RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-11-01 10:12:29

Another CyborgManifesto

(no title)

2019-08-12 14:03
Från [email protected] (Chris)
Vi är tillbaka i stugan vid havet och jag skriver havet havet havet för här förvandlas allt till hav. Blåsten river utan uppehåll i tallen och i slyn, ute på udden skjuter vädret blixtar i vågorna. Som vanligt tog det några dagar att vänja sig men nu finns inget annat. Årets kor är svarta, de betar som hästar med spelande nackar. Min mor min mor min mor försöker jag, men jag vill inte skriva om min mor. Jag läser om en annans istället. Mödrar önskar och fäder stjäl, eller om det var tvärtom. Hur ska man veta till sist vem som gjorde vad? Tanken följer strandkanten, sen bryggorna och ljungen. Blåsten gungar den häftigt, den blir också till hav. Till ryggar; bär vidare; min mor min mor min mor. Den grå himlen lyser. Jag ser ju inte ljungen här från köksbordet men jag vet. På kvällarna tar vi varsin vindjacka från krokarna i hallen och vandrar ut på klipporna mot Kråkerön. Jag har som en rytm i huvudet jag inte kan bli av med. Alla meningar inleds och slutar likadant. Min mor min mor min..
     Vi försöker sitta ner och titta på solnedgången men hon går alltid ner i bank – jag minns inte vad det betyder. Vädret förblir detsamma, mitt favoritväder, sol och blåst. Allt förvandlas till sig själv, löses upp och fortsätter. Samma tempo, samma väder, himlen flammar inte nu. På dagarna skänker solen sin värme lika till ingen speciell. En sjöfågel dyker ner bland blixtarna och jag försöker igen.
     När solen försvunnit bakom jorden går vi tillbaka mellan klippsnåren. Det sista dröjande skumrasket håller dagen fången lite till innan det spricker och släpper in nattens oöversättliga stjärnmörker. Kan min mor se det här? Fast mörker är det vi inte ser. Jag ville ge henne min lycka så hon slapp vrida sig om nätterna men hon ville inte veta av den sort som gjorde mig lycklig så jag lät bli.

En värdelös syssla

2018-09-27 11:50
Från [email protected] (Chris)
En tom scen så när som på en dörr i en dörrkarm placerad mitt på golvet. Dörren är stängd. Två personer pratar på samma sida om den slutna fyrkanten.

- Men det är väl en modern tid nu? Allt det där gamla spelar ingen roll.
- Spelar och spelar.
- Komma och gå som man vill. Dörren är öppen. Eller stängd.
- Öppen, eller stängd.
- Bara de svaga tror att nåt spelar roll.
- Vad gör vi här?
- Jag är min egen aktör, jag lägger bara handen på handtaget här, jätteenkelt, se.
- Jag ser hur du lägger handen på handtaget där. Det ser lite ansträngt ut.
- Min hand är lätt som siden, jag kan lägga den var jag vill.
- Det tror jag inte på.
- Bara de svaga har svårt att tro!
- Om jag lägger handen där är jag alltså inte svag.
- Precis.
- Du måste ha en härlig tillvaro som tror på allt.
- Ren viljestyrka.
- Och kanske en gnutta tur?
- Tur och tur! Jag lämnar inget åt slumpen. Om jag vill ha dörren öppen lägger jag handen på handtaget och öppnar den, och vill jag ha den stängd gör jag bara hela rörelsen igen, fast i motsatt ordning. Jag bestämmer över riktningen, jag är min egen regissör.
- Jag är min egen sufflör..
- Vad menar du, va?
- Sitter i skuggorna och viskar åt mig själv.
- En värdelös syssla, gå genom dörren!
- Tvivlar och tvekar. Går framåt, sen bakåt. Sticker näsan ut i scenljuset men backar sakta in i byxan igen. Jag säger fel hela tiden, snubblar på mina egna ord.
- Stadigt – så här

Sidenhanden trycker ner dörrhandtaget och kliver demonstrativt genom öppningen och ut på andra sidan. 

- Såg du hur jag gjorde.
- O ja du ser nöjd ut.
- Nöjd och nöjd! Det blir man.
- När då?
- När man tar saken i egna händer. Som jag. Jag tar allt i mina egna händer. De här händerna / håller fram två knutna nävar / är som skapta att ta tag i saker. Jag är som Atlas! Håller hela världen uppe. Eller nere om jag vill.
- Mina händer darrar.
- Ja se människan.
- Det kanske är den nya tiden som drar in / kikar genom öppningen /
- Kom nu då, jag är trött på att vänta på dig.
- Jag vet inte, det kanske inte gör nån skillnad.
- Ett stort kliv bara, rakt igenom, pang. Sen är det gjort, du har tagit tag i saken. Eller foten. Ett litet steg för dig men ett stort steg för, ja, du vet. För oss finns inga gränser.
- Tänk om det drar då?
- Om du är rädd för lite vind har du inget här att göra.
- Gräset är inte grönare har jag hört.
- Hört och hört!
- Jag vill bara försäkra mig om att allt arbete inte är i onödan. Säg att jag tar sats och tar mig över där / pekar på den imaginära tröskeln / bara för att fortsätta rakt in i nya skuggor, på samma gräs, med samma gamla omoderniteter flåsande i nacken.
- Jag lovar. Vi kommer få det bättre här. Allt jag vill är att ge dig en annan möjlighet.
- Ok, nu kommer jag.
- Ja!
- Nej.
- Jo nu!
- Jo.. nej.
- / ilsket/ Jag kan känna den nya tiden bli gammal bara av att vänta på dig!
- Förlåt.
- Bara de svaga säger förlåt.

Sidenhanden lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Darrhanden blickar förtvivlat genom fyrkanten in i ryggtavlans mörker. Flera minuter passerar. Efter ett tag lägger darrhanden handflatorna mot träkarmens obehandlade material och börjar undersöka den. Trevar uppåt och nedåt. Flera minuter till passerar. Till sist tar darrhanden några steg åt sidan, och går sedan runt dörren på utsidan av karmen. Förvånat ser darrhanden ner på sina fingrar som utsträckta mot den andra kroppen vibrerar i luften.

Mellandagarna, fortsättning

2018-06-06 21:16
Från [email protected] (Chris)
Från hörnet av denna inrättning betraktar nuet nuet. Samma som för sex månader sen. Samma som år noll. Från hörnet stjäl man ordens innebörd men inte deras ordning. Korna råmar, trasten drillar, havsvidden ligger tung under saltet – mot öppningen blåser suset i öronen så hårt att det bara går att koncentrera sig på den. Havet öppnar sig. Jag blev kvar. Fastklämd i nuets ovissa glipa mellan gårdagens stenskiva och det som kommer bli i morgon. Det som inte går att ändra och det som ännu måste förstås som ett hopp. Jag menar, också, kärleken. Helt konkret sitter jag i ett hörn i en soffa och ser utan en känsla av förpliktelse på min tid här som en som måste berättas. Konkret är ett var ett när, när?, jo nu. Nu, år noll, ett valår – jag ser som om jag aldrig kommer behöva förstå vad jag har sett, jag ser bara det som syns nittio grader åt höger och nittio grader åt vänster, bort från hörnet. Och hör. Jag tror kon vill in, så nära hörs den. Bakom är det rosor på tapeten. Jag betraktar dem som ett sätt att stanna kvar i glipan. Bli just nu. Bländas av nu om tvåtusen år till. Våren gick ju så fort, vi satte våra fötter i det där luftslottet men hettan svalde häggen och syrenerna med hungern av ett helt folkslag. Hungern gjorde alla andfådda. För närvarande vill jag inte tänka på allt som gick så fort, det vore att missförstå potentialen – jag menar alltså att det inte gått klart, det som gick, det går ännu i – inuti. Jag tänker på potentialen i ingenting samtidigt som jag betraktar nyponrosorna, samtidigt som jag tänker på nu om tvåtusen år, samtidigt som nuet fönstrar sig själv.

För sakens skull

2018-03-11 17:32
Från [email protected] (Chris)
Jag springer. Jag sitter ner, jag reser mig, jag springer. Över sidor, över fält. Längs med viken, sen vänder jag. Jag tar samma sträcka tillbaka, utom i dag, i dag sprang jag över bron. Mina lår orkade inte, jag har suttit för mycket. Baksidan spänner, som pianovajer, jag stretchar och tror att något ska gå av, senorna brista – jag tror det är åldern, jag tror verkligen det. Det gör inget, jag springer ändå. Jag tror att allt är arbete sa P. Det tror jag med men det gör mig glad nu, det är en bra sorts arbete, rätt sorts, det som börjar i mitten, tar sig ut, det som inte är funktionellt, allt det där falska alla harvar med, alla måste harva med – jag måste x för att kunna y, ja, men det finns annat också, ärligt arbete finns, det som börjar någon annanstans, i något annat, upptäckarlust heter det. Avtäckarlust. För sakens skull. Ja.

Mellandagarna

2017-12-27 20:40
Från [email protected] (Chris)
Nåja, i det här rummet sitter jag nu, och här sitter jag fast. Det är för att jag sitter här som jag inte sitter någon annanstans, och han, ja han där, han sitter också i samma lilla rum med julblommiga gardiner och en prunkande kaktus, men han sitter inte med mig, nej inte alls, han sitter där med sig själv. Jag här, han där, framför, eller bakom, varsin skärm, eller bok, eller annan förströelse, eller det vi kallar arbete. Nu för tiden kallar vi allt för arbete, allt är ett projekt. Jag har suttit här i rummet mycket länge och nu är det för sent att slå sig ned någon annanstans. Jag har redan försuttit mig, det är märken efter mig i dynorna, min väldiga röv har gjort sig permanent hemmastadd, jag har allaredan lovat att aldrig mera gå, men gå har jag såklart gjort, jag har rest mig och gått, jag har redan vandrat vidare, jag har hunnit lämna den plats där jag var för att strax ett tag därefter befinna mig på annan ort, annars hade jag inte kommit hit, det är så det går till, det var så jag kom hit, man reser sig, man går, jag reste mig, jag gick. Jag gick hit, hit till min älskare. Det är hans rum. Han disponerar små rum runt om i världen. Till exempel det här där vi nu befinner oss, var och en för sig, jag här, han där, i skydd av varsin ridå, helt borta för varandra, trots att vi kom hit ihop. Sidorna i boken är ett hem utan ljus. Jag bläddrar och bläddrar, det går framåt, utom ibland, då det går bakåt. Han slår på sina tangenter, och på mina, fast det vet han inget om. Vi sitter bakom våra apparater, våra små händer som håller i små saker, vi håller oss i oss själva, i våra egna tingestar, inte i varandra och varandras, här sitter vi bra, var och en för sig. Det var ett jävla liv. Han skriver sig brinnande för att komma ut ur det, för att komma levande ut, han är inte nöjd med det han har, jag är inte nöjd med det jag har säger han, han vill också gå, han vill också vandra vidare. Gudarna vet vad det ska bli av mig då, jag som lovat att sitta still, här, jag som lovat att så att säga ha traskat klart en gång för alla. Vem ska jag begravas bredvid, det vill han inte svara på. Han vill skriva tills friktionen glöder mellan honom och orden, tills själva luften brunnit slut, tills livet verkligen inte har någon annanstans att ta vägen än framåt: dit vill han, det säger han, dit vill han ta vägen, framåt, och om jag följer med får jag göra det på egen hand, han kommer inte ha några över, han behöver sina händer för sig själv, vem vet vad man behöver hålla sig i i framtiden, just det, det vet ingen, inte han och inte jag, man kanske måste ha en hand över till sig själv, bort med tassarna, händerna i luften, andiamo, davaj, let’s go. Han skriver och skriver medan jag sitter här och passar opp, helt tyst, andas mellan orden, bläddrar och bläddrar, glöder, bläddrar, han skriver som för livet, alldeles för långsamt. Livet går så långsamt som blommorna vissnar, som havet slutar skumma, som tevattnet i bryggaren kallnar; det går, sen går det inte, först pinnar det på, sen hör det upp men inte plötsligt, nej, för då märkte man ju själva upphörandet, märkte hur det slutade, man la i så fall märkte till det och kunde hejda det och då satt vi väl inte här, om vi kunde hejda det, nej nej, vi märker ingenting och sitter kvar som två statyer. Vi är av marmor i det här rummet, två av nöd skillda kroppar karvade ur olika bitar sten, men dyrbar. Vi har det gemensamt. Vi passar inte ihop, inte han med mig och inte jag med honom, vilket gynnsamt sammanträffande, det är det vi har byggt hela vårt skenäktenskap på, denna lyckliga slump att inte vara förenliga ens med varandra, vi passar ihop bara på pappret, där passar vi perfekt. Vi har vassa kanter, de kan skadas vid kontakt, därför hör vi hemma på behörigt avstånd från varandra, man kan anlända en och en även om man reser ihop, även om man glöder, även om man tätt efter den andra stiger över samma tröskel in i samma rum. Snart måste jag ha en ny bok, innan den här tar slut! Så jag kan sitta här och passa opp, vända sida, ta mig framåt stillasittande, låta blommorna vissna utan att det märks och så vidare. Havet alldeles utanför med sina lakoniska svanar, vem behöver storm och vågor, eller den satans kaktusen som blommar! Som prålar så vulgärt mitt i vintern, mitt i det vita, tysta livet, mitt i stillaståendet på en piedestal mellan han där och mig här, vad tänkte den på som sög av vattnet, gjorde slut på näringen och slog ut i full blom medan frosten ännu sprider sig på rutorna till detta lilla eländiga rum dit jag gått och lovat aldrig mer att lämna, men till vilken nytta, ingen lyssnar ändå på mina löften, ha!, det är som om jag lovat helt mig själv, jag lovar mig, och det både dyrt och heligt: här ska jag bli kvar. Här lämnar jag mig, härifrån får ni karva bort mig med stämjärn, här ska jag dö och smälta samman med dynorna, de som redan luktar ruttet av tång, här ska jag bli ett med naturen, ett med produkterna av naturen åtminstone, inte med det faktiska levande landskapet, där hör jag inte längre hemma, i det finns bara plats för de som säkert existerar, och det av egen fri vilja. De som ännu går, som ännu blir till i sin rörelse. Ändå blommar det mitt i vintern. Mitt i den cykliska istiden, i kylpunkten, för någon mittpunkt finns det inte, det skulle vara graven då, men det är ju en slutpunkt. Den är vad som väntar honom där i slutet av framtiden, längs sträckan han ser framför sig, ditåt han är på väg, i den riktning han så enträget sett ut, som en enögd clown, som om det inte fanns några alternativ, som om livet var ett projekt på samma sätt som arbetet, som nu allt, som den här relationen till exempel, en syssla att klara av, en uppgift, något att passera med resultatet godkänd eller icke godkänd, något man kan bli klar med, en gång för alla lösa, något som har en belöning, som om slutet inte kom lika till oss alla. Där finns graven som en evig sanning; hit men inte längre. Jag som redan funnit min och det bara genom att sitta still! Om han bara kunde lyssna på mig. Om jag bara hade varit hans fru, då skulle han ha lyssnat på mig, om han förärat mig det, den statusen, den ställningen i och utanför detta lilla kyffe, om han kunde se på mig som män ser på sina fruar, i alla fall de nya fruarna, de som inte hunnit bli gamla och mossiga, de som rövarna ännu inte hänger på, då hade jag sagt honom detta, att graven finns i slutet av framtiden eller början av eftertiden vare sig han vill eller inte, vare sig han skriver eller inte, vare sig han brinner, glöder, tiger, karvar, dröjer eller skyndar, vare sig han sitter där eller inte, vare sig jag är fru eller älskarinna eller ihjältigen: han kommer inte undan. Men dit ska han alltså nödvändigtvis ta sig, in i framtiden, och mig tar han inte ens med, jag sitter här med min bok och vänder sida efter sida under filten. Tapeten flagnar bara jag tittar på den. Elden falnar. Nu tar han sin flaska, nu tar han en klunk, nu ställer han tillbaks den på bordet. Tystnaden har aldrig varit så här tyst, jag riktigt njuter. Å den som kunde njuta som jag, om han ändå kunde njuta.

December, en häger och en trast

2017-12-09 15:20
Från [email protected] (Chris)
Klockan är tre. Solen går ner och lyser sitt sista på ovansidan av molnen, som därmed ser ut som snöklädda berg. De reser sig bakom punkthusen i Årsta. Jag vet hur det kommer gå. Snart är snön rosa, sen är det natt. Natt strax efter tre, till åtminstone början av mars. Skatorna jagar över himlen i flaxande uppbrutna streck och i toppen av en spenslig björk sitter en tanklös koltrast. Den vet inte att grenen är så tunn så tunn, att trädet bara är ett stadsträd som växer där på nåder. Så här års sjunger inte trasten.

Tiden går åt till att pendla. Två och en halv timme i varje riktning, den sista halvtimmen till fots. Genom slask om det är så, annars sol, regn, snö, torka. Vattnet har nu stigit och den sista lilla åsen ut mot ön, den som är precis en bilbredd i vidd, tycks ha sjunkit neråt mellan vassruggarna och brutit öns förtöjning. Varje dag när vi ska hem sitter en häger mitt i vägen där och stirrar ut över sjön. Den är grå, även sjön. Den ser för stor ut för att höra hemma i Sverige, björken utanför köksfönstret i stan hade knäckts av en sådan tyngd. Den tar några kliv på sina långa ben och lyfter motvilligt när vi kommer.

Ön i sig är en motvillig plats. Något stretar där, stramar. Emot, jag lämnar det. Jag rör mig mellan två öar, den här och den där borta, mellan två punkter som sakta graviterar mot varandra, spiralformat närmar sig, genom ett nytt fält. Kanske blir det en mitt. Kanske, också, en kollision. Jag bär den första till den andra och den andra till den första så att det är de, inte jag och de, som har en relation med varandra. De dagar Emma kör bil lyssnar vi på The Knife eller hennes pappas bil-cd med titeln Jazzå.

Ljud, september

2017-09-11 18:16
Från [email protected] (Chris)
Av allt man kan skriva måste något vara rätt. Något som liksom en sång plötsligt ska börja och som man därefter kan fortsätta på. En melodi så naturlig att den finner sitt eget slut. Någonstans i det oändliga havet av all världens möjliga kombinationer, av ord, ljud, ljud och stavelser, någonstans i soppan finns en upptakt som kallar på mig. Så tänker jag mig det ensamma geniets arbete, en lykta som lyser som en punkt över vattnet och som plötsligt uppenbarar sig, tänds. Av en osynlig hand, fast den ska vara min. Min som sedan födseln och i botten av mitt medvetande, så djupt ner att den varit omöjligt att upptäcka men ändå i kärnan – jag! – min hand som tänt detta ljus och som nu ska vägleda min penna. En självdefinierande hemlighet som letat rätt på mig. Man revar eller ror, gör vad som behövs. Sakta tar man sig mot sin hemlighet, vägledd av en hand och en vind, man känner den i håret så snart man kliver utanför dörren. Dörren är ett papper som öppnas eller stängs, kasta orden genom den, se vilka som överlever. Det är orden som tar sig genom dörren som en slingrande kakafoni som får vara kvar. De som rymmer graciöst, ut på pappret och till andra sidan. Håll upp ditt papper som ett segel och låt vinden ta dig med. Jag vet att det inte är så det går till, men ändå ibland: en vind.

En vecka in i juni

2017-06-10 23:10
Från [email protected] (Chris)
Varför är grönskan så tung? Så tung redan, hänger ut i vattnet, våta blad som trasor, som om grundvattnet samlats där, är det därför det är så låga nivåer, för att alarna dricker? Törstiga alar, hängande sväljande grenar, så lite vatten i vattnet, det är någon annanstans. Allt är fuktigt, himlen kommer rusande ner, stora tunga droppar i ölen och i håret, det blir lockar till slut, stora runda loskor som rinner ur himlen, alarna som suger upp dem, horisonten blöt och hård, redan redan, vi har inte hunnit springa ut, vi har inte hunnit alls. Samma sommar varje år, den börjar för snabbt, mitt i den kommer regnet och träden växer ur sig själva, bron i skogen är hal i träet, fuktig och hal, vi har precis hittat den när himlen öppnar sig – ljusen, månen, molnen – himlen öppnar sig så vi kan se dem passera mitt i sommarnatten ovanför, det är mörkgröna tunga trasor som far över himlen. Varför far de över himlen? Varför hänger de tungt ner i viken.

December

2016-12-28 16:35
Från [email protected] (Chris)
Bara dagar återstår. En tunn liten is simmar på viken, änderna i cirklar mellan vattenslöjorna. På himlen brinner solnedgången i rosa alldeles för tidigt varje eftermiddag. Dygnet räcker bara till att sova så jag sover. När jag vaknar läser jag några sidor, sen sover jag igen. Sista gången jag slår upp ögonen har det mörknat och fönstren på Bergsunds strand lyser som gula luckor i en svart adventskalender. Högen med böcker krymper, mitt tempo är rasande nu. Partiet, Levande vatten, De polyglotta älskarna. Larsåkes utredning om Anna Lindh och sen Innan männen. Innan den nionde januari vill jag hinna allt men jag vet att jag inte kommer. Ingen kommer, dygnet är mörkt, bron går upp och ner, man måste dricka vin också. I går var E i stan, älskade älskade E, så vi drack Chablis och åt sådan där krabba med mjukt skal. Allt bara, in i munnen, ben och skelett och ögon. Livet går lite upp och ned sa hon. Ja sa jag, men man lär sig. Hon sa att barnen ger henne en paus från sig själv och jag tänker att hon antagligen är världens bästa förälder och sen tänkte jag att jag måste sluta att ha paus från mig. Jag tror att det här var året. Det är skönt att det är över och jag är glad att det var.

November

2016-11-22 15:19
Från [email protected] (Chris)
November gör allting omöjligt. Hallen är full av grus, och sulorna, och den stora oformliga massan i huvudet som borde växa, eller krympa. Grus i högar och mellan kuggarna. Själva luften innehåller ett fint lager småsten som lämnar ärr i ansiktet vågar man sig ut. Trafiken står still i sirapen trots att den första snön smälte bort, bakljusen ringlar sig över Liljeholmsbron, någon står på den och skriker. Ett kort tag tror jag att det är jag innan jag upptäcker att det är det. Icakassarna står vid mina kängor, som förresten kostade 750 kronor att reparera och jag sa jaja mycket hårt på grund av den jävla miljön, vid mina kängor med hela blixtlås stod Icakassarna med fryst makrill som inte direkt riskerade att tina det närmaste halvåret och den gav inte ett smack i att jag skrek rakt ut över viken. Era jävlar vrålade jag såklart inte, vem orkar möta sig själv. Nej då. Tyst såg jag och de andra som väntade ut broöppningen på medan sandpråmen gick genom det lergrå vattnet. Det var gruset som skulle spridas ut i mörkret, sakta gled det in mot stan. Ingen av oss försökte stoppa den bittra kaptenen, vi kunde inte ens se in i hennes hytt. Sen stängdes bron lika lydigt som en jäsande deg, ren mekanik bara, vi sköt upp axlarna hela vägen till hjässan och steg ut över gapet för att glömma hela skiten. Sen gick torktumlaren sönder. Sen kom en jättestor räkning som jag bara har mig själv att skylla och sen gick strängarna av. Hur ska man orka möta sig själv när november gör en omöjlig. På fredag ska jag fara till det grå grå havet och gå i den gamla släken.

I efterhand, oktober

2016-11-07 10:47
Från [email protected] (Chris)
Oktober kom och gick. I Lisas handfat fanns en liten fläck som jag i en vecka försökte gnida bort. Den satt där den satt. Katterna låg under sängen och tittade man in på dem väste den grå förfärat. Den röda vände rumpan till och kom inte fram förrän jag packade min väska, tackade för besöket och for hem. Göteborg var regnigt och kallt, Stockholm ännu kallare. Årstiderna glappade i år, från sensommar till vinter på bara några veckor. Nu fryser svanarna i viken och snön singlar uppåt. En stor fågelflock rör sig mellan träden vid vattnet, som om de inte kan bestämma sig för var det är bäst att frysa ihjäl. Inomhus är elementen varma men jag är kall om fötterna. Jag vet att jag borde gå hemifrån, sitta bland folk, höra sorlet, tjuvlyssna på andras bekymmer. E ska ringa från London, jag ursäktar mig med det. På bibliotek kan man inte prata. Snön yr och ljuset är vitt, jag öppnar och stänger ett dokument. Brygger mer kaffe, läser ut en bok. I går läste jag ut en annan. Jag har börjat läsa med en blick, den stör mig ibland. Jag registrerar: punkterna och satsradingarna, namnen, tiden. Negar Nasehs De Fördrivna. Fin Durasstämning tänkte jag, kalla karaktärer. Man fick inte komma dem in på livet, kände inget för dem. Jag älskar också att stapla meningar. I ett annat dokument har jag samlat saker jag minns om kroppen. En studie i förakt men inte bara mot den, så många delar som hänger samman, så många som inte sitter ihop alls. Meningar på meningar, rad efter rad. Öppna och stänga, brygga kaffe, sova, vakna, börja om. Innan jag börjar har jag inte en klar tanke om vad det ska bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är dåligt att bestämma sig eller bra. 

Sensommar, september

2016-09-15 07:37
Från [email protected] (Chris)
På kvällen är tåget nästan tomt och Östgötaslätten blänker. I Linköping tittar jag upp och tänker att jag, ja vad, jag tänker att jag i alla fall saknar Eff. Jag vaknar på ett vandrarhem i Motala gamla industriområde. September är varm i år, sommaren tar inte slut. Till och med jag längtar. På verkstadshuset mitt emot sitter en stor skylt. Här ska bli kulturminneslokaler, restauranger och kaféer, det gamla finns inte kvar. Tegelbyggnadens stora fönster speglar sig i en bit av Boren som rinner förbi. Jag har ont i magen, aptiten försvunnen. Två paket cigg om dagen, det var ju inte klokt, det är så stilla att jag måste gå ut. På Netto köper jag frukost, på vägen tillbaks klappar jag en hund. Någon annan lever. Jag spelar en gammal visa, en väldigt gammal vals, och tänker på att gå i skogen, på att spela flipper, på att jag borde leta upp duschen. Daggen ligger på plastmöblerna utanför mitt rum. I går dödade jag en spindel och bäddade sängen själv. Alltid någon annan som bäddar sängen annars, jag fnissar och känner täcket mot huden. Spindeln var för stor, nu kommer den jaga mig i mina drömmar. Redan en gång den här veckan har jag drömt om jättespindlar, och att jag skällde ut Åsa Linderborg. Man känner i hela kroppen att man varken ska döda eller skälla. I övrigt är det inte mycket som känns i kroppen men huvudet svämmar över. Jag är för lång för spegeln på rummet.

Sista arbetsdagen, första augusti

2016-08-01 15:12
Från [email protected] (Chris)
Den sista arbetsdagen är en onsdag, vi kommer in sent med varsin ångest jag och A. Hon för att jag ska gå, jag för att hon inte är kvar när jag kommer tillbaka. Tassar på tå ett tag, pratar om hemgjord nutella och ett eller annat köksexperiment jag aldrig skulle få för mig att genomföra men vi är olika. Ibland har hon med sig till mig, en juice, en kräm, något hon bakat i helgen. Det är öde och solen vräker ner. På kontoret är det kvavt och jag vill bara gå hem. Efter lunch står jag inte ut längre, börjar packa mina tomma matlådor, en gammal programmeringsbok, slänger tandborsten jag alltid har redo, tänker att det första jag ska göra efter jul är att köpa en ny att ha i lådan men jag vill inte tänka på att någonsin öppna lådan igen. Jag vill stänga den och gå. Korridoren och labbet är tomma, semestertider, någon annanstans finns resten av verkligheten. I tanken är jag redan på restaurangen på Rådmansgatan, på tåget mot Göteborg, på båten över till Hisingen, i armarna på Sällskapet. Simone Weil säger handla, inte för ett mål, utan på grund av nödvändighet. Jag vet inte om det är nödvändigt men det känns så, en livstid att avgöra skillnaden. Och för att älska måste man ge upp kärleken. Om jag vill äga är det inte kärlek, att bli besatt inte av ömhet utan av sig själv, jag läser och läser och väntar på att förstå och efter ett tag, i skuggan vid badplatsen där klipporna smyger ut i havet, gör jag det. Allt jag trodde var kärlek var bara konsumtion. Förbrukning, bli förbrukad. Marknadsmässiga avtal mellan olika starka parter som förhandlar om status och makt. Sex mot trygghet. Känslor mot pengar. If you like it then you should have put a ring on it. Brännmärka, vilket skämt. Solen dränker Kista i skarpa skuggor och jag stänger av mailnotiserna, kramar A länge och går hem med mina privata pinaler i en konsumkasse jag nästan glömmer på tunnelbanan så lite jag bryr mig. En solrand har börjat synas på fötterna, när hände det, en fräken också och en glimt av det inre. Nu ska jag bygga något annat ett tag.

I säkert förvar, juli

2016-07-06 12:06
Från [email protected] (Chris)
Dagarna är långa och tråkiga, på kontorsstolar, köksstolar, pallar i gallerian. Solen värmer vid träbordet vi hittar på lunchen, en geting som landar i maten. A viftar med gaffeln, jag fladdrar med gälarna. Jag har så mycket att säga men sväljer det. Kan inte skilja på vad som är mina hjärnspöken, på vad som är min egen privata skada och vad som skadar från utsidan. Privat är den ju inte men jag har tagit den till mig. Mina skor blev halvt förstörda i ett regn och nu färgar de av sig mot skinnet. Ständigt svärtade fötter. Ibland är jag stark, upprest som en tiger, ett lejon, något slags stort kattdjur som vet skillnaden på att vara mjuk och på att vara underdånig. Vi går in igen och slänger plastbesticken på vägen. Kista är tomt, SL kör sommartrafik, lunchrestaurangerna stängda och släckta. Jag bygger en databas. Elektromagnetiska spolar, kretsar, livsvisdom. Tricket är att inte förvänta sig något. Inte dela ut sig själv för tidigt, aldrig räkna med att interfacen går upp. Att bekämpa sig själv är för jobbigt säger sällskapet men det är inte lätt att veta vad som är värst. Att bekämpa eller bli bekämpad. Var går gränsen för att stå ut? Frihet/kamp, släppa in/bli bestulen. På kvällarna läser jag en väns essäer och jämför trettiofem med tjugofem. Inte mycket har hänt, allt har hänt. Vi går längst ut på ön och badar. Jag badar förstås inte men är närvarande vid händelsen, håller handdukar och hoppet i ett stadigt grepp. Steg ett är att hitta hoppet, erövra det, behålla det. Sen sitter vi på en gammal fleecefilt och dricker cava medan sandpråmen långsamt skrider genom viken med solnedgången speglad i skrovet. Aspudden lyser, ögonen, det surrar av knott och det outtalade. Jag tänker att det är okej så här. Allt behöver inte sägas högt. Det är juli i vakuumet strax innan semestern och orden kommer finnas kvar, vi säger dem inte nu, inte riktigt än. Clarice Lispector startade en brand när hon rökte i sängen. Jag vill starta bränder, jag vill få dem släckta. Dagarna sträcker ut sig till långt in på nätterna och tills vidare förvarar jag gnistorna säkert.

Dear Dick

2016-05-28 11:51
Från [email protected] (Chris)
Till det stadiga dunket från tvåtaktarna i Pålsundet läser jag I Love Dick på svenska och engelska. I sängen på Holmen i en utspridd röra av anteckningsblock, dator, telefon, dagbok, pennor, täcken och kuddar tar jag mig igenom texten några sidor i taget i ett ryckigt intervalltempo. Detta måste bearbetas. Jag slår upp Polyanna och lyssnar igenom Going, Going, Gone. Varje passage är uppslukande. En riktigt bra mening slutar inte som man tror att den ska. Mellan E:s vikningar och mina finns nu knappt en enda sida kvar utan öra i den engelska utgåvan. En vanlig bra bok läser jag i svep men det här är ingen vanlig bok och don’t you think it’s possible to do something and simultaneously study it? If the project had a name it’d be I Love Dick: A Case Study. Om mitt projekt hade ett namn skulle det vara Discovering I Love Dick Too. I ett ansökningsbrev skrev jag att det viktigaste nu skulle vara att förstå tid och rum bättre. When you’re writing in real time you have to revise a lot... every time you try and write the truth it changes. More happens. Information constantly expands. Sanningen utvecklar sig framför våra ögon under tiden vi skriver, bakom oss medan vi dekonstruerar den, stöper om den, missförstår den och slutligen tror oss förstå. Efter några dagar byter den skepnad igen men blir inte mer sann, eller mindre, bara ny. Jag läser i alla fall stycke för stycke, känner hur det rör sig i inälvorna och får syn på mig själv bland orden. Översättningen retar upp mig lite men det är för att jag inte kan tolerera närheten av mitt eget modersmål i det nya sköra jag precis upptäckt. Jag är inte redo att så attackartat förstå allt än. I trettiofem år har jag varit shackled to a woman, låst till en bild av kvinnan som inte är min, det är en hemsk liten bild, en symbol för allt som inte är liv, som inte är att leva, som är kontroll, renhet, återhållsamhet, lenhet, medgörlighet, skam. Män reagerar på kvinnors skam med två sorters förfäran. Över bristen där av eller över vårt självhat. Why does everybody think that women are debasing themselves when we expose the conditions of our own debasement?Vi skrattar. Ett trött skratt men vi skålar och lever om för vår rätt att ta reda på sanningen om våra stukade självkänslor. Världen är beroende av kvinnors skam och jag ligger i en skrynklig säng och känner mig för första gången fri från den, världen är ny och det har börjat regna men vi behöver den inte, inte, all tid som gått förlorad. Problemet är inte att göra sig av med skammen utan hur vi ska hålla oss uppe när vi unshackled us. Om stålet i hjärnbarken smälter och rinner ut, om stöttorna faller under skrovet. Om det enda som vi vet säkert skyddar oss lämnas på glömskans bakgård. Renheten och skammen skyddar oss från män och från kvinnor som kräver den av oss, och utan den står vi nakna på Sergels torg, Place de la Concorde, Himmelska fridens och Röda och lämnar ut våra skröpliga själar till vargarna. Men jag glömmer av mig, jag ligger ju här och läser och glor på mig själv genom ögonen på Chris. På Dick. I hate Dick. Jag hatar att jag behövde dig för att komma hit men det är en hämnd ändå, att få kliva på dig på vägen. And until we own our history, she thought, I thought, there can be no change.

Göteborg, maj

2016-05-20 16:04
Från [email protected] (Chris)
Det är maj, vi åker tåg. Våren brer ut sig som en grön leksaksmatta utanför, sjöarna som silverblanka femkronor i landskapet. Tre av oss på väg till den fjärde. Du kommer frysa i den där jackan säger L och det gör jag. Göteborg är sju grader plus och regn i sidled. Helgen innan låg vi på en filt i Vinterviken och drack vin medan solen gick ned och hoppet upp. Jag gör mitt bästa. Ibland kommer jag ihåg vem jag är. Solen sjunker, det gör inget att jag får skitiga fötter, har en sliten syn på den här kroppen, förväntar mig det värsta. Ibland kommer jag ihåg. I restaurangvagnen finns det riktig champagne så det dricker vi, och rödvin, och jag lånar I love Dick av E. Från första meningen är jag fast. Vi delar kanske namn jag och Chris men vi har inte mycket mer gemensamt. Klart hon har sina erfarenheter som kanske en dag även jag, men hon bär dem så stolt. Så upprätt, så insiktsfullt, så fast beslutsam att göra om sina misstag och bry sig ännu mindre. Jag önskar att jag var lite mer som Chris. Jag önskar att jag hade ett fort. Hon skriver vackert om att vara ett jag som beror av andra jag. Om att vara en kvinna som vill bli berörd och beröras, om att vara sådan och manövrera sig igenom en mans world av stenstoder och svikare. Jag dricker ur mitt plastglas och lovar att titta ut på Partille när vi passerar. Tänk er en tjock gröt och vek liten slev. Men jag lovar utan svar och saknaden som inte får finnas klättrar omkring som en apa på insidan. Till slut drunknar den och vi sover på guppande madrasser med sniffande katter tassande över trägolvet. Den grå lägger nosen i min handflata. Vem är du? Hur ska man veta det om ingen frågar. Det visar sig kanske med tiden. Jag klappar den lena pälsen och försöker somna om.

Am Meer, april

2016-04-20 17:27
Från [email protected] (Chris)
Jag for till havet, för fyra dagar sen. Till havet och vinden och sjöräddningens gula best. Regnet har hållit i sig konstant och på alla ledder, tills i dag. Nu lyser solen så hårt att knopparna brister och kulingen har lagt sig över vågorna. I hörnet vid muren bakom huset, där ödlorna gonar sig om somrarna, sitter jag i wifi:ts ytterkant och värmen. Småfåglarna lurar i magnolian. Vattnet är för nära för gladorna, de seglar inåt land. So much it hurts, I want your love so much it hurts, jag dricker vin från klockan tre och kaffe dygnet runt. Innan gästerna kommer för säsongen breder ensligheten ut sig. På Hamnkrogen pratar jag med en ny kille. Han är född nittonhundraåttiosju och vantrivdes uppe i Gällivare. För en månad sen flyttade han hit och nu mår han, säger han. Som fisken. Den jag får på tallriken är möjligtvis tillagad i underkant men Gällivare är trevlig och söt och oh, so much it hurts. En kvinna var det säkert även där uppe i norr. Lika bra att lämna skiten, lämna landsänden och allt. Han skänkte bort sin soffa. Jag beställer whisky och mitt sällskap en öl till. Vi grälar om något onödigt som båda kommer minnas. Osäkerheten härjar, pontonbryggan slår. Man kan inte tro det, påstår sällskapet. Ett dåligt samvete till. Jag plockar en kvist från en blommande hägg (eller är det vildäpple? E hade vetat) och sätter den i ett litet St Eriksglas. Den doftar löftesrikt trots allt, det blir kanske något till slut. I morgon far jag hem, först buss och sen tåg, hem till staden med skyddshelgonet.

Efter, mars

2016-03-15 13:49
Från [email protected] (Chris)
Det är mars nu. Igen. Vem säger något sådant? Jag borde tänka mer på Lotta Lundberg. Gräset har redan varit lergrönt utanför kontorsfönstret i flera veckor. Jag hör koltrasten om kvällarna. På lunchen rymmer vi från kontoret, jag och A. Hon ger mig en blick, det är samma blick vi gett varandra i generationer, den av uppgivenhet och ilska, av förorättad ilska över att behöva andas samma luft som de. Vi går ut. Man kan äta sushi eller sallad. Raderna av fönster gapar svarta och tomma, ihåliga som efter en lång vinter när allting frös till slut. När allting gick för fort och stod still och lungorna också frös i en lång kramp av väntan. Jag ska vara ledig sen. Jag ska andas sen. Om bara det här mellanrummet kan ta slut.

I tacksamhet, februari

2016-02-06 11:10
Från [email protected] (Chris)
Allra käraste systrar

Allra käraste ni. Ni som läser mina mail och finns på chatten 24/7, som ger mig era ord och tankar, som svarar mitt i natten och mitt på dagen, mitt i era egna helveten och glädjestunder, mitt i allt liv som pågår. Ni som känt det jag känner och tänkt det jag tänker. Ni som delar med er. Ni som bär mig genom ångesten och genom tvivlet när ingen ovanför svarar och ni som förstår att man måste be ibland. På sina bara knän måste man. Ni som accepterar att jag inte är starkare än så. Ni som själva krälat i smutsen och nöden, ni som vet att det går över. Ni som dricker vin med mig på Bitter Pills och skrattar och gråter och slår mig på låret och säger att ni vet hur det är. Ni som vet hur det är för att ni har brytt er om att ta reda på det. Ni som är tillräckligt orädda för att inte ge efter men tillräckligt varsamma för att inte karva när det är för sårigt. Ni som drar svärd för mig och förväntar er att jag drar mitt för er. Ni som ger av er tid, frikostigt och utan baktankar, som låter vänskap gå före äktenskap, ni som vill ha hela mig. Ni som vill svälja mig med hull och hår, ni som jag vill ge allt. Ni som ger allt tillbaka. Som aldrig skulle släppa taget om jag bad er hålla i. Ni, som jag aldrig behöver be på mina bara knän. Ni som ser på havet i stormen med mig, sjunger karaoke med mig, möter mig nyklippta och vackra och öppna, som kreverar av skratt i min soffa till någon gammal låt av Europe, ni som vägrar gå hem. Ni som följer med till Palma och till operan. Ni som skriver till mig om Lacan, om Ahmed och Jonasdottir, om er själva. Ni som helar mig och spränger mina gränser. Ni som kommer till mig med era egna sargade hjärtan och håller det i handen och ber mig hålla det ett litet tag. Ni som räcker mig handen och säger här: ta mig vidare. Ni som vill det jag vill. Ni som älskar som jag älskar. Ni som också har systrar.

 Allra käraste ni, tack.

I skräckköld, januari

2016-01-16 08:36
Från [email protected] (Chris)
Nu har jag vaknat av hostan. Ett virus lever loppan i mina luftvägar. Vandrar runt och härjar. Det går mitt i gatan och har sig, precis som vi gjorde i Umeå. Åh Sara Lidman. En naturkatastrof är hon, nödtorftigt överdragen med människohud. Öronen, näsan, halsen, luftstrupen, lungorna. Vi är inne på vecka fyra av vår relation, jag och viruset. Älskare har lämnat mig fortare. Gryningen stiger över Cementafabriken och det är så kallt att skorstensröken från någonstans på liljeholmssidan fryst fast i himlen. En ensam stjärna gnistrar, men det är egentligen en satellit. I går badade jag badkar, i dag dricker jag te. Vissa tider kräver extraordinära åtgärder. Efteråt blir man som en ödla och allt är tyst och stilla. Jag sa jag skulle ringa H när jag var frisk. Ses på den där middagen som inte blev av därför att jag hostar och rosslar och äter kortison. Vi bestämde att vi ska bli bättre på att ringa varandra. Höra varandras röst. Jag har slutat tycka om att prata i telefon. När hände det? Jag älskar ju att prata. Min mor, min far kortare, min bror och min syster, de är de enda jag ringer. Jag ringde faktiskt Eff innan jul också, det gjorde jag. Plötsligt vill jag ringa alla. Katta, Ingela, Anders. E som flyttar till Oxford i höst, på något geniutbyte i akademien. Då åker jag dit. Till i höst ska jag väl åtminstone kunna andas igen.

I köld, januari

2016-01-06 18:52
Från [email protected] (Chris)
Det blev ett nytt år, en ny januari. Eftersom vädret är det viktigaste kan jag rapportera att termometern visar minus tio och balkongen är täckt av snö. Pelargonskelettet från i fjol står ståndaktigt i sin nya vinterskrud. Jag fryser om fötterna. Det finns saker jag skulle kunna göra åt det. På juldagen kände jag en välbekant stelhet smyga sig på och på annandagen blev jag sjuk. Musklerna värkte och ögonen sved. Jag har varit sjuk sen dess. 2016 börjar med blödande bihålor, ett likadant hjärta. Det finns ingen bok för det här. Någonstans trodde jag att jag visste vad jag gjorde men utan en ledstång, en hand, en skrift kan jag ändå inte verifiera. Är det rätt? Är det fel? Är det snuskigt? Frank O'Hara hade vetat. Det är så tyst. Snön sväljer kanske ljuden från viken men inte från orkanen som viner här inne.

Da capo, december

2015-12-16 13:34
Från [email protected] (Chris)
Om nätterna är det svårt att sova och om dagarna att äta. Jag vaknar klockan fyra och kan inte komma till ro igen. Ligger med öppna ögon och ser ut i nattmörkret som inte kommer lämna oss förrän i april. Kylan kryper inåt nu men en ny sorts värme håller undan allt. Frosten på träden, på de små grässtråna runt gången utanför kontoret, på bussfönstret när vi far över Västerbron och hela stan svävar i de gulrosa morgnarna. Jag väntar på besvikelsen. Dagarna går. S är i Genève så H och jag äter ensamma. Vi lägger av oss våra jackor, halsdukar, extrakoftor och stickade långvantar och sätter pinnarna i ångande dumplings på små ställen längs Långholmsgatan. Hon går rakt på sak, det är så hon är. Vi delar en kanna te och tusen tankar. Om mindre än två år säger vi. Jag går hem genom kylan och mörkret till ännu en natt utan sömn, med svag hjärtklappning och stark längtan efter Pachelbels stråkar, högt för mig själv. Vill du ha allt? Ja svarade jag. Årstaviken kommer inte att frysa i vinter, jag känner det på mig.

I tysthet, september

2015-09-26 13:27
Från [email protected] (Chris)
Det är lördag och tyst. Den stora begonian vissnar långsamt i fönstret, plågas ihjäl av brist på vatten och kärlek. Jag älskar den distansierat. Mamma sa att det första skottet togs från Mormor Toras mammas planta.  Mormors mormor. Jag försöker förstå att det har funnits någon som var hon. Som jag på något sätt kommer ifrån. Urplantan har ynglat av sig genom generationerna och alla systrar, barn och barnbarn har varsin del av den nu. Den får inte dö men jag ger den inget. Varför ger jag den inget. Två nya skott står i en bunke vatten i mitt kök, jag tog dem för en vecka sen. Väntar på att rotas. Min syster ska få ett, det andra får vara min backup. Jag gick ner i arbetstid till slut. Gav upp, eller exploderade. Mitt hjärta höll på att sprängas av tempot och röran och hetsen. Jag stod i labbet och höll i en sladd och visste plötsligt inte varför. Vad jag skulle göra med den. Vad min tanke var och var den kommit ifrån. Sladden var kall mot min handflata och jag tittade på den och tänkte, nu får jag skriva ett mail och lägga ifrån mig den här. Lägga ifrån mig den här bördan som inte är min. Jag ska vara ledig på fredagar och eftersom det var fredag i går och jag var hemma känns det som att det är söndag i dag. Söndag, tystnad, vissnande blommor och Östanvik som tronar utanför, röd och tung. Ett stråk av sommaren finns fortfarande kvar.

I ren panik, Reimersholme, augusti

2015-08-17 21:34
Från [email protected] (Chris)
Känner ni? Det är sommaren som sliter. Den sliter med sitt sista andetag, sin sista sockrade suck. Det är nära nu. Solen rinner ner som honung genom lövverken, mellan stammarna, längs ryggraden på pendlare, motionärer, de sista semesterfirarna. Den slickar våra kinder, näsor och urringningar, värmer men bränns inte längre. Den suckar oss i örat, glöm mig inte när jag är borta. Jag är lika arg som i våras. När den kom och hetsade oss ut i för tunna kläder och för skarpt sken, väckte oss som trevande mullvadar. Nu minns jag knappt när allt låg framför mig så här när allt är bakom oss. Det är något paniskt i luften. Hetsigt utmattat av det som varit, förskräckt över att det redan tar slut. Ljuset som rasat över oss för att hinna rasa klart på vår korta lilla sommartid, nu ser vi kanten på fallet. Vinklarna sänks timme för timme och jordaxeln lutar sig bort. I våldsam förskräckelse stannar vi ute en kväll till och en till och ser när solen kämpar mot månen i sin långsamma excentriska vals bakom Västerbron och Essingen och bakom horisonten. Vi fyller luften med sentimental desperation, det är allt som finns att andas in. Griper efter värmen, uppvärmd hud, lugna hjärtan, efter varandra. Efter alla känslor för varandra. Det är nära nu. För varje kväll blir tiden kortare och natten sträcker ut sig.


Internationellt vatten, juli

2015-07-14 23:15
Från [email protected] (Chris)
Vi tar färjan över till Danmark. Eller Bornholm. Mamma undrar varför Bornholm inte är svenskt längre. Jag lovar att försöka göra något åt det. “Det vore bra” svarar hon i ett sms. Luften är sval och fuktig mellan solfläckarna men där är den nästan varm. Som en påminnelse om sommar, precis innan Öresundsvinden sveper in, tar med sig värmen, drar oss i håret och sveper ut till havs igen. Färjan är full av semesterfirande barnfamiljer. Föräldrarna stör mig. Sättet de aldrig håller käften på. De pratar oavbrutet i märkligt tillgjorda tonfall till sina barn, munnarna går i ett och i ett om tusen förbud som barnen ändå vet att de inte behöver följa. Låt dem förhandla sina godisbyten ifred. Låt oss vara ifred.

Vi sitter vid ett bord mellan två pensionärssällskap. Jag spanar efter kafeterian. Det måste finnas en? Skandinaver klarar inte passager över öppna vatten utan blaskigt koffein i pappkopp. Vi har för övrigt verkligen förträngt att Bornholm inte är svenskt, inte en enda dansk krona har vi med oss. Om jag inte vore så luthersk hade jag köpt vin också, det är olustigt med bilfärjor. Undantag Elvira, men hon går på vajer och även om hon slet sig kunde jag simma över till Hamburgön. Jag antar att man inte kan simma till små före detta svenska öar utanför Ystad som bara syns från kusten som en hägring. Ikväll ser vi bara vatten. Solen ligger inbäddad i ett stort blått moln och himlen är vit och disig mot horisonten. Kajkråkorna spatserar på terminaltaket, kraxar, fast vi kan inte höra dem genom de stora runda fönstren. Motorn brummar, det går precis att ana ett hävande och sänkande av vattenlinjen. Kråkorna kan flyga vart de vill. Världens vackraste stränder finns inom räckhåll men de väljer att stanna här, nära avfallet från hamburgerkedjor och glasskiosker.

M går ner till bildäck för att hämta en glömd plånbok. De ofrånkomliga semesterdetaljerna, huvudet som fylls av dessa logistiska checkrutor. Jag vill bara titta ut på horisonten när jag har chansen att se den hel. En del av mig är ständigt upptagen med att tänka på havet. Det låter ju inte klokt men det har alltid varit så. Det har alltid gjort ont. Det gör ont för att det är omöjligt. Jag kan inte äga havet, det kan aldrig bli mitt och av någon anledning gör det mig oändligt sorgsen. Klipporna i Bohuslän bryr sig inte om jag lever eller dör, saltet kommer fortsätta göra någon annans hud sträv och vit. Det är inte så mycket att jag vill äga stora ansamlingar vatten som att jag vill ha dess erkännande. Ja, du är en del av mig. Jag fångar dig när du faller i, bär dig i vågorna, lovar att återlämna dig till din mor, din mormor, din farmor. Till ditt ursprung. Man kan inte återvända till sitt ursprung. Jag kan inte bara åka tillbaka till Hässelby och Hamburgsund och hörnlägenheten i Malmö och tro att det ska vara som det var. Tro att jag skulle bli mig själv igen. Havet avger inga löften och finns inte till för någon. Jag vill inte tro att något som är så stort och så vackert, så plågsamt obegripligt och farligt inte finns till för någon men det är obevekligt så. Att något som jag älskar inte älskar mig, inte ens bryr sig om jag faller i. Att det bara är. Det ser likadant ut som när jag var liten men det är bedrägligt. Det är bara stort och tyst och sitt eget, vidsträckt och nära, enkelt att sticka foten i, enkelt att drunkna i. Det gör kanske ont för att ensamheten i de där linjerna aldrig går att dela. Det finns ingen gemenskap att hitta i våra enskilda ensamheter.

Vi har lämnat terminalen. Det blåser nästan inget men den långsamma havsrytmen känns alltid på ett visst sätt, Saltsjöns korta vågor på ett annat. Det var trettiotvå år sen jag var på Bornholm sist, min syster var inte född och mamma sa att vi bodde på östra sidan. Man kan inte bara återvända till gamla platser och tro att man ska återfinna saker där men jag kan inte låta bli att hoppas. Jag kanske hittar något när vi kommer fram.