Anders Lundblad

Nattsvart mörker och ångest, så känns det.
På insidan ett raseri som hon vänder än uppåt än neråt.
Men se där är bara nöd och mörker, en natt full av ångest.

I fjärran syns då plötsligt ett ljus. Ett ljus som närmar sig henne,
den föraktade.
Vem kan det vara i denna sena timma?

Då talar ljuset.
Orden flyter genom rymden på en strimma av hopp.
Och det oövervinnerliga mörkret, det alltid närvarande mörkret, ger vika.

Förväntan fyller hennes själ och hon spejar efter hans resliga gestalt.
Kan det vara Han som har kommit?
Till sitt eget folk för att bringa seger och storhet.

Själv har hon förstås aldrig sett Honom,
bara hört,
och hon känner heller ingen annan som gjort det.

Men hon vet i likhet med hela folket
att Han måste vara
en stor Konung, av Jesse rot och stam.

Med ögon slutna och ett sinne sålunda fyllt
av drömmar om troner, spiror och makt,
märker hon ej att ljuset nu nått fram till hennes egen tröskel.

Hon förstår dock inte vad hon hör,
inte en stämma lik dånet av väldiga vatten,
men gråt från ett spenabarns mun.

Förundrad öppnar hon långsamt sina ögon
och ser
barnet som ligger lindat vid hennes fot.

Hon ser men vacklar igen.
Hennes värld skakar och mörkret återvänder.

Så var det bara en dröm,
drömmen om konungen, av Jesse rot och stam, Messias.
Ty inte kan väl en konung?

Men i skymningen viskar då en tanke.
"Den som tar emot ett sådant barn
tar inte emot mig utan honom som har sänt mig."

Och i gryningen vädjar samma röst.
"Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn,
åt dem som tror på hans namn."

O mänsklighet, ställ dörr'n på glänt.
Det är advent.
Det är advent.

Marie, morfar och jag, Västanvik-76
Idag är det 30 år sedan min morfar dog. I mammas sparade papper hittade jag minnesord skrivna av P-A Sahlberg. Jag tar mig friheten att återge dem här:

Sixten Edward Lindell född 6 juli 1909 avled 28 november 1988.

Längs en människas väg genom landskapet är många milstenar resta. Somliga officiella och offentliga, andra hemliga och bara betydelsefulla för några få. I vår minnesteckning av Sixten Lindell ska vi påminna om de stenar, som rests för metodistpastorn Sixten. Lokalpredikanten i St Peters kyrka, Mauritz Lindells son. Livsvägen bröt fram i Fässbergs församling i Mölndal den 6 juli 1909. Metodistfamiljen i Göteborg såg Sixten växa upp som en av fyra syskon. Vägen från St Peter till Överås var inte lång. Fader Mauritz predikstol visade vägen till pastorsutbildningen och Sixten banade väg för sonen Rolf och sonsonen Tomas, till samma skola, för rustning till samma tjänst.

Så här långt synes livsvägen varit stadsbanad genom landskap av hus. Men efter avslutade studier på Överås 1932 tjänade Sixten i Rotebro och Märsta 1932-35, Bollnäs 1935-38, Trollhättan Tabor 1938-1942, Roma 1942-47, Vänersborg 1947-49, Fagersta 1949-55, Tranås 1955-63, Distriktsföreståndare 1963-69 och även efter pensioneringen i tjänst för kyrkan i IM, Alingsås och runt om i landet.

Ruth slog följe på vägen och barnen Eva och Rolf anslöt vid familjens egna milstolpar. I kyrkans församlingar från Bollnäs i norr till Tranås i söder, och Gotland i öster och Distriktsföreståndare i Väst och Söder tjänade Sixten, rätlinjigt och hängivet. Kyrkan var Guds redskap till frälsning för var och en som tror, och i sina rapporter till Årskonferensen som distriktsföreståndare skrev han: "Om vi inte har tro för framtiden har vi ingen tro alls."

Så fick Sixten vara klubbans man som genom raska årsmöten tog sin del av kyrkan mo framtiden. Min egen första bild av Sixten är från just en pastoratskonferens, där jag med tioåringens ögon imponerades av myndigheten i den lite sträva stämman och tempot i beslutsfattningen på väg mot hägrande saft och smörgås efteråt.

Bland milstolparna, som befolkar Sixtens väg genom livet, står Västkustgården, som Sixten invigde i mitten av sextiotalet. Sammanslagningen av fyra Göteborgsförsamlingar, som sedan blev min egen Trefaldighetsförsamling, skedde också under Sixtens klubbföring. Så utgör vi då alla milstolpar för Sixtens tjänst i kärlek och trohet för den kyrka han ville vara med att forma till ett redskap för Gud.

Han var också vår kyrkas Generalkonferensombud 1968 på den stora konferensen, då The United Methodist Church kom till genom en förening av Evangelical United Brethren och Metodistkyrkan. Det var ett av de bladen i kyrkohistoria, som Sixten var med och skrev. Han skriver själv i rapporten från den historiska konferensen, som gav oss korset och flamman som symboler för kyrkotraditionerna, som förenats och utgjorde en enad och stark kyrka, redo för tjänsten i Riket:

Under värdiga former frambars Bibeln, de båda kyrkornas ritualer, psalmböcker, kyrkoordningar samt den plan för sammanslagning, som antogs 1966 och placerades tillsammans på ett bord. Biskop Reuben Meuller från EUB och biskop Lloyd Wicke från MK räckte varann händerna över de framburna dokumenten och sa: "Kyrkans Herre, vi är förenade i dig, i din kyrka och nu i The United Methodist Church. Amen." Detta upprepades sedan av två barn, två ungdomar samt pastorer och styrelseledamöter från fem kontinenter från respektive samfund. 10.000 människor deltog i mötet. Vi är nu en ny kyrka i en ny värld,
avslutar Sixten Lindell sin rapport till Årskonferensen efter hemkomsten från USA.

Så har milsten rests vid milsten. Kvar hörs Sixtens budskap, förvaltade bl.a. genom sonen Rolf, som nu återknutit full gemenskap med Metodistkyrkan [och] i denna konferens talade om tiden då man åldras. Föräldrar dör och "plötsligt står där ingen mellan mig och graven." Så har Rolf, sonsonen Tomas och alla vi andra, som delar det rika arvet i vår kyrka, fått impulser och erfarenheter av Sixten Lindell. Kämpen, som nu gått segrande ut striden. Milstenarna minner om en genomärlig troskamp. Och själv skrev han i sina rapporter till Årskonferensen: "Om vi inte har tro för framtiden har vi ingen tro alls" och "det är min förhoppning att ni alla och hela vår kyrka skall få gå en rik framtid tillmötes."

Vi lyser frid över broder Sixtens minne. Leve evangeliet!

Baksidan av ett paket havreringar.Norska och svenska ord med samma betydelse är som regel besläktade. De låter och/eller skrivs ungefär likadant och betyder ungefär samma sak. Det gör förstås att broderfolken kan förstå varandra relativt smärtfritt. Ord som är helt olika utgör heller inget stort problem, dels eftersom de är ganska sällsynta och dels eftersom de uppenbart behöver förklaras. (Unnskyld, hva mener du med trottoar? Åh, fortau, da skjønner jeg.)

Språkförbistring uppstår som regel vid de tillfällen när orden är besläktade - låter eller ser liknande ut - men där deras betydelse har glidit isär. Flingpaketet ovan är ett gott exempel.

På norska står det: "Uten kunstige fargestoffer og aroma."
På svenska: "Utan konstiga färgämnen och aromer."

Originalet är förstås den norska texten eftersom den svenska översättningen uppenbart är konstig. Om man översätter den svenska texten till norska får vi: "Uten rare fargestoffer og aroma." Den svenska texten borde ha varit: "Utan konstgjorda färgämnen och aromer."

En miniordlista:

norskasvenskakunstigkonstgjordrarkonstigvennligraruvennligovänliguvanligrar
Och så avslutas mina funderingar för denna gång.

Jag har alltid varit skeptisk till lojalitet. Kalla det en ryggmärgsreflex. Men samtidigt har jag undrat om jag tar fel. Lojalitet är ju en fin egenskap, väl? En dygd rentav.

Problemet är att vi förväxlar lojalitet med trofasthet. Trofasthet handlar om vänskap trots olika åsikter. Trofasthet kan skilja på sak och person. Trofasthet är kärlek till personen mitt i konflikten. Trofasthet är att inte lämna sin sårade kamrat kvar - oavsett vad han har gjort eller sagt.

Trofasthet kan också tvinga dig att ta rollen som advocatus diaboli.

Lojalitet, däremot, gör ingen skillnad på sak och person. Och lojalitet förväntas av vänner och allierade. Lojalitet är Dubyas "Either you are with us, or you are with the terrorists."

Lojalitet är en dygd i mänskliga hierarkier. I politiken kräver partitoppen lojalitet från knapptryckarna i kammaren. I kyrkan förväntar påvarna lojalitet från bänknötarna i, öh, bänken. Lojaliteten blir sårat förvånad när (de jag trodde var) vänner tar motpartens parti.

Lojalitet är att svälja kameler för att bevara överordnade värden som enhet och fred i organisationen. Men priset är högt.

English PhoneticsHär är den utlovade tankekartan över engelsk fonetik: Phonetics.png Den täcker det mesta av fonetikdelen på kursen ett "årsstudie i engelsk" i Norge. #SharingIsCaring :)

English GrammarSex timmars engelskexamen idag. Grammatik och fonetik plus lite annat smått och gott.

På högskolan i Halden kör de med gamla metoden: handskrivet med karbonpapper. (Akta dig för ofrivilligt genomslag!) Jag hann knappt dricka från medhavd termos.

Hemligheten bakom grammatiska analyser är annars en blandning av logik och intuition. Man måste tänka lagom länge. Och förenkla meningen för sig själv så att strukturen träder fram. Typ.

Mina förberedelser bestod av en mindmap som jag snällt delar med mig av här om någon till äventyrs skulle ha användning för en sådan. (Slänger väl upp motsvarande mindmap över fonetiken en annan dag.) Länk: Grammar.png

I morgon ska jag vara vakt åt egna elever som skriver prov på skolan. Då hinner jag kanske dricka en kopp kaffe.

På fredag blir det sedan ny examen för min del: amerikansk litteratur och civilisation.

Jag studerar engelska i år, kombinerat med jobb. En intressant utmaning men än så länge håller jag mig flytande.

För någon vecka sedan var det emellertid dags för min första "assignment", ett stycke text på ett par sidor. Efter några timmars ordtrollande visade jag texten för min ärliga dotter som snällt började läsa. Jag lämnade henne i fred och väntade sedan spänt på bekräftelse. Men det dröjde. Varför kom hon inte spontant springande med jubel och lovord? Till slut nödgades jag uppsöka henne och treva efter feedback.

-Har du läst texten än?

Tyst. Nickade besvärat. Jodå, det hade hon.

-Nå, var det bra?
-Det påminner mig om Joey, svarade hon till slut.
-Joey, vem?
-Joey i Friends, när han ska skriva ett rekommendationsbrev till adoptionsfirman på Chandler och Monicas vägnar, och använder en ordbok för alla ord.



Mest svidande kritiken ever. Får nog ordtrolla lite mindre till nästa gång :)

Jag undrar hur Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt känner sig nu, så här dagen efter det röd-gröna "segervalet."

I debatt efter debatt i valrörelsen stod han sida vid sida med Löfvén och Fridolin och talade om vänsterns hjärtefrågor. Solidaritet! Välfärden är inte till salu! Nej till pigor åt överklassen! Und so weiter.
Såta vänner?Sista debatten genomförde kamraterna till och med en slipskupp. En för alla, alla för en. De röda halsprydnaderna lovade revolution och återställarpolitik på samma gång.

Men dagen efter avslöjas allt. Jonas företrädde egentligen den enda vänsteroppositionen. Den övriga vänsterns högljudda protester mot Alliansens politik var bara ett spel för galleriet.

Stefan Löfvéns tankar framträder idag tydligt, nu när han inte behöver ta hänsyn till valkampanjandets egen kamplogik. Löfvén vill egentligen ha en fortsatt alliansregering - med en enda obetydlig skillnad. Moderaterna ska ersättas av Socialdemokraterna. Ja, jag tror att Löfvén personligen t.o.m. föredrar Kristdemokraterna framför Miljöpartiet.

Och det skulle sannolikt bli en väldigt marginell skillnad. Typ, traineejobb i stället för nystartsjobb. I övrigt business as usual med stabila statsfinanser, lagom blandekonomi, generell eu-, fn- och nato-vänlighet, kärnkraft under permanent uppskjuten avveckling, några skolreformer fram och tillbaka beroende på modets skiftningar och FRA.

Nu kan det ju inte bli riktigt så eftersom Kristdemokraterna fick för få mandat. Löfvén tvingas därför bita i det obesprutade äpplet och ta miljöpartiet i stället - vilket paradoxalt nog en hel del liberaler i Folkpartiet antagligen föredrar.

Men förhoppningsvis går det inte som Löfvén hoppas. Jag tror varken Annie Lööf eller Jan Björklund är intresserade. Men samtigt finns det tillräckligt med westerbergare och pragmatiska olofjohanssonare ute i partileden för att jag ska känna mig helt trygg. Men låt oss ändå hoppas att inte c och fp låter sig utnyttjas i detta dubbelspel.

Om Alliansen består tvingas Löfvén äta upp sin röda slips från valrörelsen. Ty någon hederlighet måste man ju kunna kräva av en politiker. Jonas Sjöstedt har förstås helt tokiga idéer men han tror ju åtminstone på dem.

Låt därför inte Jonas segerrusiga röda måndag bli en blåmåndag. Nej, låt oss få se de rödgröna svettas vid förhandlingsbordet. Låt oss få se vänsterpolitiken spricka i den globala handelsekonomins obarmhärtiga ljus. Och låt oss till sist få se ett nyval.

I väntan på detta hoppas jag att Alliansen söker sina borgerliga, frihetliga rötter. Där medborgarna inte är undersåtar och där individ och familj trumfar kollektiva pappamånader. Då kan de återfå mitt entusiastiska stöd.

(Att vänsterpartiets tolkning av valresultatet förstås är helt befängd är en annan sak. Vänstern har ju endast marginellt rört sig framåt. Om valresultatet alls kan tolkas i ideologiska termer så har ju folket snarast gått åt höger. Vänstern har ju knappt rört sig en millimeter. Förutom F! förstås, men de står ju lyckligtvis utanför staketet än så länge och räknas inte av oss medelålders, heterofila, protestantiska, vita män.)

Sveler till släktträffen.
Middag på högfjällspensionat.
En bit upp i slalombacken.
Det är hälsosamt och stärkande i fjällen.
8:e juli - same procedure as every year.
Turister i Göteborg.
Paddan fick fint besök.
Paus utanför Trädgårdsföreningen.
Irene salvaging her loot in the wake of a Liseberg flood.
Sitt ner i båten under hela färden.
Nya trädgårdsmöbler på Kongstein.
Trangia!
Marie i sol. Christina i skugga.
Mysigt utanför tältet.

Jag vill framföra mina hjärtligaste gratulationer till Norge som idag firar sitt 200-årsjubileum.

Tvåhundra år går fort och om du är rädd att du har missat något av vikt kan jag rekommendera professor Aarebrots briljanta föredrag "200 år på 200 minutter." Något för alla med historieintresse och med många paralleller - och skillnader - till Sveriges utveckling.

Visste du förresten att den klassiska bilden från riksforsamlingen på Eidsvoll egentligen är baserad på världens äldsta fotografi?

Check your sources :)

Starstruck Jagland.
I förbindelse med att EU fick Nobels fredspris 2012 skrev jag på facebook angående norska nobelkommitténs val att "Arafat var det sämsta. Obama det pinsammaste. Men det här var sannerligen det dummaste (hittills)."

Ett ganska okontroversiellt påstående, egentligen, och idag läser jag att Norges f.d. FN-ambassadör, Morten Wetland, håller med mig. Åtminstone vad Obama beträffar.

Selv om det er vanntette skott regnskapsmessig mellom prisen og for eksempel sponsingen av Nobelkonserten, ville det vært en fordel å få fjernet grunnlaget for en uro for at sponsordrevet virksomhet trenger stjerner, og gjerne verdensstjerner. Vi må påse at det ikke skapes inntrykk ute i verden at vi her i Norge kan bli «starstruck» og synes det er stas med fint besøk. Og selv om dette ikke har vært noen driver ved utdelingene hittil, er det grunn til å være oppmerksom på det.Min pinligste dag i FN de årene jeg var Norges ambassadør der var den dagen prisen til USAs president Barack Obama ble kunngjort. Ingen snakket om saken. Min kollega i Washington fikk seg en over­haling av Obamas stabssjef. Ordet «fawning» ble brukt, som betyr noe i retning av underdanig smiger. (Dagens Næringsliv 2014.05.14)Ganska festligt!

• Living life dependent on the approval of others
• Working too hard
• Lacking the courage to express feelings
• Losing touch with friends
• Not allowing oneself to feel happy

Från Bronnie Wares "The Top Five Regrets of the Dying: A Life Transformed by the Dearly Departing", citerad av Michelle van Loon här.

Att försona sig med sin ånger handlar om att nämna den vid namn, och lämna den, ty det finns ingen möjlighet att göra om.

Bronnie Ware skrev sin bok baserad på erfarenheter av samtal med döende pasienter. Moralen är förstås att vi bör dra lärdom av deras ånger och handla annorlunda - i tid. Ty även om det aldrig är försent för försoning kommer det en dag vara försent för förändring.

Kristen tro är att Jesus dog för människan. Men kanske vi kan säga att också andra människor dör för oss. När en människa i vår närhet dör öppnas en dörr till evigheten och ljuset träffar våra liv, vi som fortfarande är kvar. Genom den andres lidande och död får vi en möjlighet att fatta nya beslut, ja, att vända om. Mitt i meningslösheten kan mening skapas genom vårt gensvar.

Orättvisor och lidanden vi ser kan bli redskap för förändring i våra liv. Istället för att skaka på huvudet, blunda och gå vidare kan vi låta det fruktansvärda bli ett såkorn till en bättre och annorlunda värld.

Att vara bland de levande bör göra oss djupt tacksamma - och en del av tacksamheten kan vi rikta till dem som har gått före.

Source: Participant Observational Research.Varje gång jag provar det förnuftiga alternativet A i diagrammet blir jag besviken. I stället för utvilad efter en god natts sömn (se alternativ B) finner jag mig rastlös efter en lång natts färd mot dag. Först titta i taket, sedan vakna stup i kvarten, för att slutligen, äntligen somna in ordentligt strax innan klockan ringer.

Sena vanors välsignelse

Då var det avklarat. Skönt. En sak mindre att tänka på.

Nu gäller det bara att bocka av nästa sak. Och nästa. Och nästa. Ända tills..., ända tills... jag är färdig. Eller jag menar, ända tills jag inte har något kvar att göra. För då är jag färdig och då kan jag börja... leva?

För det är väl då livet börjar? Det här som jag klarar av i vardagsstressen är ju bara hinder på vägen.

Nej, så är det förstås inte även om jag allt för ofta tänker så. Ty det är ju just allt detta som jag bockar av som är livets innehåll.

Livet är inte primärt en lång förberedelse för något annat. Också de ting som stressar mig - de sorgliga, de svåra, de tunga - är en del av mitt liv.

Låt mig stanna upp och njuta av att jag fått nåden att leva.

Den motsatta tanken leder nämligen i förlängningen till att själva livet bara är något som ska klaras av. Ty jag blir aldrig färdig, och varje sak mindre att tänka på är ju egentligen en sak mindre att leva för.

Vi kan dela in facebookstatusar i fem huvudkategorier.

1. Se hur lycklig jag är
2. Länkar till kattklipp på Youtube
3. Autentiska ögonblick av sårbarhet
4. Åsikter om politik, religion och invandrare
5. Roligheter

Jag försöker som regel vara rolig. Det är i och för sig autentiskt eftersom jag sedan tidiga barnaår alltid sökt skratt - men speciellt sårbar gör det mig inte.

Hur som helst, här är några exempel från min facebookhistoria:

Är det konstigt om jag känner mig som en soptunna när min fru håller fram kakburken och säger: -Ät upp det här annars kastar jag det!

Blev uppringd av Norsk idrettshjelp idag som ville ha pengar av mig. Vilken fräckhet! #tourdeski #toraberger #bø #heglesvendsen #aksellundsvindal #magnuscarlsen #oljefond

Önskar alla ett gott nytt år med sedvanliga plattityder, buzzwords och hashtags. You may fill in the blank, själv. Men jag menar varje ord, förstås.

Mitt huvud mår inte bra av att tänka på flera saker samtidigt. Därför gör jag inte det. #vågavägramultitasking

Clara äter brunost och tittar på Specialagent Oso. (Eftersom hon inte är på Facebook får jag hjälpa henne med statusuppdateringarna.)

Skillnaden på civilisation och barbari är om du äter dina chips från skål eller direkt ur påsen.

Nu tycker jag att alla på facebook ska gå och lägga sig. Det är alldeles för sent. #globalvillage

Att pausa för att blogga är nödvändigt. I synnerhet när man städar. #pausförst

Barn som hjälper till hemma är duktiga på att se enkla lösningar. #sopaundermattan

Jag måste säga att de tar Kristi himmelsfärdsdag på allvar här i Norge. Vilket firande. #syttendemai

Saxa uppåt med dålig teknik i längdspåret är lite Jack Sparrow-varning. #flaxigt

När två i bilen sjunger med hörlurar till varsin låt, en tredje skriker, den fjärde sover och chauffören lyssnar på Hellner i monsterbacken, är det då så konstigt att man missar en avfart? #tourdeski (Avdelning sthlmsresa i söndags.)