tänka på döden, livet och saknaden.
Nu säger jag istället" ta vara på varandra, utnyttja ögonblicken" Happy 1:a Advent.
Som ni säkert förstått är detta min nya hobby, att måla akvareller. Bra ja om jag inte går och jämför mig med andra utan utgår från mitt eget värde. Kan väl aldrig vara en konstnär utan att stå på egna ben med egna tankar. Det ska ju liksom vara Toves-Tankar, eller hur?
Här är tidig morgon och utanför är det kolsvart, hostan har drivit upp mig ur sängen idag. Hoppas komma in på läkarstation så jag kan få hjälp med svullnaden i halsen. Känns som att försöka svälja ned en köttbulle som envisas med att kana tillbaka upp igen.
Nåja efter en vecka så har jag tröttnat, dags att besöka farbror doktorn.
Men nu var det ju inte det vi skulle prata om för jag tänkte ju visa lite mer av mina alster.
Välkomna på en rundtur.
Så skönt avslappnande, utmanande det är att hålla i penseln och skapa.
Visst är det mycket man tycker är skitdålig men så ibland lyckas man bättre med någonting.
Det driver på, gör att man vill fortsätta.
Nu har vi anmält oss på fortsättningskursen också. Roligt, men nu ska jag väl visa lite av det jag gjort istället för att tjata sedan får ni själva bestämma om ni gillar det eller inte.
Det har hänt så mycket i mitt liv just nu.
Pappa somnade in vid 4 tiden den 26e maj. Maken fick ordna transport till frysrum från hemmet då de inte hade avtal med någon begravningsentreprenör i Eda kommun. Bara detta kändes otroligt som anhörig i sorg.
Vi tömde och städade ur hans rum innan månadsskiftet.
Jag skulle fixa begravningen. Bakade smörgåstårtor, köpte kaffebröd. Hade möte med Carlssons begravningsbyrån och valde kista, blommor, dikter och sånger. Bokade församlingshemmet.
Mötte mina bröder, fick besked att mamma inte kommer på begravningen då hon var för sjuk.
Chock, frågor...
Vad har hänt?
Hon var illa däran, hade mist massa blod och gått igenom många turer där ambulansen ignorerat att ta henne med till sjukhuset.
Till sist blev det akut med ambulans till IVA i Torsby, efter besök på vårdcentral.
Blödande magsår. En kamp om liv och död.
Men i min enfald tror jag det hjälpte till att peppa henne med att hon måste hem till sin hund Zorro.
Hon var på andra sidan och vände. Hon kom tillbaka. Hon bad om sina änglar och inom sig skrek hon efter Början och hans distanshealing. Hon mötte änglarna.
Någon satt vid hennes säng och talade. Frågade om hon ville gå till pappa eller stanna hos Zorro. Hon sa att hon måste tillbaka till Zorro och att pappa får vänta på henne ett litet tag till.
Totalt fick hon 8 påsar blod och 3 påsar blodplasma. Hon fick snabbläkande mediciner, Losec och något mer.
Jag själv mitt i kaoset känner ingenting, jag är lam inombords, Tom. Inga tårar, trött och hjälplös.
Jag har åkt mil efter mil, hälsat på. Åkt till henne med saker, städat undan hemma, fixat hennes papper, ringt runt för att flytta över pappas abonnemang till mamma.
Varit på banken, behandlats som en högkriminell som försökt tvätta pengar då jag satt in hennes gamla sedlar på hennes eget konto. Självklart fick jag fixa både fullmakt och dokumentation och ändå var det trögt att sätta in hennes pengar.
Tiden flyr bara sin väg och mitt emellan alla händelser är jag ute och tar hand om våra bokade städ. Livet som egenföretagare.
Hela mitt inre skriker av trötthet, men att sova det är svårt.
Jag dricker vin så fort jag blir ledig för det tar ned den inre stressen och bäddar in hjärnan i min egen falska trygghet.
Det känns som jag ska gå i väggen och ändå sedan Kims död har jag känt mig som ett ömsar skinn från mig själv. Kommer liksom inte tillbaka utan det är och förblir tomt.
Trevar hela tiden för att finna mig själv och är alltid livrädd för att möta avgrunden igen. Stället där jag befann mig i flera år och jag vill inte tillbaka dit.
Min mamma är tillbaka i livet.
Jag ordnade så hon fick tala med en kurator på sjukhuset i Arvika dit hon flyttats nu. Hon var så fylld av ångest över att inte kunnat ta farväl av sin stora kärlek efter 53 års äktenskap. Personalen på IVA fick trösta och hjälpa när hon höll på att bli tokig av sorg.
Jag ordnade så hon fick lugnande till kvällen.
Hon känns lite förvirrad, men vill berätta om alla sina upplevelser. Svag men längtar hem till sin Zorro.
Zorro som bott hos mig sedan mamma för iväg.
Tänk. Hon ville inte belasta med mera ihop med begravningen och därför så hon ingenting om att hon hade massor av blod i avföringen. Att hon var sjuk.
Nu har hon kommit tillbaka i livet för att ta del av sin sista tid. Många verkar andas ut och trilla in i samma gungor.
Självklarheten att hon finns där som tidigare är tillbaka. Man har fullt upp.
Men det är nu man ska prata, ta reda på de saker man vill minnas och föra det vidare.
Min mamma Britta är redan 83 år gammal och tiden är en faktor som alltid går åt sitt eget håll. Den äter sakta upp allas våra liv.
Hoppas man inte glömmer det, för då kan det verkligen vara för sent.
Tiden den går hela tiden framåt. Vi sliter med företaget www.rent-och-snyggt.se
Mycket flyttstädningar för oss och så har vi ju anställda som är på hemstäd. Kroppen är inte vad den varit och de senaste månaderna har jag gått och haft ont i vilket känts som höften men i själva verket var det inflammation i sätesmuskeln. Vilket nu ger förklaringen till varför jag haft så ont i hela benet. Nästan den största muskel i hela kroppen.
Efter en månads väntan på att komma till läkare så kom jag iväg igår och ja det blev en kortisonspruta, samt ordination på stretchövningar. Om jag inte blir bättre så blir det sjukgymnastik.
Ja så rullar livet. Hälsan går upp och ned, men man blir ju tyvärr inte yngre.
Idag har jag skrivit en egenremiss för att få hjälp att ta bort överflödshänget efter min GB-operation. Om jag kunde skulle jag radera operationen helt men så går det ju inte att göra tyvärr. Mår illa av alla matintag sedan operationen. Sista tiden har det varit mycket jobbigt.
Men nu tittade jag ju inte in för att klaga av mig om hälsan idag, utan för att tala om för Världen att du min älskade änglason Kim skulle ha blivit 24 år idag om du levat kvar med oss andra.
Har så mycket tankar på hur du skulle ha varit nu, vart du hade bott. Hur du mått, hur du sett ut och hur dina intressen formats. Du hade så mycket geniala ideer som aldrig fick möjlighet att utvecklas. Du skulle designa kläder, du älskade rapmusiken. Vad jag vill säga är GRATTIS och att jag älskar dig i evighet. Du finns med mig jag bara vet det, men vi är inte paralella längre.
Jo visst vet jag att tiden är förbi, men för en liten stund kan man väl få befinna sig i ett drömtillstånd, önska att det inte hade skett. Att du varit här och att jag bakat dig en tårta, bjudit på middag och att vi alla hade haft det bra.
Älskad, Saknad och aldrig någonsin glömd. Vi ses igen mitt barn <3
Jag beklagar att jag någonsin tog möjligheten.Efter min viktoperation har livet blivit ett helvete. Jag gick inte ned i vikt på så långa vägar som jag trott eller hört berättas om, vilket betyder att jag fortsatt lider av fetma. Jag har slitigt som ett djur för att hålla vikten nere i 3 år och jag mår illa och dumpar så fort jag äter. För bara en kort tid sedan så diagnoserades jag med att jag blivit lactosintolerant efter operationen. Och det är kraftigt intolerant så jag tål inga som helst produkter med laktos i.
Faktum är att mitt liv blev ett helvete efter operationen. Jag kan inte njuta av livet, inte umgås över en bit mat utan att oroa mig för om jag skall känna det som jag behöver kräkas. Behöver jag säga att känslan finns kvar men inte reflexen. Jättejobbigt. Jag kallsvettas, men kokar upp inombords. Hjärtat klappar frenetiskt och jag blir svag i hela kroppen. Många gånger får jag sockerfall och känner det som jag skall svimma. Anfallen håller på mellan 30 minuter till en timma åt gången.
Det påverkar allt i min vardag och i mitt arbetsliv, så det är tur att jag är egenföretagare.
Varför skriver jag och berättar det här?
-Jo idag verkar det som man beviljar dessa operationer lika lättvindigt som man byter underkläder och jag vet att man talar TYST om hur snett allt kan gå. Unga människor som skall leva i kanske 70 år framåt i tiden riskerar att leva hela livet som jag gör nu och det utan att ens höra talas om risken. Visst du kan vinna på att göra operationen. Men vill du riskera att leva ditt liv som jag gör?
Jag hade i alla fall varit tacksam om någon talat om för mig hur det kunde bli eftersom det är oåterksallerligt. Jag blir aldrig den person jag var innan och då hade jag hellre varit STOR.
Jag hade hellre kunnat ta en mjukglass eller ett äpple. Ja äpplen är ju nyttiga, men även om man tuggar så fastnar de i matmunnens ingång, likaså ris och mycket annat. Tarmarna värker, magen sväller och ja verkligen. Mitt liv blev ett helvete efter operationen. Jag kan inte heller njuta av den nedgång jag fick då fettet hänger, ganska fast men hänger och göra att jag behöver större storlek på kläderna än jag egentligen skulle behöva.
Nåja, jag är ju 52 år så det förstör ju kanske 20-30 år men för den som är ung och beviljas operationen kanske det rör sig om 50-60 år. Tänk på det innan ni tackar ja till operationen. Läkarna vet hur man gör men de vet inte mycket om konsekvenserna, det är långt ifrån färdigforskat gällande detta. Hur blir ålderdomen? Ingen har svaren, ingen. För läkarna vet ingenting om detta.
Det har varit en härlig dag. Jag har grejat lite hemma, hängt upp hjälptrådar i växthuset och mysigt en massa. Maken har lagat mat och mamma samt Öyulv har varit här och ätit, så gott alltihop. Sedan skulle de vidare för att hälsa på hos pappa. Mamma hade en hel bag full av godsaker till honom.
Hon önskar att jag och mina fd. bröder kunde bli sams och jag säger då igen att detta är inte möjligt. Det kommer bara inte ske.
Vilda diskussioner så klart, men så är det. Inga bröder har tillträde i mitt liv, vi är klara med varandra. Världen är full av domare som ingenting vet, ända ger de det dödande slaget. Sådana är dessa karaktärer, de tror de vet en massa saker och hugger... Utan att någonsin ha belägg för någon sanningshalt eller någon fakta! Just ena fina domare, pöblar.
Jag har letat rätt på grejer inför kommande fredags jobb och till och med fått lapa lite sol.
Mamma talade om döden, om arv och att vara sams.
Att hon vill att alla kommer hem till henne och vi ska vara tillsammans och grilla eller något. Be barnen sa hon att ta med alla barnbarnen för att samlas..
Jaja, vi får se om det går att ordna. Det är svårt.
Livet är allt annat än det man tror, tiden flyktar förbi och vi gör så gott vi kan. Vi är som flitiga små arbetsmyror som gör det som krävs för att överleva. Mycket mera bjuder normalt inte livet på just nu. Men vi ska inte klaga oavsett vad som sker. Vi lever, vi ser solen ibland och än så länge kan man också njuta av att ha ett liv. Det är någonting jag aldrig trodde skulle ske efter min älskade lilla Kims död.
Bloggen som varit min tröst har jag sedan ett tag varit så dårlig på att besöka och skriva på. Jag känner mig stressad och det är så många man skall hinna med.
Mycket jobb och vi måste ha dem alla, så är det att driva företag utan buffert om vi bara hade en buffert hade läget varit annorlunda. Just nu så går pengarna in och ut på samma gång kan man säga och retserna lämnas över till oss själva.
Känns lite som att ju mera man jobbar ju mindre har man att röra sig med. Självklart vet jag att det handlar om uthållighet att starta ett företag från den här nivån och att få det till att rulla på ordentligt. Vi kommer lyckas och tills dess ja då är det nog konstgjord andning som gäller.
Ja, man kan inte klaga på att jobbet inte ger variationer. Vi städar ju i hela Värmland så det är ett litet städfält att röra sig på. Vi träffar massor av underbara människor på våra jobb och vårt motto gäller: Vi är det lilla företaget med det stora hjärtat. Kunden är i fokus och de lämnas nöjda och glada.
Men det är ju inte enbart jobb som upptar tiden som blir över. Man måste hälsa på pappa på hemmet, hjälpa mamma med saker och hälsa på henne då hon känner sig ensam och så ska man ju göra det som behöver göras hemmavid också. Klippa gräs, laga mat, tvätta och så klart JOBBA hemifrån. Detta är inte att förglömma. Vet ni hur mycket arbetstimmar som går åt efter städtimmarna?
Nej, trodde inte det. Då ska det faktureras, offerteras, prata med kunder och hålla på med RUT ansökningar, bokföring och arkivering. Räkningar skall betalas mm, mm. Ja våra arbetstider är 14-15 timmar /dygnet.
Men det vi gör, det gör vi bra. Inte alls för att skryta utan endast för att konstatera att så är det faktiskt. Vi ger oss en klapp på axeln, vi sliter och vi gör det med ett leeende på läpparna hur trötta vi än är. Resultatet: Nöjda kunder!
Så Värmlänningar se hit om ni ska ha det städat hemma, eller ska ha ett flyttstäd. Vi är billiga, nogranna och lämnar som sagt bara nöjda kunder .
www.rent-och-snyggt.se
Sitter vid köksbordet och njuter av tystnaden, allt som hörs är kylskåpet och frysen. Vädret utanför fönstret lockar, sol och jag ser fram emot dagen.
Vi ska åka till Sillerud kyrka och se på hur vi kan fotografera det kommande brudparet och titta lite hur allt ser ut i övrigt. Blir en njutardag och så ska jag tända ett ljus för Min älskade änglason Kim. Skulle åkt till honom igår i Sunne men det var så mycket folk i rörelse överallt att jag inte orkade. Vill ha stillhet när jag är som närmast honom.
Livet går vidare även om det är gropigt och knaggligt på vägen när man mist sitt barn, saknaden gör så ont. Ofta tänker jag på allt han missar i livet, alla syskonbarnen han aldrig hann möta. Systerns kommande bröllop han aldrig kommer vara med på. De uteblivna besöken hos mormor och morfar. Livet som inte blir av för honom.
Jag undrar så ofta hur han skulle se ut idag. Jag gråter floder inombords, men livet fortsätter utanför och jag har valt att vara del av det.
Det finns så mycket vackert i livet, våren. Blommor vid dikeskanterna, kärleken som blommar. Att odla, att andas, fjärilarnas skönhet, fåglarna som svävar i skyn. Mina älskade djur, min make, mina barn och mina barnbarn.
Men ändå kan det ibland kännas som om jag skulle ge allt för att få vara med min son på andra sidan, få krama honom och tala om hur mycket jag älskar honom och att saknaden efter honom i livet är enorm.
Nu ser jag fram emot min dotters vackra sagobröllop. Jag eller vi ska fixa maten och det är kul att köra en catering där jag hoppas alla kommer njuta av maten. Min dotter kommer vara en vacker blomma på sin stora dag, en stor skönhet och jag vill att hon ska minnas allt med värme ifrån den här dagen. Allt ska vara perfekt. Kyrkbröllop, det är så vackert, så stort.
Det är meningen jag ska fixa hennes hår också men det gör mig jättenervös faktiskt, tänk om vi inte får det perfekt.
Jag slänger en blick ut genom köksfönstret och på firmabilen utanför sitter en sädesärla och tittar in, så vackert och jag rycks tillbaka till nuet. Till livet jag upplever här och nu, det är fantastiskt och jag blir fylld av värme inuti. Det grönskar runt mig, solen skiner, det börjar bli varmt och jag ska träffa mitt minsta barnbarn Benjamin idag. Längtar redan..
Nu mina kära vänner och läsare önskar jag er en varm och strålande dag som jag hoppas går i kärlekens tecken.
Vaknade tidigt igen. Steg upp, bryggde en kopp kapselkaffe och gick in till min arkiveringshög. Sorterade alla papper och satte in dem i respektive pärm. Skönt att ha det gjort.
Väl klar med detta så gjorde jag ett utskick till alla de kunder vi haft om att lämna ett omdöme på vårt arbete. Hoppas nu att de tar sig tid till att göra detta.
Väntar på dotter, svärson och barnbarn och har lagat lite mat tills de kommer hit. Just nu är de i Charlottenberg och handlar med sig mat, det är ju så billigt och bra på Hypermat allting. Vi ska planera en hel del inför deras bröllop idag, spännande.
Jag och maken ska laga maten till bjudningen efter, kul men också stressigt då vi har en hel massa jobb. Vår arbetsvecka har varit hård och tuff, men det känns som våra kunder är nöjda och glada.
Nej nu ska jag ta och sätta igång, de är på ingång så dags att få fart i kastrullerna nu. Är verkligen hungrig kan jag lova så det ska bli riktigt gott med mat i kistan. Och med detta så önskar jag er alla en helt underbar valborgsmässoafton.
Rent och Snyggt har varit och satt sin prägel på ännu ett flyttstäd idag och dagen till ära gästade vi Filipstad. Det blev självklart Rent & Snyggt i lägenheten och jag kan slå huvudet på att de kommer bli nöjda med vårt jobb.
Imorgon är det nytt jobb och då är vi i Åmotfors på ett dödsbostäd.
Livet rullar på i en tuff fart, men vi är ju bra på det vi gör och det är kul samtidigt som det är väldigt slitigt.
Väl hemma för dagen så blev det snabblagat. En pytt i panna direkt ur plastpåsen från frysen med ett stekt ägg och sallad. Och så har jag städat ur kylskåpet lite. Skall snart ut och packa in kartonger i firmabilen, behövs för jobbet imorgon.
Till helgen ska jag försöka få tid över till att göra lite skrivövningar, senaste lediga dagarna har jag ju pysslat en del. Målat ljuslyktor, fixat skyltar etc.
Har kollat Aftonbladet på nätet och det är bara oro och olycka i vår lilla värld.Terrorhot I Sverige, mord och åter mord. Det är hemskt hur allt har blivit. Man går inte säker någonstans längre.
Ja tiden är knapp. Idag har jag passat på att göra skyltar och annat smått, skönt att ha det gjort i tid. Vilka skyltar tänker ni nu och det svaret får vänta lite...
Hemligt än så länge.
Imorgon ska vi med mamma till Karlstad igen. Återbesök på ögon efter operationen. Skulle önska hon kom till öron också så hon kunde höra vad man säger..
Själv säger hon att hon hör vad hon vill. Vilket är noll.
Jag sa till henne att jag höll på med en skylt och efter en stund frågade hon vilken typ av sylt jag kokade. Hahaha...
Nog om det. Tittade ut då jag slog upp de gröna idag och det snöade. Vilken vånda, jag som trodde våren kommit. Det är tryckande. Nåja mina planer på att gå ut med stavarna under morgonen byttes ut mot en timma på crosstrainern istället. Ja så klart det gick bra, känns alltid skönt då det är klart. Behövs om jag ska komma i min nya klänning tills början på juni. Har lyckats att gå upp i vikt igen, tänk att det sätter sig direkt man slappnar av det minsta och ändå tänker man på maten. Jaja, mulliga Tove det är jag det :-)
Nu ska jag se på teven resten av kvällen. Just nu är det städning på menyn, inte min men på tevemenyn.
