Sverige är som avlångt... speciellt på våren. Det är risk för gräsbränder söderut och jag kämpar för att hitta minsta lilla fläck med barmark. Ja ja jag vet, det är bara att flytta om det inte passar. 
(klippet syns inte i explorer webläsare. testa med exvis microsoft edge) 
Med en julgranspumla på en pömsig Måna gjord av snälla Åsa önska jag och mina vovs ett Gott Nytt År 2019. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Åsa kunde starta en firma med handgjorda och personliga julpumlor, askar, påskägg mm. De är proffsigt gjorda och framförallt personliga. Tack Åsa 
Skoj på Luossavaara dan innan julafton. Tjejerna hade inte tid att sitta still för ett julfoto. Nejdå, det var roligare att springa och jaga varandra. 
Fullmåne på Luossavaara. Jag tror det är första året det går att köra högst upp på Luossavaara, grusvägen är plogad. Bara lite snö dessutom gör att man kan gå en fin runda med makalös utsikt. 
Jag fastnar sällan på bild men Carola lyckades! En härlig bild på mig och mina älskade hundar får avsluta 2018. Måhända 2019 blir ett riktigt blogg-år men jag lovar inget. Enda nyårslöftet jag ger är att lova att gosa ännu mera med hundarna under nästa år.
Det känns som en evighet sen det var sommar och semester, julen var lååååångt borta. Men nu är den här. Idag jobbade jag sista (hela) arbetsdagen för i år. Jobbar några timmar nästa vecka men det räknas inte 
Lite jul i brorsans stuga med Piff-och-Puff-granen utanför fönstret. Julstämning, -20 grader och gnistrande snö. Vad har hänt sen jag bloggade sist, i augusti var det visst?!
Ser jag dubbelt? Två Månor? Nejdå, Måna har ett kullsyskon i stan, Busa. Sen vi mattar fick kontakt har valparna lekt och tränat tillsammans måååånga gånger och dom älskar det. Efter lekträffarna piper Måna efter sin syrra en stund innan hon somnar och znarkar som en hel karl. Jobbigt att leka med nån lika busig som en själv. 
Nämen nu ser jag trippelt! Ännu ett kullsyskon?! Jajjamensan, Måna, Busa och Iza. Iza bor i Gällivare med tjejernas pappa Foppa. Vi hade en valpträff i början på september. Det var så roligt, vi måste träffas fler gånger. 
Maja spårtränar då och då. Det är som tryck i linan. Jag tror det var i slutet av det här spåret som hon tydligt visade att hon spårade något annat än bara klöv- och blodspår. Nåt annat hade gått i spåret en stund innan vi gick där. Jag var säker på att få syn på vad det var då Maja spårade och spanade ivrigt. Det hade kunnat vara en älg men jag tror det var en annan hund, en lösspringade hund som hade roat sig med att spåra vårat spår. 
Nostalgipromenad i kyrkoparken och förbi Hjampisskolan där jag gick på gymnasiet för ett antal år sedan. 
Stan rivs och flyttas, bäst att stadsvandra mycket innan det är försent. 
Men vad har ungen gjort? kanske Maja tänker. Eller så är hon stolt att ha lärt ungen att parfymera sig. Det blev badkaret när vi kom hem 
Maja slipper inte heller undan ett bad eller två. Här har hon sitt nättäcke på sig efter ett bad. Nättäcket plattar till den blöta pälsen. Efter kastreringen för ett år sedan har Maja fått mycket mera och längre päls, hon ser ut som ett får när pälsen står rakt ut. Med täcket så plattas det till lite grann... för stunden... 
Jag försökte fota alla tre men det var hopplöst att få alla tre i samma riktning samtidigt. Måna snodde mina handskar och sprang upp i skogen bakom mig och retades - Jag har dina handskar och du kan inte ta mig 
Det börjar vara mörkt om kvällarna och reflex är bra för att synas. Ingen snö ännu... 
Och sen kom det lite snö. Vit hund mot vit snö - man skulle kanske montera en saftblandare på Måna?! 
Till första advent satte jag upp julgranen. Under granen brukar jag ha en massa (tomma) paket som dekoration. Måna visade inget intresse för vare sig gran eller paket så jag skippade kompostgallret efter några dagar. Tills jag kom hem på lunch och mötte klapp-massakern. Sen dess är det kompostgaller runt granen när jag inte är hemma men Måna är det. 
Måna opererade bort halsmandlarna på Nalle och jag fick sy. Två gånger opererade hon men hon säger att Nalle hade jätte-jätte-ont i halsen båda gångerna... 
Stugan har en trehundsoffa. Var ska jag sitta? Hundarna tycker att jag inte ska titta så mycket på tv, jag kan laga mat åt dem istället 
När vi ska åka från stugan tillbaka till stan strejkar Maja. Hon vill stanna i byn och bli en byhund. 
Så här "mörkt" är det om nätterna i december. Snön och molnen reflekterar all belysning och det är ljust ute! 
Avslutar med en bild från i somras på Måna, aka Stenlyans Moonshadow, mattes lilla sötis. Goare vov får man leta efter. Pöss på dig
Måna i full fart. Fotot påminner mig om Maja i full fart...
Tjoho så här såg Maja ut för 6 år sen på ungefär samma ställe. Jo det är fint att fota uppe på Luossavaara. 
Hejhå-hejhå till gruvan vi gå. 
Ser det ut som dom sjunger där dom går... 
Marken var täckt av kråkbär. Var. Innan dom här två betande kossorna åt upp allt. Det fanns så mycket bär att jag på allvar började spana efter björnar - det måste vara rena skafferiet för dom uppe på Luossa. 
Den 11 maj föddes en stor kull goldenvalpar på Stenlyans kennel utanför Boden. I kullen fanns två hanar och hela nio tikar. Midsommarhelgen åkte jag dit för att hälsa på. 
Här visar Iris upp "en av valparna". Notera det gula halsbandet. Gula tjejen blev min favvo då hon var framåt, orädd och social. Hoppas hoppas hon blir min...
Nån vecka senare var det dags att hämta hem min pälskling. Och titta, min valp blev den med det gula halsbandet. I stamtavlan heter hon Stenlyans Moonshadow. Mamman heter Luna och "måne" var namntemat på hela kullen. Min vovve fick efter lite funderande namnet Måna.
Lite matkarusell. Den som äter mest vinner.
Här åker Måna bil för första gången. Hon sitter framme i bilen i sin bur, det vore inte snällt mot nån hund om hon skulle sitta med Wilda och Maja i skuffen. Det kan bli både varmt och trångt och de känner inte varandra ännu. När bilen rullade snurrade hon ihop till en kanelbulle och sov gott. När bilen stannade vaknade hon yrvaket upp och såg sig nyfiket omkring. 
En himla okomplicerad valp det här. Det tog inte många dar innan Maja tog henne till sitt hjärta. Maja leker och leker med henne. Måna biter och tuggar på sin storasyrra som inte säger flaska. Lite dragkamp javisst Maja ställer alltid upp på lite bus. 
Båda lika envisa, ingen släpper taget om råttan. Och ändå går råttan inte sönder... 
Fröken kom och hälsade på. Hon är några veckor äldre och de lekte jättebra. Måna hade tio syskon att leka med plus elva jämthundsvalpar som var nästan lika gamla. Undrar om hon är så lättsam för att hon varit med 21 valpar under de första åtta veckorna i livet?! 
Goda grannar är guld värda. Här hälsar Maja och Måna på Bruce, Snöa, Wayne och Sola. Vi bor perfekt för att ha hund. Och när man bor så bra blir det gärna mer än en hund. 
"Det är inte falit, följ mäj." verkar Maja säga till Måna när hon badade för första gången. Sommaren har varit tokvarm med 25-28 grader vecka efter vecka. Jättebra när valpar ska bekanta sig med vatten. Hon simmade inte ännu men vadade efter Maja en bit ut. 
Maja pustar ut, det är jobbigt att vara barnvakt och det är så varmt. Maja har vuxit flera storlekar och blivit vuxen sen Måna kom. Jag kallar henne "Lisa" titt som tätt. Lisa är inte bara namnet på min änglahund, det är en titel som man måste förtjäna och det har Maja gjort. 
Jag fick hjälp av Pernilla att försöka ställa upp Måna. Maja var med som moraliskt stöd (och för att det fanns karra). Måna har rejäla tassar och en benstomme som räcker och blir över. Undrar hur stor hon tänker bli?! 
Här kommer maten. Bäst att sova nära så man inte missar en endaste foderkula. 
En sväng till byn. Vägen utanför stugan är verkligen inte hårt trafikerad, den är knappt trafikerad över huvudtaget. Men för säkerhets skull satte jag upp en skylt eftersom hundarna gick in och ut från stugan som dom ville. Tack bästa brorsan för lånet av stugan. Jag har ingen egen stuga bara drömmar om en 
Mera valpbus. Här leker Måna med springervalpar som är två dar yngre än hon och dvärgschnausern är några veckor äldre. Jag vet inte vad jag ska säga om min valps svansföring?! Rakt upp så syns hon i höggräs och vass kan säkert vara bra nån gång. 
Det är inte lätt att fota alla tre när en av dem är som en oljad blixt. Men plötsligt händer det och jag hade kamera till hands. Jag har saknat att ha tre hundar sen Lisa vandrat över regnbågsbron. Äntligen har jag en trio igen, Måna är så efterlängtad. Välkommen till oss 
Jag trodde hon var rumsren vid åtta veckors ålder ända tills att hon bar in en grästuva till fredagsmyset och började äta. Hon förvisades ut på balkongen men hennes min! Hon påminner mig om nåt? Eller nån? Blicken, uttrycket... Vänta jag tror jag vet vem... 
Lisa! Med salladsblad i munnen. Påminner om Måna som äter gräs...
När dagarna är fulla av "måsten" och "villar" så bloggar jag inte. Det har varit en händelserik och fullspäckad vår-sommar 2018. Så mycket roligt och nytt som jag hellre har gjort än att blogga. Men idag tar jag mig tid att skriva lite.
I vintras hade jag ett kompostgaller för balkongöppningen. 
Dagsmeja och väderväxlingar lämnade ett fint ismönster när jag lossade på gallret.
Diplomerad viltspårinstruktör - det låter himla bra. Jag tillsammans med ett härligt gäng viltspårinstruktörer samlades i Björkfors utanför Kalix i april för att bli diplomerade. En givande helg där våra hundar var ett trevligt inslag under dagarna. Fina människor och god mat tillsammans med intressanta diskussioner om spår gjorde mig inspirerad att börja spårträna och hålla kurser så snart snön tinar bort.
När jag ändå åkte ner till kusten passade jag på att låta mina vovvar simma i fina hundsimmet i Råneå. Behöver jag ens säga att Maja tyckte det var super-duper-jätte-jätte-kul?! 
Än så är det vinter eller åtminstonde vårvinter. Lompisspåret översvämmat men jag var beredd och hade på mig gummistövlar som tog mig torrskodd över. Hundarna fick isande fotbad men vadå - dom är vattenälskande retrievers...
Hälsade på i byn där brorsan var med sina hundar. Jo golden är en favvo-ras i familjen 
Vid skrivbordet har jag suttit många timmar. Sen i julas har jag knåpat på min bok, en feel-good-roman som förmodligen aldrig blir utgiven. Men jag har iallafall skrivit den. Att skriva en bok har jag drömt om länge. Dvs att skriva den, inte nödvändigtvis att få den utgiven. Det vore en bonus förstås. 
När snön gett upp börjar vi våra vandringar, toppturerna är bland favoriterna. Här har vi gått midnattssolstigen. Vovvarna sitter på Lisas speciella "karra-sten", Lisa fick alltid karra där. 
För något år sedan läste jag teorin till Jägarexamen och i maj höll jag i en bössa för första gången. Började med hagelkurs med Kiruna Jakt- och Fiskeförening. Uppskjutning hagel grejade jag och tänkte nöja mig med det. Jägarförbundets Eftersökskurs inspirerade mig att även skjuta upp för kula och högvilt. Sagt och gjort. Jag som aldrig ens hållit i vapen var hur bekväm som helst att skjuta på skjutbanan. Med det sagt så är det fortfarande tveksamt att jag nånsin skulle skjuta mot något friskt djur. Ett trafikskadat djur skulle jag nog kunna förkorta lidandet för. 
Och mera utbildning, jag började utbilda mig till Viltspårdomare. Jag har gått tillsammans med Tina och dömt hundar i spårskogen. Behöver jag ens säga att det är fantastiskt roligt?!
Spårtränar mina hundar bara för att det är så roligt. 
Wilda är inte den mest noggranna spårhunden men det är kul för henne och hon älskar att hitta klöven. Med Maja tränar jag diverse svårigheter. Exvis att korsa sitt eget spår, att spåra där någon annan har spårat och annat som i mina ögon verkar svårt men som hon klarar. När jag spårar med Maja behöver jag inte titta på hunden för att veta om hon är rätt, jag känner av trycket i linan om hon spårar eller om hon har tappat bort sig. Härliga hund. 
En stor settersamlig varav två valpar. Maja har satt sig på betryggande avstånd. Gillar hon inte valpar? Jag som ska skaffa valp senare i sommar. Hur ska det gå? Jättebra ska det visa sig 
Jag måste nog ha den finaste utsikten från mitt kontorsfönster. Fotat genom fönstret i mitten av januari när solen gick upp. Allt blir så mycket lättare när det är sol ute. 
Utsikten från mitt vardagsrumsfönster är inte så dumt det heller. Jisses vad mycket snö det är i år och det är många vintermånader kvar. Blir vi inte insnöade i år blir vi det aldrig. Eller så har vi alltid varit det och vi är så vana att vi inte ens märker det 
Snöfestival med snöskulpturtävling. Det var hiskeligt kallt, Maja fick lite kläder på sig eftersom hon tycker att januari är en bra tid att fälla... Wilda znarkade i bilen, fy vad jobbigt att gå ut i kylan. 
Kiruna Brukshundklubb hade en spännande föreläsning om hundar och deras nosar, hur dofter ändras och hur hundar uppfattar det. Jätteintressant och många aha-upplevelser. Jag bara längtar efter att fortsätta spåra med Maja i vår. 
Pralintillverkning med bästa jobbarkompisarna, fotot är från provsmakningen efteråt. Det var fantastiskt gott. Jag ska nog börja med pralintillverkning 
choklad är gott 
Wilda hade en överraskning åt mig en dag när jag kom hem från jobbet. Vilken tur att jag ändå hade tänkt slänga mattorna där hon lagt överraskningarna. Ända sen december har Wilda varit låg och trött och ovillig att göra nåt annat än att sova och äta. Jag har måst tvinga ut henne att rasta sig och sen vill hon in direkt hon gjort sitt.
Wilda har varit väldigt frusen av sig. Hon fällde, var rakad på magen och pälsen ville inte riktigt växa ut igen. Hon kom inte och mötte mig i dörren när jag kom hem från jobbet och jag började vänja mig vid det 
Maja inviger de nya mattorna som jag köpte istället för de gamla fula som Wilda tyckte jag skulle slänga. Klart godkända och passande färg om man har guldhundar. 
Plötsligt händer det! Wilda följer med på promenad. Vad är det som händer? Ett mirakel känns det som. Jag tog Wilda till veterinären för att undersöka varför hon inte piggnar på sig efter kastreringen i början på december, för tre månader sen.
Ett blodprov visade att hon hade underfunktion i sköldkörteln och därför inte orkade med nånting. Hon började med medicin och efter bara en vecka har Wilda återvänt. Pälsen på magen har börjat växa ut och hon tokfryser inte mera. Medicinen kommer hon äta resten av livet, totally worth it - jag har fått tillbaka min Wilda. 
Långprommis blev det. Och om man äter bajs får man gå kopplad, Maja. Idag när jag kom hem från jobbet så mötte Wilda mig i dörren och jag blev barnsligt lycklig. Jag visste inte att jag hade saknat det så mycket 
Undrar just om snön denna vinter hinner smälta innan midsommar? Det finns hur mycket som helst. Maja har tappat bort en tennisboll i snöeländet. Hon tycker nog att det är ganska skoj ändå. Jag tycker det ska bli skoj när snön försvinner. 
Det är mitten på februari, det värsta vintermörkret är bakom oss. Nu snart börjar den härliga vårvintern med sol och skidåkning och pimpelfiske. Det ska bli (h)underbart 
Januari: jag går till Arbetsförmedlingen. Det är första gången på 20 - 30 år som jag är arbetslös, det känns ovant. Och jag har inte jätte-jätte-brådis att få ett jobb vilket-som-helst. Nej jag ska verkligen fundera vad jag vill göra resten av yrkeslivet. Att fortsätta jobba med ekonomi - njaaaaa kanske inte. 
Solen lyser över golfbanan. Nya stadshuset håller på att byggas. Och jag åker skidor med vovsen. Sånt som man gör när man är arbetslös.
Februari: fasadrenoveringen fortsätter. Det byggs och hamras och jag får aldrig nån sovmorgon. Inte för att jag kan sova på morgnarna men som princip...
Helt fantastiskt fina och stora balkonger. Renoveringen av hyreshusen i mitt område är verkligen välbehövlig och resultatet blir så bra så! 
Ahlströmsspåret en gnistrande vinterdag. Jag och Maja ute på skidtur, kanske på en helt vanlig onsdag.
Mars: Maja på date med Ture. Vi gör ett försök till att få guldvalpar. Men det vill sig inte denna gång heller. 
Jag kommer förmodligen sörja länge att det inte blev valpar med denna fina kombo. 
Hälsar på i byn och dessa fantastiska pärlemormoln hälsade oss välkomna. Mother of pearl clouds heter de på engelska. Vackra moln ska ha vackra namn.
Under mars fick jag jobb. Som ekonomiadministratör. På IRF. Och jag som skulle göra nåt helt annat. Men IRF's erbjudande kunde jag inte tacka nej till. Jag har numera ett kanonjobb där jag får jobba brett inom ekonomi. Jag tackar min lyckliga stjärna helt enkelt. På kontoret har jag en liten tavla: "Ibland blir det inte som man tänkt. Det blir mycket bättre." Och det sammanfattar mitt nya jobb!
April: Jaktkurser hela våren och vi börjar redan i april på isen. 
Flickorna fick sitta på renskinn så dom inte fryser om sina söta rumpor. Wilda följde med som moraliskt stöd medan Maja kursade. Långa linjer i djupsnön. Inte gena efter skoterspår. He he he Pia som höll i kursen hade tänkt till.
Maj: Balkongen invigs med nyinköpta möbler. Vilken härlig sommar det ska bli, vi ska sitta här ute och sola och njuta så mycket vi kan. 
Eller åtminstone när det inte snöar, regnar eller stormar. Det blev väl ungefär tre gånger gångna sommaren...Det blev en ganska kall och regnig sommar. 
Jopp det är fortfarande maj och vi är på jaktkurs. Säga vad man vill om kirunabor men vi är härdiga.
Juni: Jag och Tina höll en viltspårkurs. Efter desperat letande hittade vi sammanhängande barmark i början på juni. Här ska spåras! 
Kursupplägget var himla bra. Hundarna (och ägarna) fick långa och korta spår med olika svårigheter. Min Maja och Tinas Zorro fick även de gå spåren en tid efter. Två flugor på smällen: vi fick kursa och våra hundar fick träna. 
Abisko har alltid barmark. Eller nja ibland iallafall. Här kursar vi med Sussan som planerat knepiga övningar åt vovsen. Och vi hade tur med vädret. Efter den snörika våren behöver vi tur med vädret.
SSRK Kirunasektionens ordinarie viltspårprov. Vårat dignande prisbord. Tjoho vad det är roligt med viltspår och allt däromkring. Mycket jobb men glädjen jag känner när duktiga hundar spårar är värt allt slit. 
Maja går 2017 års näst roligaste spår. Ett två dygn gammalt öppenklasspår som inte användes under provet. Som synes knepig terräng men såna spår är dom roligaste för hundarna. Förarna svär nog en del när man hänger efter i linan. Just det här spårets klöv i slutet döpte jag till "Sa*an" för den fastnade överallt i snåren.
Juli: Goldenläger i Örebro. Jag hade tur att komma med på reservplats till årets goldenläger.
Tidningen Goldennytt gjorde ett reportage från lägret. Här poserar bästa laget 
I Närkeskogarna finns massa spindlar. Bäst att sitta på mattes stol så dom inte kryper på mig, tänkte Maja. Eller så fick jag henne att hoppa upp i min stol så jag kunde fota. 
Så här trött blir man när man får en etta på WT näst sista dan på lägret. Det är jobbigt att vara en duktig vovve. 
Juli var en händelserik månad. Här har vi åkt österut till Finland och ön Hailuoto för ett viltspårprov med finska goldenklubben. 
Maja fick ett förstapris på provet, hon vann vinnarklassen och det spåret var årets absolut roligaste spår.
Wilda satt i bilen medan vi spårade. För att det inte skulle bli varmt i bilen för henne la jag en stor silverduk över bilen. Klämde fast den i dörrar så den inte skulle fladdra och flyga iväg. Jag skulle bara drämma igen sista dörren och råkade få ett finger emellan. Blodet sprutade, domaren och spårgudien väntade på oss.
Jag hittade ett plåster som jag snörde om fingret, "spottade i nävarna" och gick iväg för att spåra med Maja som aldrig spårat så bra som idag. Från och med nu heter hon Nord VCH Dåmigs Hot May 
Augusti: årets vandring till Trollsjön.
Som vanligt gångna sommaren så regnade det. Bara att traska på. Eller stanna hemma och kolla tv? Aldrig i livet. 
Klockorna på stadshuset monteras ner. Efter reparationer ska den installeras i nya centrum. Stan flyttas.
September: Plötsligt händer det. Regnet upphör och solen tittar fram. 
Jag och vovsen skyndar ut i skogen och njuter av vädret. Går lite vilse men hittar rätt igen tack vare nån app i mobilen. 
När solen skiner gäller bara en sak: UT UT UT. Vi klättrar i Luossabacken, hittar nya branta vägar upp och ner.
Oktober: I Saivo innan snön har hunnit komma. 
Vi promenerar efter alla skogsvägar och stigar som funnits där sen jag var barn. Så mysigt 
Snön börjar lägga sig. Världen blir 100 nyanser grå. Alla andra färger försvinner. Men grått kan vara vackert det med. 
IRF firade 60 år. Jag firade 6 månader på den arbetsplatsen. Festen hölls i stadshuset som snart inte mera finns. Det nya stadshuset håller på att byggas upp några km österut. 
Åsså var det det här med livmoderinflammation. Först ut var Maja. Hon mådde inte alls bra men hade inga tydliga symptom. Ändå var det pyometra och Maja kastrerades akut på Lapplands Djurklinik i Gällivare en söndag i slutet av oktober.
November: än lyser solen på Luossavaara. 
Det blir mörkare och kallare och mer snö för varje dag. Bara att härda ut. Snart vänder det. Det kunde varit värre. Och alla andra klicheer som finns som kan muntra upp.
December: nu syns inte solen på en månad. Inte ens om man klättrar upp i slalombacken syns solen. 
Nästa pyo är Wilda. Hon mådde inte heller bra och visade inga typiska symptom. Suck det där pyometra är verkligen lömskt. Och livsfarligt om det inte opereras. 
I december kastrerades även Wilda. Ingen av dom kommer löpa mera. Båda kommer bli ännu värre pälsmonster än dom var tidigare. Och de kommer bli dubbelt så hungriga och aldrig aldrig aldrig mera mätta... Tjoho... 
Lagom till nyårsafton åkte vi till byn. Vem vill se och höra raketer? Inte vi. 
Prommis runt sjön. Vi har just skrämt iväg ett par renar. Wilda tycker det är bäst att hon håller koll att dom inte kommer tillbaka för att äta upp oss. Alla vet att renar äter små hundar. Som en klok vän påpekade - Hur tror du Rudolf fick sin röda mule?! 
Som många år förut hoppas jag att kommande år (2018) innebär en hundvalp. Jag kan inte längre önska en hel valpkull men åtminstone en valp kan jag väl få?!
...och för tre veckor sen opererades Wilda för livmoderinflammation... Jag tror att vi har hamnat i ett stim av pyo denna höst. Vad är sannolikheten att båda hundarna blir sjuka nästan samtidigt?!
Wilda blev inte sjuk lika akut som Maja. Wildas symtom var inte typiska för pyo. Hon var allmänt hängig. Hon grävde en lya åt sig under en buske. Sen kunde hon inte ta sig upp därifrån. Jag fick nästan slita upp henne, hon var helt förvirrad. Hon kunde ställa sig bakom soffan och bara stirra in i hörnet. Hon mådde absolut inte bra. Hon var skendräktig men hon återhämtade sig inte från det. Då ringer man vet och det blev operation och det visade sig vara livmoderinflammation.
Jag önskar jag kunde säga att Wilda är sitt forna jag, att hon bevisar varför hon döptes till Wilda för 9,5 år sedan. Men hon verkar ha ont i alla fyra ben och är ovillig att röra på sig. Eller så misstolkar jag henne, hon fryser och VILL inte gå ut. Jag hoppas på det senare för när pälsen växer ut på magen så fryser hon inte mera och allt är bra...
Samling på TopDog! Massa retrievers tränade och vi avslutade med gruppfoto. Många unghundar, många som inte träffat varandra förut. Och ändå så lugnt och städat. Maja 5,5 år var näst äldst och stökigast. Ja ja mattes piga full av glädje och energi. 
Mattes båda tjejor, sitter som tända ljus och hoppas på karra. Och det får dom för dom är så söta. 
Efteråt ser dom ut så här - utslagna i soffan. Det är varje mattes (och husses) dröm - trötta hundar efter hjärngympa. 
Lilla kostigen bakom huset är uppskottad. Fotot är taget för nån vecka sen. Det är mycket mera snö nu. 
Och apropå snö... Kupoltorget efter en av flera snöchocker denna vinter. Snöhögen når upp till klockan på torget. Och vintern har bara börjat. Om vi inte blir insnöade den här vintern så blir vi aldrig det. Det finns dom som tycker att vi alltid är insnöade och jag kan hålla med om det... 
Återigen ett foto taget förra månaden medan solen ännu syntes. 
Solen lyser upp Luossavaara. Jo jag är alltid soldyrkare den här tiden på året. Fotot är nog taget i november. 
Skotersäsongen är igång. Tack vare att skotertrafik är tillåten på vissa gator så tolkar skoterförarna att alla gator och gångbanor är lovliga. Den här körde på gångbanan bakom vårat hus. 
Min fina utsikt från jobbfönstret. Och nej det är inte julpyntat, det råkar bara se ut så 
Dagsfärskt foto på solen. Eller det som påminner om solen. Jag var en bit upp i slalombacken men solen syntes ändå inte. Den har en bra bit upp till horisonten än. Längtar efter att få se den igen. Kom snart tillbaka, du är saknad.
Dagen efter mitt senaste inlägg blev Maja opererad för livmodersinflammation, pyometra, pyo.
Jag tyckte inte hon var jättesjuk eller visade typiska symptom. Hon haltade i ett bakben och slickade dosan hela tiden. Det var 9 veckor sen sista löpet och jag tänkte hon hade sträckt sig och var skendräktig. Ändå... ringde jag veterinären på dyr jourtid en söndag. 
Veterinären undersökte henne. Lyssnade på hjärta lungor, tog blodprov, klämde igenom hunden. Inte ont nånstans, inte allmänpåverkad, ingen feber, äter (nästan) som vanligt. Inget fel hittades. Vad gör jag där, tänkte kanske veterinären. Medan Maja står på undersökningsbordet börjar det droppa brun sörja från dosan. Hoppsan! Och blodprovet var inte bra. Det blev remiss till Lapplands Djurklinik i Gällivare och omedelbar operation.
Jag trodde inte själv heller att det var nåt fel på henne, jag ville bara att vet skulle säga att hon är skendräktig och jag ska sluta sjåpa mig.
Operationen gick bra. Jag och Wilda satt i väntrummet medan Maja vaknade ur sin narkos. Hörde nån hund som "sjöng" därinne. Kan det vara Maja, tänkte jag? Aldrig hört henne sjunga förut. Det var Maja och jag fick förklarat för mig att hundarna kan vara lite höga på narkos efter operation och sjunger därför. Som tur var fick Maja följa med oss hem samma kväll och hon sjöng i bilen hela vägen till Kiruna. Hon skulle platsa i Idol utan vidare. 
Första dagarna efter op hade Maja en body på sig. Hon var inte ett dugg intresserad av att slicka på sitt op-sår på magen. Men efter nån dag, när jag minst anade, var hon där och slickade. Då blev det både body och tratt när jag inte (bokstavligen!) hade ögonen på henne. Även när hon sov.
I vanliga fall sover hon på sin biabädd, det blir för varmt att sova i sängen med mig och andra hunden. Men nu! Nu skulle hon sova i sängen med mig. Vid mitt huvud. Med tratten på. Och hon tryckte tratten mot mitt ansikte de första nätterna. Det går bra att gissa hur gott jag sov då.
Det gick sparade semesterdagar för mig eftersom det inte finns Vård-Av-Vovve-dagar. Tänker på föräldrar som inte vill "slösa" semesterdagar när deras barn har sport- och påsklov. Hundägare "slösar" semesterdagar när djuren är sjuka. Men det visar väl hur mycket vi tycker om våra hundar.
Som den sjåpiga matte jag är blev det några oroliga dagar och nätter. Maja mådde bra och var pigg, för att sen bli sämre och koma-sova 20 timmar i sträck. Det har kommit en del sårvätska ur såret som har skrämt slag på mig. Jag kommer aldrig att vänja mig eller härda mig när hundarna är sjuka.
Wilda har haft jättetråkigt medan jag bara pysslat med Maja. Hundarna löpte nästan samtidigt sist och mycket riktigt så är Wilda skendräktig. Deras löp i september var jobbig för mig. I mina tankar pendlade jag mellan att sälja dom billigast på Blocket eller kastrera dom. Man ska nog vara försiktig med vad man tänker...
Nu är Maja kastrerad och det blir aldrig några valpar efter henne. Bryta ihop eller blicka framåt? Framåt naturligtvis. Jag är på jakt efter nästa guldhund. Alla som får en kull kommer jag att vara nyfiken på.
Idag är det 14 dagar sen operationen och jag har plockat bort alla stygn på Maja-magen. Att jag är en sjåpig matte betyder inte att jag är äckelmagad. Jag vill att Maja ska vara lugn och avslappnad när stygnen tas och det är hon här hemma när jag gör det.
Och några ord om hundförsäkringar. Jag hade båda hundarna försäkrade upp till 30 000 kr veterinärvård. Det är alldeles för lågt och jag borde ha tänkt på det för länge sen. Men men. Majas operation gjordes på en söndag, dubbel taxa men utan komplikationer. Pris hittills ca 42 000 kr. Jag har betalat ca 12 000 kr. Nu har jag ändrat i båda hundarnas försäkringar och höjt beloppet! Det hjälper inte denna gång men om nåt händer i framtiden. Jag ska vara försiktig med att klaga på försäkringspremierna - vilken tur att jag kunde låta operera min hund, alternativet hade varit outhärdligt.
Kvällsprommis med hundarna innan det hunnit börja snöa. Lombolosjön ligger alldeles stilla, stan speglar sig. 
Man hinner inte säga flaska innan det börjar snöa i oktober. Javisst, det blir ljusare. Hundarna drar in mindre smuts. 
Men jag tar mig inte ut i naturen på samma sätt som under barmarkstiden. Ja ja det är bara att bita ihop, skotta snö och åka skidor i kommande åtta månader. 
Det är ganska vackert när sjön ligger spegelblank.
Saivo hade inte fått snö när jag var dit. Saivosjön låg alldeles stilla. Allting var så tyst. 
Jag och hundarna på strövtåg till Kelojoki. Mysigt, härligt och jag hade utan vidare kunnat flytta till byn. Om jag var ekonomiskt oberoende. Men tills dess njuter vi av några korta dagar i byn innan vi åker tillbaka till stan och vardagen. 
De sista dagarna av älgjakt, bäst att inte vandra för långt ut i skogen. Jägarna kan ju tro att jag är en älg...
En vedhög! Som bara väntar på att bli staplad av mig. Det är lycka. Jag hann stapla 5 minuter innan jag fick sällskap av en geting. Och då backar jag undan - så roligt är det inte att stapla ved att jag umgås med getingar. Jag gick in igen, satte mig med en fika och lite korsord.
Efter en timme (?) hör jag ett dovt surrande - en geting inne i stugan i fönstret. Den hade förmodligen följt med mig in, satt väl på min axel. Kravlade iväg till närmaste fönster när jag bara satt och löste korsord och var tråkig. Vad göra? Springa skrikande ut? Men då vet jag inte vart den tar vägen.
Jag samlade mod till mig. Tog ett dricksglas. Fångade getingen i den. Stack ett papper under och gick ut med glaset. Släppte ut getingen. Och andades ut. Jag ville inte döda den, då kanske det kommer tusen till begravningen...
Jag är förtjust i tavlor av Benny Ekman. Den med röda byggnaden (gamla brandstationen) fick jag av mina jobbarkompisar på förra jobbet när jag slutade. De två andra har jag köpt själv. Och jag hade kunnat köpa många till. Dom är så charmiga och visar hus och gator som kommer försvinna. Det finns en gemensam nämnare på tavlorna. Hittar du? Ledtråd: voff!
Nämen va?! Nu har jag och vovvarna varit med på bild igen. Tidningen Goldennytt hade ett reportage från årets Goldenläger och jag fastnade på bild med mitt lag ( = bästa laget!). Längtar redan till nästa års goldenläger 
Min arbetsplats firade 60 år förra veckan. Här jubileumsmiddag på Kiruna Stadshus (som snart rivs). Vilken middag det blev. God mat, härlig stämning och bra musik. Men jag är alldeles för gammal för hög musik och jag har redan dålig hörsel, jag stannade inte så länge när bandet började spela Abba-covers. 
Idag var det soligt och härligt vinterväder men hundarna ville stanna inne och sova. På kvällen piggnade dom till och efter en kvällsprommis tränade vi lite NoseWork. Kartonger, korv, eukalyptus - mer behövs inte. Båda hundarna fick testa. Wilda för första gången. Med Maja har jag gått en NoseWork-prova-på med Brukshundklubben. Hundarna gav järnet, jä*rar vad dom tyckte det var roligt. Wilda gav 100% och Maja var sjövild av iver. Knappt att kompostgallret höll kvar henne i köket när det var Wildas tur.
Det är kul med nya hundsporter. Apropå hundsporter så går jag och Maja en rallylydnadskurs med TopDog under några veckor. Maja är allroundhund, hon är med på allt och tycker om att göra allt - så länge som hon är tillsammans med mig. Vilken mysig hund Wilda är åxå mysig men på ett gosigt sätt, hon kan titta på tv med mig hur länge som helst.
Vi kämpar upp mot Aptas-toppen. Nu är det inte långt kvar. Prommisarna på hösten är dom vackraste. Bäst att vara ute så mycket som möjligt innan den där vita varan lägger lock på naturen. 
Duktiga Sara på prommis med Maja och Wilda. Sara är lill-dagmatte åt mina hundar ibland. Mina hundar sköter sig riktigt bra när jag inte är med. Jag måste ha dåligt inflytande på dom. 
Lilla Linn och Wilda. Hos dagmatte får man vara i soffan - ungefär som hemma. Men hemma i soffan härjar man. Hos dagmatte sover man snällt. 
- Ääääälskar hemmasoffan, så skönt att buffa bland kuddarna och sova upp-å-ner, tycker Maja. Matte tycker inte det är så kul att samla ihop kuddar som ligger överallt. Vilken tur att soffan har samma färg som hundarna, annars hade man sett allt hundhår i den. 
Och nu fick matte nog av hundarnas härjningar i gamla soffan. Bort med den och in med en ny soffa i "skinn" med fasta kuddar som inte hamnar på golvet. Och med ny soffa blir det genast "nödvändigt" med nytt soffbord och nya mattor. Det var länge sen jag köpt nåt nytt till hemmet så det må vara hänt att jag shoppar lite. 
Långprommis i höstfärger. Vi genade i skogen i en och en halv timme. Sen gjorde jag ett personspår på 400 meter som Maja fick spåra. Succeträning är när man tränar på nåt som man redan kan. Majas spårande är succeträning. Hon är bra på spår. Men det gör inget, det är en glädjeboost för mig att följa efter i linan.
Första pinnen missade hon. Igen. Jag plockade upp den, retades lite med henne och behöll den. Resten av pinnarna tog hon. Undrar om hon glömmer att nosa efter pinnar? Efter första pinnen tänker hon -Visstja, pinnar! Och hittar resten. Vet inte hur hon tänker men det är roligt att spåra med henne.
Efter den regniga och kylslagna sommaren var jag pessimistisk över höstvädret. 
Det är roligt att bli överraskad. En lördag em sprack det upp och solen sken allt den kunde. Naturligtvis skyndade jag mig ut i skogen med vovsen medan solen skiner. Och vilken härlig kvällsprommis det blev. Spännande oxå. Jag genade mellan Myggtorpet och Lompisspåret utan att riktigt veta exakt var efter fd järnvägen man ska gå in för att komma till Lompisspåret.
Jag vek av för tidigt. Jag stod och svajade på en tuva med vatten rinnande nedanför. Höll fast i en björk medan jag startade appen DogTracks som har bra kartor. Kartan visade att jag var 50 meter från spåret. Jag hade gått rätt men ändå inte. Det var så täta snår att jag inte såg var jag var. Pust, nog med äventyr för en kväll. 
Efter allt roligt med Maja och viltspår testade jag en kurs i personspår med Cari Rörström. Annica gick oxå kursen med sin Silva. Och vi tränade tillsammans. - Ses vid bommen på gamla Nikkavägen, sa vi. Här väntade Annica. 
Och här väntade jag. Det finns numera två gamla Nikkavägar med bom. Nikkavägen får flytta på sig pga gruvbrytning och rasrisk. Nåväl det löste sig, finns ju mobiltelefoner.
Note to self: om man ska flytta en stad, bygg nytt först. Riv det gamla sedan. Gör inte som Kiruna. Riv först och avvakta. Nu är gamla fina järnvägsstationen bara ett skelett. Snart är allt borta. Och "nya järnvägsstationen" är en tillfällig barack långt-bort-i-stan dit inga turister hittar till eller från. Ingen orkar gå därifrån till stan med sina resväskor. 
Stadsflytt och rivningar bryr sig inte hundar om. Här leker Maja med sina bästisar Ria, engelsk setter och Sikku, husky. Hade My, irländs setter, varit med så hade Maja alla sina bästisar samlade. Maja, Ria, Sikku och My leker så bra tillsammans. Dom leker likadant och har samma inställning till livet: det ska vara skôj. 
En regntung kväll med fina siluetten över gamla laven på Kiirunavaara. Jag vet inte varför men jag tycker den symboliserar hela stan. Hoppas den aldrig rivs eller rasar. 
Midnattsolstigen med KirSam. Det bjöds på fika och hamburgare plus utlottning av bl a presentkort. Det är bra med miljöträning och fysisk träning med för den delen. Det är inte plättlätt att klättra upp på Luossavaara. 
Marknadshelg i stan. Jag och Maja cyklade in till stan och kolla läget. Tidigare på dan tog jag bilen till stan och både Wilda och Maja strosade runt på marknaden och stadsloppisen. På cykelturen följde bara Maja med. Wilda stannade hemma å kolla TV.
Vilken fin cykeltur det blev. Jag cyklade längs E10 där mycket rivs just nu. Jag blev nostalgisk och lite lessen när byggnader försvinner men samtidigt glad att jag cyklade där. Det kanske är sista gången, rätt vad det är går larmet att E10 börjar rasa och måste stängas av.
Alla hus på Ullspiran är rivna. När flyttar Hjalmar Lundbohmsgården och Bolagshotellet? Jag måste nog ta ledigt från jobbet och se de husflyttarna live. Det är så bra att de gamla fina husen flyttas och inte bara rivs som exvis järnvägsstationen. Det börjar bli jobbigt med stadsflytten, jobbigt och sorgligt 
. Jag fasar för när Varggropen mejas ner för att bli ny E10. Varggropen är stans finaste friluftsområde 
i många år har jag sagt att jag kommer bli trädkramare när Varggropen hotas 
Det blev lite varmt för fröken att trava brevid cykeln i det fina höstvädret. Då är det bra med skrapet från ishallen att svalka sig i. Det blev en fin och nostalgisk cykeltur så här en vanlig lördag. Jag måste cykla och promenera ofta i Bolagsområdet - snart är det försent och borta
I regn och rusk startade jag och Maja på jaktprov i Narvik igår 12 augusti. Maja är en duktig markör på både land och vatten. Hon var lugn och fokuserad vid min sida. Förutom att hälsa hjärtligt på domaren brydde hon sig inte om funkisar eller skytten idag. Återigen var det fältet som hon gick bet på. Kanske tycker hon att markeringar är kul som tusan och fält trist som f*n?! Det blev ett tredjepris på provet och det får vi vara nöjda med för dagen.
Domaren på Narviksprovet Asbjörn Kristiansen är en alldeles underbar domare! Han gav bra feedback och råd och såg det som var bra hellre än det som var mindre bra. Den skriftliga kritiken som Maja fick är inspirerande med enbart positiva beskrivningar. Det var fältarbetet som drog ned priset för dagen.
Stort tack till NTBK Narvik som arrangerar prov i fantastiskt vackra omgivningar. Hade det regnat lite mindre hade jag kanske kommit ihåg att ta upp kameran 
Nikkavägen eller föredetta iallafall. Mörka moln hopar sig över Mordor? Eller över Luossavaara 
Klockorna från stadshusets klockstapel nedmonterade inför putsning och nylokalisering. Alltså vad stora dom är. Några av klockorna är större än golden retrievers 
Urtavlan på klockstapeln är enorm! Lite kul att se det på nära håll. 
Jag beställde diplom för mitt första nordiska championat. Maja heter numera NORD VCH Dåmigs Hot May.
Viltspår är verkligen Majas gren! Och vilken tur att det är det jag brinner för 
Nu ser man för varje vecka hur stan rivs, eller flyttas om man ska vara pk. Det här är kanske sista sommaren med gamla centrum. Stadshusets torn togs ner den här veckan, bit för bit.
Fotat i slutet på maj innan tornet började krympa.
Halva tornet kvar en dag. 
För att nästa dag vara nästan helt borta. 
Nästa hus i väntan på flytt. I korsningen Gruvfogdegatan/Hjalmar Lundbohmsvägen. Uppallad och klar för transport. 
Bolagshotellet flyttas senare i höst. De har redan börjat gräva upp grunden så hotellet kan pallas upp. Jag är himla glad att jag fått en guidetur i byggnaden för något år sen. Det var häftigt att se gamla saker och höra gamla historier om byggnaden och om unga Kiruna. 
Kyrkan väntar på sin flytt i björkskogen. Mörka moln hopar sig? Det var säkert en tillfällighet. 
Allt pga gruva och gruvbrytningen. Ja ja det är som det är. 
Inte konstigt att jag söker mig ut i naturen och tränar hundar. Eller tränar hund, bara Maja tränas. Wilda får apportera om och när hon vill. Maja vill alltid simma och apportera.
Det är gott om hjorton i år. Maja hjälper mig att plocka
Semestern lider mot sitt slut och jag måste göra Trollsjön även i år. 
Vanligtvis brukar det mesta vara överblommat i början på augusti men inte i år. Det fanns snö och is, alla växter har inte hunnit titta fram än. Konstigt år i år.
Fin promenadväg till Trollsjön. Bitvis iallafall. Första biten är lite brant upp, så även sista biten innan sjön.
Det regnade och var lite svalt, +11 grader kanske. Men det gjorde inget! Jag brukar tycka det är jobbig vandring i solsken. Idag gick det förvånansvärt lätt. Pga regnet tänkte jag att jag går väl en liten bit, fikar och vänder tillbaka. Jag måste inte ända fram till sjön i dåligt väder. 
Och innan jag visste ordet av var vi framme vid sjön. Det var bra väder att gå i. Bra för hundarna åxå, de blev inte överhettade. 
Wilda ville absolut inte posera, det var nån bakom mig som fikade... Maja ser bara sin matte 
Hundarna fick retrieverfnatt i snön. 
När jag fikade fick jag även Wildas uppmärksamhet 
Det är makalöst vackert här! Måste besökas (varje år 
)
- Hej, vad gör ni där nere? undrar kanske Maja. Nu sitter vi hemma och slöar framför TVn, det är vi nästan värda efter dagens motionstur.
På Hailuoto 23 juli 2017 Norra Österbottens Goldenklubb spårade Maja till sig ett första pris i MEJÄ, finska motsvarigheten till Viltspårprov. Maja fick 47 av 50 möjliga poäng och vann Vinnarklassen. Domare var Marko Saarni. Maja är då Svensk, Norsk och Finsk viltspårchampion och även Nordisk VCh. 
De finska spåren i vinnarklass är 1200 - 1400 meter långa med tre vinklar. En av vinklarna är en återgång. Varje raksträcka + start & mål har legor som ska markeras av hunden. Spåren har dolda markeringar som syns när man tittar bakåt i spårets riktning. Medan man spårar hinner man nästan aldrig se markeringarna.
Provet börjar med skottprövning. Vi var 18 ekipagen, 8 öppenklass och 10 vinnarklass. Vi delades upp i två grupper för skottprövningen. När grupp 1 fick sitt skott började en spaniel i vår grupp skälla hysteriskt upphetsat. Oj oj oj hur ska det gå med Maja som har lätt att börja skälla om nån annan skäller. När det blev vår tur gick vi till skogsbrynet, band upp hundarna i 6-meters spårlinor, lämnade hundarna sittandes, gick ca 10 m bort och ett skott gick av. Ungefär som en platsliggning i lydnaden. Sen gick alla tillbaka till hundarna. Alla godkändes och fick fortsätta provet med att spåra i skogen.
Maja spårade som ett tåg. Jag kom på mig själv att om jag tittade på hennes fina spårning så började jag gå fortare. Jag fick lov att titta på allt annat för att hålla ett bra tempo. Hon gick i spårkärnan eller strax intill (pga hård vind) hela spåret. Återgången spårade hon där spårläggaren gått. Jag gissade att det gått bra då spårguiden (spårläggaren) efteråt sa att det var ett nöje att följa oss i spåret. I kritiket står att läsa att "föraren litar exemplariskt på sin hund".
Maja har aldrig spårat så bra som idag och jag spricker av stolthet. Tvåan i provet, en tax, fick 44 poäng, slagen med 3 poäng av min spårhund. Det var inte bara goldens som deltog. 
För att komma med på provet fick jag göra ett spår, det fanns inga sk köpespår. Tillsammans med parkamraten gjorde vi två spår dagen innan. Parkamraten mätte avstånd och vinklar med kompass, jag gick bakom, drog den blodindränkta svampen och märkte upp spåret med röda klädnypor och röda klisterlappar typ extraprismärken. När spåret blivit använt gick jag och Maja och plockade bort alla märken. Det blev bakspårning för Maja men hon är erfaren spårhund, jag tror inte det blir nåt fel i hjärnan av att vi bakspårade. 
Provet hölls på ön Hailuoto, Karlö på svenska, i havet utanför Oulu (Uleåborg). Det är drygt 50 mil från Kiruna. Man åker färja i ca 25 minuter för att ta sig till ön. Jag såg nästan bara finska fordon där. Ön är inte upptäckt av turister utanför Finland. Jag hyrde en enkel stuga på stranden, inget vatten, avlopp, toa eller dusch. Toa fanns i en intilliggande byggnad men dusch?! På provplatsen fanns dusch och bastu som jag lånade. 
På morgnarna och kvällarna var det tomt på de km-långa sandstränderna. Hundarna kunde springa och rasa som dom ville. Maja hittade nåt härligt att rulla i. Det syntes benknotor och en oval form - tror det var resterna av en död säl. Maja luktade skunk resten av den dan. 
Roligt för mina hundar att få springa och bada i havet.
Efter provet åkte jag till Oulu och Scandic hotel. Scandic Oulu var betydligt lyxigare än de scandichotell jag brukar bo i i Sverige. Inga hundar i sängen? Försök hindra mina vovs. Hundarna hade välkomstpaket som väntade på dom på rummet. Bäddar, skålar, tuggisar och bajspåsar. Det tackar vi för. Vilken trevlig överraskning. 
Maja var extra sömnig och hon förtjänar bara det bästa efter hennes prestation. 
Nästa morgon ska vi börja åka hemåt. Wilda tyckte att hotellet var så fint att hon nog hade kunnat stanna en dag till. Tänkte nästan strejka när vi skulle åka. 
Vi måste naturligtvis åka hem via Storforsen. Det var massor med vatten och folk, solen stekte. Hundarna fick doppa sig på ett lite lugnare ställe. 
Storforsen dånar! Lika häftigt varje gång jag ser det.
Vilket härligt äventyr vi har varit med om, jag och mina vovs. Tänk att vi kom med på ett prov i Finland. Jag vet inte hur många prov som jag anmält oss till men inte kommit med på under 2016-2017. Jag har inte ens fått frågan om jag vill göra ett spår för att gå ett spår. Förutom när finska goldenklubben arrangerar! Alla som gjorde spår på lördagen fick gratis mat, fika, dryck. Under söndagen fick man äta och dricka hur mycket man ville för 10€. En kock lagade all mat på plats. Och vilken god mat det var! När man gått sitt spår var man plötsligt vrålhungrig och det var bara att sätta sig till bords.
Stort varmt tack till Norra Österbottens Goldenklubb för ett väl genomfört arrangemang i fina marker på Hailuoto. Tack till domaren Marko Saarni och spårläggaren Liisa Keränen som traskade med oss i skogen. Jag kommer gärna fler gånger med nya hundar
Vilken tur man har ibland! Jag kom med på årets goldenläger i Örebro på reservplats, tack vare att nån annan hoppade av. Tack någon som inte kunde komma 
Jag delar upp den 130 mil långa resan i etapper, lyxar till det med att bo på hotell. Because I'm worth it .
Obs! Inga hundar i sängen. Ibland får man en fleecefilt att lägga över sängen så hundarna kan ligga på den. En liten fleecefilt? Till två stora hundar? Som blixtsnabbt hoppar upp i sängen. Njaaaa funkar inte alltid så bra...
En av kvällarna på lägret hade vi genomgång hur man kastar dummies och sen kast-tävling i våra lag. Maja fick låna min stol medan jag kastade. 
En annan hund fick vara kvar på rummet medan dummiesarna flög och mattar och hussar hämtade själva. Tror hunden i fönstret tyckte det var himla orättvist. 
Ute i skogen och skickar på linjer med min grupp. Maja har nån ovana att låna min stol. Är det för mycket fästingar på marken att hon inte vill nudda den?! 
Lägret avslutades med Workingtest där Maja fick ett första pris och utställning där hon fick HP. Totalt blev hon nia i år. Tänk, förra året vann hon totalt, blev lägrets DP1-hund. Vi hade minst lika roligt i år som förra året. Hoppas jag kan vara med även nästa år - en gång goldenläger sen är man beroende 
Jamenäntligen! LIte barmark. Vi åkte till den årliga jaktträningen i Abisko för träning som flitiga Sussan planerat. Det var linjer och markeringar på *barmark*! De som bor längre söderut förstår inte denna barmarkslängtan och -glädje. Jag vet, jag bor i fel ända av landet. Här sitter vi å surrar å utvärderar å annat mer eller mindre seriöst hundprat. 
Mina flickor poserar glatt? Villigt? Eller dom bara gör det för dom vet att dom får karra sen 
Förberedelser inför SSRK Kirunasektionens Ordinarie Viltspårprov. Det är mycket med det administrativa men som tur är så gillar jag sånt. Domarpärmar, skogskort, logistik, katalog mm mm. 
Prisbordet är som vanligt imponerande. Hundarna var åxå imponerande. Jag gjorde tre spår men bara två hundar kom till start till mina spår. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: roligaste som finns är att gå som spårläggare. Att läsa hunden utan att vara nervös och själv gå prov. 
Tredje spåret som jag gjorde, det som inte användes pga avhopp, gick jag med Maja ett dygn senare. Spåret hann bli två dygn gammalt. Risigt, indianskallar, rinnande vatten: helt enkelt ett jätteroligt spår för Maja. Lite jobbigt för mig att göra spåret pga allt ris och bråte. Jag döpte klöven till "Satan" när den fastnade överallt (och lämnade massa go vittring )
Klöven Sa*an hängde där den skulle och Maja bar den stolt tillbaka till bilen. 
Tillsammans med jobbarkompisar och andra prommade vi upp till Aptas i juni. Fin promenad i strålande sol. Alltid roligt att gå och utsikten på Aptastoppen är vacker.
Allt detta kan man göra nu när snön försvunnit. Jippi! Hejja sommaren
