Så förutsägbart, såklart att jag ska reagera så här när det har blivit som det har blivit. Du kan bara leva vidare som du gjorde att jag lever som förut.
Jag undrar när jag ger upp. Jag undrar varför jag inte gjort det än. Varför ger jag bara inte upp??
Jag är så körd. Jag vet ärligt inte varför jag inte gör nått åt lidandet. Jag har ingen livlina som håller mig kvar.
Ägg, skagenröra, potatis, pannkakor, sill, choklad, advokado, korv, knäckebröd, ost, smörgås, lönnsirap, grädde och äpple.
Jävla Påsk!
Vill inte att det ska kännas stelt. Det känns stelt. Vi gör inte saker som förut och att göra dem annorlunda känns stelt. Känner mig lite falsk men det är du som sätter ribban och då får du skulle dig lite själv.
Du är konflikträdd och samtidigt så förmedlar du så mycket. Idag eller imorgon kväll kommer du släppa en ny "bomb". Jag kan ana vad för typ med inte innehållet. När jag sa att jag hoppas på att få följa med på äventyr nästa år så pratade du vidare som om jag inte hade uttryckt mig. Det är tråkigt, att du inte kan vara uppriktig, att du inte vågar.
Jag vill läsa dina meddelanden i telefonen, lösa vad du skriver till andra om vad du inte vågat säga till mig. Jag har inte gjort det, det vore som att läsa någon annans dagbok.
Jag vill inte spy.
Därför har jag fuskat i veckan.
Igår åt jag nudlar, orkade inte ens hälften innan jag mådde illa. Tack!
På lördag är det påsk middag, jag vill inte.
Har inte stått på vågen på ett tag, jag vet inte ens om jag vill se.
Vi ska hänga tsm över påsk. Du har tagit bort bilden på oss i din hylla. Du har rensat bort mig från dog och du är klar med din process. Jag, jag vet inte vart jag ska börja, om jag har börjat dvs?!
Du ligger i sängen lika skör som vanligt. Jag ska låta larmet väcka dig, som vanligt för dig. Jag har inte ens tittat på dig sen jag vaknade. I natt höll du dig på din sida och jag på mig.
Stämningen igår kändes konstigt. Nästan lite tryckt. Mitt huvudmål den här gången är inte du, du är en resurs, någonstans jag kan slagga för att slippa betala för boende. Ärligt vet jag inte ens om du vill ha mig här, eventuellt är du konflikträdd för att stänga ute mig helt från ditt liv. Tiden hittills (inte ens ett halvt dygn) har mer känns som en fasad. Let vid lämpliga ställen och försöker göra det normalt. Det är inte normalt. Inget är normalt. Du kissade med låst dörr, det är inte normalt för oss. För dig är saker normalt, det är ditt liv och ditt hem som jag befinner mig i just nu.
Jag är konflikträdd, jag vill pausa till någon gång. Jag har dessutom FOMO om det händer något.
Jag vet bara att jag är sårad, har tappat tilliten och eventuellt arg.
Det är en kylig morgon, önskar att jag hade haft en lagom var ullkofta (typ en sån som ser ut som en morgonrock nästan :P) att svepa in mig på väg till jobbet.
Idag måste jag jobba effektivt för imorgon har jag tagit ledigt och fredag ska jag gå tidigare då jag träningsläger i helgen. Jag gillar mitt jobb, jag är bra på det, tvärr känns det inte som jag kan utvecklas mera, inte där.
Matlåda fixat, nackdelen med jobbet, vi har lunch tillsammans.
Får se vad denna dagen kommer med.....
Låten går om och om i mitt huvud. Helt sjuk hur den har satt sig på bara någon timme. Spellistan består av enbart den och den gått i repat i 3 timmar. På vägen hem, jag ville bara ställa mig på stationen, sjunga och dansa till den. Kanalisera allt skit ut med högsång och dans. Det är i lurarna och jag vill inte stänga av. Vad händer då? Önskade att jag inte hade behövt stiga av. Sitta på sätet och bara åka runt runt. Dock tar ju bussturen någon gång slut.
Jag drömmer mig bort, bort mot en slags sommarfest, kanske en festival. Det är dag och ut högtalarna kommer låten. Jag känner mig fri och faktiskt lycklig. Verkligen kom ikapp då det stiger på en scoop med gymnasietjejer, ett gäng. De ska på festen i sommar, inte jag. De har det jag inte har. Men jag har låten, en stund till har jag våren.
Jag har berättat för M ikväll, hon är nu den enda som vet. Eller O och J vet också eftersom hon behövde dela det med någon. Jag fattar grejen. De kan inte göra något ändå. Känns dock lite falskt, jag är ju inte där än. för jag har fuskat, idag och igår. Jag trodde jag skulle träna idag, det gjorde jag inte. Önskar att de var mina vänner. Inte mina "låtsasvänner” som jag träffar i professionellt sammanhang. De är ju rätt schysst och jag tror dem om det är så att de tycker att det är nice att jag hänger där.
Skola idag, usch, känns som jag bara sitter av tiden för att få vara legitimt ledig på onsdag. Läraren är bra och jag valde ju utbildningsplats på grund av denna kurs. men jag sitter mest och intettittar på datorn. Idag gick det upp till en ny nivå efter lunchen. Jag var inte direkt närvarande, jag räckte upp handen och var aktiv bara för att visa att jag är med i att hon står och lär ut.
Idag blev det misosoppa och 100 gram naturgodis. När jag kom hem fuskade jag, sen blev det mer för att får till att inte behålla det. Hatar tanken på att något är kvar.
K och jag skulle kanske sets igår. Vi skulle hörts men det blev inte av. Kanske sets idag men jag har inte fått något svar. C har inte heller hört av sig. När dem inte hör av sig så tror jag att de inte bryr sig så mycket som de säger. Det betyder mer för mig än vad det gör för dem.
Jag är fortsatt tyst. Tystnaden har pågått igen sedanklcokan 16:00.
Jag gett upp, ambivalenten har avtagit. Jag får tyna bort, har ju en del att ta ifrån så det lär ju ta sin tid. Då vänjer de sig och ingen känner sig träffad att det skulle vara deras fel. Det är det det inte.
Funderat på att skriva en lista om hur det ska bli sen. Hörde på ett program på P3 härom veckan. De pratade med någon som hade en podcast om döden. Hon som hade den berättade om hur det är för folk efter och vad som är bra att förbereda. Jag funderar, vet inte riktigt om jag vågar. Har ju lite tid på mig.
Idag har jag spenderat mer än 85% av dagen hemma, i min säng med datorn. Jag undrar hur länge det skulle dröja innan någon skulle börja undra om jag skulle göra något?! Några dagar åtminstånde.
Messade KP imorse, då när jag hade lite hopp. Hon sa att hon skulle höra av sig under dagen. Hon hade somnat till och nu är hon för trött för att prata. Hon måste inte och det är inte hennes fel. Det är jag som har för höga förväntningar. Jag blir ju bara besviken, som nu.
C frågade vad jag gjorde när jag skickade sms om en grej. Jag har inte svarat och hon har onte frågat igen. Jag tror bryr sig men fast jag vet inte hur och hur mycket egentligen och hur mycket jag tror på det. Hon vill hjälpa men hon vet inte vad hon kan göra. Hon är INTE min biologiska mamma. Helst vill jag bara att hon ska hålla om mig, även om det gör ont. Hon ska inte få veta, hon behöver inte det i sitt liv.
Jag vet inte om jag skulle kunna påstå att jag har haft vänner. Jag har haft sällskap i livet, tillfälliga besök. Människor som kommer in i livet, en kort intensiv period. Sen försvinner dem. Jag har aldrig varit på större tillställningar, kräftskivor, midsommarafton, valborg etc. Jag har varit hemma eller med med någons familj. Aldrig med sk vänner. Jag tillhör inget gäng, aldrig gjort och kommer antagligen inte göra det heller.
Jag vet inte vad jag gör för fel. Diplomatiska människor ,som vill hjälpa ,säger att det inte mig det är fel på. Jag tror dem inte. Verkligheten talar emot. Jag befinner mig i sammanhang men är enbart statist, aldrig huvuroll, aldrig biroll. En som förvinner utan att märkas eller saknas. Jag får besöka deras liv, deras vardag men där slutar det.
Nu är det fyra år, fyra år sedan det skrevs på pappret, asperger. Det är en label, inget mer. Jag tillhör inte dem som känner sig lättade, upplever att det förklarar saker eller likanande. Det underlättar inte och jag känner inte tilhörighet.
Jag är inte unik, jag vet det. Jag har bara inte träffat något i min nivå. Alla dem jag träffat med diagnosen är mindre högfungerade, på ytterkanterna av extrovert/introvert och enligt mig konstiga. Ingen som jag faktiskt skulle uppleva att jag skulle få någonting ut av, tvärt om. Jag behöver inte känna mig behövd, jag vill inte.
En av kriterierna är svårt att få vänner och ensam. Check på dem!
Jag skulle gärna vilja ha vänner, verkligen. Gärna extroverta och där det händer saker.
Men ärlit, jag fattar inte varför. Vissa dryga jävlar har vänner, tysta blyga och tillbakadragna har vänner, fula har vänner, dem utan klädsmak har vänner, de som lika väl skulle kunna skrika för att de pratar så högt har vänner, de som tar saker så otroligt personligt har vänner. Hur fan kan jag inte ha vänner?!
Jag undrar hur lång tid somkan gå, hur många dagar kan gå utan samtal, social kontakt och verbal kommunikation.
I skrivande stund har jag inte yttrat ett ord på 2 dygn, jag har inte träffat en människa som verbal uttala något till mig eller jag till någon. Mutismen är inte ofrivillig, visserligen är det inte självvalt att vara tyst, och det känns lite överflödigt med ord när det inte finns någon mottagare.
Ingen vet. Ingen i skolan, i laget eller någon annan. Ingen bryr sig för ingen är just min vän.
De tar sig tid att bry sig när det är slut, en stund, innan deras liv är precis som vanligt, min exkluderat.
....så sa du. Du vet inte hur det landade i mig. visste du vad du gav dig in på? Var du med mig för att jag hade det som jag hade det? Var vi en felaktig ekvation, du för frisk och jag för sjuk?
I 4 år höll det. I motgångar och i lycka. Du bar mig i bland. Jag vet aldrig om jag bar dig. Jag bad dig sällan.
Du är en fantastisk människa min motsats till det mesta, lika i mycket. Du har aldrig motgångar, jag har ständiga livskriser. Du är populär, omtyckt av "alla", handlingskraftig, aktiv samtidigt som du är genomgod och snäll. Din familj, vilken härlig trygghet och kärlek det finns där. Jag är, ja din motsats i uppfattning och vad det gäller familj.
Ditt liv går vidare, jag hoppar på där jag var sist, innan jag var med dig. Vad har jag kvar att kämpa för?!
Det är inte ditt fel, mitt liv var så här innan vi möttes. Jag fick en pause, jag är tacksam för att jag fick dela den med dig.
Inte börjat räkna än, det är bara en tidsfråga. 1 mål, inget annat!
Tiden har gått, längesen sist. Det är som att livet har varit på pause. Det verkliga livet.
5 år, kanske tom 6år.
Livet är precis som då, förutom att jag änsålänge sover hemma. Jag kan inte bestämma hur det ska vara och vart jag vill. Jag vill båda, eller vill jag?
Änsålänge max ett mål mat om dagen. Stressen som uppstår när jag ska jobba. Det får inte bli en grej och det är snällt att bara sätta mig i lunchrummet. Hemma hela helgen, huudvet snurrar och jag försöker hitta balansen. Snart är det dags att välja. Jag gör inte halvdant, inte här.
Vad skulle du säga om jag sa som det var?
Om jag sa att jag gör som jag gör
Om jag berättade varför jag är borta ibland
Om jag berättade om mitt jobb, det jag inte har
Jag tänker på dig, inte på mig
Undra hur mycket jag sårar dig... ...om jag berättade?
Undra hur mycket kärlek du känner... ...om jag berättade?
Undra hur mycket tillit du skulle ha... ...om jag berättade?
Undra hur sviken du skulle vara... ...om jag berättade?
Undrar hur, sviken, ledsen, frustrerad, arg, sorgsen, ilsk,
Jag vet inte hur mycket jag sårar dig, om jag skulle berätta....
Jag vet inte om jag sårar dig mer genom att hålla tyst...
Du ska veta att jag vill inte såra dig, jag vill inte vara falsk och ha hemligheter!
Från mig till mig
Jag har försökt hitta den låten, den som betyder och växt sig fast i mitt minne men jag hittar den inte. Tack ändå för att jag fick ta del av den!
"Varför kan det inte alltid var idag, Långt långt från i morgon och långt långt från idag. Stanna alla klockor, stanna å stå still. Jag vill stanna här. Varför kan det inte alltid var så här. Så lyssna alla fåglar som svävar ovanför, lär mig hur man lever jag vill. Pröva mina vinga, dem jag inte har. Varför kan det inte alltid va idag. "
Jag är en förebild, jag har valt det själv. -But i hate it!
Falska förebilden
Jag vill inte vara en förebild. Förståndet säger ja men känslan skriker nej(!!!!). Är inge vidare på känslor. Sätter mig själv i klistret. Skulle så gärna vilja skita i allt, kunna skita i allt. Vill vara annonym men jag kan inte. Jag vill inte vara en zebra men jag vet att det är det som blir av mitt handlande. Jag ska vara en förebild men jag vill inte. Jag kan inte stänga av och låta bli. Jag kan inte ha zebra armar, det blir fel. Jag vill inte ha zebra armar men jag kan inte må bra.
Jag önskade att jag inte var en förebild, jag vill bort.
De ska bara veta vem jag egentligen är, då hade de aldrig varit i min närhet.
Som Jessi skrev: "Jag är för farlig för mitt eget liv, och jag erkänner, jag vill inte leva".
Jag erkänner, jag vill inte!
"Jag skalas av som en blomma. Som att älska, älskar inte. Jag för en kamp som inte
är min, en vision som jag inte tror på. Ett blad i taget skalas bort, det
blir mindre likt blommans ursprung, ursprunget har ingen betydelse. Nya
folk ser mig men inte för den jag var eller egentligen önskar att jag var
utan den jag blivit. Jag kan inte gå bakåt. Gjort är gjort och det går inte
att få ogjort. Det spelar ingen roll hur många blad som försvinner, det
gör ingen skillnad längre. "
Mitt frikort gick ut för en vecka sedan, snart har jag nytt. Har klippkort på akuten, är stammis.
"Hej tanten i luckan! nu är jag här, igen.." Den här veckan har jag varit där 2 gånger. Jag kunde inte hålla mig och sen blev jag sur på E som inte svarade.
"Vad fick dig att göra det? Vad gjorde att du fick ångest och göra så här?"
Vem sa att jag hade ångest? Jag ville göra det. Hade inte velat göra det hade jag inte gjort det. Jag hade inte ångest, ingen tvingade mig, borde inte kanske gjorde det men jag gjorde det av egen fri vilja. Sen kan jag tycka att det är jobbigt när folk frågar, men det är en annan sak...
Sitter på café, kan inte gå hem. Går jag hem så kommer jag få åka hemifrån i alla fall. Bättre att sitt här. Kom hit för en timme sen och ser en som jag känner igen. Det är läkaren från igår, surrealistiskt nästan. ^^
Fick lite hjärtklappning, fick det för att jag inte visste hur jag skulle göra i fall hon skulle se mig. Vill inte att hon ska se mig, varför vet jag inte.
Måndag, jag kommer inte träffa E, jag kommer vara någon annanstans. Jag är trött på det här.
Vad är det som händer?
Ingenting vänder..
Jag tappar fotfästen, varje steg framåt är ett osäkert steg.
Ett första möte på ÄS, orkade inte gå. Ska berätta för dem att jag är för tjock och för omotiverad att gå där. Jag är för tjock, ni har sagt det själva. Möte med terapeuten på fredag, vad ska jag ha för ursäkt...? Jag tänker inte lägga in mig, jag mår bra! Jag mår faktiskt bra, efter omständgheter.
Vill inte gå ut, har inget att ha på mig. Inget sitter som det ska. Vill ha
pengar och köpa nya.
Känner saknad, saker jag missar, saker jag inte fårmå mig att göra, saker jag inte ha råd med, saker jag inte prioriterar, saker jag inte vågar satsa på.......
Min önskelista:
Att få åka snowboard innan snön försvinner
Lära mig spela gitarr
Lära mig ett språk
Nya kläder
Stuprörsbyxor som sitter åt
En dammsugare
Minskad hunger!!!!!
Överflöd av LOKA
Tillbaks på kåken...
Vaknar upp igår och insåg att jag var på sjukan. Frågan om vilken dag det var svarade jag fel,2dagar fel, 2 dagar sovandes, 2 dagar bortslösande av tid.
En påse med vitt innehåll stora tecken som visar 1440 ml 1000kcal, HJÄLP!
Gick tydligen inte så bra.
Vet inte vart jag står till doktorns uttalande "-Det var inte så farligt".
Hamnade på psyk istället på ÄS-avdelning. Lättare att komma ut och lättare att komma hem!
Hemgång imorgon?
Det är inte mitt år, kanske inte nu, kanske aldrig?! Kommer ihåg när jag tvingades till CÄS, jag var för tjock. Jag är fortfarande arg för att jag tvingades och fick mina ben att föra mig dit. Aldrig känt mig mer misslyckad. Jag visste att jag var tjock, jag visste att jag var för tjock gå där. Jag är ännu tjockare nu, hatar att lyfta på mina tunga ben och bära min uppsvällda mage. Ta mig till robbinson ön. Jag skulle ge mitt allt och äga skiten ur alla var det gäller överlevnad. Då skulle jag också slippa socialmiddagar, fikor och annat socialt som jämt ska kretsa kring frosseri. Tjockis jag!
Ta mig till robbinsonön!
2012-02-04 23:33 
Ibland när ja sitter på tunnelbanan brukar jag sätta stämplar på folk. Ibland eller som värst sätter jag diagnoser på dem. Jag tro det handlar om identitet, en identitet som jag kanske kan identifiera mig med eller så är det för att jag vill ha en förståelse för min omgivning och mig själv.
Jag kommer inte ihåg förra veckan, jag kommer inte ihåg så mycket av denna.
Fortfarande ledsen, det näst största nedslaget i mitt liv kom. Jag kan inte hantera det. Kan inte se hur misslyckad jag är och att det inte är så konstigt. (självömkan? :/) Vilket fall som helst så är det ett mega fall!
Träffade AL i måndags, kändes inte som att vi kom åt något, inte längre än att bara snudda ytan. Pallade inte hålla mig själv längre. Gula bilen med blåa lampor kom och hämtade mig, jag hade rasat. Nu är jag hemma igen. Jag är ihop lappad, hur länge håller jag?
Höll min fasta i flera dar och spräcktes med itvingad pizza. Tog take away, nu får den stå och ruttna i kylskåpet. Luktar det illa behöver jag inte öppna det mer är nödvändigt. Jag ska fan inte sabba det här också. Något ska jag fan lyckas med!
