MariaBlix.blogg.se

Jag tänker på Nils varje dag, känner hur mycket jag saknar honom. Men så ibland, när man pausar, andas och känner efter så golvas man av alla känslor, att han inte är här, att mitt förstfödda barn inte lever, att jag aldrig kommer få träffa honom igen. 

Ja idag i v 37+5 var det dags igen, allt såg bra ut och hon beräknas väga 3380g +8%. Denna gången var det vår läkare som gjorde det och hon såg ju att förra gången låg hon på +15% och beräknades redan då till över 3000g. Men då var det också en bm som gjorde mätningen och innan det har det nästan varje gång varit vår läkare så det kan förklara varför hon helt plötsligt blev så stor sist. Men det känns lite skönt att hon inte hade gått upp 700g till nu, för man har ju oroat sig lite att det skulle vara något annat, typ diabetes, som gjort att hon växt så mycket. 

Så mycket som man går igenom som andra inte vet, det är ju inte bara vi, nästan alla som förlorat sitt barn måste gå igenom sånt här, som hugger i hjärtat varje gång, försäkringsbolag som ringer och vill att man ska teckna barnförsäkring, blöjreklam i brevlådan, saker som fortsätter komma även fast man sagt ifrån. Ibland vill man bara lägga sig ner och ge upp. 

Så många som föder barn nu, i grupper på fb och folk runt omkring en. Jag förstår inte hur det kan gå så bra för alla, i min värld dör barn. Jag tror att allas barn ska dö innan de föds eller under förlossningen, men alla lever... 

Fruktansvärt fruktansvärt jobbig dag. Drömde inatt att vi bäddade ner lillasyster i en kista precis som vi gjort med Nils, och jag var så ledsen över att hon inte hade fått nån snutte som jag kunde lägga ner. Nils fick med sig en blå och vit snutte som liknade en kanin, och det finns en rosa och vit lika dan som jag funderat på att köpa men inte bestämt om det kommer bli jobbigt att se den varje dag, men i drömmen var jag nu bedrövad över att jag inte hade köpt den så att de kunde få lika dana. 

Jag är arg på alla som är naiva, alla som räknar med att "om en vecka är bebis här", och jo visst är deras bebis här då men var inte så säker på att den lever. Jag är arg på alla som klagar på att de inte orkar vara gravida längre, att de har ont eller att det är tugnt. Men egentligen är jag inte arg, jag är bara avundsjuk att jag inte kan känna alla de där värdelösa känslorna. 

Idag på tul så hade hon växt rejält, så nu ligger hon på +15%. Och självklart börjar man fundera på varför hon växer så mycket nu, men jag ska försöka hålla tankarna sansade. Vi gjorde även ctg som såg fint ut. Det enda som visade något var att jag hade +1 på urinstickan, har inte visat något alls på den tidigare och sen var blodtrycket något högre än vad jag brukar ha, men ligger väldigt lågt i normala fall. Men nu blir det en lång vecka tills min bm är tillbaka från semestern och vi ska ta ny sticka och blodtryck. Tycker inte om när hon är borta. Nils dog när hon hade semester förra året, även om det inte hade gjort någon skillnad så kan såna grejer som att hon är borta nu igen trigga igång tankar. 

Idag var vi och träffade narkosläkare inför snittet, och jag berättade att jag väldigt gärna vill ha vaket snitt. Så de kommer testa att lägga spinal en eller max två gånger annars blir det sövt snitt. Tydligen så är det större risk för infektion i ryggen när de lägger spinal på mig efter som att jag redan har främmande föremål i ryggen. Så nu håller vi verkligen verkligen tummarna att det funkar på första försöker och att det inte blir några komplikationer. 

8 september, ett år sen Nils föddes och togs ifrån oss. Det finns så mycket känslor som inte går att sätta ord på. Vi saknar honom så ofattbart mycket, inget har egentligen ändrats under det här året, man har bara lärt sig leva med all sorg och saknad. 

Att vara gravid igen är verkligen en prövning psykiskt, värre än man nånsin kunnat föreställa sig. Man har erfarenheter man helst hade varit utan, man vet att bara för hon rörde sig för tio minuter sen är det inte säkert hon lever nu, jag vet hur fort det går från liv till död. Många säger till mig att "vad skönt att ni får många ultraljud och att de har koll", och visst det är väl bra, men det spelar liksom ingen roll om ett ul ser bra ut en dag, nästa dag kan det vara för sent. De har inte koll, de kan kolla så att det ser bra ut för stunden, det gjorde de med Nils också. 

Barnmorske besök idag, och allt såg bra ut, mitt sf mått växer extremt mycket känns det som om man jämför med graviditeten med Nils. Nu i v30+4 ligger det på 32cm. Med Nils slutade det växa i v33+ på 33cm så nu är jag snart förbi det största som jag var med honom. Kanske förklarar att det känns som i slutet av Nils graviditet redan nu. Väger dessutom lika mycket nu som jag gjorde som max med Nils. Jag slutade ju att gå upp i vikt då när sf måttet slutade växa så jag stannade på 70kg. Nu hade jag ju ca tre-fyra kg kvar sen Nils graviditet när jag blev gravid igen och nu ligger jag på plus 10kg och går stadigt upp ca 0.5 kg i veckan verkar det som.  Och det känns bra, skulle jag sluta gå upp i vikt nu skulle massor av tankar börja snurra, som om dom inte redan gör det. Så viktuppgång är väldigt positivt i mina ögon just nu. 

Igår var det dags för tillväxtultraljud igen. Allt såg jättebra ut och hon hade växt på på sig bra och ligger nu +0.8%. Viktigt det där med plustecknet 😄 

Idag är det alltså TIO ÅR sen jag ramlade av Carex och skadade min rygg. Efter ett år kunde jag skaffa häst igen, och inte vilken häst som helst utan världens bästa Donatello ❤️. Levde i flera år som att inget hänt, min läkare sa ju att jag skulle bli bra, men vi hade olika syn på bra. Hans "bra" var att jag inte skulle bli förlamad vilket han berättade några år senare när jag satt och grät hos honom och sa att han måste hjälpa mig med smärtan när den började bli oövervinnlig och inte gick att ignorera längre. Han hjälpte mig så gott han kunde och jag har fått träffat massor av fina läkare genom honom, men dom är ju inga magiker. Jag har alltid trott att det här skulle vara min stora sorg i livet och hur det blev. Att jag var tvungen att sluta med hästar som alltid varit mitt liv, att jag alltid alltid kommer ha ont i min kropp och inte kunna fungera som innan olyckan, att jag aldrig kommer kunna jobba fullt ut och att jag vet att det är bestående vad jag än gör. Mina nerver från mina stelopererade kotor är skadade och skruvarna ligger och retar nerverna natt som dag som gör att hjärnan hela tiden får smärtsignaler. Detta har gjort att jag fått någon sorts kortslutning/överkänslighet i mitt smärtsystem som gör att allt gör väldigt mycket ondare. Det går inte att ta bort det stelopererade heller, för kotan som skadades och gick i 100 små delar är inte funktionsduglig, de tog även bort de bitarna som hade gått in i spinalkanalen, och tre diskar är helt paj. Så jag skulle få en 90graders vinkel på ryggen utan mitt järnskrot. Jag har sörjt mycket att livet blev såhär redan när jag var 21 år, jag har sen jag var tvungen att sluta med hästar inte velat träffa någon häst alls, och helst inte velat pratat om det. Men så i december 2016 blev jag gravid och livet kändes som att det fick en mening igen, jag var jätterädd för hur jag skulle klara av graviditeten och Hur skulle jag klara av att ta hand om ett barn. Men längtan var större, vi ville ju ha barn så då var det ju bara att köra på. Att min största sorg i livet inte redan hade kommit kunde jag ju aldrig tro. Efter Nils känns min ryggskada så fjuttig, men det är ändå något som följer mig, något som finns och påminner mig dygnet runt och som gör val åt mig i livet som jag inte kan påverka hur mycket jag än försöker, men efter år av samtalshjälp inser jag att vissa saker måste man bara acceptera, jag har accepterat min skada efter tio år, och nu får jag försöka göra det bästa av det. Den insikten låter så jäkla positiv, jag pratar sällan om min smärta, men det är ofta jag inte är så jäkla positiv över hur livet blev och hur kroppen känns, men man har ju bara ett liv, och det här är tydligen mitt.

Jag börjar bli så sjukt stressad, har inte fixat nått till bebis än, inget är tvättat eller boat. Väskan till förlossningen är fortfarande packad för att Nils ska komma. Sängen är fortfarande bäddad för att Nils ska komma, allt är bara inställt i hans rum och jag klarar inte av att göra något med det. Vill inte "städa undan" honom, det är allt för smärtsamt.

Idag tog oron över alldeles för mycket, efter en natt och morgon med sammandragningar var 4-8 minut var jag tvungen att ringa in till förlossningen. Först blev det som jag trodde att de bara sa att sammandragningar inte är farligt, och då får man dra vad vi varit med om och då fick vi komma in. 

Två barn men inget i famnen. Tänk om Nils hade varit här och lillasyster hade varit påväg, vilken lycka. Tänk om, tänk om, tänk om. 

Idag var vi inne på vårt andra tillväxtultraljud med lillasyster, allt såg bra ut och hon låg nu på -10%. För tre veckor sen låg hon ju på -8%. Men det kan ju beror på vem som gör ultraljudet och mätningen. Så vi känner oss trygga med att hon växer. Hade en hel del fostervatten också, har varit lite orolig att det skulle ha läckt, men man ska ha mellan 2-8cm i den största fickan och jag hade 6.5-7. Hoppas bara att det inte ökar mer. 

I den här graviditeten är allt väldigt annorlunda som jag bara antar att de flesta förstår. Man vågar inte hoppas på nått, och man vågar knappt planera/köpa nått. Nu har ju vi det mesta efter Nils men jag har fortfarande inte rört hans grejer, gått igenom hans kläder. Ska spara några plagg som bara är Nils, men annars kommer ju lillasyster få ärva det mesta precis så som det skulle vara om Nils hade fått leva.