på gränsen för zetterman

hej bloggen! sista tiden har varit minst sagt omtumlande. natten till förra måndagen fick jag extrema magmärtor, någonting jag där och då läste som intensiv mensvärk, av och till så illa att jag fladdrade in och ut mellan medvetslöshet. på måndagen klarade jag knappt av att stå upp, så jag beslutade mig för att packa ner brad i min ryggsäck och sticka till sjukan. strax innan jag skulle gå hemifrån flög en liten fågel in i mitt rum och satte sig vid mitt sängbord. det kändes som att livet var en film, och som att jag var fast i en dröm. jag tittade på fågeln som tittade tillbaka. sedan gick jag hukandes ner till grannen witt som med sina händer lyfte ut fågeln, därefter tog jag bussen till vivantes klinikum i neukölln.

i väntsalen stod tiden stilla och jag skrev i min dagbok att det kändes som att någon stack mig med knivar i buken. kort därefter blev jag svimfärdig igen och tvingades lägga ner mina anteckningar. sedan fick jag träffa en doktor och efter det är allt en dimma. jag blev visst inskriven på akut operation och 45 minuter senare låg jag sövd på ett operationsbord. utomkvedshavandeskap. min vänstra äggledare hade dessutom brustit och över en liter blod hade läckt ut i min buk. hade jag inte åkt in där och då hade jag inte suttit här och skrivit just nu, utan istället hade det hållits begravning där jag varit första gäst.

jag fick stanna på sjukhuset tills i tisdags då jag fortsatte läcka blod ut i en blodpåse som dom kilat in i min högra sida. jag har haft så ont, och mina blodvärden och mitt blodtryck har varit så låga att jag knappt kunnat stå upp. sedan fick jag en infektion i kroppen, och dom vågade alltså inte skicka hem mig, därav den utdragna sjukhusvistelsen. med sladdar i högerarm och högerhand har jag blivit matad med smärtstillande och näring men nu är jag äntligen hemma igen, svag och ynklig fast åtminstone med livet i behåll. jag har varit rädd, och jag har insett hur skört livet är ännu en gång. jag har fortfarande ont och jag vågar ännu inte helt tro att denna mardröm är över. dom säger att den är det, fast hur ska jag kunna lita på det när jag tydligen känner min kropp så dåligt att en brusten äggledare får gå för mensvärk?

jag har tre hål i min mage, varsamt ihopsydda av unga doktorer i min egen ålder. dom säger att rehabiliteringstiden kan vara upp till sex veckor, och ännu är jag bara inne i vecka två. min ork känns långt borta, vilket är frustrerande då min vilja att leva och att leva fullt ut sticker i min kropp. jag har inte tålamod att vara såhär ynklig, men bara en promenad till mataffären gör mig svimfärdig, så jag är lämnad utan val. det är inte kul att ligga på sjukhus i ett nytt land, där en inte kan språket och kommunikationen med doktorer varit skral. jag får inte bli gravid på åtminstone ett år har dom sagt, för min äggledare är trasig och har jag ännu mer otur så kommer jag eventuellt kanske aldrig ens kunna få barn. jag försöker processa den här informationen, men det är svårt då jag knappt hunnit smälta förra veckan och det vakuum jag då befann mig i. tänker att det bara kan bli bättre nu, och förmodligen har jag rätt. nu är det värsta över för denna gång. framtiden, med eller utan egna barn, får jag ta då den väl kommer. nästa vecka ska jag till norge och få kramas med imre och viljar, och bättre medicin än det finns nog inte. jag är glad att jag lever, även fast livet känns stort och läskigt av och till. kram.

hej bloggen! jag tänker att jag ska skriva här, men det blir aldrig av för jag är upptagen med annat och försöker hinna ikapp livet och var det tagit mig. jag är i berlin nu. stora förändringar blir små anteckningar i böcker jag släpar med mig runt om i världen i väntan på att allt ska börja, eller bara bli sådär som jag ju tänker att det ska bli. lämnar er med detta mästerverk så hörs vi förhoppningsvis snart igen.

hej bloggen! det är fredag och min lektion för dagen blev just cancelled så nu dricker jag kaffe och njuter av morgonen, innan jag ska sätta igång med dagens bestyr. var i bergen förra helgen och hälsade på soffan och imre och nya bebisen. vilken liten trollunge han är den där imre, världens gosigaste, kloka och mest mysiga person jag mött. jag längtar redan tills jag får se dom igen.

i övrigt har jag gjort mycket musik i det sista och skolan rusar på i faslig takt. mitt långfilmsmanus har fått lite ryggrad till slut och jag ser fram emot att bli klar med min utbildning med ett manus i handen och sedan knega mig in på den där ruggiga marknaden.

snart är december här och om inte allt för länge ramlar 2019 över oss. jag ser fram emot nya tider.

hej bloggen! oktober är här och jag njuter av hösten som kom i takt med månadsskiftet. spiritualized var förresten sådär bra att jag faktiskt inte har ord. det kändes som vanligt som att jason pierce spelade och sjöng rakt in i min själ och jag såg nästan nåt slags ljus eller vad det kan ha varit där och då.

nästa vecka sticker jag till berlin för en långhelg med mig själv innan skolan här drar igång på riktigt. jag ser fram emot miljöombyte och har i åtanke att besöka kyrkogårdar och gallerier samtidigt som jag traskar mellan caféer, vintagebutiker och skivaffärer. det var länge sedan jag var i berlin sist, över sex år sedan faktiskt. folk säger att jag borde flytta dit när jag är klar med skolan, och kanske har dom rätt så det är väl det jag tänkte reka nu. imorgon börjar min workshop och ja, livet rullar på i rätt riktning. nu är det bara en månad kvar också, tills jag blir moster för femte gången, ihh!

hej bloggen! idag har jag pluggat hela hela dagen. steg upp vid tio imorse och har läst fram tills nu. oj oj oj, ljud alltså! musik alltså! har lärt mig skillnaden mellan mic signal, line signal och speaker signal. har lärt mig skillnaden mellan akustisk, analog och digital domän. har lärt mig förstå hur allt hänger samman, hur man omvandlar en akustisk signal till en analog en, för att därefter göra den akustisk igen. jag slukar all info som en hungrig varg, vill inte sluta lära mig men tvingas pausa för att ge min stackars överhettade skalle lite paus. jag tror verkligen jag har hittat rätt i livet, äntligen. detta är vad jag vill göra! vad som helst, så länge jag får jobba med ljud! ska ha ännu en workshop med val kuklowsky och kan inte vänta. han är min största idol i hela livet. och snart kommer jag kunna producera min egna musik. wow!

hej bloggen! sommaren börjar sakta men säkert lida mot sitt slut här i paris, var allt och ingenting händer i våldsam röra. det har varit riksdagsval i sverige och jag råkade stå vittne till den knivattack som skedde här samma söndag. paris är brutalt och varmt, men jag orkar inte vara rädd och insuper istället in allt vackert som också finns här. igår åkte lisanja hem efter en mycket trevlig helg var vi flängt omkring som dårar. oj som vi har skrattat!

alex är tillbaka i paris och imorgon ska vi till disneyland bara för att vi kan. jag har köpt mikrofoner, monitorer, studiohörlurar och ljudkort och min kurs är sedan en tid tillbaka i full gång. har tackat ja till att delta i ett konstprojekt i stockholm nu under hösten och våren och ja, här händer grejer. känns som att jag knappt har tid för mig själv för jag skriver och jobbar och spelar in ny musik mest hela tiden då jag inte har sällskap, men kul har jag. och lycklig är jag! på söndag spelar dessutom spiritualized här och som jag ska sväva då!

igår hade mamma varit död i tjugo år, idag är det första september.

paris är fint och jag ville mest säga att jag är så otroligt glad över att lisanja kommer hit om knappa två veckor för att sedan bli efterföljd av allison och ida och mirjam och james och simon och ari och kanske richard och kanske jeanne (som nog kommer komma sista minuten pga fomo hehe). mjao, jag orkar inte vänta. jag känner mig lycklig och på måndag startar skolan skolan. tihi, det är nu det börjar!

idag kommer ida hit och vi ska se holy wave på point ephemere kvällen till ära. och precis så här låter det när man är kär. mm!

mmm. denna låten alltså. vilken dröm!

hej bloggen! sommaren rullar på och igår åkte ellie, som varit här i en vecka, hem. vi har hunnit se föllakzoid på glazart, spelat yatzy i parker och tramsat omkring i sommarvärmen. utöver det har jag myst med alex och hängt med en äldre dam jag lärt känna här. hon är den häftigaste personen jag vet om och igår kväll körde hon mig genom stan i hennes gamla ford utan tak, samtidigt som hon pekade ut platser där musiker och konstnärer huserat som bäst för sisådär femtio år sedan då "paris fortfarande var kul". jag ska hjälpa henne göra ljud till en trailer för hennes teaterpjäs och det verkar minsann som att hon är lika fascinerad av mig som jag är av henne.

vad mer? ida kommer hit på måndag och om knappa tre veckor trillar lisanja förbi. annars jobbar jag mest och skriver ännu mer. har kommit in på en kurs i musikproduktion och den tredje september kör den igång. wow, jag är så taggad! ska iväg och köpa ljudkort och tre mikrofoner nu i veckan och ja, innan januari är slut ska jag ha lärt mig hur man går från outvecklad musikidé till producerad, mastrad, mixad och distribuerad låt. min skola här börjar igen den femtonde oktober och det innebär alltså att jag kommer plugga hela 150% under större delen av hösten. puh. det kommer minst sagt bli intensivt men jag är inte skraj, ska ju förresten också få läsa mer sound design på skolan här också och målet är att ta en minor i sound design i samma veva som jag får min regissör-titel. mjao.

nu kallar dagen och min kropp skriker efter mer kaffe så innan jag kör igång ska jag njuta av ännu en kopp och lyssna på sharon van etten på repeat.

idag lyssnar jag på denna skiva och speciellt track tre. mmm.

den extrema värmebölja som rått här i paris den sista tiden har äntligen nått sitt slut något sånär och jag firade med att gå ut och promenera. så fort tempen sjönk till under trettio kunde jag helt plötsligt andas igen och gatorna blev åter mina. det är fortfarande varmt, men numera uthärdligt.

jag tänker mycket dessa dagar. på det som varit och på det som komma skall. jag är lite rädd, samtidigt som jag vet att jag inte behöver oroa mig för framtiden. någonting inom mig lovar mig att där ingenting finns att oroas över. ändå är jag rädd. jag har ett livsval jag måste göra snart och jag vet inte vad jag ska välja. så jag velar samtidigt skriver, gråter och tänker. hade velat fråga pappa om vilket håll han tycker jag borde gå. han hade sagt nåt klokt som fått mig att själv förstå vilket håll jag ju ska åt. pappa är förresten ständigt med mig i mina tankar och jag svär över att han är död. hans död försvinner liksom aldrig och ännu gråter jag över hur vi inte får ses igen i detta liv.

jag sörjer och skriver, gråter och läker. slutar vela och förstår vilket håll jag måste gå. bredvid skrider sakta men säkert mitt arbete som konstnär framåt. snart har jag tillräckligt med dikter för en hel diktsamling. snart kommer ny musik och snart får ni se ny film från mig. jag ritar också. och klistrar in mina små klotter i en bok. under teckningarna hamnar rader. det är på gång nu. jag tror jag har gjort mitt val och snart sker stora förändringar i mitt liv.

men nu, nog om då. ikväll lyssnar jag på james blake och skickar kärlek till alla jag saknar just nu.

när livet känns himla hårt och trasigt så lyssnar jag på angel olsen. oj vad angel olsen har hjälpt mig i all min osäkerhet och all min tvivel. jag kom hem från spanien förra veckan efter att ha sett en ilska jag aldrig någonsin skådat på så nära håll innan. jag förstår den där ilskan dock, den har levat och växt inom mig också, för länge sen. innan jag lärde mig hur jag sakta kunde få den att pysa ut ur mig, så som luften pyser ut ur en trasig ballong. han är så ledsen nu. så väldigt ledsen. men män i frankrike får inte vara ledsna. dom får bara vara arga. så han är arg fast han egentligen är ledsen. och ilskan inom honom växer, växer, växer.

jag vet inte hur man hjälper någon som sakta står och ser på hur ens förälder dör. jag vet inte det.
jag vet hur det känns att förlora mina egna föräldrar, men jag vet inte hur det känns att förlora föräldrar som inte är mina. är det svårare? kan man ens hjälpa? jag vet inte. men jag står här, som en slagpåse. redo att hjälpa. och jag tar så gärna alla smällar. för jag vet ju, jag vet hur ont det gör. och jag vet hur mycket man behöver någon att slå på när all sorg blir ilska som växer, växer, växer. växer ju närmre döden kommer. ska jag stanna kvar? ska jag gå? jag har ingen aning. jag bara är just nu. jag är den där ballongen, fast utan ilska denna gång. men luften pyser ut ur mig och om jag själv inte får lite vägledning snart kanske jag försvinner jag med.

det finns någonting jag behöver ventilera här. detta någonting berör ämnet manlighet. vad är egentligen manlighet? vad är manligt? att inte gråta? att kunna lyfta tunga saker? att tillrättavisa kvinnor när vi "svävar iväg" i våra passionerade känslostormar? att vara rationell? men isåfall - hur kan en vara rationell om en inte tar hänsyn till hur en känner? och, hur kan en känna utan att tänka en gång extra? speciellt då vi lever i ett samhälle där män en gång bestämt vad som är rätt och fel och hur och vad en får känna? när ska vi komma ifrån detta löjliga påhitt att känslor tillhör kvinnor, vilket i sin tur symboliserar svaghet, samtidigt som icke-känslor symboliserar styrka och manlighet? jag är så fruktansvärt trött på detta påfund. jag är så fruktansvärt trött på att se han jag älskar gå sönder inombords samtidigt som han så frekvent måste visa sig osårbar till sitt yttre just för att inte förlora sin manlighet. det är inte hälsosamt någonstans. för jag ser ju hur han går sönder, men istället för att ventilera - bli starkare och kunna läka - så blir han istället bara kallare, hårdare, mer "manlig". jag vågar inte ens tänka på hur visan slutar. för maskuliniteten blir ju bara mer och mer giftig i takt med hur feminismen och vi kvinnor faktiskt äntligen får ta plats. eller får vi ens utrymme? har vi fått det eller har vi krävt det? ju mer känslor som får tillträde i vår sociala sfär, desto mer "manliga" blir "männen" som inte vågar visa "känslor". och sen finns ju förresten alla fuckboys också, som gråter över hur de tvingats bli fasliga och sårande män bara för att de är offer för toxic masulinity. dom har jag älskat också men dom orkar jag inte älska längre. vad gör en när en inte vet vad en ska göra mer?

om två timmar kommer alex hit och hämtar upp mig och sedan är vi på väg. min nya baddräkt ligger i resväskan och är klar för kvällsbad då vi väl landat. när jag väl är tillbaka i parre kommer ellie hit för flodhäng för att sedan bli avlöst av underbara ida. åh, ida. denna sommar är bra. men nu - vamos a la playa, vi hörs sen. här är min bästa låt för stunden. kram!

tänkte förresten passa på att posta denna pärla här innan jag går och lägger mig, som en liten godnatt-saga. havet, åh havet - nästa vecka ses vi!

hej bloggen! det är lördagskväll och jag ligger hemma i min säng och andas i kapp med lugnet utanför. igår blev vi äntligen klara med sista filmen och det känns så förbaskat skönt att jag inte vet in eller ut. som jag sprungit de sista månaderna, det har varit sinnessjukt! på onsdag åker jag och a till spanien och för en veckas semester vid havet och det är verkligen precis allt jag vill och längtar efter just nu - att dricka vin och hångla på stranden. mm. här är en bild på det sista setet jag skapade, sett ur monitorns öga. skåda och njut, ehe.

vi klarade det och har gjort ännu en film! hoppas allmöda kommer synas igenom när den väl visas på duk i höst för oj oj oj vad vi har slitit och släpat för denna rulle. ska strax knata iväg till vårt wrap-party vid seine. paris är varmt och svettigt och jag är ung och vid liv (dock aningens trött i armar, ben och skalle). angel olsen står för soundtrack dessa dagar och jag känner verkligen att jag lever. kram till alla jag saknar.

hej bloggen. jag lever knappt och förstår egentligen inte ens varför jag känner mig manad att skriva här just ikväll då jag ju har arbetat hela arton (!) timmar idag och ska upp igen om dryga sju timmar för att köra samma vända igen, men oj oj så kul jag har! har blivit tillägnad rollen som produktionsdesigner för tre filmer denna sommar och vi börjar inspelningen av film två imorgon. som jag har slitit och letat och sprungit för att hitta rätt saker (som också ska se bra ut på film) och trots att det känns som jag är ute på djupt vatten så verkar allt bli jäkla bra ändå. jag är nöjd.

har inte haft en ledig dag sedan dagen jag kom tillbaka från barcelona och allt jag drömmer och längtar efter är en ynka liten sovmorgon eller åtminstone en ledig kväll. detta är dock utom sikte helt fram till och med den tjugoförsta juli då detta intensiva arbete äntligen är över och jag är skol-ledig i tre hela månader. då väntar vanligt översättar-jobb och sen ska jag cykla frankrike runt och bara andas natur. saknar han jag är kär i såklart och känner mig skraj och pirrig inför framtiden då jag tänker på honom. jag vet inte vad jag håller på med. kanske vill jag inte ens veta. det enda jag med säkerhet vet är att mitt hjärta slår hårt hårt för denna person. jag känner mig lycklig. får man ens känna så? jo såklart. mest lycklig är jag över hur jag äntligen klarat av att gå vidare och faktiskt kommit över sälen. han finns där i bakhuvudet, men all min åtrå är sedan länge borta. sälen, om du läser detta så önskar jag dig allt gott. vi ses om vi ses, och det tror jag att vi gör. men just nu är framtiden inte vår. inte så länge jag får välja. denna låten är till dig, i all dess lyrik, pompa och ståt. bon voyage!