Roje är till salu. Sådär, nu har jag sagt det. Det är med en tung klump i magen, darrande fingrar och med tårar i ögonen jag formar och skriver dessa ord och meningar. Detta har jag tänkt igenom i huvudet tusentals gånger om och om igen, varje dag i flera månader.
Det här inlägget har jag skrivit på sedan i augusti. Jag måste erkänna att det har varit svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig tidigare att gå ut med detta offentligt på sociala medier, men nu tar jag tillslut tag i det. Innan har det bara känts avlägset, samtidigt som det varit så nära. Jag har tidigare inte orkat fortsätta skriva klart detta för tyngden har varit för stor. Därför har jag inte varit aktiv här på bloggen sedan i somras, allting har bara känts så annorlunda.
Det är liksom min bästa vän sen mer än sju år tillbaka vi pratar om, som jag spenderat varendaste dag ihop med och som jag delat och skapat så många minnen ihop med. Vi har praktiskt taget växt upp tillsammans.
Till rätt hem där han kan få det riktigt, riktigt bra kan vi släppa iväg honom. Men känner vi att det inte är 100% rätt kommer han få stanna kvar hemma hos oss. Vi är ändå hans familj och vår gård är hans hem. Han är inte bara speciell för oss, han är bland det bästa som hänt oss. Han har borrat ner sig djupare än vad man kan tro är möjligt i vår familjs hjärtan och vi älskar honom.
Men han förtjänar det bästa och att vara någons nummer ett och centrum i alla lägen, därför har vi tagit det här svåra steget, för Rojes skull. Men som sagt är inte målet att få honom såld så snabbt som möjligt bara för att jag går ut med det offentligt, det kanske tar flera månader eller kanske till och med år innan vi hittar rätt ägare, oavsett om det skulle vara flera intresserade men som på något vis inte klickar med honom. Så man kan säga att han är till salu, men ändå inte.
Jag kommer därför aldrig lägga ut en annons eftersom han är inte till salu på det sättet. Jag kan fortsätta tävla honom tills jag fyllt 20 om det skulle vara så och efter det skulle han kunna bo här tills döden skiljer oss åt. Ni förstår, det är inte bråttom. Och det viktigaste att förstå är att han inte säljs till vem som helst eller första bästa. Men självklart får den som är seriöst intresserad få komma hit och provrida, det kan man nästintill aldrig göra för många gånger.
Anledningen till varför jag går ut med detta, är för att det inte längre går att blunda för sanningen att jag är för lång för honom. Hade jag haft magiska krafter hade jag gjort mig kortare och honom större för länge, länge sedan. Men självklart går ju inte det.
Det jag kan trösta mig med är att jag iallafall inte är för tung för honom och att jag rider balanserat. Det tillsammans med att han inte är särskilt nätt utan har den lite typiska grövre ponnytypen och därmed bär upp min längd väldigt bra har gjort att vi kunnat fortsätta.
Och som vi gjort det. Alla saker vi fått uppleva i år, vi har tävlat i det högsta ponnyklasserna riket runt, slagit personbästa efter personbästa, placerat oss och kvalat till Svenska Mästerskapen där vi också vann B-finalen efter att bara ha varit några tiondels procent från en plats i kür-finalen.
Vi har lärt oss tillsammans, från det lilla vilda hoppekipaget vi var, till att få äran att dansa bland de flashigaste och duktigaste dressyrponnyerna i Sverige. Så mycket som vi kämpat i våra motgångar och så många tårar som runnit. Men också alla gånger när tårarna runnit av ren lycka och glädje. Aldrig kommer jag få chansen att ha en vän som Roje igen. Så envis, så utmanande men så otroligt arbetsvillig.
En ny liten ryttare till Roje skulle behöva vara tuff, envis, målinriktad, tålmodig men också ödmjuk som jag anser vara det viktigaste. Dessa egenskaper behövs till min lilla guldponny, för han är inte den lättaste alla gånger och är den mest personliga och mest speciella individ jag stött på. Är man inte steget före honom hela tiden i varenda steg kan man glömma att han ska samarbeta. Han är smart och påhittig och när han då lägger i lat-växeln måste man vara tuffare och envisare än honom. Att sitta upp på Roje och tro att det är som att glida runt på en räkmacka går inte ihop. Han är för intelligent för att ge upp utan att ha framfört sin åsikt. Jag skulle på grund av allt detta därför inte kalla Roje för läromästare.
Det kanske ligger något i att människor har kommit fram på tävlingar och frågat om han är ett sto. För han är raka motsatsen till vad man anser som normal valack, hahah.
Jag fick sluta helt med att rida med spö för några år sedan, för det fungerade inte. Så fort spöt försvann visste han om det och då var det han som bestämde. Inte så roligt när man var på tävling och skulle in på tävlingsbanan med en ponny som bara körde efter sina spelregler. Ett helt år gick åt att bara lära oss att samarbeta utan den där pinnen, för att det blev en så stor grej av det.
När man väl kommer till arbete tillsammans och berömmer vid minsta lilla positiva sak flammar kämparglöden upp och han blir otroligt arbetsvillig, men vilken sekund som helst kan han börja testa sin ryttare igen och då måste man vara smartare än honom och snabb att lämna argumentet, för han har en tendens att alltid vilja ha sista ordet. Det blir inte bättre av att bli irriterad, han drar bara nytta av det.
Det har inte gått en endaste dag sedan vi köpte honom sommaren 2011 utan att han testat mig. I början sparkade han mycket bakut vid ridning och vi trodde aldrig det skulle vara möjligt att träna bort det. Vi skulle aldrig ha kunnat tävla högre än LB annars. För han var inte rolig när han höll på så, men här är vi idag och det försvann för flera år sedan. Förhoppningsvis var det mognaden som rättade till det i huvudet på honom, och på mig, hahah.
Som det ser ut nu tränar vi vidare och planerar ridningen som om vi skulle tävla. I helgen är det DM, vårat tredje tillsammans. Troligtvis sista tävlingen för det här året, vi får se. Det går i LA:1 vilket känns lite sisådär måste jag medge. Jag hade hellre hoppats på LA:P1 iallafall, men vi provar. Det kan gå hur som helst, för vi har inte tävlat Lätt A på över ett år och rutinerna i det programmet är borta. Dessutom har vi börjat träna galoppombyten så det blir spännande att se hur han tar den förvända galoppen på tävling nu eftersom senaste tävlingen med Roje var SM i somras. Lyssnar han på mig och inte blir övertaggad kommer han inte slå om. Men det är LA:1 vi pratar om. Hans favorit! Han kan det utantill.
Det är inte bara galoppombyten vi tränar på, vi har introducerat galoppiruetter, galoppslutor och även pyttelite tramp för honom och han gör verkligen bra ifrån sig. Han gör relativt fina byten i vart tredje än så länge, men ibland får vi även till det i vartannat. Vem säger att en ponny inte ska kunna samma sak som en storhäst? Han tycker det är så himla kul och dessutom är det ju bara stärkande. Plus att det kan vara bra för mig att känna in sådana moment och lära mig innan det blir Freis tur. Win, win!
Jag har mina tränare Johan Ekenberg och främst Anki Almlöf att tacka för vår framgång. För Ankis hjälp och engagemang genom åren och för att hon aldrig gett upp om oss och hela tiden pushat alldeles lagom för att utvecklingen ska fortsätta, även när man inte ens trodde att det fanns mer att ta av. Och Johan som hjälpt mig så mycket med detaljerna som gör så små skillnader att skillnaden blir stor. Roje har verkligen aldrig slutat överraska mig eller resten av sin omgivning. Han är bara wow.
Skulle det vara så att min älskling hittar ett nytt hem snabbt är det så, men blir det inte av kommer jag fortsätta tävla honom nästa år också. Vi är ju trots allt redan färdigkvalade till SM 2019!
Att gå igenom alla våra år skulle vara ett på tok för långt inlägg, bara detta blev långt. Under vartenda år tillsammans har han förgyllt varendaste dag. Han är helt enkelt världens bästa vän. Med tårarna rinnandes nedför kinderna ber jag er nu att ha en fortsatt fin dag och ta vara på nuet.❤️
Den som är seriöst intresserad får höra av sig via mail.
Min mailadress är: [email protected]
Känslan att vara hemma igen är verkligen skönare än skönast. Det har varit full rulle från 5.30 på morgonen till 23.00 på kvällen varenda dag på SM borta i Gävle.
Så man kan säga att hela familjen var rätt utmattad när vi kom hem i söndags kväll. Vi packade upp allting och fixade och dolade medan Roje fick gå ut till Hilka och Frei en stund i hagen. De blev verkligen hur glada som helst när de fick syn på varandra och Roje begravde mulen i deras medan han buffade och blåste nöjt. Hilka och Frei hade lite svårt att samsas om att hälsa honom välkommen hem och var väldigt ivriga.
När vi släppte ihop dem sprang dem en repa in i hagen och ni kan ju gissa vem som var glad över att äntligen få gå ut i sin hage igen. Hur mycket Frei och Hilka än försökte få Roje att busa och springa med dem så stod han bara med näsan i backen njöt av varenda tugga.
Medan vi var borta tittade farmor till dem och de fick bo ute i sommarhagen. Frei ser dock inte riktigt klok ut, mer lik en tunna än en häst, hahah. Matvraket har förmodligen hört talas om den rådande foderbristen och tänkt att det är hög tid att skaffa ordentligt med reserver.
Igår sov jag lääänge och dröjde mig kvar lite extra under täcket. Vi tvåbenta tog en slappdag och hästarna fick en skritta-ut-i-skogen-dag vilket iallafall Roje behövde.
Idag ska Frei och Hilka sättas igång lite lugnt och de ska inte gå så värst kravfyllt och hårt på ett tag. Det blir lite som deras sommarvila för vi vill inte hamna på samma ruta med Frei som vi gjorde förra året! H.e.r.r.e.g.u.d vilken rodeohäst han blev efter några veckors semester i hagen.
Därför blir det bara en veckas helsemester för dem den här gången när vi åker utomlands i augusti. Fortfarande vila men lite mer utdragen och lugn motion emellan, för det där med vanligt unghästsommarlov konstaterade vi att vi inte vill utsätta oss för igen.
Varför Hilka också ska få semester trots att hon inte riktigt är en unghäst är ju för att hon blev inriden förra sommaren och behöver lite tid på sig att smälta det hon lärt sig under hösten, vintern och våren nu så att det inte blir för mycket för henne.
Efter den tuffa tävlingssäsongen ska självklart Roje också få en lugnare period.❤️
Hur som helst är det gott att vara hemma igen. Roje kände igen sig i transporten redan 2 kilometer innan vi var hemma och började hoppa och studsa helt fanatiskt innan vi parkerade på gårdsplanen. Vilket äventyr vi har varit med om! Fast borta bra men hemma bäst som man brukar säga.
Nu tycker jag att det är dags att skriva lite om hur det faktiskt gick i Gävle! Antar att det är själva ämnet jag hade tänkt från första början i det här inlägget, men skrivglad som jag är så hamnar jag lätt på sidospår.
Mitt och Rojes första SM har varit HELT FANTASTISKT!!! Detta har helt klart blivit en av våra största, finaste och roligaste upplevelser tillsammans. Jag är obeskrivligt nöjd med alla våra ritter under hela veckan och vi har lärt oss så mycket!
I torsdags var det dags för lagprogrammet i kval 1 och första starten. Det var många nerver på spel och för ett ögonblick innan jag skulle gå in på banan kände jag bara att jag ville dö. De där prestationsångest-tankarna som man helst vill undvika om att ”det är nu det gäller Emilia, det är detta du har laddat upp för i åratal, du kommer må dåligt i lika många åratal till om du sabbar detta” flög omkring i huvudet på mig och jag mådde nästan illa. Fy vad nervöst det var, just i den stunden. Men sen bet jag ihop och nervositeten försvann lyckligtvis när mitt fokus trädde fram. Jag fick ryta ifrån till mig själv att skärpa mig och börja fokusera på det viktiga:
1. Anpassa mig efter Roje
2. Rida mjukt, noggrant och tydligt
3. Tänka på programmet, RID FÖR GUDS SKULL INTE FEL VÄG PÅ ETT SM EMILIA
Och när startsignalen kom vände vi rätt upp och stannade och hälsade på X.
Vi klarade oss igenom lagprogrammet utan några större missar och utan att jag tjuvkikade på vår procent på den stora skärmen vid banan bredvid. Det hade bara gjort mig nervös igen och i värsta fall gjort att jag slutat rida.
Trots att FEI lagtävlansprogram inte är vårt bästa program slutade vi på 65,286% och debuten i Elit var därmed gjord. Han fick en bamsekram efter sista hälsningen.
Jag var så himla glad över Roje som lyssnade på mig genom hela programmet och som lydigt gjorde det jag bad honom om utan protester eller egna idéer och hyss. Och inte nog med, en domare hade oss på 67,429%!
För min och Rojes del var det mycket blandade åsikter bland domarna under hela SM. Vissa hade oss på höga poäng, medan andra dömde ner oss otroligt mycket. Det kanske har att göra med vad de prioriterar i ett dressyrekipage på den här nivån. Vissa tittade på gångarterna och andra på noggrannheten och korrektheten.
Jag och Roje har ju verkligen inget övertag när det kommer till gångarter direkt så isåfall är det ju inte så konstigt om dessa domare hade oss på låga procent. Även om Roje har utvecklat sin gång, schvung och elasticitet är det såklart ingenting jämfört med vad de flesta andra ponnyerna har rent naturligt som vi såg. På Roje finns det inga genvägar, jag måste rida fram gången bakifrån och sträva ut och uppåt i varenda steg han tar när vi väl kommer till det stadiet.
Innan dess kan jag garantera er som inte sett honom ”live” att han inte ser ut som en FEI ponny de första 30 minutrarna i ett ridpass.
Hur som helst var det obeskrivligt roligt att det gick bra och att iallafall en domare höll upp vår procent. Känslan var super.
Här kommer några bilder från första tävlingsdagen och Kval 1:
Och det höll faktiskt i sig till nästa dag också när det var dags för kval 2 och mästerskapsprogrammet på fredagen. Äntligen! Vårt favoritprogram! Jag vet inte riktigt varför, men det passar oss så mycket bättre.
Vi gjorde grymma enkla byten, om jag får säga det själv haha, och dagsformen var tiptop. Roje var bärig, mjuk och energifylld vilket gjorde allt så mycket lättare.
Vi fick till programmet därefter och det kan ha varit det bästa vi NÅGONSIN har gjort. Allting stämde och vi missförstod inte varandra en enda gång. Det där med de enkla bytena står jag fast vid. Shit, de var asbra! Det var sådana som vi bara brukar få till på träning. De övergick mjukt ner i skritt, han skrittade faktiskt (han brukar trippa på tå på tävling) och galoppfattningarna gick bra.
I detta program slutade vi på fantastiska 67,342%! Wow! Hos en domare låg vi på 68,649% och hos en annan 69,595%!! Då kan ni ju tänka er att det var ojämna domare om vi slutade på 67%. Den tredje fick vi 63,784% av och då undrar man ju vad domarna tittar på egentligen. Om de såg samma ponny? Samma ritt? Vem ska man tro på?
Det är svårt med bedömningssporter. I dressyr avgör människors åsikter vem som var bäst, men tittar man på hoppning är det ganska självklart vem som slutar i toppen.
Efter dessa två kvaldagar avgjordes det vilka som gick vidare till Kürfinalen eller fick nöja sig med consolation. Jag kan stolt säga att jag var 0,6% från att få en plats bland elitekipagen i A-FINALEN!!
Självklart sved det rätt ordentligt, men samtidigt ser jag det som en otrolig komplimang och något väldigt positivt. Det tyder ju på att vi inte var helt ute och cyklade när vi bestämde oss för att satsa mot SM i våras och att vi faktiskt platsade här på något underligt vis. Känslan av att ha lyckats och att ens ha tagit sig hit var aningens större än den svidande känslan av att vi var så oerhört nära SM-finalen.
Jag är sååå stolt över min guldponny! Och hörrni, vi slutade faktiskt på 6:e plats av alla i hela Sverige i vår kategori!
Här kommer några bilder från kval 2:
Så glada så att vi gråter allihopa, mamma, syster och jag.
På lördagen red vi vår Consolation och då var det heller inte lika varmt ute som de andra dagarna. Dock regnade det, men vi slapp 35 grader och gassande sol iallafall!
Jag märkte redan på framridningen att Roje inte kändes helt med på noterna och ganska utmattad i kroppen. Han är inte van att vara på meetings och att sova borta så många nätter för att sedan gå så hårt på dagarna tar mycket på kroppen både fysiskt och psykiskt. Han har ju aldrig gjort det heller förut och med tanke på det är det ju inte så konstigt om han blev trött. Det är fullt förståeligt. Dessutom fick han agera föredöme och ”barnvakt” åt en unghingst som deltog i ungponny-SM i boxen bredvid sin egen nere i stallet och det kan ju inte heller ha varit helt lätt alla gånger, hahah. Men han var verkligen en ängel mot hingsten och brydde sig inte så mycket om oväsendet den förde rätt vad det var.
Tillbaka till B-finalen, trots mattheten tycker jag att vi kämpade på bra och kompenserade upp det som behövdes väldigt bra. Jag är jättenöjd med även den ritten och vi slutade på 65,946%! Ruskigt nära 66%, men vi är ändå nöjda med det, för det kan alltid gå mycket sämre. Speciellt i den dagsformen vi hade.
Tro det eller ej, men vi VANN Consolation!!! Wow!!! Det fick bli ärevarv, rosett, plakett, pokal och presentkort! Och blombukett såklart.
Bilder från Consolation (B-finalen):
Som skjuten ur en kanon Roje vet om att det är den absolut sista galoppökningen innan han får vända upp, köra en ökad trav, göra halt, bli klar och sedan få massor av beröm och kanske goooodis av mamma som står och väntar vid insläppet!
Det kunde knappast ha gått bättre och vi presterade verkligen utifrån vår personliga toppnivå för dagen, varenda dag under hela SM-veckan!
Inte ofta man lyckas få till det på tävling, och speciellt inte inne på tävlingsbanan. Men att vi lyckades få till det på Svenska Mästerskapen känns ju bara helt overkligt! Som vi har tränat, kämpat, lagt ner och laddat upp inför detta och först och främst för att ens klara av kvalen och så lyckas vi pricka in det just denna vecka när vi väl är här! Wow ännu en gång! Vilken dröm!❤️
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Vi gick upp tidigt imorse och gjorde iordning det allra sista innan vi tog allt pick och pack samt lilla guldponnyn och styrde hjulen mot Gävle. Cirka fyra timmar senare lastade vi ut och promenerade några varv på den gigantiska och otroligt fina anläggningen innan Roje invigde sin box som han ska få bo i nu resten av veckan. Vi hade tur och fick en plats i en mindre avdelning i ett stall och slapp därmed de varma tälten att stalla upp i. Jätteskönt! Jag känner Roje väl och jag vet att han inte skulle ha trivts i ett sådant och hellre skulle föredra just det relativt lugna stället han fick bo i nu. Toppen verkligen.
Efter att ha packat upp och gjort iordning allting var hela familjen hungriga som vargar så vi tog en välförtjänt lunchpaus innan vi tog ännu en promenix med Roje och efteråt gav honom sitt mellis. Han drack även väldigt mycket vatten, det är ju bra nu i denna värmeböljan. I Gävle var det gassande sol och 30 grader varmt, kändes nästan som om vi skulle smälta bort medan vi gick kors och tvärs över parkeringarna.
Sedan var det dags för SM-invigningen! Min allra första och förhoppnings inte den sista i mitt liv. Vi var bara tre ryttare från ridklubbar representerande Närke. Men vi brukar ses och småprata på andra tävlingar också så det kändes bra att ha någon man kände. Känner även en liten bunt ryttare från Värmland så det är ett gäng av oss!
Ridningen på tävlingsbanan sedan på kvällskvisten gick super mot slutet, innan dess var både jag och Roje lite ”off”. Det är svårt att hålla koncentrationen på mig och Roje när ridbanan är full med en massa andra hästar som dansar förbi. Men det var riktigt skönt att det löste sig! Vi fick till några riktigt bra öppnor och någon sluta, så det får vi försöka hålla kvar tills imorgon när vi gör första starten.
Vi startar FEI lagtävlansprogram klockan 9.24 imorgon bitti och på fredag startar vi FEI mästerskapsprogram klockan 9.48!
Jag gav i uppdrag till min lillasyster Alicia att filma ritterna LIVE på min instagram, så det får ni hålla utkik efter!
Ska bli så himla roligt och jag är sååå taggad! Nu får vi bara vänta och se om Roje är det han också.✊
Godnatt
Imorgon åker vi. Drömmen om att tillsammans med min bästa få starta ett SM är inte långt borta.
Idag ska jag packa det allra sista som vi kommer behöva där i Gävle. Innan dess ska jag på Johanträning i Hallsberg och gå igenom och städa det allra sista ridmässigt. Blir troligtvis mycket programlinjer och kanske lite linjer ur min kür också. Küren är helt klar nu och jag tycker den blev helt okej, inte perfekt, men vad kan man begära av sin allra första ihopkomponerade?Dessutom är det ju inte ens säkert att vi får visa upp den så det spelar inte så jättestor roll.
Jag är mer än tacksam mot pappa som hjälpte till otroligt mycket med den och engagerade sig enormt. Det var inte lätt för honom att klippa ihop och isär musiken hit och dit medan hans petiga dotter satt och ändrade sig rätt vad det var. Men till slut fick vi till det och jag har ridit igenom den två gånger hos min tränare Anki i hennes ridhus. Svårt att göra det hemma på vår 20x40m bana.
Det blev som jag hade förmodat, Harry Potter-tema på den! Bara en massa musik ur filmerna och tycker dem passar Roje bra. Ganska lik takt i förhållande till hans små söta gångarter och lite mer ”peppande” i galoppen så att den blir lättare att hålla igång medan det är lite lugnande musik i skritten eftersom han har en tendens att spänna sig och börja passa. Ibland funderar jag över om han har någon islandshäst till förfäder långt tillbaka i tiden.
Det ska bli sååå kul, ni anar inte vad taggad jag är på de kommande dagarna. Varken jag eller Roje har någonsin varit på en såhär stor tävling. Vi har inga riktiga rutiner gällande meeting eller hur det går till på stora mästerskap. Vi kommer förmodligen vid ett antal tillfällen inte ha en aning hur vi ska göra i olika situationer och lära oss massor av nytt och säga ”jahaaa var det så det skulle vara” mer än en gång.
Oavsett hur det kommer gå i våra starter- dåligt, mittemellan eller bra - så ska vi känna oss nöjda. Nöjda att ens ha kvalat dit och få åka dit och få visa upp vad vi kan för dagen. Och viktigast av allt - njuta av varenda sekund och ha så jäkla roligt!
Det här har jag drömt om sedan jag var 7 år gammal. 10 år senare lyckades jag, och inte bara det, tillsammans Roje! Roje som ingen trodde på. Roje som inte var i närheten av dressyrponny från början. Jag som liten hoppryttare kunde heller inte någonting och tillsammans har vi vandrat hand i hand genom motgångar och framgångar samtidigt som vi klättrat uppåt under våra sju år tillsammans.
Det tar lång tid att lära sig av varandra när ingen av parterna har något att ge den andra, men det är inte omöjligt och det lovar jag. Det är inte lätt och oavsett hur mycket man vill, så är det inte förrän man är villig att göra det som krävs som det går åt rätt håll.
Hur fin är han inte?! Sötaste Frei. Har en massa bilder från gårdagen i Glanshammar att dela med mig av så jag rekommenderar er att bara luta er tillbaka och ta in alla fina foton som pappa tagit på min fina lilla häst.
Vi börjar med framridningen:
Nu börjar programmet! Har lagt in bilderna i den ordning de togs så det blir som en rundtur i vår LB:1-start:
Bilden här ovanför och nedanför är från travlängningen. Han är rätt ”valpig” än eller vad man ska säga, men han är på helt rätt väg.
Han utvecklar sina tempoväxlingar mer och mer för varje månad som går och det finns så mycket i honom som vi bara får i form av små, små smakprover än så länge. Men med lite väntan och en del tålamod kan det kanske komma fram!✊
Frei i en galoppfattning
Titta bara vad duktig han är som håller sig lugn i övergången.
Han brukar alltid slå upp med huvudet när han fattar, men inte den här gången! Dessutom var det hans svåra varv. Vi fick en 7:a (!!) på den, men i första fattningen i hans lätta varv slog han upp huvudet vilket resulterade i en 5:a.♀️
Men en guldstjärna för andra fattningen!⭐️
Några ”posebilder” efter ritten:
Titta på honom, så stolt han är! Han skötte sig exemplariskt, inte bara under ritten, utan även i allt annat också.⭐️
67.857% och en andraplats i ett stort startfält! Min fina, fina duktiga kille❤️ Läs gärna förra inlägget när jag skrev lite mer om tävlingen!
Tävling i Gyttorp i lördags och söndags med Roje, träning med Hilka och Frei i Dammängen i tisdags, igår var vi på sadelprovning i Mantorp med Frei och idag har vi varit på tävling med Frei i Glanshammar.
Vi åker land och rike runt med våra hästar känns det nästan som, hahah.
Varför vi åkte till Mantorp igår på sadelprovning var för att bara ha en kontroll av Freis sadel. Eftersom han är ganska ung så växer och förändras han ju litegrann i kroppen och då är det bra om man får hjälp från experter som kan se om sadeln sitter bra eller om man behöver byta.
Men den satt fortfarande bra från när vi köpte den för drygt ett år sedan som tur var. Vi köpte en ny padd att ha under för att Frei inte riktigt har fyllt ut sig helt nedanför på vardera sida om manken. Så padden gör att sadeln kommer upp i fram och ligger stilla i bak. I framtiden kommer vi kunna ta bort padden när han har musklat på sig där fram.
Helgens tävling i Gyttorp med Roje gick verkligen asbra!! Vi vann FEI-programmen båda dagarna med 68,2% och 67,5%! Vilken ponny jag har! Bästa Roje❤️
Det var vår sista tävling innan SM nu som är om 2 veckor i Gävle. Ska bli så otroligt roligt att få inta mästerskapsarenorna med min lilla guldponny. Det är som en dröm! Vi ska njuta av varenda sekund där inne.
Men så IDAG. Alltså hallå!?! Frei var sjuuukt fin i Glanshammar idag. På framridningen gick han fantastiskt och behöll lite, lite av den känslan in på tävlingsbanan. Det är lite läskigt att byta bana tycker han och när han blir spänd lägger han i handbromsen en aning och tappar en del flyt.
Men jag tyckte vi lyckades dölja det rätt okej faktiskt och vi slog till med 67,857%.
Som yngsta häst i ett startfält med 22 stycken startande måste jag ändå säga att jag är stolt över att vi kom TVÅA! Wow wow wow. Det var hans tredje tävlingsstart i hela sitt liv och att han fick sin första rosett på det också är bara så välförtjänt när han så modigt springer omkring på dressyrbanan trots alla nya (och läskiga) intryck.❤️
Det blev en sen tävling i Glanshammar, vi åkte därifrån halv tio på kvällen och har bara några mil kvar tills vi är hemma.
Pappa fotade en del från idag och dem bilderna kommer upp här på bloggen inom kort! Drog en snabbtitt genom kameran och vissa bilder blev superläckra!
Vi hörs då, ha en trevlig fortsatt kväll allihopa.⭐️
Hilka blir bara finare och finare ju fler månader vi passerar. Från att ha varit inriden förra sommaren till att den här sommaren kämpa på så mycket som hon gör är helt fantastiskt! Hon har mycket kvar att lära, men grunderna och jämnheten blir bättre och bättre.
När hon kom till oss i vintras kunde hon knappt göra annat än att rida rakt fram, det fanns heller inget mittemellan, utan antingen var det fullt rus framåt eller ingen framåtbjudning över huvud taget.
Hon slog också väldigt mycket med huvudet vilket hon inte alls gör lika ofta längre om man jämför nu med då. När man skrittar på långa tyglar kan hon fortfarande göra det eller när man bryter av till skritt efter en bit in i ridpasset när hon känner sig trött.
Jag som inte rider henne särskilt ofta jämfört med syrran och mamma kände stor skillnad igår när jag fick äran att prova.
Sist jag red henne var hon otroligt ojämn och vi jobbade mycket på att hon skulle förstå mina signaler. Nu kunde jag rida runt på ridbanan hur jag ville med henne och rida olika ridvägar utan att hon fortsatte rakt fram eller åt andra hållet. Igår följde hon liksom efter mig och lyssnade på fram och tillbaka, höger och vänster.
Dessutom fattade hon galopp jätteduktigt och kunde gå på volten i flera varv. När hon bröt av galoppen av sig själv rusade hon inte iväg, utan hon lyssnade på mig och höll sig lugn medan jag lät henne fatta ny galopp igen som hon så duktigt höll tills jag bad henne att bryta av till trav på mina villkor. Mamma och Alicia har alltså gjort ett bra jobb med henne!
Det är bara att träna vidare och få henne ännu jämnare och lydigare. Så länge man är med och berömmer henne för minsta lilla positiva grej hon gör håller hon sig på strålande humör och får en så himla trevlig inställning till arbetet, bästa och finaste tjejen.❤️
Nu är vi framme i Gyttorp och ska starta det inledande programmet med Roje! Håll tummarna för oss!✊
Ha en trevlig fortsatt dag!
Lite fix här, lite fix där... Att göra en egen kür är verkligen inte en enkel sak har jag fått erfara under de senaste veckorna. Men när man väl får en del att gå ihop med en annan i programmet är känslan TOP NOTCH!
Som det ser ut just nu är jag faktiskt klar med själva programmet. Så himla skönt, men sen kanske det händer att jag gör lite småfix här och där igen. Jag tror nämligen att det finns en risk att det är lite för långt, küren får inte ta längre än 5 minuter att rida igenom och eftersom jag inte har provridit igenom den än har jag ingen aning. Nedskriven på papper ser den jääättelång ut. Men vi har ingen 60 meterbana hemma så det kommer bli lite extra knivigt att sätta ihop allting. Lite svårt att fixa musiken till programmet på en 40 meters, haha!
Men musiken är kvar att klippa ihop och matchas lite bättre till Rojes takt. Jag har en del låtar som jag tror blir bra. Som många andra ska jag ett filmtema på küren, högst troligtvis blir det Harry Potter, hihi! Viss musik ur HP-filmerna är faktiskt riktigt fin, lite magisk och mäktig.
Det är svårt att förklara, men takten är redan ganska snabb men ändå relativt lugn vilket Roje behöver. Hans ”rörelsemönster” eller vad man ska kalla det är inte stort alls men för att musiken inte ska ta över eller bli jobbig att lyssna på är det bra med lite lugna delar också. Tror det passar Roje, man kan ju alltid hoppas! Hur som helst har jag några fler dagar på mig innan jag vill att allt ska vara klart så nu ska jag växla upp inför slutspurten.
EN FRÅGA:
Om någon vet om något bra program som fungerar utmärkt att klippa, klistra och pyssla ihop kürmusik i så skulle jag vara väldigt tacksam om ni gav något förslag. Vore jättesnällt!
Det är ju inte alls säkert att vi ens kommer få rida kür sista dagen i Gävle, därför är jag kanske inte lika petig som många andra med sin kür. Vi har ju trots allt aldrig någonsin gjort något liknande, någon av oss. Men det känns ändå bra att ha en som passar till Roje och mig med upplägget, ridvägar och musiken än om vi skulle köpa, hyra eller låna en kür av någon.
Ända sedan jag var liten har dessutom Harry Potter-filmerna suttit mig varmt om hjärtat så det blir ju en liten personlig touch på det hela.
Hur det än blir, rida kür eller inte, är jag hur glad som helst. Tänk att jag och min bästa vän ska få göra detta ihop. Vilken dröm! Älskade guldponnyn. ❤️
Här kommer bilderna från Freis livs andra tävlingsstart!
Dom är tagna av bästa @tildeli ❤️
Vi slog till med 68,214% i Lätt B:1 och hamnade på en fjärde plats precis utanför placering. Har skrivit mer i förra inlägget om hur det gick.
Frei och lillasyster Alicia❤️
Att vara ung och oerfaren är ingen härlig kombination när man utsätts för nya utmaningar som man samtidigt är rädd och spänd för. Därför är jag extra stolt över Frei som i onsdags var på sin andra tävling någonsin. Speciellt när han till och med sköter sig bättre än många äldre och mer erfarna hästar. Vi var i Björkliden och startade LB:1. Det blev med andra ord längre tid på vägen än tid på tävlingsplatsen, hahah. Vi blev lika snopna som förra gången i Sörmon när vi var klara. Vi är ju vana med Rojes tävlingar som tar en hel dag och startar två stora klasser. Med Frei är det bara en miniklass som nästan är över så fort domaren har gett startsignal!
Trots alla intryck, domarkur, blommor, publik och högtalare höll han sig i skinnet hela tiden. När Frei blir spänd och taggar till blir han faktiskt inte skvättig eller springig som många andra hästar ofta blir, Frei blir istället långsam och ganska trög. Han är inte den sortens häst som flyr ifrån det han är rädd för, han vill stanna och undersöka och ta sin tid medan han reflekterar för sig själv om detta verkligen kan utföra en fara eller om han ska strunta i det tills vidare. Därför resulterade det i att vi var ganska störda genom programmet av att Frei stod emot och ville stanna här och där mitt i de olika momenten.
Några längningar i trav fick vi inte till. Jag har det jättesvårt att rida Frei i trav, jag vet inte vad det beror på men jag antar att det har att göra med att han är skumpig. Väldigt skumpig.
Men om jag någonsin ska bli bättre på det måste jag fortsätta träna på det. Freis trav är bra i överlag, men den är inte särskilt stor. Dock är den helt klart bättre i grunden än Rojes. Förhoppningsvis lyckas jag utveckla den till något ännu bättre med tiden och kunna göra svåra rörelser till fina rörelser.
Men tills dess är det mycket fokus kring grunderna och det mentala. Efter att vi har varit iväg på fler tävlingar med honom kommer han förhoppningsvis kunna hålla sig mer avslappnad och ta hjälp av tidigare erfarenheter som tävlingarna gett oss. Dessutom kanske vi även har några safe-cards att stödja oss på som vi samlat med tiden.
Jag såg även på videon från vår tävlingsritt att det inte alls stämde överens med min känsla jag hade. Känslan var att jag fick rida för kung och fosterland för att bara få honom att gå ett enda steg, men det syntes inte i filmen. Jag fick ibland sparka till lite för att han skulle bli mer uppmärksam på mig, men då syntes det bara att han blev lite ostadig i formen på videon. Jag som nästan skämdes över att ha behövt använda så pass stora hjälper inne på banan, hehe.
Om man kollade väldigt noggrant kunde man se att han visade tendens till att vilja bryta av i hörnen för att titta på blommorna, hahah. På Frei känns det nästan lite instängt och trångt att rida på en 40 metersbana, därför vill jag prova LB:2 som går på 60 meter istället. För som det känns just nu hinner vi bara ta två galoppsteg och så är vi framme i andra änden redan!
Trots instängdheten såg han för i övrigt inte alls trög ut. Kanske att det var lite platt allting, men det var bara för att han var spänd. Det får man leva med på andra tävlingen tillsammans.
Vilken fin och duktig häst jag har!❤️ Om det fortsätter såhär kommer det gå galant.
Men nu vet ni vad vi kommer kämpa med här hemma framöver. Tempoväxlingar!
Fler bilder från tävlingen kommer snart! Min kompis hängde med och fotade lite samtidigt som hon hjälpte till en hel del också. Guld värd är du Tilde❤️
