Magnus Ek (C) och Joar Forssel (L) är de senaste som anser att vi i Sverige ska inkomstpröva barnbidraget.
De är inte först ut, men jag hoppas att de tillhör de sista.
De vill kanske bidra med något utvecklande, men deras förslag på metod är så uppihejsan tokig.
Hur skattemedel ska användas kan vi tycka väldigt olika om, men självklart ska de användas och återgå till samhället och dess medborgare. På ett förnuftigt och klokt sätt.
Vårt svenska barnbidrag grundar sig i klokskap, omsorg och styrka. Ett av de bästa inslag vi har som land och ur vår svenska historia tycker jag.
Att påstå att vi (Sverige) "sprätter pengar hej vilt omkring oss" och antyda att det gäller barnbidraget är ett tecken på bristande kunskap om syftet med barnbidraget.
Vi backar till året 1937. Då infördes ett inkomstbaserat bidrag med syfte att med detta bidrag stötta" bättre behövande mödrar, exempelvis änkor och handikappade". Ur ett välfärdsperspektiv så var detta barnbidrag en del av av ett system som minskade fattigdom och bidrog till att motverka ojämlikheter i Sverige under denna tid.
Men för 70 år sedan kom en ny typ av barnbidrag, ett allmänt. Med allmänt menas att alla får ett lika stort barnbidrag, oavsett inkomst.
Nuvarande barnbidrag handlar alltså om att det ska utjämna inkomstskillnader mellan hushåll med barn och utan barn. Alltså inte mellan ”rika” och ”fattiga”.
Har Ek och Forssell tanke på att utjämna skillnad mellan inkomstgrupper kan de väl föreslå en lägre skatt för låginkomsttagare?
Det hade kanske resulterat i den effekt de kanske är ute efter.
Effekten av att inkomstpröva barnbidraget blir istället: "jobba inte heltid, arbeta mindre och vi höginkomsttagare betalar ett individuellt bidrag till dig".
Typ så.
Konsekvenserna av det - ur såväl barnperspektiv som samhällsperspektiv delar upp oss medborgare mer än tydligt.
Man kan säga att vi backar in till året 1937.
Ett sätt att införa hållbar fattigdom.
Att alla bidrar ochatt alla barn via sin förälder/sina föräldrar får barnbidrag är liksom hela grejen.
Det vill Ek och Forssell alltså förändra.
Kritiken de får för förslaget handlar mycket om de administrativa kostnaderna och fuskmöjligheterna som ett införande av inkomstprövad barnbidrag skulle kosta Sverige. Kostnaderna för administration ska tydligen vara högre än vad kostnaderna för själva bidraget kostar per år.
Det är viktiga aspekter att ta med.
Den adminstrationen, som skulle granska föräldrarnas inkomst och ansökningar skulle verkligen kunna ses som att vi i Sverige sprätter pengar hej vilt omkring oss.
Så, var inte bitter och anvundsjuk på att någon lägger barnbidraget på hög.
Så, var inte för mer än någon annan förälder.
I Sverige har barn premieras i över 70 år utan att först kontrollera föräldrars inkomst genom barnbidraget.
Så, var stolt.
Vi har råd med barnbidrag till alla, men vi har inte råd att införa en mentalitet och attityd som skadar oss som samhällsmedborgare.
Jag vill tro att varenda en av oss vill stödja de värderingar som ligger i våra svenska lagar.
Jag vill tro att vi vill bibehålla maximala möjligheter för fred i Europa - genom att bidra i och till att EU fortsätter att fungera.
Men jag vet att det finns röster som inte vill detta.
De påstår att de vill "se en förändring i Sverige". Bland dessa finns kvinnor och det är oerhört märkligt kan jag tycka.
Jag börjar med att förtydliga; jag håller inte med er och ni skrämmer mig.
Den där så kallade förändringen ska, enligt er, ske genom Sverigedemokraternas partiprogram.
SD är ett hot mot svenska kvinnor.
Partiet har den mest antifeministiska politiken av alla svenska partier. Med krav på bevarande av könsroller, mindre genustänkande på dagis, sänkt gräns för aborter.
Sverigedemokraterna vill montera ned jämställdheten på samma sätt som de vill försämra arbetares rättigheter och löner.
Att män och kvinnor, oavsett hur få eller många ni än må vara, vill detta är oerhört svårt att förstå, att ta till sig och det känns som en spark i magen.
Röstar vi fram ett parti med denna ideologi så är det också det vi får.
Röstar vi fram partier som är för jämställdhet och arbetares rättigheter får vi också fokus på jämställdhet och arbetares rättigheter.
Med det menar jag att det finns valmöjligheter.
Sverigedemokraterna hänger gärna upp sin fientlighet mot invandring på att andra kulturer är kvinnofientliga och otidsenliga.
Dags att kamma luggen innan ni backar oss alla tillbaka till den tid då kvinnans rösträtt inte existerade.
SD vill återinföra sambeskattningen.Det innebär att kvinnans lön läggs ovanpå mannens, vilket leder till att det lönar sig mindre för kvinnan att arbeta, och som också gör att pensionen blir lägre för kvinnor än för män.
SD röstade emot att utvidga rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid vilket främst slår mot yrken som domineras av kvinnor.
SD vill kraftigt inskränka rätten till abort och sänka gränsen för abort från 18:e till 12:e veckan.
SD vill avskaffa alla pappamånader.
Det finns mycket mer att skriva om Sverigesdemokraternas fastställda partiprogram, men jag väljer att stanna här.
Det borde räcka.
Googla annars - det finns spaltmeter - det finns på Sd´s webbplats och flygblad.
LÄS!
Ingen kan väl tro att partiet INTE har tankar på att genomföra sin politik?
Att de bara kommer att hantera en eller två saker för att "förändra Sverige"?
Det är på riktigt.
F-n ta er som vill inskränka kvinnors rättigheter!
Ursäkta att jag svär, men det handlar om mig.
Om min mamma, mina systrar, mina döttrar, mina barnbarn.
Mina väninnor.
Mina vänner - både män och kvinnor som är för jämställdhet och arbetares rättigheter.
Det handlar även om dig - du som tänkt lägga din demokratiska rösträtt till SD.
Det är ditt val och du har 50% av Sveriges befolkning att tänka på.
Oss kvinnor.
Kan vi sluta att säga att Sverigedemokraterna hatar invandrare? "Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn" som Olof Palme uttryckte sig en gång. Sverigedemokraterna tycker illa om människor. Särskilt vissa människor.
Det handlar inte om människor som de känner, utan om människor som de aldrig har träffat, tagit i hand eller kan deras namn. Sverigedemokraterna vill bara ändå sådär särskilja några människor ifrån andra. Motivet är att dessa är födda på "fel" plats.
Sedan finns det människor som Sverigedemokraterna formligen vill avveckla - hur jädra tokigt det än låter när jag väljer att raljera en smula. Det handlar om HBTQ (samlingsnamn för homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner).
Sverigedemokraterna är emot assisterad befruktning - vilket sätter stopp för kvinnor som lever ensamma, eller med en annan kvinna att ges möjlighet att skaffa barn. Det var i våras som Sverigedemokraternas Jimmie Åkersson sa: ”Ett barn har ju inte två mammor” och ”det finns forskning som säger att det finns en identitetsproblematik senare i livet för barn som växt upp så”.
Den samlade forskningen visar dock att han faktiskt har helt fel.
Men lik förbannat - hur fel Åkersson än har och hittar på, så har vi ett parti i Sverige som fortfarande är homofobiska för att sätta ett av alla ord som passar in. Jag tycker att det är förfärligt och djupt beklagligt att det finns parti som pratar om männsikor på det sätt som Sverigedemokraterna gör.
Sverigedemokraterna har inte röstat för en enda hbtq-reform i riksdagen.
Jag hör hur någon i min närmiljö säger sig rösta på SD. Motivet ska vara att man" vill se en förändring". Likt en viskningslek är det ganska många, oavsett vad det tänker rösta på, som pratar om att "det krävs en förändring". Ibland frågar jag vad för sorts förändring man menar.
Är det förändrad skattesats, förändring i infrastrukturen, skolan, vården eller vad? Jag slås av att så få har ett klart svar på mina frågor. Man repeterar istället och lägger till att "det behövs verkligen en förändring i Sverige nu".
Som ett mantra. Jag kallar det för vandringsmyt. Men visst är det lite märkligt?
Ser just nu på valdebatt på TV4. En fråga som de fyra partiledarna fick i början av utfrågningen stör mig.
Den formulerades ungefär såhär: Ska en arbetsgivare kunna neka/avsluta anställning till någon som vägrar att skaka hand?
Det är alltså en av alla dessa frågor som partiledare ska besvara inför söndagens val.
För mig är det helt obegripligt att detta skulle vara en debattfråga vars svar från respektive partiledare skulle ses som viktig i valrörelsen för oss väljare. Hur många arbetsgivare finns det i Sverige som har bekymmer med att anställda vägrar ta andra i hand? Så stora problem alltså att partiledare behöver fundera på om det krävs lagändring av något slag...? Nej, det här är joll. På riktigt! Själv tycker jag om att hälsa med ett handslag.
Det finns andra viktigare frågor.
De som verkligen påverkar vår vardag.
SD vill se sänkt flerbarnstillägg. Däremot vill de ge ett engångsbidrag till förstföderskor på cirka 20 000 kronor per månad. Men kom då för bövelen ihåg att kvinnan ska bo med en man. Lägg därefter till att SD inte vill ha öronmärkta föräldradagar, utan vill att föräldraförsäkringen "avkvoteras". Det kan även läsas som könskvoteras och könet handlar då om den heterosexuella kvinnan. Hon bör kanske kunna baka bullar i nystruket förkläde?
Alltså, Sverigedemokraterna är långt ifrån kvinnovänliga. Deras politik är inte känd för att vara vänlig. Det sägs som sagt att Sverigedemokraternas politik hatar invandrare.
Låt oss kalla oss alla för människor och jag hoppas att Sveriges röstberättigade människor väljer en framtid för oss alla.
Jag vill vara med att ta ansvar för alla barn som är födda här i Sverige och för de barn som har kommit hit till oss. De ska få de finaste barndomsminnen. Det går inte heller att sätta en prislapp på, men det kräver att vi vill betala skatt och inte sträva efter skattesänkningar.
Sverige har inte råd med en försämrad välfärd. Det drabbar både fattig som rik och en hel befolkning.
Sverige har inte råd att tappa synen på varandra. Det drabbar både fattig och rik och en hel befolkning.
Visst är det härligt när man finner människor i livet som man känner ren glädje över att få möta?
De där som blir ens vän.
Vänskap har olika form, utseende, doft och karaktär.
En del vänner träffar man intensivt ofta och andra lite då och då.
För mig handlar det inte om hur ofta man träffas, utan relationens bärkraft.
Ronnie Karlsson är en vän till mig.
Vi tänker ibland väldigt olika, men ibland synkar vi klockrent.
När vi uttalar oss så särskiljer vi oss, men som oftast så kan vi mena samma sak och vi har alltid en respekt för varandra och varandras åsikter.
Det är vänskap för mig.
Idag gästar Ronnie min blogg som Gästbloggare.
Tack för det Karlsson och här ser ni hans fina tankar i skrift:
Den parlamentariska oförutsägbarheten - oavsett den mandatfördelning som blir efter valet - är just nu mitt största dilemma... Så under tiden fram till 9/9 fortsätter alltså mina funderingar.
Och för att inte helt förlora både fotfäste och verklighetsförankring bland alla intryck inför mitt beslut ägnar jag mig åt något så väsentligt som mycket viktiga påminnelser om vad som FAKTISKT ÄVEN SKETT de senaste 4 åren:
1. Höjt barnbidrag med 200 kr/mån
2. Höjt studiebidrag för gymnasieelever med 200 kr/mån
3. Höjt studiemedel för högskolestudenter med 300 kr/mån
4. Avgiftsfri kollektivtrafik för skolelever på sommarloven
5. CSN-lån för att ta körkort
6. Avgiftsfri tandvård upp till 23 år
7. Fördubblat tandvårdsbidrag för unga mellan 22-29 år
8. Lägsta ungdomsarbetslösheten på 15 år
9. Uppfylld 90-dagarsgaranti
10. 200 miljoner mer årligen på elevhälsan
11. 250 miljoner mer årligen till den sociala barn-och ungdomsvården
12. Avgiftsfria receptbelagda mediciner för barn
13. 6 miljarder mer per år som fördelas efter behov för en jämlikare skola
14. Avgiftsfria preventivmedel för unga upp till 21 år
15. Avgiftsfri simskola
16. 100 miljoner för 10 000 fler sommarjobb
17. Infört samtyckeslag
18. 50 miljoner till tjej-och kvinnojourer efter #metoo
19. 70 miljoner till fritidsgårdar och kultur och idrott för barn och unga
20. 1 miljard till förlossningsvården
21. Bidrag för billigare glasögon till barn
22. Lagförslag för att återinföra högskolebehörighet som norm på yrkesprogram
23. 20 000 fler anställda inom skolan idag jämfört med 2014
24. Utreder betygssystemet för att ersätta kursbetyg med ämnesbetyg
25. 140 miljoner för sänkta avgifter i musik-och kulturskolan
26. 50 miljoner för bättre sex-och samlevnadsundervisning i skolan efter #metoo
27. Obligatorisk prao i högstadiet
28. Läsa, skriva, räkna-garanti
29. Fler böcker i förskolan, mer resurser till skolbibliotek och insatser för ökad läsning
30. 360 miljoner för läxhjälp åt alla elever
31. Högre anslag till idrottsrörelsen
32. En halv miljard i jämlikhetspeng till skolor med störst behov
33. Insatser för att fler ska klara gymnasiet
34. Rätt till komvux för alla
35. Blocköverskridande överenskommelse om 100% förnybar energi till 2040.
36. Minsta barngrupperna i förskolan på 25 år
37. Infört barnkonventionen som svensk lag
38. 100 miljoner för att motverka hedersförtryck
39. Fördubblat satsningar på ökad psykisk hälsa och bättre psykiatri. Ca 2 miljarder årligen
40. Uppdrag att stödja arbetet med unga som varken arbetar eller studerar
41. 10 välfärdsmiljarder till kommuner och landsting
42. 250 miljoner till kostnadsfria lovaktiviteter
43. Bättre sjukförsäkring för studenter
44. Största miljö-och klimatsatsningen i modern tid, 13 miljarder fram till 2020, en 185%-ig ökning i jämförelse med förra mandatperioden.
45. Subvention av elcyklar, fyrdubbling av antalet laddstolpar och ökat stöd till solceller.
46. Flygskatt har införts för att flyget ska bära sina klimatkostnader och bränslebytet samt bonus-malus-system har införts för att ställa om transportsektorn.
47. Stopp för staplande av visstidsanställningar
48. Utredning för att sätta stopp för sms-anställningar och hyvling
49. Enklare för unga transpersoner att byta juridiskt kön
50. Förstärkning av psykiatrin för barn och unga. 250 miljoner kr mer till landstingen
51. Statsbidrag för att rusta upp skollokaler
52. 500 miljoner för fler speciallärare och specialpedagoger
53. Satsning på utökad lovskola för elever på språkintroduktionsprogram
54. 2 miljarder till lågstadiet för fler lärare och mindre klasser
55. Avgiftsfri screening för livmoderhalscancer
56. Höjt underhållsstöd för äldre barn med 350 kr/mån för barn som är 15 år eller äldre och 150 kr/mån för barn som är mellan 11-14 år.
57. 130 miljoner kronor mer till ungdomsmottagningar.
58. 2,2 miljarder i statsbidrag till kommuner med socioekonomiskt utsatta områden
59. Avdragsrätt för fackmedlemskap
60. 500 miljoner för att stärka fritidshemmen
61. 80 miljoner årligen för barnomsorg på obekväm arbetstid
62. 14 000 fler högskoleplatser
63. 830 miljoner för minskade barngrupper i förskolan.
64. 5000 fler folkhögskoleplatser
65. 2500 platser på yrkeshögskolan
66. 7 miljarder mer till polisen, största polissatsningen på över ett decennium
67. 1,2 miljarder för att hela Sverige ska leva
68. Fri entré på statliga muséer
69. 150 miljoner för lovskola åt alla
70. 137 miljoner till förstärkt barnhälsovård
71. Ny timplan i grundskolan för att garantera undervisningstid åt alla elever
72. Lärarlönelyft och fler lärare
73. Regionala lärcentra för att man ska kunna utbilda i sig i hela landet
74. 50 miljoner kronor årligen för att motverka psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända barn och unga samt 390 miljoner för bättre mottagande av ensamkommande barn och unga
75. Höjt tak i A-kassan
76. Utökad möjlighet tillsammans deltidsstämpling för att få A-kassa
77. Platserna på polisutbildningen har utökats och antalet antagna fördubblats till 1400 per år.
78. Krafttag mot organiserad brottslighet. 30 straffskärpningar för allt från vapeninnehav till narkotikabrott.
79. Skatteverket har fått i uppdrag att jaga rika skattesmitare. Idag försvinner 130 miljarder skattekronor från Sverige varje år.
80. Stärkt rätt till målsägandebiträde till offer för sexualbrott, samt extra satsning på brottsofferjourer.
81. Kunskapslyftet – 93 000 fler utbildningsplatser
82. Den största bostadssatsningen på 20 år – 3,2 miljarder årligen för fler billiga hyresrätter
83. Höjt flerbarnstillägg
84. Höjd garantinivå i sjuk- och aktivitetsersättningen
85. Rättvist karensavdrag
86. Totalförbud av barnäktenskap
87. 47%-ig ökning av medel till järnvägsunderhållet
88. 2 600 nya utbildningsplatser för sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och barnmorskor
89. Obligatorisk skola för alla barn från 6årsålder
90. Avskaffande av FAS 3 och Lex Laval (lika lön för lika arbete)
91. Skärpta straff för sexualbrott
92. Återinförande av den allmänna värnplikten
93. Lagförslag för att begränsa vinsterna i välfärden
94. Halverat tiden för nyanlända att komma i arbete
95. 11 000 fler extratjänster i välfärden
96. 100 000 fler som arbetar i välfärden
97. 100 miljoner mer för att stärka tillgängligheten till Barn-och ungdomspsykiatrin
98. Investeringsstöd för 11 000 fler billiga hyresrätter
99. Infört tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen
100. 4,7 miljarder mer till sjukvården. Största satsningen i modern tid
INLÄGG AV RONNIE KARLSSON som haft regeringspartiernas samt budgetsamarbetspartiets respektive hemsidor som källa.
"Många har lyssnat - nu är det din tur".
Jag har hört, jag har lyssnat och för varje gång slås jag av hur groteskt hatets konsekvenser är. Vår världshistoria har oerhört mörka hål som aldrig får försvinna från vårt medvetande.
Hål som är fyllda av ondska, hat och männsikor.
Emerich är idag 94 år och han vill berätta vad han har upplevt och vad han upplever idag.
Han berättar inte för sin egen skull - han berättar för vår skull.
För mig, dig och alla oss andra.
Jag kommer alltid att lyssna.
Det Emerich har att säga är mer viktigt, större än skatter, vinster i välfärd, rondeller och viadukter,äldreomsorg, försörjningsstöd, arbetslöshet och skola.
Damer och herrar, pojkar och flickor - låt oss lyssna och aldrig glömma.
Foto: Bertil Enevåg Ericsson/TT
https://www.youtube.com/watch?v=5mK9YFB4HZg
De säger att vi sover. Att vi inte vågar se, att vi blundar.
De påstår att de står för motsatsen.
De har tagit på sig tolkningsföreträde för "Sanningen".
Stridslystna kallar de sig för Sverigedemokrater.
Några syns tydligt och öppet, medans några finns tyst i min omgivning.
Sedan finns det dem som säger att de "förstår att folk röstar på Sd" och dessa skrämmer mig än mer.
Valrörelsen 2018 kommer att vara den snuskigaste av dem alla tror jag. Just nu känns det som om det håller på att balla ut fullständigt.
Uppschåsat sedan förra valet och påklädd med grövre attityd och klimatet är knappt samtalsvänligt.
I alla fall inte i den digitala världen i våra liv.
Men det finns fall då man på riktigt i livet utan internetuppkoppling, ser så kallade nättroll i dagsljus i vanliga kläder. De uttalar sig ömsom glasklart ömsom stakande i mummelform.
Förr i tiden var människor halvrädd för att skriva vad de tyckte, att få sin åsikt på pränt. Man sa hellre sin åsikt.
De senaste åren är det liksom tvärtom. Med namn och profilbild ristar man in sina tankar och tyckande i de sociala medier och ibland funderar jag på om det inte vore en bra tanke att införskaffa alkolås på tangentbordet? Det skrivs väldigt mycket tok kan jag tycka.
Sverigedemokraterna som verkar längta tillbaka i tiden - eftersom de säger sig uppleva vår nutid som ett kaotiskt förfall, har supporters och medlemmar som skriver sina budskap med klen svenska. Det är ibland svårt att förstå vad som skrivits och det krävs att man läser en eller två gånger för att få ihop meningarna.
Jag har respekt för människor som trots dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter uttrycker sig i skrift.
De vet mycket väl vilka jag pratar om, för de har kämpat med sina texter i hela sitt liv.
Men ack så många det är som missar punkt och stor bokstav för att inte nämna det där med särskrivning. Då saker skrivs med fullständigt namn och ofta med ålder kan jag konstatera att dessa gick i skola under 1950 talet, 70-talet och 80-talet.
De skriver att skolan inte fungerar idag och de påstår att det är vissa elever som orsakat försämringen.
Jösses, det slår mig att skolan förr måste ha varit så mycket sämre än jag tidigare har trott.
Jag själv har dyslexi och har fått bra hjälp i skolan och av vuxenvärlden, men mest har jag min strävan att vilja uttrycka mig i skrift att tacka för att jag kan göra mig förstådd.
Idag får barn hjälp med dessa svårigheter redan i tidig ålder och det är allt en investering på många plan.
Tänk om tidigare generationer fått det stöd som behövs? Frågan är om det verkligen var så mycket bättre förr?
Sverigedemokraterna säger sig vilja värna de äldre - trots att Sd röstat nej till sänkt pensionsskatt. Jag tror vi alla har hört deras inövade slogan: det är pensionärerna som har byggt upp det här landet!
Ursäkta, ursäkta mig.
Är Sverige färdigbyggt?
Har vi inget mer att utveckla? Bibehålla, bevara? Inget att sträva efter?
Har inte jag någon funktion i samhällsbyggandet, eller mina barnbarn, mina grannar, min jobbarkompis..?
Statsministern?
Ett fungerande samhälle ska alltid vårdas, bibehållas och utvecklas - det blir liksom inte "klart".
Klart att pensionärer i ett modernt samhälle ska ha ett bra pensionsliv. Glasklart, solklart, absolut!
Lika stjärnklart som att barn ska ha en finfin barndom.
I ett modernt samhälle med välfärd ska alla ha det bra.
Ni vet, vi betalar ju skatt för att finansiera det hela.
Det är inte så att bara barnfamiljer betalar skatt som ska gå till BB-avdelningar, förskolor och gymnasium.
Det kommer skattepengar från vuxna som lever utan barn också. Några har valt att inte ha egna barn och andra vill inget hellre än att bli föräldrar, men de betalar skatt som finansierar både äldreomsorg, vägar och rondeller samt grundskola. Det är fint på något sätt.
Ett tydligt exempel på att vi i det här landet tar hand om varandra.
Det är så man kan bygga samhällen och land. Det finns länder där man inte gör så.
De som vill backa tiden så att "allt blir som förr" kan försöka införa nostalgiskatt, som en klok kvinna i Färila sa för några år sedan.
Smutsig valrörelse sa jag.
Kanske att detta blogginlägg lortar ner det också i någons ögon? Men jag tar den risken.
Min motivering är att jag måste ta ansvar för vad jag ser och hör - främst när det påstås helt absurda saker om min hemkommun, mitt land, om människor och dessa "sanningar".
Idag såg jag en intervju på svt med Kurt Olsson (Sd). Han är förtroendevald i Valdemarsvik som är en kommun i Östergötland med knappt 8000 kommunmedborgare.
Kurt förnekar kriget i Syrien. Han gör det i en TV-intervju och efter det har Kurt Olsson, 71 år från Valdemarsvik farit som en löpeld genom den digitala världen. Megakänd.
Åter fick en Sd-ordförande stå till svars för den förtroendevalde Sverigedemokraten.
Likt en repris liksom.
I Ljusdal hände det häromdagen. Lars Idon Andersson, Sverigedemokraternas nr 1 på valsedeln till kommunvalet, publicerade uttalanden på partiets lokala Facebooksida där han kallade människor för apor och schimpanser.
Tjipp tjopp så tog Sd-ordförande i Gävleborg fram kvasten och började småstäda.
Det finns fler än 10 exempel på uttalanden, ageranden och skrifter från förtroendevalda Sverigedemokrater som är fullständigt oacceptabla. Jag lägger mig lågt och säger 10, men det är helt klart några för mycket för att klassa det som enskilda misstag.
Det går att skönja ett mönster.
Ja, det är förresten tydligt.
Det sägs som sagt väldigt mycket tokigt från Sd håll.
Det blir än mer skruvat när de påstår att det är "sanningar".
Sverigedemokraterna menar gärna och ofta att de är ett kollektivt offer som "får skit" i onödan.
Att det är "modigt" att "våga" säga att de är Sverigedemokrater.
Det ingår i Sd-retoriken.
Resultatet ska vara att den som säger att den är Sverigedemokrat känner mod och kanske styrka - samt att hen faktiskt säger det.
Jag använder hen om det så är en supermajoritet av män som är aktiva i partiet eller sympatisör.
Att vara kvinna och förespråka partiprogrammet kan inte vara helt lätt - men kanske att de kvinnor som ändå väljer att göra det, känner någon form av feelgood känsla bland alla män? Jag kan iallafall absolut inte förklara det.
Under en valrörelse ska det vara tydligt att se skillnader mellan partier och dess program. Det är själva grejen.
Det är nog tänkt som ett stöd för väljare att få så mycket information som möjligt om vad vilka vill.
Att det uppstår vassare attityd i debatter uppskattades på Palme och Fälldins tid, men nu för tiden menar många att det blir otrevligt och ointressant.
Några upplever att det förekommer mer pajkastning idag än tidigare, men det är självklart en högst personlig upplevelse och inget jag tänkte gå in mer på.
Att valrörelsen i år kommer att vara smutsig är min personliga tro.
Dels handlar det om tonen, metoder och attityd till varandra från höger till vänster och tillbaka.
Och den där jävla "sanningen".
Så länge partier inte kan enas om vad som kan beskrivas som en sanning, ju svårare blir det att finna vägen fram.
Centerpartiet säger "framåt", Miljöpartiet "NU" och Sverigedemokraterna vill väl bakåt.
Utifrån det borde iallafall det finnas en sanning i att nu är nu vilket också är vår allas utgångspunkt i detta val?
Jag känner en trygghet i att vi har partiledare i Sverige som tydligt förnekar Sverigedemokraternas "sanning" om Sverige. Att de säger emot, tar debatt och motbevisar hittepå-fakta.
För mig handlar valet om det är Socialdemokrater och Moderater som blir de starkaste partierna? Att dessa två partier får mest stöd av Sveriges röstberättigade är något som jag hoppas på. Eller att Annie Lööf lyckas få alla moderatröster.
Vi har ett valsystem i Sverige som är komplicerat. En röst på Kd kan gynna ett annat parti och att inte nyttja sin rösträtt är alltid till något partis fördel.
Så, det är verkligen viktigt att alla vi som får i denna demokrati använder vårt unika röstkort.
Vad som händer före valdagen kan ingen veta. Galenskaper kan ske, intressanta debatter kan det bli, mycket läsning kommer med all säkerhet att erbjudas... i en valrörelse ska det vara rörelse av olika slag.
Men jag hoppas verkligen att vi slipper galenskap och fake news. Det räcker nu med sådant.
Det handlar ju faktiskt om oss, om vår vardag - fyra år framåt och vad som återstår efter det.
Stockholm Pride 2017 är invigd och pågår för fullt. Jag lyfter på hatten för Nordens största Pridefestival som firar 20 år nästa år. Jag vill här slå ett slag för kärlek och vikten med att stödja mänskliga rättigheter som handlar om att ta ställning mot orättvisor och att ställa sig bakom alla människors lika värde.
Det gäller oss alla och alltid - inte bara under Pridearrangemang.
Pride handlar om frihet att få vara den man är. Jag kan tycka att det är något busenkelt och väldigt självklart, men tyvärr är det fortfarande 2017 oerhört långt ifrån verkligheten.
Det vet hbtq-personer i Sverige och världen bättre än de flesta.
Det vill jag börja med att beklaga – från hela mitt hjärta.
HBTQ (tidigare HBT) är ett samlingsnamn och en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera uttryck och andra identiteter. Hbtq-personer lever i alla länder i världen, och i många länder riskerar de förföljelse och grova kränkningar av sina rättigheter, såsom fängelsestraff, tortyr, misshandel och mord enbart på grund av sin sexuella läggning och/eller könsidentitet. Transpersoner är särskilt utsatta.
Den där listan är verklighet och vardag för många människor.
Jag tycker att den är fruktansvärd och det knyter sig i magen när jag läser om den. Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den så kan jag inte förstå hur det kan få fortgå.
Varför vi behandlas olika?
Att äga sin frihet att vara den man är innebär en kamp varje dag.
Inte för oss alla – men för oerhört många män och kvinnor jorden runt.
Men kampen borde ägas av oss alla – kvinnor och män världen över.
En kamp av personer som vågar och orkar säga ifrån vid homofobiska eller transfobiska skämt i fikarummet. En kamp som ständigt bör föras i vår vardag mot begränsande och förgörande normer som hindrar människor från att vara allt det vi kan och vill vara. Det handlar om att aktivt stödja mångfald och säkerställa allas lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet och uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning.
Det här är viktigt.
Det är banne mig min förbannade skyldighet som världsmedborgare. Din också?
Pride betyder att stärka alla hbtq-personers tillgång till mänskliga rättigheter för mig.
Kärlek – en varm och intensiv känsla av ömhet och tillgivenhet.
En känsla äger man.
Att älska någon kan aldrig någon annan ta ifrån en – ingen borde få ha rätt att ens försöka.
Så ser jag att Adam Davidsson (Kristdemokraternas ungdomsförbund i Skåne) har skrivit en kommentar på Twitter om Stockholm Pride som har väckt uppmärksamhet.
Känner att jag blir riktigt arg. Kan inte säga att jag blir ledsen – bara genuint förbannad.
Davidsson har twittrat saker tidigare som många har reagerat på och stora KD får varje gång springa ut och tala om att de inte håller med Davidsson, som därefter går ut och ”ber om ursäkt”. Ibland funderar jag på om det inte borde finnas någon form av alkolås på tangentbordet så att andra slipper se inskränkta tankar. Adam Davidsson skriver om ”pervers” och det är helt sant perverst att skriva som han gör.
Davidssons förklaring av hans inre tankar och åsikter är ett klockrent bevis, på att vi som tar avstånd till hans uttalande har en viktig uppgift.
Idag, imorgon, i nästa vecka, under hösten, mitt i julenatten och under hela 2018…alltid!
Att stå upp för sin och andras frihet att få vara den man är.
Jag är här och nu – precis så som jag är och det vill jag att du också ska vara.
Kärlek till er alla.
Det är kanske inget man bör ta för givet eller tro att det är en medfödd fallenhet hos oss människor.
Eller så är det exakt det som det är?
Medmänsklighet. Är det en känsla vi alla går omkring och bär på, men att vi synliggör den på väldigt olika sätt?
Medmänsklighet är inte en känsla som kan kopplas på eller av. Det är snarare resultatet av en tanke och jag vill tro att det är en av våra viktigaste funktioner som levande varelser.
Jag läste för något år sedan om ett initiativ i Jämtland som kallades "Hej främling" och jag blev glad av att ta del av vad några unga människor försökte göra för en lyckad integration på hemmaplan. Därefter dök "Hej främling" upp i Svenska hjältargalan och jag blev än gladare att se och höra Emma Arnesson berätta om henne och vännernas insats. Nästa gång Emma Arnesson, som är eldsjälen bakom integrationsprojektet Hej främling! hamnade i mitt fokus var när hon tilldelades pris inom Ungt ledarskap.
Igårkväll stod hon åter i mitt fokus.
Jag framför TV:n och hon mitt i livet i en ny svt-serie som ska sändas i tre delar.
"Känn dig som hemma" gav på precis allt.
Rädslor, glädje, oro, nyfikenhet, måsten, myter, förväntningar....och grymt mycket medmänsklighet.
En serie med 100% ärlighet som inspirerar och förmedlas med värdighet och som inger ett fantastiskt hopp.
Serien handlar om en framgångsrik modell av lyckad integration.
En modell född av unga kvinnor i Jämtland som har så mycket att lära andra här i världen.
Vilka kvinnor! Vilka underbara människor.
Med stor medmänsklighet och fast tro om människors lika värde, skapar de möjligheter för alla på ett ganska naturligt sätt, men det finns nog ingenting i detta som sker naturligt av sig självt. Det krävs insatser. Att gå från ord till tanke.
Emma Arnesson är en helt fantastsikt ledare och det är lätt att blanda in hennes relativt unga ålder när man betraktar hennes egenskaper. Men talangen sitter inte i åldern, den sitter i Emmas förmåga att lyssna, förmedla, agera och leda.
Jag är djupt imponerad av både hennes ledarstil och enorma engagemang. Emma kan vara en fysisk översättning av ordet medmänsklighet.
Det är inte bara Emma som står för den fina integrationen i Jämtland, om hon så är en sann inspiration. Det är många människor i "Känn dig som hemma" som handgripligen visar att ”alla människors lika värde” kan översättas i fysiska riktiga möten och handlingar.
Det ska bli ett sant nöje att följa Samira, Emma,Wazir, Sara och alla andra fina männsikor där i Östersund och jag hoppas innerligt att hela Sverige inspireras. Ty, vi går nog omkring allihopa med medmänsklighet och omtanke om varandra - men ibland måste vi få hjälp att omvandla våra tankar till handlingar och det är de banne mig bäst på där i Jämtland.
Här är länkt ill Känn dig som hemma: http://www.svtplay.se/video/8163978/kann-dig-som-hemma/kann-dig-som-hemma-avsnitt-1
Hejsan hoppsan
Har bestämt mig för att det är dags att blogga lite igen. Kanske inte idag, men troligtvis imorgon.
Finns önskemål om vad jag ska yttra mig om?
Självmord. Ett väldigt svårt ämne att samtala kring.
Näthat. Ett alltför vanligt inslag i den digitala världen, där anonyma och identifierade inte räds sina publicerade kränkningar. Lucas Hertzman var närhatad och till slut orkade han inte längre leva.
Har precis lyssnat till P4 dokumentären "Näthatad till döds?". Jag tycker att det var oerhört känslomässigt jobbigt att lyssna, men programmet är så viktigt att höra på - därför uppmanar jag alla vuxna att ta sig tid och mod till att lyssna på Lucas mamma och hans bästa vän som samtalar i programmet om näthat och självmord.
Jag känner Lucas föräldrar och minns det så sorgeliga beskedet om Lucas död. Jag visste inte då att han hade varit offer för ett strategiskt näthat.
Dagarna efter hans död skulle jag bli varse. Jag blev kontaktad av flera ungdomar som var ledsen och upprörda över inlägg de läst i den digitala världen. De undrade om man verkligen får skriva så grymma saker som de sa att de hade läst.
Jag fick några länkar skickade till mig.
Jag har aldrig läst värre saker om en människa. Det var ett hav av hat och det fanns inte ett minsta ord som gick att missuppfatta. Hatet var riktat rakt mot Lucas.
Några inlägg och kommentarer var skriven när Lucas ännu var i livet, men några var färskare än hans dödsbesked. Hatet mot honom fortsatte alltså efter hans död och de som skrev var fullt medveten om att han inte längre fanns i livet.
Dessa inlägg fick mig att göra en Polisanmälan med rubrik: näthat.
Min anmälan finns fortfarande hos Polisen i Gävle i väntan på handläggning, om så polisen har påbörjat arbetet.
Näthat är en del av vardagen. För både unga som äldre. Någon är gärningsman och en annan är offer.
Konsekvenserna kan vara förödande.
Förr i tiden sa människor fula saker, men man passade sig för att sätta det på pränt.
I den digitala världen verkar det vara precis tvärtom.
Dina inlägg kan vara rent livsfarliga.
Tack Moa och Jaana för att ni så öppenhjärtligt har berättat och delger andra er upplevelse, sorg och era fina minnen. Tack Hedvig Nilsson som har gjort programmet.
Klicka på bilden och du kan ladda ned programmet.
Cirka 30 miljoner utländska turister besöker årligen Paris,vilket gör staden till en av världens mest besökta städer. Attraktionskraften är mat, mode och kultur. Signum är Kärlek.
Under 2015 har Frankrikes huvudstad drabbats av ohyggligt hat. Två gånger. Terrororhandlingar.
Terrorism. Begreppet har sitt ursprung från franska revolutionen i slutet på 1700-talet.
Måltavlan verkar vara ungdomar och unga vuxna. Precis som på Utöya.
Terrorhandlingars syfte är att skapa skräck och de verdervärdiga dåden utförs för att uppnå ett ideologiskt mål.
Extremiströrelsen IS/Isis/Isil (Islamiska staten i Irak och Syrien) har officiellt tagit på sig terrordåden i Paris.128 personer har dödats och 200 har skadats. Det är första gången en så stor, samordnad attack, genomförs i Europa.
Paris är huvudstad i ett NATO-land och Frankrike var en av initiativtagarna till det som senare utvecklades till Europeiska unionen.
Samtliga EU-medlemsländer har rättigheter, men terrordåden i Paris förpliktar skyldigheter att göra allt vad vi kan för att få stopp på de groteska handlingar som sker runt om i världen - komna av terrorister. Sverige har förbundit sig att motverka terrorism tillsammans med andra länder och det förpliktar.
Gårdagskvällen och natten i Paris präglades av ett avskyvärt hat och förakt mot människovärdet.
Ren och skär krigshandling - helt utan religion.
Utgångspunkt var IS fascistiska ideologi.
Sju terrorister i samverkan och sex terrordåd.
De människor som flyr till Europa, flyr IS.
De handlar inte om att muslimer är terrorister som sätter skräck i världen.
Muslimer är offer för IS gräsliga ideologi och terrordåd, likväl som andra troende människor.
Vi känner rädsla, men vi behöver mod.
Mod att vara 100% aktiva i allt som krävs. Vi får ej tappa tron på demokrati, frihet och jämlikhet mellan människor.
Sveriges regering har tydligt intensifierat arbetet för att förebygga, förhindra och försvåra terrorism, under ledning av inrikesminister Anders Ygeman.
Den nationella strategin mot terrorism syftar till att
- motverka radikalisering och rekrytering till extremist- och terroristgrupper,
- minska förmåga och möjlighet att begå terroristattentat,
- upprätthålla skydd för individer
- samt minska samhällets sårbarhet för terroristattentat.
De flyktingar som flytt från IS och som är här hos oss i svenska städer, förorter och landsbygd behöver möta hatets största fiende: KÄRLEKEN.
Låt oss, likt Paris, bli kända för det goda mötet.
Den tredje och sista förvaltningschefen, Stig Olsson meddelade i torsdags att han lämnar sitt chefsförordnade för samhällsutvecklingsförvaltningen. Luften gick nog ur hos många i och med att beskedet kom via Ljusdals Posten, den lokala tidning som därefter publicerade en intervju med Stig Olsson. Han ser ingen tydlig förklaring till varför, men han berättar sin upplevelse om att delar av den politiska ledningen och kommunchef inte har förtroende för honom. Olsson lämnar en beskrivning på hans chefsroll i ett större sammanhang, än inåt i den förvaltning han leder och vikten av dialog.
Ledarskap handlar oerhört mycket om relationer vilket skapas bland annat genom samtal.
Stig Olssons citat handlar mycket om skadade relationer och bristande dialog. De andra förvaltningscheferna (omsorgsnämnden och utbildningsnämnden) har till uppgift att hålla dialog med nämnd och dess ordförande, men Olssons nämnd är Kommunstyrelsen och däremellan agerar kommunchef så kommunikation är en färskvara som bör hållas igång. Till Ljusdals Posten säger Stig: tidigare hade den politiska ledningen regelbundna träffar med ledningsgruppen där vi bollade saker. Nu är det inget sådant alls.
Han är öppen med sina åsikter den där Stig Olsson, men jag tror att många uppskattar hans ärlighet. Få uppskattar nog den situation som beskrivs, men Olsson bryter en tystnad som många verkar ha upplevt. Äntligen är det någon som säger vad den tycker och varför han lämnar sitt chefsuppdrag efter sex år.
Därefter släppte Ljusdals Posten via sin nätupplaga en ny artikel. Denna gång var det åtta röster från politiken. Några hade redan tidigare publicerats, men några var nya. Oppositionspartierna har fått samma frågor som majoritetspartierna och kommentarerna på att fem av sju chefer på en månad lämnar eller fått lämna sina uppdrag varierar. Men det är inte så mycket variation, det är många liknande svar från de styrande om att det inte är några som helst bekymmer för kommunen att detta sker här och nu.
Missnöje föder och göder missnöje.
Det är tunga nyheter som kommer till oss som bor, lever och verkar här i kommunen. Många av oss är även anställda i den organisation som nu figurerar i media, sociala medier och här på min blogg. Nyhetsflödet accelererar och det känns som att ”det blir bara värre och värre”. Det måste vända.
Jag som bloggare har inget ansvar för handlingarna och jag har ingen skyldighet att tiga om mina reflektioner. Det är knappast jag, kommunmedborgare eller anställda som ska komma med lösningarna på den rådande situationen.
Inte ens oppositionen har den uppgiften, men jag uppfattar att flera av dem jag pratat med, säger att nu får det väl ta slut på det här negativa spiralerna. Matas man med missnöje så skiter man till slut missnöje.
Harlad Noreús (Fp) är den enda av de sex rösterna inom det styrande Valliansen som öppet säger att ”vi måste sätta oss ner och resonera om det här”, ”när man tappar så många chefer blir det störningar i verksamheten, helt klart”. ”Det här är inte bra, det förstår ju alla”, citeras Noreús i LjP.
Han har förstått och han står för det.
Det är de styrande sex partierna som skall komma med lösningar. De är alla ansvariga för beslutet om att sparka Wikström, hanteringen och konsekvenserna av fulspelet. De innehar makten. Tillsammans.
Det går inte att framhålla en enskild persons handling när dessa innehar förtroendeuppdrag. Framförallt inte när de utgör kommunledning.
Trots att det är ohyggligt svårt att se någon partipolitik i behandlingen av Marita Wikström eller sparkningen av henne, så är det politiken som bär både ansvaret och hundhuvudet.
Jag såg att Marita Wikström själv har kommenterat artikeln med de åtta rösterna. Även hon, likt Stig Olsson är öppen med sina åsikter.
[Ja, Lars Björkbom, jag har sagt att jag inte har förtroende för den politiska ledningen och för min chef Claes Rydberg utifrån det sätt som man skötte min "avgång". Jag har under hela våren sagt till ordförande Helena Brink att kommunledningen behöver fundera när man ska gå ut med min tjänst för att ha en ny chef på plats den 1/1 2017. Inte med ett ord har vare sig Helena Brink, Yvonne Oscarsson eller Lars Molin sagt att man varit missnöjd med mitt arbete. Man talar däremot med Leopold Stoltz och vill att han ska gå in som förvaltningschef, vilket han "skvallrar" för mig och blir då utskälld av ordförande. Jag är en prestigelös person och skulle ni haft ett öppet och ärligt samtal med mig hade vi löst situationen utan detta spektakel.
Den turbulens som Laszlo nämner från i fjol, kan kanske handla om att jag kallade politikerna för fega. Det anser jag de vara när man inte fattar beslut om budget, vilket jag också diskuterat med Helena Brink flera gånger under året och Lars Molin i somras till och med då kunde tillstå att det blev fel. Hade man fattat beslut den 8 oktober 2014 hade kanske omsorgens ekonomi sett något annorlunda ut. Valliansen hade till och med kunnat skylla nedläggningen av Björkbacka på socialdemokraterna. Jag vädjar till er politiker ta det ansvar ni behöver göra i denna situation. /Marita Wikström fd. förvaltningschef omsorgsförvaltningen]
Hade jag fått det här erbjudandet för ett halvår sedan hade jag nog tackat nej, sa förvaltningschef Lena Tönners Ångman till LjP när hon bekräftade att hon sagt upp sin tjänst i Ljusdals kommun.
Dessa tre röster vore viktiga i en extern utredning som Làszló Gönzci (Mp) föreslagit i media. Frågan är om de är skyldiga att medverka då två slutar…ja, det ska vara Stig Olsson då som har valt att bibehålla sin ”grundanställning”.
Tre chefstjänstemän och åtta politiker har yttrat sig.
Kommunalrådet Lasse Molin (M) kommenterar i samma anda som tidigare: ”jag ser ingen sammanhängande gemensam nämnare här. Sen ska vi jobba vidare med personalpolitiken och se vad vi kan göra för att det ska bli bättre”.
Informationschef Kjellander och hennes tjänstledighet kan vi nog hålla helt utanför det eventuellt sammanhängande gemensamma tror jag. Den tjänstledigheten kom verkligen in i ett större sammanhang och det har nog inget med de andra uppsägningarna att göra. Tror jag.
Lasse Molin bloggade förr i tiden, eller närmare bestämt under valrörelsen 2014. Där skrev han bland annat ”tyvärr måste kommunens personal, som invånare vänta in nästa mandatperiod för att personal långsiktigt ska få en god arbetsmiljö. Det kräver nämligen nya politiker som ordförande i styrelser och nämnder som förstår betydelsen av ordning och reda inom kommunen och som engagerar sig i personalfrågor. Politiker som vet vad det innebär att ta arbetsgivareansvar”.
På måndag (31/8) är det dags för sammanträde för kommunens fullmäktige. Jag kan ana att det kommer att bli frågor och svar kring det missnöje som uppenbarligen finns. Oavsett man vill det eller inte.
Kommunchefen har hävdat att det var en felsägning då han på den planerade presskonferensen meddelade att han såg det som ”jättekul” att han även skulle utses till tf socialchef. Vissa saker fastnar lättare hos folk och den meningen har liksom kommit för att stanna, mer än tolkas som felsägning. Dock har kommunchefen lämnat den inställningen och gått över till ” men det ska gå. Det måste gå”. Men nu omfattar hans arbetsuppgifter även att agera informationschef. Jag är inte så säker på att det går – trots att han hävdar att det måste gå. Måste vaddå, tänker jag.
Igår kom ytterligare ett tungt besked för Ljusdals kommun som har tre stora förvaltningar.
Det Ljusdals kommun inte har är tre förvaltningschefer.
Igår meddelade Stig Olsson, samhällsutvecklingsförvaltningens chef att han lämnar sitt chefskap på egen begäran. Precis som Lena Tönners Ångman, utbildningsförvaltningens chef.
Hon i måndags och han på torsdag – på samma vecka. Däremellan beviljades informationschefen tjänstledig för studier.
Lasse Molin säger att man måste skilja på situationen. För kommunalrådet är det en rad beslut som sammanträffar i tid och skapar den här situationen. I klartext säger han att det handlar om enskilda händelser med enskilda tillfälligheter. Att det nu är fem chefer som lämnar och två chefer som väljer att inte kliva på, vill inte kommunalrådet se som en helhet. Oavsett vilket tittarperspektiv han har, så har han det yttersta personalansvaret i vår kommun.
Tidigare i bloggen har jag gjort en fem i topp lista över motsättningar i kommentarer från kommunledningen. Det är dags igen att begrunda vissa uttalande.
Kommunalrådet efterlyser action
Kommunmedborgare orkar inte med mer action från kommunledningen
Lena Tönners Ångman har fått ett kanonjobb
Lena Tönners Ångman är förvaltningschef på hemmaplan och har tackat ja till rektorstjänst i Gävle
Informationschefen skulle redan i nyåret gå på tjänstledighet så detta är icke någon nyhet
Fram tills kommunen har löst hennes frånvaro som man haft över åtta månader i sin vetskap, går kommunchefen in som tf informationschef
Men jag är övertygad om att vi kommer att hantera den här situationen, säger kommunalrådet
En hel befolkning funderar på hur f-n det ska bli nu då?
Att vi plötsligt skulle stå utan chefer håller jag absolut inte med om, säger kommunalrådet
No shit Sherlock Holmes, säger jag
Med allt som nu har hänt så kan jag tro att Valliansens samlas allt oftare och att knakningarna dem emellan börjar höras allt högre och högre. Vem är nästa att gå? Vem ska offras?
Jag tror att nästa grej blir en politiker avsägning samt att kommunchefen hänger löst på galgen. Ty, något radikalt förväntas hända.
Sedan är jag inte så övertygad om att det blir busenkelt att finna interna lösningar vad det gäller tillfälliga chefsglapp eller engagemang hos dem som är kvar.
Hur ser egentligen lösningen ut för personalchefens framtid – vad ska hon arbeta med? Blir det ett glapp på chefsposten? Vad ska Marita Wikström göra i höst? När slutar skolchefen? Hur går IFO-chefsrekryteringen? Vem är chef över försörjningsstödet som är en av omsorgsnämndens viktigaste verksamhet att följa upp? Vad säger näringslivet om det som sker och inte sker i kommunledningstoppen?
Frågorna är många och blir allt fler. Om några veckor har vi säkert ett nytt gäng frågor, för än är nog inte sista potatis satt.
Jag hävdar det fortfarande.
Ljusdal är en mycket vacker plats att bo och leva i med enastående natur, härligt folk och en massa möjligheter. Egentligen allt i ett och man kan fundera på varför orten inte blivit fridlyst av sin potential? Jag har svårt att förstå dem som kastar ur sig kommentaren att Ljusdal är en fäbodvall. De som säger det borde fundera på vad folket som bor där i såfall kallas. Jag gillar inte begreppet glesbygd heller – föredrar att säga landsbygd. Jag gillar hur som Ljusdal och det är som sagt här jag vill vara när jag är gammal kvinna.
Det är komplext att skriva min upplevelse om vad som händer i min hemkommun, då jag värnar om ”varumärket” Ljusdal, men samtidigt kan inte en kommunledning få leva rövare och tro att det skulle vara fridens liljor i Kamomilla stad. Det är inte fridens liljor i Ljusdal just nu. Ilska, förtvivlan och frustration är mer lämpliga i beskrivelsen som råder på köpingen och i alla vackra ytterområden.
Tystnad är vårt fördärv.
Tystnad är motsatsen till yttrandefrihet.
Jag tänker inte hålla tyst. Kan inte vara tyst.
Det finns ingen som helst anledning till att vara tyst när den största arbetsgivaren i kommunen kränker hela sin personalstab och allt sker i offentlighetens ljus.
När kommunledningen tvärväxlar mellan grotesk handlingskraft och märklig passivitet utan någon som helst förståelse från befolkningen. Nej, då är det inte läge att ingå i tystnad.
I ett mindre samhälle finns släkt, vänner och riktigt gamla vänskapsband. Det är nästan så att ”alla känner alla” finns på riktigt. Så nära man kan komma i alla fall.
En närboende till mig har varit anställd i kommunen under många många år. Proffs inom sin bransch skulle man lätt kunna säga. Hen har omprövat sin livssituation, med trygganställning och vana arbetsuppgifter, efter det att Marita Wikström sparkades på det sätt hon sparkades och nyrekryterade chefer valde att aldrig börja sina anställningar i kommunen i de rådande situationer som råder. Hen ska provjobba hos annan arbetsgivare nu. Kommunen går miste om hens närvaro, kunskap, erfarenhet och kompetens.
Det är alltså inte bara chefskompetenser vi förlorar i kommunen. Konsekvenserna är kännbara i den dagliga service till kommunens medborgare och det borde ses som en mycket allvarlig situation. En bekant i grannkommunen uttryckte det ” om det fanns ett begrepp för social och empatisk konkurs så är det väl det Ljusdals kommun hamnat i. Dags för "skuldsanering"!?”.
Vi har verkligen hamnat i något. Frågan om vad Valliansen tänker göra är ständigt aktuell.
För många handlar det inte om politik, om det så är ett politiskt ansvar att stävja den rådande situationen. Jag har mött moderater, centerpartister och vänsteranhängare som är förbryllade, besvikna och rent av skitförbannade på Molin &CO.
Och det handlar fortfarande om skillnaderna mellan sak och person.
Att Oscarsson (V) tog bort mig som Facebookvän efter alla våra år tillsammans på den politiska arenan efter mina blogginlägg, tyder på att vice ordförande i kommunstyrelsen har svårt att hantera den rådande situationen och tappat skillnaden mellan sak och person. Skillnaden är liksom A-O när man har till uppdrag att välja, värdera och debattera sin åsikt i sak.
Jag har tidigare bloggat om de chefer som på olika sätt inte är eller kommer att vara verksam i Ljusdals kommun i detta nu. Idag har det gått och blivit en lista med namn och förlorade kompetenser. Britt-Marie, Marita, Urban, Ronnie, Lena och Anna.
När det uppstår dylik situation och lägesstatus blir lätt ringarna på vattnet fler och större. Vad händer med dem som är kvar? Tidigare fungerande arbetsrelationer som tappat en medspelare naggas i både själ och kant. Styrkor kan omvandlas till svagheter i organisationer och nedförsbacken sluttar allt mer nedåt.
Har sista chefen gått? Har sista tjänstledigheten och uppsägningen ägt rum?
Har vi sett alla konsekvenser av vad som händer när man inom mindre än en timme meddelar en medarbetare, en chefstjänsteman med 26 års anställning i ryggsäcken, att hon får sparken och att man därefter inom samma timma håller en presskonferens med budskapet: vi har inte förtroendet för henne.
Har konsekvenserna kommit till en vändplats eller kommer vi åter att nås av besked som tyder på att kommunledningen har satt sin sista potatis?
Trots att det har varit en hög arbetslöshet i landet, så har arbetsgivare haft problem med att rekrytera. Det har handlat om svårigheter med matchning. I mindre samhällen, i landsbygdskommuner har det kanske varit än mer svårt att finna den kompetens som arbetsgivarbehovet har krävt på hemmaplan. Glädje uppstår när en kommun kan vara självförsörjande på efterfrågad arbetskraft oavsett bransch, om det så alltid är nyttigt att rekrytera in ”nytt blod”. Det bästa är när nyrekryterade flyttar in i till den kommun där anställningen finns, så att skatten av lönen återgår till sin närmiljö, eller när kommunmedborgare på olika sätt uppgraderar sin kompetens så att de matchar de arbetstillfällen som finns på hemmaplan.
Jag minns när Ljusdals kommun för flera år sedan skulle rekrytera en ny skolchef. Den som hade tjänsten skulle gå i pension och man planerade rekryteringsprocessen väl. Några interna namn kom spontant upp som förslag av anställda som uppmuntrade enskilda att söka tjänsten.
Lena Tönners Ångman var en.
Hennes svaghet då var att hon ej hade erfarenhet av gymnasieutbildning för att axla skolchefsjobbet här hemma i Ljusdal. Sagt och gjort så började Lena som rektor i Gävle på en gymnasieskola, vilket jag uppfattat att hon tyckte var ett stimulerande arbete samtidigt som hon inhämtade en bredare kompetens. Några år senare blev Lena Tönners Ångman förvaltningschef för utbildningsförvaltningen i Ljusdals kommun. Matchningen satt som en smäck.
Jag har haft möjligheten att få samarbeta med Lena i drygt ett år. Jag som politiker och hon som chefstjänsteman. Rågången och rollfördelningen var glasklar. Vi hade ömsesidig respekt för våra respektive uppdrag, båda var noga med vem som skulle göra vad samt att vi ständigt hade dialog. Lenas första år som skolchef var oerhört tufft, men hon fixade det om hon så upplevdes som ”påstridig” – jag kallar det målmedveten och fokuserad. Ska jag sätta ett signum på skolchef Tönners Ångman så blir det nog: hårdvara och mjukvara i frisk mix med fullständigt elevfokus.
Idag meddelade Lena Tönners Ångman sin chef (kommunchef C Rydberg) att hon säger upp sin anställning i Ljusdals kommun efter två år som förvaltningschef.
Att hon har blivit uppvaktad av andra utbildningsanordnare är inget nytt under solen. Jag har själv fått höra seriösa kommentarer som ”henne vill vi headhunta”, men hon trivdes väl på hemmaplan och det har jag varit glad över. Jag uppskattar som sagt när en kommun kan inneha kompetenser som efterfrågas och nyttja dem fullt ut. Det gäller alla yrken, om så förvaltningschefer kräver sin form av kunskap som kan vara svår att finna i en landsbygdskommun.
Ljusdal har nu gått miste om två kvinnor, två kommunmedborgare med förvaltningslednings kompetenser. Lena Tönners Ångman och Marita Wikström. Två förvaltningschefer med viktiga samarbetsområden och med stor förmåga att samverka.
Så läser jag lokaltidningens artikel om Tönners Ångmans besked.
”Såväl kommunalrådet Lasse Molin (M) som utbildningsnämndens ordförande Allan Cederborg (M) anser att det är förståeligt att duktiga medarbetare som Lena Tönners Ångman får erbjudande om nya jobb.
Lasse Molin ser inte den senaste tidens byten på chefssidan på kommunen som tänkbar orsak.
– Man måste skilja på situationen. Utbildningsnämnden har inte samma utsatta läge som omsorgsnämnden och här går chefen till en annan arbetsgivare, säger Lasse Molin.”
Ljusdals Postens reporter ställer även en adekvat fråga utifrån att tre kvinnor slutar/slutat och att personalchef, socialchef och skolchef ska rekryteras:
Så det finns inga motsättningar i kommunens ledningsgrupp som ligger bakom att tre av chefsjobben är vakanta?
– Inte som jag känner till, blir svaret.
Vackert att moderaterna förstår att det är förståeligt att duktiga medarbetare får erbjudande om nya jobb… men det är allt ett flat svar, flatare och plattare än en torr pannkaka. Kommentaren känns som en axelryckning och jag undrar om Molin &CO har funderat en sekund på om de haft möjlighet att behålla henne som skolchef?
Har man ”duktiga medarbetare” så krävs det att man stimulerar och uppmuntrar den.
Nu har man kanske gjort det, men hur som så har hon nu sagt upp sig och väljer att jobbpendla till Gävle trots att hon bor i Ljusdal.
Om inte Lasse Molin är felciterad i Ljusdals Posten, så ser inte kommunalrådet den senaste tidens byten på chefssidan på kommunen som tänkbar orsak.
Tolkningsföreträdet har fullt spekulationsutrymme då Tönners Ångman diplomatiskt svarar ”hade jag fått det här erbjudandet för ett halvår sedan hade jag nog tackat nej”.
Den numera mediavana kommunstyrelseordförande Lasse Molin (M) lyckats lämna ett mycket underligt uttalande om att man måste skilja på situationen. Molin påstår att utbildningsnämnden inte har samma utsatta läge som omsorgsnämnden samt att skolchefen går till en annan arbetsgivare.
Utbildningsnämnden och omsorgsnämnden har stora ekonomiska behov som de ej kan hantera då budget inte finns tilldelad. Att påstå att inte utbildningsväsendet är i ett utsatt läge är makabert.
Att hänvisa skillnaden på Tönners Ångmans uppsägning med att hon går till en annan arbetsgivare, kontra att han själv inte tagit ansvar för att den sparkade Wikström fått svar om sin framtid, är synnerligen märkligt och arrogant.
Jag tycker att det är riktigt tråkigt att Lena slutar att vara verksam i vår kommun, men jag lyckönskar henne all skolutveckling hon kan medskapa där i Gävle.
Det här var mitt sista blogginlägg i turerna kring Valliansen och cheferna i Ljusdals kommun. Jag vill tacka alla er läsare som inspirerat mig på olika sätt.
Söndagkväll.
Undrar om kommunchefen sitter på tåget från södra Sverige på väg mot Hälsingland och Ljusdal? Han har lång resväg till jobbet vår kommunchef, men väl framme på Köpingen så har han cykelavstånd till förvaltningshuset. En ny arbetsvecka ligger framför honom och man brukar ju säga ”ny vecka, nya möjligheter”, något som nästan blivit ett signum på kommunchef Claes Rydberg.
För fyra veckor sedan var han den politiska ledningens högra hand och han är ju fortfarande kommunchef så det fortsätter väl som vanligt. Kommunchefen är ytterst ansvarig chefstjänsteman som bland annat ansvarar för att politiska beslut verkställs. Det är i huvudsak beslut som fattas av kommunfullmäktige och kommunstyrelse. För snart tre veckor sedan utsåg kommunchefen sig själv, med kommunalrådets god min, även till socialchef. Detta skedde i samband med den numera omtalade presskonferensen en onsdagsmorgon, då kommunchefen myntade uttrycket ”jättekul” som jag inte behöver utveckla vidare. Utmärkelsen till socialchef saknade dock grund i mandatfördelningen, så det spelade ingen roll hur många gånger någon sa att kommunchefen också var socialchef så var inte kommunchefen både kommunchef och socialchef. Han var endast kommunchef och det innebär säkert fullt upp ändå.
Sex dagar senare uppmanade socialdemokraterna den politiska ledningen, att kommunstyrelsen borde fatta beslut som utser en tillförordnad socialchef då en kommun måste inneha en socialchef enligt kommunallagen. Sagt och gjort utan någon större diskussion, biföll majoriteten det yrkande Örjan Fridner (S) lämnat och kommunstyrelsen utsåg Valliansens förslag till tf socialchef.
För två veckor sedan uppstod påtagliga konsekvenser efter den kritiserade hanteringen av fd socialchef Marita Wikström. Två tilltänkta chefer inom individ- och familjeomsorgen meddelade att de, utifrån den rådande situation inom omsorgsförvaltningen sedan Wikström offentligt sparkats, inte tillträder de chefstjänster de erbjudits. I deras ställe har man löst situationen med en tf IFO-chef och en snabbt nyrekryterad chef för Beroendemottagningen. Det kvarstår dock vakanta chefsuppdrag, men det löser sig säkert med tiden – vi får tänka ”ny vecka, nya möjligheter” och hoppas att inte fler säger upp sig då socialtjänsten är oerhört viktig i en kommun.
För en vecka sedan hörde jag att kommunens informationschef gått på tjänstledighet. Här gäller det att man inte blir förvånad, men det är visst så att kommunchefen, tillika tf socialchef, numera kan titulera sig som tf informationschef.
Nu börjar jag fundera på om Rydberg hinner cykla hem någon gång över huvudtaget? Seriöst alltså.
Kommunalrådet Molin (M), som inte anser att det som hände när de sparkade Wikström, kan ge svårigheter vid framtida chefsrekryteringar är kanske nöjd med dessa internrekryteringarna som samlats till ett och samma kontor? Beroende på hur man förhåller sig till saker och ting, så kan en ny vecka verkligen innebära nya möjligheter.
-Än hur går det för Marita Wikström då tro?
Har arbetsgivaren dialog med henne eller samtalar de endast med facket?
Har arbetsgivaren och hon kommit överrens om hennes framtid? När man hade brått med att stänga av henne, så bör man ha haft en lösning genomtänkt – i alla fall efter den tid som nu har gått.
Tänkte på henne i torsdags då jag läste Mikael Sagströms ledarsida i Ljusdals Posten. Jag har noll koll på hur insatt han är i hanteringen av Wikström, men ingen kan klandra honom för eventuella faktaluckor. Det är troligtvis få som har koll på denna hantering.
Men om man inte har någon som helst kännedom om hur Marita Wikström är som chef och ledare samt om man inte hunnit hängt med i svängarna kring onsdagsmorgonen då kommunchef och den politiska ledningen arbetsbefriade henne från socialchefsuppdraget – ja, då kan säkert någon tro att Sagström menar att Wikström är själva hunden som begravts. Sagström skriver att den egentliga anledningen till vilda western händelsen inte kommit fram. Jag håller med honom. Det finns nog allt en nedgrävd präriehund någonstans.
Varför Wikström fått denna behandling saknar fortfarande offentligt svar från Valliansen.
Varför Wikström fått tvärsluta saknar fortfarande offentligt svar från Valliansen.
Att Wikström skulle tvingas avgå en timme efter det att hon själv fått beskedet kräver sin förklaring.
Det är bra att Sagström skriver om det.
Jag hoppas verkligen inte att Marita har tolkat den begravda hunden som att någon tror att hon har misskött sina arbetsuppgifter och att det skulle vara förklaringen till den form av sparkning hon utsatts för.
Ärlighet är ett signum på den Marita Wikström jag har mött.
Till media säger hon själv att hon inte vet vad hon har gjort för att förtjäna denna behandling. Om hon hade begått ett grovt tjänstefel som föranleder avsättning, så är jag starkt övertygad om att Marita hade stått upp för sin felsteg.
Det hela handlar nog kort om steg och taktgång. Otakt med Helena Brink (C).
Friskvårdsinsatser borde kanske hädanefter bli kollektiv cirkel i Riverdanceteknik?
-Du är banne mig ett snäpp vassare nu Malin än vad du var som politiker och du var knappast mesig då heller, sa en person till mig i förra veckan. Därefter har jag fått några liknande meningar sagda till mig och responsen på mitt sätt att skriva har varit upplyftande samt inspirerande.
Ordets betydelse har alltid fångat mitt intresse och att skriva har både varit en utmaning samt en drivkraft sedan ungdomsåren. Jag tycker om att uttrycka mig i skrift, om jag så kanske mest är känd för min verbala talang, så jag blir fantastiskt glad över all uppskattning som jag har fått för mina senaste blogginlägg. TACK.
När jag nu har valt att lämna den politiska arenan så har jag ett mycket större utrymme, då jag inte behöver ta hänsyn till om jag, mitt parti, behöver stöd i någon fråga av andra partier eller om jag, mitt parti ska ingå i någon valteknisksamverkan med andra i framtiden. Inte för att jag på något sätt upplevt någon munkavel under mina politiskt aktiva år, för då handlade det om att förvalta ett förtroende från partimedlemmar och det har alltid varit respektfullt för mig. Idag skriver jag enbart som Malin och det är urskönt. Jag står för mina åsikter och de är mina.
Det har nu gått två veckor sedan Marita Wikström, en onsdagsmorgon, blev av med sitt chefsuppdrag i Ljusdals kommun efter 26 år som lojal anställd. Sedan dess har media, sociala medier och traditionellt folkprat haft full sysselsättning med att rapportera, analysera och framförallt ifrågasätta kommunledningens fulspel. Under dessa veckor har Valliansens frontpersoner Molin (M) och Brink (C) fått ett flertal intervjumöjligheter och de har verkligen tagit varje chans. De har likt en följetång kommit med nya uttalande kring vad som de upplever hände vid den där omtalade presskonferensen samt vägen dit och fortsättningen mot framtiden.
Om de har lyckats beskriva, varför de gemensamt ansåg att de på en grisblink kunde välja att plocka bort Wikström som socialchef, är jag inte riktigt övertygad om. Lyssnar jag halvnoga så hör jag inte någon förstående kör och lyssnar jag helskarpt så hör jag fortfarande en stor besvikelse bland publiken. Ärligt talat så har jag ännu inte mött någon som sagt: ”de gjorde helt rätt/föredömligt bra/jag fattar varför”. Jag har ju trots allt haft en hel del dialoger.
Den e-post/chatt/sms/samtalsmängd jag fått den senaste tiden är icke att nonchalera. Mina slutsatser är att kommunledningen inte har lyckats nå fram med varför Wikström egentligen inte fick vara kvar tills kommunen rekryterat en ny efterträdare.
Lika stor besvikelse upplever jag bland många över att ingen från Valliansen har förklarat varför de valde att köra strategiplan: pressträff. Det är något som få har förståelse inför och frågan om vad Molin, Brink och kommunchefen ville uppnå med själva pressträffen är fortfarande befogad.
-Vad var deras egna förväntningar på publiken dvs oss medborgare? Vad förväntade de sig för reaktion? Jag vet inte om Marita under dessa två veckor har blivit erbjuden nya arbetsuppgifter eller delgivits förslag på avslut, men vid normala arbetsplatser hade hon troligtvis haft full delaktighet. Men det här är knappast en sk normalsituation, om så kommunalrådet återkommande säger att det sparkas chefer och att det inte får dramatiseras. Dramatiken skapades en onsdagsmorgon för exakt två veckor sedan. Kommunalrådet stod vid rodret – sen kom stormen som Molin & Brink har svårigheter med att hantera.
Jag är inte så säker på att vi medborgare någonsin får svar som håller från Valliansen.
Jag är inte så säker på att partimedlemmar till de styrande partierna får svar som godkänns.
Jag är inte så säker på att de fackliga organisationerna får de krav de ställt.
Jag är dock säker på att Molin & Brink upplever sina politiska uppdrag som ansträngda.
I alla andra frågor har vice ordförande i kommunstyrelsen, Yvonne Oscarsson (V) varit vapendragare med Molin (M), men i Wikströmaffären stödjer hon bara i kulisserna och hänvisar sina svar till ordförande Lasse. Men det är som sagt hela Valliansens ansvar.
Apropå ansvar och märkliga uttalande. Idag kom det nya ordval. Det är kommunstyrelsens ordförande som myntat ytterligare ett uttryck.
Vi har ju alla nu förstått att ”gå i takt” är något som är A-O vid anställningar 2015 i kommunen. En oerhört viktig talang och förmåga som bör nyttjas i sin tjänst om man inte vill bli uppsagd. Ty, det har hänt förut att anställda fått foten för att de gick i otakt.
I dagens nätupplaga av Ljusdals Posten (www.helahalsingland.se/ljusdal) publiceras en artikel angående omsorgsnämndens budget det innevarande året. Tidningen menar att årsbokslutet kan hamna på ett underskott på drygt 29 miljoner. Detta är uppgifter från kommunstyrelsens sammanträde i förra veckan och situationen är märkbart svår.
Vad bokslutet kommer att landa på är svårt att sia, men underskottet på 29 miljoner är det faktiska utfallet per sista juli 2015. Så, om man gör en prognos på det dryga halvåret som gått kommer troligtvis prognosen att hamna på ett underskott mer närmare minus 40-50 miljoner. Det kan mycket väl bli verklighet om så alla verksamheter inom omsorgen gör sitt allt för att försöka förhindra scenariot.
Här gäller det att politiken tar ansvar för situationen och jag avundas ingen förtroendevald i denna situation, men det finns en sittande majoritet och en opposition. De har till ansvar och med förtroende att ta sig igenom uppgiften. Valliansen med Molin i spetsen ska stå för förslagen och vara dem som presenterar lösningar på omsorgens behov kontra kommunens budget.
Vad myntade då Molin i dagens artikel?
Jo, i rådande situation med nysparkad socialchef, vakanta chefstjänster och i rekryteringstider för ny ekonomisk controller på omsorgsförvaltningen och ett faktiskt utfall på 29,4 miljoner i underskott…jo, då drar kommunalrådet Lasse Molin (M) till med en efterlysning.
Molin nyper ordförande för omsorgsnämnden och dess ledamöter i örat och efterlyser ”action”.
-Action. Molin vill ha action.
Jag googlar runt på ordet ”action” och konstaterar att jag uppfattat ordet rätt. Molin tyckte väl att ordvalet var passande.
Vad som nu kommer att hända är det kanske ingen som vet. Lite action, taktgång eller ett värdigt avslut på Wikströmsaffären kan kanske spås i kulan? Imorgon är en annan dag och kommunledningen fortsätter väl att leverera nyheter?
Den politiska ledningen har verkligen lyckats flytta medborgarnas fokus från SEKO-affärer, världshändelser och andra nyheter med deras ständigt märkliga uttalande kring Valliansens offentliga sågning av den fd socialchefen. De har ställt sig i klimax vad det gäller rampljus. Mitt i epicentrum kan man kalla det för.
Häromdagen tänkte jag att nu kan det inte bli värre, men jösses vad jag hade tokfel.
Sällan har det kokat i de kommunala leden som det gör idag och det är inte ofta som samhället förenas i samtycke så som man har gjort i åsikten om felhantering av Marita Wikström. Kritiken är kort och gott massiv.
Nu vet inte jag hur många gånger i ordningen som Lasse Molin(M), Yvonne Oscarsson(V), Helena Brink(C) fått medias fråga om de är tillfreds med sin hantering, om de tycker att det sätt de agerat har varit det enda optimala, om de förstår sig på kritiken från allmänheten. Frågorna har iallafall ställts ett par gånger och svaren varierar, men de innehåller ständigt samma linje. I webbintervju (helahalsingland.se) hörs kommunalrådet mycket högt säga det korta ”nej”, på frågan om något har skett på felaktigt sätt. Oerhört klart och tydligt besked från Molin.
Det är just tydligheten i att stenhårt deklarera att skolboksmästarna har varit i farten och att ordet ”fel” inte ens finns i en tankevurpa, som förvånar mig mest.
Jag kan inte tolka det hela på annat sätt än det att Valliansen hör att det framgår kritik och att man är påtagligt störd av den finns, men att man inte har lyssnat på vad som kritiseras en endast sekund.
Ty, kommunledningen kan uppenbarligen inte förstå kritiken. Det erkänner de även själva i publicerade intervjuer.
Helena Brink(C) förklarade i radio häromdagen, att hon ej förstod hur det här med Marita Wikström hade kunnat få sådana proportioner. Hon drog till med att raljera med att om det hade varit frågan om en trädgårdsmästare eller en undersköterska, så trodde inte hon i alla fall att uppståndelsen skulle bli så stor som hon uppfattade att det här med Wikström hade blivit.
Hur ofta har en kommunledning pressträff där man meddelar anställda och allmänhet att man just på dagen, för mindre än en timme sedan hade arbetsbefriat en anställd på grund av otakt och avslutat förtroende? Har man gjort det tidigare? Sker det ofta?
Oavsett anställningstitel så hör inte det inte till vanligheten att man agerar på det här sättet Helena Brink(C) och det är exakt precis det som kritiken handlar om.
Jag kan inte i ärlighetens namn förstå vad det är med det som är så svårt att förstå?
Igår sammanträdde Kommunstyrelsen och självklart kom ärendet upp på dagordningen. Det med all förståelse och det rätta.
Jag deltog inte själv på åhörarbänk, utan har fått läsa Ljusdals Postens rapportering på nätupplagan.
Den läsningen fick mig att förstå att det absolut kunde bli värre sits för Valliansen och det tillståndet levererades av kommunalrådet Lasse Molin(M).
Tydligen hade socialdemokraterna flaggat för att eventuellt lägga fram en misstroendeförklaring då de menat att Valliansens sätt att hantera personalpolitiken är urusel. Det lär inte vara något som gladde Molin, Oscarsson, Brink, Noreus, Björkbom eller Mill som är de sex partiledarna för majoriteten.
Det där ”eventuellt” borde kunna ses som en chans – en chans att rätta till sina senaste felsteg som politisk ledning.
Kommentarer på det?
Det var just den frågan som kommunstyrelsens vice ordförande Yvonne Oscarsson (V) fick av Ljusdals Posten efter sammanträdet.
– Jag har inga kommentarer just nu, du får prata med Lasse i så fall, är svarscitatet från henne.
Urklipp från helahalsingland.se:
[Örjan Fridner hävdar att kommunalrådet Lasse Molin (M) under tisdagens personalutskott medgav att ett politiskt misstag har begåtts. Men Lasse Molin känner inte igen den bilden.
– Nej, jag ser inget politiskt misstag. När en förvaltningschef avgår så går kommunchefen in där. Jag kanske skulle ha tagit beslutet någon dag tidigare och det tar jag till mig.]
Ingen pudel eller tillbakabackning där inte och vad kommunalrådet hade sagt vid personalskottet kan bara de 5-7 personerna som deltog säga någonting om. Fridner (S) hävdar dock sin sak.
Dock ifrågasätter jag starkt hur kommunalrådet kan säga ”Jag kanske skulle ha tagit beslutet någon dag tidigare och det tar jag till mig”? Säga det är en sak, men hur i fridens namn skulle han ha kunnat verkställa det han påstod till tidningen? Kommunalrådet har inte och har heller inte haft det mandatet.
Det var på grund av, eller tack vare, att Örjan Fridner (S) yrkade vid sammanträdet igår att kommunstyrelsen skulle utse Valliansens enda förslag till tillförordnad socialchef och att Fridner fick full pott vid beslutsfattandet då hela kommunstyrelsen biföll hans yrkande. Genom det beslutet utsåg kommunstyrelsen Claes Rydberg till tf socialchef. Något som kommunalrådet aldrig själv på egen hand hade kunnat besluta. Utifrån detta anser jag att Molins svar till tidningen är synnerligen märkligt.
Beslutet innebär dessutom att kommunchefen, som numera även är socialchef, skall närvara vid omsorgsnämndens beredningar, arbetsutskott och sammanträden då han som socialchef är kontakten till politiken.
Enligt artikeln i Ljusdals Posten är detta ”något Lasse Molin är nöjd med.”
Opposition ansåg att det kan finnas svårigheter för Rydberg att inneha de båda tunga tjänsterna, men det var trots allt oppositionen som såg till att beslut om en tf socialchef togs på rätt sätt och att det fattades beslut i frågan.
Alltså, det går inte bra för de styrande att hantera allt som sker som konsekvenser av deras presskonferens. Den senaste och kanske veckans största klavertramp är nog Molins kommentar längst ned i dagens artikel i lokaltidningen.
Det handla om Molins insikt i det som det som gått som en löpeld genom köpingen och över till kranskommunerna.
Reportern frågar:
Har du någon förståelse för alla som har visat missnöje över hur situationen med Marita Wikström har hanterats?
Kommunalrådet svarar:
– Nej, därför att missnöjet bygger på att man har läst uttalanden av personer. Så är inte verkligheten.
Jag tar mig för pannan och läser det ett flertal gånger för att försöka begripa vad vårt kommunalråd står och säger i den rådande situationen.
Har Molin (M) utsett sig själv till den som har tolkningsföreträde för alla dessa känslor som har uttryckts den senaste veckan och vilken verklighet är det han hänvisar till?
Höjden av både flathet och fräckhet på ett och samma bräde.
Nu är det nog dags för övriga moderater, centerpartister och vänsterpartiser att öppna munnen och hjälpa kommunledningen ur den här situationen.
Molin(M) har som fd Nydanarnas talesman myntat uttrycket ”Gör om – Gör rätt”.
Inte ens det går att användas nu – till och med det är försent.
Over and out!
