Vi måste prata om Matthew. Bilden är inte ett montage utan den där frisyren har burits på riktigt och det är vår plikt att aldrig glömma. Det är ett mysterium hur den där övernaturliga frisyren har kommit till. Jag har två teorier.
1. Matthew hade långt vackert hår, en riktig äventyrsfrisyr. Men så började han bli alltmer tunnhårig uppe på hjässan, en långdragen och gradvis förändring där han inte själv såg hur det såg allt sjukare ut. Kanske slog det honom att något inte stod rätt till då han inte kunde gå in i ett rum med nya människor utan att folk började skratta sig till bröstsmärtor och spruta mjölk ur näsorna. (Denna teori rimmar väl med titeln: Matthews hjässa tonades sömlöst över från brunt till vitt.) 2. Matthew brukade en gång gå på gatorna som en vanlig man och hade en vanlig människofrisyr. En dag emellertid började han tappa håret. Då slog det slint av bara helvete. I full panik över sitt glesnande barr tog han det vanvettiga beslutet att låta det kvarvarande håret växa sig långt, i ett försök att kompensera på sidorna. Ungefär som en comb-over, fast där en sådan försöker dölja flinten med rena camouflagemetoder tänkte Matthew att tillräckligt mycket hår på sidorna skulle förblinda åskådarna på ett mer psykologiskt sätt: den rena fascinationen över det voluminösa öronhåret är skulle lura hjärnan till att se en farlig rebell istället för en märklig liten flicka, med mustasch och pippilotter, som lekt frisör med pappas hårtrimmer. 1988.
Den som försöker skjuta den här karln har tydligen lyckats hitta någon slags armborst eller väldigt annorlunda gevär som skjuter iväg hela patroner. Värt att nämna är också att den här snubben har två ögon som tittar rakt fram i vanliga fall, det är bara fråga om en sällsynt dåligt valt huvudvinkel. Svängig låt dock, men sådana bagateller som plattornas innehåll kan som bekant inte rädda katastrofomslag från att hamna här.
– Skivan ska heta ”En dörr på glänt”. Hur kan vi gestalta det?
Bandet enades om att låta ”En dörr på glänt” symboliseras av en dörr på glänt.
I en tyst överenskommelse valde de även att aldrig tala om hur de råkade hålla om varandras fingrar och sedan tvingades stå så i den evighetslånga minut då bilderna togs. Däremot pratade de många gånger om varför killen med halsskägget stod och gjorde någon slags supermärklig näbb-gest med handen, men det var det aldrig någon som visste. 1982.
Sjuttiotalet var som bekant brunt, brunt och brunt med en liten dutt brunt i ena hörnet. Ett rätt extremt exempel på detta var att folk faktiskt använde riktiga glasögon med styrka, som nästan var solglasögon. De stängde inte ute solen men var färgade i en mesig kolafärg som gjorde alla färger blev lite brunare. Vips blev hela världen som en nyanskarta med titeln brunt. Sedan tillkommer det här med storleken på glasögonen. Flourtanten längst till höger har ju råstora brillor, men kolla på insekten längst till vänster! Jag har cyklopögon som är nättare än så. En enkel tumregel är att om dina glasögon täcker 50% av ditt ansikte så har du gjort fel.
Chris Wagners (enormt bra bandnamn) har tagit sjuttiotalstemat och kört ända in i kaklet: Golvet, bordet, skåpet, ljusstakarna, stolarna, byxorna, allt hår, prylarna på bordet, den lilla svepasken som visas upp helt oförklarligt, gardinstången, tapeterna och stövlarna är BRUNA.
Till detta färgtema valdes sedan textfärgen orange. Och små scarves.
Hur kunde någon, någonsin, se ett buskage med dödtorrt björksly och 1: se det som det optimala stället att fotografera ett band för ett skivomslag 2: få bandet att tro på den makalöst dåliga idén och sedan 3: lyckas tränga in bandet i snåret, ta bilden med kanonhård blixt och sedan få den godkänd hela vägen till tryck utan att någon panikhänger sig i nödbromsen? (Dessutom med riktigt jobbigt liten kontrast mellan text och bakgrund.) Ännu märkligare är att detta inte är en isolerad händelse, inte i mitt skräckkabinett till skivsamling. Se själva:
Här är det eskilstunagänget Monotones som trängt in sig i en buske. Det är ju inte jag som överdriver här, ni kan inte kalla det där för att stå "framför" busken. Det anmärkningsvärda (förutom andra killen från vänster som är klädd som en amerikansk trafikpolis) är förstås den mittersta mannens pose. Han står ju likadant som de två främre på Claes-Freddys platta! Det är en orimlig, ologisk ställning som varken behövs eller förklaras i något av fallen, och det är ännu mer otroligt att de gjorts oberoende av varandra. Och håll i er nu, alla konspirationsteoretiker:
Nu sitter ni där och tänker att "Monotones" låter ju som ett grått och dystert gäng. Men en färgsprakande klädedräkt kan vara monoton den också, så länge hela skiten har samma banangula färg! Det tog det här gänget fasta på, och var nöjda och glada tills de kom på för sent att det var en smälldålig idé. Färgen var förstås inte det enda som var fel med dräkterna. De hade även långa korvformade kragar, som gula fläskfiléer hängda runt nackarna.
På vänsterkanten står en man i björnskinnsmössa med ett lidande ansiktsuttryck och klarar inte alls av solljuset. Snoppen har han lagt åt vårt höger, av bekvämlighetsskäl och av gammal vana. Näste man har en makalös frisyr som kombinerar sidbena, vädurskanin-öron och jättelurviga polisonger, och han står i en märklig kontrapost som får honom att verka gömma sig bakom sin kompis. Snoppen åt höger. Mittersta mannen är ungefär jämnlång med sin vänstra kamrat men har betydligt längre armar och andra lemmar, varav en ligger åt höger. Han väcker samma fråga som så ofta väcks i samband med de här omslagen: huruvida de bara tog en enda bild när det var dags för fotografering. Varför valde de annars en bild där personen i mitten blinkade? Men i det här fallet har jag faktiskt hittat en pressbild som uppenbarligen är från samma tillfälle, och även där blinkar den där snubben! Det verkar inte ha varit hans dag.
Om något känns underligt med snubben längst till höger så beror det på att han aldrig stått med armarna i kors förut, men fick klura ut det genom instruktioner från fotografen. Därför ser det inte det minsta naturligt ut.
Och givetvis, givet-fucking-vis har EN i bandet sabbat deras unisona dresscode genom att ta på sig bruna skor på fotograferingsdagen. Det slår aldrig fel.
Jubelkvartetten har förekommit flitigt här på bloggen, men jag får inte nog av dem. Oftast när jag stöter på grupper som tycks ha räknat fel när de hittade på sina bandnamn så finns det någonstans en förmildrande förklaring inklämd:
– Vi började som en kvintett och sedan behöll vi namnet fastän vi sparkade Rune. Det aset. – Vi är en trio egentligen, men nu är den här gamla gubben med på skivan också eftersom ingen orkade ta fighten med honom. – Jag är visst en duo. Det är ju det bästa med min schizofreni, att jag har ju alltid varandra.
I detta fall finns det ingen sådan bortförklaring, tvärt om skriver de tydligt på baksidan:
KVARTETTENS MEDLEMMAR Theofil Leif Allan Affe Kurt-Ivan (På en skiva två år senare har han bytt namn till det fantastiska Curtivan, vilket låter som någon slags druid i en folksaga eller en stark salva mot munsår.)
De konstaterar alltså nyktert (så klart) att kvartetten har fem medlemmar. Dessa presenteras var och en för sig som på en pojkbandsplatta, men istället för att beskrivas som "helcrazy festprisse" eller "blyg och känslig" så beskrivs killarna i termer som "sjunger klart evangeliskt", "alltid villig att sjunga sången om Jesus", "effektiv när det gäller att tjäna i evangelium" och "utmärkt representant för frälst ungdom från Småland".
Den vänstra bilden får förmodas representera "norr", och bygger på att den gamla gubben har klängt sig fast som en apbebis på två av de yngre snubbarna som kramar snöbollar. Den högra bilden representerar då rimligen "söder", vilket gestaltas genom att en av gitarrerna huggs som en hacka in i ögat på en sjätte bandmedlem. Jesus har fått en namnskylt men tycks ha varit frånvarande. 1967.
Här kommer ett gratis proffs-tips till alla där ute som planerar att ta bilder till ett skivomslag!
Om ni har en dressin någonstans i närheten (det är en sån där grej som kändes bra att ha som flyktmedel på bröderna Daltons tid men som idag bara är en ovanligt trögtrampad cykel som man inte kan bestämma vart man vill åka med), så SKIT i den. Särskilt om den inte har någonting alls med er skiva att göra och ni inte ämnar förklara detta tilltag någonstans.
Vidare tips är att om ni redan trillat dit på det där med dressinen (det är ju lätt gjort att råka knäppa en sån där dressinbild med bandet) så kontrollera noga att bandmedlemmarna inte råkade bära skjortor med jättebreda kragar, stora puffärmar och hemska resårer kring handlederna. Viktigt är också att inte ta bilden i dödshårt bländande solljus så att alla står och kisar med lidande miner. Skulle ni dessutom ha råkat slänga på någon i bandet vita platåträskor är det bara att skjuta sig. Eller ta en ny omslagsbild, i vissa fall är det smidigare.
Efter The Gayes första platta måste det rimligen ha blivit uppenbart att deras val av bandnamn varken uttalas eller betyder "The Guys" som de hade tänkt sig. Någon gång måste någon ha vågat nämna elefanten i rummet med bandmedlemmarna, kanske någon hade druckit lite för mycket eldvatten på dansbanan och brölat något upplysande som "ni vet väl om att ni är bögar eller vahettere att det betyder det". Då var det alltså dags för ett dementerings-race inför platta nummer två, för man kunde ju inte stolt och glad gå runt och kalla sig för bögar. (Kom ihåg att detta var 1978, bögdom var fortfarande klassat som en mentalsjukdom i Sverige.)
För att slå hål på alla tänkbara ovälkomna associationer valde de därför att göra hela skivan rosa, och att även klä sig helt i rosa med vida kimonoärmar, titeln fick syfta på The Gayes "tvåa", och att om det under denna tid skulle göras grejer i nämnda tvåa fick det "hända bakom knuten". Succé. 1978.
Trastinis har jag inte behövt stöta på tidigare, det låter som dyra italienska skorpor som man bryter sönder tänder mot. Här är de iallafall. Mannen längst bak ser ut att ha blivit lämnad ensam alldeles för länge på ett övergivet fjällhotell, och under honom till höger finner vi frisyren ”Kurt Olsson in the front - Amelie från Montmartre in the back”. Men den stora grejen med det här omslaget är ju skjortorna.
Skjortorna, skjortorna. Vi har sett skjortor med Jävligt Breda Kragar och Alldeles För Breda Kragar, men här har vi Men Sluta Nu Det Där Är Ju Inte Ens Kragar Det Ser Inte Klokt Ut Oj Nu Kräktes Jag Finns Det Hushållspapper. De sticker ut utanför axlarna. Materialet får skjortorna att verka nästan lika obehagliga att ha på sig som de är att se på, prytt med olika symboler i den aldrig lyckade kombinationen orange och rosa.
Till dessa skjortvidunder bärs orangea och guldglittriga västar med en uppenbar syslöjdsaura - de där västarna kostade inte en spänn men ganska många timmars pill av någons tolvåring.
En alldeles orange omslagsfärg och ett typsnitt som ett av Djävulens fosterbarn har formgivit valdes ut, och mitt på omslaget klistrades sedan gruppbilden som först klipptes ut i formen av ett ollon. Klart. 1975.
Det här trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva, men här kommer bloggens första och förhoppningsvis enda inlägg med ett kassettband i fokus. Jag fick den här tingesten skickad till mig av en läsare, och den är ju för gräslig för att inte lägga upp.
FESTEN FORTSETTER... jublar Jan Borseth's orkester och låter detta gestaltas av en kopp svart kaffe med en febertermometer i och svart dödsskugga runt omkring. De fem männen under koppen har tecknats av någon med på tok för gott självförtroende. Denna någon sa inte bara "jag kan rita omslagsbilden till er nya feta kassett", utan följde upp lögnen med att gå direkt på bläckpennan utan att passera blyerts. Det kan jag förstås inte veta, men det skulle förklara varför de ser ut som fem illa sydda handdockor. De ser ut som risiga snår i ansiktet allihop, den genom-onde farbrorn längst ner och Jan Malmsjö till vänster till exempel, men min favorit är ändå den översta vänstra muppen. Han har blivit gravt skelande, han har fått små arga ögonbryn och haklapp och påminner om en liten elak vessla. Låt oss nu glömma att det här har hänt.
Många felräkningar har vi sett, men en felhöftning på 75% är något i hästväg. En kvartett med SJU pers kräver en ganska rejäl fylla för att klinga rent, helt i likhet med Jubelkvartetten. Mannen längst till höger heter Theofil, något som jag tänker mig är en diagnos som ställs till någon med allt för stark dragning till just sådana här andliga sammankomster. Walter Erixon berättar på baksidan att sången "Vi förstå hans vägar bättre ovan skyn" kanske är den av hans egna låtar som han tycker bäst om. Sedemera skrev han även "Han har öppnat pärledörren", "Jesus älskar alla ungar" och "En vänlig grönskas rika DRÄK".
Yuri sitter med nollställd blick och kör en sällsynt smal bil där axeln tar i sidorutan. Hockeyfrillan håller absolut världsklass, en sån där kvalitet som bara ryska, tjeckiska och eventuellt polska frisyrer formgivna omkring 1988-1990 kan leverera. (De håller idag ett högt andrahandsvärde och går för stora pengar till samlare på auktioner.) Puffluggen och nacklockarna kombineras perfekt med styggelsen "naken överkropp under svart skinnjacka" som ju alltid är skitläbbigt men som får sig en extra skjuts när det bärs av en man som stirrar på en inifrån sin bil. Låt oss vända på skivan.
Där finner vi Yuris band. Vi finner även att Yuri är tokig i huvudet och inte alls kör bil på riktigt utan bara går omkring på gatorna med en ratt och troligen har något välkänt öknamn i sin hemkommun, något i stil med Dum-Jonas eller Plingplong-Preben. Längst till vänster i bandet står en kille och spänner sig med nävarna framför kroppen, även han har en majestätisk hockeyfrilla. Nästa snubbe tycks vara fångad mitt i en blinkning och har tagit på sig något som ser ut som en mellanting mellan en bygghjälm och en tropikhatt som han dragit ner alldeles för långt. Sist ute på högerkanten står en man som ingen vågade säga till på skarpen. Någon borde ha sagt ifrån redan när han dök upp med sitt första nitbälte som han drog åt runt sin halvt instoppade T-shirt. Sedan kändes det väl för sent eller nåt, för alla höll käften när han avancerade till ett andra, diagonalt nitbälte, läderarmband, höga boots med klackar och slutligen dinglande strasskedjor för att riktigt hoppsparka måttfullheten i pungen. Plattans höjdarspår heter "память", "minne", eller på engelska "memoru". 1990.
Den där sorgliga lilla klasen bananer som hunnit bli alldeles för brunsvarta för att någon ska vilja äta dem, tenderar i mitt hem att ändå få ligga framme på tok för länge. Detta eftersom "det känns lite synd att slänga dem". Någon skulle kunna använda dem i ett experimentellt brödbak eller göra bananpannkakor med dem, eller bara plötsligt vara så stört banansugen att rötan inte längre stör. Dessutom känns det lite, lite besvärligt att lyfta dem till komposthinken.
Låt Leif Bloms vara en påminnelse och en stenhård ninjaspark i röven åt er alla: Det är helt ok att slänga dem. De har haft sin korta tid då de kändes läckra, men de kommer aldrig kännas snygga och fräscha igen. Och kom ihåg att försluta soppåsen noga.
Äntligen får jag nytta av etiketten "Faktiskt estniskt påbrå" igen! Det handlar om fem ester i en konstellation som känns hämtad ur någon feberdröm under en maginfluensa, då man ser de där fem sminkade männen med mobbarblickar och deras skeva möbler precis innan man vaknar för att springa upp och kräkas igen. Det känns jävligt obehagligt kort sagt.
Bakom telefonbordet till höger står en man med otroligt bred underkropp, särskilt i förhållande till hans krympta huvud. Nere vid den blåa växten sitter en man med samma frisyr som Pelle Alsing, Robert Gustafssons barnkaraktär i NiceCity som råkar ha ihjäl sina husdjur.
Vidare är både Meelis Punder och Agu Tammeorg fantastiskt bra hittepånamn.
– Det är inte kiss. Jag måste ha spillt någon slags juice, eller jag menar att någon måste ha spillt juice på mig när jag inte såg det. För att sätta dit mig förmodligen. – Nu kommer det ju mer. – Nej. Sluta titta nu.
Francesco har valt att stoppa in sin sweatshirt med polokrage i sina höga jeans, så gör man bara inte. En annan grej man inte gör är att posera på en partyskiva med fyra ledsna djur.
Till att börja med sitter han på en ovanligt raggig ponny som ser ut att behöva en lång dusch med farligt starka tvättmedel, pälsklippning och eventuellt nödslakt. Men i nuläget står den där och ser deprimerad ut, vilket ju känns festligt. I famnen håller Francesco en misstänkt trött retriever med ledsna ögon, och uppe på den slarvigt övertäckta byrån står en rädd höna. Den står och spanar oroligt på en liten gris som är så tungt bedövad att den kanske snarare borde kallas sövd. Men det är klart, det är himla svårt att få en alert gris att ligga kvar uppe på en smal avsats.
En möjlig drogfri lösning hade kunnat vara att skippa den där jäkla grisen. Hur många potentiella köpare kan ha sett det här omslaget och blivit särskilt imponerade eller köpsugna tack vare ett litet svin med trötta ögon och en gris på en byrå? Det väldigt skitiga golvet skvallrar om att de nog försökte sig på fotograferingen utan narkosmedel först, men gav upp efter ett långt svettigt slagsmål där det yrde päls och bajs åt alla håll.
Musiken på plattan är en vanvettigt dålig låt med samplade djurläten, det är närmast omöjligt att lyssna vidare ända till slutet. Det är sällan ett gott betyg, men å andra sidan matchar det ju det katastrofala omslaget.
Podden "Dj 50 spänn" körde en årskrönika i år igen, och jag slängde in en liten karamell i form av katastrofplattan "Kronoberg 78". Det är en skiva som inte kvalat in på bloggen genom sitt omslag, men innehållet är så gräsligt att det platsade i podden om märkliga skivfynd. Mitt inhopp kommer 37 minuter in. http://dj50spann.se/102-arets-grav-2017/
Han visste innerst inne att det skulle sippra fram en vacker dag. Någon gång skulle hon få reda på sanningen, och det kändes tryggare att ta kommandot själv - även om det kändes hemskt jobbigt. En vanlig onsdag efter lunchen sa han det bara, rakt ut.
– Kamelia, jag är gjord av wellpapp. Och min skiftnyckel också.
Sen tog det slut såklart. Nu lever hon visst med någon branded content-snubbe med manbun och skitdyr halsduk. 1984.
Äntligen, en andra platta med Canyons! Deras första skiva har varit mångas favorit, och uppföljaren gör en sådär härligt besviken som man ska bli på den här bloggen. Plattan heter "För sent" fastän det inte står med på omslaget, och låttitlarna är tryckta i en klassiskt kontrastlös färg mot bakgrunden. Men själva gänget är ju helt magiskt.
Överst till vänster står en karl som bär ett par väldigt lågt sittande glasögon som man kan läsa pyttesmå reseparlörer på en kilometers håll med. Även personer helt utan ögon kan se hjälpligt med sådana brillor, det är fantastiskt. Bredvid honom står en kille med indisk bindi i pannan. Sedan kommer en snubbe som plötsligt kände sig mäkta förvånad och sa "nämen" precis när bilden togs. Chockat, vågar jag kalla hans ansiktsuttryck. Onödiga, vågar jag kalla hans solglasögon i den nedsläckta lokalen. Bredvid honom står hans son, Chit, nio år.
Damerna i gruppen har nästan lika sönderklippta kläder som på förra omslaget, och lutar sig in mot en man som lyckats somna för natten först i antiktssolariet och sedan i gräsklipparen.
Männen är klädda i hiskeliga kavajer som ser ut som smältande vaniljglass, något som de knappast kan bortförklara efter att bandmedlemmen Kerstin (till höger) kommenterade inlägget med den förra skivan: "Vi var helt styrda av skivbolaget Ton i Ton (som gick i konkurs sedan - hihi!) "Jag har väntat på dig", som hamnade på svensktoppen blev i alla fall så bra att den öppnade alla dörrar och vi kunde välja låtar och kläder själva under några år."
De har alltså själva valt att se ut precis så där. 1976.
Ovan ser vi ett helt spektrum av elände. Det var lite för mörkt och tråkigt väder för att ta en bild där de kopplade av i gräset, så det gjorde de förstås. Dansbandsgasen håller på att sluka hela gänget, skjortkragarna vill aldrig ta slut och citationstecknen visar att det kanske inte alls är fråga om sköna danslåtar utan något helt annat. Längst till vänster i bandet Rectum sitter lite otippat Elton "Lasse" John på huk, och till höger om honom fem pers som senare utbrast i fem olika gälla skrik när de fick se sina nya hopplösa gräsfläckar.
Om det skulle råda något tvivel om det så klargör baksidan tydligt vem i bandet som är övertygad om att han är nästan 300% coolare än de övriga. Men eftersom det är en dansbandsplatta han figurerar på så blir han bara häftig på samma sätt som häftiga diarréer är häftiga. Från Skammens år 1977.
Semesterdags! Idag bjuder jag på en somrig platta med ett omslag som fullkomligen gråtskriker lågbudget.
Att lägga in bilden på bandet som en sur disktrasa nere i hörnet var förstås en både konstig och dålig idé, men försöket att piffa till det gjorde det ännu värre. Planen var att försöka frilägga palmen så att den kunde ligga läckert framför den murriga bandbilden, vilket förstås gick skitdåligt och bara bidrog med ett spretigt blått trassel. (För att klippa ut palmens alla tunna blad ett och ett valde de att anlita en lokal karaktär som kallades "Blind-Basse", en nästan 130 år gammal man som till följd av en udda åkomma förlorat all form av finmotorik och endast hade tillgång till en sprattlig fulmotorik.)
De valde att ta bilden framför en fond med palmer, men eftersom den bilden togs nere i någon slags grotta eller gryt med kompakt mörker blev inte övergången till den andra strandbilden helt omärkbar såvida man inte ruskar våldsamt på huvudet samtidigt som man blundar med båda ögonen.
Själva bandbilden ser förstås ut som stryk den med, med en dansk busschaufför med virveltrumma och en tvärförbannad basist med för liten skjorta för att kunna knäppas i kragen. Utformningen av texten är jobbig även den, med "drömmarnas" onödigt inklämt på vänsterkanten och sedan ett dunderstort "Ö". Tillsammans ger hela kompositionen en känsla av att när som helst kunna rasa samman och glida handlöst ner i någon form av latrin, där den förvisso hör hemma till att börja med. 1984.
Det här är alldeles knäppt men helt sant: just idag är det TIO ÅR sedan jag satte igång med den här bloggen.
706 analyserade katastrofomslag senare tuffar den fortfarande på, ibland långsammare och ibland med en väldig fart. Under tiden som jag har larvat mig med det här har jag hunnit skaffa både en fru Dryck och en Dryck junior, flyttat flera gånger med över 800 kilo vinylskivor i packningen, gett ut en katastrofbok, ställt ut på Fotomässan och gjort katastrofinhopp i diverse tidningar.
För att fira litegrann bjuder jag idag på en hel hög med kortisar, inte mindre än 20 stycken för att vara exakt. Hugg in!
Gilles Mechin - Il y a...
– Rullar du ihop mig är du bussig. 1974.
Canyons - På begäran -87
På VEMS begäran? Notera den underbara friläggningen av de fluffiga frisyrerna, som avslöjar att bilden inte togs i paradiset utan i någon fuktskadad källarateljé i Bjuv. 1987.
Evert Taube - Svenska Apollon
Ett äkta svenskt apollon är svårt att få tag på, främst på grund av den ringa mängden apor i det vilda. Men Evert har flera stycken i ett litet skrin. 1973.
Ludacris - Chicken -n- beer
Kvinnans ben är inte friterat, därför är omslaget katastrofalt. I övrigt inga anmärkningar. 2003.
Elna Fredhøy og Rigmor Ødum
Rigmor med vansinneshatten diagnostiserades som odum under slutet av femtiotalet. Sedan blev hon dum igen. 1967.
Tys van Leer - Nice to have met you
Berättelsen om Gullivers resa till Nagelsvampien, de äckliga handskallarnas land, blev ingen stor försäljningssuccé. 1978.
The singing Shays - Because he lives
The singing Shays ("de sjungande tjejerna" på svenska) står uppflugna på någon slags mur i ett kontrastlöst, grått dis bredvid en sällsynt svårläst titel. Högst uppe på muren står pappa Tjej i mycket kort slips, och han har en hållning som inte är av denna värld. Det är definitivt en Rolandhållning, men med en extra växel som bara långt gången skolios och bortopererad hals kan bidra med. 1974.
Jeanne Pruett
Maken till dåligt placerade blomster/bättre platsande omslag i kategorin "växtperuker" än Janne Prutt får man leta länge efter. 1974.
Gert Jonny's LP 6
Jag får ju slänga in ett alster av favoriterna Gert Jonny's här också. Sedan sist vi såg dem har dragspelaren amputerat sitt ena ben efter en dum vadslagning på fyllan, men som man ofta gör när man vill rättfärdiga storslagna misslyckanden kallar han det istället för "mest som en rolig grej". 1986.
Barbie
Alexander Bard är tillbaka under sitt Barbie-alias. Att påstå att plattan innehåller inte mindre än fem "smash hits" är väl kanske att ta i. 1985.
Bollebandet, Sören Rydgren
Få personer i Sveriges historia har varit så utanför som Sören. 1974.
Fiorella Mannoia - Caffè nero bollente
En man i läderchaps och hysterisk glitterskjorta står och mår skitdåligt på scen. Ett underbart koncept för ett skivomslag.
1981.
Loos-David
Det här är Loos-David. Att han klippts in en en särdeles ful tv-apparat kan förklaras av texten på baksidan, där det berättas att han synts i svensk tv samt i amerikansk färg-tv. På baksidan ser vi honom lira dragspel på ryggen, långt före Jimi Hendrix konster.
Årtal saknas.
Mišo - Ne mogu da te zaboravim
Det här är Mišo, och han är tvärförbannad på dig! 1974.
Kev Kade - Feeling fine
Den här mannen heter Kev. Han har bara ett ögonbryn, men kompenserar för det med två extra armar som växer ut ur hans röv. Och han mår bra ändå. Årtal saknas.
Pelle Svanslös i Amerika
Ser man på, här står ju Svante Thuresson iförd billigast möjliga kattöron och något rött kladd i hela ansiktet, bredvid en uppgiven kille som ska föreställa Pelle Svanslös. En extra eloge till Ulf Mårtensson på baksidan som ser ut att ha övernattat i en vindtunnel.
1984.
Moonlighters - Visst e´ det skönt
En övervuxen Lasse Holm står i en övervuxen studio bland andra otäckt håriga män. Nej, det är inte så värst skönt faktiskt. 1975.
The California Raisins
Det fanns aldrig någon chans att det här skulle bli bra, men så här illa hade det inte behövt bli. Fyra fullmogna hemorrojder med Mussehandskar för ett jävla liv på en liten scen. 1989.
Carmen Söderbergs Dragspel-ensemble
Nej, det var ingen bra idé det där med gungbrädan. Ja, ni skulle ha skitit i det. Och ja, det går utmärkt att skriva "dragspelsensemble". 1989.
Alen Robin - Supershrink
"Älskling jag krympte farbröderna" (det femte försöket att mjölka konceptet efter filmerna "Älskling jag krympte barnen", "Älskling jag förstorade barnet", "Älskling jag krympte oss själva" och "Älskling jag köpte spenat"), blev ingen stor succé. 1971.
Stort tack för det otippat stora intresse som ni har visat min blogg det gångna decenniet! 2027 får vi fira ordentligt.
Här har vi några killar som är jobbigt ärliga mot sig själva, när de konstaterar att varandras sällskap är det bästa de kan få. Det påminner om en bekant till mig som vid ett omtalat tillfälle besvarade sin partners fråga "älskar du mig?" med "man tager vad man haver". Jag har svårt att tänka mig ett mindre diplomatiskt svar på den frågan, till och med "nej fy farao" eller ett gapskratt hade varit mindre upplagt för gräl.
På bilden ser vi ett ölunderlägg med de fem stackars Millarna på, iförda till och med för genren ovanligt gräsliga outfits. De ser ut att vara tillverkade av någon sorts plastmaterial, med enorma kavajslag formade som någon slags konstiga pungar eller som det där äckliga sladdret under hakan på en kalkon. Alla bär de obligatoriska halsbanden, och från vänster till höger finner vi följande sinnesstämningar:
"Inte fått sova på tre dygn på grund av ett ryggskott som låst ryggen i ett krumt framåtlutat läge"
"Jag vet hur dum jag ser ut men försöker fokusera på pengarna"
"Någonting med klor kryper upp för mitt lår"
"Jag tillhandahåller lättare droger och annan underhållning"
"Jag borde vara halvvägs till Götene med min lastbil med makadam just nu, hur fan hamnade jag här och vilka är de här snubbarna?"
Få personer i Sveriges historia har varit så utanför som Sören.
