RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-03-30 22:13:14

theheartofeverything

Tomrum

2019-05-09 17:04

Blå himmel, dina ord ekar i mitt huvud

Gör sånt du tycker är kul

5 långa år

Längesen allt var normalt

Vem är jag nu

Stora kval


I flera år

Levde vi, sida vid sida

Far och dotter

Stumma ord, riktiga händelser

Gemensamma intressen


Önskan om delaktighet

Som bara en dotter har


Blå himmel,

I vinden hör jag dina ord

Fortsätt göra det du gör

Sida vid sida kämpade vi

Båda mot vårat inre

4 långa år

Vem är jag nu, utan dig

Tvivel


Med Stora känslor

Och Stora ord

Bror och syster

I vått och torrt

Vi hängde och snacka

Blod mot blod växte vi ihop

Önskan om gemenskap

Som bara en lillasyster har


På mörkrets stig vandrade vi

Som kartläsare med stearinljus i handen

Snårigt med snubbelrisk

Ett enda felsteg blev ett stup

Till slut slocknade ni

4 år emellan


Nu, kommer våren med all sin blomsterprakt

Ljuset börjar sippra in

Slår hål i mörkret

Men över vidderna viner det

Saknaden efter 2 superhjältar

Vem är jag utan er

5 långa år

Jag minns exakt när svaren kom

2018-05-11 22:06

Det var ett tag sen jag skrev och anledningen är för att jag haft svårt att förhålla mig till det som hänt och min del i det. Nu känns det som att jag behöver skriva av mig en del av som hänt. Så här kommer en del av min historia och min brors ur mitt perspektiv.


Jag minns exakt när svaret kom, jag var på festival. Du hade haft ont i magen i några veckor och en torsdag skulle du opereras igen. Svaret: cancern var tillbaka. Ett svar som gav dig lite upprättelse för de som inte ville lyssna. De som var skadade av sjukvårdens sätt att tänka. Jag fick beskedet via sms när jag stod i publiken med min vän Martina på Bråvalla festivalen och såg Highly Suspect. Oron fanns där innan men när beskedet om cancern kom rämnade marken framför mig och ett stort svart hål öppnade sig. Hur jag än gjorde kunde jag inte undkomma att gå ned i mörkret. Det som skedde framför mig försvann. Jag minns vad läkaren i Uppsala hade sagt 1.5 år innan; om det kommer tillbaka inom 3 år så är det kört. Han använde inte riktigt de orden, men det var så jag tolkade det han svarade på min direkta fråga om det fanns nåt att göra om det kom tillbaka inom 3 år. Det var ditt liv som påverkades mest men vi är många som påverkades nästan lika mycket. Mörkret omslöt mig. Tanken på att du skulle lämna oss, så tung.  Det var som att du redan lämnat oss även fast det inte stämde.


Jag orkade inte stå kvar på spelningen och Martina omfamnade mig och vi gick till öltältet där en psykolog och Dilevas halvbrorsa, det var vad han sa att han var iaf, lyckades sätta sig bredvid oss  och de försökte få mina tårar att försvinna. Inget hjälpte i den stunden och jag ville bara lägga mig på marken och skrika ut min frustration. Gräva ett stort hål och begrava mig där. Psykologen tyckte att jag skulle försöka tänka positivt men lätt att säga. Svårt att göra. Såret var så nytt och jag behövde tid till att processa allt. Kan inte ens tänka vad som föregicks i ditt huvud.


Till kvällens höjdpunkt Linkin Park hade de värsta känslorna lagt sig. Men tankarna var all over the place. Tankar om vad som skulle hända härnäst. Hur lång tid hade vi på oss? När skulle jag få träffa dig igen? För mig i mina tankar handlade det om bara veckor. Jag kunde i det initiala skedet inte se att du, vi, skulle ta dig igenom detta. Linkin Parks spelning var grym och känslosam. Speciellt några av låtarna från deras nya album som berörde känslor och tankar kring depression och näras bortgång. Jag och Martina stod ganska långt fram och Martina omfamnade mig under stora delar av spelningen. Ett enormt stöd. Trots att det som utspelades hos mig påverkade hennes festivalupplevelse var hon det största stödet jag kunde önska mig. Jag fick göra det jag kände för mest! Så oerhört tacksam för en sådan fin vän!!!  För alla fina vänner och släktingar som visat kärlek denna period!!


Tankarna jag hade var att lämna festivalen i förtid och åka hem, redan på fredagen. Jag behövde träffa dig, se dig IRL. En känsla jag haft sen du blev sjuk från början Jocke. Andras åsikter och dina egna ord på ditt mående räckte inte. Jag hade behovet att se dig. Få min egna bild av Jockes status, både mentala och fysiska. Men efter ett samtal från mamma under fredagen, som gjorde att jag satt på ett sushiställe mitt i Norrköping och grät i nästan en timme, så kände jag att jag kunde vara kvar festivalen ut och åka via Karlstad på vägen hem. Senare på dagen fick jag ett mess från dig brorsan där du bland annat skrev "Keep on doin what you are doing sis". I stunden tolkade jag det som att jag skulle fortsätta njuta av festivalen. I efterhand tror jag att du, Jocke, menade det större än så!!


 




Då Som Nu För Alltid 2016

2016-12-31 13:37

Några timmar kvar nu, 2016 på väg in i historieböckerna. Jag ska ärligt talat medge att jag är enormt kluven till året som har gått, mycket har hänt både bra och mindre bra saker. Risken finns att denna årskrönikan blir mörk och djupare än tidigare års. Kanske ska jag bara fokusera på det bra för att kunna arkivera in 2016 som ett superår. Fast det känns som att jag lurar mig själv och jag lär mig inget för framtiden. Det är ju svackorna som gör topparna så fantastiska. Hade allt varit frid och fröjd så hade inget varit bra.


För några veckor sedan läste jag ett blogginlägg jag skrev några veckor in på 2016. Ett blogginlägg som handlade om hur mitt intresse för konserter hade dött. Bara när jag tänkte på ordet konsert blev jag nedstämd och kände att jag inte orkade. Mycket av känslorna var pga den misslyckade och inställda U2 konserten som jag och mina bröder var på i september 2015. I blogginlägget skrev jag att jag var rädd för att känslorna skulle vara slutet på ett av mina största intressen, att gå på konsert. Men något hände i mars som ändrade på det. Mina husgudar Kent berättade att de skulle släppa sitt sista album och att de skulle ut på sin sista turné. Något som jag inte ville missa. Så i bara farten hade jag helt plötsligt biljetter till 4st Kent konserter på deras sista turné; Göteborg, Stavanger, Karlstad & sista konserten i Stockholm. 2016 har helt klart blivit färgat av Kent, bandet som alltid lyckats sätta ord på mina känslor om utanförskap och hjälpt mig hantera svåra situationer i livet. Då som nu för alltid!

Tack vare Kent blev 2016 ett konsert år för mig. Både stora spelningar, Iron Maiden på Ullevi, och mindre spelningar, Laakso, Tiger Lou, A.C.T & Hurula har förgyllt min vardag. Plus ett lerigt och regnigt år på Way Out West. För att inte glömma Takida & Winnerbäck på Liseberg. I bara farten hängde även musikaler med på min kulturresa detta år. För andra gången fick jag möjligheten att se både Les Miserable, på Wermlands Teatern, och Peter Jöback som Fantomen på Operan på Cirkus i Stockholm, samt så såg jag Hair på Göteborgs Operan för första gången. Alla spelningar har varit fantastiska på sitt sätt mycket tack vare ER som hängt med mig. Uttrycket ”Delad glädje är dubbel glädje” stämmer verkligen. Redan nu är 3 spelningar inbokade för 2017, Green Day, Coldplay & Håkan Hellström. Så hoppas 2017 blir lika fantastisk på konsertfronten.


Jag har rest mycket under 2016, bland annat många helgresor hem till Karlstad för att hänga med familjen. Mitt nyårsmål, som jag haft sedan 2011, att besöka en ny europeisk huvudstad varje år lyckades jag inte med i år. Men jag väger istället upp det med att ha besökt 2 helt nya städer, Brighton & Stavanger plus resor till Köpenhamn, London, Stockholm & Uppsala. Brighton resan var speciell då vi lyckades pricka in Pride den helgen vi åkte. Det var superkul att få uppleva staden med några av mina närmsta vänner Cecilia, Therese & Andy. Helgen i Stavanger med Julia kommer jag alltid minnas pga av att vi åkte dit för att se Kent på deras avslutningsturné men även för inramningen med det fantastiska vädret och den helt ofantliga vandringen upp på Predikstolen. Jag har helt klart blivit biten av att vandra och jag funderar redan nu på olika vandringar som skulle vara kul att göra. Till London åkte vi, ett gäng på 9 tjejer, för att fira Camilla som fyllt 30år. En superlyckad helg på alla fronter. Min första riktiga sommarsemester spenderades i Karlstad i 9 dagar och en långhelg i Köpenhamn hos min fina vän Cine och hennes familj. Jag hade behövt skriva en roman för att skriva om allt roligt som hänt under detta år.

Den största händelsen under året är ändå min brorsdotter Julias ankomst. Hon föddes in i ett kaos den 2a januari och gav oss alla ytterligare mening till varför livet är så fantastiskt. Alla stunder med min familj; mamma, bröder, svägerskor, brorsbarn, släkt och vänner betyder så oerhört mycket och det är dessa stunder jag tar med mig på min fortsatta resa igenom livet. När man går igenom en tuff period, som vår familj gjort i år pga brorsans sjukdom, är det fantastiskt att känna stödet från nära och kära. Det räcker att man bara finns till för varandra.


Jag är oerhört tacksam för alla stunder med ER under 2016, jag är tacksam för att jag har hälsan med mig trots att min kropp just nu är skadebenägen och jag är tacksam för att få avsluta 2016 med en smäll och kunna se framåt mot nya möten med gamla och nya bekantskaper.


Jag önskar er ett Gott Slut och ett Gott Nytt 2017!

 

              


           


Den Sista Sången - tack för allt

2016-12-17 09:03

Dags för sista gången med Sista sången.
Jag sitter på ett blå tåg mot huvudstaden och tänker tillbaka på 20 år med ett av Sveriges bästa band.

Det blir inget rimmande denna gången eller lek med låttitlar. Istället blir det ett avskalat farväl av ett kapitel i mitt liv som präglat mig så oerhört mycket.

Ni kanske tycker att det bara är musik och bara är ett band och att det finns fler. Vilket är helt rätt men i mitt liv så har det inte funnits mer än 2 band som följt mig, stöttat och hjälpt mig och som jag följt med hela mitt hjärta genom större delen av mitt liv. Die Happy från Tyskland är ett av dessa band och Kent är det andra. Idag gör Kent sin sista spelning någonsin och för mig blir det som att ta farväl av en nära kär vän.

Kent kom in i mitt liv när jag var 11-12. Jag var en splittrad och vilsen tonåring som försökte hitta min plats i världen. In kom Kent med låtar som Blå Jeans, Gravitation & När det blåser på månen. Videon till Gravitation som utspelas i ett bårhus var oerhört fascinerande och Jockes texter hjälpte mig hitta rätt i vardagen. Jag kunde verkligen relatera till texterna. Vilket har hjälpt mig i alla olika livssituationer jag hamnat i.

Så fort jag fick chansen lånade jag brorsans Kent skivor och spelade på min cd-spelare. Det blev ett av de första riktiga gemensamma intresset vi hade, mina bröder och jag. När man är sladdbarn som jag är växte jag i princip upp som ett ensambarn även om de var där och vi bodde ihop. Men åldersskillnaden gjorde att vi levde så skilda liv. Men tack vare Kent började vi umgås mer på riktigt. Min första riktiga konsert var Kent på Kalasturnen i Göteborg med Linus 2002. Efter det har jag och mina bröder sett större delen av mina Kentkonserter ihop. Därför blir det extra stort att ikväll få se Kent för allra sista gången med bröderna. Så glad att vi lyckades få till en sista konsert som vi ska gå på alla 3.

Så Kent är helt enkelt mer än ett band. De  har varit med mig i vått och torrt.

Så ikväll blir det ett stort tack för musiken och texterna!
Ni kommer vara saknade, men musiken och texterna kommer leva vidare.

Tack för allt!

Näst sista....

2016-12-02 08:06

På tåget igen
På min egna avskedsturne för ett band
Konsert 3 av 4 i solstaden

Med lurarna i öronen funderar jag på
Hur ni fick mig att älska er
Orden vägde så tugnt när jag såg er sist
När jag hör er på radion
Blir jag en bättre person

Allting handlar om vår historia
Mitt liv plagierar era låtar
Även mina ord
Vi är för alltid

Alla era låtar
Med få undantag
Kommer leva kvar i hela mitt liv
Likt sången min mamma sjöng en gång
Även efter att det sista ljuset släck

Du som jag
Jag ser visioner i mitt huvud när ni ler
Har aldrig träffat nån som er
Låt det aldrig ta slut

Ryggar mot väggen till sist
Är det så här ni vill ha det nu?
Är det det här du har drömt om så länge nu?
Perfekt och oförstörbar

Cirkeln sluts alltmer i näst sista sången
Jag minns allt som om de var igår
Jag kommer inte vilja ändra på nåt
Även om det snart är sista gången vi ses

Gåshud
Gemenskap
Nya band skapas i vetskapen om slutet

Tack för orden J.

 










Resa mot nya höjder

2016-11-03 21:37

På väg på äventyr
Tåg, flyg, buss
& vandringsled
En konsert i ett annat land
På vår egna avskedsturné med ett svenskt band

Konsert 2 av 4 hägrar
Och vi flyger med bandet
Ren slump
747 på nära håll

Bjuds vi på överraskningar?
Troligen inte
Men garanterat 24 låtars magi
Socker
Musik Non Stop
En värld att dö för
Helt enkelt

I glädje och sorg tills döden skiljer oss åt
Ni är snart inte längre där
Men vi kommer föralltid minnas
Våra stunder ihop,
På konserter, på bussen, i bilen, i skolan, hemma och på jobbet!
Överallt har ni stöttat oss
I glädjen
O i sorgen
Med er musik och era ord

Kanske bjuder äventyret på mer magi
Med dansande färger på natten
Dansande på himlavalvet
Vi ska testa gränserna med målgång högt över världen
Leta efter meningen med livet
Innan allting tar slut

Njutning blir det
I allra högsta grad
Hotelllyx
Konsert
Klippvandring
Fin vänskap som möts hand i hand mot världen
Slutet av en epok
Innebär början på nånting nytt

//Erika 20okt 2016 på flyget mot Stavanger

Resan till Stavanger blev mer än jag kunde föreställa mig. Fantastisk liten stad. Superbra konsert. En toppenvandring att dö för. Och fantastiskt sällskap! Det blev en resa jag alltid kommer minnas! Fina minnen!



Höst Blues

2016-08-25 22:13

Att leva i nuet
Supersvårt
Tankarna flyger iväg
Tankar på det som varit
Under dagen
De senaste åren

Svårt att släppa mobilen
Vara där jag är
I nuet, idag
Utan facebook, utan Instagram & Snapchat

Med mina brorsbarn
Mina vänner
Min familj
Tiden med er uppskattas
Svårt att uttala
Svårt att visa

Ni betyder allt
Jag uppskattar
Varje sekund
Varje minut
Oavsett hur ofta vi pratar
Eller hur ofta vi ses

Ni är anledningen till att jag andas varje dag
Varje hjärtslag
Varje steg
Tacksamhet
Kärlek
Tack för allt

//EO 160825

Ett tag sen sist

2016-04-17 22:44

Ett tag sen sist jag skrev.

Anledningen är för att min bror är sjuk i cancer och jag har haft svårt att skriva om det.

Med min pappa och hans bortgång har det varit mer självklart att dela med sig av mina känslor. Han finns inte med oss mer och han har än så länge inte haft några åsikter om att jag delat med mig av mina känslor gällande det.

Men min bror är fortfarande i livet och tanken är att han ska vara det lång tid framöver. Vilket gjort att jag tyckt att det har varit svårt att dela med mig av hur jag känner mig. Det är ju han som är sjuk och inte jag. Jag vill inte tunga ned honom med mina känslor. Eller någon annan med för den delen.

Jag har haft oerhört svårt att maskera mina känslor och inte hanterat min brors sjukdom på ett bra sätt. Mycket pga att såret efter pappa fortfarande är så nytt. Jag ska ärligt talat erkänna att jag inte vet hur jag ska bete mig. Hur är jag en bra syster i den här situationen? Hur stöttar man en person i sin närhet som är cancersjuk. Jag vet verkligen inte. Supersvårt är det.

När någon frågar hur det är med honom svarar jag med att berätta om sjukdomen, allt det praktiska. Det är mitt skydd och min reträtt väg. Bara han kan svara på frågan om hur han mår. Jag har inte en susning.

Det är skrämmande. Jag gillar kontroll.

Stjärnorna

2016-01-28 17:07

När man tillåter sig att stanna upp
Går allt som i slow motion

Efter att ha kört på
Är det lätt att bli uttråkad
När det är meningen att man ska se

Ljusets hastighet
Alla stjärnor
Utan gravitation
Utan ljud

Idag
Missar man så mycket
Perspektiv försvinner
Glömmer andas

Stanna upp
Se dig omkring
Stäng av
Andas in, andas ut

Nutid inte framtid

E. Olsson april 2015

Musik är livet???

2016-01-24 13:42

Sedan jag var liten har jag älskat musik och gå på livekonserter har varit en av mina lyxiga laster. Det har alltid blivit en av höjdpunkterna under åren.
Men nu har känslan blivit annorlunda. Jag känner mig så opepp och osugen på konserter. En känsla som jag ogillar att ha då jag känner att den underliggande anledningen ligger på ett ganska djupt känslomässigt plan. En känsla som startade i samband med U2 fiaskot i höstas. Efter det är jag helt osugen på allt som har med konserter att göra, köpa biljett, fixa resa och gå in på arenan.
Är det rädsla för att bli lika besviken som jag blev den gången med U2?
Eller har jag växt ifrån konserter.
Troligen det förstnämnda då jag hade lagt ned så mycket känslor och värderingar i den konserten att när den blev inställd pågrund av en stor arrangörsmiss, Live Nation tabbade sig rejält, blev besvikelsen svår att hantera. Det tog mer än 2 veckor innan jag kunde sluta tänka på det.

Men det var ju bara en konsert och konserter har ju blivit inställda förr. Inget konstigt med det. Men känslan är ändå att jag kanske inte lyckas komma över besvikelsen och att jag inte kommer gå på så många konserter som förut. Mest för att jag just nu inte har drivet att lägga ned all tid som det krävs bara för att få tag på biljetterna.
Jag hoppas verkligen att jag kommer över det. Konserter är väldigt kul.

Ut med de gamla in i det nya!

2015-12-31 14:26

Ut med det gamla in med det nya. Ett uttryck som används mycket en dag som denna. Ikväll när klockan slår midnatt byter vi ut 5:an mot en 6:a och kalendern börjar om. Inget speciellt egentligen händer när klockan slår 12, ungefär som att fylla år. Ingen skillnad egentligen, inget förändras egentligen. Inget magiskt. Vi blir en dag äldre och förhoppningsvis en dag visare. Alltid något.
Däremot finns det en stor symbolik i att allt börjar om. Vi får en ny chans att göra om och göra rätt ifall det behövs. Nyårslöften avges och kapplas in med en champagne skål.
Nyårsafton är nog tiden då många ser framåt och ser möjligheter istället för hinder. En positiv dag. En härlig tanke.

Nyår är också en tid för reflektioner något som jag gärna gör av olika skäl. Jag försöker varje år skriva en nyårskrönika om mitt år för att minnas det som hänt, både bra och dåliga minnen. Jag skriver även för att arkivera händelserna i mitt liv för att kunna gå vidare på bästa sätt.

Så vad har 2015 i sin skattkista och vilka förhoppningar har jag för 2016?

2015 har definitivt färgats av min pappas bortgång, både praktiskt och emotionellt. Mycket att fixa med och mycket känslor att ta itu med.

Det största som hänt i år är mitt nya heltidsjobb i Borås. Ett jobb som gett mig en extra trygghet under den här sorge perioden. Ett roligt arbete där jag får träffa, hjälpa och arbeta med en massa olika och härliga individer. Efter att ha varit student och arbetssökande en tid är det även ett plus att ha en stadig inkomst. Den tryggheten som arbetet gett mig har verkligen hjälpt mig i min emotionella resa till att återgå till någon slags likhet med mitt gamla jag.

Så 2015 har blivit mycket jobb men även många andra roliga händelser. Efter en förlust av en när och kär har jag verkligen lärt mig uppskatta mina vänner och min familj på ett högre plan. Och försöker verkligen visa det också.
Några av årets höjdpunkter listas här utan inbördesordning bör tilläggas:
Pubquiz med quizmaster Mike varje söndag på kära Temple pub & bar i Linne.
Räkkryss med Cecilia i Göteborgs södra skärgård.
2 resor till Köpenhamn för häng med finaste Cine och hennes fina familj.
Att Martina och Bo flyttat från Uppsala till Uddevalla slår också väldigt högt på listan. Att få gå på Nina och Björns bröllop och träffa människor från hela världen som jag lärde känna under min utbytestermin var oerhört roligt och hedrande.
Resan till ett regningt och blåsigt Warzawa för att hänga med min fina kusin Maria och hennes familj.
Foo fighters konserten var något av det häftigaste jag sett på en musikscen.
Kusinträffen hemma hos Lina var jätterolig och vi är ett så härligt gäng.

Men alla resor till Karlstad och häng med min familj slår allra högst. Oavsett vad som händer är min mamma och mina bröder det finaste jag har. Jag jobbar stenhårt med att visa det och hoppas att det kommer fram.

Det finns så mycket att vara tacksam för och se tillbaka på med glädje och allt kan inte nämnas. Det får bli en roman någon gång. Allt jag gjort med dig under året som gått har betytt mycket för mig.

Vad gäller framtiden går jag in i 2016 med ett mål att försöka bli helt skadefri, det får gärna sluta nu, och mitt fortsatta mål att varje år besöka en ny europeisk huvudstad. 2015 blev det warzawa, vilken stad får äran 2016? Sugen på att följa med?

Jag tackar för ordet och för 2015. Ha ett gott nytt 2016 allesammans. Hoppas året blir så bra som ni hoppas.

Kram

Oktober

2015-10-15 22:30

Oktobermånad, i delar av Sverige en brytpunkt. I Göteborg är oktober den fina höstmånaden innan novemberrusket börjar. Usch, ser inte framemot det.
För er som vet så pendlar jag till Borås varje dag, vilket kändes som piece of cake under ljusa sommardagar. Men nu när höstmörkret faller och det är mörkt på morgonen när jag åker hemifrån och mörkt när jag kommer hem är det lite segare. Men jag trivs bra, med jobbet och främst arbetskamraterna så än så länge är det helt klart värt det.

Sedan får man förgylla de mörka månaderna med roligheter och saker att se framemot. Det är burgarkvällar på Burgersson, pusselkvällar och spelkvällar med fina vänner som får i uppdrag att förgylla veckorna. Men även resor till Warzawa och Köpenhamn står på schemat i nov och december! Sedan ser jag återigen framemot advent och julpyssel.
Så denna hösten har helt klart potential att bli riktigt fin!

När U2 ställde in

2015-09-22 21:39

Vart börjar man ett inlägg som ska handla om U2s inställda konsert för 2 dagar sedan. Alla som gick till Globen och fick vända tillbaka besvikna söndagen den 20e september har alla sin historia att berätta. Jag har läst om folk som rest från Italien och andra länder men även U2 fans som reste över hela Sverige för att se Larry Mullen Jr:s band på scenen. Mina bröder och jag var några av dem. Jag hade inte rest så långt fysiskt sätt men emotionellt var min resa lång. 


Vår historia är kanske inte unik men den är vår och det gör den unik. Den började en höstdag 1 år tidigare, 20 september 2014. Efter 4 dagars kämpande somnade vår pappa Lars in efter en tids sjukdom kl 8 på morgonen med sin familj vid sin sida. Det var Anneli, mina bröder och jag. Den värsta dagen i mitt liv och jag jag tror mina bröder och Anneli känner likadant. Min pappa var min superhjälte och ni som vandrat bredvid mig på livets gata vet hur mycket jag har saknat honom. Vi gjorde mycket roligt ihop, och pappa var den drivande i vår familj gällande musiken, han lyssnade på allt och gillade det mesta. Pappa tog oss barn på massa konserter, live musik var alltid något han föredrog, jag kommer ihåg hur jag övertalade honom att följa med på Evanescence för jättelänge sen. Ett band han inte lyssnat på så mycket, men tanken på att få göra något kul ihop samt att få gå på livekonsert slog allt för pappa. 


Nu funderar ni på hur detta hänger ihop med U2. Ja, det ni. Jag känner mig rätt så säker på att pappa var den som introducerade U2 i vårt hem. Långt innan jag föddes i början av 1980-talet började U2 släppa skivor och turnera världen runt. 1980 kom Boy och följdes av October 1981. Pappa fastnade tidigt för U2 under 80-talet. Jag kommer ihåg att pappa en gång berättade att han såg U2 innan de blev riktigt stora i Hamburg, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte ifall mitt minne utav detta stämmer. Men under October turnen 1981 spelade de på Fabrik i Hamburg som en av få spelningar utanför UK & Ireland inom Europas gränser. Så det kan stämma. Om någon därute kommer ihåg hur det var, berätta gärna. 


Intresset för U2 spreds sig hos mina bröder och jag vet att pappa tog med sig både Jocke och Linus på diverse U2 spelningar under senare 1980-tal. För pappas del så svalnade intresset för U2 medans det har växt för mina bröder och de förde facklan vidare då de tog med mig på min första U2 konsert på Ullevi 2005 och sedan min andra 2009. Årets spelning hade blivit min 3e. Så U2 och pappa hängde helt klart ihop historiskt sätt. 


Biljetten till årets konsert fick jag i julklapp av mina fina bröder. Jag var inte alls beredd på att få en så fin present, helt oväntat och jag blev oerhört glad. De första månaderna efter pappas bortgång var oerhört känslomässiga och jag hade svårt att greppa allt. Det var en tuff tid helt enkelt. Så när mina bröder var så snälla och fina och gav mig en biljett för en U2 konsert som skulle gå av stapeln exakt 1 år efter att pappa somnade in så kändes det bara helt rätt. 

Att fira pappas minne med en konsert tillsammans med bröderna. En konsert med ett band som pappa gillade skarpt under en period i sitt liv, som även vi gillar. Dream come true. Pappas intresse för U2 var en av anledningarna till att vi valde att spela "October" under hans begravning. Den passade bra in.  


Det kunde helt enkelt inte bli ett bättre sätt att spendera årsdagen på, med U2 och mina bröder. Jag laddade oerhört för denna konsert och denna dag. Jag ville verkligen att den skulle bli jättespeciell samtidigt som jag visste att den även kunde bli jättejobbig. Vilket den blev. Men inte på det förväntade sättet.


Efter all känslomässig uppladdning för årets bästa kväll, årets dag, blev det totalt platt fall när vi tvingades att spendera kvällen i Globen. Utan U2 med en möjlig hotbild, då vi tidigt fattade att de letade efter ett vapen, samt små möjligheter att ta ta sig ur arenan innan de lät oss. Hade vi verkligen stått på oss hade vi säkert fått lämna men jag har hört historier efter som vittnar till att de som ville ut hade fått kämpa hårt.


Kvällen som skulle bli så fin blev ett semigisslandrama istället. Låter kanske extra hårt men det var så jag kände det. Istället har jag efteråt brottats med alla känslor som aldrig fick sitt utlopp den kvällen. Jag känner mig trött och känslomässigt tom samtidigt som jag har jättemycket känslor. Låter ologiskt kanske men jag kan inte förklara det på något annat sätt. 


20e september kommer alltid vara en mörk dag i mitt liv. Söndagens inställda U2 konsert motbevisar mig inte i år. 



October
And the trees are stripped bare
Of all they wear
What do I care

October
And kingdoms rise
And kingdoms fall
But you go on...and on...



Saknar varma sommarregn!

2015-07-17 21:50

                     

Sommaren är här, eller iaf vissa dagar. Dagarna med sol och värme har inte varit tillräckligt många för att den riktiga grundvärmen ska finnas där. Grundvärmen som gör att jag kan gå barbent när det regnar utan att frysa, jag älskar helt enkelt varma sommarregn. 

De få dagar som solen är framme blir till andningshål för mig. Då jag, och kanske många andra likt mig, släpper allt och bara njuter. Dagar då jag känner hur tyngden av sorg släpper från axlarna, saknaden och alla tankar kring min pappas bortgång.

Det sägs att tiden läker alla sår. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jag vet inte ifall jag håller med. Visst minskar den direkta sorgen men inte saknaden.


Om 3 dagar är det 10 månader sedan pappa tog sina sista andetag. Det är fortfarande helt ofattbart. I mina tankar är han fortfarande hemma i huset i Rydboholm. Jag undrar helt enkelt hur länge det kommer kännas så. Kanske släpper det när vi har rensat ut alla hans saker helt. Men det är helt klart svårt att säga något om vad som kommer hända eller hur jag kommer känna i framtiden. Bara några timmar innan pappa somnade in låg han och tittade och mumlade i sin säng när jag kom in vid kl 6 på morgonen. Han var då helt ensam på rummet. Mina tankar går ofta tillbaka till den stunden och jag funderar på vad han ville berätta. Pratade han med oss eller var han redan då halvvägs ut på den andra sidan och pratade med någon där. Var det bara mummel om smärta eller ville han berätta att han visste vart han var på väg eller om det han upplevt när han var nedsövd i respirator. Oavsett vad skulle jag ge allt i världen för att få gå på konsert med honom igen eller bara äta schnitzel tillsammans en gång till. Pappa, det är så många som saknar dig och tänker på dig.


Livet ter sig allt lite märkligt. Jag hade idag en diskussion med en kompis om ödet. Allt sker av en orsak enligt henne och om det är meningen så kommer det ske. Efter det samtalet fikade jag med en annan kompis som jobbar aktivt med att påverka sitt egna liv för att nå sina mål. Verkligen två sidor av samma mynt. Jag har alltid tänkt att jag är min egen lyckas smed men när man stöter på en sjukdom likt cancer, okontrollerbar celldelning, och död i alla dess skepnader så kan jag inte annat än fundera på hur stor möjlighet man har att påverka sitt egna liv i slutändan. Jag försöker iallafall att göra roliga saker, umgås med familj och vänner samt uppskatta varje sekund jag gör det. Inte ångra någonting. 


Svaret på livets gåta är iaf till viss del dold och det är nog inte förräns jag i slutändan när jag ska summera det hela som jag kommer se hela helheten. 


Tack för ordet!


7 månader!

2015-04-25 10:43

Hej igen!


Det verkar som att vi går om varandra. Vi lyckas inte sammanfläta våra liv tillräckligt för ett möte. Hur har du det? Jag hoppas innerligt att du har det bra och att du lever i en annan dimension för det kan innebära att vi kommer ses igen.

Blev påmind i början av veckan på facebook om vår Berlinresa vi gjorde för 3 år sedan. Fantastisk resa och fantastiska minnen vi har från den resan. Åker du dit något nu? Eller blir det mest Frankfurt?


Livet här tuffar på och jag har fått ett jobb. Ett vikariat som servicehandläggare på servicekontoret för skatteverket, försäkringskassan och pensionsmyndigheten i Borås. Ett ställe du besökte några gånger när du var sjuk. Eller iallafall la post till FK på brevlådan utanför några gånger.
Konstigt att vara i Borås varje dag och veta att du inte är där längre. Så fort jag stiger ur bussen tittar jag efter din svarta audi där du alltid parkerade den för att hämta upp mig. Tungt. Nu vet jag att du sitter i din nya bil där du är och säger att du sålde den svarta audin och att det är därför jag inte ser den. Men en sak ska du veta, ifall du tänker hämta upp mig igen så är det säkrast att du kommer i den svarta. För den kommer jag känna igen.


Vi kämpar på med allt som bouppteckning och bodelning innebär. Du lämnade oss med en röra men ett steg i taget tar vi för att reda upp i röran. Linus har gjort ett superbra jobb med att hålla i trådarna. Jocke och jag försöker hjälpa till så mkt vi kan. Hjälpa Annelie så mycket vi har kunnat. Nästa vecka ska vi röja mer i huset. Spara en del men troligtvis slänga eller skänka bort det mesta. Jag är mest intresserad av tavlorna vi hade i huset utöver alla dina skivor och lite tåg. Oavsett vad vi sparar emellan oss så finns det inga saker som kan ersätta dig och saknaden.


Nästa lördag spelar Saga på Pustervik. Följer du med mig? Hade varit kul att gå en sista gång tillsammans.


Ha det bra tills nästa gång vi ses. Saknar dig massa. Vi ses på Den Andra Sidan.


Massa kramar

P

2015-04-18 20:49

Jag har berättat mycket om känslorna jag haft i samband med pappas bortgång. Jag har inte berättat så mycket detaljer kring hans sista dagar med oss på jorden. Detaljer som kommer vara inristat i mitt hjärta för alltid. 

Det finns en låt av Kent som fångar känslorna och tankarna jag hade den sista tiden med pappa på IVA och avdelningen för infektion när vi satt vid hans sida in till slutet.


Låten M:

Du faller handlöst framför mig

På din väg mot okända land

och när din sjukdom tagit dig

Ska jag ge någon gata ditt namn


Tar fram vår kamera

Tar ännu en bild

Där du bara ler och ligger still


Det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt

ja, det verkar så enkelt vännen.

Men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå


Jag tog en roll när du blev sjuk

En roll som krävde hårdare hud

Min kraftreserv den tar snart slut

Som min tro på en ingripande gud


I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Och du rör min kind så jag förstår

att det bara är timmar tills du går


Fem steg bakåt, två steg fram

På lite håll liknar det dans

Och i drömmen håller du min hand


Det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt

I en värld byggd av män för männen

Där ingenting har något värde

Utom minnet av allt som var vårt


//vi ses på den andra sidan pappa. Saknar dig massor

Jag vet vad tiden är värd. Och tiden rinner iväg. En gång var jag miljonär när vi hade all tid i världen.


Att göra allt för första gången

2015-03-05 11:03

Nu är det dags igen att skriva av sig. Den senaste veckan har känslorna varit många, röriga och uppstudsiga. 


I måndags fyllde jag år, 31 bast. Jag hade en bra dag med fina vänner på quiz. Tack för att ni finns alla ni fina vänner och min familj!


Att fylla 31 år var inte en av mina roligaste födelsedagar känslomässigt. Dagen innan på väg till jobbet slog det mig hårt, den tyngsta dippen jag haft efter pappas bortgång. Han skulle inte ringa när jag fyllde år. Det gick inte att undvika, tårarna rann på bussen, på spårvagnen och sen av och till på jobbet. Jag funderade ett tag på att inte fira överhuvudtaget, bara stänga in mig. Men tanken på mina vänner och min familj fick mig att känna trygghet och glädje i den djupaste sorgestunden.


Denna sorg, känslan när jag gör allt för första gången utan min pappa med på ett hörn är tuff. Även om vi inte sågs varje dag, även om vi kanske inte pratade varje vecka så var han alltid där. Bollplanket, geniet och en stöttepelare i vått och torrt. Ibland nu när jag ställs inför ett problem som han hade hjälpt mig med så känner jag mig totalt hjälplös. Vilket är ganska olikt mig då jag brukar vara ganska driven och få saker gjort. 


Han var min superhjälte. Men det är väl som med de stora konstnärerna, det är inte förrän de går bort som de får det erkännandet de förtjänar. 


Jag försöker tänka mycket på det nu, att uppskatta alla och allt runtikring i varje ögonblick. Men det är svårt. Att vara i nuet är supersvårt för mig just nu. Det är så mycket som ska fixas med, söka jobb, fixa med allt praktiska med pappas saker, äta, sova, träna & socialisera. Jag gör mitt bästa men har insett att jag har svårt med att vara i nuet just nu. Hoppas helt enkelt att ni har förståelse för detta men även att ni känner att ni kan säga till mig också ifall jag blir för introvert. 



2014 - En återblick!

2015-01-13 20:18

Jag funderade länge på om jag skulle skriva en krönika i år. Vanligtvis brukar jag lätt få feeling och fingrarna flyger över tangenterna. Men inte i den här gången.


Sorgen efter pappa, min superhjälte, sitter fortfarande djupt och rotar runt bland alla känslor och gräver ett djupt hål. 

Bara därför är det viktigt att försöka lyfta fram det som hänt under året som ändå varit bra och fint men även lite av de tunga sakerna som kantat året. Så jag gör ett försök. 


2014 började vid midnatt i goda vänners lag ute på Hönö. Bo, Martina och Olivia bjöd in mig till Bos pappas hus och vi drack farligt god smultron mousserande. Lättdrucket och en del alkohol i.  


När festligheterna och spelkvällen var över fortsatte 2014 i skolan. Sista höstterminen skulle avslutas, höstterminen 2013 som var allt annat än lätt och speciellt inte sista kursen, Applied Econometrics. Ingen sluttenta utan bara massa stora inlämningsuppgifter. Från 3 januari-21 januari så var i princip hela klassen i skolan mellan 70-80 timmar i veckan och vi gjorde en av datasalarna till vår egna. Jag och Ulf lyckades till och med bli inlåsta i datasalen av en vakt som inte kollade ordentligt en av dagarna. Helt klart en crazy period. Men vi klarade oss igenom den dock behövde vi semester, tid som vi inte hade, innan vi satte igång med masteruppsatsen.

Det blev ingen semester och våren blev inte lättare av pappas sjukdomsbesvär. För egen del handlade våren om att skriva uppsats, sova, äta och hålla oron för pappa på armslängdsavstånd. Orkade inte med något annat, ingen träning. Orkade inte söka jobb, varken sommarjobb eller jobb till hösten. Tungt helt enkelt och det var flera gånger under uppsatsskrivandet som vi funderade på att inte skriva färdigt den. För egen del beslutade jag att jag inte kunde skjuta på mer saker. Jag orkade inte med vetskapen att även uppsatsen kanske inte hade ett slut. Så efter att vi beslutat att ändra frågeställningen med mindre än en månad kvar på uppsatsen så innebar det att vi skulle få skriva om nästan allt och att maj månad skulle tillbringas i skolan. Med Mistys hjälp, Ulfs fina fru, så lyckades vi efter stor ansträngning skicka in en färdig uppsats i tid. Utan att veta ifall vi klarade det eller inte åkte vi in till Handels dagen efter för att lämna in papperskopian, hade vi inte klarat godkänt så hade vi inte fått lämna in. När vi såg vårat godkända betyg så kollapsade vi i glädjerus. En sådan skön urladdning. Den dagen var en av de bästa dagarna under hela året. 

Allt släppte och vi hade bara balen på kvällen i sikte. Det blev en perfekt inramning uppe på Skansen Kronan och alla mina bekymmer var som bortblåsta den dagen och den kvällen. 


 

Min fina klass!


Ca en vecka efter balen hade vi avslutningsceremonin och mamma tog tåget över dagen för att vara med. Det blev också en mysig dag, med middag på Hello Monkey med mamma, bror Linus och några fina vänner efter ceremonin. Efter middagen blev det en drink på champange baren med lite andra kompisar innan vi drog till berg 221 för festen vi aldrig kommer glömma, en helt fantastisk festnatt som avslutades framåt morgonkvisten.   


Som ni kanske fattar så har studierna, trots att det bara var halva året, färgat mitt år väldigt mycket. Jag har haft jättekul under de fem åren jag har läst. Träffat massa fina människor och stött på många roliga och jobbiga utmaningar. Jag har fått erfarenheter och vänner för livet från min tid på Handelshögskolan i Göteborg. 


En annan stor milstolpe under året var min 30års dag. Inte bara en siffra som ändras i åldern utan två. Tänka sig. Efter den tuffa hösttermin så kände jag att jag ville lyxa till min 30års dag lite. Så jag sålde in idén hos lite kompisar att vi skulle spendera födelsedagshelgen i London. Martina, Bo, Cecilia och Therese flög med från olika delar av Sverige. I London slöt Andy, Johanna, Rebecca och Sophie upp och vi hade en riktigt fin helg med mycket drinkar, god mat och fint väder. Där var där jag kom på idén att jag skulle njuta av så många olika länder som möjligt under vistelsen. Vilket innebar att dricka drinkar och äta mat från olika länder hela helgen. Jag tycker att vi lyckades ganska bra med det och det blev en schysst blandning av roliga och goda restaurang besök. 


 

Hela gänget på födelsedagsmiddagen som åtnjöts på en turkisk restaurang. Tack för att ni gjorde min födelsedag så fin och resan är den absoluta höjdpunkten på året. 


En annan fin dag under våren var mammas 60årsfest där jag fick träffa hela släkten. Moster Gunbritt berättade om morfar Erik, en person jag inte hade jättemycket kunskap om. Intressant. Vi firade mamma med att bjuda henne på en resa till London eftersom hon aldrig varit där innan och vi fick se mycket kul och drack mycket god öl! Riktigt lyxigt att besöka London två gånger under så kort tid. 


 


Utanför puben vi käkade lunch en utav dagarna!


Återigen blev det en fantastiskt fin sommar i Göteborg och Sverige. Tror inte det regnade i Gbg på två månader vilket är mycket ovanligt. Jag hade satt upp som mål att bada mer ute än vad jag gjorde året innan. Resultatet: 13 dopp, två mer än året innan om jag minns rätt. Sommaren spenderades även i Karlstad, Borås och Stockholm. I Stockholm hälsade jag på Kristina i ett par dagar och vi gick på allsång på Skansen med Malin och Henric och åt jättegod vegetarisk buffe på Söder. 


I Borås fick jag och mina bröder en fin vecka med pappa, då Anneli åkte bort på lite solsemester. Vi skulle hålla pappa sällskap och göra sådant han helst skulle undvika pågrund av infektionsrisken i samband cellgiftsbehandligarna. Vi snickrade på verandan och fixade lite annat smått och gott i huset som behövdes pysslas om. Med vetskapen om hur resultatet blev så är veckan i Borås det bästa med sommaren. Pappa var hyfsat pigg och vi hade väldigt trevligt ihop och det annars så regniga Borås visade sig från den allra soligaste sidan.    


   


Hösten har mest handlat om sorgearbete och att försöka pyssla ihop livet vilket inte varit det allra lättaste. Det mesta finns skrivet i tidigare blogginlägg om ni är intresserade av att läsa mer om det. 


Trots allt så slutade 2014 bra med mycket trevligt jul och nyårsfirande med fina familjen och vänner. 


Nu håller vi tummarna för ett 2015 där jag får ett nytt jobb och att alla i hela världen får ett så bra liv som möjligt.


Ta hand om er och ta tillvara på tiden ni har, helt plötsligt så kan det vara slut.


Allting har förändrats men jag känner likadant

2014-12-04 20:07

Som tur är så går man inte igenom dödsfall bland sina närmaste alltför ofta. det är verkligen inte en lätt situation på många plan, speciellt det mentala.


Jag tror jag har berättat om det tidigare att man den första tiden lever i tre olika världar. en situation som blir ganska tuff när dessa tre världar inte riktigt går smidigt ihop, främst med vardagen som man lever i mest. 


Min form, sinnestämning, beslut, reaktioner, agerande och tålamod de senaste månaderna kan jag sammanfatta med energilöst. Sjukt kort stubin har jag haft. Inte alls likt mig. Men samtidigt inte konstigt när man bearbetar en stor sorg samt måste fixa med så mycket praktiskt i samband med dödsfallet, begravning och bouppteckning.


Hur gör man då för att inte känna så här, för att få mer energi. Jag vet faktiskt inte. Jag har bara försökt överleva så gott jag kan, socialisera och vila. 

Ibland har jag kommit på mig med att jag har socialiserat för mycket. Kroppen och skallen har sagt ifrån. Men det är inte lätt. Jag kommer även på mig med att jag i efterhand verkligen tänkt att jag har tagit fel beslut. En tanke som inte ens fanns på kartan innan beslutet togs. För att överleva och ha huvudet ovanför vattenytan så har jag bara kört på, gasen i botten med ögonbindlar ibland. Det tog några veckor innan jag lyckades reglera mina veckor för att få vilan jag behövde. För att nu äntligen känna att jag återhämtar mig och börjar få lite mer energi. Jag kan skratta och le lite mera hjärtligt och spontant. Det är en ganska skön känsla jämfört med den avtrubbade känslan jag har haft innan. 


Saker börjar bli lite mer normalt nu, mer likt hur jag kände innan allt. Jag har trappat upp träningsdosen långsamt för att inte tvinga på en för hög dos för snabbt. Träning ska vara kul, skönt och tufft. I början kändes det inte alls viktigt mentalt. Jag orkade inte fokusera på träningen, det fick ta den tid jag behövde för att kunna prioritera det igen och efter ca 1 månad var jag på gymmet igen och jag var supernöjd med att komma iväg 1 gång/vecka till en början. Nu efter ytterligare 6 veckor så har jag trappat upp så att planen är 3 pass/veckan. Och jag känner lust för fler pass. Fantastisk skön känsla. 


En annan sak jag lagt märke till, som troligen delvis har att göra med det faktum att jag inte pluggar längre. I år tycker jag det känns roligare och skönt att adventsfixa, och inreda lägenheten lite roligare. Troligen för att när jag nu är hemma så känner jag ingen pluggpress längre samt att jag har mer tid hemma. Supernice. Får se ifall jag kan få ta del lite av pappas pynt och få upp det också, snart.


Som sagt, nu har jag en bättre period och de blir längre för varje gång. Det kommer garanterat bli en sämre period igen speciellt iochmed julen som är på g runt hörnet. Men jag har insett att jag kan hantera de dåliga också även om de ibland blir helt galet fel och jag kommer ut på andra sidan förhoppningsvis något visare än tidigare. 


Jag vill återigen passa på att tacka alla mina närmaste vänner och familj. Uan er oh ert stöd så hade denna perioden varit mycket svårare. Jag är oerhört tacksam för allt.


Jag vill även skicka en tanka ut i cyberrymden, och det är att ta tillvara på livet du har. Se dig omkring och se allt de positiva och ta tillvara på de som vill vara i ditt liv. 


  


"Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant"






Ett brev!

2014-11-20 22:50

Nu känner jag för att ringa dig. Men kommer på att det inte går. En känsla jag haft några gånger och som jag antar att jag kommer stöta på fler gånger.


Så mycket men ändock så lite har hänt sedan du lämnade oss. Idag är det 2 månader sedan. En evighet.


De hade en minnesstund på ditt jobb för dig och 50 personer kom för att hedra ditt minne. Men det vet du väl redan för du var säkert där i bakgrunden och kollade in läget. Några av dina arbetskamrater var med på begravningen och jag förstod på historierna de berättade att du var mycket uppskattad i alla väder. 


Begravningen blev jättefin och vi gjorde vårt bästa för att hedra ditt minne. Mycket musik och lite teknik i och med att vi gjorde ett bildspel. Jag tyckte låtvalen blev bra och hon som sjöng gjorde det riktigt bra. Hoppas verkligen du var där med oss och att du kan känna glädje i vår sorg. För den betyder att vi saknar dig jättemycket och att vi älskar dig jättemycket. Lite konstigt att vända på det så men det kanske kan ge dig lite ro där du är. För jag antar att du saknar alla oss lika mycket som vi saknar dig.

 
Vi valde att sprida din aska i minneslunden på Rud, samma som farmor och farfar, det kändes bäst så. Som att du kommit hem. Jag undrar om du har någon känsla för var delar av ditt fysiska jag är och ifall du har någonstans du kallar hem där du är nu? Eller är du hemma bland oss? Om det är så så får du helt enkelt vänja dig vid stöket jag har hemma. Men knacka gärna innan du stiger på. 


Oj vad jag tjatar men kanske inte så konstigt, vi har mycket att ta igen, även fast jag har haft den här konversationen med dig flera gånger redan. 


Jag har inte lyckats hitta något jobb än, inte orkat söka så många jobb sedan du dog. Det har varit svårt mentalt och jag orkar inte så mkt just nu. Men det blir bättre. Vi är i färd att plocka ihop alla dina saker. Skum känsla det där. Vi har slängt massa, förlåt. Men vi kan inte spara på allt. Vi väljer de som känns viktigast. Bilder, tåg, CD- och LP-skivor bland annat. Sen är det så svårt att dubbelkolla ifall allt fungerar för eventuell bortskänkning. Du sparade verkligen på allt. Ett fint minne att bära med sig, jag ler vid tanken på det. 


Jag hann inte till kyrkogården på allhelgona. Såg du ljusen uppifrån? Var det så häftigt som det verkade?  En sak vill jag att du ska veta, det är att varje gång jag tänder ett ljus gör jag det för dig. Varje gång jag lyssnar på Die Happy tänker jag på dig. Varje gång jag använder ett program i office-paketet på datorn tänker jag på dig. Lite av det där kommer kanske försvinna med tiden när huvudet har vant sig mer vid att du inte är här på samma sätt längre. Men var inte rädd för att vi kommer glömma dig. Det lär inte hända. 


Ta hand om dig! Vart du nu är!