RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-08-28 20:33:21

Wilma Broberg

brobergwilma blogg på Nouw

Bisarra självhat, dig ska jag besegra en dag

2020-08-28 18:09
Från brobergwilma

Drygt tre år sedan nu i dagarna som JP publicerade en artikel i tidningen. Ett brutalt ärligt och öppet inslag där jag berättar om vissa händelser och tankar som inträffat mig redan som väldigt ung. Förr skrev jag som på löpande band, som att allt jag hade inuti mig blev nedskrivet, bearbetat, publicerat och sedan vidare till nästa kapitel. Min bok är tjock av alla dessa kapitel, och jag har många som ligger nedskrivna i mobilen men som nog aldrig kommer komma längre än så. Jag vet hur det känns när morsan stiger in i skolans korridor och på en gång fyller hela rummet där vi ska sätta oss ned för utvecklingssamtal med en stank av alkohol. Hon fyller inte bara rummet med en hemsk lukt, utan hon fyller hela rummet med oro. Att se andra vuxna människors min när de passerar min mamma, som de säkerligen också tagit del av på andra ställen och i andra sammanhang. Jag vet hur det känns att sitta i klassrummet och alla förväntar sig att ”gå nu hem och öva multiplikationstabellen med mamma eller pappa, låt de förhöra dig” medan man sitter där med vetskap om att min mamma är allt annat än kapabel till att hjälpa mig med mina läxor. Det är många gånger jag möts av en mamma i soffan, knappt kontaktbar med sitt billiga, illaluktande vin bredvid sig som hon köpte för pengarna som skulle räcka till mat.

Jag skriver inte lika mycket längre, kanske är det för att jag kommit in i ett stadie i mitt liv där acceptansen är större än förundran och den konstanta känslan av att vilja ha svar. Svar på varför allt blev såhär? Varför just min familj? Min mamma? Varför? Jag har kommit över det nu. Jag finner aldrig svar, utan jag får så länge ge mig själv svar på det jag kan. Och vissa svar tror jag innerst inne att jag inte vill ha, de hade nog gjort mer skada än gott. Det är ganska skönt att hamnat här, i acceptansen. Jag känner inte samma ansvar längre för vad som inte är mitt att ansvara över. Jag känner inte samma måsten som då, samma ångest, panik och oro för saker jag inte bör känna så över. För mig, måste jag lära mig leva med det. Ta ut de fördelar jag kan, och jobba med de nackdelarna som finns. Det bisarra självhatet, den dåliga tilliten och allt det där om att inte kunna tro på sig själv, det kommer nog alltid finnas kvar lite i mig. Att andras syn på mig är viktigare än min egen för jag vill så gärna vara den där duktiga, sprudlande tjejen som sprider glädje omkring sig. Jag vill att någon, om så bara en enda människa här i världen, ska vara stolt över mig. Den här bilden av mig själv som jag jobbar på dagligen, i perioder är det bättre och ibland är det verkligen på botten. Varför ska jag alltid leta upp alla möjliga fel i något som jag presterat när det finns så mycket bra? Varför ska jag aldrig kunna känna mig nöjd, och bara tänka att ”det kunde varit bättre”. Det där sitter så långt in i min skalle, redan som väldigt väldigt ung. Jag måste bara lära mig att mitt bästa är bra nog. Jag är bra nog.

Acceptansen är inte alltid lätt. Det är dagar då jag undrar vem jag hade varit med en trygg och kärleksfull uppväxt där tankarna hade gått till att planera vilket slott jag skulle bo i som stor istället för om mamma åt, om mamma druckit, om det blev någon kvällsmat eller om hon kanske råkat däcka i badkaret. Tänk vad skönt att slippa ångesten när man möter sin mamma i affären, och tänk vad skönt att slippa ångesten när hon ringt tusen gånger men jag inte svarat för att orken inte finns till. Tänk vad skönt att kunna rådfråga, bli stöttad av och ha en axel att luta sig mot när vinden blåser kraftigt. Hur känns det? Hur känns det att känna sig behövd och älskad? Jag vet inte om jag vet hur det känns.. Men jag orkar inte undra mer hur det känns. Acceptans över hur mitt liv utspelat sig och att det inte fanns något val. Där och då kände man sig inte stark, man hade bara inget val. Det var bara att överleva som gällde. Acceptans över att detta kapitel kanske jag aldrig riktigt kommer över, och det är okej. Jag måste bara landa i att det är såhär, och att en dag kanske jag får fullborda en familj som kommer få växa upp så som jag alltid har önskat. Med kärlek och trygghet. Och tills dess, fullborda mig själv och se till att börja älska mig själv för allt JAG är. Även när jag är skitjobbig hihi... ❤️

BISARRA SJÄLVHAT, dig ska jag besegra en dag!

Och där bara var du.

2019-10-03 18:47
Från brobergwilma

Och där bara var du. Mitt bland allt stök, tjafs och bråk. För rädd för att säga något. För rädd för att göra något. Att redan som så ung behöva förneka att ens liv är skit. Bära upp fasader som hela tiden behövde byggas på för att varje dag, minut och sekund blev det svårare att hålla mitt skitliv ur ämne och ur syn. Samtidigt en underliggande lättnad som hade känts av ifall någon faktiskt märkte - vilket flera gjorde..

Och där bara var du. Och 6 till syskon. I ett hem där handen höjdes, ord som skreks ut och barn som flydde en efter en. Och där bara var du... För liten för att kunna fly, för liten för att kunna sova hos en kompis i några nätter. Kanske låg det något i att mormor och morfar bodde så pass nära, utan dem hade jag aldrig klarat det. Det var min räddning varje gång. DE var min räddning. Är min räddning än idag. Morfar ovan ifrån, jag vet att han kollar till mig ibland. Jag vet att mormor sagt att hon ofta kände sig otillräcklig - men de om några gjorde ALLT. Och det finns verkligen inget som jag är så tacksam över.
Min mamma, er dotter, er syster, er mormor, er farmor. Jag känner inte henne längre. Jag vet inte vart hon är, vad hon gör eller vad hon äter. Om hon äter. Om hon dricker. Om hon gör något dumt. Kontrollen, och att hela tiden känna ansvar över att ta hand om henne sitter fortfarande i stundtals. När jag berättar att jag blockat min mamma, är det ett stort steg för mig. Ett stort, läskigt steg.

Och där bara var du. Varje gång mamma föll ihop, varje gång hennes vinbox var uttömd på varenda droppe och hon somnade i badkaret. Varje gång socialen fått in orosanmälningar och vi blev kallade, satt jag där och ljög de rakt upp i ansiktet med dig brevid mig. 10 år och är redan expert på att bära upp en fasad för mitt eget mående. Hålla upp den där bilden av att livet är så perfekt. När jag hemma möts av ord och blåtiror när mamma varit alldeles för full. Ångest inför varje gång vi i skolan skulle ha utflykt, jag var den som blev bjuden av andra för jag hade inget och ta med mig. En tom vinbox kanske får duga tills nästa utflykt, för det var det enda våra köksskåp var fyllda med emellanåt.

Och där bara var du. Jag saknar en stor del i livet som de flesta andra har. Jag kan inte förstå andra för jag har aldrig upplevt det som de har. Jag kan bli så förbannat arg på hur vi haft det. Hur orättvist livet kan vara. Hur piss livet kan kännas och känns. Än idag. Jag har aldrig känt mig så ensam. Så jävla ensam. Men samtidigt starkare än någonsin. För jag vet ju att jag kommer klara allt jag väljer eller får ta mig an här i livet.

Och där bara var jag.
Helt förstörd. Men starkare än någonsin.



TACK TOVA

2019-06-16 21:30
Från brobergwilma

Ärofyllt o få vara en del utav din dag. 15 juni 2019, exakt ett år efter min egna student. Ska jag vara ärlig har jag varit fullständigt skitskraj inför denna dag. Nu börjar ditt liv. Nu är det inte samma trygghet längre att veta att du finns 5 minuter bort från mig. Du ska vara på Öland hela sommaren o sedan iväg till Frankrike. Du är så jävla cool. Har alltid varit o kommer nog alltid o va om jag känner dig rätt. Har kanske aldrig sagt det till dig, men jag ser upp till dig som bara den. Så fin, godhjärtad och ödmjuk människa är knappt inte ens möjligt o va. Tänker jag på dig kan jag börja skratta från ingenstans o hela jag fylls med kärlek. Du är one of a kind o du är min bästa vän. Jag tror inte det går o hitta en stoltare vän än jag. Inte bara igår på själva studentdagen, utan varje jäkla dag. Att fått se dig växa till den du är idag, har varit en ynnest. Inte bara att fått sett, utan också att fått växa med dig. Jag har varit livrädd för denna dag. Denna dag då jag kommer att känna mig lite ledsen, lite tom. Lite halv. Inte bara för att du som egen person är helt jäkla fantastisk utan för att du alltid får fram det bästa i mig. Du gör mig till en bättre människa.

Du tillför så mycket skratt, kärlek och äventyr i mitt liv, alla mina roligaste, knäppaste och finaste minnen är med dig. O jag hade aldrig velat ha det på något annat sätt. Tack för allt du gör för mig varje dag, minut o sekund. Du får mig alltid att må bäst. Oavsett vad som sker runt om så släpper jag allt när jag får vara med dig. Skratta tills jag bokstavligen dör av syrebrist. Varje gång vi ses, om det är i 20 minuter eller 2 månader i streck som förra sommaren, om vi går ut eller bara ligger och slöar i din säng så har jag alltid mitt livs bästa stunder med dig. O som jag sagt förut, hur förklarar man det bästa som hänt i ens liv?
Jag kan inte ens försöka förklara min tacksamhet mot att våra vägar möttes på Norråsaskolan för några år sedan.
Tack för att du är du. Du är verkligen världens bästa människa och jag vet ärligt talat inte vem jag hade varit utan dig. Du påminner mig om godheten exakt varje dag och jag kan inte ens tacka dig nog för att du alltid får mig att bli en bättre version av mig själv. Varje dag.
& för alla gånger du hjälper mig upp på bena igen. Du har sannerligen förändrat mitt liv. Du har varit mitt första och bästa stöd i alla med- och motgångar. Du vet allt om mig. Och älskar mig för den jag är. När mitt bisarra självhat och dåliga självförtroende slår till är du den första att förklara för mig vilken underbar människa jag är. Tack för att du jämt tror på mig. Stöttar mig, & älskar mig. In i det allra allra sista.

Kanske är jag skraj, för allt som ska hända och kommer att hända. Hur det kommer gå vet jag inte, om det går. Men det måste gå.
Det bästa kanske inte hänt än..

Tack för allt Tova. Tänk om alla hade fått ha dig som bästa vän. Du fyller mitt liv med så mycket mening, positivitet och kärlek varje dag. Tack för att du visat mig vad äkta vänskap är. Du kommer för alltid vara en del utav mitt liv, men framförallt ha en speciell plats i mitt hjärta. Så e de ba!

Jag älskar dig. Alldeles för mycket ❤️

/ din bästa hamster vän Wilma

För du förstår inte mig

2019-02-14 20:06
Från brobergwilma

Du är försvunnen från allt som är jag. Jag har blockat dig. Raderat dig. Jag vet inte vad som gör mest ont egentligen, men allt bara värker i mig. Min hjärna matar på med ord som du sagt, med skrik som du skrikit. Med ironin om vilken ”fantastisk” dotter jag är. Att jag inte hör av mig eller att jag inte frågar vad du går igenom. Du förstår inte mig. Men du begär att jag ska förstå dig, jämt. Hela tiden. Men många gånger kan jag inte förstå. Jag hör inte av mig för att du är onykter varje timme på dygnet. Jag frågar inte vad du går igenom för det far mig illa. Att veta att du får dina tänder utslagna, huvudet bankat i tegelväggen. Jag vill inte veta det. Jag orkar inte, men du förstår inte det.
Mamma vill gärna att jag frågar hur hon mår, vad hon gått igenom och att jag hör av mig helst varje dag. Du förstår verkligen inte varför det inte blivit så. Men senaste åren när jag ringt dig har du 9 av 10 fall varit onykter, och jag förstår att det är viktigt att känna att det finns någon som bryr sig. Men mamma, du har inte ringt mig en enda gång sedan 2012 och frågat hur jag mår. Du har aldrig frågat mig vad jag har gått igenom som bara ett litet barn, och som ung tonåring. När jag fick flytta ifrån fosterhemmet, inte ens då. Du uttrycker dig bara varje gång att jag lever ett lyxliv. Där allt är så himla lätt, för att JAG är ju inte alkoholisten. Men jag är dotter till en, och det gör minst lika ont. Men du förstår inte det.

Att jag ska behöva ta bort min mamma från alla sociala medier och blocka hennes nummer för att hon får mig att må så dåligt. Min mamma gör att jag mår sämre. Att jag blir ledsen. Upprörd. Förbannad, och helt jäkla slut i hela mig. Min egen mamma får mig att gråta mig till sömns, hon får mig att alltid tänka ett steg längre när något går bra för mig, för ibland känns det som att hon inte tycker jag är värd det. Att jag bara leker så jävla ”duktig” för att någon som jag är dömd till att tappa det. Det får inte gå bra för mig. Det känns som att när någon säger något gott om oss, så tar hon det på fel sätt. Mamma är inte alltid mamma. Och jag orkar inte försöka rädda henne från något hon själv inte vill bli räddad ifrån. Jag känner mig otillräcklig. Oälskad. Men du förstår inte det heller.

Jag vet inte vad du kommer ihåg från förr, antagligen inte mycket för varje gång man drar upp något så säger du att det aldrig hänt. Men det har hänt mamma, oftast fler än bara en enstaka gång. Och fastän du inte tror det så gör det ont i hela mig att höra vad som händer dig, att se dig såhär och känna sådan oförståelse från din sida. Det gör ont i hela mig att veta att jag aldrig kommer att få känna hur det känns att ha en riktig mamma, att få växa upp i en familj där kärlek och inte slag och bråk flödar i mängder. Jag är 20 år nu, ganska vuxen och jag kommer aldrig få tillbaka de åren jag förlorat. När jag fick växa upp redan som 10 åring. När jag behövde planera hur jag skulle rymma med min lillebror när vi i situationer blev ensamma hemma med dig. Hur rädd man var för dig. Hur du, hemmet och min familj föll samman. Jag är ditt barn som aldrig fått ta del av dig som mamma, och det är det enda jag någonsin önskat att få göra.
Men du verkar inte förstå det,
För du förstår inte mig.

”Och det gör nog ondare än vad jag själv vill erkänna”

2018-10-01 23:01
Från brobergwilma

Ibland när folk frågar hur det är att se sin mamma, tar det emot lite när jag säger konstigt. Fan. Att det ska behöva vara konstigt att stå i kassan och se ens mamma, som man inte längre träffar eller ens har någon kontakt med, komma in i butiken. Att den situationen när jag ropar upp ”nummer femtio!” Ska bli en sekund av hjärtat som bultar lite snabbare för att veta att jag är en sekund närmre att kanske möta henne. Det är ju så konstigt. Så lättande på ett sätt, men så konstigt. Människan som födde mig och fostrade mig i 13 år står nu framför mig, jag tar beställningen precis som om det vore vem som helst. Vet inte hur jag ska reagera. Det är stelt. Konstigt. Måste andas några sekunder efter känner jag, men hinner inte innan nästa kund är framme och vill ha något matbröd. Allt blev dimmigt. Orden till mos. Blir typ konstigt nog alltid lika chockad? Det där är en person som de flesta dör för, en person som de älskar mest av allt och som alltid stöttar en och finns där. Som vet exakt allt om en. Den där människan vet ingenting om mig längre. Det känns främmande och skrämmande. Tror kunden nästan blev lite irriterad för jag var liksom helt frånvarande uppe i skallen. Allt är bara så konstigt.

Hur är det att ha en eller två föräldrar i livet? Som vägleder, stöttar och hjälper en genom deras tid i livet. Som liksom alltid finns där, som förklarar hur man betalar första räkningen, som ger råd och tips, som ringer var och varannan dag för att kolla läget med en. Hur är det att ha föräldrar som uppskattar ens arbete, uppskattar vad man lägger sin fritid på och engagerar sig i. Som älskar en villkorslöst. Tidlöst. Oavsett VAD. Hur är det?

Ibland önskar jag att jag också kunde få känna den känslan. Den verkar så obeskrivligt underbar. Fastän den oftast tas för givet, måste det vara fantastiskt. Och tufft. För inget är väl lätt här i livet. Men det är verkligen något som fattas mig. Tänk att få slippa känna att pulsen blir 10ggr högre på bara en millisekund för att jag ser att det är du som står där i kön. Tänk att få ta emot dig där i kassan som mamma och inte bara vem som helst. För du är inte vem som helst egentligen. Men du har blivit det. Och det gör nog ondare än vad jag själv oftast vill erkänna.

”Bara det verkliga livet för ett maskrosbarn.”

2018-07-11 10:27
Från brobergwilma

Det är mörkt i hallen på övervåningen. Ljus från stjärnorna på himlen bidrar med små reflektioner. Jag smyger. Tittar ner för trappan som svänger sig för att hamna på nedervåningen. Mardrömstrappan. Första klivet och med ett medvetet så tyst steg som möjligt. Andra, tredje, fjärde. Knarr säger det från femte steget och i mitt huvud fladdrar flera tankar förbi ”hörde nån?”, ”ska jag stå stilla?”, ”ska jag springa upp igen?”. Står blixtstilla, knappt att man ens hörde mig andas. Jag fortsätter. Väl nere är det kolmörkt. Dörren in till vardagsrummet är stängd och ett lakan hänger över. Mammas dörr står lite halvt öppet. Toadörren också, för alla våra 100 katters skull. Köket bidrar inte heller till något ljus förutom det lilla batteridrivna värmeljuset som står på bordet. Jag stänger av det och kollar tomt på köksluckorna. Jag börjar sakta öppna skåpen för att hitta det jag var ute efter. Box, efter box, efter box. Jag hade nu all makt. All makt över alkoholen, men makten som jag nu hade i mina händer är också mammas mående. Jag pendlar mellan tankarna att ställa tillbaka det eller hälla ut det. Fastnar aldrig riktigt på vilket beslut, för hur jag än gör blir det ju inte bra. Jag vill mamma väl, men jag vill ju mig o mina syskon väl också. Men blir det verkligen bättre av att hälla ut vinboxarna hon köpte med pengarna som egentligen skulle varit till bröd, mjölk och smör som inte fanns dagen efter vid frukostbordet? Kommer hon sluta för det? Kommer hon bli glad? Kommer hennes beroende att väcka den där demonen i henne som bara växte och växte för varje timme, dag och år? Den demonen som jag sett ha helt tagit över min mammas liv. Det blev bara värre. Som litet barn, är det svårt att se minst tre olika personer i sin egen mamma. Jag vet aldrig vart jag har henne. Ska reaktionerna bli som person 1,2 eller 3 idag? Vet inte, beror helt på hur många glas eller icke glas hon hunnit få i sig innan klockan slagit 12. Natten där i köket märkte jag snart att det fattades någon hemma. Mamma var inte där. Kl 05 på morgonen väcks jag av att ha somnat i hennes säng. Det bankar högt och hårt i ytterdörren. Blir helt förstelnad. Frusen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag hör hur mamma mumlar och sedan går över till att skrika för att någon ska öppna. Jag går dit och möts av mamma i endast ett lite längre linne. Utan byxor. Skorna i handen och ögonen i kors. Hon kunde knappt stå upp. Jag tog tag i henne samtidigt som jag la henne i sängen. Det luktade alkohol, nej, det stank.

Morgonen därefter var precis som vanligt, lite tjafs med syskonen, alla olika draman som att O ville låna storebrorsans dator, till att jag ville låna F’s barbiedockor. Mamma säger ingenting. Hon har duschat, klätt på sig sina mjukisar som hon alltid bar så fort hon var lite mer sig själv, dvs i nyktert tillstånd.
Allt var som vanligt, fast inom mig var inget som vanligt. Är det så det ska vara? Kommer hon ihåg vad som hände? Hur jag nästintill fick bära in henne i sängen för att hon inte kunde stå? Att jag, lilla lilla jag fick mötas av en stank som fick mig att må så dåligt på så många olika sätt. Stanken var ju mig inte okänd. Jag har känt den lukten innan. Tyvärr, för många gånger för att bara ha fyllt 10 år.

10 år av upplevelser där skriken är högre än kyrktornet och 10 år av händelser där blåmärkena är större än vad man ens trodde de kunde bli. Psykiskt och fysiskt. 10 år.. Och där var inte ens slutet på denna berättelsen. Man hade ju kunnat önska att det bara var påhittat, men detta är saker jag upplevt, tänkt och känt. Ingen påhittad berättelse, bara det verkliga livet för ett maskrosbarn.

Tomma konversationer

2018-05-10 22:15
Från brobergwilma

Tomma anteckningar. Tomt huvud, tomma känslor. Inget där. Skrivandet fick jag lägga på hyllan ett tag. Inte frivilligt. Sårbarhet, rädsla och ångest. Tomma rum. Tomt jävla hjärta.
Jag kan inte beskriva i ord hur det känns. Bli sviken av människan med en oförtjänt titel som mamma. Vem är du nu för tiden? Jag känner inte igen dig. Stiger in med blicken i raka spår, vänder mig om för att bli osynlig. Hur du varje gång berättar om hur du skadats. Hur det kommer sig att dina tänder är utslagna. Hur det kommer sig att du tynar bort för varje gång jag ser dig. Skelettet är så synligt. Sårbarheten i dig är synlig. Livet i dina ögon som fanns där emellanåt när jag var yngre är sedan ett tag tillbaka försvunnet. Du är verkligen borta. Du har aldrig känns längre bort än vad du gör nu. De grönbruna ögonen är färglösa. Livlösa. Tomma. Du är tom. Jag är tom. Vi har inte varandra som förut. Jag ser dig aldrig längre. Dina samtal får fortsätta ringa för jag klarar inte av att svara. Du smsar om en fika, det gör ont i mig. Så jävla ont. Jag vill, men jag kan inte. Det tar stopp för mig. Tomma ord. Tomma känslor. Tomma konversationer.

Ett tomt jag

2018-04-09 10:05
Från brobergwilma

Tomma anteckningar. Tomt huvud, tomma känslor. Inget där. Skrivandet fick jag lägga på hyllan ett tag. Inte frivilligt. Sårbarhet, rädsla och ångest. Tomma rum. Tomt jävla hjärta.
Jag kan inte beskriva i ord hur det känns. Bli sviken av människan med en oförtjänt titel som mamma. Vem är du nu för tiden? Jag känner inte igen dig. Stiger in med blicken i raka spår, vänder mig om för att bli osynlig. Hur du varje gång berättar om hur du skadats. Hur det kommer sig att dina tänder är utslagna. Hur det kommer sig att du tynar bort för varje gång jag ser dig. Skelettet är så synligt. Sårbarheten i dig är synlig. Livet i dina ögon som fanns där emellanåt när jag var yngre är sedan ett tag tillbaka försvunnet. Du är verkligen borta. Du har aldrig känns längre bort än vad du gör nu. De grönbruna ögonen är färglösa. Livlösa. Tomma. Du är tom. Jag är tom. Vi har inte varandra som förut. Jag ser dig aldrig längre. Dina samtal får fortsätta ringa för jag klarar inte av att svara. Du smsar om en fika, det gör ont i mig. Så jävla ont. Jag vill, men jag kan inte. Det tar stopp för mig. Tomma ord. Tomma känslor.
Jag svarade dig aldrig..

JAG VAR DEN TJEJEN

2017-11-08 22:48
Från brobergwilma

En version av lilla, lilla mig som alltid mådde dåligt på skolavslutningarna. Sommarlovet var bara pest för någon som levde med missbrukare. Så mycket tankar och ångest fanns redan då i denna lilla kropp. Oron över att en mamma ska dyka upp onykter i kyrkan. Ryser till för att jag alltid börjar känna den där klumpen i magen när jag ser dessa bilder. Jag kommer så väl ihåg känslorna inom mig.


Jag känner mig så maktlös. Att se dig dag in och dag ut i 13 år, förstöra dig själv mer och mer. Hur du från ena året till det andra inte var dig lik, och att du förändrades till någon jag inte kände. Jag kände inte igen min egna mamma. Och där står jag, mitt i vägen, ansågs jobbig för att jag bad henne och sluta. För en gångs skull bara sluta. Hällde ut dina vinboxar gång på gång. Hur ditt psykiska mående bara kraschade och hur din förmåga att göra mig glad gick över till att mesta dels bara göra mig ledsen och orolig. Sista tiden var det inte min mamma jag bodde med, och hemskt är det att säga men du var ett monster mamma. Men jag vet att innerst inne är du inte det egentligen. Det är nog det som är värst, de bra dagarna hos dig var verkligen bra. Kontrasten där mellan. Jag önskar bara att jag kunde göra något. Att se sin förälder sakta tyna bort, skada sig själv och sin familj mer och mer. Jag klarar knappt av och tänka på det. Som barn blir man helt jävla traumatiserad, att ibland få skrika och dra upp sin mamma för att hon skriker att hon inte vill leva längre. Att hela tiden samtidigt då visa samhället och sina vänner en helt annan bild. Att livet alltid ska vara så himla bra, det var den uppfattningen jag hade fått av samhället. Hur ska man våga visa sig svag i ett samhälle där alla ska vara så himla starka hela tiden? Då skulle ju jag sticka ut, och det var ju det värsta som fanns. Hålla igång i skolan, ha styrka till att bara ta mig upp ur sängen, ta mig till skolan för att en hel dag lyssna på information som egentligen bara gick in genom ena örat för att sedan gå ut i andra. Jag kunde inte tänka på annat än att jag var rädd för att du skulle göra något dumt, främst mot dig själv. Det gick till den gränsen att jag tyckte att det var okej att du var på mig istället, så länge du inte bröt ner dig själv. Jag var så jävla rädd att komma hem och mötas av en bild som jag inte ens kan sudda ut i mitt minne.


På mina 18 år har jag endast varit med om att skolan har pratat om missbruk en gång, om det var i 5an eller 6an är något som sviker mitt minne men omkring där någonstans. Tvn kom i alla fall inrullades på hjul och de satte i någon dvd, det var en film. En tecknad film om barn som lever med missbruk inom familjen. En sak som de nämnde i filmen var att en i varje klass handskas med en familjemedlem som missbrukar, hur mycket eller lite är oväsentligt. Efteråt började alla peka ut varandra som den drabbade, skrattade och hade sig medan jag bara ville gå och gömma mig någonstans. Efter filmen var det liksom klart, inte sa någon ett ord till, förklarade eller berättade om vart man kanske kunde vända sig om man kände igen sig. Jag satt där och kände mig så jävla iakttagen, men det var inte ens någon som pekade på mig eller tittade på mig men ändå kändes det som att jag gick från osynlig till synlig. Att nu så kanske någon ser igenom mig och vad jag går igenom. Jag ville bara springa därifrån. Den filmen fick mig inte känna mig bättre på något vis. Att folk skrattade, ser jag nu som ovetskap, vi var ju ändå inte äldre än 12 men just då förstod jag inte varför de skrattade. Det var ju inte alls roligt? Ingen förstod något. Och jag var så jävla ensam.

Jag anser att det är helt absurt att om det nu är minst EN i varje klass som har problem med missbruk inom familjen, varför är det då så bortglömt, eller bara inte något man prioriterar? Då menar jag inte att man ska sätta på någon tecknad film där man ser någon ritad streckgubbe utan att man faktiskt PRATAR om det. Så ingen behöver, som jag gjorde då, känna sig så jävla ensam. Att vi pratar om problemen istället för att sopa dem under mattan. Att ta hand om varandra och inte bara glömma för att någon gömmer allt bakom leendet de bär i skolan. Jag menar: det kostar ju ingenting om människor skulle få lite mer insikt och vetskap om just detta? Oavsett om detta med missbruk inte är något som alla upplever så är det fortfarande något ALLA bör uppmärksamma och få lärdom i. Det behöver inte bara vara så enkelt som att någon i familjen missbrukar, för det kan påverka ens egna karaktär mycket också. Det kanske förklarar varför tjejen som alltid sitter i hörnet har koncentrationssvårigheter, klär sig i samma kläder flera dagar i rad eller att hon alltid hittar på ursäkter för att inte vara med på friluftsdagarna. Jag vet själv för samma sak var det ju med mig. Jag var den tjejen. Det påverkar så mycket mer än personen i fråga, hela familjen blir påverkade och indragna. Det kan förklara mycket som ens beteenden och humör, och kanske får det människor att tänka ett steg längre innan man börjar kasta ur sig saker om andra människor vars bakgrund man inte vet om. Det kan ligga otroligt mycket bakom. Kan vi få andra att också brinna för alla barns rätt till en trygg uppväxt är det endast positivt enligt mig.


Hur ska man förvänta sig att ett barn ska veta hur man ska gå tillväga om ingen pratar om det? Hur ska man förvänta sig att ett barn ska kunna göra någonting åt något så stort, speciellt när det handlar om ens egna familj som man vill skydda till 100%? Man kan inte förvänta sig det. Man kan inte förvänta sig att ett barn ska ta hand om sin mamma heller, hjälpa henne upp när hon har ramlat i duschen, kolla till henne varje gång hon badar så att hon inte somnar. Hålla i henne när hon går ner i trappan för att hon inte ska halka. Åka och handla mat, låna pengar till höger och vänster eftersom allt gick till vinboxarna som man sedan hittade i köksskåpen. Behöva se till att hon åt något, jag vet idag att mamma hade en ätstörning och det förklarar varför hon alltid bara skar upp sina tunna skivor gurka. Varför hon nästan aldrig satt med oss vid köksbordet. Saftflaskorna som från en dag till en annan var fyllda med vin istället för saft och en inte äldre än 10 åriga Wilma som trodde vinboxen med vindruvor på var juice. Alla gånger man behövt gömma sig bakom soffan när socialen kom och knackade på dörren. Alla gånger jag behövt smita för att jag inte orkade med det mer. Mitt liv. Min verklighet.

Ett heltidsarbete. Än idag är jag präglad av dem tvångstankarna att jag måste se till dig. Jag undrar fortfarande om du äter något, hur du mår och vart du är. Det var så länge sedan jag pratade med dig mamma att jag inte kommer ihåg din röst. Hur du bäddade våra sängar, din gångstil och hur du ser ut är nu för tiden okänt. Jag vet inte vem du är längre. Vad gör du om dagarna? Behöver du mig? Jag vill tro att du mår bra och att du klarar dig, men samtidigt kan jag inte sluta oroa mig. Jag vet inte ens om du lever mamma..

Samtidigt som jag känner ett behov av att ringa dig varje sekund, så är det något som säger åt mig att inte göra det. Jag fylls med så mycket ångest och skulle jag mötas av en onykter mamma så vet jag att jag kommer må dåligt. För att jag inte orkar mer. Varje gång, ta en strid och behöva skrika på dig för att du enligt mig inte förstår NÅGONTING. Jag förstår mig inte på dig alls vissa tillfällen. Men det kanske är jag som inte förstår? Jag menar, jag vet inte hur det är att vara dig. Alkoholsjuk, panikångest, socialfobi och psykiskt och fysiskt nedbruten. Du är verkligen trasig mamma. Jag vill inget heller än att limma och klistra för att få ihop dig igen, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det. Jag kan inte. Jag kan bara se på, och det är som att tvinga någon att se på när en människa man älskar sakta men säkert försvinner.. Däremot förstår inte heller du hur det är att vara mig, du är inte barn till dig själv. Hur det har varit att ha en klump i magen varje gång jag gått hem från skolan. Varje gång kompisar nämner att dem har sett dig ute på stan, varje gång de frågar vart du är och varför du inte dyker upp. Hur det är att förlora de två människorna som jag skulle växa upp med, ha vid min sida livet ut och kunna vända mig till när livet är sådär skitjobbigt. Jag har ingen av er. Att se andra barn med deras föräldrar, gör mig så otroligt lycklig men samtidigt så otroligt ledsen. Jag önskar bara att jag kunde få gå bredvid min mamma på stan ibland. Skrika ”jag är hemma mamma!” när jag kommer hem från skolan. Alla småsaker som blir så stora när de sedan plötsligt tas ifrån en. Hur det är att aldrig stött på en vilja så stor som min om att få dig frisk..

Snart är det 5 år sedan. Det är så sjukt att säga det, 5 år sedan jag flyttade ifrån dig. Socialen kom med sin röda bil och hjälpte oss ut med lådorna. Du hade gråtit hela veckan, ögonen var helt svullna. Du gick med ut till bilen och jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var. Hur jobbigt du tyckte det var. Ändå visade jag inga känslor då jag under denna tid av kaos hemma blev känslokall. Jag orkade inte visa vad jag kände. Jag kände så himla mycket de sekunderna. Lättnad, sorg, förtvivlan, frustation, saknad, längtan. Socialen stod där vid bilen och kändes också allmänt känslokalla. Kanske blir det så, men allt jag ville var att inte finnas till. Den stunden. Jag kommer ihåg att vi kramade varandra medan soc stod jämte och iakttog varenda rörelse. Sedan var vi tvungna att sätta oss i bilen. Du grät så mycket, och att i den stunden behöva lämna dig ensam på parkeringen tog emot. Hjärtat brast inom mig. Jag vinkade åt dig genom rutan, det såg ut som du skulle falla ihop. Ingen stod kvar där med dig. Vi åkte därifrån. Du vinkade svagt tillbaka.

Jag önskar att du vore här med mig, för det gör så ont i hela mig av att inte veta vart du är. Med vem. Och jag vet mamma, att du har gjort riktigt dumma saker men jag vill inte att du tror att du förtjänar det värsta och nöjer dig med någon som behandlar dig illa eller att du blir tvungen och söka dig till någon för att bara få vara någonstans. Det är det sista jag vill, du förtjänar inte det. Snälla, lova mig att aldrig vara med någon som misshandlar dig psykiskt och fysiskt igen. Oavsett vad du gjort och inte gjort, gör inte så mot dig själv för du är redan så trasig som en människa kan bli. Det är så mycket som spelar in, alkohol men också alla saker runt om kring, ångesten av vad man gjort, inte gjort och hur man låtit sitt liv bli såhär. Jag vill bara få se dig frisk och framför allt lycklig, och jag hoppas att när du blir det att jag kan finnas med dig. Oavsett om det blir i någon spirituell form. Någonstans finns du alltid med mig. Jag älskar dig mamma.







Ett brev till mig själv

2017-08-03 19:05
Från brobergwilma

Ett brev till mig själv.

Tack. Tack för att mitt minderåriga jag alltid stod ut. Tack för att jag var så sjukt stark och aldrig gav upp när allt gick emot en. När vinden blåste och stormarna drog in. Att jag inte vek mig. Att jag inte lät mig själv skada mig eller någon annan. Jag skulle vilja träffa dig igen, dig som i Wilma 9 år. Klumpen i magen. Visste inte vad det var men något stämde inte. Utvecklingssamtalen var en pest - nu är det inget jag behöver må dåligt över. Ändå gör jag det ibland. Det sitter liksom kvar i mig. Klumpen, 9 åriga jag. Paniken över att leverera på topp fastän det brister inombords. Det brast hemma. Det brast i familjen. En efter en gav sig iväg. Uppfostran. Kärleken brast. Det sitter kvar.

Wilma 10 år som följde syrran som mådde dåligt dagligen. Man såg igenom henne allt för lätt. Jag försökte dölja det ännu mer med att vara glad för och överväga våra mående. Ingen fick fasen märka eller ana, jag försökte fast innerst inne visste jag redan att folk anade. Men ingen gjorde något så jag fortsatte intala mig själv att ingen visste. 10 åriga Wilma som fick för sig att det var hennes fel. Jag vill bara träffa dig igen och berätta för dig att det inte är ditt fel. Hålla om henne och tala om för henne att hon inte behöver låtsas må bra. Hålla om henne ännu längre för och säga att det kommer bli bra, någon dag. Det kommer att dröja men att hon klarar det. För hon klarar fanimej allt.

Wilma 11 år, osäker och expert på att hitta på något i skafferiet att äta fast det egentligen inte fanns något. Expert på att rymma hemifrån och sparka på stenarna som irriterade mig medan tårarna rann ner för min kind. Skrev i alla gamla kollegieblock jag hittade, hade ingen dagbok. Skrev en text om hur jag mådde, avslutade med "jag hatar mitt liv". Wilma 11 år, hatade sitt liv. Knycklade ihop det så fort pennan lyftes från det skrynkliga pappret och slängde det för att gömma och glömma vad jag faktiskt kände. Det var ingen som brydde sig ändå. Fortsatte sparka på stenarna på marken utanför skolgården. Tårarna hade knappt inget slut. Det gick till slut på repeat. Jag hatade mig själv och jag hatade mitt liv. Knyckla papper i mängder till kollegieblocken tog slut. Grät till tårarna tog slut.

12 år och en Wilma som önskar hon vore någon annan. Wilma som aldrig kände sig bra nog. Hon låste in sig på toaletterna och gick alltid emellan för att få ett stopp. Ett stopp på bråken. Få ett stopp på vad som var nästintill omöjligt. Jag önskar jag hade haft chansen att vara där för dig nu. Hon som tvingades höra skitsnack om att hon alltid hade samma kläder på sig, att hon skolka från skolutflykter, att hon var ful och aldrig hängde med på lektionerna, känslokall. Att hon tvingades höra på skitsnack när hon redan var så jäkla förstörd. Människorna visste inte vad som faktiskt dolde sig bakom det att jag ofta hade samma kläder, att jag aldrig var med på utflykter och att jag var otroligt svår att prata med. Det ligger så fruktansvärt mycket bakom det. Ändå stod jag ut. 12 åriga jag, du är så jävla fantastisk.

9, 10, 11, 12- åriga jag. Vi klarade det. Du klarade det. Trots så ung och så jäkla skör. Sådant mod och sådan vilja i en så liten kropp. Så mycket livserfarenhet på så kort tid. Så mycket skit på så kort tid. Ännu mer skit på längre tid. Jag önskar bara att du inte hade behövt Wilma, gå igenom allt det där. Oavsett om det gett mig mycket perspektiv på saker och ting så vet jag inte hur du hade mått idag om du sluppit det där. Självhatet, osäkerheten och att hela tiden hålla en fasad. Det sitter ju fortfarande kvar. Sluppit ljuga för alla du tyckte om, för att skydda din familj. Din mamma och dina syskon.
Jag är så otroligt stolt över dig Wilma, som klarat dig och står här idag. Du, den yngre versionen av mig, får mig att orka och vilja ännu idag. Du är så otroligt viktig. Folk bryr sig om dig. Och viktigast av allt - idag, 7/8 år senare behöver du inte hata ditt liv eller dig själv. Tackar mig själv för att jag orkat bära denna Wilma så länge. Genom så mycket. Wilma, oavsett ålder, du klarar fanimej allt.