Är människor som pratar om president Trumph släkt med dem som undrar vilken färg som är triumf?
Du vet att du har för mycket porslin i skåpen när du blir glad för varje glas som går i kras.
När jag vill göra något så brukar jag bestämma mig för det. Men efter att ha lyssnat till idrottare som berättar om sina träningsupplägg inser jag att detta är ett alltför lättvindigt förhållningssätt. De bestämmer sig inte. De tar beslut.
Saltkråkan har gått i repris på Barnkanalen i sommar och som alltid har det varit trevligt att följa familjen Melkerssons sommaräventyr.
Men en dag insåg jag plötsligt något. Trots att jag sett Saltkråkan sedan barnsben har jag fortfarande ingen aning om vem som är Johan och vem som är Niklas. Eller vem som är Teddy och vem som är Freddy heller för den delen. Jag undrar vidare om det finns någon som vet det? Skådespelarna själva möjligtvis undantagna. Spelar det förresten någon roll?
Vid närmare eftertanke finns det fler sådana radarpar. Vem är Kling och vem är Klang? Vem är Lasse och vem är Bosse? Britta och Anna? Dunder-Karlsson och Blom?
Fast Helan och Halvan kan jag skilja mellan.
Brunsniglar är som bekant en landsplåga (om ej av bibliska proportioner.) För den hugade kubbspelaren kan de emellertid komma till nytta. Kubben står nämligen stadigare på gräsmattan om man kletar fast dem i lämplig snigel. Det är för övrigt inte fusk.
Att kasta kubbarna sidlängs är däremot tveksamt och kan endast tillåtas för dem som har samvete därtill. Anser jag.
"Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud."
Promenad hem från barnehagen idag. Sträcka en kilometer. Tid en timme.
Detta hände igår. Jag är ute och springer. En mil med coaching från en mobilapp. Min vana trogen har jag börjat ganska sent, klockan halvtolv.
Hursomhelst, efter några kilometer kommer jag till långa raksträckan längs med riksvägen. Här närmar jag mig i rask takt en sen kvällsvandrare. Jag uppfattar att han är en yngling av gänglig modell och bär på en ryggsäck. Honom passerar jag alltså för att aldrig mer återse... tror jag. Men plötsligt hör jag hur någon börjar springa bakom mig och till min häpnad finner jag att nämnde yngling lägger sig bredvid mig. Armbåge vid armbåge.
I den surrealistiska situationen som uppstår fortsätter jag oförtrutet framåt utan att bevärdiga killen med en blick. Är han en galning? Han kanske får spel om jag säger något!
Så där springer vi. Två främlingar för varandra under augustimånens matta sken. Inte ett ord yppas. Det enda som hörs är klafset av ihjältrampade brunsniglar. Den gänglige ynglingen och jag. Han med ryggsäck och Converse. Jag med sista skriket från Adidas. Och jag vet bara en sak: så länge han springer måste jag springa. Jag kan inte vika ner mig.
Efter en kilometer stannar han och jag försvinner vidare i natten.
Lördag och söndag förmiddag ringer det som regel på dörren hemma hos oss. Lite för tidigt. Om vi hinner göra oss presentabla inom rimlig tid och öppnar dörren möts vid av ett tidningsbud.
Lördagskillen säljer Dagbladet. Söndagskillen säljer Verdens Gang.
Men det är inte den enda skillnaden.
På gatan bakom sig har lördagskillen slängt sin cykel.
Bakom söndagskillen ligger ingen cykel. Där står en Volvo på tomgång med en farsa vid ratten.
Visserligen tycker jag att båda gossarna tarvar uppmuntran men jag erkänner att mina pengar sitter lite lösare på lördagarna.
Men tyvärr lockar sällan tidningarnas första sida till inköp. Snarare avskräcker från.
Fast just idag var rubrikerna - och bilderna - innanför anständighetens gräns. Om tidningen var värd 25 spänn är en annan femma. Hoppas killen får hyfsad provision.
Nämnde jag förresten att lördagskillen ser ut att vara av "utenlandsk opprinnelse" - som just nämnda kvällstidningar brukar vara ivriga att påpeka.