RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-02-11 12:42:18

vampirecat

Idag är livet inte värt att leva

2012-03-17 22:53

Jaha... vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.

Idag är livet inte värt att leva säger väl allt... Så mycket skit som händer runt omkring hela tiden... Känns liksom inte som att det är värt det längre.

Allting går åt helvete runt omkring en och det enda man vill göra är att skjuta sig själv.

Folk dör som flugor runt en och ingen bryr sig om en.


När folk väl tar sig tid att lägga sig i ens liv så tror de att de vet allt. "Du kan det här, du tycker såhär, du känner såhär..."  Jag blir så jävla trött på alltihop. Ibland känns det sååååå jävla lockande att skära halsen av sig själv.


Jag sitter här och tänker över allt som finns runt omkring mig... och vad ser jag? Jag ser vänner som inte låtsas om att man finns förrän de behöver något från en. Jag ser killar som påstår att de älskar en bara för att slänga undan en som en trasig leksak när de inte orkar anstränga sig mer, och sedan kommer tillbaks när de är på humör igen och förväntar sig att allt ska fortsätta som innan. Jag ser släkt och vänner som ser ner på en för att livet inte går lika smidigt för en annan som de själva. Jag ser arbetskamrater som skrattar bakom ens rygg när de pratar om hur fånig och dum man är för att man inte festar nätterna i ända samtidigt som man har tio olika jobb.


Så vad ska man göra förväntar de sig? När ingen vill anställa en? När ingen vill umgås med en? När alla säger "gör si gör så, tyck så känn så" men allt de säger går så helt emot hur man själv är att det bara blir värre. Och när man försöker följa deras råd, försöker uppföra sig som alla tycker att man ska göra, och det går åt helvete som man visste att det skulle göra, så ser de ännu mer nedlåtande på en, som om det var ens eget fel för att man var dum nog att göra på det sättet från början.


Ibland föreställer jag mig att jag öppnar dörren, går ut och bara går rakt ut i skogen. Och går... och går... och går... och går... Och bara fortsätter att gå tills jag når en plats där helvetet inte har nått än.


Usch, jag blir depprimerad av att skriva ner det här.


Tills nästa gång


/// VampireCat



Ibland vill man bara slå någon

2011-11-06 18:10

Eller rättare sagt slå ihjäl någon.

Jag fattar inte varför en del människor tycker så jävla mycket om att dumpa sin skit på andra människor!

Som den där jävla sär subban jag bor ihop med. Hon har sönder och förstör saker och sen skyller hon på mig!!

Fy fan säger jag bara!

Hade jag någon annanstans att ta vägen så skulle jag sticka så snabbt jag bara kunde, och ta alla mina saker med mig!

Hon skulle knappast se sådär jävla självbelåten ut om allt som är mitt helt plötsligt försvann från huset!

Ha! Det skulle bli så jävla tomt och renskrapat att till och med hon skulle vilja springa till affären!!!!!




Life sucks

2011-09-18 13:46

Jaha... Ännu en dag... Ännu en hel hög med saker som får mig att vilja hoppa från en hög bro...

Var ska jag börja?

Har fått vända på dygnet efter som jag jobbat från fyra på eftermiddagen till tolv på natten de senaste dagarna, men trots arbetstimmarna så beklagar sig folk över att jag sover bort hela dagarna. För alla som ska gå på ett 8-9 timmars arbetspass vid fyra är ju uppe vid sju på morgonen, eller hur?  =.=

Vindskivorna på ena sidan huset har reducerats till en samling tandpetare så metallen som ttäcker dem slår som en jävla trumma så fort det blåser.

Vinden har blåst ner ett av våra träd här hemma, så då fick de för sig att Men vi tar ner alltihop så är vi av med skiten sen!! Tvättlinan? Äsch, vi skaffar en torkvinda!!
Är det någon här som har försökt hänga 200 x 260 lakan på en torkvinda förut? DET GÅR INTE!! FATTA DET!!!!

Hölls vaken halva natten av att en viss person drog timmerstockar i vardagsrummet hela natten. Och jag menar inte små zzz........zzz.........zzz.....
Nej nej, det hade varit illa nog. Istället är det ett ihållande ZZZZZZZZZZZ....ZZZZZZZZZZZZZ...ZZZZZZZZZZZZZ...ZZZZZZZZZZZZZ!!!!!!!!
VEM FAN KAN SOVA I DET OVÄSENDET???????
Myggor som flyger omkring i rummet när man ska sova eftersom någon vänlig själ lämnat dörren på vid gavel, myggnäten fråndragna och lampan i taket tänd.

Jag måste jobba ihop med människor som skäller på mig om jag råkar ställa något på fel plats men som själva har samma ordningssinne som en grupp tvååringar!!!

Kommer upp på morgonen och kollar kylskåpet. Är extremt sugen på två rosbiffsmackor. Men vad ser jag? Paketet som jag köpte för bara tre dagar sedan är nästan tomt!!! Vänder mig till päron nummer ett och frågar: Vad fan, hur många mackor har ni ätit egentligen??? Varpå hon svarar: Bara ett par stycken.

Slutsats: De har gått och gjort rullar av rostbiffsskivorna och ätit direkt.

En välbevarad tradition kanske, men de kunde väl för fan ha sparat ett par skivor till mig? En och en halv skiva kvar av två hakto rostbiff..... jösses.... och de gnäller på att jag slösar?

Sen har vi dagen så de vet att jag börjar vid tre och ska jobba till sent. Vad gör de? Jodå, DEN DAGEN får de för sig att byta ut vindskivorna, det lär som om någon försökte riva huset!! Klockan nio på morgonen!!!

Efter en stund blir det äntligen tyst, men sen hör jag ett BRRRAAAAAKKK!!!! Flyger upp ur sängen, bergsäker på att de har kört bilen i boden eller något liknande. Neeeejdå, de har kört igång en jävla grävskopa ochgräver upp rötterna till träden de kapade ner!!! Kan de inte vänta med att göra sånt tills jag har klivit upp??? Det är som att försöka sova på en byggarbetsplats!!


Och sist men inte minst: Vad utgör väl inte grundplattan till alla dagar lika underbara som den här? Hm? Jo, det ska jag tala om för er, insikten om att alla ens så kallade "vänner" fullkomligt har övergivit en. Jag får inga svar på de sms jag skickar till dem, inga svar på mail, facebook eller något annat.

Försökte samla ihop ett gäng som ville åka till jönköping, nä ingen som var intresserad. Däremot kunde de samla ihop ett eget gäng och åka själva, på den dagen de sagt att de inte kunde åka.

Frågade runt om det var någon som ville åka till Ullared, jag kunde bidra med bil bara någon annan ville köra. Nä, ingen som hade tid just nu, till jul kanske. Sen läser jag på facebook vad kul de hade och hur mycket de handlade när de var i ullared i helgen... Tack alla jävla as, jag hoppas ni spolar ner er själva i toaletten och drunknar där.

Har upptäckt det nu att jag kan lika gärna skuta bry mig, det är ju uppenbarligen ingen som vill ha med mig att göra längre. Inte ens killen som påstår att han vill ha ett förhållande med mig svarar när jag skriver till honom längre.

Uppmuntrande va?

Funderar allvarligt på att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att flytta någon annanstans. Skaffa en fin lägenhet eller ett litet hus och bara sköta mig själv. En liten plats där jag helt kan strunta i alla idioter som bara låtsas tycka om en när de behöver något från en.

Far åt helvete med dem allihop.

Om det är sånna vänner som ska göra livet värt att leva så låter jag hellre bli att leva.


/// Er trötta, ensamma och i övrigt enormt irriterade VampieCat


Jag orkar inte mer, vill inte vara kvar...

2011-08-29 11:57

Jaha, ännu en dag då man mest bara känner för att gå och hänga sig.


Vaknade upp och fann Madam på ett sällsynt dåligt humör, men som vanligt verkar inte ens hon veta varför så jag har ingen aning.

Städade igår eftersom hon ville lägga på en ny matta hon köpt, men vad är det första jag hör när jag vaknar? Dammsugaren. Tror ni inte att fanskapet har städat hela huset en gång till?

Jag tänker sluta städa helt och hållet, det är ju uppenbart att jag inte kan göra det bra nog.

Farsan fick en snilleblixt för ett par dagar sedan, han skulle spola skållhett vatten i avloppet i källaren eftersom han tyckte att vattnet rann ner för dåligt. Problemet var ju det att man måste ha lite tryck i vattnet också, inte bara hetta. Så vad hände? Det blev översvämmning i hela tvättstugan.

Så jag fick order om att hålla koll på avloppet när jag tvättar. Vilket jag också gjorde, det lilla jag var tvungen att tvätta trots att jag från Madam fick order om att inte använda tvättmaskinen alls.

Sen kommer Herrn och Madam hem... och vem som blev surast vet jag faktiskt inte. Först får jag skäll för att jag använt maskinen alls, sen får jag skäll för att deras kläder inte är tvättade. Hur de nu får ihop det, det förstår jag inte.


Idag har Madam skrikit på mig för att kläderna, som inte varit torra eftersom avfuktaren lagt av, inte har plockats ner från tvättlinan och vikts ihop.

Hon har skällt på mig för att någon av katterna dragit in något dött djur under natten och blodat ner golvet, hur det nu var mitt fel, jag låg ju och sov.

Det låg "en halv smörgås" på bänken när hon kom upp, vilket översätts med att pappa delat sina mackor utan at städa upp smulorna efter sig som vanligt innan han åkte, och som vanligt så är det mitt fel. Jag menar, alla kliver väl upp vid halv sju på mornarna för att städa iordning huset efter sin far bara för att det ska vara rent när deras mor kliver upp? Det är väl fullt normalt? Inte.


Och cigaretter! Dessa förbannade cigaretter! Hon hade själv slängt i en maskin tvätt innan de åkte, och jag fick hänga upp den. Vad jag inte kunde fatta var varför kläderna var så luddiga. Så jag tvättade om dem, men det hjälpte inte. Som de flesta andra förmodligen skulle göra så tänkte jag att jag tar det med klädvårdsrullen när kläderna torkat. Nähä nä, det var helt fel. Madam blev hispig när hon såg hur kläderna såg ut och varför hade jag inte gjort något åt det och vad fan hade jag stoppat i maskinen för att fördärva deras kläder så?

Hennes humör blev ju inte bättre av att jag påpekade att det inte var mitt fel att hon inte kunde rensa ur fickorna på kläderna innan hon stoppade dem i maskinen, varpå jag visade upp de fyra cigarettfiltren som var kvar av cigaretterna som fått åka tvättmaskin. Och det kan jag lova, de var definitivt inte mina!!!

Så. Hur har er helg varit?


/// VampireCat


Allvarligt talat, jag är nog masochist.....

2011-08-24 23:35

Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Jag tror allvarligt talat att jag är lite skadad i huvudet på något sätt.

Jag menar, varför skulle jag annars stå ut med all skit i mitt liv?
Min morsa säger hella tiden åt mig att göra saker, sen klagar hon på hur jag gör det och gör om det själv igen bara för att det inte blev exakt som hon ville ha det gjort.

Min farsa existerar knappt här hemma, vore det inte för att han vill ha middag när han kommer hem och all smutstvätt han lämnar efter sig så skulle det inte märkas att han bor här.
Min brorsa svävar runt på sina “nybildad familj”-moln och ser inte problemen vi har här hemma. Visst har han gott om råd, men ingenting som faktiskt hjälper.

Min mormor är gammal och har svårt att gå så morsan vill att jag ska ta på mig rollen som skurken och få henne att sälja huset.
Mina vänner är ena jävla skitstövlar som inte bryr sig om mig alls såvida de inte kan utnyttja mig på något vänster.

Mitt ex som jag verkligen avskyr vägrar att lämna mig ifred, jag svär på att det är precis som att försöka ta död på all världens kackerlackor. Dödar man en kommer tio nya fram.
Mitt jobb består av att arbeta ihop med ett gäng idioter som inte vill arbeta ihop med mig. Om jag ens har något jobb längre. Vad är det för sadistiskt svin som ger en ett schema fullt med bra tider och sen säger “Nej men de tiderna ska du inte ha, det är vakanta tider!”

Och som om det inte vore nog? Killen jag älskar ringer mig och vill ha tröst. Han har bekänt för sin kompis att han är kär i henne trots att hon är ihop med en annan kille. När hennes kille sen fick veta det förbjöd han honom att träffa henne mer. Så jag frågar honom: Är hennes kille enda anledningen till att ni inte blir ihop? Skulle du bli ihop med henne om hon sa att hon älskade dig?
Svaret på båda frågorna var ett solklart JA.
Fy fan säger jag bara.

Och det verkade inte ens som han fattade att han sårade mig med det svaret.
Min kille säger att han skulle lämna mig tvärt om hans förstaval bara sa ja?
Det gjorde ont att höra.
Jävligt ont…


Stay tuned for the next update


/// Er trogna VampireCat

Jag är så trött på allt det här!!!

2011-07-04 00:04

Jag - är - så - FRUKTANSVÄRT - trött - på - allt - det - här!!!!!


Idag har varit en sån där dag som man bara vill glömma, en dag så allt man irriterar sig på inträffar.


1. Jag får sms från halebop tidigt som fan på morgonen, på min lediga dag då jag sett fram emot att få sova ut!!


2. Elbolaget ringer upp mig, TVÅ GÅNGER, fast jag varken har egen llägenhet eller hus.


3. Jag samlar ihop all tvätt och går ner till tvättstugan där jag upptäcker att tvättmedlet är slut, varpå jag letar efter tvättmedlet, kommer fram till att det inte finns något, sedan kläcker mor min ur sig flera timmar senare att det står i garaget. VEM I HELA FRIDEN FÖRVARAR TVÄTTMEDEL I GARAGET???!!!!


4. Vi bestämde oss för att vi skulle ha resterna av pizzan vi gjorde igår till middag idag, hur mycket tror ni det fanns kvar av den? SLUTA SMÅÄTA AV KVÄLLENS MIDDAGSMAT!!!


5. Ska byta om till arbetskläder (för trädgårdsarbete) och allt är fuktigt. Efter att vi badade i poolen igår har någon lagt sin blöta handduk ovanpå mina kläder.


6. Vi sliter som djur hela dagen, man kommer hem - svettig och helt slut - och måste ringa och tala om för kompisen att jag inte kan passa hennes katt (två dagar innan jag ska hämta den) eftersom det där förbannade mumintrollet som jag bor ihop med plötsligt bestämt sig för att det blir för besvärligt att ha en extra katt i huset!


7. Kommer ner i tvättstugan för att ta hand om tvätten och upptäcker att MIN MAMMA HAR STULIT MIN ENA BH!! Kläder, visst, men hon kan väl för fan låta bli mina underkläder???


8. Jag kommer upp från duschen klockan nio på kvällen, förväntar mig att känna doften av grillat kött och potatisgratäng. Vad finner jag? Ugnen är tom, köttet ligger kvar i kylen och grillen är inte ens tänd. MÅSTE JAG GÖRA ALLT??!!


9. Det är sent, jag är trött, och går inför att lägga mig. Vad upptäcker jag? Inte bara har de haft min ytterdörr öppen när de grillat så hela rummet luktar grillrök, de har vänligt nog lämnat dörren öppen när de gick in, med myggnäten fråndragna och taklampan tänd!!!


Den här listan skulle kunna bli 1000 punkter lång men jag har en tidig dag framför mig och skulle vilja få minst tre timmars sömn innan det är dags att kliva upp.


///En trött och irriterad VampireCat

End och Finish!!!

2011-06-24 16:36

Nu är det slut och finito för alltid. Jag orkar inte mer. Det kvittar om han söker upp mig igen eller inte, han är inte välkommen längre.

Han anklagar mig för alla synder mellan himmel och jord, men han vägrar att förklara varför!! Han har till och med anklagat mig för att vara oresonligt hemsk mot mitt ex. Mitt ex som gjorde en annan kvinna med barn medan han var tillsammans med mig!!

Här är ett tips till alla er killar där ute: SNACKA INTE SKIT OM SAKER NI INTE VET NÅGOT OM!!

I vilket fall som helst så är måttet rågat nu. Jag har fattat mitt beslut. Det är dags att börja om på nytt, UTAN jobbiga exkillar.

Hello future, here I come!

Nu får det snart vara nog!!

2011-06-24 15:07

Killar!!!!

Just nu är jag färdig att  strypa dem allihop!

Exakt VAD är det som får killar att tro att de vet precis allt om oss? Att de känner till precis allt vad vi känner och tänker??

"Men tänk efter älskling! Det enda du vill med den här killen är ju egentligen att ligga med honom!"

Gå och dränk dig din skithög!! Du vet inte ett skit om vem jag är eller hur jag känner och tänker, och det har du aldrig gjort!!

Det är i alla fall vad jag skulle vilja säga till honom, men jag har upptäckt att det inte lönar sig. Han lyssnar inte!

Jag är så trött på alltihop! Den människan har kostat mig så mycket hjärtesorg! Kunde jag så skulle jag radera honom helt ur mitt liv, men han vägrar ju att försvinna! Jag svär, får jag se honom en gång till under den närmaste veckan så kommer jag sparka honom hela vägen till stockholm!!


///VampireCat


Genom en hinna av glas

2011-05-09 17:58

Sitter här vid datorn ännu en gång. Kroppen känns tung och själen ledsen. Jag har sårat någon igen och vet om det.

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna och kommit fram till något som skrämmer mig.

Jag har inget hjärta.

Jag menar, visst har jag ett hjärta, jag vore väl död annars antar jag, men jag känner ingenting. Jag upplever livet som genom en hinna av glas. Även om jag reagerar på min omgivning, skrattar, gråter, älskar... Det som är "Jag" förblir ändå märkligt oberört. Jag vet att något är roligt och skrattar, jag kan till och med tycka att något är så hysteriskt roligt att jag faller ihop på marken och kämpar för att få luft medan jag skrattar som en galning. Och ändå är det som om kärnan i mig förblir märkligt oberörd. Jag ser en sorglig film eller får veta något riktigt hemskt och gråterfloder, men orden tar sig inte igenom skölden som skyddar mitt innersta. Jag förblir oberörd innerst inne.

Kärlek är det svåraste. Jag kan se att någon älskar mig, och i sanningens namn kan jag tycka väldigt mycket om dem tillbaks också, men kärlek... Det är som om det ordet inte riktigt existerar för mig längre. Däremot när jag sårar någon och vet om att jag har gjort det fast det inte är vad jag vill... Just nu sitter jag här och känner hur skulden bankar på min sköld så att den skälver i bröstet. Mitt hjärta fladdrar i en ojämn takt som gör ont. Hela mitt väsen verkar hålla andan, redo att skygga när skölden slutligen ska gå sönder och alla dessa känslor som jag vet är fruktansvärt plågsamma ska krascha ner över mig. Men än så länge håller skölden fortfarande. Kanske är skulden närmare att bryta igenom för att den känslan kommer direkt ifrån mig och inte utifrån?

Exet ringde mig idag igen. Nykter den här gången. Han ville veta rakt av hur jag ville ha det, som om jag inte hade varit tydlig nog med det senaste gången vi pratade eller de hundra gångerna innan det. Jag förklarade att jag inte kan bli tillsammans med någon som jag inte älskar.

Jag kan faktiskt inte rå för det. Kunde jag skulle jag hålla mitt hjärta i händerna och knyta an med varenda människa som ville det och gladerligen ta smällarna när de kom, men jag kan inte. Mitt hjärta är inlåst någonstans där jag inte kommer åt det.

Jag vet att jag sårade hono. Hade han låtit mig förklara och verkligen lyssnat på vad jag sa så hade det hela nog gått mycket bättre. Jag avskyr verkligen att såra folk. Det gör mig livstrött.


/// En väldigt trött VampireCat


Tomt så att det ekar?

2011-05-09 00:58

Okej, jag har tidigare skrivit om mit seriöst rubbade ex. Okej, inga problem med det. Alla killar har sina egenheter. Men nu börjar jag undra: Har han något alls innanför pannbent eller är det bara ett enda stor vacuum?


Ungefär såhär utspelade sig dagen för mig (dock i en rejält förkortad och något redigerad version för att det inte ska ta tre dagar att läsa):


Kevin - Ska vi ses i helgen?

Jag - Nej, jag har för mycket att göra och orkar inte med sällskap.

Kevin - Jag skulle inte störa.

Jag - Så vad ska du göra menar du? Åka hela vägen hit ut och sedan sitta stilla och glo?

Kevin - Jag kan läsa en bok eller spela datorspel eller något.

Jag - Känns som en väldigt onödig resa med tanke på att du måste åka hem igen på kvällen.

Kevin - Kan jag inte stanna över natten då?

Jag - Nej.

Kevin - Varför inte?

Jag - Av många anledningar. Dels har jag inte mat nog för två hemma, dels har jag mycket att göra, sen ska jag iväg tidigt dagen efter och har inte tid att snubbla över dig.

Kevin - Meh, nu är du taskig, jag vill ju träffa dig ju.

Jag - Och jag säger att jag varken har tid, ork eller lust.

Kevin - Men jag mår så bra när jag är med dig.

Jag - Det kan jag inte rå för, du får inte komma hit.

Kevin - Men varför inte?

Jag - Av de anledningarna som jag redan har räknat upp!

Kevin - Men jag har ju skaffat en massa grejer till i helgen! Jag har köpt godis och laddat ner en massa filmer och allt!

Jag - Jag kan faktiskt inte rå för att du planerar för att spendera helgen här fast du inte har blivit inbjuden!

Kevin - Men jag måste få träffa dig!

Jag - Jag har inte tid! Och jag förstår faktiskt inte vad du ska göra här när jag inte har tid att umgås med dig och inte är på humör för att vara social. Leka med datorn kan du väl lika gärna göra hemma?

Kevin - Men jag vill träffas!  (sagt med extremt gnällig röst)

Jag - Sluta bete dig som en bortskämd unge är du snäll. Om du nu är så kär i mig som du påstår så kunde man ju tycka att du skulle kunna respektera mina önskemål om inte annat.

Kevin - Meh, vi måste ju träffas...

Jag - Inte när jag är upptagen! Jag kan inte boka om hela mitt liv så att det passar dig det måste du väl ändå fatta?

Kevin - Men vad ska jag hitta på hela helgen då? Jag vill ju träffa dig! Jag kommer åka ut till dig i alla fall.

Jag - Kevin om du kommer ut hit så kommer jag inte att släppa in dig! Jag har sagt att jag inte har tid att träffa dig och jag förväntade mig faktiskt att du skulle vara vuxen nog att fatta att jag menar allvar!

Kevin - Men jag vill vara nära dig!

Jag - Om du är så desperat efter sällskap så ring till någon annan!  (då menat en kompis som han kunde spela med eller annat)

Kevin - Vadå någon annan!? Jag träffar fan inga andra! Jag är fan inte otrogen!

Jag - Man kan inte vara otrogen mot någon som man inte har något riktigt förhållande med.

Kevin - Det kanske är du som är otrogen! Är det därför jag inte får komma ut kanske? Ska du ha en annan kille hos dig i helgen?!

Jag - Sån där skit tänker jag fan inte stå här och lyssna på, allra minst från dig!


Vid det här laget la jag på luren. Allvarligt. Killen är nästan 25 men det är som att prata med en bortskämd femåring! Jag var så förbannad att jag allvarligt funderade på att kasta telefonen i väggen. Lyckligtvis gjorde jag inte detta, hade gjort ett stort hål i min kassa att behöva köpa en ny telefon, även om jag visserligen behöver en ny. Istället gick jag runt och var fruktansvärt irriterad. Det blev ju inte precis bättre av att han började skicka smstill mig senare istället. Först bad han om ursäkt och jag sa att jag fortfarande var arg men försökte förlåta honom. Sen kom den riktiga chocken! Han började prata om att han tyckte att det var dags att jag slutade låtsas och en massa annat. Där sitter jag som ett annat frågetecken och fattar inte alls vad han pratar om. När jag frågar vad han menar så säger han att han vet att jag fortfarande älskar honom och att jag ska sluta retas med honom. Jag frågar honom vad fan han snackar om, jag har varit helt uppriktig mot honom från början om att jag inte älskar honom längre. Men idioten ger sig inte. Han har fantiserat ihop en helt annan värld verkar det som. Han är helt övertygad om att jag älskar honom och att det är han och jag för evigt. Usch. Jag visste att Kevin var lite småknäpp men att han var helt och fullständigt sinnessjuk, det var faktiskt en nyhet. Hur jag än pratade med honom så vägrade han fatta att han hade fel, att jag verkligen inte är intresserad av honom på det sättet längre. Jag slutade svara på hans sms efter ett tag efter att ha skällt ut honom för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Då går den idioten och super sig full och börjar ringa till mig om och om igen istället! Han ringde över 30 gånger! Allvarligt, killen börjar bli otäck! Tror ni någon skulle sakna honom om jag lät slå ner honom och skickade honom till Guatemala i en säck?


/// VampireCat


Stars

2011-03-29 21:52

The song Stars by TaTu


How did we ever go this far?
You touch my hand and start the car
And for the first time in my life
I'm crying

Are we in space? Do we belong?
Someplace where no one calls it wrong
And like the stars we burn away
The miles

I am star, you are star.
We were ordered to burn down.
Someone gave away, and got
The addresses of our meetings.
Roughs on the eyes,
And nobody will find.
The voices will slip,
And the ice will crush.
And it nobody's without key,
And crave in the bed
And it is time to turn off,
And they are on the back.
(you) Smile, unleash,
curtain the mirrors,
tear up and say,
dead, dead .
(You) Lock or
become nothing.
And the hand doesn't tremble.
Everything right with my hand
May avenge
2x2
on the taxi and (you) suck.
But forgive, never.
Never ask me for it.
OK, OK
I found the revenge
Powder-everything I have
Multiply by 6
Don't call me, don't call me
I am tired, I am tired
I don't want you
You * me

How did we ever get this far?
It shouldn't have to be this hard
Now for the first time in my life
I'm flying

Are we in love?
Do we deserve
To bear the shame of this whole world?
And like the night we camouflage....denial

(Rusian verse)

How did we ever go this far?
You touch my hand and start the car
And for the first time in my life
I'm crying

Are we in love? Do we deserve
To bear the shame of this whole world?
And like the night we camouflage......denial



http://www.youtube.com/watch?v=XDpU536W-FM



To all us who feel so empty


/// VampireCat


Tystnad

2011-03-28 20:43

Tystnad är plågsam.

Tystnad gör ont.


Jag brukade uppskatta tystnaden. Älska den över allt annat. Tystnad var frihet.

Idag sitter jag här, biter mig i läppen och försöker att inte kännas vid paniken som den uteblivna sms signalen är upphov till.


Kärlek gör ont.


Jag har aldrig varit riktigt kär, förälskad eller vad man nu vill kalla det. Jag har inbillat mig det ett flertal gånger, och faktiskt haft riktigt varma känslor för några människor. Det här likar inget av det. Hela kroppen är fylld av ett begär att prata, röra, känna. Att vara nära både fysiskt och psykiskt.


Tystnaden är som en kvävande filt. Den stänger ute allt det som känns roligt och lämnar bara plågsamma tankar kvar. Det är som att balansera på en knivsegg. På ena sidan ligger lycka, på andra sidan skäreselden.


Snälla, snälla, snälla... Låt mig falla ner på rätt sida.


/// VampireCat


Snö IGEN???

2011-03-27 14:50

Sitter här (igen) och blänger på molnen genom fönstret.

Vi väntas nämligen få MER SNÖ till kvällen. MER SNÖ!!!

Vi är för fan i slutet på mars!! Nu får det väl ändå vara nog!

Snö ska finnas vid lucia, jul och nyår och datumen däremellan, men i februari tycker jag faktiskt att det kan börja smälta undan och förbli smält! Att ha det snöfritt i nästan två veckor och faktiskt fundera på att våga köpa hem lite penséer eller något annat trevligt och sätta ut i trädgården bara för att vakna upp en dag och ha fyra decimeter snö ute är inte direkt upplyftande!

Kan man samla in en protestlista och få slut på skiten tro??


/// VampireCat

Osäkerhet och Gamla Pojkvänner

2011-03-26 17:18

Jag låg nästan hela natten inatt och mådde skitdåligt. Inte den sortens dåligt som i Åh-Gud-Jag-Tror-Jag-Måste-Kräkas alltså. Tro det eller ej, men ännu ett gammal ex sökte upp mig giår, lika förbannat envis som de andra.

Varför kan det förflutna aldrig förbli förflutet?

Med honom kom en massa minnen som jag lagt ner en hel del tid och energi på att glömma. Alla dåliga beslut man fattade på den tiden, hur dåligt man mådde mm.

Lägg till allt detta till det faktum att killen man faktiskt har förälskat sig i med ens verkar väldigt undvikande och voilá: En sömnlös natt full av plågsamma tankar och minnen.

Jag låg väl vaken fram till klockan sex idag på morgonen innan jag somnade av ren utmattning.

Osäkerhet suger.

Jag vet att det här är nytt, att åldersskillnaden mellan oss är rätt stor (i alla fall antar jag att den är det för honom) men ändå... Jag önskar att han ville prata med mig. Tala om vad som bekymrar honom...

Sen lever man med: Kommer Danne också börja prata om att han vill träffas varje dag? Kommer han också börja tjata om att han vill bli tillsammans igen?

Kommer Casper återuppta sina övertalningsförsök? Ska jag behöva leva med "Du är den enda jag någonsin älskat och någonsin kommer att älska" varje dag och veta att jag aldrig kommer kunna besvara de känslorna?

Ska jag behöva lyssna till Kevins prat om att han vill vara med mig mer än något annat trots att jag hela tiden talar om att jag inte är intresserad? Hans böner om en sista chans?

Eller Andrés prat om att han alltid älskat mig men inte vågat tala om det, och att han nu har fattat ett beslut och verkligen vill få mig att förstå att han vill göra ett allvarligt försök...

... Jag förstår verkligen inte det här. Jag har aldrig tyckt att jag är speciellt söt eller intressant. Jag har perioder då det knappt går att umgås med mig eftersom jag är så deppig, sedan har jag perioder då jag är så pysslig av mig att ett städat rum kan förvandlas till ett katastrofområde på ett par sekunder av alla saker jag drar fram och perioder då jag är så sprudlande energisk att jag går folk på nerverna bara genom att vara i samma rum med dem. Och ändå kommer de efter mig som bin efter honung?

Jag förstår det inte...


/// En deppig och förvirrad VampireCat


Sönderskrikt hals på fem minuter

2011-03-25 16:24

Jag sitter här, instängd i ett rum och försöker njuta av tystnaden medan jag kan.

Det här är ytterligare en sån där dag när allting är mitt fel.


Tvättlinan gick sönder - På något sätt är det mitt fel.


De hade inga sellerifrön på maxi - På något sätt är det mitt fel, som om de på något magiskt sätt skulle ha trollat dit sig själva om jag bara letat lite till.


Det blev inte städat igår för HON ville vila - Det är förstås mitt fel, varför klev jag inte upp vid sju idag och städade medan hon var iväg?


Tallriken som hon åt på sent igårkväll stod kvar på bänken imorse - mitt fel, givetvis, varför hade jag inte satt in den?


Pappa hade lämnat ett glas på bänken samt en massa brödsmulor - Mitt fel  "Fy Fan vad här ser ut! Varför måste det alltid se ut som en soptipp när du har varit i köket?" Men glöm bort den där lilla detaljen om att jag är oskyldig, för all del.


Hon står en halvmeter ifrån block och penna, men måste ändå skrika till mig, som sitter i vardagsrummet, vad hon vill ha handlat? Allvarligt?


Hon gnäller på att det blir iskallt i huset när det drar från kattluckan i mitt rum, men sen kan hon ha varenda dörr och fönster öppet i flera timmar och om en annan klagar så fräser hon att man sjåpar sig?


Är det bara jag, eller känns det som om det är något fel med den här bilden?


/// VampireCat


Storm ute, Storm inne

2011-03-21 20:30

Jag sitter här i min ensamhet, ser ut genom fönstret och ser oformliga skuggor röra sig i det svarta där ute, lyssnar på ljudet av vinden, det låter ungefär som om en ilsken jätte står och bankar på taket.


Jag sitter här och funderar på hur jag känner mig. Jag vet, det borde vara enkelt att svara på en sådan fråga, men det är som om jag har lyckats placera en vägg av tjockt glas mellan mig själv och mina känslor, så de känns väldigt otydliga just  nu.

Jag har skrivit förut om hur mitt kärleksliv med ens blev så väldigt krångligt. Nu ikväll har jag spenderat viss tid med att prata med mitt ex. Trots att jag om och om igen förklarat för honom att jag är helt säker på att ett förhållande oss emellan skulle vara dödsdömt så vägrar han att ge sig. Säger jag att "jag är säker på att det inte skulle gå" säger han "Nej". Jag menar... Vad vill han att jag ska säga? Ska jag ljuga? Säga "Åh! Självklart vill jag bli tillsammans med dig igen älskling!" ? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sagt att jag inte tror att vi har någon chans. Det är som att prata med en väg... eller en studsboll... Vad jag än säger så verkar han ha ett standardsvar att kasta tillbaks.

Så bra hade vi det faktiskt inte. Dagarna jag spenderade hemma hos honom brukade bestå av att han satt vid datorn och jag låg på hans säng och pluggade eller läste tills jag somnade av ren uttråkning. Jag förstår inte den här... besattheten eller vad man nu ska kalla det. Var det för att jag (förmodligen) är den enda tjej som stått ut med det där någon längre tid?


Nu ikväll sa jag att jag VERKLIGEN inte tror att vi har någon chans. När han bad om en chans, bara en enda, hela tiden så sa jag rakt ut nej, jag tror inte vi skulle klara det. Då blev det helt plötsligt tyst.

Jag hatar verkligen att såra andra människor. HATAR det verkligen. Jag mår skitdåligt när jag gör det. Så nu sitter jag här och försöker reda ut trasslet på trådarna som ska föreställa mina känslor. Är jag arg? Ledsen? Glad? Lättad?

I ärlighetens namn, jag vet inte. Jag vet ju att det måste göras, jag kan ju inte låta honom tro att jag är intresserad när jag verkligen inte är det. Inte heller kan jag tala om att jag träffat en annan (Gud, vad som skulle kunna hända då vill jag inte ens fundera på!) men grabben är som någon sorts magnet. Eller en svans. Hur jag är manövrerar så följer han efter.


De säger att "Det är lätt att vara liten".

Nå, jag har en nyhet åt er: Det är fan inte lätt att vara stor heller!


/// VampireCat


När blev mitt kärleksliv så komplicerat?

2011-03-14 22:05

Det här kanske låter knäppt, men jag hade min första pojkvän när vi gick på lekis  =P  Det var den vanliga sortens puppy love med en beskyddande ton liksom.

Jag var väldigt liten, pinnsmal och ganska ömtålig, och jag var väl typ den enda som accepterade honom som han var. Han var väldigt söt. Rödhårig med hela ansiktet fullt av fräknar och pigga ögon. Han var lite mullig och hade ett jäkla humör så han hamnade i trubbel nästan jämt. På något sätt så tog vi liksom hand om varandra. Han skyddade mig när de andra i klassen retade mig, jag lugnade honom när han blev arg. Det bästa jag visste var att gå hem till honom och leka med hans kattungar.


Men allt gott har ett slut. Han flyttade och jag blev ensam igen och lovligt byte för skolans elakare barn.


Min andra kille fick jag nog i... tvåan eller trean var det nog?

Ännu ett problembarn. Han hamnade i trubbel varenda dag, men han var alltid jättesnäll mot mig. Det här kanske låter lite sadistiskt, men till och med de äldre barnen var rädda för honom och jag älskade det. Jag har nog aldrig mått så bra i skolan som jag gjorde då  =)  Ingen som var elak mot mig alls. Det bästa minnet jag har var när de äldsta barnen kastade kottar på mig och mina vänner. Helt plötsligt är det någon som börjar vråla och så börjar det flyga båda pinnar och kottar och till och med stenar. In i dungen störtar Mikael och till och med den störste av sexorna flyr sin väg. I det ögonblicket hade jag nog aldrig varit så glad över att se någon i hela mitt liv. Han spenderade resten av den dagen med att hålla mig i handen och följa med mig överallt. Lite som en livvakt.

Men tyvärr så varade inte heller detta så länge. Mikael orsakade lite för mycket problem en dag. Han gav några äldre barn ordentligt med stryk. Sedan blev han förflyttad till en annan skola.


Pojkvän nummer tre hoppade in i mitt liv ett år senare. Han var gullig och jag tyckte om att vara hemma hos honom. Lugnt och trevligt. Han lärde mig att spela tv-spel. Efter typ ett år kom jag tillbaks till skolan efter en veckas förkylning och fick veta att en annan tjej i klassen hade blivit påkommen när hon och min pojkvän kysstes, sedan hade de spenderat hela den veckan med att pussas och hålla varandra i händerna och kramas. Needless to say så tog det slut ganska snabbt efter det   *suckar*   Till och med ung kärlek är problematisk.


Vi hoppade från lågskolan till klass 7-9.

I slutet av nian träffade jag ett av mina mer seriösa förhållanden. Men trots det så varade det inte i mer än i lite mer än ett halvår. Han var gullig och trevlig och snäll och ganska romantisk av sig så jag blev ledsen när det tog slut. Han dök upp en dag och talade om att han hamnat i säng med en annan.

(och typiskt killar så blev han förvånad när jag inte ville prata mer med honom efter det avslöjandet efter att vi gjort slut)


Andra året på gymnasiet trasslade jag in mig med kille nummer 5. Ett stort misstag, men han var väldigt gullig i början. Lite bad boy men nu i efterhand känns det som om han fjantade sig alldeles för mycket.

Trots det höll vi ihop i nästan två år. (fråga mig inte varför, jag vet inte själv)

Mitt i alltihop gjorde vi slut. Det var då det trasslade till sig ordentligt. Han blev tillfälligt ihop med en annan tjej, och jag - min idiot - trasslade till det ordentligt för mig. Jag umgicks mycket med en kille jag kände och något jag sa fick honom att tro att jag var intresserad av honom. Det hela urartar rätt ordentligt när ex killen dyker upp igen och säger att han vill ha mig tillbaka. Trodde faktiskt att det skulle bli slagsmål ett tag. Det hela slutar med att jag går tillbaks till exet, det var faktiskt aldrig meningen att ge kompisen några sådana tecken och jag ångrar det verkligen. I alla fall så fortsatte vårt förhållande ett tag till innan det tog slut igen.


Tre månader går under vilka jag hela tiden blir jagad av min kompis som nu har fått för sig att jag är den enda kvinnan han någonsin har och kommer att älska och jag hela tiden ber om ursäkt för det som hände och gång på gång upprepar att jag är helt säker på att det inte skulle fungera. Rätt som det är en dag så ringer exet upp. Han är jätteledsen för det som hände bla bla bla snälla kan vi inte försöka igen?

Jag skällde  ut honom, skrek i telefonen som jag aldrig gjort förr, hävde ur mig allt det som jag hållit tyst om medan vi var ett par. Sedan la jag på och hörde inte av honom mer.


Efter gymnasiet träffade jag ingen på allvar. En kille i klassen på vuxenskolan jag började på blev väldigt intresserad och tjatade hela tiden om att han ville träffas och var väldigt närgången. Jag sa att mitt liv var väldigt trassligt just nu och att jag inte var intresserad av några närmare kontakter.

Efter ett tag gav han upp om utbildningen och slutade på skolan och efter ett tag verkade han fatta att det inte skulle leda någonstans.

Efter en del löst flirtande med killar på nätet fick jag slutligen kontakt med en underbar kille. Det var inte ens menat som en romantisk kontakt. Han ville bara ha lite tips och råd. Men ju mer vi pratade ju mer tyckte vi om varandra. Sen mitt i alltihop börjar min kompis ringa och smsa igen och tjata om att han älskar mig. Som om inte det var illa nog så börjar exet förfölja mig igen och vägrar att fatta att det inte kommer bli något mer! Och som om inte DET var illa nog så sitter jag och pratar med en annan gammal kompis och får veta att han varit kär i mig i flera år men inte vågat tala om det för mig! Och förresten, var jag singel just nu?


Hjälp...


När blev mitt kärleksliv så komplicerat????


/// VampireCat


Ilska

2011-02-25 20:14

Jag är så arg så mina armar skakar faktiskt!

Jag städar huset, fixar tvätten, förbereder maten. Och vad får jag?

Skit skit skit skit skit skit skit!!!!

Det ligger en tuss av katthår på golvet, du har inte städat ordentligt!

 - Vi har tre katter, det tillkommer nya tussar hela tiden!

Det ligger en massa tvätt i tvättstugan, varför har du inte lagt in den?

 - Det är ER tvätt, inte min, jag vet inte var ni vill ha era saker!

Varför har du inte tömt kattlådan?

 - Det har jag men katterna har ju använt den sedan dess!

Det ingår faktiskt i städningen att tömma soporna också!

 - När jag städade var inte soppåsen full, det där slängde jag alldeles nyss när jag höll på med maten!


Fy fan säger jag bara, jag tror jag flyttar ut i ett tält i skogen istället, det är nog fan lugnare!


/// VampireCat




Ansvar

2011-02-25 12:37

Okej, på sista tiden har jag blivit påhoppad från alla möjliga håll om att jag måste ta ansvar. Ta hand om saker här hemma bla bla bla skaffa ett jobb! Som om jag inte försöker! Hur lätt är det för någon som inte har den minsta lilla erfarenhet att få en anställning när allt folk vill ha är erfarenhet?

Jösses, säger jag bara. De kan ge sig ut och söka arbete själva utan att uppge några referenser så får de själva se hur lätt det är!

Och vad gäller att ta ansvar här hemma? Vem är det som städar? Lagar mat? Handlar? Tvättar???

När jag tvättar hänger jag tvätten tätt på linan så att allt ska få plats, jag hänger underkläder och strumpor sorterat på torkställningen och SLÄNGER TRASIGA STRUMPOR!!! När någon annan har blivit tvungen att ta hand om tvätten så är det en riktig mardröm att försöka ta hand om det när det torkat. Jag har haft bråttom och dragit åt mig en tröja ut högen i tvättstugan bara för att upptäcka att något geni har vikt ihop tröjan ut-och-in! Hur svårt ska det egentligen behöva vara att få en T-shirt på rätt håll innan man viker ihop den???

Och strumpor? Ska det verkligen behöva vara så svårt att sortera bort strumpor som har så stora hål i sig att man utan problem kan köra handen rakt igenom strumpan? Allvarligt???

Och är det verkligen hjärnkirurgi att tvätta? Man sorterar så att man får tre högar: Vittvätt, mörkt och färgat och handtvätt/ömtåligt.

Men neeeeejjj då! Vadå sortera? Äsch, lägg alltihop i samma hög och tryck i det i maskinen bara! Hur illa kan det gå?

Det kan gå så illa att din nya svartvita tröja som skulle tvättas kallt blir helt grå eftersom den inte tålde att tvättas på det sättet! Eller att din supersnygga tröja med guldtryck på bröstet plötsligt ser ut som en ilsken katt har gått på den!

Allvarligt talat, skolorna borde hålla lektioner i hur man tvättar! En del människor blir livsfarliga när de kommer i närheten av en tvättmaskin! Är det inte rätt så uppenbart att man inte ska tvätta en tunika i nästan rent siden ihop med kläderna som man haft på sig när man jobbat på en fabrik hela dagen? Det ärINTE PRECIS BRA att tvätta siden ihop med olja, damm, slagg och metallspån! Adjö vackra sidenplagg, vila i frid.  =(


Punkt två på dagordningen är kylskåpet och skafferiet. Hur svårt är det att slänga ut mat som har börjat mögla? Jag öppnade skafferiet idag för första gången på ett tag och kunde inte fatta vad det var som luktade. Inte för att jag behövde leta så länge. Varför i hela friden köper man jättepaket med bröd när man vet att man inte äter mer än ett par skivor i veckan? Mer än en halv påse skivad franske låg nedtryckt i en av korgarna (hyllor i metall som man kan dra ut precis som korgar) och det var så grönt att det såg ut som oasis! Och de gnäller på mig när jag glömmer vika ihop mjölkpaketen innan jag slänger dem?

Samma sak gäller kylskåpet. Om man köper två jättefina fläskfiléer och bara grillar en av dem, är det inte logiskt att då lägga ner den andra i frysen? Neeeejjjj då! Släng en massa halvtomma paket med pålägg och en påse grillade revben som är så gammal att den snart kryper ut på egen hand över köttet. Det blir väl inte dåligt av att ligga i kylen en vecka eller två?

Suck

Och de gnäller på mig om att ta ansvar? Allvarligt?


/// VampireCat


Killar utan hjärna

2011-02-19 21:43

Om jag någonsin hade lyckats glömma varför jag dumpade min kille (mitt ex sedan ett par år tillbaks) så fick jag en rejäl påminnelse idag!!


När jag gick i gymnasiet så var jag ihop med en kille som gick samma program som jag. Det fungerade rätt bra för oss. Jag vet inte hur det var för honom men jag medger villigt att jag inte investerade speciellt mycket känslor i förhållandet. Det var så att säga mer fysiskt än psykiskt. Ännu en sak jag villigt ska medge är att han var en jäkla skitstövel mot de flesta. Snackade skit om kompisar så fort de lämnade rummet och hittade på en massa dumheter. Gud vet att jag mer än en gång fick lösa honom ur diverse knipor! Men mot mig var han jättegullig, för det mesta. Efter att vi gjort slut (en historia som är lång och helknäpp som jag kan dra en annan gång) så fick jag dock veta att jag själv också var utsatt för dessa påhopp från hans sida,


I alla fall. Åren gick och jag tänkte inte mycket på honom. Sedan börjar det utan förvarning plinga i min msn. Han börjar med att skicka glada små hälsningar, som jag ignorerar, han frågar hur det är med mig och en massa annat. När han sedan inte får svar så övergår han till att skicka sms till mig. Minst en till två gånger om dagen. Jag fortsätter att ignorera honom, ovillig att återuppta kontakten. Sedan börjar det dyka upp nya mailadresser på min msn. I tron att någon kanske skaffat ny mail lade jag till användaren i mina kontakten. Överraskning! Den var han - igen. Jag började bli ganska irriterad nu och skrev till honom och frågade vad han ville. Först spelade han oskyldig och påstod att han bara ville prata, han tyckte inte att det faktum att vi (jag) gjort slut skulle behöva fördärva vår vänskap.


Misstänksam och inte så lite irriterad fortsatte jag att prata med honom. Och givetvis, efter en stund kröp det fram. Han mådde skitdåligt för att ingen ville prata med honom längre. Han hade ju gjort sig ovän med varenda människa han kände innan han flyttade och typ alla han kände undvek honom. Jag lät honom skriva och klaga och bara väntade på det jag visste skulle komma, och nog kände jag honom rätt alltid. Efter typ tio minuters oavbrutet skrivande och prat om hur ensam han var kom det fram. "Den enda gången i mitt liv som jag någonsin varit riktigt lycklig var ju ihop med dig!". Detta avslöjande följs av diverse böner och smicker. Snälla snälla, kan vi inte försöka igen? Jag behöver verkligen dig! bla bla bla    (jag vet att det här låter känslokallt, men det ska tilläggas att killen är som en trasig skiva, allt han sa har han upprepat för mig ordagrant minst hundra gånger)   Jag fortsätter prata med honom och betonar att jag inte har den sortens känslor kvar för honom men han insisterar på att vi ska försöka ändå.


Efter flera dagars tjat går jag med på att träffa honom och han kommer hem till mig. Han gör verkligen sitt bästa för att vara charmig men i ärlighetens namn tycker jag mest han är fånig. Vi går en prommenad och han berättar hur det är med hans familj, vad han själv gör nu och om igen: hur dåligt han mår och hur ensam han känner sig. Jag ställer en hel del frågor till honom men märker att jag aldrig får något direkt svar på dem. Jag kan faktiskt vara tålmodig om jag vill och jag fick använda väldigt mycket tålamod när jag lyssnade på honom. Timmarna gick och efter ett tag var han tvungen att åka hem igen. Jag frågade när han ville träffas nästa gång och fick svaret: Jag vet inte, vi kan väl höras på msn eller sms?


Dagarna gick utan att jag hörde något från honom, sedan börjar det puckot med vanan att skicka sms till mig klockan 08:00 på morgonen! Jag skriver tillbaks till honom och frågar om han är riktigt klok, jag är arbetslös och sover så dags!

Till svar får jag en massa skratt och struntprat om att jag är en sömntuta och att jag borde skaffa mig ett jobb.

Den kommentaren gjorde mig riktigt förbannad. Det är skitsvårt för någon med min utbildning att få jobb när man inte har någon praktisk erfarenhet annan än den man fått på fyra veckors praktik, vilken jag upptäckt inte räknas alls.

Jag skrev tillbaks och sa exakt vad jag kände men fick inget svar. Som vanligt.

Mot bättre vetande höll jag kontakten med honom, han hade uppenbarligen ingen annan som var villig att prata med honom. Jag frågade då och då om han ville träffas när han slutat jobba eller någon gång i helgen, men varje gång jag frågade så bytte han samtalsämne. När han själv sedan väl fick tummen ur och frågade om vi kunde ses så valde han alltid tidpunkter då jag hade annat för mig. Jag skulle på tjejkväll, jag skulle hjälpa någon, skulle besöka en släkting m.m Inget man tar med sig ex pojkvännen till precis. Speciellt inte när man vet att han har svårt att vara artig mot folk.

Den här lilla dansen fortsätter ett tag sedan bestämde vi att han skulle komma och hälsa på mig på fredagen. Jag städar hemma och tvättar och en massa annat. Jag vet att han slutar vid tvåtiden och borde komma runt halv tre eller tre. Men klockan tickar och inget ex trillar in. Vid fyra skriver jag och frågar hur dags han tänker komma hit. Inget svar. Klockan blir tjugo i fem och jag skriver igen och frågar om han har ångrat sig och inte kommer. Då får jag svar och han frågar om någon annan vet att han kommer för alla jag känner hatar ju honom. Jag frågar vad det är för larv men åter: Inget svar.

Mer och mer irriterad bänkar jag mig framför datorn och roar mig med något fånigt spel. Vid kvart i nio på kvällen har jag fortfarande inte fått varken svar eller ursäkt.


Jag loggar in på msn dagen efter och frågar varför han inte svarade och varför han inte dök upp som avtalat. Till svar fick jag att hans föräldrar inte vill att han ska träffa mig för att de anser att jag har dåligt inflytande på honom! Jag frågade vad i hela världen de menade med det! Jo, jag var ju snäll och så, men jag var ju arbetslös och hade inget körkort och så tyckte ju hans (allsmäktiga) mamma att jag var lite väl slampig och egentligen inte passade som flickvän. Jag stirrade - helt ärligt! - på skärmen i nästan en hel minut innan jag kunde veckla ut fingrarna och skriva tillbaks: va? Jag fick en massa undanflykter och tjaffs om att alla har rätt till sin egen åsikt men att han absolut inte höll med sin mamma.

Så arg att jag lätt hade kunnat knuffa honom utför trappen om jag haft honom framför mig frågade jag om han hade talat om det för sin mamma då?

Nej nej nej, det kunde han ju absolut inte göra! Gjorde han det skulle han ju bli utslängd och bli tvungen att köpa sig en ny lägenhet och hur skulle det då gå med hans sparande?

Till svar skrev jag att han var för jäkla ynklig som inte kunde stå upp och försvara den han påstod att han ville ha ett förhållande med och tillade att om hans föräldrar ny hyste en sådan aversion mot mig så kunde han glömma rakt av att jag någonsin gick hem till honom igen!

Hans svar var att han tyckte jag skulle komma hem till honom och visa upp mig för hans föräldrar. Jag frågade vad han menade med det men fick dra svartet ur honom. Sedan började han mitt i samtalet gnälla om att han mådde så psykiskt dåligt igen. Jag sa åt honom att inte försöka byta samtalsämne för det skulle inte få mig att släppa samtalet. Efter en del om och men kom det slutligen fram.

Han vill inte va med en tjej som inte jobbar.

Han vill ju kunna bo ihop och det går ju inte om en inte jobbar. Eller pluggar.


Han har själv sökt upp mig, bönfallit mig att ta honom tillbaks och försöka igen, sedan vill han inte bestämma träff och skriver typ ingenting vettigt till mig på msn. När vi sedan bestämmer träff så dyker han inte upp. Och sist men inte minst så kläcker han ur sig att han vägrar försvara mig inför sin ragata till mamma och att han bara blir ihop med mig igen om jag skaffar ett jobb och flyttar ihop med honom?


En del killar saknar verkligen hjärna.


/// VampireCat