RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-02-11 12:36:56

vampyrhaxan

Kapitel 6

2012-04-12 16:36
Kapitel 6 Jag tittade så gott det gick ut genom fönstret som jag hade släppt ut Luna genom. Det bubblade lite i min mage och jag kände mig ovanligt konstig sen jag hade fått blodet. Det började höras ljud utanför dörren och jag höll andan."Nu skulle man ha varit osynlig", tänkte jag och suckade.Då kände jag en rysning fara nerför min ryggrad. Det stack hela vägen och jag krökte ryggen av smärta från rysningen. Det var inte en vanlig rysning det visste jag. Jag rättade till ryggen och lade mig ner. Jag tog upp handen för att klia mig och höll nästan på att skrika, men jag bet mig i tungan. Min hand var borta, jag såg den inte. Jag kollade då ner på resten av min kropp och såg att den också var borta. Jag tänkte att jag var synlig igen och kände en rysning igen. Men den här gången gjorde det inte ont. Min kropp blev synlig och jag log."Ibland är det inte bra att lämna någon ensam", tänkte jag och log ännu mer.Det hördes ett ljud när nyckeln sattes in i låset, men den vreds aldrig om. Jag tänkte att jag var osynlig och rysningen kom. Nyckeln vreds om och Wallrick kom in. Han kollade runt men såg mig inte. Han ryckte på axlarna och gick ut igen."Hon är nog i badrummet", sa han innan han stängde dörren.Jag fnittrade och blev synlig igen. Det rörde sig i magen och det kändes nästan som om hon skrattade med. Det började mörkna utanför och jag undrade var min räddning var. * * * "Är det långt kvar Luna?" frågade Valerie."Det är en liten bit kvar", sa hon och tittade bak mot Valerie.De fortsatte att springa och de började se ett ljus vid slutet av skogen de sprang i."Är det där framme?" frågade Valerie, Luna.Luna nickade trodde Valerie, men hon var inte säker för Luna skakade så. De fortsatte springa mot ljuset och ju närmare de kom ju mer såg de av huset. Valerie höll upp en hand för att de skulle stanna. Alla stannade och Valerie vände sig om."Vi är nära huset där Topaz hålls fången", sa hon. "Ser ni henne, tar ni henne och springer. Sedan kommer vi andra efter. Då attackerar vi huset."Alla gjorde sig stridsklara och de sprang. * * * Jag tittade upp, för jag hörde något utanför. Det började röra sig utanför dörren och de verkade oroliga."Nu kommer nog vår räddning", viskade jag och klappade på min mage. Det rörde sig och jag fnittrade. Jag satte mig upp och flyttade mig närmare kanten. Jag reste mig upp och stod en stund innan jag tog några steg mot dörren. Då hörde jag springande fötter utanför, men de kom aldrig in. En dörr öppnades och jag antog att det var ytterdörren. Det blev alldeles tyst utanför dörren. Jag gick fram till fönstret och såg människor utanför. De var alla stridsklara och en person vände sig mot mitt fönster. Jag drog efter andan när jag såg att det var Chriss. Han sprang snabbt mot en person som var längst fram, men jag såg inte vem det var. Det rörde sig och sen bröt striden ut. Jag såg hur Chriss sprang motsatt håll än de andra. Efter en stund hörde jag brak utanför och sedan slungades dörren upp. Där stod Chriss och tittade på mig. Han sprang fram till mig och kramade mig."Jag har saknat dig", viskade han i mitt öra."Jag har saknat dig med", viskade jag tillbaka och flyttade mig ifrån honom.Vi tittade på varandra och han log."Vad?" frågade jag."Det är lite svårt att vänja sig att magen växer varje dag", sa han.Jag log och Chriss tog min hand."Vi måste gå nu", sa han. "Vi måste få dig härifrån."Han började springa sig mot dörren och jag följde honom. Vi kom ut genom dörren och jag såg de andra kämpa mot Lamanerna. Jag stannade och Chriss tittade på mig."Kom igen Topaz", sa han. "Vi måste springa.""Vi kan inte lämna de andra här", sa jag."De kommer senare.""Jag tänker inte lämna dem. Och jag har några oplockade gåsar med mina kidnappare.""Snälla Topaz, kom.""Nej.""Men ditt barn då?""Jag tar det försiktigt."Jag släppte Chriss hand och sprang mot de andra. Nu när smaragderna var borta kände jag mig mycket starkare. Jag prövade en liten formel för att se om min magi fungerade. Jag log när ett litet eldklot dök upp i min handflata och jag slängde den mot en Laman som slogs med en av våra. Han skrek och blev till aska. Jag siktade på en, men missade honom. Då kom pappa fram och gjorde aska av honom. Vi slogs bredvid varandra ett tag och sedan sprang pappa åt ett annat håll. Jag blev av med honom ett tag och sedan hörde jag ett skrik och tittade dit. Då ser jag drottning Valerie stå böjd över någon. Jag sprang dit och då såg jag att det var pappa. Jag satte mig ner bredvid honom och hörde slaget som ett surr. Pappa låg där utan att röra sig och jag kände hur tårarna började komma fram. Jag reste mig sakta upp och såg att det bara var tre kvar. Det var Tromous, Moira och Wallrick. Jag skrek så högt att alla stannade."De kungliga vakterna drar sig tillbaka", skrek jag. "Nu!"De kungliga vakterna försvann lika fort som vinden och det var bara jag, pappa, Chriss, Valerie, Tromous, Moira och Wallrick kvar. Lamanerna kollade på mig och Tromous och Wallrick log mot mig. Jag kände en hand på min axel och tittade bak. Det var Chriss."Kom Topaz", viskade han. "Vi tar med din pappa och försvinner.""Nej", väste jag tillbaka.Jag skakade av mig hans axel och gick närmare Lamanerna. Ingen rörde sig mer än jag. Moira stod i stridsposition, men Wallrick och Tromous stod som vanligt."Vad tänkte du göra lilla mágissa vampír?" frågade Tromous. "Här finns fortfarande smaragder, du är kraftlös. Det är ett under du kan röra dig.""Inte så snabbt, Tromous", sa jag. "Du gav mig blod och det rensar mitt blodsystem. Och jag har lite nya tricks."Jag gjorde mig osynlig och jag såg deras förvånade miner."Det är inte bra att lämna folk ensamma", sa jag. De kollade runt och försökte hitta mig genom doften, men jag hade maskerat den. Jag tog först ner Moira. Jag brände henne och hon skrek av smärta. Tromous trodde han visste var jag var nu, men jag rörde mig snabbt och brände honom också. Sen var jag på väg mot Wallrick och jag tog tag i hans jacka. Då ropade Chriss på mig. Jag gjorde mig synlig och tittade på honom."Döda honom inte", sa han till mig."Du kan hela honom.""Va?""Det är sant. Din pappa berättade om att du hade helat en Laman när du var ett år.""Lyssna på honom, Topaz", sa Valerie."Men det är omöjligt. Ingen kan bota en Laman.""Din pappa berättade att när du var ett år, så helade du din farbror", sa Chriss. "Han hade varit med ett slagsmål med en Laman och blivit tagen som gisslan. Han blev biten och blev Laman. Han blev släppt sedan och åkte hem till er. Han hade väldigt bra kontroll över sig själv och lät dig komma till honom. Du hade då bitit honom i hålen från Lamanen och han blev tillbaka till Etiam.""Varför kommer jag inte ihåg det då? Jag kommer ihåg allt.""Du blev utslagen efter och kom inte ihåg vad som hade hänt under den dagen. Dina föräldrar bestämde att inte berätta något för någon, för annars hade de utnyttjat dig.""Detta kan inte stämma.""Det har hänt Topaz och nu kan du göra det igen. Snälla rädda Wallrick och jag ska se till att han aldrig rör dig igen.""Varför ska jag rädda honom från något han själv valt och efter vad han har gjort mot mig?""Snälla Topaz.""Nej! Efter allt han har gjort mot mig. Han hjälpte Tromous döda min pappa.""Men Topaz..." började Valerie, men jag avbröt henne."Nej, jag kommer inte göra det. Nej, nej!"Tårarna började rinna och jag gjorde mig osynlig. Jag maskerade doften och sprang. Jag bara sprang. Jag hörde hur de ropade efter mig, men jag bara sprang snabbare. Jag kollade bakåt och såg Chriss tappa bort mig. Han sprang tillbaka till Valerie och pappa och jag kollade fram igen. Jag kunde inte fatta detta, pappa skulle ju finnas kvar. Jag hade ju sett honom i min minnesdamm vid jul, med min dotter. * * * Chriss sprang tillbaka Lamien, Wallrick och Valerie. Wallrick var paralyserad av skräck när Chriss kom fram och band hans händer. Chriss band honom vid stupröret och gick sedan fram till Valerie."Är han?" frågade han.Valerie skakade på huvudet medan hon strök Lamiens hår."Han kommer vakna snart", sa hon. "Han bara svimmade på vampyrvis. En vampyr som har blivit attackerad hårt lägger sig ner och är nästan som död, men hjärtat slår lite fortfarande. De gör det för att kunna läka snabbare."När Valerie hade avslutat meningen började Lamien fladdra med ögonen. Han öppnade dem och tittade på Chriss och Valerie."Du är vaken", sa Valerie lättat.Lamien satte sig upp och tittade runt."Vad har hänt? Var är Topaz?" frågade han."Topaz har hänt här", sa Valerie. "Hon blev arg när hon såg dig ligga utan att röra dig. Hon skulle döda Wallrick när Chriss stoppade henne. Han bad henne hela honom, hon blev chockad, ledsen och sprang sedan bort. Vi kan inte hitta henne för hon har hittat en ny Oppri, hon kan göra sig osynlig.""Kan ni inte följa hennes doft?""Hon maskerade den."Lamien tittade ner i marken och suckade."Kalla tillbaka vakterna", sa Valerie till Chriss.Chriss gick en bit bort och kallade tillbaka vakterna. De kom tillbaka. Chriss pekade på sin bror och de gick fram till honom och tog honom."Kan du springa?" frågade Valerie till Lamien.Han nickade och reste sig upp. Valerie reste sig också upp och nickade sen. Alla började springa tillbaka till hovet.    När de kom tillbaka tog de Wallrick till fängelset och sedan sprang Lamien, Chriss och Valerie till Lamiens hus. Malefica stod utanför och väntade. När de kom fram gick hon fram till Lamien."Var är Topaz?" frågade hon och tittade honom i ögonen."Hon är borta igen", sa Lamien. "Hon fick reda på att hon kunde hela en Laman, blev chockad, arg och ledsen och sedan stack hon.""Så du menar att hon inte är här?""Ja och vi kan inte hitta henne. Hon har upptäckt en ny Oppri, hon kan göra sig osynlig.""Och hon har maskerat sin doft."Lamien nickade. "Vi hoppas att hon drar sig in mot Paris och sedan kan vi nog hitta henne.""Nej. Jag känner min dotter. Hon kommer hem snart, hon behöver bara tänka lite. Hon kommer hem om en dag eller två, om vi har tur kommer hon ikväll.""Ja, vi får hoppas det." * * * Jag började skymta en stad och sprang mot den. När jag började komma närmare såg jag Eiffeltornet."Är jag så långt hemifrån?" tänkte jag. "Då får jag sova här."När jag var 10 meter från Paris gick jag. När jag kom in i staden hade det blivit natt. Paris var ljust och fantastiskt. Jag letade upp närmaste hotell och gick in. Jag gick fram till receptionisten."Hej", sa jag. "Jag undrar om ni har några rum lediga?"Han kollade runt mig och sedan på mig."Vi har ett rum", sa han. "Men det är ett väldigt dyrt rum.""Jag har råd."Jag lutade mig närmare honom och han tittade mig i ögonen."Du kommer ge mig rummet, gratis", sa jag. "Du kommer inte berätta för någon att jag är här och du kommer ge mig nya kläder."Han nickade och gav mig nyckeln."Kläderna levereras om 10 minuter", sa han, helt förtrollad. "Rummet ligger högst upp och heter Akvarell.""Tack så mycket", sa jag.Jag tog nyckeln och gick sedan mot hissen. Jag tryckte på knappen till högsta våningen och hissen rörde på sig.   Hissdörrarna öppnades och jag gick ut. Jag letade upp rummet och gick in. Det var ett stort och vackert rum med utsikt över Eiffeltornet. Jag lade mig ner på sängen och lade där till det knackade på dörren. Jag reste mig upp och gick till dörren. Jag öppnade och tog emot kläderna. Jag fyrade av mitt leende och sedan stängde jag dörren. Jag gick in i badrummet och lade kläderna på vasken. Jag tog av mig de andra och slängde dem. Jag satte på vattnet och sedan hoppade jag i. Jag satt i badkaret och bara njöt.   Jag släppte ut vattnet och gick upp. Jag tog frottéhandduken och torkade mig. Sen gick jag ut och lade mig ner på sängen. Efter ett tag somnade jag. Jag vaknade och kollade på den lilla klockradion på nattduksbordet. Den var halv tio. Jag reste mig upp och tog frottéhandduken när jag gick till badrummet. Jag vek ihop den och lade den på vasken. Jag tog på mig kläderna och kollade mig i spegeln."Han hade bra smak", tänkte jag och gick ifrån badrummet.Jag slängde mig på sängen och tog telefonen på nattduksbordet. Jag slog kortnumret till rumservice och beställde frukost. Medan jag väntade lade jag mig på sängen och vilade lite till. Det knackade på dörren och jag satte mig upp. Dörren öppnades och det luktade underbart. En man körde in vagnen och plockade bort locken. Maten såg utsökt ut."Tack så mycket", sa jag och drog vagnen närmare mig.Jag tittade på honom och då såg jag att det var han nere i receptionen."Har rumservicen slutat?" frågade jag."Nej", sa han. "Här har de bara blivit avskedade om de inte är här."Jag nickade."Tack så mycket för att du kom upp med maten", sa jag. "Men jag skulle uppskatta om du gick.""Och jag skulle uppskatta om du lade i bakluckan av min bil", sa han.Jag tittade upp från min gröt och såg rep i hans händer. Jag reste mig upp och ställde mig i sängen."Vad vill du och vem är du?" frågade jag honom vasst."Jag är en vanlig människa, det är du som undviker det normala", sa han."Vad vill du med mig?""Jag vill fånga dig och visa upp dig. Vad hade folk inte betalat för att se en äkta vampyr eller i alla fall betala för att se om det är bluff.""Hur visste du?""Jag är vampyrjägare som resten av min släkt är. Jag ser allt som är onormalt och du var verkligen annorlunda. Jag fick det bekräftat när du betvingade mig igår.""Ja, du kommer inte få visa upp en vampyr idag i alla fall."Jag kastade ett dammoln mot honom och han började hosta."Så du är häxa också", sa han och skrattade. "Då är det dubbel vinst. Det verkar vara min födelsedag idag."Jag öppnade dörren och sprang så fort jag kunde. Korridoren delade sig och jag stannade upp. Han tog tag i min hand, men jag stampade honom hårt på foten och sprang mot hissarna där trapporna var. Jag hörde hur han kom efter och jag hörde hans ursinniga tankar. Jag öppnade dörren till trapphuset och rusade fortare än vad jag brukar göra. Jag gick ut i entrén och gick snabbt mot dörrarna. Jag hörde hur han diskret följde efter mig. Jag gick ut genom dörren och sprang. Jag brydde mig inte om vilka som såg, de skulle ändå tro de såg i syne. Jag kom ihåg att när jag var liten och var och hälsade på pappa, hade han berättat om väktarstyrkor. De fanns överallt för att skydda Etiamer och människor mot Lamaner. Jag visste att han hade berättat att det fanns i Paris och att de fanns under Eiffeltornet. Jag sprang mot Eiffeltornet för att söka hjälp. Han sprang efter mig ett tag, men han hann inte med och gav upp. Jag började gå snabbt istället och såg Eiffeltornet. När jag var framme, så gick jag till en av fötterna och knackade på den. Ett rör dök upp och öppnades och jag gick in. Röret åkte ner och jag hoppades att ingen hade märkt något. När röret öppnades igen gick jag ut. Jag gick förbi två väktare och kom sedan in i ett stort rum. I mitten fanns det ett stort bord. Alla väktare i rummet stod där utom de som stod på vakt. Jag gick närmare och kollade vad de gjorde. Jag såg en bild på mig och en karta över Frankrike. En massa spelpjäser stod utspridda på olika ställen."De försöker nog hitta mig", tänkte jag innan jag harklade mig.Alla vände sig mot mig. En av dem gick fram till mig efter han hade kollat på fotot."Topaz?" frågade han och gick närmare mig."Ja", sa jag och sträckte fram handen.Han tog den."Du förstår inte hur oroliga vi har varit sedan ditt försvinnande igår.""Det tror jag visst jag kan förstå. Vem har bett er söka efter mig?""Er v..., pojkvän Chriss och drottning Valerie."Jag reagerade på v:et men tänkte inte mer på det."Ni kan säga att ni har hittat mig.""Visst", sa han mot mig, sedan vände han sig mot en annan. "Gerald, ring drottningen och berätta att vi har hittat Topaz."Gerald nickade och försvann sedan. Han som hade pratat med mig vände sig mot mig igen."Ursäkta min ohövlighet", sa han. "Mitt namn är Erik och jag är chef här.""Trevligt att träffas Erik", sa jag och torkade mig i pannan."Hur är det med er Topaz? Ni ser inte ut att må så bra.""Jag har bara blivit jagad av en vampyrjägare i en bit av Paris. Har ni en stol?""Självklart."Han tog fram en stol, men jag föll innan han kom fram. * * * "Det är underbara nyheter", sa Valerie och log. "Jag ska genast hälsa hennes familj. Tack så mycket och ta henne hit så fort som möjligt. Hej då."Valerie reste sig upp och sprang till Lamien och Maleficas hus. Hon knackade och gick in. Hon gick in i vardagsrummet där Lamien och Malefica satt. De tittade sömnigt på henne när hon kom in."Var är Chriss?" frågade hon."Han är i köket", sa Malefica. "Han kommer snart.""Jag är här", sa Chriss och satte sig ner i soffan."Jo jag är här därför jag har goda nyheter", sa Valerie och log. "Väktarteamet i Paris har hittat Topaz och tar hit henne, så hon är här till i natt."Valerie såg hur Chriss, Lamien och Malefica pustade ut av lättnad."Hon hade tydligen hittat dem", sa Valerie. "Innan vi avslutade samtalet så hade en av väktarna skrikit och sen hörde jag en duns. Men jag vet inte vad det var för något.""Tack så mycket Valerie", sa Malefica. "För att du kom och berättade."Det var så lite."Valerie satte sig ner hos dem och väntade på att Topaz skulle komma hem. * * * Jag var en dröm igen och jag låg på en äng i natten. Jag blinkade lite med ögonen och satte mig upp. Månen steg sig högre och högre upp på himmeln och jag kände hur dess kraft stärkte mig. Jag skulle ta mig för magen när jag kände att den inte var där, den var där men min vanliga, smala mage. Jag kände hur paniken började komma, men kollade runt när jag hörde ett ljud bakom mig. Jag reste mig upp och gick mot ljudet. Då kom jag till en liten "korridor" av träd och sedan till en äng till. Där i mitten stod det en liten flicka med en vit klänning på sig. Hon stod med ryggen emot mig, men jag kände igen lockarna och den vita klänningen. Det måste vara min dotter. Jag sprang fram till henne och vände henne om. Då blev hon alldeles livlös och det började komma blod från hennes bröstkorg. Då såg jag en påle där och försökte dra ut den, men den kom inte ut. Sedan började jag gråta och skrika att hon skulle vakna. * * * Jag kände hur det skakade i mig men jag vill inte släppa min dotter i drömmen. Tillslut skakade de i mig så mycket att jag var tvungen att vakna. Jag såg först inget för tårarna fortfarande kom, men sedan gav någon mig en handduk att torka mig med. Jag torkade mig och sedan kunde jag se klart."Hur är det med dig?" frågade Chriss som lade bredvid mig."Det är bra", sa jag med lite stamning."Vad var det som hände?""Jag hade en mardröm om min dotter.""Vill du berätta om den?"Jag skakade på huvudet och han lade sina armar om mig. Vi lade så en stund innan jag hörde ett brak där nere. Jag reste mig upp och sprang ner för att kolla var det var. Chriss kom efter en stund. Jag öppnade köksdörren och kollade runt efter något hot. Chriss kom efter mig och lade sina händer på mina axlar."Det var då snabbt efter en lång sömn", viskade han i mitt öra."Jag trodde det var något farligt", viskade jag till honom.Jag böjde mig ner och plockade upp grytan som mamma hade tappat medan hon hade diskat."Vad hände mamma?" frågade jag henne."Jag vet inte", sa hon. "Jag tappade koncentrationen över min magi. Jag såg något i fönstret och blev rädd."Chriss gick och kollade när mamma pekade."Det är i alla fall inget där nu", sa Chriss.Han kom tillbaka till mig."Var är pappa?" frågade jag."Han är hos Valerie", sa mamma."Vad gör han där?""De pratar om Wallrick och vad de ska göra med honom.""Ska inte Chriss vara med på det?""Nej, han ville vara hos dig när du vaknade."Jag nickade och lade händerna i kors. Jag stod och tänkte en stund innan jag kollade ut igenom fönstret."Hur länge har jag varit borta?" frågade jag dem."I två dygn", svarade mamma."Är det torsdag? Hur har jag fått blod?""Dr. Matthew kopplade dropp till dig, kände du inte att det var något kopplat till dig? Kopplade du inte bort det innan du gick ner?""Nej jag kände inget och jag kopplade inte bort det med tanke på att jag inte visste om det. Var satt den?""Den satt i din vänstra arm där, där blodet är."Mamma pekade på mitt vänstra armveck. Jag kollade i armvecket och såg torkat blod. Såret från nålen hade läkt medan vi hade stått och pratat."Hur är det med min dotter?" frågade jag och tog handen för min mage."Hon mår bra", sa Chriss. "Dr. Matthew sa att hon mådde bra och inte hade tagit skada av smaragderna. Men han sa att hon kommer bli skadad som alla andra häxor sen. Du skulle gå och träffa honom när du hade vaknat.""Okej, då går jag nu.""Vänta jag ska bara ta en tröja så ska jag följa med dig.""Nej du behöver gå till pappa och Valerie och prata om din bror. Jag klarar mig själv.""Men...""Nej, du ska prata om din bror. Jag går dit och frågar vad Dr. Matthew vill och sen syns vi sen. Men du borde ändå ta på dig en tröja.""Okej. Då syns vi sen."Jag nickade och kysste honom på kinden innan jag sprang upp och tog på mig en långarmad tröja innan jag gick till Dr. Matthew. Jag gick ner till vardagsrummet och sedan ut. Jag gick mot huset och gick sedan till hans rum. Jag knackade på dörren. Jag hörde ett kom in och öppnade dörren. Han satt vid skrivbordet och tittade upp när jag kom in."Stäng dörren är du snäll", sa han.Jag stängde dörren och gick och satte mig på stolen jag hade suttit på för 7 dagar sen."Det är skönt att se att du är vaken igen", sa han och log mot mig."Jag vaknade för en halvtimme sen", sa jag."Jo jag vill bara kolla hur det är med ditt barn. Vi kommer göra en liten undersökning med ultraljud och sen kan du gå.""Det låter bra.""Ska vi börja?" Han hade gjort klart och vi sade hejdå och sedan gick jag. Jag gick tillbaka till vårt hus och letade efter mamma. Hon satt uppe i pappa och hennes sovrum. Jag knackade och gick in. Hon satt på sängen och kollade rakt fram."Hur är det med dig?" frågade jag henne."Åh, det är inget", sa hon. "Jag kollade bara hur det går där hemma.""Jaha.""Hur gick det för dig då?""Jo, han sa att hon mådde bra och hon kommer komma någon gång i slutet av månaden.""Det låter bra.""Han sa också att jag är tvungen att stanna till en vecka efter min dotter har fötts.""Åh okej. Då får jag ringa din skola och säga att du inte kommer på några veckor.""Vad ska du säga?""Jag vet inte, men jag kommer nog på något. Din pappa ville att du skulle komma till dem. De ville prata om något.""Okej. Syns sen."Jag gick ut ur mammas och pappas sovrum och sprang till slottet. Jag öppnade dörren och sprang igenom korridoren. Jag öppnade dörren till det lilla rummet utanför tronsalen. Damen som satt där tittade upp."Drottning Valerie sitter där inne", sa hon. "Det går snabbt med din mage.""Tack och ja, det går fort", sa jag och gick in.Pappa, Chriss och Valerie tittade upp när jag stängde dörren. Pappa kom fram till mig och kramade om mig."Hur är det med dig?" frågade han mig och pussade mig på pannan."Det är bättre", sa jag."Vad var det Erik pratade om att du hade blivit jagad av en människa?""Jag blev jagad av en vampyrjägare. Men vad var det ni ville prata om?""Jo, hovets vetenskapsmän blev väldigt intresserade av att du kunde hela Lamaner.""Vänta berättade du det för dem? Men du kunde inte berätta för mig.""Jag berättade det därför att vi pratade om hur vi skulle göra med Wallrick. Det ploppade upp i huvudet och de fångade upp just den tanken. Men nu vill de se om du kan det.""Så ni menar att jag är tvungen att hela Wallrick? Trots allt han gjort mot mig?""Du är inte tvingad till något egentligen. Men när de har fått reda på något håller de på till dem får vad de vill.""Så jag är inte tvingad, men tvingad?""Det verkar så.""Gå och hämta dem då, så ska jag se om jag kan igen."Pappa nickade och gick sin väg. Valerie reste sig upp och kom fram till mig."Jag är ledsen att du behöver göra detta", sa hon och kramade om mig."Lite jag med", sa jag och kramade tillbaka. "Men jag gör det inte för vetenskapsmännen, jag gör det för Chriss.""Det förstår jag. Jag hör dem komma nu."Dörrarna öppnades och tå män och pappa kom in. De båda kom fram."Mitt namn är Dr. Droid", sa den ena mannen och sträckte fram handen."Och mitt namn är Dr. Luttle", sa den andra och sträckte fram sin hand med."Mitt namn är Topaz, men det visste ni nog redan", sa jag och tog deras händer.Efter vi skakat hand tog de ett steg tillbaka och tittade på mig. Jag kollade var de kollade och såg att de tittade på min mage."Ska vi gå till Wallrick, då?" frågade jag för att leda bort uppmärksamheten från min mage."Visst det gör vi", sa Dr. Luttle.Chriss och Valerie gick på varsin sida om mig när vi gick ut från tronsalen. Vi gick ut från slottet och mot ett hus som låg tre hus från slottet. Pappa öppnade dörren och vi följde med honom mot källaren. En vakt som satt ner och läste dagens tidning reste sig upp när vi kom."God morgon Hank", sa Valerie. "Kan du visa oss till Wallricks cell?""Visst ers höghet", sa han och visade oss till en cell.Han öppnade den och gick sedan några meter bort. Pappa och männen gick in, medan Chriss och Valerie stod kvar hos mig en stund. Jag andades djupt och kastade en skyddsformel över mig."Är du redo?" frågade Chriss."Ja, nu gör vi detta", sa jag och vi gick in.Wallrick satt i en stol med händerna satta i stålklovar i armstöden."Han är redo och klar, miss Topaz", sa Dr. Droid.Jag suckade och gick fram till Wallrick. Han såg livrädd ut och det gjorde mig lite lugnare."Du ska vara glad att jag gör detta för dig", viskade jag så bara han hörde.Jag kastade en helningsformel, böjde mig ner och bet honom. Det som hände sedan var otroligt. Det var som jag var ett med Wallricks blod. Jag ändrade färgen på det från det Lamanska vinröda blodet till en Etiams klarröda blod. Jag hörde att alla drog efter andan och det kändes som om hela rummet badade i blå färg. Jag tog bort min mun från hans hals och skenet försvann. Jag ställde mig upp rakt, men vinglade till och Valerie och Chriss skyndade sig fram till mig. Jag ställde mig rätt igen och tog handen för pannan."Funkade det?" frågade jag."Vi vet inte än", sa Dr. Luttle. "Vi måste väcka honom först.""Somnade han?""Det var lite mer som att han svimmade av.""Åh. Men väck honom då."Dr. Droid slog honom lite i ansiktet och han kvicknade till. Dr. Droid och Dr. Luttle undersökte honom lite och sedan vände de sig mot mig."Han verkar helt återställd till Etiam", sa dem och log. "Han är bara väldigt trött, men kommer repa sig.""Vad bra. Kan vi gå nu?" frågade jag pappa, Valerie och Chriss.De nickade, vi gick ut och sprang hem. Mamma satt i soffan när vi kom in och kollade på tv. Hon vände på huvudet för att se vem det var och vände sedan sig tillbaka. Jag böjde mig ner för att ta av mig skorna men kom inte jätte långt, magen kom i vägen."Ska jag hjälpa dig?" frågade Valerie och log mot mig."Ja, snälla", sa jag.Valerie hjälpte mig av med skorna och sedan gick vi in och satte oss i soffan med mamma."Vi kanske måste åka in till Moulins imorgon för att handla lite större kläder", sa mamma."Det behövde jag nog för ett tag sedan", sa jag och skrattade. "Men det har ju hänt lite saker, så vi har ju precis inte haft tid.""Nej, men jag vill gärna följa med", sa Valerie."Behöver du inte ett helt gäng med vakter?" frågade jag."Jag har dig då behöver jag inga. Efter vad jag såg när vi hämtade dig, eller ja skulle hämta dig, så känner jag mig säker.""Då är det bestämt då?" frågade mamma.Jag och Valerie nickade och log."Men vi två då?" frågade Chriss och slog ut med händerna."Ni får stanna hemma och göra något annat", sa jag och skrattade. "Eller så får ni följa med och göra något annat i staden.""Visst", sa Chriss och pappa. "Vi följer med er in till staden."                   Valerie reste sig upp."Jag kommer snart", sa hon. "Jag måste bara ringa någon."Vi nickade och jag log mot henne. Valerie försvann och kom efter en liten stund och log. Hon satte sig ner bredvid mig."Hoppas det inte gjorde något att jag bjöd hit Hunter en stund", sa hon. Jag kände mig lite ensam.""Det är okej", sa mamma. "Du och Hunter är alltid välkomna hit. Det är ju trots allt ditt hus.""Tack Malefica."Vi satt i tio minuter och sedan knackade det på dörren. Valerie reste sig upp och sprang till dörren. Hon öppnade den och sedan hörde jag Hunters röst. De stängde dörren och sedan kom dem in. Jag och Chriss flyttade på oss lite så de kunde få plats. De satte sig och nu var alla samlade. Några timmar senare kollade jag på klockan och såg att hon var tio. Valerie kollade också på min klocka och tittade sedan på Hunter."Vi får gå hem nu Hunter", sa hon."Okej", sa han och reste sig.Alla reste upp för att säga hej då till Valerie och Hunter."Tack så mycket för ikväll", sa Valerie. "Hej då.""Tack själv", sa vi."Då syns vi imorgon vid tio", sa mamma.Valerie nickade."Då syns vi imorgon", sa hon och tog Hunter hand. "God natt.""God natt", sa vi.Valerie och Hunter gick och vi stängde dörren. Mamma och pappa gick och stängde av teven. Sedan gick vi alla upp till våra rum. Vi sa god natt innan vi stängde dörrarna. Jag satte mig ner på sängen en stund och såg maskinen som hade gett mig blod. Då kom jag ihåg att jag inte hade tagit något sedan jag slitit av mig nålen innan idag. Jag knäppte med fingrarna och en påse kom till mig."Blev du törstig?" frågade Chriss och satte sig ner bakom mig."Lite", sa jag.Han började massera min axlar och jag drack upp blodet. Jag reste mig upp och gick in badrummet. Jag slängde påsen och klädde på mig en pyjamas. Sedan borstade jag tänderna och gick ut. Chriss gick in i badrummet och lade mig ner i sängen. Chriss kom ut snabbt igen och lade sig ner bredvid mig. Vi kysstes och sedan somnade vi i varandras armar. Jag vaknade med ett ryck när min mobil började ringa. Jag kollade på klockan innan jag svarade."Hej, det är Topaz", viskade jag och gäspade."Hej Topaz, det är Ami", sa Ami. "Väckte jag dig?""Ja, det gjorde du. Klockan är 3 på morgonen här.""Jaha, förlåt. Jag tänkte inte på det. Här är klockan 9 på morgonen.""Det är okej. Det är skönt att prata med dig. Jag velat ringa dig men det har hänt så mycket.""Vad har hänt då?""Ja, var ska jag börja. Jag blev kidnappad av Wallrick, två Lamaner och Ruby.""Vänta sa du Ruby, som i vår Ruby?""Just det. Hon blev förvandlad till Laman av Wallrick. Och av alla Lamaner i hela världen blev hon en av dem som har väldigt bra luktsinne. Hon luktade att jag hade ett barn i magen. Det värsta var nog att hon sa att mitt barn var ett monster.""Hon är hemsk.""Ja, men sen använde jag mina krafter och tvingade henne att glömma allt. Sen tvingade en av Lamanerna mig att dricka blod från honom. Men sen blev jag som tur räddad.""Det var ju tur.""Ja. Jag får berätta mer när jag kommer hem.""Ja, när kommer du hem? Jag antar att du inte kommer hem till nästa vecka.""Just det. Jag är inte riktigt säker på när jag kommer hem. Men jag kanske kommer snart. Men varför ringde du egentligen?""Jo, först och främst ville jag bara prata med dig och sedan ville jag berätta en sak.""Vaddå för något?""Jo, jag har köpt en liten klänning och en sparkdress till din lilla bebis.""Åh, det behövde du inte Ami.""Jag vet. Men jag berättade för Drew och han hjälpte mig att välja. Jag kan berätta att han har bra smak.""Det tror jag säkert. Du sa väl att det inte var Chriss barn, va?""Såklart, jag gjorde. Men han tyckte att det var en bra idé.""Du får tacka honom nu, från mig. Så hoppas jag att vi syns igen snart.""Det ska jag göra. Men vi syns snart. Nu ska jag låta dig sova lite grann.""Tack så mycket och god natt.""Varsågod och god natt."Jag lade på luren och somnade sedan om. "Det är tid och vakna nu min skatt", viskade Chriss i mitt öra.Jag vände mig så jag lade på rygg och vände ansiktet mot honom. Han tittade på mig och log. Han reste sig upp och gick in i badrummet. Jag lade kvar och tittade upp i taket. Efter en stund kom han och tog på sig en tröja."Jag går ner så länge", sa han och kom fram och kysste mig på pannan."Jag kommer snart", sa jag och reste mig upp.Jag gick till garderoben och hittade en av mammas gamla stora tröjor. Den hade hon haft när jag föddes. Jag tog den och gick in i badrummet. Jag bytade om och sedan gick jag ner till köket. Mamma stod och gjorde våfflor. Pappa och Chriss satt vid bordet och läste tidningen."God morgon Topaz", sa mamma när jag satte mig ner vid bordet."God morgon", sa jag.Mamma öppnade våffelmaskinen och tog ut våfflan. Hon delade den och gav varsin bit till mig och Chriss. Hon hällde i ny smet och tog fram mjölken och jordgubbsylt och ställde på bordet. Sedan gick hon och tog fram glas och sedan satte hon sig vid bordet. Jag tog sylt på min och hällde upp mjölk. Mamma tittade på mig och log."Är det där min gamla tröja?" frågade hon."Ja, den sitter ganska bra", sa jag med mat i munnen.Mamma skrattade och reste sig upp. Hon tog ut våfflan och delade upp den mellan henne och pappa.   Mamma plockade undan frukosten och då knackade det på dörren. Chriss sprang och öppnade dörren. Vi hörde röster och sedan kom Valerie och Hunter in."Hoppas att ni är klara snart", sa Valerie. "Limousinen står utanför skogen och väntar på oss.""Jag ska bara ställa in sakerna i diskmaskinen sedan kan vi åka", sa mamma medan hon plockade in grejerna i diskmaskinen.Valerie nickade och lutade sig mot Hunter. Han lade armarna om henne och hade hakan på hennes huvud. Mamma stängde diskmaskinen."Så, ska vi åka eller?" frågade hon och tog av sig förklädet."Visst", sa Valerie.Vi gick ut i hallen och tog på oss jackor och skor sedan gick vi ut. Mamma hoppade upp på pappas rygg och sedan sprang vi till limousinen. "Och du kan hämta oss vid sex", sa Valerie och chauffören nickade.Valerie slog igen dörren och limousinen körde iväg."Ska vi träffas vid caféet senare?" frågade mamma, pappa."Ja, vi träffas där vid halv fem", sa pappa och kramade mamma."Då syns vi senare, då?""Ja, det gör vi."Pappa, Chriss och Hunter gick på ett håll medan vi andra gick åt det andra hålet. Mamma och Valerie drog in mig i första bästa klädaffär och gick med mig till mamma avdelningen. Vi kollade runt och de gav mig massa olika kläder och sedan puttade de mig till provrummen. Jag provade kläderna, men behöll två plagg från första affären. Och så fortsatte det. Vi satte oss vid ett bord medan vi väntade på killarna. Kassarna hade vi ställt vid väggen. Efter tio minuter kom de in genom dörren och kollade runt efter oss. Vi vinkade åt dem och de kom och satte sig. Efter en liten stund kom det en servitris och vi beställde.   Servitrisen kom med maten och vi åt med god aptit."Det var mycket ni har handlat då", sa pappa och skrockade."Ja, men hon behöver mycket kläder", sa mamma och Valerie i mun på varandra.Alla skrattade."Men pappa vi handlade bara fyra kassar", sa jag och log. "Och allt var på rea, dessutom.""Det var tur", sa han och log. Vi gick av limousinen och mamma hoppade upp på pappas rygg. Jag och Valerie delade upp kassarna mellan oss och sedan sprang vi. När vi stannade utanför vårt hus gav Valerie mig kassarna."Vi ska dra oss till mitt rum nu", sa Valerie. "Så god natt och tack för en trevlig dag.""Tack själva och god natt", sa vi alla.Valerie och Hunter sprang till slottet och vi gick in. Vi satte oss och tittade på teven några timmar. Vi sa god natt och sedan gick vi till våra rum. Jag var helt slut efter allt gående så jag lade mig ner på sängen och somnade.

Kapitel 5

2011-12-25 21:28
Kapitel 5 Både jag och drottning Valerie vände oss mot pappa."Och varför bestämde du dig för att berätta det nu?" frågade jag."För du hade pratat med drottning Lucima och din mamma och jag tyckte det var dags", sa han."Men du har inte kunnat berätta för mig under de senaste åren?" frågade drottning Valerie."Jag hittade inte tillfället.""Det har säkert funnits flera tillfällen."Pappa tittade ner. Drottning Valerie tittade på honom en stund och sedan tittade hon på mig."Jag hoppas du gillar hästar", sa hon till mig."Jag har inget emot dem", sa jag."Bra. Vi ska ner till stallet en runda, för jag har inte hunnit ta hand om min häst.""Visst, Valerie.""Ska vi gå och byta om?""Vi behöver inte gå så långt."Jag knäppte med fingrarna och det kom varsin rosa virvel runt om oss. Jag hörde hur Valerie drog efter andan. Jag hörde också hur hon drog in doften av rosor. Virvlarna försvann och vi hade ridkläder på oss. Valerie kollade ner på sin kropp."Det var häftigt", sa hon och tittade på mig. "Men hur visste du att detta är mina ridkläder?""Du tänkte på dem när virveln var runt dig. Så när du går upp på ditt rum kommer kläderna vara försvunna", sa jag."Häftigt. Ska vi springa då?""Visst. Syns sen pappa."Jag sprang fram till honom och pussade honom på kinden."Jag älskar dig, pappa", sa jag och pussade honom igen. "Nu ska jag gå och hänga med min syster."Jag vände mig om och såg hur Valerie log mot mig. Jag vände mig mot pappa igen och han log han med. Valerie gick fram till pappa och drog honom åt sidan. Hon viskade något till honom och pappa nickade. Pappa gick och Valerie kom fram till mig. Hon tog min arm och vi sprang mot dörren längst bak i rummet. Hon öppnade dörren och vi gick ut. Vi började springa och stannade en bit framför stallet. Vi gick den sista biten."Vad menade din pappa med att du träffade min mamma?" frågade hon."Hon har hälsat på i mina drömmar, 2 gånger", sa jag."Jaha. Har hon haft något syfte?""Hon har varnat mig för att någon ska ta mig och att jag skulle ta det lugnt med min lilla skatt.""Okej. På tal om din skatt, hur är det med ditt barn?""Hon mår bra.""Tror du det blir en flicka?""Jag tror inte, jag vet. Drottning Lucima visade min minnesdamm och då såg jag en bild med henne.""Har du kommit på ett namn än?""Jag tänkte Luna, Lorem, Arizona eller Fall.""Det är väldigt speciella namn.""Ja. Min vän gillar Arizona och Fall.""Det måste jag erkänna att jag med gör.""Jag tror det blir Fall, men vi får se vad som passar henne."Valerie nickade. Hon öppnade stalldörren och vi gick in. Vi gick förbi ett par boxar innan vi stannade framför en. På namnskylten stod det Apple."Vad gulligt namn", sa jag."Jag var 3 år när jag fick honom", sa hon och klappade honom på mulen. "Jag tyckte om äpplen, så han fick heta det.""Det är gulligt."Valerie öppnade boxdörren och gick in. Jag stod i hålet och tvekade sedan gick jag in. Jag klappade Apple på mulen."När vi kom in fanns det en dörr på höger sida", sa Valerie."Ja", sa jag."Där inne finns mina ryktsaker, vill du gå och hämta dem?""Visst."Jag öppnade och gick. Jag hörde dörren sakta slå igen. Jag kom fram till dörren hon hade pratat om och öppnade. Där fanns massa hästsaker och jag gick in och tog en låda där det stod Apple. Jag gick ut och stängde dörren. Jag sprang tyst tillbaka till Apples box och gick in. Jag gav Valerie sakerna och hon öppnade lådan. Hon tog upp tog upp en ryktbortse och kam. Hon gav mig kammen och själv tog hon ryktborsten. Jag började kamma Apples man och han frustade.   Vi hade varit hos Apple och de andra hästarna i 2 timmar innan vi begav oss till slottet igen. Vi sprang in i tronrummet igen. Jag knäppte med fingrarna och virveln kom igen. Jag kände hur jag blev lite våt och sedan hur jag på mig mina andra kläder igen. Valerie tittade på mig med förvånad blick."Innan du säger något", sa jag och tog upp ett finger. "Vi blev rena innan kläderna sattes på oss. Kände du inte att du blev lite blöt?""Jo", sa hon.Jag gick fram till henne."Vad vill du göra nu?" frågade jag."Jag vet inte", sa hon."Vi kan väl visa varandra vad vi ska ha på oss ikväll?""Visst."Jag knäppte med mina fingrar och kassen med mina kläder dök upp."Det är bra att saker kan packa sig själva", tänkte jag.Valerie gick mot dörren jag och pappa hade gått igenom innan. Vi gick förbi damen och sedan fortsatte vi den biten jag och pappa inte hade gått. Vi gick till slutet sedan gick vi in i det lilla rummet. Där fanns en trappa som vi gick uppför. Då kom vi till en dörr till. Valerie öppnade den och gick in. Jag följde efter henne och drog efter andan. Det var ett stort rum med en mörklila tapet med ljusa fjärilar och blommor. Hennes säng såg ut att bara vara en stor rund madrass. Den var utsmyckad med massa kuddar i olika former och färger. I ett hörn fanns det två svarta soffor och en stor platt-tv som hängde diagonalt. Som gardiner hade hon lila tyger som hängde bara. I en annan hörna hade hon ett skrivbord, med dator, skrivare och en anslagstavla. Skrivbordet var svart och stolen med. Hon hade en eldstad med och en soffa framför den."Vad tycker du?" frågade hon."Det är otroligt", sa jag.Hon gick fram till eldstaden och satte sig. Jag kollade lite till och såg en dörr till."Vad finns det där inne?" frågade jag henne och pekade mot dörren."Vad tror du?" frågade hon tillbaka med ett leende."En garderob?""Precis. Om den inte hade funnits där hade rummet varit lite större, men jag ville ha en större garderob istället.""Ja, det är redan tillräckligt stort.""Ja. Gå in och byt om nu, så jag kan se."Jag nickade och släppte kassen och knäppte med fingrarna igen. Mina kläder åkte på och masken med. Till och med håret rättade till sig utan att bråka. Virveln försvann och jag hade min maskeraddräkt på mig."Vad tyckts?" frågade jag."Det är jätte fint", sa hon. "Jag älskar speciellt masken och tatueringen.""Tack. Vänta vad menar du med tatuering?""Du har en guldtatuering på din kind som löper från ögat till en liten bit från munnen.""Har du en spegel någonstans?""Ja, här."Jag tog spegeln och kollade. Det stämde, på min vänstra kind fanns det en guldtatuering. Jag kollade bort och sedan in i spegeln igen. Då hade den försvunnit."Jag får nog fråga mamma om detta", sa jag. "Hon vet säkert."Valerie nickade. Jag skakade på huvudet."Nu får jag se din", sa jag."Okej", sa hon och reste sig upp. "Jag kommer snart."Hon gick mot garderoben och tryckte på en knapp. Det kom ut ett litet draperi och hon gick in. Det började lysa och jag rynkade på ögonbrynet. Efter en liten stund kom hon ut. Hon hade på sig en lång svart dräkt med långa armar. Det fanns lila detaljer, som var stjärnor och hon hade en hatt. Hon hade en svart mask med lila kant. Hon var en häxa."Du är jätte fin, ers häxlighet", sa jag och skrockade."Tack så mycket", sa hon och bugade.Hon kom fram och satte hos mig."Vad var det som hände där inne?" frågade jag henne och pekade mot draperiet."Inget", sa hon och flackade med blicken."Det var något.""Okej. Men berätta inte för någon utanför hovet.""Inte ens Chriss, Ami eller mamma?""Bara för dem men ingen annan, egentligen ska bara kungligheter veta om det.""Låt höra, då."Hon viskade något och ett litet ljussken kom fram från draperiet. Valerie tog fram handflatan och ljusskenet landade där på. Det slutade att lysa och då dök det upp något oväntat. Det var en liten älva."Detta är min drottningsassistent", sa hon och klappade den lilla älvan på hennes huvud. "Det är hon stödjer mig i och med mamma inte är här längre. Hon heter Violet."Jag sträckte fram mitt ena finger och Violet tog det."Hej Violet", sa jag. "Jag heter Topaz.""Hej", sa hon.Hon flög upp till min axel och satte sig där."Åh. Jag vill ha en egen.""Det kanske du kan få. Du är inte en hel kunglighet, men en halv, nästan. Jag ska prata med älv rådet.""Älv rådet?""Det är ett råd som består av 2 viktiga älvor och 2 människor, bland annat min sekreterare. En kunglighet kan få en älva varje fullmåne. Det är fullmåne ikväll och vi kan fråga. Vi hinner innan balen börjar.""Okej. När ska vi gå då?""Balen börjar vid 7, så vi kan gå vid 6.""Då får vi inte glömma det då."Hon nickade."Vad ska vi göra nu, då?" frågade jag."Jag vet inte", sa hon.Hon reste sig upp och gick till sitt nattduksbord, hon tog fram ett par tidningar och slängde dem till mig. Jag tog upp armen och kollade på klockan."Vi kanske ska gå nu", sa jag."Hur mycket är klockan, då?" frågade hon."Så det räcker.""Haha, men seriöst, hur mycket är den?""Hon är tio i sex."Valerie nickade och vi reste oss upp. Vi sprang nerför trapporna och ut till utgången. Valerie tog tag i min hand och drog mig mot stallet. När vi närmade oss så svängde vi åt höger istället för att fortsätta rakt fram. Vi kom till ett grönsaksland och sprang förbi det. Efter en liten bit såg jag att det lös i en bit av skogen. Vi sprang mot ljuset och efter en liten stund så stannade Valerie av. Vi gick istället försiktigt mot ljuset. Vi var ungefär två meter från ljuset när Valerie gjorde ifrån sig något konstigt ljud. Det rörde sig i buskarna där ljuset var. Då kom Valeries sekreterare och någon jag inte kände fram. Tätt efter dem kom det 2 små älvor. Älvorna ställde sig i mitten med varsin människa på sin sida. Jag och Valerie ställde oss framför dem."Älv rådet", sa Valerie och nickade mot dem."Drottning Valerie", sa den älvan som såg mest betydelsefull ut. "Vad för dig hit, med en utomstående?"Älvan tittade på mig."Hon är här för att be om en älva", sa Valerie."Men du är enda dottern av McAdley släktet, med din fader okänd", sa den lilla älvan som nyss stirrat på mig."Min fader är inte okänd längre.""När fick du reda på det?""I förmiddags och då fick jag även veta att jag har en halvsyster. Detta är min far Lamien Luanés andra dotter Topaz Luané.""Det är angenämt att träffa dig, Topaz. Förlåt min fientlighet innan, men jag vill bara skydda mitt hem och min familj.""Det är lugnt", sa jag. "Jag vet hur det är."Han nickade."Jag har nog en älva som är beredd att hjälpa dig. Jag måste bara fråga, ska du utbildas till prinsessa nu?""Det är bara om hon vill", sköt Valerie in. "Hon har ju sitt vanliga liv, som skolelev i hennes hemstad.""Nej, jag ska inte utbildas till prinsessa än", sa jag. "Men jag kanske kommer göra det när jag är klar i skolan.""Tack, det är bra att veta", sa han. "Jag har en älva till dig och hennes namn är Luna. Är du redo att ta emot hennes hjälp?""Jag har bara en fråga först?""Vad är det för fråga?""Kan hon följa med mig hem?""Hon kan hålla kontakt med oss hela tiden, så det går bra.""Tack. Jag är redo att ta emot henne nu.""Luna."Vi väntade en liten stund sedan såg vi ett glittrigt sken som stannade bredvid älvan."Luna", sa han. "Detta är din nya vän och lärling. Du ska hjälpa henne och du ska vara ett stort stöd för henne. Lovar du det, Luna?""Jag lovar", sa hon. "Jag hoppas jag kommer vara till hjälp.""Det tror jag.""Då har vi bara den lite jobbiga biten kvar", sa älvan."Vad är det?" frågade jag."Du och Luna ska få varsin lite tatuering som indikerar att ni tillhör varandra. Det kommer göra lite ont, men det går fort."Jag nickade. Den lila älvan som stod bredvid den andra älvan kom fram till mig och pekade på min nacke. Jag lyfte upp håret och han försvann bakom mig. Det stack till några gånger och sedan kom han tillbaka framför mig."Så det är klart", sa den. "Nu har du och Luna en turkos måne på er nacke."Jag tog på min nacke och kände en upphöjning."Luna", sa den viktiga älvan. "Du kan följa med Topaz och Valerie nu. Jag tror de har lite bråttom till maskeradbalen."Jag kollade klockan och såg att hon var tjugo över sex."Han har rätt Valerie", sa jag. "Vi måste gå nu. Kommer du Luna?""Ja, det gör jag Topaz", sa hon med sin klingande röst. "Hej då älv furste.""Hej då, Luna", sa Älv fursten. "Hoppas din resa kommer bli glädjerik och lyckosam."Luna nickade mot honom och sedan gick vi. Luna flög efter oss och då hörde vi ett pinglande ljud komma emot oss. Pinglandet slutade och ett ljussken flög in i Valerie."Men Violet, då", sa hon och skrattade."Hej Valerie", sa Violet."Du Violet?""Ja, vad är det?""Är det någon chans att du känner Luna, här?"Violet och Luna tittade på varandra och de började flyga mot varandra. De skrattade och kramade om varandra."Såklart, vi känner varandra", sa Violet."Vi var bästa vänner innan Violet försvann", sa Luna."Det är bra", sa jag. "Men nu får vi springa, så vi hinner.""Vi kan ta baksidan och gå så vi kommer in bakom festbordet."Jag nickade och vi sprang."Tur att vi inte bytade om igen efter vi hade visat varandra", tänkte jag.Vi kom fram till dörren och Valerie öppnade den."Ni får flyga upp till mitt rum, nu", sa Valerie."Nej", sa båda. "Kan vi inte få vara med?""Okej, då. Men ni får hålla er gömda."Båda nickade. Vi drog ner våra masker och gick in. Valerie stängde dörren så tyst hon kunde och vi gick in i den stora salen. Alla hade så fullt upp med sitt att de inte märkte att vi kom. Valerie gick fram till någon."Bu", sa hon och kramade om personen.Personen vände sig om och jag såg att det var en kille i Valeries ålder."Där är du min skatt", sa killen med amerikansk accent.Valerie vände sig om mot mig."Detta är min pojkvän, Hunter", sa hon. "Han kommer från New York, men flyttade hit för min skull. Han är ett halvt århundrade äldre än mig.""Hej Hunter", sa jag och sträckte fram min hand. "Jag är Valeries halvsyster Topaz."Han tog min hand. Det gick någon bakom mig och tog mig för ögonen."Gissa vem?" sa Chriss."Chriss", sa jag och vände mig om och kysste honom."Hur visste du?""Vem skulle det annars vara?""Det vet man aldrig. Och vem är detta då?""Jag är Hunter, Valeries pojkvän. Jag antar att du är hennes systers pojkvän?""Jag är Topaz pojkvän."Jag såg på honom att han inte fattade."Ja alltså Valeries systers pojkvän", sa jag och han kollade med chockat uttryck."Vad menar du?" frågade han."Pappa berättade idag att jag och Valerie är halvsystrar.""Jaha. Så du har en kunglig släkting?""Just det.""Ska vi mingla lite?""Visst."Jag och Chriss gick åt ett håll och Valerie och Hunter gick åt ett annat. Vi gick runt och pratade med några sedan gick jag och Chriss och ställde oss vid den öppna dubbeldörren som ledde ut till en 10 meter lång balkong. Då kände jag att något röra sig i magen."Chriss", viskade jag och pekade på min mage. "Titta."Han tittade på min mage och såg mitt lilla knyte röra på sig. Jag såg att jag hade växt lite till. Men det som förvånade mig mest var att hon redan kunde röra sig."Hon rör sig mycket.", sa han."Ja, hon har rört sig lite då och då idag", sa jag och kramade om honom."Jag kommer snart, jag ska bara hämta en sak.""Okej, jag väntar här."Chriss gick och gick ut i genom den stora dörren där alla hade kommit in i genom. Jag gick fram till snacksbordet och tog en chokladdoppad jordgubbe och gick och ställde mig igen. Jag såg Chriss komma och gick nerför trappan mot mig."Kan vi inte gå ut på balkongen?" frågade han med lite mörkare röst än vanligt."Jo", sa jag. "Varför låter du så konstigt?""Jag har hostat väldigt mycket innan.""Jaha, gjorde du?"”Ja, när du var borta.”Jag trodde inte riktigt på honom men tänkte inte så mycket mer på det. Chriss tog min hand och vi gick ut på balkongen. Vi gick längst ut och jag lade mina händer på räcket. Chriss ställde sig bakom mig och tog tag om mina axlar. Jag lutade huvudet bakåt och kysste honom på munnen. Han drog bak mina händer och jag kände något konstigt mot dem. Jag började känna mig konstig och hörde ett ljud. Då kände jag rep mot mina handleder. Chriss vände mig om."Chriss, vad gör du?" frågade jag honom och försökte komma loss."Kalla mig inte Chriss", sa han och drog av sig masken."Wallrick!"Wallrick skrattade och lyfte upp mig i sin famn. Han hoppade upp på räcket och hoppade sedan ner. Han sprang till slutet av skogen och satte ner mig i stående ställning. Det kom en bil körande och stannade framför oss. En man steg ut ur bilen och kom fram till mig och Wallrick."God kväll, Miss Luané", sa mannen och tog fram något ur sin jackficka.Jag sa inget utan bara tittade på honom. Så fort han hade stigit ut ur bilen hade Lamanlukten slagit emot mig. Jag försökte lossa mig ur Wallricks grepp men han höll för hårt."Inte så fort Miss Luané", sa mannen och höll det han hade tagit fram vid mina ögon. Det var ett litet rör med något grönt i. Jag kände genast att jag blev svagare och då insåg jag att det var smaragder."Om du bara visste hur svårt det är att hitta vad häxor är svaga för", sa han och skrockade. "Det står ju inte precis i någon bok. Men jag hittade det och lät en man jag känner smälta ner det till flytande. Så du ska få det här halsbandet av mig."Han satte smaragdhalsbandet och satte det runt min hals. Så fort röret rörde vid mig kände jag hur all kraft försvann. Wallrick lyfte upp mig och satte in mig i bilen. Bilen började köra och jag svimmade. Min huvudvärk bultade som hammare mot mitt huvud. Jag öppnade ögonen och såg ett rum i blå färg. Jag försökte sätta mig upp men trillade ner igen. Jag kollade runt i rummet. Det fanns ett fönster vid sängen med galler på. Jag försökte resa mig upp igen och lyckades komma upp så jag kunde röra vid fönstret."Luna?" viskade jag."Ja, Topaz", sa Luna och dök upp mellan gallerna. "Hur är det? Jag såg vad de männen gjorde mot dig.""Det är bra jag har lite ont i huvudet bara. Luna, vill du hjälpa mig med en sak?""Självklart. Vad är det?""Om jag kan öppna det här fönstret vill du försöka hitta till slottet och kalla på hjälp?""Det kan jag. Klarar du dig själv då?""Kalla du bara på hjälp, så ska jag klara jag mig till ni kommer."Luna nickade och jag använde den magin som jag hade kvar för att öppna fönstret. Luna flög och vinkade innan hon försvann. Jag stängde fönstret och lade mig ner igen. Att göra det lilla hade gjort mig helt svag. Jag lade händerna på magen och känner hur min lilla bebis rörde sig. Dörren öppnades och jag tog bort händerna från magen. Jag ville inte att någon av dem skulle få veta. Wallrick kom in och kom fram till sängen."Vad vill du?" frågade jag."Kolla till dig", sa han och ryckte på axlarna."Så du har kollat, så nu kan du gå.""Inte så bråttom, sockertopp."Han gick upp i sängen och satte sig ner med ett ben på varsin sida. Jag lyfte upp händerna och började slå honom på bröstet. Han tog tag i mina händer och lade ner dem på varsin sida om mitt huvud."Åh, Topaz du vet ju vad som händer stygga flickor", sa han och flinade."Wallrick släpp mig", väste jag genom tänderna."Låt mig tänka... Nej. Du har ingen kraft här för här finns smaragder gömda, så du kan inte skada mig eller någon annan.""Wallrick släpp mig. Du har redan gjort en sak mot mig som varken du eller jag kan göra ogjort. Jag får egentligen inte berätta detta men, jag känner att jag måste...""Skit i det. Jag bryr mig inte. Jag fick min hämnd men tyvärr inte hela. Men det får jag nu. Välkommen till fångenskapet."Wallrick reste sig upp och gick tillbaka till dörren. Han öppnade den."Wallrick", sa jag."Ja, vad är det?" frågade han."Hade jag inte varit så här svag hade du fått väldigt mycket ont.""Skulle jag få för kyssen då med?"Jag hann inte säga något för han gick ut och stängde dörren. Jag hörde ett klickande ljud. Jag suckade och somnade.   Jag hörde dörren öppnades igen och stålsatte mig att det var Wallrick. Men det var den mystiske mannen."Hej igen, Miss Luané", sa mannen. "Jag heter Troumos. Jag märkte att smaragder inte funkade riktigt på dig igår kväll. Fast du hade fått full dos, så lyckades du ändå skjuta iväg en formel. Du gjorde i sönder min jacka.""Vad gör jag här?" frågade jag honom så gott jag kunde."Du betyder väldigt mycket för drottning Valerie. Vi vet inte varför men jag bryr mig inte. Vi har dig här för att få drottning Valerie gå ifrån tronen och lämna plats åt vår kung.""Drottning Valerie kommer aldrig göra det. Ni kommer aldrig lyckas med detta.""Du underskattar tydligen din betydelse för drottning Valerie. När hon ser vad vi kan göra mot dig kommer hon nog avgå. Wallrick, kom in hit!"Wallrick kom in i rummet och tog upp mig i sin famn. Han bar mig till rummet bredvid och satte mig vid en stol. Han tog järnbojor av den starkaste metall, vampyrer känner till. Han satte dem om mina händer och fötter."Vi ska filma ett litet videosamtal till drottning Valerie och förklara att du är här säkert med oss, om hon gör som vi säger", sa han och flinade."Jag tänker inte säga något", sa jag."Det kommer du nog inte behöva." * * * Valerie hörde ett par fötter komma springande uppför trappan till hennes rum. Dörren öppnades och hon vände sig mot dem som kom in."Detta kom med express till posten för tre minuter sedan", sa Lamien och gav Valerie brevet. Hon öppnade det och läste det snabbt. Hon vände sig om mot datorn och öppnade upp sin mejl. Hon öppnade det översta och öppnade videon. Hon vinkade till sig Lamien och Chriss som hade följt med. Valerie satte ingång videon. Först var det svart sedan såg man ett rum. Någon satt i en stol med bundna armar och ben. Det dök upp två personer framför kameran."God kväll, drottning Valerie", sa en okänd röst. "Mitt namn är Troumos och jag tror jag har något ni vill ha."Mannen som visade sig heta Troumos flyttade sig från kameran och då visades Topaz. Alla 3 drog efter andan. Troumos skrattade och ställde sig bredvid Topaz med en annan man bredvid."Wallrick", väste Chriss genom sina tänder."Ni undrar säkert varför jag har lilla Topaz här?" sa Troumos. "Jo det är så här. Vi vill att drottning Valerie avgår från tronen, så vår kung kan ta över, annars kan det här sluta illa.""Snälla Valerie gör det inte!" skrek Topaz."Vi kan ge ett exempel på vad som kan hända om du inte gör som vi säger."Troumos tog fram en kniv med något grönt på."Åh, nej smaragder", viskade Lamien.Troumos satte kniven nära Topaz arm och skar ett långt ytligt sår. Hon skrek hjärtskärande och de såg hur det röda blodet började sippra ut ur såret. Turkosa tårar började rinna nerför hennes kinder, men hon verkade inte vara medveten om det. Hennes sår läkte ovanligt snabbt och hon slutade skrika."Valerie, gör det inte", sa hon. "Det kommer gå bra.""Det gör det säkert", sa Troumos och skar ett nytt sår. "Ni har två dagar på er."Sedan stängde han av kameran. Man hörde Valeries snyftande och Lamien och Chriss andades högt."Då får jag väl avgå då", viskade Valerie."Det kommer inte på fråga", sa Lamien."Jag måste rädda henne, hon är min syster.""Du kan inte överge ditt folk nu, Valerie. Vi kommer fixa detta inom två dagar men inte genom att du avgår. Det kommer lösa sig.""Ni får en dag på er att försöka komma på ett sätt, sen avgår jag.""Detta kommer gå bra."Valerie nickade och Lamien och Chriss gick för att berätta för Malefica. * * * Jag låg inne i rummet igen. Efter de hade stängt av videon hade de skärt mig lite till. Troumos hade gett kniven till Wallrick. Nu lade jag i sängen med ett antal skärsår på olika ställen på kroppen. De hade läkt ihop fort så de hade skärt fler, bara för där skulle finnas. Tillslut hade Troumos sagt att det räckte. Wallrick hade då slutat och burit in mig i sängen. Jag hade varit nästan helt medvetslös och hade nästan tuppat av. När Wallrick hade gått försökte jag hålla mig vaken, men jag hade somnat i 10 minuter. Nu var jag vaken och kände fortfarande hur de flytande smaragderna var kvar. Det gjorde ont och jag kände hur min magi blev svagare. Jag försökte använda magi men det kom inte ens en gnista. Jag lade händerna på magen och kände hur mitt lilla knyte sparkade."Jag hoppas verkligen du inte tar skada av smaragderna", tänkte jag. "Du är verkligen min skatt, fast du är Wallricks dotter. Jag har lärt mig att acceptera dig nu."Jag gned på magen och njöt. Helt plötsligt började jag må illa och letade efter någonstans att gå. Jag såg en dörr och reste mig upp. Jag gick så fort jag kunde och öppnade dörren. Som tur var, var det en toalett. Jag böjde mig över toaletten och kräktes. När jag var klar kollade jag och såg att det var grönt. Det var nog smaragderna. Jag spolade och gick och lade mig i sängen igen. Jag kollade ut genom fönstret och såg att det var mörkt. Jag bestämde mig för att sova och efter en stund så somnade jag. * * * Valerie hörde vingflaxande och vände sig mot ljudet. Det kom mot henne och landade på hennes hand."Luna!" skrek hon. "Vad gör du här? Var är Topaz?""Jag ska snart berätta", sa hon. "Jag måste bara hämta andan det var en tuff flygtur.""Det går bra, jag måste ringa Lamien och Chriss."Valerie gick fram till telefonen och slog kortnumret till Lamiens telefon. Han svarade direkt."Hej, det är Lamien", sa han."Hej Lamien, det är Valerie", sa hon. "Du och Chriss måste komma genast. Vi kan få lite information gällande Topaz.""Jag kommer direkt."Valerie lade på och gick och satte sig i sängen. Luna flög dit och lade sig på en turkos kudde. Hon pustade. Valerie hörde snabba fotsteg och dörren öppnades igen. Lamien och Chriss kom in och satte sig på varsin stol bredvid sängen."Hur har du fått information?" frågade Lamien."Jag har inte fått reda på något än", sa hon. "Jag väntade på er först, innan jag lät henne berätta.""Vem?""Topaz älva Luna.""Hennes vaddå?""Hennes älva."Luna reste sig upp och visade sig för Lamien och Chriss. Båda två gapade och tittade på henne."Det är hon som har informationen", sa Valerie. "Kan du berätta för oss?""Visst", sa Luna. "Topaz skickade mig för att berätta för er var hon var. Hon är i en övergiven bondgård utanför Paris. Hon behöver hjälp. Ni måste skynda er.""Kan du visa oss dit?""Visst. Men kan vi ta det imorgon? Mina vingar orkar inte mer idag.""Det kan vi göra. Lamien, samla en trupp som kan följa med oss och det ska gå fort. Jag vill lämna så fort vi kan imorgon. Chriss du hjälper honom. Det kommer nog inte bli mycket sömn i natt."Lamien och Chriss gick utan att säga ett ord. Valerie lade Luna på en kudde med en duk ovanpå. Luna somnade ganska snabbt och Valerie gick till sin garderob. Hon öppnade och gick in. Hon letade efter sina kläder som var starkare än vanligt tyg. Efter en stund hittade hon dem."Nu kommer de ångra att de någonsin gav sig på min familj", sa hon och log. * * * "Detta gjorde du bra Wallrick", sa Troumos. "Är du redo att bli en av de få Etiamer som blir Lamaner?""Så redo jag kan bli", sa han."Du kommer vrida dig i smärtor i några timmar.""Jag klarar mig, det gör jag alltid."Wallrick satte sig ner och Troumos närmade sig. Han lutade sig ner och bet Wallrick i halsen. Wallrick satt tyst och ansträngde sig för att inte skrika. Troumos torkade sig om munnen och sedan lade han Wallrick på soffan. Han var nöjd med sig själv."Välkommen till Laman samhället", sa han tyst. "Hoppas du överlever." * * * Jag vaknade av något sugande ljud. Jag reste mig försiktigt upp och gick fram till dörren. Jag böjde mig ner för att kolla i nyckelhålet. Jag var rädd att det skulle sitta en nyckel i den, men blev förvånad när det inte fanns någon. Jag såg Wallrick ligga i soffan. Han såg utslagen ut. Jag flyttade blicken lite och stelnade av skräck. Troumos hade en ung tjej i sin famn och munnen mot hennes hals. Jag tog handen för munnen för att inte skrika. Jag gick och lade mig igen.   Jag vakande till med ett ryck. Mardrömmen var fortfarande kvar i bakhuvudet. Det var ljust ute och jag reste mig upp. Jag orkade inte stå upp länge och satte mig ner i sängen igen. Dörren öppnades och Troumos kom in. Han bar på en bricka och jag såg att det fanns mat."Tänkte du kanske var lite hungrig", sa han medan jag stirrade på honom med misstro i ögonen. "Vi kanske har tillfångatagit dig men vi är inte barbarer. I alla fall inte jag, jag kan ju inte prata om de andra."Jag sa inget utan tog brickan från honom. Han log och gick ut igen. Det låstes med ett klickande ljud. Jag tog upp maten och luktade på den. Det luktade inte konstigt och jag högg in. Där fanns ett glas med något rött i. Jag luktade på det och märkte det var blod. Jag kom och tänka på tjejen Troumos hade druckit ur och ryste. Jag ställde i från mig glaset och rynkade på näsan. Jag åt upp det andra och ställde brickan vid dörren. Det var inte med lätthet men jag var tvungen. Jag vågade inte dricka blodet, eftersom jag inte visste om det kom från tjejen. Jag satt och lekte med händerna och undrade vad jag skulle göra. Jag hoppades att Luna var framme hos Valerie innan natten hade kommit. Dörren öppnades igen och en oväntad person kom in."Ruby", sa jag och backade närmare väggen. "Vad gör du här?""Shoppar lite, äter lite och är odödlig", sa hon, log och stängde dörren. Då lade jag märkte att hon hade röda ögon."Vem?""Wallrick. Jag tror han är min nu. Han är mycket bättre än Chriss, så du kan behålla honom. Och ditt monster till unge.""Hur visste du?""Du borde vara mest förvånad över att de andra inte har märkt det.""Men hur kunde du?""Jag fick gåvan med det bästa luktsinnet över hela världen. Jag gillade ju att nosa fram saker innan. Men du borde också bli förvånad att jag inte slitit halsen av dig än.""Jag är glad för det, ja.""Jag har bara varit Laman i ett dygn men är ganska kontrollerad. Men jag fick blod ganska fort så det går. Men jag kan göra det nu. Du stal ju ändå min pojkvän."Ruby närmade sig, mig hotfullt. Men jag var snabbare, jag tittade på henne och använde den lilla magin jag hade kvar för att hålla henne borta. Jag tittade på henne och hon började hålla sig för huvudet. Hon skrek av smärta."Hur gör du?" frågade hon mellan skrikandet. "Du har ju fått smaragder, du ska inte kunna använda magi.""Jag spydde upp dem", sa jag och log mot henne. "Jag har vilat sen igår, så nu har jag lite magi kvar. Och jag ödslar den på dig, vad tänkte jag på.""Snälla få det att sluta.""Lovar du att aldrig berättar om mitt barn eller hotar mig igen? Och kan du inte lova mig, så får jag tvinga dig.""Du kan inte tvinga vampyrer, ingen kan.""Jo, jag kan. Jag är häxa och vampyr.""Det vill jag se.""Se mig i ögonen och sen kan du se om jag ljuger."Ruby tittade mig i ögonen och hon förlorade kontakten med verkligheten, det fanns bara mina ögon. Jag kände igen blicken. Ingen kan titta bort under ett tvingande."Du kommer glömma det som hände precis", sa jag. "Du var bara inne och pratade skit om mig, med mig. Du kommer inte berätta om att jag kan tvinga vampyrer och du kommer inte berätta om mitt barn, för någon. Nu går du."Ruby nickade, sedan reste hon sig upp och gick. Jag lutade mig tillbaka och suckade. Jag lade händerna över magen och lät min lilla dotter massera dem."Hoppas de kommer och räddar mig snart", tänkte jag. "Jag klarar inte av mer."Jag kollade på min mage och såg att den hade växt under natten igen. * * * Valerie tog på sig kläderna hon hade hittat under natten. Sedan sprang hon till köket och tog mat till sig, Luna och Violet. Hon sprang upp igen och gav Luna och Violet deras mat. Sen började hon äta själv. Precis när hon hade ätit upp kom Lamien in genom dörren."Vi har samlat ihop truppen", sa han."Vad bra", sa Valerie. "Luna och Violet ska bara äta upp, så går vi.""Det kommer inte på fråga om att du följer med. Vi kan inte riskera dig.""Detta handlar om min familj. Jag kommer följa med oavsett vad du tycker. Samla alla, så kommer jag snart."Han nickade motvilligt och gick."Är ni klara?" frågade jag, Luna och Violet.De nickade och vi gick ner. De gick ut till truppen och hon ställde sig framför dem."Vi ska hitta Topaz", sa hon. "Det kan bli farligt för hon har blivit tagen av Lamaner. Lova mig att ni aldrig tvekar att döda dem. Följ efter mig så kommer vi dit. Nu springer vi."De började springa medan Luna och Violet var i täten."Nu kommer jag Topaz", tänkte hon. "Men jag är lite orolig för hur det kan sluta." * * * Dörren öppnades och Troumos kom in."Vad vill du?" viskade jag fram.Han sa inget utan tittade ner på brickan med det odruckna blodet."Var blodet inte till belåtenhet?" frågade han och tittade på mig."Jag vet ju inte om det kom från tjejen du sög på innan.""Och det skulle vara ett problem för att?"Jag sa inget utan vände mig bort. Han kom närmare och log."Du har aldrig druckit mänskligt blod", sa han."Jo, men inte så mänskligt", viskade jag."Jag har nog kvar blodet från i morse.""Vad menar du med det?""När en Laman dricker blodet från en människa, blir den så att säga mänsklig. Den har mänskligt blod i ungefär fyra timmar efter det."Jag sa inget och han rörde sig mot mig. Han satte sig ner bredvid mig. Jag flyttade mig lite, men han flyttade efter. Han skar ett snitt i sin handled med sin nagel. I en enda snabb rörelse tog han tag i mig och satte mig i sitt knä. Jag försökte slita mig loss men han höll mig i ett stenhårt grepp. Han satte den blodiga handleden mot min mun och jag försökte slita mig loss. Han tryckte handleden hårt mot min mun och jag kunde omöjligt få loss den. Blodet åkte nerför halsen. Blodet smakade mänskligt och inte metalliskt som Lamanblod kunde göra. Det smakade ändå annorlunda än blodet jag brukar få från blodpåsarna. Det smakade fräscht och nytt. Tillslut tog han bort handleden från min mun."Nu har du fått smaka lite äkta vara", sa han mot mitt hår och sedan kysste han det.Jag andades ljudligt nu och kände mig rädd. Troumos skrattade och försvann. Det rörde sig i magen och jag tog snabbt händerna framför. Jag kände mig genast bättre och lugnare."Vi kommer komma härifrån snart", sa jag. "Vi kommer förhoppningsvis hem innan kvällen."

Kapitel 4

2011-11-22 18:53
Kapitel 4 Solens strålar bildade en hinna av rött på mina ögonlock. Jag hörde fåglarna kvittra utanför och jag öppnade ögonen. Jag kollade mot Chriss, han sov fortfarande. Jag tänkte tillbaka på i natt, när han hade varit borta. Men när jag kollade nu skulle man kunna tro att han lagt där hela natten. Jag lutade mig på min hand och han vaknade. Han fladdrade med ögonen och tittade sedan på mig."God morgon", sa han och log."God morgon själv", sa jag och log också.Vi flyttade oss närmare varandra och jag lade mitt huvud på hans bröst."Var, var du i natt?" frågade jag honom."När då?" frågade han."Vid 03:30.""Då var jag ute och gick.""Varför var du ute mitt i natten?""Jag vaknade och kunde inte somna om.""Åh.""Du verkar lite spänd.""Jag hade en mardröm och vaknade när du var borta.""Okej. Vill du berätta om den?""Det finns inte så mycket att berätta. Men jag sprang i en skog och jag kände mig jagad. Sen dök det upp en kvinna som jag inte kände igen och så dök min farfars far och mormors mor upp. Sen dök det upp massa andra människor också. Kvinnan som jag inte kände igen började prata om att jag inte var säker, att någon var ute efter mig. Hon sa att jag skulle ta det lugnt med vad som växte i mig och min magi.""Vad kan hon ha menat med det?""Jag vet inte men det skrämde vettet ur mig."Vi lade en stund tysta."Ska vi gå upp?" frågade han.Jag nickade och reste mig upp. Chriss reste sig upp och gick fram till garderoben. Han letade fram en tröja och drog den på sig. Han kom till min sida och hjälpte mig upp. Jag lutade mig på honom och han hjälpte mig till badrummet. Han släppte mig och jag stängde dörren. Jag tog av mig min pyjamas och tog på mina mjukisbyxor och linnet jag hade igår. Jag borstade håret och gick ut till Chriss. Han tog min hand och vi gick ner. Vi gick förbi allrummet och in i köket. Mamma och pappa satt vid köksbordet och drack kaffe. Pappa drack vanligt svart kaffe med socker och mamma drack cappucino, det doftades. Jag gick fram till köksbänken och gjorde i ordning en kopp cappucino till mig själv. Jag tittade på Chriss och frågade om han ville ha i tanken. Han nickade långsamt. Jag gav honom min mugg och gjorde i ordning en ny till mig själv. Jag gick och satte mig vid bordet och trollade fram frukost till alla. Vi åt under tystnad och sedan tog jag allas saker och satte in sakerna i diskmaskinen. Jag ställde in sakerna och satte mig vid bordet igen."Ska du inte visa oss de speciella kläderna?" frågade jag honom."De är på ovanvåningen i rummet efter extrarummet bredvid ert rum", sa han."Kan vi se dem då?"Pappa nickade och vi reste oss upp. Vi gick upp och gick förbi dörren till vårt rum till vi kom till rummet längst in. Pappa öppnade dörren och vi gick in. Där fanns två soffor och vi satte oss ner. Pappa gick och drog bort ett förhänge och där fanns det 3 mannekängdockor. Jag drog efter andan när jag såg klänningarna. Mamma fick en gul klänning med blommönster i ett upp och ner vänt v och upp som ett v på bröstet. Jag reste mig upp och gick och kollade på baksidan. Det fanns band över hela baksidan i en lite guldaktig färg. Sen kollade jag på min klänning. Den var i en djupblå färg med en ljusare blå där mamma hade sitt blommönster. Uppe i kanten på klänningen fanns det 3 lager av ljusblått tyg, som hon i Barbie som ö prinsessan har. Den hade också band på baksidan som mammas har. De hade tre kvarts armar med ett tunt tyg av midnatts blå. Min klänning hade ett litet släpp och vid dockans hals hängde det en blå solfjäder. Pappa såg att jag tittade på solfjädern och lyfte på den. Jag drog efter andan när jag såg vad som fanns under. Under fanns det ett guldhalsband med en guldberlock med en topas i."Det var drottning Valeries mors halsband", sa han. "Hon gav det till mig innan hon dog. Hon sa att om jag någonsin fick en dotter skulle hon få det. Hon sa att jag skulle se det som ett tack för att jag vaktar hennes dotter.""Drottning Valeries mor måste ha varit speciell", sa jag."Det var hon. Du kommer få se hur hon såg ut när hon levde vi ska gå till målarsalen.""Det ska bli intressant.""Ta på er kläderna nu så ska vi gå. Vi vill inte komma försent."Pappa och Chriss lämnade mig och mamma ensamma. Mamma knäppte med fingrarna och hon hade klänningen på sig. Jag knäppte också med fingrarna och jag hade klänningen på mig. Jag kollade i spegeln och snurrade runt. Jag knäppte med fingrarna och banden åkte upp och överdelen åkte ner."Mamma kan du spänna korsetten?" frågade jag."Visst", sa hon och kom fram och drog åt. Jag tog tag i spegeln och mamma drog hårdare. Hon knöt och drog upp klänningen igen. Hon drog åt banden och knöt dem."Ska jag hjälpa dig med din?" frågade jag henne."Jag har redan fixat det med magi, men tack", sa hon och log.Hon tog halsbandet och knäppte det runt min hals. Det for en stöt genom min kropp när topasen nuddade min kropp. Mamma rörde vid mitt hår och jag kände hur det började dra i det. När det hade slutat att dra så kollade jag i spegeln och höjde på ögonbrynen. Hela mitt hår hade lockats och satts i en klämma där bak. Jag hade lite hår framme. Mamma hade trollat fram så hennes hår satt uppsatt i en bula med ett guld nät runt om. Hon hade två slingor på var sida som hängde fram. Hon hade även en liten gul hatt som hängde lite på sned. Den satt fast med klämmor. Jag kollade på dockan efter fler saker och såg ett par skor. De var ungefär 6 centimeter höga med stövelliknande drag. Jag tog på dem och knöt. Jag reste mig upp."Är du klar?" frågade jag."Bara när du är det", sa hon och log.Jag skrattade och vi gick ut. Mamma stannade mig."Stanna här tills jag är nere", sa hon."Varför?" frågade jag henne."När du är så här fin måste du göra en stor entré."Jag nickade och mamma gick ner. Jag hörde hur pappa drog efter andan när han såg mamma. Mamma tänkte nu till mig och jag gick ner. Jag tog ett fotsteg i taget och när jag var halvvägs hörde jag pappa och Chriss dra efter andan. Jag lyfte huvudet och såg på dem. Chriss hade fått på sig en typisk 1800-tals kostym i svart. Jag kom till slutet av trappan och han sträckte ut sin hand. Jag tog den och påmindes om olika filmer med 1800-tals karaktär. Jag kände mig som en prinsessa."Du är en prinsessa", sa Chriss till mig i mina tankar.Jag småskrattade och ställde mig bredvid honom."Då går vi då", sa pappa och tog mammas arm.Vi andra nickade och gick ut från vårt hus. Vi började springa och vi sprang till bakdörren till slottet. Pappa öppnade och vi gick in. Vi gick igenom två korridorer och stannade framför en dörr. Pappa öppnade den och framför oss fanns det en 10 meter lång korridor. Vi gick in och såg att där var en tavla per meter. Det fanns alla drottningar, den enda kungen och alla speciella personer. Bland annat min farfars far och min mormors mor. Vi kom fram till ännu en dörr och stannade."Kolla till vänster, så är drottning Valeries mor där", sa pappa och vände sig till vänster. Jag vände mig om och skrek. Pappa och Chriss höll för öronen men mamma kollade frågande på mig. Jag tystnade och tog mig för hjärtat. Kvinnan på tavlan var kvinnan i min dröm. Läpparna rörde på sig."Aldrig ensam", viskade läpparna. Jag stirrade stel av skräck på tavlan en stund innan någon fick kontakt med mig. Jag hörde mitt namn ropas men kunde inte svara. Det hördes som viskningar."Topaz", sa Chriss och skakade på mig. "Topaz vad är det?"Jag vaknade äntligen ur min trans och vände mig mot Chriss. Han tog upp handen och drog den under mitt öga. Först då märkte jag att jag grät. Jag slängde mig i Chriss armar och han lade sina runt mig. Jag snyftade tyst och efter ett par minuter lossade jag hans grepp."Vad hände?" frågade pappa och kollade oroligt på mig."Jag hade en mardröm i natt", sa jag. "Jag blev jagad och sedan försvann känslan. Jag stannade och sen dök drottning Valeries mor upp tillsammans med min farfars far och min mormors mor. Hon sa att jag inte var säker och att jag skulle skydda vad som växte inuti mig, min magi. Men då visste jag inte att det var drottning Valeries mor. Det var därför jag skrek.""Vad kan hon ha menat med det?""Jag vet inte pappa. Men vi kan gå in nu så vi kan bli klara.""Ja, ja visst."Pappa öppnade dörren och vi gick in. Vi kom in i ett stort kvadratiskt rum. En man kom fram till oss."Där är ni", sa han. "Var det er jag hörde skrika innan?""Det var jag", sa jag. "Jag är Topaz."Jag räckte fram handen och han tog den."Jag är Garson. Så det är du som är den speciella vampyrhäxan?""Det är jag.""Det ska bli ett nöje att måla av dig.""Tack."Han gick och hälsade på de andra och kom sedan fram till mig igen."Jag tänkte att jag skulle börja med tavlan där du och din familj är, sedan den med dig och din pojkvän och sist den med bara dig."Jag nickade."Jag skulle vilja att vi går till soffan där till höger. Så sätter du dig till höger och din mamma till vänster. Sen kommer din pappa stå bakom."Vi gick och satte oss och han började måla.   Han lade ner färgerna och penslarna. Jag kollade på klockan. Det hade bara tagit 2 timmar."Då var vi klara med familjebilden", sa han och slog ihop händerna. "Då kan ni ta och gå, så ska jag ta bilden med Topaz och Chriss."Mamma och pappa nickade och gick."Då skulle jag vilja att du sätter dig på stolen med Chriss som står bakom."Jag och Chriss gick till andra sidan av rummet och jag satte mig. Chriss ställde sig bakom och lade händerna på stolsryggen. Än en gång målade han.   Han kom fram till oss."Då ska vi ta den sista bilden nu, sedan är vi klara", sa han."Gå", tänkte jag till Chriss. Han nickade och gick ut. Garson gick till en annan del av rummet. Jag följde med honom och ställde mig framför honom."Jag vill att du ska stå mot mig med dina händer på klänningen", sa han. "Sedan ska du ha huvudet lite vänt, så du inte stirrar helt på mig."Jag ställde mig som han sa och hörde hur han började måla.   För sista gången den här dagen lade han ner penslarna för min skull. Han kom fram till mig."Det var ett nöje att måla av dig och din familj", sa han. "Vill du se dem?"Jag nickade och vi gick fram till tavlorna som nu stod på en rad. Jag drog efter andan. De var så vackra. De liknade alla på pricken."De är underbara", sa jag och försökte hålla tillbaka tårarna."Tackar", sa han. "De kommer komma upp i balsalen till balen imorgon. Du kan gå nu.""Tack och hej då."Han nickade och jag gick mot dörren. Jag öppnade den och gick ut. Chriss stängde dörren med en smäll. Jag ryckte till och vände mig om."Har du stått här ute i 2 timmar?" frågade jag."Jag bytade om först", sa han.Jag kollade på honom och insåg att han hade jeans, ett linne och en skjorta på sig."Då kan jag få byta om, så kan vi kanske åka in i staden sen", sa jag till honom och gick mot dörren. Han sprang efter mig och tog min hand. Vi gick tills vi kom ut sedan sprang vi. Vi sprang upp på vårt rum."Åh, just det", sa jag. "Jag kommer snart, jag ska bara hämta mina kläder i det andra rummet och lämna klänningen."Han nickade och jag försvann. Jag öppnade dörren och gick in. Jag använde magi för att få upp alla trådar och tog sedan av mig klänningen. Jag hängde upp den på dockan och tog sedan på mig det andra. Jag gick ut och stängde. Jag gick ner till mamma och pappa. Chriss kom efter 1 minut och ställde sig bredvid mig."Mamma, pappa", sa jag. "Kan vi få åka in i staden?""Visst", sa pappa. "Närmsta staden här ifrån är Moulins, tror jag. Det är en väldigt fin stad."Vi nickade och vände oss för att gå mot hallen. Dörrarna öppnades och två män kom in."Jag tror tyvärr det inte är möjligt att ni åker iväg någonstans idag", sa en man som kom bakom de andra. "Mitt namn är Dr. Matthew och jag skulle vilja att du följde med mig.""Varför?" frågade jag."Vi ska göra en undersökning.""Vad för undersökning?""Jag vill helst inte berätta här.""Jag följer med om du berättar för mina föräldrar senare.""Jag lovar."Han sträckte ut handen och jag tog den. De andra männen öppnade dörren och vi gick ut. Vi gick till huset framför vårt och de öppnade dörren. Vi gick uppför en stor trappa och sedan gick vi in i ett rum till höger. Han gestikulerade att jag skulle sätta mig i stolen framför hans skrivbord. Han satte sig i stolen."Miss Luané", sa han och knäppte ihop händerna. "Vi har hållit koll på dig sedan du kom hit igår, efter incidenten i måndags mellan dig och Chriss bror Wallrick."Jag blev helt paff."Hur kan ni veta det?" frågade jag och satte benen i kors."Drottning Valerie har en extra gåva utifrån de vanliga. Hon kan se in i framtiden. Så hon såg, hm, våldtäkten. Och efter din lilla tid här är vi blivit oroliga att du har blivit gravid.""Va?"Jag kunde inte fatta vad han sa, skulle jag vara gravid?"Jag skulle vilja göra en undersökning för att se om detta är sant. Har ni ätit mycket eller druckit mycket blod den senaste tiden? Eller känt dig mycket trött?""Jag har druckit väldigt mycket blod och blev väldigt utmattad efter ett anfall.""Mycket intressant. Skulle du vilja stiga in i omklädningsrummet och klä av dig och sedan lägga dig på rygg i operationssalen?"Jag nickade och gick dit han pekade. Jag tog av mig och sedan gick jag in och lade mig på bordet. Det kändes obehagligt och jag kände mig rädd. Dr. Matthew kom in. Han tog på sig operations kläder och tog fram en skalpell. Jag blev räddare, men han visste väl vad han gjorde. Han närmade sig min mage och jag skrek när han började skära. * * * Ett skrik ekade i området runt slottet. Chriss reste sig upp och lyssnade."Det är Topaz", tänkte han och nickade för sig själv. Han tog på sig skorna och sedan susade han till där han hörde Topaz skrik komma ifrån. Han öppnade dörren och sprang uppför trapporna till doktorns sal. Det stod 2 vakter på plats utanför."Vad är det som händer?" frågade Chriss de två vakterna utanför dörren."Hovets läkare rättar till det din bror ställt med", sa den ena."Vad har han gjort mot henne?""Han våldförde sig på henne. Läkaren tror att Topaz är gravid och kollar om det är möjligt."Varför skriker hon?""För han måste skära upp henne eftersom ultraljud inte fungerar så bra med vampyrer.""Jag kräver att få komma in.""Det går tyvärr inte. Dr. Matthew bad om inte bli störd.""Men jag är hennes väktare.""Tyvärr.""Ni måste släppa in mig.""Sätt er ner på bänken och vänta till det är klart."Chriss satte sig på bänken utanför med huvudet i händerna. Att höra Topaz skrik var ändlöst och efter en kvart slutade hon. En av vakterna gick in och efter en stund kom han ut med Dr. Matthew."Du ville prata med mig Mr. Anguis", sa han när han kom ut."Vad har du gjort med Topaz?” frågade Chriss och reste sig."Jag kollade om hon möjligt var gravid.""Var hon det då?"Det tog en stund innan han nickade."Vad gjorde du då?" frågade han."Jag var tvungen att låta den vara", sa han. "Den var för stor, hon hade bara skadats om vi skulle försökt ta ut den nu.""Växer en Etiam bebis så snabbt?""Om allt går som det ska så tar det mindre än en månad."Chriss satte sig ner med ett chockat uttryck."Kommer hon och klara det?" frågade han med händerna i ansiktet."De klarar sig alltid", sa Dr. Matthew."Men Topaz är ju hälften häxa.""Det är barnet med, men den är mer vampyr än häxa. Jag föreslår att vi inte berättar detta för den biologiska faren. Du kan väl gå och berätta för Topaz föräldrar.""Jag vill se henne först.""Hon vaknar upp om en kvart, så du hinner hämta hennes föräldrar."Chriss nickade och gick för att hämta Topaz föräldrar. Han sprang till deras hus och in i allrummet. Topaz föräldrar tittade på honom."Ni måste komma till doktorns hus.", sa han."Varför det, vad är det, Chriss?""Bara kom, doktorn berättar senare."De nickade och reste sig upp. De sprang till doktorns rum. Topaz föräldrar stoppades för att prata med doktorn. Vakterna följde med Chriss in där Topaz låg. Hon hade fortfarande inte vaknat. Han tog en stol och satte bredvid henne. Hennes ögonlock började fladdra. * * * Jag kände Chriss närvaro och öppnade ögonen. "Hur är det?" frågade Chriss."Jag känner mig lite yr", sa jag.Jag såg på honom att det var något som tyngde honom."Vad är det?" frågade jag.Han reste sig upp och satte ner händerna i fickorna."Hur kunde du inte berätta det?" utbrast han med ett sviket uttryck i ögonen."Vilket då?" frågade jag honom och reste mig upp."Du vet mycket väl vad jag pratar om.""Wallrick hotade med att döda mig så, hade du kunnat berätta det för mig om det var omvänt?"Han svarade inte och jag lade mig ner igen."Har du fått höra något från doktorn?" frågade han och vände sig mot mig."Jag har inte fått höra något. När han hörde mig skrika gav han mig lugnande.""Hur kunde du skrika då?""Han sa att värktabletter inte hade hjälpt så han gav mig bara lugnande. Men jag kommer inte ihåg att jag har skrikit.""Du låg och skrek i en kvart efter jag hade kommit.""Oj."Dr. Matthew kom in till oss. Chriss satte sig på stolen."Jag har något att berätta för dig", sa han."Vad är det, Dr. Matthew?" frågade jag."Jag har konstaterat att du har blivit gravid.""Vad gjorde du åt det?""Det enda kunde jag göra var att låta det vara, för barnet är för stort."            "Så du menar att jag har ett barn, som inte ens skulle vara där, växande inom mig?""Det verkar så hade jag försökt ta bort det hade du skadats."Jag satt tyst och tog in det han precis hade sagt."Hur lång tid tar det?" frågade jag med en klump i halsen."Normalt tar det mer eller mindre än månad."Jag nickade. Dr. Matthew lämnade rummet och mamma och pappa kom in. Mamma hade tårar i ögonen."Tycker du inte vi är för unga för att bli morföräldrar?" frågade pappa med en skämtsam blick. Jag nickade och log. Pappa sträckte sig efter mig och jag reste mig upp så han skulle kunna krama mig. Mamma satte sig ner bredvid mig i sängen."Jag trodde aldrig att det här skulle hända när du berättade i måndags", sa hon, nästan viskade. Jag kramade om henne och kände hennes salta tårar träffa mina armar. Dr. Matthew kom in igen."Du kan gå nu, men jag vill att du kommer till mig någon gång då ochdå, så vi kan kolla barnet", sa han och gick. Chriss och pappa gick och mamma tog mina kläder som lade på stolen. Hon hjälpte mig upp och jag tog av mig sjukhuskläderna. Jag tog på mig mina kläder och sedan gick vi ut. Vi började alla springa till vårt hus."Om ni fortfarande ska till staden, så kan ni handla maskerad kläder", sa han medan han öppnade dörren."Varför det?" frågade jag."Därför det är en maskeradbal på grund av halloween.""Vad kul. Vill ni följa med?"Pappa kollade på mamma och hon nickade."Varför inte?" sa hon.Vi sprang in och tog våra saker. Jag tog med mig min mobil och tog på mig en jacka. Vi samlades i allrummet och pappa ringde till bilen."Hoppas det går bra att limosinen kommer?" sa han när han hade lagt på.Alla nickade."Vi får springa till utkanten av skogen för att komma till limosinen."Vi nickade igen och sprang. Husen svischade förbi och sedan kom skogen. Pappa stannade framför den svarta limosinen. Han öppnade dörren och vi gick in. Pappa kom sist in och stängde dörren."In till staden", sa han till chauffören. Chauförren nickade och började köra."Varför har drottning Valerie en limousin, jag menar det väcker mycket uppmärksamhet, ju?" frågade jag."Hon åker nästan aldrig ifrån slottet in till staden", sa pappa. "Hon åker mest in till Paris och då är det inte lika konstigt."Jag nickade. Vi åkte en kvart till sedan stannade vi i utkanten av staden. Pappa sa till chauffören att han skulle hämta oss vid fem. Pappa tog med oss till en maskeradbutik. Jag prövade 3 olika innan jag bestämde mig för att ta en grekisk gudinna klädsel. Den var vit med axelband och ett guldigt band snurrat ett par varv runt midjan. Den hade guldringar vid bandens slut. Vi köpte en vit och guldig mask till som sattes fast med band. Sedan när alla hade hittat maskeradkläder gick vi till en skoaffär. Jag köpte ett par guldiga högklackade skor med band och en liten ros på var sida. Mamma köpte också ett par skor. Sedan gick vi till ett café. * * * Gatlampornas ljus reflekterades i hennes skor. Det burrade i hennes ficka och hon tog upp telefonen."Det är Ruby", sa hon. Det knastrade i andra änden. "Hallå? Är det någon där?"Hon stängde ner telefonen och lade ner den i fickan. Hon var tvungen att stanna för att få ner den i de tajta läderbyxorna. Hon hörde något röra sig och kollade bakom sig. Hon skakade på huvudet och började gå igen. Hon hörde någon springa och sedan blev allt svart.   Wallrick sprang det fortaste han kunde till gömstället där Troumos bodde. Han satte ner Ruby på en stol och bakband hennes händer. Han sprang och hämtade Troumos och hans partner, Moira. De ställde sig i ett hörn och Wallrick klappade på Rubys ansikte. Hon vakande till och kollade på dem."Vilka är ni och vad i helvete gör jag här?" skrek hon ut."Du vet mycket väl vem jag är", sa Wallrick och klev ut ur skuggorna."Just det du är Chriss äldre bror.""Just det. Detta är Troumos och hans partner Moira. Vi vet alla att du inte är så väl vän med Topaz.""Den idioten. Hon snodde min pojkvän.""Nu är det så här att vi är en grupp som har lite ouppklarade affärer med Topaz. Du kan komma med men det finns en hake.""Och vad är det för hake, då? Att jag ska bli ihop med dig? Jag har alltid gillat dig bäst.""Försök inte, men tack för smickret. Men haken är att du måste bli en Laman.""Vad är det?""Det är en människa som förvandlats till en vampyr.""Åh, håller du på med sådant?""Är du med på det?""Ska vi se, bli oemotståndligt snygg, snabb och massa andra saker. Jag är med.""Perfekt.""När kan vi börja?""Precis nu."Wallrick gick fram med en stol och satte sig ner bredvid henne. Han satte sina läppar mot hennes hals och bet. Hon började skrika först sedan avtog det. Han sprutade in sitt gift i hennes hals och stängde igen hålen."Bra gjort, Wallrick", sa Troumos och klappade händerna. "Bara ett par steg kvar. * * * Vi steg in i limosinen och stängde dörren. Vi hade precis ätit klart på caféet vid fem. Jag kollade i min påse med mina saker."Mamma?" frågade jag."Ja, vad är det gumman?" frågade hon och tittade på mig."Tror du jag kan gå på de här utan att skada mig själv eller bebisen?""Det är lugnt, gumman. Du får bara ta det försiktigt."Limosinen stannade och vi hoppade ut. Pappa tackade chaufförren och han försvann. Vi sprang in i skogen och till vårt hus. Jag sprang upp och hängde upp min klänning så den inte skulle bli skrynklig. Chriss hängde upp sin också. Han hade valt en kostym som samtidigt var något, men samtidigt inte. Det var svarta byxor med guldkant, en vit skjorta och en svart, vit, guldig mask. Jag gick och lade mig ner i sängen och stängde ögonen. Allt shoppande hade gjort mig helt färdig."Jag kallar på dig när det är mat", sa han innan han gick. Jag kände hur jag sakta sjönk in i drömmarnas värld. * * * Jag var tillbaka i skogen, men den här gången sprang jag inte. Skogen var ljusare och gladare men jag visste att jag var i samma. Drottning Valeries mor dök upp igen och den här gången kände jag igen henne. Min mormors mor och farfars far fanns också där igen tillsammans med de andra ansiktena. Drottning Valeries mor kom fram till mig och tog tag om mina armar."Topaz, du måste vara försiktig", sa hon. "Du får inte gå ut ensam, då är du i stor fara.""Vem ska jag akta mig för?" frågade jag henne."Alla som du inte träffat. De kan lura dig."Jag stod still och hon gick fram till en liten damm. Jag gick fram till henne och kollade dit hon kollade. Jag drog efter andan och det kändes som jag inte kunde ta bort ögonen från bilderna som visades upp. Nere i dammen visades upp bilder från forntiden och framtiden. Alla bilder rörde sig snabbt så att man inte kunde se vad de flesta föreställde. Men ett par bilder etsade sig fast i mitt hjärta och min hjärna. En bild var på mig, Chriss och ett barn som gungar. Chriss ger fart till mig och barnet. Jag tog handen för magen och log. En annan bild var att jag, mamma och pappa som satt vid elden i vårt förra hus och firade jul. Jag tittade på drottning Valeries mor. Hon tittade på mig med."Vad heter du?" frågade jag."Har inte din pappa berättat det?" frågade hon och log."Nej, det har han inte.""Jag heter Lucima, som är ditt mellannamn.""Åh. Är det något mer du känner till som pappa inte har berättar?""Nej, inte vad jag kan komma på nu."Det lät som hon ljög, men jag vill inte pressa henne. Jag kollade ner i dammen igen och sedan på drottning Lucima."Vad är detta för något?" frågade jag och pekade på dammen."Det är din minnesdamm", sa hon. "Där i samlas allting som har hänt och som kommer att hända i framtiden. Som bilden med ditt barn.""Varför sa du inte vilket kön det var?""För jag visste inte om du ville veta.""Det vill jag.""Nåväl. Kolla ner i dammen och ditt svar ska visas."Jag kollade ner i dammen igen. Bilden som visades i dammen var underbar. Det var jag, min familj, Chriss och barnet. Barnet satt i mitt knä och vi vände oss om mot mig. Då såg jag den gulligaste ungen i hela världen. Hon hade på sig en vit klänning med rosmönster, ett skärp med rosett, en par silvriga tights och ett par silvriga skor. Hon hade midjelångt hår med babylockar i. Jag flyttade mig från bilden och tog mig för magen. Jag skulle få en dotter, en dotter. Drottning Lucima tog tag om min axel. Jag vände mig mot henne."Tack för att du visade mig det", sa jag och kramade henne."Det var så lite så", sa hon. "Men jag måste berätta en sak.""Vadå?""Det kommer..."Hon hann inte avsluta meningen för allt försvann och jag låg i sängen igen. Chriss satt vid min sida."Det är dags att vakna", sa han. "Det är middag."Jag nickade och reste mig upp. Chriss hjälpte mig ner och in i köket. Jag satte mig ner och började ta upp mat. Mamma hade gjort pannkakor. Pappa och Chriss satte sig ner och mamma tog fram sylten och sockret. Jag veck upp pannkakan och tog sylt på. Jag rullade den och började äta. De andra tog upp och började äta de med. Vi satt under tystnad en stund innan pappa harklade sig."Kom ihåg att du ska träffa drottning Valerie imorgon", sa pappa och tog en tugga. Jag nickade."Jag träffade drottning Lucima innan", sa jag. Mamma och pappa tappade besticken och tittade på mig."När och var?" frågade pappa."Hon kom till min dröm igen.""Hur vet du vad hon heter?""Hon berättade det och jag frågade om hon visste något mer som ni inte berättat. Men hon sa nej, men hon såg lite osäker ut. Något ni vill berätta?""Drottning Lucima hade rätt. Det finns inget mer att berätta."Jag letade igenom deras tankar men de stängde mig ute. Jag suckade och åt upp min tredje pannkaka. Jag reste mig upp och satte mina saker i diskmaskinen."Tack för maten", sa jag och gick in i allrummet. Jag satte på teven och bläddrade bland kanalerna. Jag hörde hur de rörde sig i köket och sedan fotsteg mot soffan. Chriss satte sig ner bredvid mig och lade sin arm om mig."Jag kan inte fatta att de ljuger för mig", sa jag och lutade mitt huvud mot hans axel. "Jag vet att det är något.""Det kommer säkert snart fram", sa han och kramade mig. "De kanske inte är redo att berätta om det än.""Du kanske har rätt.""Du vet att jag har rätt."Jag nickade och fortsatte att bläddra. Efter en stund gav jag upp och lät det vara på en filmkanal. Det var en engelsk film med fransk text. Jag tittade utan att egentligen titta. Mamma och pappa kom och satte sig i den andra soffan. Mamma ställde fram en skål med blandgodis och vi tittade på filmen tillsammans.   Filmen slutade och jag reste mig upp. Jag gick fram till mamma och pappa och pussade dem på kinderna. Chriss reste sig upp och följde mig upp. Vi gick in i vårt rum. Jag gick in i badrummet och bytte om till pyjamasen. Jag satte upp håret i en hästsvans. Jag ställde mig framför spegeln och tog upp linnet. Jag tog händerna för magen och väntade. Efter en liten stund kände jag ett tryck mot min mage. Jag drog efter andan och drog tillbaka händerna från magen. Jag satte tillbaka händerna. Det började röra sig mer och jag njöt av stunden. Jag hörde dörren öppnades och Chriss lade sina händer runt mig. Han lade sina händer över min mage och kände. Min dotter fortsatte att sparka. Jag hörde hur Chriss skrattade tyst mot mitt öra. Jag kollade ner på min mage och såg att den hade växt lite sedan vi kommit till Frankrike. Chriss kysste mitt öra och lämnade mig igen. Jag drog ner linnet och gick fram till vasken. Jag borstade tänderna och stänkte vatten i mitt ansikte. Jag gick ut och lade mig i sängen. Chriss gick in i badrummet. Jag tog över täcket och släckte min lampa. Chriss kom ut och lade sig bredvid mig. Han lade sig på rygg och jag lade mitt huvud på hans bröstkorg. Vi stirrade upp i taket en stund."Vad tror du det blir för något?" frågade han."Det blir en flicka", sa jag säkert."Hur vet du det då?""Drottning Lucima visade mig det.""Hur?""Hon visade min minnesdamm. Där allt som har hänt och det som kommer hända för mig. Hon frågade mig om jag ville veta och det ville jag.""Åh. Vad ska hon heta då?""Jag har inte hunnit tänka på det. Men jag tror hon ska heta Luna.""Luna?""Ja. Jag har alltid känt mig dragen till månen. Eller så ska hon heta Lorem.""Jag gillar det.""Det är bra. Vi får se vad det blir.""Ja, det får vi. God natt min skatt.""God natt."Jag blundade och somnade. * * * Lamien och Malefica satt kvar i allrummet efter Topaz och Chriss hade gått och lagt sig."Tycker du att vi ska berätta för henne?""Nej, inte än. Vi kan ta det efter balen eller i slutet av veckan.""Hon misstänker ju något. Hon kommer gräva till hon får reda på det.""Okej, vi kanske kan berätta det imorgon när hon är hos drottning Valerie. Hon behöver också höra det.""Menar du att du inte har berättat för henne?""Det har inte funnits tillfälle.""Du har haft hela 15 år på dig.""Men hon har haft mycket sedan hennes mamma dog.""Har du tänkt på att hon kanske hade blivit stakare av att veta att hon inte är ensam?""Jag har inte haft tillfälle bara.""Då måste du berätta det i morgon.""Det ska jag. Ska vi gå och lägga oss?""Visst."Malefica reste sig upp och de gick upp. * * * "Topaz", viskade Chriss i mitt öra."Mm", sa jag och sträckte på mig."Kolla."Han pekade ner på min mage och jag kollade. Då såg jag att magen hade växt ungefär 2 cm sedan igår. Men det var inte det han hade menat, utan det var att min mage rörde på sig. Som ett par händer rörde sig under mitt skin."Hon måste ha växt", sa jag."I så fall ganska mycket", sa han."Inte så mycket, men hon har växt."Jag tog handen på magen och kände. Det fortsatte och röra sig."Hur mycket är klockan?" frågade jag."Hon är 8:45", sa han. "Vi kanske ska gå upp, så du kan bli klar för att träffa drottning Valerie.""Just det. Ja vi får väl gå upp."Vi reste oss upp och gick ner. Mamma och pappa satt i allrummet och såg på tv."God morgon", sa jag."God morgon", sa de.Chriss försvann och det började slamra i köket. Efter en stund kom han med frukost till mig och han."Tack", viskade jag.Han satte sig ner bredvid mig och vi åt. Mamma och pappa tittade på nyheterna. När de var slut vände pappa sig åt mig."Topaz", sa han. "Jag kommer följa med dig till drottning Valerie idag.""Okej", sa jag och nickade. "Måste vi vara klädda på ett speciellt sätt, eller?""Du kan ta på dig, din turkosa klänning som du fick i våras.""Tur att jag packade ner den då."Pappa nickade."När du har ätit upp, går du och klär på dig och sedan går vi."Jag nickade och åt upp. Jag tog Chriss tallrik och gick och satte det i diskmaskinen. Jag sprang upp på rummet och letade upp min turkosa klänning. Den har inga band och går ner till knäna. Jag har ett svart knytbälte med silvriga detaljer som blommor. Jag tog det på mig och de guldiga skorna jag hade köpt igår. Jag rörde vid håret och viskade några magiska ord. Jag kände hur började röra sig. Efter en stund tittade jag mig i spegeln. Allt hår hade dragits tillbaka i en flätad knut. Jag kollade mig i spegeln och gick sedan till sängen. Jag plockade fram telefonen och slog Amis nummer. Hon svarade efter 2 signaler."Hej, det är Ami", sa hon."Hej, det är Topaz", sa jag."Men hej. Hur kan det vara att du ringer?""Jag har en sak att berätta.""Och vad är det då? Har du och Chriss gjort det?""Nej. Men det har typ med det och göra.""Hur menar du?"Jag tystnade och väntade en stund. Jag samlade mod och öppnade munnen."Ja..., Jag är gravid", sa jag. Det var alldeles tyst. "Ami?""Hur i hela friden kan du vara gravid?""Wall...""Är det den idioten som har gjort dig gravid?""Ja.""Hade jag inte varit flera mil ifrån honom hade jag strypt honom just nu. Och hade jag inte flera mil från dig hade jag kramat dig. Men har de inte gjort något åt den?""De har inte gjort åt henne. För hon är för stor. Både hon och jag hade skadats.""Det verkar som du är säker på vad det är.""Ja, det är jag.""Vad ska hon heta?""Jag har lite olika namnförslag.""Vilka är det då?""Jag tänkte lite på Luna. Men sedan kom jag på Lorem, Arizona eller Fall.""Jag gillar Arizona och Fall. De är lite speciella.""Det är du med.""Haha. Men när hon kommer ta Fall eller Arizona. På tal om det, när kommer hon? Jag menar hon är inte normal precis.""Hon kommer om en månad, mindre kanske.""Så snart. De har ju inte synts på dig.""Min mage har växt 2 cm sedan igår och den kommer säkert växa 2 cm till i natt.""Kanske. Men jag måste gå.""Ja, jag med. Vi syns nästa vecka, hej då.""Ja, hej då." Jag lade på och lade telefonen på sängen. Jag reste mig upp och gick ner. Pappa stod och väntade. Han öppnade dörren och vi sprang till dörren vi hade använt igår. Vi gick genom korridoren igen och gick förbi dörren som leder till ateljén. Vi gick igenom en stor hall, som jag tror är hallen som ska användas ikväll. Vi gick förbi ett stort valv och jag kollade in. Där fanns massa halloween saker och gardinerna var fördragna. Pappa drog i mig och gick igen. Vi gick in i en korridor igen och efter ungefär halva stannade pappa. Pappa öppnade dörren och vi kom in i ett litet kontor. Pappa släppte min hand och gick fram till damen som satt där. Han viskade något henne och hon nickade. Pappa kom fram till mig igen och tog min hand. Vi gick fram till dörren och de 2 vakterna som stod där öppnade. Vi kom in i stor sal med fönster på båda sidorna. Det hängde mörklila gardiner längs med sidorna. Det stod en tron längst bort i rummet, men drottning Valerie satt inte i den. Hon stod vid ett av fönsterna och diskuterade något med en man. Mannen bugade och gick sedan. Drottning Valerie vände sig mot mig och pappa. Pappa bugade sig och jag nigde. Drottning Valerie kom fram till oss och tog pappas hand. De skakade och då hände något. Drottning Valerie fick något tomt i blicken och sedan försvann det och hon skakade på huvudet. Hon tittade på pappa och vände sig sedan mot mig."Du måste vara Topaz", sa hon och sträckte fram sin hand. Jag tog den."Ja, ers höghet. Det är jag", sa jag."Åh, snälla, kalla mig Valerie.""Okej."Drottning Valerie vände sig mot pappa igen."Det verkar som du har något att berätta", sa hon och började gå mot tronen. Hon satte sig ner och nickade fram oss. Jag trollade fram varsin stol till mig och pappa och satte mig. Pappa stod fortfarande."Det stämmer Valerie", sa han. "Både för dig och Topaz.""Vad är det?""Lova mig först att ni inte börjar skrika på mig.""Vi lovar", sa vi samtidigt.Pappa suckade och började gå runt."Det är så här att...", började han. "Innan jag träffade din mamma Topaz, träffade jag Valeries mamma. Det var 1920 och jag hade precis fyllt 100 år. Jag visste inte från början att drottning Lucima var drottning. Hon berättade det inte förens hon väntade Valerie.""Vart vill du komma?" frågade jag, fast jag visste vad han skulle säga."Vad jag försöker säga är att drottning Valerie är din halvsyster", sa han och tittade på oss. Jag tittade på drottning Valerie och hon tittade tillbaka. Nu såg jag några av pappas drag i henne. Jag såg också att hon inte hade hört detta innan.

Kapitel 3

2011-10-30 15:04
Kapitel 3 Chriss tittade ner på Topaz."Gud, vad hon är söt", tänkte han. Han smekte hennes hår och lät hennes bruna lockar åka igenom hans fingrar. Han kollade på klockan. Han lyfte försiktigt upp Topaz huvud och lade det på hennes kudde. Han reste sig upp och hoppade ut från fönstret. Han landade på båda fötterna, som en katt. Chriss tittade upp mot Topaz fönster igen och sedan sprang han hem. Hans hem tornade upp sig större och större ju närmare han kom. Han gick in och smög sig in i hallen. Sen när han skulle upp till sitt rum blev han stoppad."Var har du varit i natt?" frågade Chriss föräldrar, Crystal och Lacer."Jag har varit och vaktat Topaz", sa han och lutade sig på dörrkarmen. "Det är mitt jobb.""Jo, jag vet", sa hans far. "Men du kunde i alla fall berättat att du skulle till Topaz hus. Berättade du att du är en Etiam?""Ja, det gjorde jag.""Hur tog hon det?""Hon blev chockad såklart.""Och hovet?""Får hon fråga mig om. Jag kan inte fråga för hon har inte berättat det än.""Det är bra. Du kan gå."Chriss ryckte på axlarna och sprang till sitt rum. Han tog på sig ett par svarta jeans, ett vitt linne och en svart rutig skjorta. Han kammade till håret sedan gick han till fönstret. Han öppnade, hoppade ner och sprang mot Topaz hus. Han stannade i skogen bakom deras hus och gick till framsidan. Han knackade på dörren och Malefica öppnade."God morgon, Chriss", sa hon. "Topaz är inte uppe än.""Jag vet, men jag måste prata med dig", sa Chriss."Okej, kom in."Han gick in och satte sig på en av stolarna vid matbordet."Vad ville du prata om?" frågade Malefica."Du vet att jag är Topaz väktare?" sa han."Ja, det gör jag. Lamien ringde igår och berättade.""Och hon vet att ni ska till hovet nästa vecka?""Ja, det gör hon.""Kan du försöka få henne att fråga om jag vill med?""Chriss, jag tror att hon kommer fråga idag.""Tror du?""Hon är min dotter och hon är väldigt mycket som en öppen bok. Hon kommer fråga innan ikväll.""Då får jag vänta då.""Det tycker jag att du ska göra."De tystande. Efter en kvart hörde man ljud från ovanvåningen. Efter en stund kom Topaz ner. * * * "God morgon", sa mamma när jag kom in.Jag stannade när jag såg att Chriss satt i köket."Jag trodde du hade stuckit", sa jag och satte mig bredvid honom."Jag försvann under ungefär fem minuter", sa han och flinade."Jaha. Men vad pratade ni om då?""Vi pratade om er resa till hovet.""På tal om den, tror du att du kan följa med?""Det tror jag vi kan fixa.""Så bra."Jag såg att mamma log och blinkade mot Chriss. Jag reste mig upp och plockade fram min frukost, fil med flingor. Jag satte mig vid bordet och åt. Jag såg att Chriss tittade på mig."Vad?" frågade jag och sökte i hans tankar. Jag suckade och svarade på hans tanke. "Jag dricker en blodpåse varje kväll men annars äter jag vanlig mat.""Jaha", sa han bara. Han tänkte en tanke till och jag skakade på huvudet."Det kan vi prata om sen", sa jag. Han nickade och väntade på att jag skulle äta klart. Jag åt upp det sista och gick sedan och satte skålen i diskmaskinen."Är du klar?" frågade Chriss."Visst", sa jag. Vi gick ut i hallen och jag tog på mig mina ytterkläder. Mamma kom ut och ställde sig i dörrkarmen. Jag pussade henne på kinden och Chriss öppnade dörren. Vi gick ut och gick till baksidan. Jag tog hans hand och vi började springa. Helt plötsligt fick jag känslan av att någon följde efter oss. Jag tittade snabbt bak men såg som vanligt inget. Jag tittade fram igen och sprang fortare. Helt plötsligt stannade Chriss och satte handen framför min mage. Jag hann precis stanna innan jag fick hans hand i min mage."Varför stannar vi?" frågade jag och tittade oförstående på honom. Han sa inget utan tittade mot träden. Då såg jag något röra sig. Det rörde sig först höger, sedan vänster sedan försvann det. Då kände jag någon ta tag i min arm. Den snurrade runt mig så min arm lade runt min kropp. Jag lyfte upp dennes arm och tog fram huggtänderna. Jag bet och hörde ett fruktansvärt skrik. Personen släppte mig och jag sprang till Chriss. Han tog sina armar runt om mig och jag mina om honom."Vad vill du, Wallrick?" frågade Chriss. Wallrick skakade om sin arm och kollade där mina huggtänder hade lämnat spår."Veta hur i helvete hon kan springa snabbt", sa han och tittade ursinnigt på oss."Hon är vampyr", sa Chriss."Men hon doftar ju inte.""Nej, men det gör inte vi i heller, eller hur?""Men hon kan inte vara vampyr. Hon visar ju inte på något sätt att hon är en vampyr.""Men vad vill du egentligen?""Jag vill prata med dig om en sak.""Det kan vänta till jag kommer hem.""Men jag vill ta det nu.""Synd om dig då."Vi vände oss om och började springa. Då tar Wallrick tag om mina händer och drar mig mot sig. Han höll mig hårt mot sitt bröst."Släpp mig Wallrick, eller vill du ha ett bitmärke till?" frågade jag hotfullt. Jag kände min magi växte sig starkare ju längre han höll i mig."Inte förens Chriss stannar och pratar med mig", viskade han i mitt öra."Chriss står där borta och väntar på att du ska släppa mig."Wallrick tätnade sitt grepp om mig."Wallrick jag varnar dig om du inte släpper mig snart kommer du ångra det", sa jag."Varför ska jag vara rädd för dig?""Jag skulle släppt henne nu om jag var du", sa Chriss.Jag kände hur magin bara väntade på att släppas ut."Du bad om det Wallrick", sa jag och lät magin släppas fri. Jag kände Wallricks grepp lossna om mig och jag hörde dunsen när han åkte in i trädet bakom oss. Jag sprang till Chriss och sedan sprang vi till skolan. Jag hörde hur han skakade på huvudet och satte av efter oss. Jag började springa fortare och Chriss följde mitt exempel. Vi stannade framför parkeringen och kollade efter människor. Vi såg inga och gick snabbt mot ingången. Wallrick tog tag i min arm men jag drog den ur hans grepp. Hans naglar gjorde två streck och jag såg blodet komma fram. Jag tog handen över såret och vände mig mot honom. Vampyrinstinkten blossade upp inom mig och jag väste. Det var inte ofta vampyrinstinkten blossade upp, det hände bara när jag kände mig hotad eller jättearg. Senaste gången var när vårt hus blev attackerat av Lamaner. Jag ställde mig i stridsposition och Wallrick gjorde likadant. Jag hörde det välbekanta knacket när min hud blev hård som sten. Det stack till i ögonen och sedan försvann det. Jag såg att Wallrick fick stora ögon men han skakade på huvudet och ställde sig i ställningen igen. Jag morrade när jag såg att Chriss var på väg att attackera."Stanna Chriss", väste jag fram. "Detta är en sak mellan mig och Wallrick."Chriss backade och skakade på huvudet. Han såg uppgiven ut. Jag vände tillbaka huvudet mot Wallrick och morrade igen. Jag gjorde första mot attacken och han hann inte med. Han fick ett slag i bröstet och vinglade bak. Han gjorde ett snabbt utfall mot min arm, men jag flyttade mig. Vi höll på så här till Wallrick lade på marken ungefär 5 minuter senare. Vi hade båda stridmärken efter varandra och jag visste att det skulle bli många fula ärr. Jag kollade på mina armar och såg att ärren redan bildades. Jag höjde på ögonbrynet och såg att Chriss komma emot mig. Jag vände mig mot honom och visade ärren."Det var konstigt", sa han och höjde på ögonbrynen. "Det brukar ta flera timmar innan ärrbildningen börjar.""Ja, det är verkligen konstigt", sa jag och tittade på honom. "Chriss?""Ja, vad är det?""Innan striden hände det något konstigt med mig?""Dina ögon blev glödande röda och då menar jag riktigt röda.""Vad kan de bero på tror du?""Jag vet in... Topaz!"Jag hörde han skrika Topaz sedan såg jag hur himmeln kom längre bort från mig och världen blev svart. * * * Chriss skrik trängde igenom hans medvetande. Wallrick hörde att Chriss tog Topaz och försvann med henne. Han satte sig upp och kollade på sina sår. Han visste precis som alla andra vampyrer att de aldrig skulle försvinna. Det kommer att bli många fula ärr.”Det finns många hemligheter med henne”, tänkte han. ”Hon och brorsan ska få ångra detta det sätter jag mitt ord på.””Lovar du verkligen det?” sa en röst från skuggorna, framför honom dök en man upp.”Det kan du ge dig på.”Wallrick reste sig upp och doften slog emot honom. Doften av Lamaner.”Vem är du egentligen?””Mitt namn är Troumos, Laman av andre graden. Jag är här för jag har lite ouppklarade affärer med miss Luané, precis som du.””Av andre graden sa du?””Precis.””Det är en hög grad inom Laman samhället.””Det är precis under vår kung.””Det är ett bra yrke.””Det kan man säga."”Jag har alltid tyckt att vampyr samhället ska styras utav en man.””Det är därför Laman samhället styrs av en man. Du är välkommen att vara vår spion.””Vem ska jag spionera på?””Miss Luané, såklart.””Det kan jag göra.””Det är bra. Om du klarar uppdraget kan du bli en i Laman samhället.””Det låter väldigt lockande herr Troumos. Jag antar uppdraget.””Utmärkt val, Wallrick. Utmärkt val.”Troumos satte handen för munnen. Wallrick hörde svingade ljud. Troumos tog bort handen och satte tummen framför Wallricks panna. Han satte tummen mitt i Wallricks panna och Wallrick skrek till. Troumos försvann och Wallrick blev ensam.”Nu kommer hon få betala räntan”, tänkte han och skrattade för sig själv. Han kollade mot skolan och gick dit. * * * Jag vaknade min säng och kollade runt. Jag såg inget för mina ögon var helt dimmiga. Jag var på väg att resa mig upp när en hand tryckte ner mig igen.”Du måste ligga ner”, sa mammas röst, men det var inte hon som hade tryckt ner mig. Min syn blev klar och jag såg Chriss sitta på en stol vid min säng och mamma stod vid stolssitsen.”Vad hände?” frågade jag dem.”På den frågan svarar jag med en annan fråga, vad kommer du ihåg?””Jag kommer ihåg att jag stred med Wallrick, men sedan är allt svart.””Det är i princip vad som hände. Efter du hade vunnit striden med Wallrick, så pratade vi och då svimmade du bara.””Vilken strid?” frågade mamma.”Min bror Wallrick och Topaz slogs”, sa Chriss. Mamma tittade på mig och då såg hon nog mina stridsärr. Hon granskade min kropp från topp till tå och stannade vid mina ögon. Hon tog handen för munnen.”Vad är det mamma?” frågade jag och tittade oroligt på henne.”Dina ögon”, sa hon förskräckt.”Är de fortfarande röda?” frågade jag dem båda.Båda två nickade. Jag var på väg att resa mig upp igen men Chriss tryckte ner mig igen. När jag var på väg att protestera, tittade han på mig med en blick som sa att jag skulle vara tyst. Mamma gick in i badrummet och hämtade en fickspegel. Hon gav den till mig och jag öppnade den. Jag skrek i en oktav så hög att bara vampyrer kan höra. Jag såg på Chriss att han hörde den för han höll för öronen.”Hur fick du dem?” frågade mamma.”Jag vet inte mamma”, sa jag. ”När jag skulle börja striden med Wallrick kom min vampyrinstinkt och då stack det till i ögonen. Precis som förra gången min vampyrinstinkt kom. Men då försvann det röda efter tio minuter efter striden var klar. Hur lång tid har det gått nu?””Sedan du svimmade har det gått en timme.””Har jag varit borta så länge?””Japp.”Jag suckade och tittade upp i taket. Jag hörde mamma lämna rummet. Jag kände något putta mig mot väggen. Jag såg att det var Chriss hand och jag flyttade mig närmare väggen. Chriss lade sig ner bredvid mig. Han lyfte mitt huvud och lade sin arm under. Jag kröp så nära honom jag kunde och drog in hans doft. Han vände sig så vi lade med huvudet mot varandra. Han flyttade huvudet närmare mig och kysste mig.”Kanske det här hjälper”, sa han.”Eller så gör det, det värre”, sa jag och log.”Kanske.”Vi fortsatte att kyssas och jag förstod varför mamma hade lämnat rummet. Hon känner på sig saker."Ska vi inte gå till skolan?" frågade jag."Du kommer inte orka. Du är fortfarande helt utmattad", sa han."Jag orkar och dessutom så är det sista gången jag ser Ami innan höstlovet.""Jag ringde och bad henne komma hit. Hon kommer i eftermiddag med Drew. Och jag tycker du ska berätta då.""Vad?""Spela inte dum Topaz. Du vet vad jag menar.""Okej då. Men tänk så blir hon rädd och försvinner från mig.""Jag tror hon kommer ta det lugnt.""Kanske.""Oroa dig inte."Han tog handen och vände upp mitt huvud mot honom. Han kysste mig och jag njöt. Men känslan av att han ville dölja något för mig försvann inte. Det knackade på dörren och Chriss flög upp för att öppna dörren. Jag försökte sätta mig upp men trillade ner igen. Jag hade ingen styrka. Chriss öppnade och Ami och Drew gick in. Jag vinkade och Ami och Drew tog varsin stol och satte sig vid min säng. Chriss stängde dörren och gick till mig igen. Han hjälpte mig upp i sittande ställning. Jag nickade som tack."Vad har hänt?" frågade Ami. "Chriss sa bara att vi skulle komma hit för att du inte skulle komma till skolan idag.""Jo", sa jag. "Det hände en sak på väg till skolan idag, som jag kan berätta efter detta."Jag lät huggtänderna växa och suckade. Jag tittade på Chriss och han nickade."Jag är en vampyr", sa jag och pausade, så de kunde ta emot det. De såg inte riktigt chockade ut. Ami skakade på huvudet."Hur kan du vara det? Du kan ju äta vanlig mat, vara ute i solen och du blir inte galen av att se blod.""Jag är en Etiam och de klarar att vara ute i solljuset och sedan är jag häxa som min mamma."Ami satte sig i en konstig ställning och jag kände igen den."Du visste detta redan, va?" frågade jag och spände blicken i henne."Ja, det gjorde jag. Min mamma och din mamma är båda två med i BeWitched.""Varför har ingen inte berättat något?""Våra föräldrar kom överens om att jag inte skulle säga något förens du hade berättat.""Men du kunde ha gått runt det.""Mamma hade fått reda på det och straffat mig. Du vet inte hur hårt hon hade straffat mig om jag hade berättat."Jag satt och tänkte på alla gånger jag hade varit med och Amis mamma hade straffat Ami."Okej, jag förstår dig. Men var står vi nu?""Hur menar du?""Vem är vad?""Chriss är en Etiam, jag är en äkta häxa och Drew är människa.""Okej. Hur menar du med äkta häxa?""Båda mina föräldrar kommer från två stora häxfamiljer.""Vilka?""Du vet vilken häxfamilj din mamma kommer ifrån, va?""Ja, hon kommer från Apdulda. En av de tre största.""Jo, båda våra mammor kommer från den familjen och din mamma och min mamma är systrar. Och då menar jag riktiga systrar inte som de säger att alla Apdulda tjejer är systrar och alla Apdulda killar är bröder. Utan riktiga systrar.""Men det betyder att vi är kusiner."Ami nickade."Har du inte alltid känt ett konstigt band mellan oss?""Jo, men jag trodde aldrig att vi var släkt.""Jag trodde inte det först när mamma berättade det. Men så är det tydligen."Ami reste sig upp och kramade mig försiktigt."Men var kommer din pappa ifrån då?" frågade jag."Han kommer från Slither.""Där ser man."Jag plutade med läpparna och tittade sedan på Chriss."Du visste detta va?" frågade jag honom."Ja, jag fick veta det när min familj flyttade hit", sa han. "Våra familjer har känt varandra sedan länge och vi fick reda på det när vi började i trean. När du flyttade hit kom våra familjer plus din att inte berätta något.""Men varför ville de att jag inte skulle veta?""Det vet vi inte."Jag suckade och undrade varför. Ami harklade sig."Så vad har hänt med dig, eftersom du inte kan resa dig själv?" frågade hon och tittade oroligt på mig."Jag och Wallrick slogs innan skolan började", sa jag."Det förklarar varför du inte kan röra dig.""Jag vann, men efteråt så föll jag bara ihop. Kan jag få fråga en sak?""Visst.""Har jag fortfarande röda ögon?""Nej, du har dina vanliga lila ögon. På tal om dem, hur kan det vara att de är lila?""Min pappas ögon är röda och min mammas är blå, så det blev en blandning."Ami nickade. Det knackade på dörren."Kom in!", skrek jag. Mamma kom in och ställde sig hos oss."Vill ni ha något?" frågade hon. "Saft, bullar, blod?"När hon sa det sista tittade hon på mig och Chriss."Vi kan ta saft och bullar", sa Ami och Drew."Vi kan ta varsin blodpåse", sa Chriss. "Hon behöver det."Mamma nickade och gick ut. Jag tittade på Chriss."Vad?" frågade han."Jag kan ju inte dricka blod när de är här", sa jag och gestikulerade mot Ami och Drew."Om det gör dig starkare så bryr jag mig inte", sa Ami. "Och det gör inte Drew i heller. Han har sett Chriss dricka."Jag satte armarna i kors och suckade. Det började glittra runt om oss och vår fika dök upp. Jag sträckte mig efter min blodpåse men Chriss tog den."Chriss, jag tror att jag är fullständigt kapabel att öppna den själv", sa jag."Men jag kan säga att jag inte tror det", sa han och öppnade den snabbt. Han gav den till mig. Jag var på väg att säga att där inte var något sugrör när det helt plötsligt dök upp ett. Jag satte det i hållet och började suga. Den söta smaken fyllde mig och jag kände mig starkare än vad jag känt mig under hela dagen. Jag drack upp den fortare än vad jag brukar och lade den tomma påsen på täcket. Jag tog upp handen och knäppte. En annan blodpåse dök upp och jag öppnade den. Jag kände att Chriss tittade oroligt på mig efter vad jag hade sagt i morse. Jag kände också Amis och Drews blickar men orkade inte bry mig. Jag sörplade i mig allt och lade den tomma påsen vid den andra. Jag var på väg att trolla fram en till men Chriss tog sin hand på min. Jag lutade mig tillbaka och suckade. Chriss sög upp sitt blod och Drew och Ami åt upp sitt. Jag hörde att mamma gick i trappan och öppnade dörren."Vad är det, mamma?" frågade jag henne."Vi kommer åka till hovet redan idag med tanke på vad som har hänt", sa hon. "Vi måste vara på flygplatsen vid sex.""Okej. Kan jag trolla fram min packning?""Visst, ta Chriss saker också."Jag nickade och kollade på klockan, hon var fem. Ami såg tydligen också tiden."Drew, vi får väl gå nu", sa hon och reste sig.Drew nickade och reste sig han med."Tack för idag", sa hon."Tack själv", sa jag. "Och tack för att du delade med dig om vad du visste.""Varsågod."Ami nickade och ställde sig hos Drew. Hon knäppte med fingrarna och de försvann. Jag tittade på Chriss och han kollade tillbaka med värme i blicken. Då lade jag märke till guldringen jag sett för någon dag sedan."Vad är det för ring?" frågade jag."Det är en familjering", sa han och smekte den. "Alla män i vår familj får en.""Jag har aldrig sett Wallrick ha en sådan ring på sig.""Han har den liggande i ett skrin på sitt rum."Jag nickade. Jag kollade på den en gång till och tyckte jag kände igen den från någon annan stans, men kunde inte komma på var."Ska du inte packa?" frågade han."Jo, men vi kan ta dig först", sa jag."Du kan knappt sitta upp hur ska vi kunna ta dig härifrån till mitt hem?""Jag teleporterar det hit.""Hur vet du vad jag vill ha då?""Tänk på hur du packar väskorna medan jag viskar några packnings- och förflyttningsord, så löser det sig.""Okej."Han blundade och jag började med ett par packningsord. Efter en stund tog han upp handen och jag sa förflyttningsorden. Det började glittra vid dörren och Chriss väskor dök upp."Whoa", sa han och reste sig upp. Han tog på väskorna och vände sig om mot mig. "Det var lite otroligt. Det är kanske inte så dumt att ha en häxa som flickvän."Jag skrattade och kände ett hugg i bröstet. Jag slutade och tittade på honom. Jag såg för min inre syn hur hans tröja försvann och då försvann den helt plötsligt. Han kollade konstigt på mig."Ibland är det nog nackdelar", sa han och tog sin tröja som hade landat på golvet."Jag vet inte vad som hände", sa jag. "Jag uttalade inte några ord och det brukar inte funka. Jag är så ledsen Chriss.""Jag vet inte i heller, men var inte ledsen. Men packa nu så vi kan åka."Jag nickade och viskade packningsorden. Jag såg Chriss gapa när mina resväskor kom ut från den lilla skrubben bakom garderoben och öppnades. Min garderob öppnade sig och kläderna flög ner i väskorna. Jag såg till att allt gick snabbt, så att Chriss inte såg vad jag packade ner. Väskorna stängdes och jag suckade."Du kanske ska byta om", sa Chriss. Jag kollade ner och såg att jag hade min pyjamas på mig."Hjälp mig upp i stående ställning", sa jag. Chriss kom fram till mig och tog tag i mina armar. Han drog mig närmare kanten och sedan tog han tag om min midja och ställde mig upp."Du kan släppa nu", sa jag. Han såg tveksam ut. "Släpp mig."Han släppte och gick en liten bit ifrån mig. Jag viskade några ord och kände en virvel av magi komma runt mig. Jag hörde Chriss dra efter andan och log. Virveln försvann och jag stod med mina myskläder på. Jag vinglade till och Chriss var framme vid mig på ett ögonblick. Han tog tag om mig."Snabb räddning", sa jag och kysste honom på kinden. Det knackade på dörren och mamma kom in. Hon hade sina väskor med sig."Hur är det?" frågade hon."Det är bättre", sa jag och log."Är ni beredda att åka till flygplatsen?""Visst, men det är en sak jag undrar.""Vad?""Varför åker vi aldrig direkt till hovet?""För jag vet inte riktigt vad det ligger.""Åh."Chriss hjälpte mig fram till mamma och vi ställde oss i en ring runt om resväskorna. Mamma och jag viskade förflyttningsorden tillsammans och jag kände en virvel av magi forma sig runt om oss. Mitt rum försvann och vampyrernas flygplats dök upp. Vakterna kollade konstigt på oss innan de såg vilka vi var. Den störste av dem, Art kom fram till oss. Han tog mammas hand och kysste den och sedan tog han min. Han skakade hand med Chriss."Och vem är detta?" frågade han och tittade på mig och mamma."Detta är min pojkvän", sa jag och kramade hans midja med armen jag hade runt honom. Art nickade och tittade på Chriss från topp till tå. När han var vid händerna stannade han längre med ögonen och sedan fortsatte han."Ni kan börja gå mot planet, så länge", sa han. "Jag vill bara prata med...""Chriss Anguis", sa Chriss som svar. Mamma putade på mig och vi gick mot planet. Jag hörde något knastra vid öronen och slog lite försiktigt på dem. Jag hörde inte vad Chriss och Art pratade om och jag undrade varför. * * * Chriss såg efter Topaz och hennes mamma när de gick mot planet."Vem är du väktare till?" frågade vakten framför Chriss."Till Topaz", sa han lätt."Varför behöver hon en väktare?""Lamaner har setts till vid deras grannskap.""Oh."Vakten tittade på honom."Jag känner igen dig", sa han och gnuggade sig på hakan."Jag åker på loven väldigt ofta med min familj för att hälsa på min mors föräldrar", sa Chriss."Just det. Crystal har ju sin mor och far som jobbar borta vid hovet.""Det stämmer. Nu känner jag igen dig också. Du är mors kusin.""Ja det är jag. Jag och Crystal står varandra ganska nära. Jag har inte sett henne på länge. Ska hon och resten av din familj hälsa på din mormor och morfar?""Inte på det här lovet men på jullovet, ska vi dit.""Då kan jag träffa henne då.""Ja det kan du. Det var trevligt att träffas igen Art, men jag måste gå.""Vi syns sen pojk."De skakade hand och Chriss gick till planet. * * * Vi gick in och satte oss i planet och väntade. Jag hörde någon springa och Chriss dök upp i ingången. Han satte sig bredvid mig och kysste mig på pannan. Dörren stängdes och vi satte på oss bältena. Jag kände hur vi startade och lyfte. Vi knäppte av oss bältena och jag lade mig med huvudet i hans knä. Han började smeka min hjässa och jag somnade efter en liten stund. Jag vaknade och vred på huvudet. Jag kände att Chriss ben inte var under mig och började titta runt efter honom."Chriss?" viskade jag och tittade runt."Lugn jag är här", sa han och satte sig ner på knä framför mig. Jag tittade in i hans ögon och suckade. De lyste blodröda och det gjorde mig törstig. Jag reste mig upp och Chriss ställde sig upp."Har vi några blodpåsar här?" frågade jag."Vi har två stycken", sa han. "Ska du verkligen dricka fler idag? Du har redan druckit två påsar idag.""Jag vill ha 1 till, jag kan äta mänsklig mat när jag kommer till mitt rum.""Okej."Han gick och kom efter en stund tillbaka med blodpåsen och ett sugrör. Jag tog det och drack. Chriss satte sig bredvid mig. När jag var klar reste jag mig och slängde påsen i soptunnan."Du verkar piggare nu", sa mamma."Det måste vara för att jag har sovit så mycket och alla blodpåsar", sa jag.Mamma nickade. Jag gick och satte mig ner och spände fast mig. Mamma och Chriss spände också fast sig och vi landade. Vi kom närmare hovets ingång och jag såg en välbekant figur. Jag tog ett hårdare tag om mina saker och sprang mot pappa. Han tog emot mig. Jag släppte sakerna och kramade honom."Hur är det med dig, min lilla älva?" frågade han mig."Det är bra. Jag har saknat dig", sa jag och kramade honom hårdare. Jag släppte honom, vände mig och såg mamma och Chriss stannade framför oss. Mamma satte ner sitt bagage och kramade pappa. De kysstes och jag tog tag i Chriss hand. Han kramade den och vi tittade på varandra. Pappa harklade sig och sträckte fram sin hand mot Chriss."Lamien Luané", sa pappa. "Vi har träffats innan, tror jag.""Det stämmer, Mr. Luané", sa Chriss när han tog pappas hand."Ska vi gå till era rum?"Alla nickade och vi började springa. Pappa tog oss förbi alla små hus innan vi gick förbi slottet mot 1 litet hus bredvid. De var en bit att springa med tanke på att själva slottet är ungefär 100 meter långt. Det är väldigt stort och skulle tagit flera år för ett par 100 människor men det tog 2 år innan själva slottet kom på plats. Sedan tog det några år för extra byggnaderna. Pappa stannade och vi stannade precis bakom honom."Detta är ert hem under den här veckan", sa han och vände sig mot huset. Jag kände hur jag gapade och sedan att Chriss lyfte upp hakan."Du ska inte fånga flugor", viskade han och flinade."Ska vi bo i detta under hela den här veckan?" frågade jag tveksamt."Det är klart", sa pappa. "Jag och mamma har ett rum och du och Chriss har ett eller varsitt.""Vad menar du med det sista?""Jag menar att skulle ni känna att ni inte vill dela säng så har ni varsitt rum.""Men pappa."Jag kände hur jag rodnade och tittade ner."Du är så söt när du rodnar", viskade Chriss så tyst att bara jag kunde höra."Ska vi gå in och titta då?" frågade jag så att alla skulle glömma det pinsamma ögonblicket. Pappa nickade och vi gick in. Jag drog efter andan när vi gick i hallen. Det var ett litet rum med marmorpelare i varje hörn och mellan pelarna vid bortersta väggen fanns det en dörr. Jag tog av mig skorna och öppnade dörren. Jag vände mig om, tog mina väskor och gick in. Det var ett stort allrum framför mig. I mitten av rummet stod det soffor, fåtöljer och en tv. Jag kollade upp och såg en kupol av fönster. Den var ungefär 20 meter i diameter. Jag kollade runt och såg ett valv på varsin sida av rummet. På höger sida fanns det ett kök och på vänster sida fanns det en trappa som gick till ovanvåningen. Jag gick till mitten och kollade upp. Då såg jag att det fanns en veranda på ovanvåningen. Jag gick till rummet med trappan och gick upp. Jag svängde till höger och ställde mig framför 3 dörrar. Jag öppnade den första dörren och gick in. Där fanns en dubbelsäng, nattduksbord, en garderob och 3 bokhyllor. Där var 2 dörrar och jag öppnade den vid vänster sida. Där var ett litet badrum. Sedan gick jag och öppnade den andra. Där fanns det ett enkelrum, så jag gissade att det andra rummet fanns på andra sidan. Jag stängde dörren och lade väskorna på sängen. Jag började lägga kläderna i garderoben. När jag var klar, lade jag ner väskorna under sängen. Jag gick in i badrummet och bestämde mig för att ta en snabb dusch. Jag tog av mig kläderna och gick in i duschen. Jag satte på vattnet och kände det varma vattnet komma på min kropp. Jag stod länge i duschen och bara njöt av värmen. Jag gick ut och torkade mig. Jag virade badlakanet runt mig och tog ett annat om håret. Jag öppnade dörren och gick ut. Jag höll på att hoppa upp i taket så rädd jag blev när jag såg Chriss stå och lägga in sina kläder i garderoben."Skrämde jag dig?" frågade han och log."Lite", sa jag och höll handen för hjärtat. Han lade ner resten snabbt och sprang fram till mig. Han tog mig i sin famn och höll mig hårt."Din pappa ville att vi skulle ses om 10 minuter ner i allrummet", sa han."Okej, då får jag klä på mig", sa jag."Mm."Jag gick fram till garderoben och tog ett par mjukisbyxor och ett linne. Sen gick jag in och tog det på mig. Jag hängde upp handdukarna och borstade igenom håret. Jag tog fram allt håret på vänster sida och flätade det snabbt. Chriss öppnade dörren."Har du hört talas om att knacka?" frågade jag."Men jag visste ju att du var klar", sa han. "Ska...""Vänta", avbröt jag honom. "Menar du att du kollar på när jag bytar om?""Kanske. Ska vi gå ner nu?""Visst."Jag gick fram till honom och tog hans hand. Vi gick ut från rummet och sprang nerför trappan. Mamma, pappa och någon annan satt ner i sofforna när vi kom in i allrummet. Chriss och jag satte oss i den ena soffan bredvid mamma. Jag drog upp fötterna under mig och lutade mig mot Chriss. Pappa harklade sig och tittade på mannen bredvid honom."Erik, du hade tydligen något att informera min dotter om", sa pappa."Det stämmer, Mr. Luané", sa mannen som tydligen hete Erik. "Topaz, drottningen har ett litet schema upplagt för dig, under de här 3 dagarna. Imorgon kommer du målas av, av en av våra bästa konstnärer. En bild på dig själv, en med din familj och med Chriss. Vi förväntar oss att du och resten kommer i rätta kläder. Det kommer ta hela dagen. På lördag kommer en bal hållas åt din ära. Du kommer även på förmiddagen att få träffa drottning Valerie med din far. På söndag kommer du träffa våra vetenskapsmän för en undersökning. De vill se hur kraftfull du är med tanke på dina häxkrafter. De vill även kolla vad du har för krafter.""Imorgon, vad menar du med rätta kläder?" frågade jag."Fråga din far, han kommer förklara det närmare. Nu skulle jag vilja prata med Mr. Anguis."Chriss reste sig upp och följde med Erik ut. * * * Erik stängde dörren efter dem och ställde sig framför Chriss."Mr. Anguis", sa han."Kalla mig Chriss", sa Chriss."Okej, Chriss. I natt vid midnatt vill väktarstyrkan att du infinner dig i huset längst bort från slottet. De ska inviga dig, så att alla vet att du är en väktare. De är väldigt viktigt att du kommer i tid. Punktlighet är viktig, som du vet. De kan handla om sekunder innan de tar henne eller någon annan.""Jag är mycket medveten om det, Erik.""Det är bra. Håll nu koll på henne, hon är en skatt för drottning Valerie.""Jag lovar. Jag kommer i natt."Erik nickade och gick. Chriss gick in och låste dörren efter sig. * * * Chriss kom in och satte sig bredvid mig igen. Jag slappande av och tittade på pappa."Vad menade Erik med rätt kläder?" frågade jag honom."Alla som målats av, sedan 1800-talet har haft klänningar från den tiden", sa pappa."Menar du att jag måste använda en korsett under en hel dag?""Eh, ja. Jag har redan valt ut kläder åt er allihop.""Får jag se klänningen jag ska ha på mig då?""Ingen får se kläderna förens imorgon."Jag suckade och lutade huvudet på handen."Pappa, hur kan du tillåta att de gör en undersökning på mig?" frågade jag honom."Därför jag är lika nyfiken som dem", sa han."Men du skulle frågat mig först.""Jag vet. Men ni borde gå och lägga er nu, klockan är redan halv tolv.""Ja, ja. God natt, då. Kommer du Chriss?""Visst. God natt, herr och fru Luané."Jag reste mig upp men trillade ner igen. Chriss skakade på huvudet och tog mig i sina armar och sprang upp till vårt rum. Han lade ner mig på sängen och satte sig ner på sin sida."Klarar du av att gå på toa ensam?" frågade han, han hade en skämtsam blick i ögonen."Ja, det gör jag", sa jag och reste mig upp. Jag tog fram en pyjamas och gick in badrummet. Jag gjorde mig klar och tog sedan på mig pyjamasen. Jag gick ut och lade mig sängen och tog täcket över mig. Chriss sprang in i badrummet och kommer ut efter 2 minuter. Han lade sig ner bredvid mig. Jag tog hans hand och blundade. Han kysste mig på pannan och jag somnade. Jag sprang fortare men kunde inte springa tillräckligt snabbt. De kom efter mig, rösterna, människorna. Jag kollade bakom mig men såg inga som följde efter mig längre. Jag stannade av och bara gick. Jag hörde ett fruktansvärt skrik och kollade runt. Jag såg ingen och kollade fram igen. Jag skrek till när jag såg en människa ca 2 meter framför mig. Då dök det upp andra människor också. Jag kände igen människorna bredvid damen framför mig. På vänster sida stod min farfars far och på höger sida stod min mormors mor. Min farfars far är en stor man inom vampyrsamhället, han var den som ritade upp slottet och var med och byggde det. Min mormors mor var den som slöt fred med vampyrerna. Jag är väldigt stolt att jag är född i släkten, med tanke på att mamma och pappa är gifta.   Damen framför mig höll upp händerna som om jag inte skulle vara rädd. Jag satte händerna bakom ryggen och väntade."Topaz", sa damen. "Du måste akta dig. De kommer att ta dig om du inte tar det försiktigt. Ta det lugnt med vad som växer inom dig, håll koll på din magi.""Vem ska jag akta mig för?" frågade jag."Akta dig för alla. Du får aldrig gå ut ensam, kom ihåg det."Hon började försvinna tillsammans med de andra."Vem ska jag akta mig för?" frågade jag frusterat.Men de försvann och sedan försvann även skogen vi hade varit i."Aldrig", viskades det i mörkret. Jag vaknade och kände runt i sängen. Men det fanns ingen bredvid mig. Jag satte mig upp och kollade runt i rummet. Jag lyssnade efter hans tankar men hörde dem inte. Jag tänkte inte mer på det utan lade mig ner igen och somnade igen.

Kapitel 2

2011-09-30 14:30
Kapitel 2 "Du borde nog gå och lägga dig nu, Topaz", sa mamma och kollade på klockan."Okej. God natt, mamma", sa jag och pussade henne på kinden.Jag tog mina saker och ställde ut dem i köket. Jag slängde blodpåsen och sprang sedan upp på mitt rum. Jag stängde dörren och gick in i badrummet. Jag kollade mig i spegeln. Jag flätade upp mitt hår och lät det hänga löst. Jag tog fram tandborsten och borstade tänderna. Jag borstade huggtänderna också och sedan gick jag ut och släckte. Jag tog på mig min pyjamas. Jag stod en stund och tittade på sängen. Sedan bestämde jag mig för att sova på bjälken igen. När jag var på väg att klättra upp hörde jag något knastra utanför. Jag gick fram till fönstret och kollade ut. Jag såg något röra sig vid träden, men sedan försvann det. Jag ryckte på axlarna och klättrade sedan upp på bjälken igen. Medan allt som hänt under dagen snurrade runt i huvudet somnade jag. Jag hoppade ner från bjälken och kollade på klockan. Hon var bara halv sju. Jag suckade och visste att jag inte kunde somna om nu. Jag gick in i badrummet och startade ett bad. Jag hällde i såpa och lät det bubbla på. När det kommit till lagom höjd stängde jag av vattnet och kände på det. Jag suckade när jag kände att det hade blivit kallt. Jag lyfte händerna och viskade en trollformel för värme. Vattnet började ånga och sedan kom det eld ovanpå vattnet. Det fräste och jag svettades."Vad händer där uppe?" hörde jag mamma ropa."Inget, mamma. Jag häller bara upp ett bad." Jag viftade med händerna och viskade en avkylningsformel. Elden försvann och ersattes av is. Jag stönade högt och gick ut och ställde mig vid trappan."Mamma, kan du en formel för att värma vattnet?" frågade henne."Pröva 'aqua calefacta', den brukar jag använda", sa hon tillbaka.Jag gick in igen och tog upp staven ännu en gång. Jag sa formeln och såg isen försvinna. Jag kände på vattnet. Det var värmare än jag var van vid, men det brann inte i alla fall. Jag gick fram till den lilla stereon och satte på den. Selena Gomez musik fyllde hela rummet. Jag tog av mig min pyjamas och slängde i den lilla tvättkorgen i mitt badrum. Sedan hoppade jag ner i badkaret och slappnade av. Jag låg i badet i en timme innan jag gick upp. Musiken hade tystnat för 5 minuter sedan. Jag tvättade mig och gick sedan upp. Jag gick ut till mitt rum och öppnade garderoben. Jag stod och övervägde mellan 2 plagg och hade svårt att bestämma mig. Efter en stunds övervägande till, valde jag ett par ljusbruna chinos, en blå vitrandig tröja med tre kvartsarmar och ett smalt brunt skärp. Jag tog på mig och sprang ner till mamma."Fixade du det?" frågade hon när jag klev in i köket."Ja, den formeln funkade", sa jag och log mot henne. Hon vände sig om och höll sedan handen för munnen. Jag såg hon gömde ett leende bakom handen och undrade vad det var."Vad är det mamma?" frågade jag lite nervöst."Använde du formeln för värme?" frågade hon och tog bort handen från munnen."Ja. Hur visste du det?""Du har ett litet brännmärke på hakan.""Menar du allvar?"Jag rusade mot hallen för att kolla i spegeln. Mamma hade rätt, det fanns ett brännmärke lika stort som två spelkulor. Jag tittade på det och undrade vad jag skulle göra åt det. Då försvann det helt plötsligt. Jag kände där det hade suttit, men det gjorde inte ont. Jag gick tillbaka till köket och tog fram frukost. Jag hällde upp mjölken i skålen och gick sedan till skåpet för att ta flingorna."Vad gjorde du åt det? Jag ser det inte längre", sa mamma och tittade på mig."Jag har inte gjort något. Det bara försvann.""Det var intressant."Jag hällde upp mina flingor och gick sedan och satte mig vid bordet. Jag satt i lugn och ro och åt upp min frukost. Jag kollade på klockan och såg att hon var tjugo i åtta. Jag ställde skålen i diskmaskinen och gick och satte mig i soffan. Jag lade mig ner och blundade. "Topaz", sa mamma.      "Mm..." sa jag."Du börjar om sju minuter, så du får gå upp nu."Jag öppnade ögonen och reste mig upp."Jag fattar inte att jag somnade", tänkte jag och gick mot hallen. Jag tog på mig skorna och jackan. Jag tog upp väskan och sedan pussade jag mamma på kinden."Syns i kväll mamma", sa jag och öppnade dörren."Ja, det gör vi", sa hon och gick in i köket. Jag gick ut och stängde dörren. Jag gick mot baksidan och in i skogen. Jag började springa och kände vinden åka genom mitt hår. Jag stannade på parkeringen och började gå. Jag gick mot entrén och då såg jag en liten hoppande figur. Jag joggade fram till Ami och kramade henne."Hur var det i Kräklandet?" frågade jag henne."Det var hemskt", sa hon och stönade. "Det började i lördags och slutade i förgår. Det var hemskt.""Det kan jag förstå.""Hur kan du det? Du blir ju aldrig sjuk.""Jag kan föreställa mig det.""Hmpfh."Vi gick in igenom entrén och jag höll nästan på att gå in i Chriss."Oh, förlåt, Chriss", sa jag."Det är lugnt", sa han och skrattade. Ami tittade med stora ögon mellan mig och Chriss."Har du sett ett spöke, Ami?" frågade Chriss och skrattade."Nej", sa hon och tittade bort."Ska vi gå till era skåp?""Visst."Vi började röra på oss och kom till mitt och Amis skåp. Jag öppnade mitt och lade in mina saker. Jag tog mitt pennskrin och stängde sedan skåpet. Chriss stod lutad mot skåpet bredvid mitt och mellan mig och Ami. Det var något nytt med honom idag, men jag kunde inte sätta fingret på det. Jag kollade på honom och då såg jag något på hans högra hand. Han märkte att jag tittade på det och gömde det. Men jag var ganska säker på att det var någon sorts ring. Ami stängde sitt skåp."Ska vi gå?" frågade hon."Visst", sa jag och tänkte inte mer på ringen nu.Vi gick mot bildsalen och satte oss på sofforna. Ami vinkade till Drew och han vinkade tillbaka. Han sa något till de andra och kom sedan mot oss."Hur är det med min lilla Ami?" frågade han och satte sig bredvid henne. De puttade ut mig och jag fick sätta mig hos Chriss. Han lade sin arm på ryggstödet bakom mig när jag satte mig."Vad ser han i henne?" hörde jag Ruby tänka. Jag skakade omärkligt på huvudet. Jag tittade på Ami och Drew. De såg så söta ut tillsammans. De har varit ihop i två år och är fortfarande lika kära. Jag är nästan lite avundsjuk på dem. De har varandra, Ami har mig och Drew har Chriss. Men jag har ingen, mer än Ami såklart. Ja och jag har min kärlek för Chriss, men hittar inte någonstans om han känner likadant."Då börjar vi", sa Mrs. Taron när hon kom in i rummet innan bildsalen. Hon låste upp dörren och vi gick in. Vi satte oss på en rad och tittade fram mot henne."Idag ska börja med en ny bilduppgift", sa hon. "Kan alla som har en kamera räcka upp handen?"Alla räckte upp vad jag kunde se och det förvånade mig inte alls. De brukar säga att vi föddes med en dator i handen och en telefon i örat."Det är bra att alla har en kamera", sa Mrs. Taron. "Ni ska välja ett tema som till exempel, byggnader, skogen också vidare. Sedan ska ni ta foto och sätta upp en plansch med de olika bilderna. Jag vill ha så professionella bilder som möjligt. Ni ska få den här lektionen och leta information och kolla på professionella fotografers foton. Sedan veckan efter lovet börjar vi. Datorerna finns i skåpet som vanligt."Alla reste sig upp och gick mot skåpet där datorerna stod. Jag tog fram en dator och gick fram till Mrs. Taron."Mrs. Taron?" sa jag till henne."Vad är det, Topaz?" frågade hon och tittade upp."Kan jag, Ami, Drew och Chriss sitta i sofforna utanför?""Visst, men bara där ute."Jag nickade och gick till de andra."Vi fick sitta i sofforna utanför", sa jag och vände mig.Jag hörde de andra plocka ihop datorerna och sina andra saker och följde med mig. Jag satte mig ner i soffan jag suttit i innan. Chriss satte sig bredvid mig och Ami och Drew på andra sidan. Ami gjorde en snabb blinkning mot mig och sedan tittade hon ner på skärmen.   Jag kollade på klockan. Hon var tio över tio. Jag loggade ut från datorn och stängde locket."Det är tid att avsluta", sa jag och reste mig upp. Jag gick in i klassrummet och satte datorn i skåpet. Jag satte mig vid bordet och väntade på att Mrs. Taron skulle avsluta lektionen. Jag såg att Ami, Drew och Chriss stod där ute och diskuterade något. Ami tittade snabbt på mig och jag vinkade till henne. De kom in och satte sina datorer. Ami satte sig på min ena sidan och Chriss satte sig på min andra."Ni kan gå nu", sa Mrs. Taron. "Glöm inte att vi börjar veckan efter lovet, så ni tar med er era kameror."Alla reste sig och gick ut. Ami slöt upp vid min ena sida och Chriss dök upp vid min andra. Han smög sin hand diskret in i min. Jag sa inget utan lät honom ha den där. Mitt hjärta hoppade som ett par hoppande bönor. Jag såg att alla kollade på våra sammanlänkade händer och jag hörde för vad de tänkte. Det var många som tänkte. "Vad gör han med henne?"Vi gick mot våra skåp och vi tog Chriss och Drews skåp först. Jag gick fram till Ami."Vad pratade ni om innan?" frågade jag."Inget", sa hon snabbt, för snabbt."Ni pratade om något. Det såg ut som om ni argumenterade om något.""Vi bara pratade om uppgiften.""Okej."Jag gick inte på det, men visste också att jag inte skulle få ur henne mer. Chriss slöt sig upp sig vid mig."Ska vi gå och hämta era saker?" frågade han. Jag nickade och vi gick mot mitt och Amis skåp. Jag öppnade skåpet, tog mina engelskböcker och stängde det. Jag vände mig mot Chriss och Drew. Jag såg att Chriss tittade runt om oss precis som om varenda person var ett hot. Han slutade titta runt och tittade istället på mig. Han log och jag kände hur mitt hjärta smälte."Klara?" frågade han och tog tag i min midja."Visst", sa jag. Vi gick mot engelsksalen och jag såg att alla stirrade på mig och Chriss. Chriss verkade inte märka det. Vi ställde oss vid dörren till engelsksalen. Mr. Avalon dök upp helt plötsligt vid hörnet. Han öppnade dörren och gick in. Jag och Ami ställde oss vid våra platser och väntade på att vi skulle få sätta oss. Det värsta med Mr. Avalon är att han är så sträng. Han är en gammal soldat, men han fick sluta på grund av en skada."God förmiddag", sa han och tittade runt i klassrummet. "Ni kan få sätta er ner."Alla drog ut sina stolar och satte sig ner."Idag ska vi börja med att skriva en kort berättelse om en påhittad karaktär som är med om ett äventyr. Jag vill ha den inlämnad på engelsklektionen på fredag. Kom ihåg, det behöver inte vara en milslång, men minst en sida."Mr. Avalon satte sig ner vid sitt skrivbord och började läsa en bok om andra världskriget. Jag reste mig upp och gick fram till pappershögen på hans skrivbord."Kan du ta ett till mig också?" frågade Ami. Jag nickade och tog fem papper. Jag satte mig och gav henne två och sedan började jag skriva. "Lektionen är slut", sa Mr. Avalon. Jag skrev ner mitt namn och gick fram och lade fram de tre papperna jag hade skrivit."Är du redan färdig?" frågade Mr. Avalon förvånat."Ja, sir", sa jag."Det är bra. Jag ska se om jag kan hitta på en svårare uppgift till dig och Mr. Anguis. Ni två är väldigt snabba.""Visst, sir."Jag vände mig om och gick in i Chriss."Förlåt Chriss", sa jag och flyttade mig."Det är lugnt", sa han och vände sig mot Mr. Avalon. "Här är uppgiften, Mr. Avalon.""Det är bra, Chriss", sa han och lade den bredvid min. Jag tog mina saker och sedan gick jag, Ami, Drew och Chriss till våra skåp igen."Släng ni in era saker nu", sa jag till Chriss och Drew. "Så träffas vi utanför matsalen.""Visst", sa Chriss och Drew samtidigt. Jag och Ami gick till våra skåp och slängde in våra saker."Tror du Chriss är intresserad av mig? Jag menar visst har jag sett många och tydliga tecken idag, men jag vet inte", sa jag till Ami medan vi gick till matsalen."Såklart han är intresserad av dig. Någon av er måste ta modet till sig och fråga den andra", sa hon."Men jag tror inte att jag vågar.""Men vänta ut den här dagen och säger han inget idag, så får du göra det imorgon.""Du har väl rätt."Chriss och Drew stod utanför matsalen och vinkade när jag och Ami var inom synhåll. Vi ställde oss i kön. Jag tittade på Chriss ryggtavla. Han kände tydligen min blick i ryggen för han vände sig om och tittade på mig. Kön flyttade sig och vi kom in i matsalen. Vi tog upp mat, betalade och sedan satte vi oss vid ett bord."Så vad ska ni göra under höstlovet, då?" frågade Chriss."Jag ska till Thailand", sa Ami. "Och Drew ska följa med.""Ja och det ska bli så fruktansvärt kul", sa Drew och skrattade."Du då, Topaz?" frågade Chriss och tittade på mig."Jag vet inte riktigt", sa jag. "Men något kommer jag väl hitta på.""Okej", sa Chriss och gnuggade sig på hakan. Vi åt upp och gick sedan och satte brickorna. Vi gick ut och satte oss vid våra skåp."Så vad ska vi göra nu under den här halvtimmen?" frågade jag."Vet inte riktigt", sa Ami. "Göra det vi brukar göra, snacka skit.""Men det gör vi ju alltid.""Det är det vi lever för ju."Alla skrattade. Jag lade märke till att Ami och Drew sneglade på Chriss ett par gånger. De verkade lite spända och jag sökte efter något i deras tankar, men kammade noll."Kan ni berätta varför ni verkar vara så spända?" frågade jag dem."Vaddå spända?" frågade Drew och skrattade."Ni har alla tre suttit tysta i fem minuter och ni två har sneglat på Chriss. Vad är det?""Det är inget", sa Ami."Någonting måste det vara. Ni kan inte ljuga för mig och säga att det inte är något, för jag ser att det är något.""Vi hade bara lite olika åsikter om bildprojektet."Jag suckade och gav upp. Det skulle väl komma fram någon gång. Jag kollade på klockan."Vi borde ta våra saker nu", sa jag och reste mig upp. De andra nickade. Jag gick fram till mitt skåp och öppnade det. Jag tog No-böckerna och väntade på de andra. Chriss och Drew kom springande till mitt och Amis skåp."Klara?" frågade de andfått."Visst", sa jag och började gå mot No-salen. De andra följde efter och efter en liten stund var vi nästan framme utanför No-salen. Mrs. Alda kom och öppnade precis när vi kom."God eftermiddag elever", sa hon när hon drog ut nyckeln och gick in. Vi gick in och satte oss."Idag ska vi fortsätta med biologin", sa hon och plockade fram sin lärobok. "Jag hoppas att alla antecknar detta jag skriver, för detta kommer på provet."Jag plockade fram skrivhäftet och började skriva efter henne. * * * Telefonen ringde i köket och Malefica gick för att svara."Det är hemma hos familjen Luané", sa hon."Hej, älskling. Det är jag", sa Lamien."Lamien, hur är det?""Jo, det är bra. Du då?""Det är bra. Men varför ringer du?""Jag måste bara få berätta att Topaz ska bo i hovet under höstlovet.""Varför?""Det har setts Lamaner runt om i vårt grannskap. Så Valerie vill att hon ska vara säkrare.""Men nu under tiden, då?""Chriss från familjen Anguis ska vakta henne till då.""Jag kan ju säga att hon blir glad av att ha Chriss runt omkring sig så ofta.""Vad menar du?""Vår dotter är förälskad i honom. Det har hon varit länge.""Oh. Chriss är en bra grabb. Hoppas bara att han gillar henne tillbaka.""Det behöver du inte oroa dig för. Igår stod jag i köket och torkade snabbt några grytor innan jag satte mig i vardagsrummet. Då såg jag Topaz och Chriss stå utanför vårt hus och Chriss kysste vår lilla flicka. Hon kom in efter tio minuter och var fortfarande helt i från sig. Men hon vet inte att jag såg det.""Då passar han perfekt som hennes väktare. Han kommer säkert berätta för henne att han är vampyr och att han vet att hon är en.""Det kommer han säkert.""Men kom ihåg, Topaz får inte veta att Chriss är hennes väktare.""Okej. Men får jag följa med till hovet nästa vecka?""Såklart, älskling. Jag har redan frågat Valerie och hon sa att det var okej.""Så bra. Ska jag berätta för Topaz att hon ska till hovet nästa vecka eller ska du ringa senare och berätta det?""Du kan göra det.""Okej. Syns nästa vecka. Älskar dig.""Ja, det gör vi. Och älskar dig med."Malefica lade ifrån sig telefonen och suckade. Hon gick ner i källaren och började trolla. * * * "Ni kan avsluta nu", sa Mrs. Alda. Vi plockade undan våra saker och gick ut."Vad är det vi har nu igen?" frågade Chriss."Vi har svenska med Clarissa", sa jag och Ami samtidigt och skrattade. Vi gick till våra skåp och tog svenska sakerna. Vi gick till salen och satte oss utanför."Undrar vad vi ska göra idag?" frågade Ami."Ja."Jag tittade på klockan."Det behöver ni inte undra över länge till", tänkte jag och hörde Clarissa komma runt hörnet."Då så, gå in nu", sa hon när hon hade öppnat. Jag reste mig upp från stolen och gick in. Jag och Ami satte oss vid ett bord och Chriss och Drew satte sig vid bordet bredvid. Chriss log mot mig och det kändes som om jag smälte."Idag ska vi skriva noveller", sa Clarissa och log. "Det ska vara en fantasynovell, med vilka fanatsykaraktärer ni vill. Den ska vara på minst två sidor men gärna fler. Jag vill ha den på fredag."Hon pausade lite. "Ni kan börja."Jag gick fram till katedern och tog papper till mig och Ami. Jag satte mig ner, gav henne papper och började skriva. Efter tre papper hade jag ont i handen och vilade den. Jag kollade på klockan, tio minuter kvar sedan slutar vi för dagen. Jag fortsatte skriva lite till."Ni kan plocka ihop era saker och ställa upp stolarna", sa hon.Jag lade ner pennorna i pennskrinet och papperna i mappen. Jag reste mig upp och satte upp stolen."Alla stolar uppe?" frågade Clarissa."Ja", sa alla."Då kan ni gå. Ha en fortsatt trevlig dag."Alla gick och sprang nästan till skåpen. Jag öppnade mitt och slängde in sakerna och tog mina saker."Så är du redo för att gå till "Cake and that"?" frågade Ami när jag stängde skåpet."Jag har längtat", sa jag och tog på mig jackan."Då går vi då."Vi gick till entrén. Chriss och Drew stod och väntade på oss."Hej då", sa Ami och kramade Drew."Ja, hej då", sa Drew och kysste henne på kinden. "Lova att du aldrig blir sjuk igen.""Det blir lite svårt. Men jag ska göra mitt bästa.""Hej då", sa jag."Hej då Topaz", sa Chriss. "Syns imorgon."Jag och Ami gick ut och kände kylan komma mot oss. Vi vände oss om och vinkade till Chriss och Drew. De vinkade och vi vände oss om."Brr, vad det är kallt", sa Ami."Lite är det väl", sa jag och ryckte på axlarna. Vi gick en bit och sedan svängde vi till höger. Framför oss låg det lilla caféet. Vi gick in och Amis pappa vinkade till oss. Vi gick fram till disken och satte oss på pallarna medan vi väntade på att han skulle bli färdig med en kund. Han serverade den andre kundens beställning och kom till oss."Så hur är det med er, tjejer?" frågade han oss."Det är bra pappa", sa Ami."Jo det är bra, Mr. Gersen", sa jag."Så vad ska ni beställa?" frågade han."Det vanliga", sa jag och Ami samtidigt och skrattade."Då fixar jag det."Han vände sig om och började fixa med vår beställning. Han gav den till oss och vi gick och satte oss i vårt gamla bås."Vad ska vi göra?" frågade jag och tog av mig jackan. "Vi har ju liksom ingen läxa.""Jag vet inte", sa hon och tog av sig sin jacka också. "Men hur gick det idag?""Det borde du ju veta. Du var med hela tiden.""Ja, men han hade kunnat viska.""Men det gjorde han inte. Han sa inget.""Det kommer, Topaz. Se vad som händer ikväll eller imorgon.""Ja, jag får se."Helt plötsligt kändes det som om någon stirrade på mig. Jag kollade runt men såg ingen."Vad är det?" frågade Ami och tittade på mig."Det känns som om någon stirrar på mig.""Jag ser ingen.""Inte jag i heller. Det var säkert bara inbillning.""Det var det säkert."Jag öppnade colan och tog en klunk. Det blev gråare där ute och jag kollade på klockan."Jag måste gå hem nu", sa jag och tog på mig jackan. "Vill du följa med?""Tack, men nej tack", sa hon. "Pappa sa att han ville ha min hjälp när du gått.""Åh, okej, men vi syns imorgon. Sista dagen innan höstlovet.""Ja, hej då."Vi kramades och jag tog mina saker. Jag gick till dörren, vinkade till henne och gick ut. Jag gick till baksidan och kollade så ingen fanns där. Ingen fanns där och jag sprang. Jag stannade där trottoaren till vår gata började och gick istället. Jag vill inte riskera att någon ser att jag står utanför mitt hus helt plötsligt. När jag gick fick jag känslan igen, känslan av att någon tittade på mig. Jag snurrade runt och kollade men såg ingen. Jag började gå igen och då såg jag något ovanligt. Utanför Mr. och Mrs. Seringers hus stod en bil som aldrig har funnits där innan. Jag gick närmare den. Det var en Volvo S40 och den var vit. Någon hade satt något skydd för det stora fönstret och alla de andra var svarta. Jag såg igenom fönstret och såg två människor. När jag såg de kände jag en konstig doft, men jag kunde inte placera den. Jag knackade på förarsidan, men de öppnade inte. Jag ryckte på axlarna och gick därifrån. Jag öppnade dörren och gick in. Vinden tog tag i dörren och smällde in den. Jag tog av mig jackan och hängde den på plats. Jag ställde väskan vid sko stället och tog av mig skorna. Jag sprang upp på mitt rum och bytade om. Jag gick till badrummet och tog min väska där jag har mina danskläder. Jag öppnade den och kollade om allt var där."Var är mina skor?" frågade jag mig själv. Jag kollade runt och såg att de var under vasken. Jag tog dem och lade dem i väskan. Jag hängde väskan på axeln och gick ner till mamma. Jag ställde väskan i hallen och gick till köket."Vad blir det för mat?” frågade jag henne."Vad du vill", sa hon. "Du, Topaz?""Ja, vad är det mamma?""Jo, pappa ringde innan och han ville att jag skulle berätta en sak.""Vad?""Jo, han vill att du och jag ska besöka honom i hovet nästa vecka."Det tog lite tid innan informationen sjönk in. "Menar du att vi ska till hovet nästa vecka för att träffa pappa och drottning Valerie?""Ja, det är precis vad jag menar. Du hade väl inte planerat något med Ami?""Nej, vi hade inget planerat. Hon, hennes familj och Drew ska till Thailand hela veckan.""Då passar det helt perfekt då.""Ja."Jag gick till kylskåpet och tog en blodpåse."När åker vi då?" frågade jag medan jag tog ett sugrör."På lördag", sa hon. "Vi får ta oss till den hemliga vampyrflygplatsen, så flyger de oss till hovet.""Okej."Jag satte mig vid bordet och sög upp blodet. Jag slängde påsen och gick ut i hallen. Jag tog på mig mina ytterkläder. Mamma ställde sig i dörrkarmen medan hon väntade på att jag skulle bli klar. Jag pussade henne på kinden och tog väskan. Jag hängde den över axeln och öppnade dörren."Syns sen mamma", sa jag."Innan du kommer hem kan du gå till sjukhuset och hämta fler blodpåsar", sa hon."Okej."Jag gick ut och stängde dörren. Som vanligt gick jag till baksidan och sprang till gränden bakom dansskolan. Jag pustade och gick in. Jag gick till omklädningsrummet och bytte om. Jag tog dörren in till salen och såg att jag var den första. Jag stängde alla dörrar och satte på stereon. Jag värmde upp och sedan dansade jag. Jag hörde hur musiken talade till mig. Eftersom ingen var där dansade jag i vampyrhastighet. Det kändes skönt att inte behöva hålla den inne. Om någon hade sett det hade de nog undrat om det var något datortrick. När jag ändå höll på övade jag lite på baletten. Sen började jag om med dansen vi höll på med nu. Jag var så inne i min dans att jag inte hörde när dörren öppnades. Först efter ett tag hörde jag fotsteg. Jag sprang till omklädningsrummet och stannade. Jag vände mig om och gick ut igen. När jag kom ut igen såg jag att det var Blis. Hon är en snäll person som började på dansen för ett år sedan."Hej Blis", sa jag när jag stängde dörren till omklädningsrummet."Hej Topaz", sa hon tillbaka. "Nu när du kom såg du något konstigt i spegeln?""Nej, skulle jag det?""Nej, det såg bara ut som något konstigt rörde sig. Det var säkert bara ljuset.""Ja, det var det säkert."Jag satte mig ner på golvet bredvid min väska och Blis satte sig bredvid mig. Jag hörde Mrs. Helen och resten komma in genom dörren."Då börjar vi med uppvärmningen", sa hon och satte på stereon. "Ni har varit fantastiska idag", sa Mrs. Helen och stängde av musiken. "Syns nästa vecka."Alla gick och jag gick fram till Mrs. Helen."Mrs. Helen?" sa jag."Vad är det, Topaz?" frågade hon."Jo, jag ska besöka min pappa i Frankrike under höstlovet så jag kommer inte nästa vecka.""Okej. Vad bra att du meddelar mig, då syns vi nästa vecka igen.""Ja, det gör vi. Hej då.""Hej då."Jag tog min väska och gick in i omklädningsrummet. Jag tog en snabbdusch och bytade om. Jag gick ut och in i gränden igen. Jag sprang till sjukhuset och gick in i entrén. Jag gick fram till disken."Är miss Wilma här?" frågade jag receptionisten."Hon är på våning sju. Du hittar henne där", sa hon."Tack."Jag gick till hissarna och gick in. Jag tryckte på sjuan och väntade. Hissdörrarna öppnades och Wilma var på väg in."Wilma", sa jag."Oh, Topaz", sa hon. "Din mamma ringde och sa att du skulle komma. Du behöver fler blodpåsar va?""Ja, det behöver jag. Vi ska åka till hovet nästa vecka, så jag behöver en stor kylväska att resa med dem.""Det fixar vi. Vi åker ner till källaren."Hon tryckte på knappen som ledde ner till källaren och vi väntade. Hissdörrarna öppnades ännu en gång och vi gick ut. Jag följde efter henne och hon stannade utanför en dörr. Hon låste upp den och gick in. Hon tog en stor kylväska och gav den till mig. Sedan gick hon och efter en stund kom hon tillbaka med blodpåsar till mig. Hon stoppade ner dem i kylväskan och stängde den."Varsågod", sa hon och log."Tack så mycket Wilma.""Varsågod."Jag nickade och sprang därifrån. Jag sprang ett tag innan jag var hemma. Jag öppnade dörren och ställde av mig grejerna. Sedan hängde jag upp jackan och ställde skorna. Jag tog kylväskan och satte in blodpåsarna i kylskåpet. Sedan gick jag och tog min väska. Jag sprang upp till mitt rum och lade kläderna i tvätten och sprang ner till vardagsrummet. Jag kollade efter mamma men såg henne inte. Jag gick till dörren som leder till källaren och öppnade. Jag nerför trappan och såg mamma vid hennes magisaker."Mamma?" sa jag."Topaz vad bra att du är här", sa hon. "Jag tänkte att vi kunde öva lite magi idag med tanke på att vår tid på lördag försvinner.""Det låter bra.""Jag har redan ringt till karaten och svärdfäktningen och sagt att du inte kommer på lördag eller nästa lördag."Tack mamma.""Ska vi börja då?""Visst. Vad ska vi göra idag då?""Jag ska lära dig lite om trolldrycker och hur viktigt det är att få dem rätt."Jag nickade."Du kan ta rocken som hänger där och sätta på dig", sa hon och pekade mot väggen bredvid henne. Jag gick fram och tog bort den från krocken. Jag tog upp den framför mig och kollade på den. Den var grön med guldiga mönster med drakar, älvor och stoft och den var väldigt stor. Den var fin, men var inte riktigt min stil."Jag vet att den inte är så fin, jag har ju haft den och din mormor har haft den", sa mamma och dök upp bakom mig. "Men trolldrycker är som kemi, du behöver skydd.""Har du ingen annan?""Bara sätt på den.""Men den är ju typ fem storlekar större än mig.""Bara ta på dig den, det kommer fixa sig."Jag tog på mig den och kollade ner på den. Då hände det, den krympte och blev precis i min storlek och den blev blå. En fin ljusblå med samma mönster som fanns innan."Så din favoritfärg är ljusblå?" frågade mamma."Ja, men hur visste rocken det?""Den absorberar ens tankar och räknar ut vilken färg den ska bli. När jag var liten och använde den var den alltid en mörklila."Jag nickade och kollade ner på rocken igen."Du kan använda din magi och ta de trolldryckerna där till bordet bredvid kitteln.""Okej"Jag koncentrerade mig och sa några förflyttningsord. Jag satte mina händer framför trolldryckerna och alla flög upp. Jag flyttade försiktigt händerna och satte dem framför bordet, sedan sänkte jag dem. Trolldryckerna åkte ner och ställdes på bordet."Mycket bra", sa mamma. "Idag tar vi bara en trolldryck för klockan börjar bli mycket.""Okej", sa jag och väntade."Ta den gröna flaskan med drakgift och ta en droppe."Jag gjorde som hon sa och letade upp drakgiftet. Jag hällde i det i kitteln."Ta nu den blå flaskan med renat vatten och häll i hela."Jag tog flaskan med renat vatten och hällde in den."Och nu den sista. Du tar den röda flaskan med ormgift och häller i en droppe."Jag letade upp ormgiftet och hällde i en droppe."Nu tar du träsleven bredvid dig och rör om."Jag gjorde som hon sa."Nu har du gjort en trolldryck som renar vatten. Du kan rena sjöar, floder och hav om du har tillräckligt mycket.""Vad häftigt.""Gå och lägg dig. Jag häller i trolldrycken i en flaska och märker den.""Okej, god natt."Jag tog av mig rocken och den blev som vanligt igen. Jag sprang uppför trapporna och in till mitt rum. Jag gick in i mitt badrum och gjorde mig färdig. Jag tog på mig en ny pyjamas och gick ut i rummet igen. Jag satte mig i sängen mot väggen. Jag drog upp knäna under hakan och slog armarna runt dem. Då hörde jag ett knackande ljud från fönstret. Jag reste mig upp och gick till det stora panoramafönstret. När jag stod där såg jag något i trädet utanför. Då såg jag ett par röda ögon stirra rakt på mig. Jag drog häftigt efter andan och var på väg att skrika när jag kände igen ögonen. Jag öppnade en bit av fönstret och satte mig i sängen."Tur att trädet är nära", tänkte jag. Han klättrade in och ställde sig framför mig. När han kom in såg jag att han hade bara ett par joggingbyxor på sig. Man kunde riktigt se hans väldefinierade muskler."Fint rum du har", sa han och satte sig bredvid mig."Vad gör du här vid den här tiden?" frågade jag honom."Jag har en sak jag måste berätta för dig.""Och det kunde inte vänta till imorgon?""Detta kan jag inte berätta i skolan. Jag tror knappast du hade blivit jätteglad om jag hade gjort så du skämde ut dig själv.""Kanske inte. Men berätta det då. Men innan kan du förklara de röda ögonen, jag menar det är inte halloween.""Detta är inte lätt att berätta, men jag känner att jag måste.""Ut med det då.""Jag är en Etiam."Hans bekännande kom som en chock. Jag bara stirrade framför mig en stund sen tittade jag på honom. Jag tänkte på hur jag skulle reagera och bestämde mig för att spela oskyldig."En vad då?""Lägg av Topaz. Jag vet att du är en vampyr och jag vet att du är en häxa.""Men det stämmer inte. Du har guldbruna ögon och du doftar inte.""Jag maskerar min doft precis som du.""Hur fick du reda på det?""Hur du var vampyr var att jag såg dig springa snabbare än någon människa från mitt hus för två dagar sedan.""Hur fick du reda på att jag var en häxa då?""När jag kysste dig igår lyfte du från marken, bokstavligt talat.""Så klumpigt av mig.""Ja, det kan säga. Jag har en sak jag vill fråga dig.""Och vad är det för fråga då?""Jo... eh... skulle du vilja... skulle du..?""Jag vill gärna bli din flickvän.""Hur visste du?""Jag är vampyr, tankeläsning kommer med då.""Just det."Vi skrattade och Chriss flyttade sig närmare mig. Han lade sin ena arm om mina axlar och drog mig närmare sig. Han kysste mig på hjässan. Jag har nog aldrig trivts så mycket som jag gör nu."Men varför har du röda ögon nu?" frågade jag."När jag och min familj är ute bland människor bär vi kontaktlinser. Desmälter bort på eftermiddagen, för våra ögon irriteras av det.""Vänta, menar du att Wallrick också är en vampyr?""Ja, varför det?""Inget bara det att han beter sig inte som en.""Nej, det kan jag hålla med om.""Vet någon annan om det?""Bara Drew.""Vad gjorde han? Jag menar när han fick reda på att hans bästa vän är vampyr.""Han gjorde inget. Han tyckte bara det var häftigt.""Typiskt Drew.""Vet Ami om det?""Jag har inte vågat berätta. Jag är rädd att hon ska bli rädd för mig.""Om jag känner Ami rätt kommer hon nog ta det ganska lugnt.""Du har kanske rätt."Chriss släppte sitt grepp om mig och lade sig ner. Jag lade mig bredvid honom med mitt huvud på hans bröst. Jag gäspade."Jag kanske ska gå, så du kan sova", sa han och var på att resa sig."Gå inte, snälla", sa jag och putade ner honom igen."Okej, jag går inte än.""Bra."Jag lade mitt huvud på hans bröst igen. Han knackade mig på hjässan. Jag tittade upp och såg att han hade satt sig upp."Vad gjorde du så för?" frågade jag.Han sa inget utan kysste mig mjukt. Jag blev förvånad först men sen kysste jag tillbaka. Jag kände en hetta sprida sig från mitt hjärta till min mun sen försvann den. Chriss suckade till och fortsatte nu ännu ivrigare. Det kändes som om fyrverkerier smällde i luften runt omkring oss. Jag flyttade ofrivilligt bort från honom för att hämta andan. Chriss lade sig ner och pustade."Blev det för tufft?" frågade han och log mot mig."Nej, men jag är hälften häxa, vilket gör mig till hälften människa så jag måste andas.""Jaha.""Kände du den med?""Vad?""Hettan. Jag kände den, den kom från mitt hjärta till min mun men sen försvann den.""Jo då. Varför skulle jag annars sucka?""Det kan vara av många olika saker.""Jag är inte den sortens kille.""Varför tror jag inte helt på det?""Hur ska jag kunna veta det?""Jag tror du hade kommit på en anledning."Jag lade mig på Chriss bröst igen och efter en stund somnade jag.

Kapitel 1

2011-09-30 14:30
Kapitel 1 Jag gick nerför korridoren till mitt skåp."Trodde aldrig jag skulle säga detta, men jag saknar Amis pladdrande", tänkte jag. Korridoren hade nog aldrig känts så här ensam. Ami var sjuk idag i maginfluensan och jag var ensam. Jag öppnade skåpet och tog min gympaskass. Jag kollade på mitt armbandsur och såg att hon redan var tio över två."Shit, jag kommer försent", tänkte jag och började jogga lite. Jag kollade runt i korridoren, men såg ingen. Jag lyssnade efter fotsteg men det var tyst som muren."Alla har väl redan gått till sina klassrum, men det är tur för mig." Jag började springa snabbare och var framme utanför omklädningsrummet på femton sekunder."Nytt personbästa", tänkte jag och log för mig själv. "Bara mamma inte får reda på att jag använde mina vampyrkrafter i skolan." Jag öppnade dörren till det första omklädningsrummet och gick in. Jag gick in på toaletten och bytte om på rekordtid. Jag gick ut från omklädningsrummet och gick mot idrottshallen. Jag satte mina saker på en bänk på läktarna och satte mig ner."Jag hann. Jag är till och med två minuter för tidig." Jag hörde mina andra klasskamrater prata runt omkring. Det som är jobbigt med att vara vampyr är att man hör allt alla säger, till och med om de viskar. Så jag hör saker jag inte ens vill höra. Jag hörde hans röst innan jag såg honom. Chriss kom in i idrotthallen på andra sidan tillsammans med sina vänner. Jag kände hjärtat dunka snabbare och hur mina huggtänder växte. Jag tittade ner och andades djupt."Kom igen, Topaz. Kontrollera dig själv." De åkte in igen och jag suckade. Jag lyfte på huvudet och såg när Ruby gick fram till Chriss och kysste honom. Jag kände ett styng av svartsjuka och tittade ner igen."Då ska vi se. Idag ska vi ha lite bollträning", tänkte vår idrottslärare Mr. Kenneth. Det som också kommer med att vara vampyr är tankeläsning. Ibland kan det vara bra, men för det mesta är det bara jobbigt. Mr. Kenneth kom in."Då samlas vi på den vita linjen", sa han. Jag reste mig upp och gick ner från läktaren. Jag joggade till den vita linjen och satte mig ner. Mr. Kenneth ställde sig framför oss och tittade."Idag ska vi ha lite bollträning", sa han. "Ni ska lära er att vara schyssta med bollen, när ni passar också vidare. Är det någon som inte är här?""Ami Gersen är inte här idag", sa jag."Är det bara hon?""Ja, det är det.""Vad bra. Då delar jag in er två och två. Vi tar kille, tjej så länge det räcker."Han parade ihop alla på måfå. Hade Ami varit här hade jag fått henne. Det har jag alltid fått. Jag tittade på när han delade in alla. Jag tittade på Chriss genom min lugg."Chriss och Topaz", sa han. Mitt hjärta hoppade ett dubbelslag. Jag reste mig upp och gick fram till Chriss. Jag kände en brännande blick i nacken men vände mig inte om. Jag visste att det var Ruby."Hoppas att det inte gör något att du fick mig som partner?" sa jag och tittade blygt på honom."Det gör inget", sa han. "Lite omväxling är kul ibland." Han fyrade av sitt bländande leende mot mig och jag kände hur benen började kännas som gummi. Mr. Kenneth visslade i visselpipan och alla vände sig mot honom."Ni går och hämtar en boll till er lilla duo och sedan passar ni den till varandra.""Ska du eller jag hämta?" frågade jag och vred genererat på mig."Jag kan göra det", sa han och sprang mot bollkorgen. Jag tittade efter honom. Han kom tillbaka med en boll och vi började passa till varandra. Vi provade olika sätt att passa och Mr. Kenneth tittade gillande på oss. Timmen gick snabbt och Mr. Kenneth visslade igen."Då kan ni gå och lägga bollarna i korgen och sedan sätta er ner med er partner."Jag tog bollen frånChriss och slängde den i korgen."Snygg siktat" sa han berömmande."Tack", sa jag och kände hur det hettade till om kinderna. Vi satte oss ner bredvid varandra. Våra knän nuddade vid varandra och jag kände en stött åkte igenom min kropp."Undrar om han också kände det?" tänkte jag.Mr. Kenneth låste bollkorgen och sedan ställde han sig framför oss."Ni har varit väldigt duktiga idag", sa han. "Jag vill speciellt berömma Chriss och Topaz för de har presterat bäst idag. Ni borde följa deras exempel och samarbeta som de." Det hördes mummel i raden vi satt i. Mina kinder blev röda och jag tittade ner."Ni kan gå nu."Mummlet som hördes när alla reste sig upp skorrade i öronen, så jag reste mig upp och började gå. Då kände jag en hand om min handled. Jag vände mig om och såg Chriss."Du var riktigt duktig idag", sa han. "Du är nog den bästa partnern jag haft.""Tack", sa jag och fnittrade nervöst. "Du är inte så dålig själv.""Hehe. Men vi syns imorgon.""Mhm."Han vände sig om och sprang till sina vänner. Jag gick upp till läktaren och tog mina saker. Jag gick till närmaste omklädningsrum och satte mig ner. Jag väntade till alla hade lämnat alla omklädningsrum innan jag bytade om. Jag ville inte att alla skulle se mina stridsärr på min mage. De fick jag när jag hjälpte pappa att skydda vårt hem från onda vampyrer. De som inte följer vår drottnings order. Jag bytade om snabbt och gick ut ur omklädningsrummet. Jag gick den lilla korridoren till entrén. Precis innan jag skulle öppna dörren hörde jag något."Äntligen är hon här" tänkte Wallrick. Jag fick lite panik känslor och tryckte ner handtaget till dörren, men den öppnades inte. I och med jag visste att Wallrick och hans gäng var här någonstans kunde jag inte använda min styrka. Jag hörde fotsteg bakom mig och vände mig om."Vad vill du, Wallrick?" frågade jag vasst."Kolla hur det är med min sockertopp", sa han och ryckte på axlarna."Jag är inte din sockertopp. Så varför är jag inlåst här?" "För ingen kommer höra dig skrika här nere. Mr. Kenneth gick för 10 minuter sen och ingen annan är här förens vid sex.""Vad vill du?!"Han svarade inte utan gick fram till mig. Jag backade till jag slog jag i väggen. Wallrick satte sina armar på varsin sida om mitt huvud och på varsin sida om mig stod hans vänner."Jag vill ha lite kul", sa han och tittade rovlustet på mig."Du vill inte göra det här mot mig", sa jag så hotande jag kunde. Min röst skar sig och det lät alls inte så hotande som jag ville. Mamma hade sagt att jag inte fick använda mina vampyrkrafter eller mina häxkrafter på någon människa. Hon har till och med gjort så att jag inte kan använda någon magi på någon människa. Det är som all magi försvinner från min kropp, men just nu hade jag behövt det."Varför inte?""Snälla gör det bara inte.""Du nobbade mig för ett år sedan. Det kan jag inte tolerera, men jag har inte kunnat ge igen förens nu. Du har alltid haft Ami med dig och vi vill inte straffa oskyldiga." Han nickade mot de andra och de kom närmare mot mig. Den ena som jag tror heter Quil höll fast mig och den andra som jag tror heter Artin som hade stått med händerna bakom ryggen tog nu fram två små rep. Han tog tag i mina händer och bakband dem. Jag försökte sparka mot Wallrick men han tog tag i min fot. Han ställde ner den och sedan knöt Artin det andra bandet om mina fötter."Wallrick, snälla gör inte detta." Jag kände hur tårarna började klia inne i ögonen."Jag måste. Det är så här det går, för tjejer som nobbar mig.""Du är sjuk."Han gick närmare mig och började slicka på min hals. Det gick en rysning genom ryggen. Men det var inte en skön sådan."Du har så mycket kläder på dig", sa han. Han knäppte upp min kavaj och drog ner den så långt det gick i och med jag var bakbunden. Jag hade bara ett svart linne med knappar under och jag frös. Just nu ångrade så mycket att jag hade tagit just det linnet idag. Han tog tag i mig och drog mig närmare sig. Jag försökte backa men han höll mig hårt. Han kysste mig på halsen och gick vidare till min mun. Jag öppnade den och lät honom sticka in tungan. Sedan bet jag till."Aj!" skrek han till. "Din jävla hora. Detta ska du få betala för."Han slog till mig så jag svajade till. Den ena killen tog tag i mig och höll fast mig. Wallrick slog till mig igen."Nu gör vi så här. Jag slår till dig varje gång du gör något du inte borde. Oavsett vad jag gör ska du gilla det och göra tillbaka. Sedan när vi har hållit på här en stund ska vi åka till mitt ställe och avsluta det och om du berättar detta för någon kommer du inte leva länge till. Förstått?"Jag nickade."Då prövar vi igen."Han kysste min hals igen. Han kysste mig i halsgropen och jag rös till igen. Jag kände att han log mot mitt nyckelben. Han gick upp till min mun igen och började kyssas. Jag besvarade den och jag hatade varenda minut. Han flyttade sina händer från min rygg ner till min röv. Han klämde till och sedan flyttade han upp dem igen. Han slutade att kyssa mig och flyttade sig en liten bit ifrån mig."Nu ska vi till mitt lilla ställe", sa han och nickade mot de andra. Artin kom fram med ett svart tygstycke och satte det för mina ögon. Quil knöt upp banden runt fötterna så jag kunde gå. De vände mig om så vi gick mot omklädningsrummen. Vi gick förbi tjejernas mot Mr. Kenneths kontor. Vi gick in där och gick sedan igenom hans dörr. Vinden och regnet slog emot mig som pisksnärtar när vi kom ut. Vi kom ut på parkeringen och då såg jag att dimman låg som ett täcke över marken. De hade valt ett väldigt dåligt tyg, för med min vampyrsyn ser jag nästan helt igenom tyget. Men det kan ju inte de veta."Det är inte lönt att du försöker skrika", viskade han i mitt öra. "Det är ingen här vid den här tiden och ingen kommer se oss för dimman.""Du planerade detta eller hur?" väste jag fram."Jag har planerat en del. Men hur skulle jag kunna veta att Ami skulle vara sjuk just idag? Eller hur skulle jag kunna veta att det var dimma idag?"Jag ryckte på axlarna och jag hörde hur han skrattade tyst till. Vi gick mot grannskapet bredvid skolan."Det är här Chriss bor", tänkte jag. Vi fortsatte mot vägen där Chriss bor och efter en liten bit stannade vi utanför Chriss hus. Wallrick tog av mig ögonbindeln."Är det här bekant? frågade han."Vad gör vi utanför Chriss hus?" frågade jag förbryllat."Jag bor också här.""Men varför vet ingen att ni är bröder?""Vi har inte velat dela det med någon.""Åh.""Men nog med småpratet, vi har en sak att avsluta du och jag."Han knuffade till mig och jag började gå igen. Deras hus är ganska stort och trädgården med. Det är mer som en herrgård än en villa. Chriss familj är ganska rik så de har råd med det. Vi gick mot ingången men när vi var framme vid trappan till dörren svängde vi till vänster. Vi gick bak till baksidan och Artin öppnade en lucka i marken. Vi gick nerför den lilla trappen och när vi var nere öppnade de en dörr. Det var alldeles kolsvart där inne och Wallrick knuffade in mig. Han tände lampan och rummet lystes upp. Han nickade åt Artin och Quil och de gick ut. Han stängde dörren och vände sig mot mig."Välkommen till min lya", sa han och log. Jag kollade runt i rummet. Där fanns en säng, kylskåp, tv, dator och en mörklagd hörna som jag inte kunde se vad där fanns. Han kom fram till mig och tog tag i mig. Han drog mig mot sängen och satte ner mig där. Han knöt upp mina händer och jag slog till honom i ansiktet. Han backade och jag sprang mot dörren i andra ändan av rummet. Jag öppnade den och var på väg uppför trappan när han tog tag i min fot. Jag trillade och slog armarna. Han drog mig emot sig och jag försökte förgäves dra mig upp för trappan. Han ändrade sitt grepp från min fot till mitt linne. Han gick upp de sex stegen i två fotsteg jag hade hunnit upp och reste mig upp. Han lade mig över sin ena axel och gick ner i rummet igen. Han slängde ner mig på sängen och satte sig gränsle över min mage."Det var en av de dummaste sakerna du kunde göra", sa han och tittade ner på mig. "Snälla, gör det inte", bad jag till honom."Det kommer inte kännas ett dyft.""Gör det inte.""Det är ju roligast om man är vid medvetande, men du bara gnäller så..."Han lyfte upp sin arm och slog till mig i ansiktet, sedan blev allt svart. Jag vaknade av ett gnisslande ljud. Hela min kropp brann av smärta, speciellt i mitt underliv. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp. Jag rös och insåg att jag frös. Jag kollade ner och såg att min kropp var helt naken."Så, du är vaken nu?" sa Wallrick."Hur länge har jag varit borta?" frågade jag och tittade mot där jag hade hört hans röst, den kom från den mörklagda hörnan."De minuter det tog för mig att göra min grej plus tjugo minuter. Hon är halv fem nu."Han pausade."Dina kläder ligger på golvet bredvid sängen.""Kan du gå?""Visst. Jag antar att du plågas tillräckligt."Han gick upp en bit i trappan, så han såg mig lite fortfarande, men jag orkade inte bry mig. Jag reste mig upp ur sängen och tog min kläder. Jag tog på mig mina trosor och min bh. Sen kollade jag ner på min mage. Mina stridsärr var blänkte mot det lilla ljuset. Jag tog på mig min kjol, sedan mina knästrumpor och mina knähöga stövlar. När jag tog på mig kjolen brände det till i ryggen, men jag brydde mig inte om det. Jag tog på mig mitt linne och sedan min kavaj. Jag vände mig om och såg Wallrick stå framför trappan. Han kom fram till mig och gav mig en fickspegel. Jag tittade förbryllat på honom. Jag öppnade den och kollade mig själv i spegeln. Då såg jag en stor blåtira runt mitt vänstra öga. Jag stängde spegeln och gav tillbaka den till honom."Du kan gå nu", sa han och kollade på mig."Det kan du slå vad om att jag ska", sa jag vasst."Kom ihåg, om detta kommer ut är du död."Jag bara nickade, tog mina saker och gick ut genom dörren jag hade kommit in igenom. Jag gick uppför trappan och gick lugnt till jag kom till skogen bakom Chriss hus. Då började jag springa och jag kände hur tårarna började komma. Jag grät hela vägen hem och när jag stod utanför mitt hus torkade jag bort dem. Jag skakade på huvudet och gick sedan in."Är du hemma så här tidigt?" frågade mamma när jag kom in."Ami är sjuk idag", sa jag och satte mig ner vid köksbordet. Mamma stod och diskade undan några grytor hon använt för att göra trolldrycker. Hon satte grytorna till torkning innan hon vände sig mot mig."Men herregud, Topaz vad har hänt?" frågade hon förskräckt."Jag har inte fått använda min magi mot människor, det är vad som har hänt. En kille i 9:an hotade, slog och våldtog mig.""Jag är ledsen gumman.""Det finns tyvärr inget att göra mot det nu. Får bara hoppas att det inte hänt något."Jag reste mig upp och gick upp till mitt rum. Jag ställde ner väskan på golvet och sedan bytade jag om till svarta mjukisbyxor och en ljusblå t-shirt. När jag drog upp byxorna kände jag den brännande smärtan i ryggen igen. Jag gick fram till helspegeln och kollade där det brände. Jag var tvungen att dra ner byxorna lite och då såg jag en liten stjärna med en ring runt. Jag kände på det och det kändes som torkat blod."Han märkte mig", tänkte jag. "Som ett boskap, som om han äger mig."Jag satte upp mitt hår i en hästsvans och sprang nerför trappan. Jag gick ut till mamma i köket och visade henne vad Wallrick hade gjort mot mig."Varför märkte han dig?" frågade hon, nog mest för sig själv."Jag vet inte", sa jag. "Det är precis som om jag är ägd av honom nu.""Ja, gumman."   "Undrar varför?""Jag önskade att jag visste varför, men det gör jag inte. Men slut på tråkigheterna, vad vill du ha och äta?""Jag vill inte ha något.""Du måste i alla fall ta en blodpåse.""Okej."Jag gick till kylskåpet och tog en blodpåse."Mamma, vi behöver fler blodpåsar."Mamma nickade och sedan gick jag och satte mig i vardagsrumssoffan. Jag satte på tv:n och bläddrade bland kanalerna. Tillslut fick det bli en film."Mamma!" skrek jag. "Ta med dig ett sugrör."Jag hörde hur hon rotade i lådorna och sedan kom hon in med ett sugrör till mig. Jag tog det, skar ett litet hål i påsen med min nagel och började suga. Mamma satte sig bredvid mig och trollade fram mat till sig själv. Hon högg in och jag fortsatte att suga mitt blod. Tiden gick och tillslut blev klockan halv elva. Jag reste mig upp och gick in i köket. Jag slängde påsen och sedan gick jag in till mamma igen. Jag pussade henne på kinden."God natt mamma", sa jag."God natt gumman", sa hon kramade min hand. "Vill du gå till skolan imorgon, med tanke på vad som hänt?""Ja. Jag vill inte att Wallrick ska tro att han har vunnit.""Okej, det är bra att du är stark."Jag skrattade till och sedan gick jag upp till mitt rum. Jag stängde dörren och gick in i mitt badrum. Jag borstade tänderna och gick sedan ut. Jag gick för att släcka lampan när jag kände mig iakttagen. Jag vände mig om mot det stora panoramafönstret och kollade ut, men jag såg ingen. Jag släckte och gick sedan och tog på mig min pyjamas. Sedan gick jag och lade mig. Jag lade och vände mig ett tag innan jag bestämde mig att det inte gick. Jag klättrade upp till bjälken ovanför min säng och hängde mig där. Det tog två minuter sedan somnade jag. * * * "Är det henne, vi letar efter?" frågade Moira."Ja, det är det", svarade Troumos. "Detta är vampyrhäxan som drottningen så värdefullt vördar.""Men varför kollar vi efter henne?""Därför hon besitter de mest fantastiska krafter. Hon kan göra saker inte ens drottningen kan. Om vi tar henne kan det bli slutet för drottningen.""Men hur ska vi få över henne på vår sida?""Vem har sagt att vi behöver? Om vi kidnappar henne och hotar drottningen med att vi dödar henne om hon inte släpper kronan, så behöver vi inte få över henne på vår sida. Jag har slagits med henne, hon är riktigt skicklig.""Hur ska vi då ta henne? Om hon nu är så skicklig och dessutom, på dagen kan vi inte vara ute och resten av dagen är hon omringad av människor.""Det löser sig. Detta kommer ändå inte hända nu." * * * "Topaz", sa mamma. Jag öppnade ögonen och släppte bjälken. Jag landade på fötterna och ställde mig framför mamma."Vad är det, mamma?" frågade jag."Jag skulle bara säga att du börjar om tio minuter. Men varför sov du på bjälken?""Jag gör alltid det när något har hänt.""Åh, okej. Men skynda dig nu så du hinner.""Mamma, jag har tio minuter."Mamma gick ut ur mitt rum och jag gick och klädde på mig. Jag tog på mig mina favoritjeans, en svartrutig skjorta och ett tjockt bälte. Jag satte det under bröstet. Jag gick in i badrummet och borstade igenom mitt hår. Jag putade bak det och sedan kollade jag mig i spegeln. Mitt hår går ner till midjan och är guldbrunt. Jag flätade det och sedan gick jag och tog min väska. Jag sprang ner till mamma i köket och tog en skål med flingor. Jag åt upp den snabbt och ställde sedan skålen i diskmaskinen."Hej då, mamma", sa jag och pussade henne på kinden."Hej då gumman", sa mamma. "Skynda dig nu, så du hinner.""Mamma om jag springer till skogen utanför parkeringen, så hinner jag. Jag kommer till och med bli fyra minuter för tidig.""Det är bra. Så iväg med dig."Jag tog på mig min jacka och mina skor, sedan gick jag ut. Jag gick till baksidan av vårt hus och sedan började jag springa. Det tog en minut sen stod jag i skogen bakom parkeringen. Jag gick över parkeringen och in genom entrén. Jag sprang lite försiktigt till mitt skåp och ställde in min väska. Jag hörde fotsteg och att de sedan stannade bakom min skåpslucka."Vad vill du, Wallrick?" frågade jag medan jag tog mina SO-böcker."Hur visste du att det var jag?" frågade han förvånat trots att han borde vant sig. Detta är inte första gången."Vild gissning." Jag stängde skåpet och började gå mot min sal. Jag hörde klapprandet från Wallricks skor när han joggade efter mig. Han tog tag om min midja och drog mig intill sig."Släpp mig", sa jag och försökte komma loss ur hans grepp."Var inte sådan nu", sa han och flåsade mig på huden bakom mitt högra öra."Vadå menar du arg? Jag hur mycket arg jag vill efter vad du gjorde igår.""Du vet att jag var tvungen.""Du var inte tvungen till någonting. Du har bara en sjuk idé att du måste göra det. Släpp mig nu, jag måste till min lektion.""Vi kan väl leka lite till? Vi måste ju ta räntan också. Jag tror inte din lärare kommer att sakna dig.""Släpp henne, Wallrick", sa en röst bakom oss."Varför skulle jag, lillbrorsan?"Wallrick vände sig om och drog mig med sig. Jag hade nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv som jag gjorde nu. Här stod jag som en hjälplös tjej med mitt livs största (och ända) kärlek framför mig i hans brors armar. Hur ser inte det ut?"Släpper du inte henne, kan du vinka hej då till ditt lilla ställe", sa Chriss hotfullt. Wallrick tittade överraskat på honom. "Ja, Wallrick. Jag vet om ditt lilla ställe under huset. Jag tror knappast mor och far skulle bli så glada om de fick reda på vad du gör där nere.""Du skulle inte...""Släpp Topaz, så håller jag tyst. Men du måste även lova att du låter henne vara till hon söker upp dig.""Jag lovar, bara berätta inte för mor och far."Wallrick släppte mig och sedan sprang han bort från mig och Chriss. Jag andades ut och insåg att jag hade hållit andan."Hur är det med dig?" frågade Chriss."Det är bättre nu", sa jag och tittade på honom. Hans guldbruna ögon visade oro och jag kunde knappt fatta att han kände oro för mig."Vad har hänt med ditt öga?"Jag var på väg att säga att det var hans bror, men kom sedan ihåg hans ord."Jag råkade knäa mig själv.""Åh. Men kom så går vi till lektionen. Vi börjar om två minuter."Då såg jag att han hade sina SO-böcker i armen. Han lade sin arm om mina axlar och sedan gick vi mot klassrummet."Verkar som om vi kom precis", sa han, samtidigt som han, tyvärr, släppte mig. Han gick fram till Ruby och hon kollade på mig som om jag hade slagit till henne i ansiktet. Chriss såg tydligen det och suckade."Lägg av Ruby", viskade han till henne. "Topaz blev attackerad av min bror och jag hjälpte bara henne hit.""Jag vill inte att du ska vara med henne.""Det bestämmer inte du ett skit om. Jag får vara med vilka vänner jag vill och om det inte passar dig kan du säga hej då till mig.""Vad menar du?""Vad jag menar är att om du inte accepterar att jag hänger med de personer jag vill, så gör jag slut."Mr. Werd kom och låste upp klassrummet. Jag suckade."Det hade varit kul att veta hur detta hade slutat", tänkte jag.Jag gick in klassrummet och satte mig på min plats. Det är en ganska bra plats enligt mig och Ami. Vi sitter i mitten av klassrummet närmast fönstret. Ami precis bredvid fönstret och sedan jag bredvid henne. Det visar att vi bryr oss om skolan, men inte är plugghästar. Men det visar även att vi inte är några av dem som sitter där bak som inte bryr sig. Mr. Werd ställde sig framför oss och klappade sina händer."God morgon elever", sa han och kollade på oss. "Idag ska vi börja med ett nytt studieprojekt.""Vad ska vi jobba med?" frågade någon framför mig."Vi ska jobba med Ryska revolutionen, kalla kriget, samt när Ryssland blev Sovjetunionen. Ni ska jobba enskilt och det blir inga undantag. Jag vill ha en uppsats på minst två sidor men gärna fler. Ni får själv välja vad ni vill skriva om som hände under den tiden. Ett exempel är, störtandet och mordet på tsaren och hans familj. Ni kan söka upp information på datorn eller i böcker. Uppsatsen ska lämnas in till mig om 3 veckor. Ni kan nu börja. Datorerna finns i skåpet bakom er."Ljudet av stolar som skrapade mot golvet brände i öronen. Jag satt kvar i stolen till alla hade tagit datorer och sedan tog jag en. Jag hade bestämt mig för att berätta om tsaren och hans familj. Jag loggade in och började söka runt."Sen ska jag ringa till pappa och fråga vad som mer specifikt hände", tänkte jag. "Det som är så bra med att ha en pappa som är vampyr är att han är gammal. Pappa hade varit med och bevakat halvbloden under den tiden. Han hade varit väldigt god vän med tsaren, har han själv sagt."Timmen gick snabbt och sedan var det dags att ställa in datorerna. Jag ställde in den och gick sedan och satte mig. Jag samlade ihop mina anteckningar som jag hade skrivit och sedan väntade jag på att Mr. Werd skulle avsluta."Hoppas ni använt tiden väl. Tack för idag."Alla reste sig upp samtidigt och sprang mot dörren. Det tog ett tag innan jag kom ut men tillslut var jag ute. Jag såg Ruby och Chriss gå iväg tillsammans och svartsjukan kom igen. Jag hörde att de pratade om något, men jag lyssnade inte så noga. Jag ville inte höra. Jag gick till mitt skåp och kollade vad vi hade mer innan lunch. Jag suckade."Vi har matte nu", tänkte jag och suckade igen. Jag bytade böcker och sedan gick jag till klassrummet. När jag ska till mattesalen går jag alltid förbi niornas skåp och idag stör det mig som mest. Jag kollade hela tiden efter Wallrick och såg honom vid Quils skåp. Han tittade på mig och log. Jag skyndade mig förbi och nästan sprang den sista biten till sofforna utanför mattesalen. Jag satte mig och pustade ut. Jag hörde resten av min klass komma. Det är inte särskilt svårt att veta att de är dem, de är som elefanter. Alla slog sig ner antigen i sofforna eller vid dem. Chriss satte sig på andra sidan soffan och Ruby satte sig bredvid. Jag kollade lite försiktigt på dem och det såg ut som om Ruby hade gråtit. När Chriss såg att Ruby hade satt sig bredvid honom flyttade han sig närmare mig. Jag sökte igenom hans tankar efter vad som hade hänt."Att hon inte kan lämna mig ifred", tänkte han. "Vi har gjort slut nu och hon fortsätter att klänga på mig. Kan hon inte låta mig vara med vem jag vill, kan vi också vara åtskilda. Men imorgon kommer hon ha någon annan som klänger på henne."Så det är därför hon gråter. Jag kände glädjen bubbla inom mig. Jag flyttade mig, knappt märkbart, närmare Chriss. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och det störde mig. Jag menar jag kan bara inte säga, "Åh, så du och Ruby har gjort slut?". Då kommer han undra hur jag har fått reda på det och det kan jag ju inte förklara. Jo, om han hade varit vampyr. Men tyvärr är han inte det, det hade jag doftat. Mrs. Mathe kom runt hörnet och låste upp dörren till klassrummet."Välkommen in", sa hon och viftade med handen.Vi gick in och satte oss ner på våra platser. Det ända bra med matten är att jag får sitta bredvid Chriss. Det är inte så att det inte är kul, utan jag kan redan allt. Pappa lärde mig detta när jag började skolan. Jag har fotografiskt minne så jag glömmer aldrig något jag lärt mig. Såklart kommer det ju nya saker, men de åker ganska snabbt in."Idag ska vi fortsätta där vi avslutade igår", sa Mrs. Mathe. "Jag vet att alla är olika långt men försök att göra diagnosen för kapitel två innan ni går på höstlov. Ni kan börja." * * * De två vakterna gick igenom korridoren mot drottning Valeries sal. Vakterna som stod på post utanför öppnade dörrarna åt dem. De båda vakterna ställde sig framför Mr. Luané och drottningen."Mr. Luané, drottningen", sa de medan de vände och bugade mot båda. "Vi har något vi vill dela med er, Mr. Luané. Det är nog bäst om drottningen också hör detta.""Prata, nu", sa Valerie."Vampyrerna som bevakar staden er fru och dotter bor i, har sett Lamaner röra sig runt omkring ert grannskap.""Är de ute efter min dotter?""Det vet vi inte, sir.""Vad ska vi göra, drottning?""Vi ger henne en egen vakt. Utan hennes vetskap såklart, som kan skydda henne till dem har höstlov. Sedan kan hon bo här under höstlovet.""En utmärkt plan, ers höghet", sa en av vakterna."Jag har nog den perfekta kandidaten", sa Mr. Luané. "Mr. Anguis söner går i hennes skola och en av hans söner går i hennes klass. Men de har maskerat sin doft för alla, så ingen vet att de bor där, ja utom jag. Så har även min dotter gjort för ingen ska hitta henne. Jag har berättat hur viktigt det är att hon gömmer sig. Men jag undrar hur de kunde hitta henne nu.""Be vampyrerna i den staden att leta upp familjen Anguis och be deras son i Topaz klass att bevaka henne", sa Valerie. "Men se till att den äldre inte får vara i närheten av henne.""Varför det?""Jag fick en syn igår att den äldste attackerade din dotter igår och nu är hon väldigt skärrad.""Vi ringer dem nu och säger åt dem att hitta familjen", sa den andra vakten."Ni är klara här, så gå."Ja, ers höghet." * * * "Åh, det verkar som det är tid att avsluta, nu", sa Mrs. Mathe. "Visst går tiden snabbt när man har roligt?"Ingen sa något, men Mrs. Mathe uppfattade tystnaden som uppmuntran. Jag plockade ihop mina saker och gick mot dörren. Jag gick förbi niornas korridor och jag var så glad att de inte hade slutat än. Jag sprang nästan förbi och när jag hade en liten bit kvar till mitt skåp, gick jag. Jag öppnade det och ställde in matteboken och mitt pennskrin. Jag stängde det och sedan gick jag mot matsalen. När jag hade ett par meter kvar hörde jag klapprandet av skor. Jag fick panik för jag trodde det var Wallrick, men sedan hörde jag att det inte var Wallricks klapprande. Chriss kom närmare mig och tog tag i min handled."Stanna, Topaz", sa han."Vad är det?" frågade jag honom."Jag bara undrar om du har någon att äta lunch med?""Nej, Ami är fortfarande sjuk.""Vill du äta med mig?""Ja, det vill jag."Han släppte min handled och tillsammans gick vi till matsalen. Vi ställde oss i den meterlånga kön och väntade."Jag kom på, jag glömde säga tack, för du räddade mig innan", sa jag och tittade på honom. Kön flyttade sig och vi flyttade på oss med."Det var inget. Jag försöker rädda så många som möjligt från honom.""Det är väldigt snällt av dig.""Hehe, det är väl det. Men vad gjorde du utanför vårt hus igår?""Jag... jag gick i skogen och tillslut kom jag till fram ert hus.""Åh, men du borde inte gå i skogen själv. Det kan vara farligt. Speciellt med min bror i närheten.""Okej, det ska jag komma ihåg. Men varför äter du inte med Ruby?""Hon och jag gjorde slut efter SO-lektionen. Jag orkade inte med att hon styrde och ställde längre. Hon berättade för mig om vem hon inte tyckte att jag inte skulle hänga med och det är inte okej.""Nej, det är det inte."Vi betalade för maten och sedan gick vi och satte oss vid ett ledigt bord. Vi satt i 20 minuter och pratade om allt från skolan till min situation hemma. Jag var ju såklart tvungen att redigera lite."Det är nog bäst vi går nu så vi hinner, hämta våra saker till vår sista lektion idag", sa han och reste sig upp."Ja, det är nog bäst", sa jag och reste mig upp också. Vi ställde våra saker på vagnen sedan gick vi ut från matsalen. Vi gick i tystnad till våra skåp men det var ingen pinsam tystnad. Vi stannade först vid mitt skåp, så jag kunde ta mina saker. Sedan gick vi till hans skåp. Han tog sina saker och sedan gick vi mot vår svenskasal. Vi satte oss vid det höga bordet medan vi väntade. Jag kände en brännande blick i nacken. Jag behövde inte vara ett geni för att veta att det var Ruby. Jag hörde hennes tankar och de var inte trevliga precis. Men Rubys otrevliga tankar ersattes snart av Clarissas glada tankar."Då så, elever. Då går vi in", sa hon leende."Ska du säga Clarissa", sa Chriss. "Du är nästan en elev själv.""Chriss, sluta nu med komplimangerna."Alla skrattade och sedan gick vi in. Vi satte oss ner på våra platser. Det som är så bra med Clarissas lektioner är att vi inte har bestämda platser. Så idag sitter jag med Chriss."Idag ska vi läsa i tjugo minuter och sedan får ni sluta för jag ska på möte", sa hon och alla jublade. Jag räckte upp handen."Ja, vad är det Topaz?" frågade hon."Kan du komma en liten stund?" frågade jag."Visst."Clarissa kom fram till mig."Vad är det, Topaz?" frågade hon."Jag undrar om jag kan få läsa min franska bok?""Ja det kan du få göra, jag ser i alla fall ingen anledning till att du inte skulle få.""Tack."Jag tog fram min bok. Det är från serien "House of night", jag är på den andra som heter "Trahie" på franska."Är du så duktig?" viskade Chriss."Jag har lätt för språk. Men det visst inte bara jag."Jag pekade på hans spanska bok av "Sagan om ringen"."Okej, jag erkänner jag har också lätt för språk."Jag skrattade tyst och sedan började jag läsa. Jag såg att han tittade på mig i ögonvrån och mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag fortsatte att läsa, men kunde inte koncentrera mig. Tankarna handlade bara om att jag satt bredvid Chriss."Så, ni kan avsluta på ett lämpligt ställe och sedan kan ni sätta upp stolarna", sa Clarissa. Jag avslutade och satte i bokmärket. Jag reste mig upp och ställde sedan upp stolen."Alla stolar uppe?""Ja", sa alla samtidigt."Då kan ni gå."Alla gick, men jag stannade kvar vid min plats. Jag vill inte stå tränga mig vid dörren. Chriss tyckte visst likadant idag för han stod kvar vid mig. När de andra hade kommit ut, gick jag till mitt skåp. Jag ställde in sakerna och sedan tog jag min jacka och väska. Jag tog på mig jackan och sedan gick jag mot entrén. Jag var på väg mot skogen när jag hörde någon ropa efter mig. Jag vände mig om och såg Chriss springa efter mig."Vill du att jag ska följa med dig hem?" frågade han andfått."Eh, visst", sa jag osäkert."Ska vi gå då?""Ja, det kan vi."Jag började gå mot skogen igen och jag hörde att Chriss följde efter."Bor du vid skogen?" frågade han."Jag bor ungefär fem minuter ifrån skolan, så ja ungefär.""Okej. Ja, du vet ju var jag bor.""Mm."Vi fortsatte att gå under tystnad. Han lade sin arm om mina axlar, som han hade gjort innan idag. Jag sökte i hans tankar efter ett spår om han gillar mig, men hittade inget. Efter ett par minuter var vi utanför mitt hus."Tack, för att du följde mig hem", sa jag."Det var så lite."Jag gick mot dörren, när Chriss tog tag i min handled."Vänta, Topaz", sa han och jag vände mig mot honom."Du gillar att ta om min handled, va?""Jag ville bara säga hej då.""Okej, hej då."Han drog mig närmare sig och sedan kysste han mig. Sedan vände han sig om och gick. Jag stod som fastfrusen, när jag såg honom gå iväg. När jag väl fick kontroll över mina fötter och mina ben gick jag in. Jag tog av mig mina skor och ställde dem i skohyllan. Sedan tog jag av mig jackan och hängde upp den."Är du redan hemma?" hördes mammas röst från vardagsrummet."Vi fick sluta tidigare för Clarissa skulle på möte."Jag sprang uppför trappan och in på mitt rum. Jag bytade först om, sedan satte jag upp håret i en hästsvans innan jag slängde mig i sängen med min mobil. Jag slog Amis nummer och satte luren mot örat. Det tog ett par toner innan hon svarade."Det är Ami", sa hon i andra änden."Hej, det är Topaz", sa jag."Hur är det med min bästa vän i hela världen?""Jo, det är bra. Jag har lite skvaller som du nog kommer gilla.""Du gjorde mig precis 100 % intresserad.""Vi kan börja med det första, tråkiga, vi har ny uppgift i SO. Det andra är och det är förmodligen den största...""Berätta, berätta.""Ja, lugn. Jo, det andra är att Chriss och Ruby har gjort slut...""Seriöst?! Nu har du chansen att dejta den snyggaste killen i skolan.""Jag har en sak till.""Vaddå?""Jo, Chriss har hängt med mig hela dagen och sedan följde han med mig hem. Och gissa vad?""Nä, jag kan inte. Berätta bara!""Chriss kysste mig innan han gick hem!""Gjorde han?!""Det är lika sant som att jag heter Topaz.""Tror du att han gillar dig?""Jag vet inte. Men man kan hoppas.""Ja, det gör vi. Men jag kommer imorgon.""Gör du? Det är skitbra. Då syns vi imorgon.""Ja, det gör vi. Syns!"Hon lade på luren och jag satte min mobil på laddning. Jag sprang nerför trappan och in till mamma i vardagsrummet."Vad blir det till mat?""Vad du själv vill ha. Du får trolla fram din mat idag.""Wooho."Jag gick ut i köket, tog en blodpåse och ett sugrör sedan gick jag in till mamma och satte mig. Jag trollade fram en liten måltid sedan åt jag. När den vanliga maten tog slut började dricka ur min blodpåse. Jag sög upp blodet snabbt och sedan tittade jag på film med mamma. * * * Det knackade på dörren."Jag tar det", ropade Lacer Anguis.Lacer öppnade dörren. Utanför stod två okända män i uniform."Vad kan jag hjälpa herrarna med?" frågade han."Vi skulle vilja prata med er sir och er yngste son. Vi är med i bevakningsteamet från drottning Valerie.""Det kan nog vi ordna. Varför kommer ni inte och sätter er i salongen, så länge?""Vi väntar där."Lacer visade in dem i salongen och sedan gick han till köket."Crystal, har du sett Chriss?" frågade han sin fru."Han är uppe på sitt rum. Varför det då?""Det är två män som söker honom och mig från drottning Valeries bevakningsteam.""Det är väl inget allvarligt?""Du behöver inte oroa dig ett dyft."Han kysste sin fru på kinden innan han gick upp till Chriss rum. Han knackade försiktigt på dörren."Chriss, jag behöver dig", sa han.Han hörde rörelse inne i rummet innan Chriss öppnade dörren."Vad är det, far?" frågade han och lade armarna i kors."Det är två män som vill prata med dig och mig från drottning Valeries bevakningsteam.""Okej, jag kommer."Chriss stängde dörren till sitt rum och sedan följde han med Lacer ner. De gick in i salongen och satte sig mitt emot de två vakterna.   "Nå, vad gäller saken?" frågade Chriss.   "Drottningen erbjuder dig ett väktarjobb", sa den ena.   "Vad eller vem ska jag vakta?"   "Hennes namn är Topaz och är Mr. Luanés dotter. Hon betyder väldigt myck...""Vänta, vänta nu. Menar ni Topaz Luané, som går i min klass på Crystal Clear High?""Just det. Som vi var på väg att säga, så är hon väldigt viktig för drottningen. Vi tror att Lamanerna är ute efter henne, därför ville drottningen ge henne en livvakt. Då föreslog Mr. Luané, någon från familjen Anguis och då tyckte vi det var bäst att det blev du.""Vänta säger ni att Topaz är en vampyr?! Jag har inte känt någon doft från henne.""Hon maskerar sin doft för att skydda sig från Lamaner och sedan är hon även häxa, så det är extra starkt.""Det är därför hon har varit så konstig, vetat saker innan mig och så vidare.""Kan vi lita på att du skyddar henne? Nu under de sista dagarna innan höstlovet, sedan kommer hon att åka till hovet. Drottningen sa att du kunde få följa med då om du ville. Men detta får inte komma ut till henne, hon får inte veta något. Du får vakta henne hur du vill men hon får inte veta något. Så kan vi lita på att du skyddar henne? Hon kan vara vampyrernas framtid.""Jag lovar och svär vid mitt namn att jag kommer skydda henne.""Bra, vi kommer meddela drottningen, så snart som möjligt om ditt val. För att andra vampyrer ska veta att du är en väktare, ska du få denna."En av vakterna tog fram en liten ask ur sin ficka. Han gav den till Chriss och han öppnade den. Inuti asken låg det en orm av renaste guld. Chriss plockade upp den och då bet ormen honom i handflatan, sedan snurrade den sig runt fingret och blev stel. Chriss kollade i sin handled och såg ett märke. Det var en orm som slingrade sig runt ett "v". Märket försvann och man såg bara en svag kontur av det."Jag har bara en fråga", sa han och tittade mot de båda vakterna."Och vad är den?" frågade de samtidigt."Får jag berätta för Topaz att jag är vampyr och att jag vet att hon är en?""Jag skulle då inte se något hinder i det. Men kom ihåg, hon får inte veta något om att du är hennes väktare.""Jag lovar.""Då är vi klara här. Tack för att vi fick komma. Lacer, Chrisstopher, tack för er tid. Hoppas vi ses igen."Det tog ett ögonblick sedan var de borta. Lacer tittade på sin son med stora ögon."Min son är väktare", sa han tyst för sig själv."Ja, far. Detta är mitt första steg mot att bli väktare i kungliga hovet.""Om nu Topaz är så viktig för drottningen så är du nog närmare än du tror. Jag är så stolt över dig. Men kom ihåg vakta henne noga.""Det ska jag, far.""Jag tycker du ska följa med till hovet med henne nästa vecka. Om du ändå ska berätta kommer hon ju inte tycka det är konstigt.""Ja, far. Jag följer med henne nästa vecka.""Det är bra min son. Gå nu och lägg dig.""God natt far."