Som vanligt när man ska sova så tar tankar och funderingar över!
Som många vet gick jag o Johan på vars ett håll för ca 7 månader sen.
Vi är idag nära vänner, skulle faktiskt säga bästa vänner. Vi pratar med varandra om allt och stöttar varandra och sen har vi våra underbara barn ihop så det är skönt att vi idag kan prata öppet, om inget annat är det bra för våra barn att vi är vänner!
Men det kommer alltid något gott ur något ont så är det.
Många trodde aldrig jag skulle kunna stå på egna ben..
Men idag står jag här med ett eget hus, fast jobb, bil och allt bara flyter på!
Jag fixade detta som många aldrig trodde jag skulle göra.
Har många gånger fått höra att jag inte skulle klara mig själv, att det skulle gå utför för mig om jag inte hade haft Johan.. men till er som sagt så, ser ni var jag står idag??
Ser ni hur långt jag kommit??
Mitt självförtroende har växt något så sjukt mycket, för jag fixade detta!!
Jag har Johan att tacka mycket för det säger jag inget om och det vet han om också men till största del har jag mig själv att tacka för jag har kämpat mig hit där jag står idag och de är jag fan stolt över.
Det har varit så mycket hinder längs vägen men jag har tagit mig förbi dom och det har gjort mig ännu starkare och stabilare i mig själv.
Jag har min familj och mina underbara vänner som finns där i alla lägen!
Och utan stödet ifrån mina vänner och familj hade jag inte varit där jag e idag, där va många som trodde på mig och kämpade med mig.
Har även fått lära mig den hårda vägen vilka som e dom riktiga vännerna!! Och de har bara bevisat vad många sagt hela tiden, men godhjärtad som man är lyssnar man inte... :/
Hade kunnat skriva hur mycket mer som helst men det får räcka för denna gången!
Sov gott!
Har nu länge funderat fram och tillbaka igen om att skriva blogg..
Det ger rätt mycket att skriva av sig.
Och jag som älskar o skriva kanske ska ta upp "bloggandet" igen.
Ja vi får se, kanske till och med byta blogg ????
Ville mest bara göra ett test för att se om de ser likadant ut.
Kände att jag behövde skriva av mig och istället för att göra det på fb så gör jag de här istället så kan folk som vill läsa och dem som inte vill läsa kan skita i det.
Kan säga redan nu att ska du påpeka hur JAG ska känna och att jag inte får känna så m.m kan du faktist sluta läsa NU!!!!!!!
Som dem flesta vet tog min syster livet av sig den 16 feb..
Hon ville inte längre och jag vet någonstans långt inne i hjärtat att hon har de mycket bättre nu och att hon mår bra nu..
Men det går ändå inte riktigt in att hon är borta att jag inte kommer få träffa henne mer.. det brukade liksom gå hur länge som helst innan jag hörde ifrån henne.. det kommer ta ett tag innan jag riktigt fattat de.
Vi har ett helvete med Alicia ska jag ju säga, hon va mosters prinsessa och hon får sina utbrott och så kommer det en liten ynkling röst fram att hon saknar moster..
Jag försöker hålla mig stark för hennes skull men de är inte så lätt. Tur nog tar johan henne när hon får sina utbrott om att hon saknar moster så kan jag gå på mitt håll och bryta ihop.
Jag klarar mig själv för de har jag alltid gjort, Alicia är viktigast i detta läget!
Men de inte många andra tänker på är att vi är fler som sörjer..
Alla lägger skulden på varandra och en massa onödiga bråk, massa hot m.m.
Det är INGENS fel att syrran valde att ta sitt liv, de va hennes EGET val, tyvärr! Vi kan inte göra något detta för det har hänt, och allt gammalt är GAMMALT! Sluta dra upp en massa om allt som hänt, titta framåt.
Jag vet att de är svårt, jag har själv svårt för de. Men jag vet också om att min älskade syster hade velat att vi skulle blicka framåt och försöka gå vidare.
Hon skrev ett brev till familjen för flera år sen som inte fick öppnas förrän den dagen hon gick bort, jag öppna det den dagen hon dog..
Dom orden hon skrev där bär jag med mig; Så länge ni inte glömmer mig finns jag alltid med er.
Snälla tänk på detta och FÖRSÖK tänk framåt.
Ännu en gång, vi kan inte göra detta ogjort hur mycket vi än vill..
Vi stoppade henne många gånger från att ta sitt liv men nu lyckades hon..
Många frågar och undrar hur de är med mamma, hur klarar hon sig och dem kan inte ens tänka sig vad hon går igenom.
Nä de kan inte många tänka sig, man ska inte överleva sina barn..
Men har ni tänkt på mig, hennes barn och alla andra som stod henne nära?
Nä det är tyvärr inte många som gör de, och vet ni varför?
Jo för att vi har dragit oss undan, vi sörjer detta på vårtat viss precis som mamma sörjer på sitt viss och skriver en massa. Jag klandrar inte min mamma för att hon gör de, de ska hon göra för de är så hon bearbetar. Men jag vill ändå att ni sänker en tanke på oss andra också.. Det må kanske låta egoistiskt men det SKITER jag fullständigt i, för vi är fler som sörjer!
Jag håller mig stark och stöttar alla andra och glömmer ofta bort mig själv, men de är så jag gör för att jag ska orka. Har alltid funkat så.. Jag hjälper andra förre mig själv för då orkar jag lite mer själv men nu har de kommer till den gränsen att jag orkar inte bry mig om allt och alla längre, jag har dragit mig undan för jag måste orka själv.
Jag blir sur och irriterad över minsta lilla bagatell och de är inte likt mig, jag bryter ihop när ingen ser och när ingen är i närheten.
Jag är inte lika social mer, jag orkar inte åka iväg så mycket, håller mig hemma, hör väldigt sällan av mig till mina nära och kära, är inte så sugen på att svara någon som inte kan acceptera att jag inte orkar eller har tid just nu.
Jag har dragit min undan för att sörja! Acceptera de!
Men även bara för att jag dragit mig undan för att sörja betyder inte det att jag inte vill ha stöttning, de är nu jag behöver mina nära som mest, bara en liten notis till er!
Skulle kunna skriva så mycket mer, men de får jag nog göra i ett låst inlägg då de kan bli för mycket liv på vissa personer och folk som inte kan acceptera vad jag tycker och tänker..
MIN blogg, MINA tankar, MINA känslor!
Kan folk inte ta de läs för fan inte då!!!
Kommer nu mera skriva allt jag känner, tycker och tänker här på bloggen. Så kan folk själv välja att läsa om dem vill!!
Detta inlägg kommer handla om hur JAG KÄNNER och TÄNKER! INGEN kan ta ifrån mig hur JAG känner och folk får gärna bli sura om de nu blir så men de SKITER jag fullkomligt i. Och om just DU känner dig träffad så kanske DU ska tänka ett steg tillbaka på hur DU har behandlat/bettet dig mot mig.
Trots att jag har massor med folk runt mig känner jag mig som ensammast i världen.
De senaste året i mitt/vårt liv har mestadels varit kaos!
Förlorade min älskade mormor, en bit av mitt hjärta försvann. Förlorade min fina gudmor(mormors syster), en bit av mitt hjärta försvann. Förlorade min fina älskade syster, en bit av min själ försvann. ?
Även förluster av vänner som stått mig nära hjärtat, men som tyvärr inte kunnat acceptera mitt liv som jag lever nu. ? och oavsett hur lång tid eller kort tid jag känt dessa människor så går min familj och mitt liv förre!
Tyvärr känns de som att jag är på väg att förlora fler som står mig nära hjärtat. Men just nu orkar jag helt ärligt inte kämpa. Jag har försökt på mitt vis, på de sättet jag orkar just nu men de kommer ingen vart. Jag visar och kämpar med att hålla ihop allt på mitt sätt men när man inte får respons tillbaka känns allt hopplöst. Sen när jag har orken tillbaka så kanske jag orkar börja kämpa igen. Men de får tiden utvisa.
Jag ber väldigt sällan om hjälp, de kan ta mig år att be om hjälp men när man väl gör de blir allt kaos . Jag är en sådan person som ska klara allt själv, jag har ju alltid gjort de och ska fortsätta göra de. Men IBLAND behöver även denna envisa madame be om hjälp men som sagt då slutar allt i kaos... är de konstigt man slutat be om hjälp?! Nä det är de fan inte..
Och alls som känner mig vet om att jag även här väldigt sällan säger hur jag mår, men för fan tänkt utanför ramarna.. Min syster har precis valt att ta livet av sig, hur fan tror DU att jag mår?! Bra eller?! Tror du de har du FEL!
jag mår skit, och de kommer ta lååååååång tid att släppa det och försöka gå vidare. Men jag måste försöka så småningom att gå vidare vet att alla där uppe i himlen säger samma. Men de är lättare sagt än gjort. ?
Lite tankar och känslor så här mitt i natten. Nu ska denna tös slå igen sina ögon och fortsätter väl skriva någon annan dag, kanske!
Kom IHÅG ännu en gång detta är hur JAG, JAG känner det! PUNKT!
De va ett tag sedan sen jag skrev här, men känner inte så stort sug just nu till att blogga lika mycket. Tänkte jag skulle skrivit ett inlägg på fb, men jag väljer att skriva det här istället så kan folk själva välja om dem vill läsa det.
Jag får ofta höra att vara gravid är ingen sjukdom, nä de vet jag mycket väl om men de är inte alla som har en graviditet som är en dans på rosor...
Jag har mina krempor som gör att jag klarar visa saker någon dag andra inte... och de gör i sig också att jag orkar inte alltid göra en massa. Jag får ta en dag i taget och hopps på att jag överlever dagen. Många tänker säkert att de märks inte på mig att jag har ont, nä för jag hatar och visa att jag har ont, jag biter i det sura äpplet och tar smärtan sen..
På ca 1 månad har jag sammanlagt fått sova 1 hel natt annars blir de max 2 timmar per natt.. jag har lågt järnvärde,tabletter som vägrar funka,funkar inte mina järntabletter som min bm vill finnes risk att jag blir inlagd för att få järndropp, jag får blodtrycksfall, min rygg tar kål på mig och jag får inte ta mer än Alvedon för ryggen just nu, ovan på allt har jag fått uvi, jag har foglossningar, jag har sjuka sammandragningar och förvärkar, domningar i händer och fötter, ja jag kan fortsätta hur mycket som helst..
Folk vet inte om detta för de är inget jag/vi "skrytit" om.. vi har redan varit inne på förlossningen 2 gånger... ena gången för minskade fosterrörelser och andra va nu i fredags natt pga av värkar och de va då de visade sig att jag fått uvi.
Så näää att vara gravid är ingen sjukdom men får man en graviditet med krempor så är man inte lika pigg som kanske just du har varit. Så acceptera att jag inte kan göra allt som du kunde/kan.
Med Alexander hade jag inga krempor alls så jag vet hur man "ska" må enligt er! Men nu fick jag "oturen" att få en helvetes graviditet.
Och många påpekar med att säga min bm säger si och så. Förlåt men är ni rent pantade? Tror ni inte jag redan pratat med min bm om allt?! Jag har en helt underbar bm och jag lyssnar på henne och inte någon annans.
Tack för mig!
Mitt liv!
VILL ÄVEN GÖRA KLART FRÅN BÖRJAN ATT JAG INTE GÖR DETTA FÖR ATT FOLK SKA TYCKA SYND OM MIG UTAN JAG GÖR DETTA FÖR JAG ÄR TRÖTT PÅ ALLA SOM ÄR SÅ JÄVLA DÖMANDE!
Så trött på att alla är så jävla dömande och tro sig veta en massa och har mage till att döma utan att veta! Döm inte mig förrän ni vet vad som ligger bakom allt..
Ni dömer min familj, ni dömer mina val, ni dömer mina rädslor, ni tycker jag är tramsig ja allt vad ni tycker.
Så jag känner det kanske är dags att berätta för er alla. Detta har tärt på mig länge typ hela mitt liv och jag har inte velat prata om de innan pga. att de är mitt liv och jag har levt i detta skal så länge. För jag skäms över allt som hänt, många saker är inte mitt fel och jag ska inte skämmas men jag tar de på mig och jag skäms ändå! Kommer inte skriva allt men en sammanfattning, det är jobbigt redan som de är! Och många saker är suddiga, men ja!
Som alla vet har jag haft en stökig uppväxt.
När jag föddes va mamma tillsammans med Bengt och jag visste inget annat förrän jag va 2,5 år att Pappa(Kent) va min pappa. 2,5 år kom jag till min pappa och växte upp med honom.
Mamma blev nykter från drogerna och jag börja vara hos henne igen, hade växelvisboende mellan pappa o mamma. Mamma började med drogerna igen efter 8 år som nykter och hon försvann ännu en gång ifrån mitt liv. Hos pappa var de upp och ner också men inget jag går in på.
I skolan var vi några töser som blev utsatta av sexuella trakasserier. Vi åkte på förhör men inget mer än så hände.
Jag fick flytta ifrån pappa, kom hem till mormor o morfar som mellan landning innan jag kom till min första fosterfamilj.
Under tiden jag bodde hos mormor så hade jag kontakt med mamma, jag fatta ju inte varför jag inte fått träffat henne så jag tog kontakt med henne. Men iaf, jag följde med mamma överallt o ingenstans. Träffa henne, åkte ut och hälsa på henne när hon bodde i kolonin. Men de som gjorde att hela mitt liv blev förstört va att jag följde med mamma till en kompis till henne, och sen skulle hon bara iväg hämta saker och jag fick inte följa med.. Denna kompis hon lämna mig hos hade andra tankar på mig.. Så fort mamma lämnat byggnaden så låste han(vi kan kalla honom Pricken) dörren och sen började allt.. Pricken började ta på mig, smeka mig m.m. Jag blev sexuellt utnyttjad på alla dess sätt…. Detta hände inte bara en gång heller. Jag våga inte berätta detta för någon först. Efter ett tag fattar min syster att de är något och jag berättar för henne efter många om och men.. De blev anmält och sen blev de rättegång och skit. Under tiden jag bodde hos mormor så såg jag en massa som jag som barn inte skulle se i med jag hade kontakt med min mamma. Min mamma höll på med sprutor och jag fick se både de ena och de andra. Jag fick se min mamma sätta sprutor i sina armar, jag fick se min mamma sjunka så långt ner i skiten, jag fick se min egen mamma försvinna..
Jag kommer till min första fosterfamilj i Staffanstorp, jag börjar gå till psykolog efter allt som hänt. Men denna psykolog la allt på mig, att allt som hänt va mitt eget fel. Vilket innebar att jag slutade gå till psykolog och har ALDRIG mer gått till en hjärnskrynklare.
Denna fosterfamilj jag kom till va inte direkt mina favoriter… Dem tog allt ifrån mig.. Jag fick inte umgås med vem jag ville, utan skulle umgås med samma personer som den andra tjejen i min ålder umgicks med. Dem bestämde mina kläder jag skulle ha på mig m.m jag kände mig som 3 år igen. Skulle jag prata med mamma, mormor, morfar m.fl i tele skulle jag sitta vid dem och prata. Efter ett tag så beslutade soc att mamma hade skött sig tillräckligt o jag fick börja va hos henne på helgerna. Jag var överlycklig, mamma hade då flyttat till Teckomatorp. Jag lärde känna en massa underbara människor som än idag finns kvar i mitt liv. Efter ca 6 månader fick jag flytta hem till mamma igen, jag var överlycklig. Min syster bodde där också med min systerson så de kunde inte bli bättre. J Jag blev tonåring och alla dess saker som följde med när man blev tonåring… dricka, röka m.m
Jag blev av med min oskuld ”på riktigt”.. Vet att jag sa till den jag blev av med oskulden till att jag redan blivit av med den, men jag skämdes för de jag blivit utsatt för de jag blivit. Jag börja sedan söka mig mer och mer till killar, så umgicks nästan bara med killar, klart jag umgicks med tjejer också men vi va ett helt gäng som umgicks och där va blandat men visa av töserna palla jag inte med men jag höll minen :P
Sen börja min syster fråga mig om jag kunde passa Kevin och självklart ville jag passa honom, min systerson och min gudson klart jag ställer upp J Min syster och mamma kunde bara försvinna och där stod jag som 12-13 åring med ett barn på 2-3 år.. Men inte tänkte jag att de skulle vara något dåligt med de.. Utan snarare tvärtom, jag bodde i min syster lägenhet. Kevin va på dagis och jag, ja jag skulle gå i skolan men skötte inte det.. Så jag levde livet, jag hade en ”egen” lägenhet och jag hade mina underbara vänner och min underbara systerson.. Jag tänkte även att va fan vem beöhver familjen? Jag har ju mina vänner som i sin tur blev som min familj, även mina vänners mammor tog sig an mig, så jag valde min familj istället. Till slut så fattar mormor att något inte stämmer så dem kom och hämta Kevin, då va min syster så långt ner i drogerna.. Men mamma visade inget så jag fick bo kvar.. Jag träffar sedan en familj som är fosterfamilj till en pojke redan.. Jag va ”tsm” med en av deras pågar.. de höll dock inte länge.. Men iaf.. Jag sov där typ dagligen och då började familjen reagera och undra på om inte min mamma va orolig.. Nää de va hon ju inte för hon visste var jag va.. Familjen köpte inte det så dem tog kontakt med soc och sen revs allt upp för mig igen.. Mamma hade börjat med drogerna igen, så jag fick flytta ifrån mamma IGEN, dock till denna familj så jag behövde inte flytta ifrån min trygga punkt, Teckomatorp.. Brydde mig nog inte så mycket just då för jag fick ju vara kvar på min trygga punkt. Vännerna & min pojkvän blev min livsglöd, de va dem jag levde för. Dock så va jag inte att leka med.. (tydligen) Mitt humör till familjen blev bara värre och värre.. Jag fick utbrott på utbrott så till slut orka dem inte mer, och jag fick flytta.. dessutom fick jag lämna min trygga punkt och flytta 1,5 timmes enkel resa därifrån.. Jag fick lämna allt, min pojkvän, mina vänner allt som hade blivit min trygga punkt.. Den 27 november 2002 får jag beskedet, du flyttar IDAG.. Allt blev kaos, jag hann inte säga hejdå till alla och hela min värld va upp och ner.. Jag kom upp till Osby, på ett behandlingshem.. De va bara till att acceptera läget.. fast jag hata allt som kom i min väg, jag hata personalen, jag hata dem andra intagna, ja jag hata allt! Jag hade fortsatt kontakt med dem flesta i torp, min pojkvän hade jag kvar ett tag.. Dem kom upp och hälsa på, jag åkte ner och hälsa på, i med jag inte hade någon annan att åka till på helgerna så fick jag åka ner där.. När man bodde på björkängen ville dem man skulle åka hem till familjen på helgerna, men jag hade ju ”bara” mina vänner. Sportlovet vecka 7 2003, då är vi i sälen med Björkängen och jag får ett samtal som förstörde hela min resa.. Min pojkvän dumpa mig.. eller nää hans kusin berätta för mig att min pojkvän inte ville mer för han hade fått känslor för en annan som dessutom va min bästa vän! Hela min värld rasa igen.. och jag gav mig fan på att jag inte skulle bli sårad igen.. De blev jag inte heller till en början, jag börja leka runt m.m och sårade allt för många människor runt mig, men just då brydde jag inte mig för jag skulle fan inte bli sårad igen.. Allt som hade hänt mig låg i mitt bakhuvud.. Ja jag hade fasta förhållande men jag sårade dem också.. Jag sökte bekräftelse av killar.. Inget jag är stolt över men så är de.. Ovan på allt tyckte jag att Pricken hade börjat förfölja mig över allt.. Och en gång när jag va hos en kompis i loshult så är där en som ska köpa bil av honom.. Och vem tror ni det var.. Jo Pricken, jag börja bli rädd igen, för nu visste han var jag fanns men inget hände. Trots detta börja jag sköta skolan, jag börja träna fotboll, jag började få tillbaka min livsglädje. 1 år och 6 månader höll denna livsglädje, för de jag inte visste var att man bara fick bo på Björkängen i max 2 år om inget annat hade bestämts. Jag hade ju börjat sköta mig så dem såg ingen anledning till att jag skulle bo kvar där mer, jag behövde ju inte behandlingen mer.. Och hela min värld rasar IGEN, jag ska få lämna allt ännu en gång.. Mina vänner, min pojkvän, fotbollen ja allt. Ja jag hade en pojkvän i slutet som jag hade ”trillat” tillbaka på varje gång jag kände jag behövde närhet, men när jag flytta så fick han följa med, och vi höll kontakten ett bra tag.. Jag böna och bad att dem skulle hitta en fosterfamilj till mig där uppe men dem vägra.. Så den 13 juni 2004 får jag flytta ifrån allt.. ner till Tomelilla.. ca 1,5 timmes resa där också.. Ännu en gång så försvann min ”familj”, mina ben blev undan sparkade igen..
Kommer ner till fosterfamiljen i Tomelilla, ja jo jag va väl inte lätt där heller.. Speciellt inte under sommaren. Jag rymde, jag gjorde allt jag inte fick. När de sedan va dags att börja skolan igen, så va jag lite små stökig innan jag kom igång.. Lärde känna nya vänner, jag hitta rätt snabbt min plats och vilka jag skulle umgås med, samma här nästan bara killar. Jag träffa en kille, vi höll ihop hela 9an och en bit in på 1a ring. Hela hans familj va stöttande på alla sätt och jag har än idag kontakt med dem och honom.. Men ja, tillbaka till familjen.. Jag va inte lätt att handskas med de vet jag ju nu när jag tittar tillbaka på hur jag betedde mig.. Men jag och f-pappan rök ihop duktigt en dag, vi slogs, sparkade och spottade på varandra. De blev droppen för mig, jag tänkte minsann inte bo kvar där så jag packa en väska och drog till mormor o morfar. Mina änglar mormor och morfar, dem har alltid stått med öppna armar och utan dem hade jag inte klarat mig! Jag fick klart nästan hela 1a ring i Ystad men under tiden träffa jag Patrik, Alexanders pappa. Och jag valde att flytta upp till honom i Åstorp.. Och allt där efter orkar jag inte ta nu.
Tycker detta räcker just nu, de är jobbigt nog som de är.. De är så mycket mer som hänt efter jag träffa Alexanders pappa men de får komma en annan dag.. men de viktigaste som jag ville ha fram och som jag ville få ut har jag fått ner..
Fortsättningen kommer komma men inte just nu..
Jag kommer skriva resten, men en annan gång.
Nä inte jag heller men va bara tvungen att skriva! Övertrött och sjukskriven är ingen bra komb! Haha
eller jo förresten.
telefonen går faktiskt på TVÅ håll om ni inte visste det!
Nästan ett helt år sen jag skrev. Men fick ett sug innan så lär väl bli att de kommer ett långt, låst inlägg sen!
Sen får vi se om de blir jag fortsätter skriva ofta eller om de blir lite då och då. De får vi se. :-)
puss på er så länge!
