RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-07-12 00:23:19

xxljusxx

Saknad.

2010-09-13 17:47

Det enda jag känner är saknad, ett starkt behov av dig. Jag älskar dig, och jag menar det. Varje gång jag ser dig är jag nära på att falla, blir alldeles knäsvag. Dina ord, dina ögon, ditt leende... Ärligt talat så gör du mig sjuk i huvudet, helt galen. Du är allt för mig, jag menar det. Du är mitt allt. Inga ord kan beskriva hur vacker du är, hur unik du är. Du har gjort så mycket för mig och du ska veta att jag vill vara den du förtjänar. Jag är så tacksam för att du finns till, så tacksam för att du älskar mig så du anar inte. Snälla, lämna mig inte, inte nu, aldrig någonsin...

  

Måndag.

2010-09-13 17:30

Skola-igen. Har mycket läxor som jag inte ens vet om jag orkar med, känns inte som att jag kommer framåt överhuvudtaget. Försöker verkligen hitta motivation i alla arbeten, men ingenting lockar mig just nu. Men jag får göra det jag måste, vill inte ligga efter, vilket jag inte gör. Känner mig bara så pressad, om ni fattar. När jag kom hem var det bråk och skrik. Då blir man ju ännu mer motiverad till att göra läxor, eller hur? Jag gav bara upp allt, orkade inte, får göra det senare. Gud, jag känner mig så trött! Vill bara sova... Det är något jag verkligen vill göra. Sova igenom hela livet och vakna upp när det är dags att dö. Då slipper man ju vara orolig m.m Inte sant?  Vet faktiskt inte om jag överhuvudtaget har någon motivation. Jag borde vara lycklig, men det är jag inte. Då måste det vara fel på mig. 

allvarligt talat, vem kan berätta vad meningen med livet är? Tänkte väl det... 

      

Vacker låt.

2010-09-12 18:43

Mitt liv.

2010-09-12 16:44

Ingen vet vem jag är, så jag antar att jag kan öppna mig så mycket som möjligt i den här bloggen utan att dem jag älskar ska komma på mig. Det känns skönt att inte behöva tänka på vad man skriver, eller behöva vara orolig. Så nu börjar jag.


Anledningen till att jag startar en blogg är för att jag känner ett behov av att skriva och att jag kan få styrka från alla olika människor därute, för jag vet att ni finns där. Mitt liv är inte värre än någon annans, men det kanske bara är jag som är svag. Jag vet inte, ni får ha vilka fördomar ni vill om mig, jag bryr mig inte. Det viktigaste är att jag vet vad som är sant och falskt. Jag är väldigt öppen för frågor dessutom, så fråga vad ni vill. 


För ett år sedan började jag på högstadiet och stor trivdes. Jag var (dock) förblindad av verkligheten, jag var omöjligt kär. Jag tänker inte nämna vem det var, jag kan däremot säga att det var en kändis. Där kommer ju den omöjliga kärleken in. Personer som aldrig har varit kär i en kändis förut kan nog inte fatta hur jobbigt det var, visserligen kan det vara härligt också, men för min del var det ett helvete. Det låter väl inte så hemskt egentligen, det kan jag hålla med om, men jag mådde så dåligt av det. Att ständigt ge kärlek som aldrig når fram, att inte få något tillbaka, att veta att det aldrig kommer att bli något av det... Jag kunde inte ignorera det och gå vidare, jag var tvungen att gå av min lilla stig och sätta mig på en sten bredvid. Även fast jag gjorde det mot min vilja. Det var jobbigt att alltid se hans ansikte framför mig, det var jobbigt att vara så extremt kär så allt spårade ut, jag levde inte mitt liv längre, jag hade glömt bort mitt liv. Fast på något sätt var det skönt, för jag var rädd för livet, rädd för framtiden, rädd för människor. Framtiden skrämmer mig så mycket så det svider. Jag vet inte vad jag ska göra längre!


För ganska exakt ett år sedan började jag skära mig, har gjort det i ett år nu. Jag kommer ihåg att det var en söndag då jag var förbannad på allt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick panik. Jag drog mig i håret, slog och nöp mig själv. Jag var inte själv hemma så jag undvek att skrika, även fast jag ville. Jag ville inte visa att jag mådde dåligt, jag ville inte riva ner allt som fanns, jag ville inte att andra människor skulle få se mitt hjärta eller att dem skulle få ta emot alla mina känslor. Dem var inte värda den skiten. Då fanns det bara en utväg för mig, handlingarna gick så fort. Blodet rann och det sved så jag glömde bort smärtan inom mig i några sekunder. Tårarna rann ned från mina kinder, vad hade jag gjort? Jag insåg att det var fel, det var dumt. Men det var skönt, så fridfullt och vackert. Det finns inget vackrare än rött blod, det finns inget vackrare än smärta. Jag la mig på sängen och bara grät, jag blev lugn.


Efter den dagen blev det naturligt för mig att skära mig när jag ville bort från allt, det blev allt fler och fler ärr på mina handleder. Jag ångrar det, för ärren kommer att följa med mig hela livet. Men nu orkar jag inte bry mig längre, ärligt talat. 


Efter ett tag på skolan såg jag honom. Det finns mycket vackert här i världen men han måste vara ett underverk! Han slog alla människor jag hade sett. Jag blev olyckligt kär, jag skrev dikter, texter. Klottrade på bänkarna och jag mådde värre än någonsin. Jag var så rädd, så förstörd, så svag. Inte bara p.g.a honom. Jag tog massa olika tabletter och skar mig så jag var nära på att svimma. Jag skolkade från skolan för att jag inte klarade av att gå dit. Så såg i stort sett hela förra terminen ut. 


Dagen efter skolavslutningen sms:ade jag honom. Jag blev helt totalt överlycklig. Vi har något som inga andra har. Och hans ord värmer mitt hjärta, han räddade mig. Han gav mig något som ingen annan hade gett mig. han respekterade mig, han förstod mig. Han fanns där. Jag har aldrig känt mig så älskad. Efter ett tag berättade han att hans liv var hemskt innan han träffade mig. Jag grät så mycket av hans ord, ni kan aldrig förstå. Vi byggde upp något fantastiskt tillsammans, bara vi två. Vi står varandra nära. Efter ett tag ville han träffa mig och paniken steg inombords. Visst ville jag också träffa honom, jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom. Men jag kunde inte, jag vågade inte. Då insåg jag att det måste vara något fel på mig, jag var mer än nervös. Alla gånger jag stängt in mig på rummet återupprepades inom mig. Alla gånger mina föräldrar berättade att jag aldrig pratade, att jag alltid satt inomhus och undvek dem. Jag kommer ihåg den gången mamma berättade att min egen mormor trodde att jag inte tyckte om henne eftersom jag inte sa ett ord till henne. Min släkt vet inte vem jag är. Svår social fobi passar perfekt in på mig. Jag har svårt för att handla, prata med vuxna, lära känna människor, gå in i ett rum där det sitter folk, svårt för att möta en bil när jag är ute och går...   


Nu när skolan har börjat pratar jag knappt med honom, men han har sagt att han förstår. Jag kan inte ens äta när jag är nära honom i matsalen. Jag vill men kan inte, jag vågar inte. Jag mår dåligt av det här. Ni undrar säkert hur mycket jag egentligen älskar honom när jag inte ens kan fråga honom något. Men jag kan inte ens beskriva mina känslor för honom, jag älskar honom! Varje dag måste jag kämpa av alla mina krafter för att komma lite närmare honom, det är svårt. Jag vill bara sova igenom hela livet. Bara glömma allt...


Ännu bättre är att han har kommit på mig, han såg mina ärr. Han blev förstörd, jag kunde inte sluta att gråta, det han sa till mig...