Idag slog det mig att jag ler oftare nu, att jag faktiskt kan känna glädje igen, att jag kan skratta utan att ett dåligt samvete sköljer över mig efteråt. Livet har fortsatt och livet blir bättre, det tar tid men precis som alla sa när Lovalie dog så går det att andas igen. Livet kommer åter, sakta sakta, en dag i taget.
Två år, vi närmar oss två-års dagen och först nu kan jag skratta, verkligen skratta på riktigt, först nu kan jag säga att jag förtjänar att vara lycklig trots att Lovalie inte lever.
Det finns nog bara en sak som är värre än att förlora sitt barn, det är när man som förälder känner sig skyldig till sitt barns död. Mina skuldkänslor finns där än, jag tror aldrig jag kommer kunna komma över den känslan. Men jag kan förlåta mig själv, jag kan förlåta livet för det som stals från mig och jag kan förlåta vården för alla fel som begicks som tillsammans ledde till att min dotter föddes stilla.
Jag måste förlåta mig själv för att jag inte förstod, jag gjorde vad jag kunde där och då, i den stunden och jag har gjort vad jag har kunnat varje dag sedan dess.
Lovalie har förlåtit mig, det är jag säker på.
Lovalie hade ett annat syfte, hon skulle förändra och rädda andra små barn, det har hon fått göra genom mig.
Det sista Lovalie hörde var mina hjärtslag och i hjärtat bär jag henne varje dag, hon är alltid med mig, i varje andetag.
En ängel kom, log och vände om
Lovalie 170322
Saknaden är verkligen brutal. Det finns inga ord som kan beskriva känslorna som övermannar en när en sorgevåg kommer.
Man tappar fotfästet, tappar andan, man förlorar kontakten med omvärlden och bröstet känns som att det ska sprängas. Att man kan sakna någon så fruktansvärt mycket och ändå fortsätta leva är en gåta. Att man kan sakna någon så fruktansvärt mycket och ändå fortsätta andas trots att känslan är att allt syre tagit slut. Synen blir dimmig, man får svårt att tänka klart och benen vill ge vika. Det är som att insikten om vad som har hänt plötsligt slår undan marken under fötterna, och det händer varje gång.
Som att verkligheten är en nyhet, varje gång.
Jag saknar Lovalie varje dag.
Varje dag funderar jag på vilken liten personlighet hon varit idag, vart hon befunnit sig i utvecklingen, hur hennes och hennes systers relation sett ut, hur mitt liv hade sett ut om hon inte ryckts ifrån mig.
Hur lever man utan sitt barn?
Den frågan ställer jag mig själv ofta, jag tror att jag aldrig kommer få veta svaret, det finns troligtvis inget svar. Man fortsätter, för man har inget val, livet går vidare även när det tycks vara omöjligt.
Man lever trots att man är trasig. När ångesten griper tag i varenda cell och övermannar både kroppsliga reaktioner och psykiska så tar man sig ändå på något vis igenom det.
På något vis är det också värt det. På de bra dagarna väger lyckan man känner upp allt det andra, för alla känslor är så mycket mer, så mycket mer intensiva nu.
Livet är plötsligt mycket mer värt hur nu det kan vara möjligt.
Omvärlden tycker att jag borde ”glömma” dig och gå vidare.
Hur gör man när man ”glömmer bort” sitt barn undrar jag?
Om du hade levt, om du om så bara fått några dagar vid liv så hade ingen resonerat så, det gör mig så arg. Det är ingen skillnad för mig, ingen skillnad på dig och P. Ni är bägge mina barn och jag kan inte bara stoppa alla minnen i en låda och gå vidare. Du finns med mig, varje dag, i varje andetag.
Jag gråter inte lika ofta längre.
Jag är inte heller på kyrkogården varje dag.
Jag kan titta på korten av dig och känna en värme utan att hjärtat fullständigt går sönder.
Vi pratar ofta om dig men inte längre varje dag, du är med fast ändå inte.
Att omvärlden tycker det är fel att du är en del av vår familj kan jag inte acceptera. Vi valde inte detta öde, vi önskar att allt vore annorlunda och vi gör så gott vi kan. Vi har mött varje dag sedan dagen du dog, vi har gjort det trots att kroppen skrikit av sorg och saknad. Vi har fortsatt kampen för att återfå fotfästet igen och vi har lyckats ganska bra får jag lov att säga.
Jag är stolt över bägge mina barn.
Jag har två barn, ett på jorden och ett i himlen.
Jag älskar bägge mina barn till månen och tillbaka.
För mig är det viktigt att jag får minnas, för mig är det en del av mig, du Lovalie är en del av mig.
I am jealous of the angels next to you tonight.
Jag saknar dig så Lovalie.
Det är så tomt utan dig här, ingenting är som det borde, inget blir någonsin som det ska. Jag har två flickor, en här med mig på jorden och dig min vackra änglaflicka där någonstans långt långt bort, men ändå är du så nära.
Jag har fått hem alla journalanteckningar för genomgång. Det tog tid, jag har inte velat läsa sjukhuset version av vad som hände, av rädsla för att det skulle överskugga min egen minnesbild.
Och det är tung läsning Lovalie, det är tungt att läsa om hur vården upplevde allt som hände den där onsdagsmorgonen den 22 mars.
Det gör så ont att återuppleva allt igen.
Det gör ont men det är välbehövligt, jag har inte gått vidare, jag inser nu att jag har fastnat i sorgen. Jag har skyddat mig själv genom att tränga undan det tunga, djupa, svåra.
Men det är dags, dags att tillåta känslorna att övermanna mig, dags att acceptera att du slets ifrån mig helt i onödan. Dags att förlåta alla omständigheter som stal ditt liv, dags att förlåta mig själv för att jag fortfarande andas när du aldrig ens fick dra ditt första andetag. Det är dags nu, dags att gå vidare men med dig med mig, i hjärtat.
Jag är avundsjuk på de andra änglarna, alla dem som får spendera evigheten med dig, alla dem som gör dig sällskap i väntan på mig. När vi möts igen Lovalie så lovar jag dig att jag aldrig någonsin kommer släppa dig igen.
Jag lovar att min kärlek till dig och din syster är oändlig, den kommer fortsätta ända in i evigheten och förbi.
Idag tänker vi extra mycket på dig, idag gör det om möjligt lite mer ont att du spenderar helgen där någonstans långt bortom regnbågen utan mig och din syster. Hur är det möjligt att du inte är här? Hos oss? Vår andra alla Helgona utan dig, minst lika tung som förra året, kanske ännu tyngre, minnet av hur du kändes mot min hud bleknar, hur bevarar man det? Hur bevarar man de få minnen man har när tiden går?
Sorgen är avgrundsdjup, mörk och tung, saknaden nästan outhärdlig och ändå går klockan, dagarna likaså. Du har fattats oss i 1 år och 8 månader nu och oftast skrattar vi mer än vi gråter. Vi glömmer dig dock aldrig, du är alltid med oss. Det är tur att sorgen kommer och går i vågor, annars hade man aldrig överlevt men på något sätt går det, på något sätt överlever man även utan sitt barn, hur otroligt det än känns.
Det går att bli lycklig igen, lycklig men med ett för evigt trasigt hjärta, med ett tomrum som aldrig någonsin kan fyllas. Någonstans är vi tillsammans trots allt, det är en fin tanke.
Vi saknar dig Lovalie, igår, idag och imorgon. Inte bara idag, idag blir det bara extra tydligt för omvärlden att du fattas.
Ibland kan jag känna dig, på riktigt känna hur din hud kändes mot min, hur din tyngd kändes i mina armar och hur lent det bruna fjuniga håret du hade på hjässan var mot min haka. Känslan är så levande att det skrämmer mig.
Ibland kastas jag nämligen tillbaka till den där stunden på förlossningen, en av de få stunderna jag fick med dig och då är du återigen så verklig. Det är en fantastisk känsla samtidigt som minnena plågar mig något enormt, jag kan inte hejda känslostormarna när minnena överfaller mig.
Ikväll kom alla minnen tillbaka och bokstavligt talat golvade mig. Ihopkrupen på golvet med ditt fotoalbum i famnen bröt jag ihop. Det faktum att jag faktiskt kunde känna dig trots att det var ditt fotoalbum jag höll i mina armar gjorde att sorgen sköljde över mig med en våldsam kraft. Jag grät, grät så häftigt att jag fick svårt att andas och det i sin tur triggade en panikångestattack.
Jag avskyr min panikångest, det är som att kroppen gör varje jobbig känsla lite lite extra plågsam, som att det inte redan vore nog?
Saknaden gör verkligen fysiskt ont och ibland gör även minnena detsamma, som idag.
Det är konstigt Lovalie, 1,5 år har gått sedan du dog och ändå, ändå kan saknaden alltså fortfarande övermanna mig så fullständigt att jag tappar all kontroll och när det händer förstår jag inte att jag överlevt en dag utan dig.
Vad jag vill säga Lovalie är, att oavsett hur många dagar, timmar, minuter och sekunder som går, så slutar jag aldrig någonsin sakna dig.
Jag älskar dig till månen och tillbaka.
Det är som att sorgen kommer åter, sveper över mig med full kraft och gör att jag tappar andan, tappar balansen och tårarna bara faller. Jag kan inte kontrollera det.
Kanske är det först nu jag kan tillåta min hjärna att processa det som hänt, kanske är det först nu jag kan tillåta mig att känna den smärta som det avgrundsdjupa hål du efterlämnat skapar.
Jag saknar dig Lovalie, jag saknar dig så att det gör fysiskt ont i varenda ben i kroppen. Märkligt att det kan göra så ont när man på samma gång känner sig så tom.
Hur kunde du få dö?
Hur kunde du dö när jag satt och väntade på hjälp?
Hur kunde du dö utan att jag förstod?
Hur kunde jag låta det ske?
Jag önskar att livet gav dig en andra chans, gav mig en andra chans. Jag önskar att livet hade tagit en helt annan väg än vad det gjorde den där onsdagsmorgonen den 22 mars 2017.
Jag är så trasig och jag vet inte hur jag ska göra för att återigen bli hel, det går ju inte att bli hel när du saknas och det är så frustrerande.
Jag har halva mitt hjärta på jorden och halva mitt hjärta i himlen.
Lovalie, jag hoppas du vet hur älskad du är!
Att du ser hur jag kämpar för din och din systers skull.
Idag för ett år sedan både dog och föddes du, hur man nu kan födas död?
Idag för ett år sedan tog hela mitt liv en vändning jag aldrig kunnat föreställa mig, idag för ett år sedan brast mitt hjärta för att aldrig mer kunna komma att bli helt igen.
Idag för ett år sedan dog du Lovalie.
När vi fick möta dig var du ett av de vackraste barn jag sett med ditt ljusbruna hår, 10 små fingrar och 10 små tår. En perfekt liten näsan och vacker liten pussmun. 2665 g och 46 cm lång, du var så lik din syster men samtidigt en helt egen liten person.
Idag för ett år sedan skulle vi komma att få ”mötas” för första gången, ett möte som var så fel men samtidigt så rätt. Att hålla sitt döda barn i famnen går inte att förklara. Inga ord kan beskriva de känslor som stormar inom en för samtidigt som man är så trasig, ledsen, arg och tom så är man så stolt och lycklig, man har precis fött ett barn, ett helt perfekt litet barn, nej det går inte att beskriva.
Under det här året har det hänt så otroligt mycket. Vår familj klarade inte att tillsammans ta oss igenom förlusten, allting förändrades verkligen den dag du dog Lovalie men jag lovar dig att jag ska börja leva igen, för din skull!
Du förtjänar att få se din mamma lycklig, jag vet att det är de enda du önskar dig så precis det ska jag ge dig.
Ett år.
365 dagar.
Du saknas lika mycket idag som du gjorde igår.
Jag älskar dig med varje andetag.
För ett år sedan levde du fortfarande Lovalie, du sparkade och levde rövare där inne i min mage, på den tryggaste platsen av alla, samma plats som du ett dygn senare också skulle dö på.
Jag vill kräkas när jag tänker på den kamp du måste utövat där inne när moderkakan till slut lossnade och du kvävdes till döds.
Det gör mig så förbannad att du tilläts dö när du hade kunnat räddas om jag bara fått vård i tid. Jag kan inte förstå hur naturen är skapt när ett barn kan dö innan han/hon ens har fått födas.
Hur kan det vara så att så många barn föds stilla?
Vad är meningen med det?
Hur kan barn ”bara” dö?
Hur kan kroppen bara svika?
Min kropp svek mig och den svek dig Lovalie, den tillät dig att dö och jag var nära att följa samma väg, det gör mig så arg! Fortfarande blir jag arg när jag tänker på det, på hur allt gick till den där onsdagen, arg när jag ser hur det också förändrade hela mitt liv, hela din systers liv.
Ett år av oändlig saknad.
Ett år med ett barn på varje sida.
Ett år av kämpande för att få till en normal vardag igen samtidigt som ingenting någonsin mer kommer bli som vanligt igen.
Ett år av ångest varje gång en sorgevåg sköljer över mig, ingenting kan ju lindra saknaden, sorgen, tomheten, kärleken. Det är bara att försöka andas, gråta ut och kämpa vidare.
Ett år har vi överlevt utan dig Lovalie, ett år som förhoppningsvis ska bli till många fler innan vi återförenas igen.
Jag älskar dig min vackra lilla flicka. I mina ögon var du perfekt, du var helt underbar och jag vet att du gjorde vad du kunde, du kämpade in i det sista. Jag bär dig med mig i mitt hjärta och i mitt minne, jag kommer aldrig någonsin glömma dig, jag låter dig leva genom mig tills den dag vi ses igen.
I never got a chance to say goodbye
I didn’t even get to say hello
I still wonder how could I ever let you go?
And I will always wonder why
I got to keep breathing when you had to die
Thet say that everything happens for a reason, but that could not be true
I can’t find any reason in me not getting to get to know you
I am so sorry that I couldn’t save you
I hope you know that I tried to
I am your mother and you belong with me
We may be far apart but you are still a part of this family
My precious little angel, I will love you until the end of time
You are always a part of me, you are always on my mind
Lovalie, heaven must be a beautiful place now that you are there, wait for me and learn how to fly
One day I will join you up there in your sky!
