Det här med att vara arbetssökande är ju en bedrift i sig. Dels så ska man ju försöka att inte komma helt ur gängorna vad heter dygnsrytm, man ska dessutom försöka komma ihåg att äta någorlunda vettigt och sist men absolut inte minst så ska man ju sysselsätta sig själv dagarna i ända också.
Många som kanske önskar att de hade mer fritid för att hinna med annat än jobb i livet tycker kanske att det låter som piece of cake, tro mig för jag själv har varit där.
Men hur är det nu när man har all den där tiden, barnledig vecka och karln ligger borta och jobbar....just det, du bor också 2,5 mil utanför stan och vill inte kosta på med onödig bensin bara för att hälsa på någon som dessutom också jobbar dagtid. Det blev en krånglig ekvation det där, lätt är det också att gå i en spiral neråt och dessto svårare att ta sig upp ur den.
Jag är stolt över mig själv att jag i alla fall går och lägger mig relativt skapligt och inte sover bort dagarna för att vädret gör inte saken lättare heller. Dessutom så äter jag också 2-3 gånger per dag vilket är ett under när man går här hemma själv .
Idag har ytteligare 10 jobb blivit sökta, märks att det snart är jul och årsskift då det inte kommer upp lika mycket nya jobb att söka som förut men jag antar att det bara är att hänga i. Jag menar, jag kan ju inte vara arbetslös för evigt!
Så vad gör jag då om dagarna, jo jag syr i hopp om att få lite mer rull på mitt hobbyföretag
https://www.facebook.com/groups/1510888135680057/?ref=bookmarks
Då är man sedan igår arbetslös för första gången på många många år, känns lite vemodigt måste jag erkänna!
Trots detta så har jag inga planer på att ligga på latsidan, det känns skönt att jag har Evelina hos mig under den första (och förhoppningsvis sista) arbetslösa veckan även om hon går i skolan dagtid.
Igår var jag hos tandläkaren, på ett rekryteringsmöte, hämtade saker hos mamma, åt lunch med Janne, var på ett möte som förhoppningsvis kan leda till jobb senare i vår, var och lämnade in mitt CV där de snart ska börja rekrytera och sen hämtade jag Evelina på skolan innan vi började med lite adventsstök.
Idag blir det hemmafix, dvs. mina slavar tvättmaskinen och diskmaskinen jobbar för fullt medan jag söker en massa intressanta jobb jag hittade igår kväll innan läggdags.
Folk som säger att det inte finns några jobb, dom ljuger eller såär det bara så enkelt att de är för kräsna med för höga krav på lön, arbetstider eller förmåner etc. Det känns som att för de flesta arbetstagarna så ska jobbet både vara bekvämt och betala jävligt bra för sig men så ser inte verkligheten ut och har aldrig gjort hittills så jag förstår inte riktigt vart dessa riktlinjer kommer ifrån.
Det är klart man vill ha lön förmödan, men det får man ju förhoppningsvis men ibland kan det ta lite tid. Man måste ju börja någonstans och jobba sig uppåt, ibland är den början i botten men har man tur så kanske man tack vare sina erfarenheter och kunskaper kan ta ett litet kliv upp redan från början.
Jag tänker i alla fall inte ge upp, jag ska nog ha ett jobb inom den snaraste framtid!
När livet tar oväntade vändningar så är det bra att kunna ta till olika medel för att kunna hantera situationen och som i mitt fall just nu, inte sjunka ner i skiten igen.
Egentligen så är inte mitt liv dåligt, åtminstone inte längre.
- Jag bor i ett gulligt litet hus på landet
- Jag har en underbar dotter som trivs och är så duktig i skolan som hon nyligen börjat
- Jag har en sambo som gör allt vad han kan för att jag ska må bra och för att saker ska fungera
- Jag har fina vänner, men sen då?
Bara för att man har dessa bra och fina saker i livet så betyder ju inte detta att man inte kan må dåligt ändå.
- Jag är arbetslös från och med måndag (om jag inte mirakulöst hittar något innan dess)
- Jag har en bil som strular
- Jag har ett humör som sviker
- Jag är inte gjord av pengar
Men annars så är det bra. Jag vet också att många av dessa saker är en del av livet men det gör dom inte mindre jobbiga bitvis, sen beror det ofta på hur mycket som kommer på samma gång för det verkar som att allt alltid lyckas med. Goda ting kommer i tre men onda ting kommer i minst lika många dom.
På sensommaren så fick jag ett krav på mig, att gå och prata med en psykolog eller liknande pga mitt humör. Snabba humörsvängningar och lättirriterad var väl milt uttryckt men sagt och gjort så sökte jag hjälp, dels för att jag vill jobba på mig själv, jag har i många år sedan jag förlorade Oliver sagt att jag borde gå och prata med någon men framför allt så vill jag inte förlora det jag har med den underbara person jag lever med.
Det kan nog ha varit en av de bästa krav jag fått på mig under mitt vuxna liv, det har gett mig mycket på många olika sätt och det är ju majoriteten tack vare att jag träffat någon som är lätt att prata med.
Jag är givetvis också väldigt tacksam över att Janne stog på sig och sa att nu måste det ske men jag är också oerhört stolt över mig själv, att jag tagit steget och kommit så långt på kort tid.
Problemet återgår dock till att jag just nu är inne i en väldigt känslig period och då kommer det dåliga humöret direkt tillbaka så det är bara att fortsätta jobba på det och kämpa vidare!
Snart 5 år sedan, mår piss men vill inte släppa in någon på dessa känslor.
Väldigt få som förstår vad jag går igenom men det är ju förvisso bra men samtidigt en av de jobbigaste sakerna som finns!
Det är fint...människor runt mig som erbjuder sig att lyssna på min historia, mina vänner, mina närmsta som vill att jag ska må bra!
Jag måste vara jävligt bra på att låtsas för jag går sönder inuti.
Enligt mig ska ingen behöva må dåligt oavsett anledning men jag vill verkligen inte att någon ska bli ledsen på grund av något jag varit med om och finns det risk för det så är jag hellre tyst.
Tårar som rinner nerför kinden och in i kudden, för det är precis vart de hamnar...i kudden, de torkas inte av någon, torkas in i huden eller försvinner i tomma intet.
Tårarna finns där och kommer som en påminnelse på vad man varit med om och jag tror inte de någonsin kommer försvinna helt.
Mamma så idag att det såg ut som att jag mådde bättre i år än förra året. Visst att jag inte känner mig lika ensam men det känns fortfarande fruktansvärt när jag på kvällen går och lägger mig ensam i sängen, jag kan vara stark så pass att alla förhoppningsvis inte märker allt...
Att förändringar kan vara både bra och dåligt är ju inte direkt någon nyhet men när man är mer vän att det har inneburit dåliga saker så tar dom bra förändringarna lite längre tid på sig innan man riktigt tagit till sig dom.
Förra sommaren var en tuff sommar även om det stog rätt still, inte mycket till förändring då...vilket visserligen kan vara rätt skönt i perioder men ibland behöver man just det, om ens en liten förändring så behöver något ske.
När juli började gå mot sitt slut så beslöt jag mig för att jag hade det nog rätt bra som ensamstående mamma ändå, planerade att jag skulle skaffa katt och ge upp dejtandet ett tag framöver, men världen hade tydligen andra planer för mig nämligen att träffa någon som jag absolut inte skulle ha mage att ens drömma om att släppa taget om speciellt lätt.
Även han gick i tankebanorna kring att leva sitt liv som singel ett tag och flytta till annan ort för att jobba.
Man kan ju lugnt påstå att det blev i vilket fall inte som någon av oss hade tänkt oss, däremot fick vi något bättre, en partner, en vän, en familj och framförallt ett helt hem fullt av kärlek.
Men precis som för många er andra så är livet ingen dans på rosor hela tiden och man har sina duster då och då, men är man villig att arbeta tillsammans så löser man det mesta när man väl kommit underfund med vad man själv värdesätter och tycker är viktigt i livet.
Inte trodde väl jag att jag skulle hinna så mycket på ett år, även med vetskapen att jag är en ganska intensiv och driven person så skulle inget varit möjligt utan min klippa.
Snart börjar nästa etapp i vårat liv tillsammans, en gemensam flytt ut till ett hus på landet och jag måste medge att det känns lite konstigt att jag nu ser fram emot att flytta tillbaka till det ställe jag en gång hade så bråttom att flytta från.
Det är ganska sjukt hur snabbt tiden går, hur åren, månaderna, dagarna och timmarna bara tickar på som om ingenting.
För mig är tiden inte ingenting, för mig är tiden massor. Åter igen kommer man tillbaka till tanken att tiden läker alla sår men det gör den inte, ingenting kan läka alla sår men visst finns det perioder som är lättare liksom svårare.
Jag har genom årens lopp fått frågor om det gått över, om det känns bättre och så vidare och visst kan jag erkänna att ibland känns det helt okej trots omständigheterna men helt bra kommer det aldrig kännas och det kan jag säga med en säkerhet i rösten för jag har ju oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det eller vad som händer i framtiden ett barn för lite, det är inget som någon kan ändra på någonsin.
Som jag längtade efter den dagen jag skulle få se min son för första gången, hålla honom, känna hans närhet och se honom växa och utvecklas precis som det ska vara.
Förra året när det var hans födelsedag var en av de jobbigaste dagarna sen han föddes, jaglovade mig själv att jag skulle söka hjälp, rättare sagt skaffanågon kontaktperson som jag kunde gå och prata med om allt och inget men framförallt bearbeta dig Oliver. Det var dock inte ett löfte som jag ännu fullbordat, inte ens börjat på men det är svårt, svårt att veta vartman ska vända sig, svårt att öppna sig gentemot vem som helst, svårt att se sig i spegeln och erkänna sina svagheter, att man inte kan hantera allt på egen hand.
Ibland har jag dock dåligt samvete för att jag inte mår dåligt över allt oftare men sen så tänker jag på dig dagligen i min tysthet, i mitt huvud, i de delar som jag inte delar med mig av så ofta.
Jag tänker på dig på jobbet varje gång jag ser färgen "Olive Green" eller "Pale Olive" och jag blir för varje gång mer och mer van vid att det antagligen alltid kommer vara så, för du kommer för alltid vara en del av mitt liv, en del av mig.
Ibland önskar jag att Evelina visste att hon var en storasyster, att hon har en lillebror som heter Oliver, att hon visste att han vakar över henne, att hon visste att hon har en änglabror men egentligen tyckerjag detär bra att hon inte vet för barn ska inte behöva känna sorgen över att dom skulle haft något som inte blev. Samtidigt skulle det vara så enkelt att förklara vissa saker, slippa dra vita lögner för hur man mår ibland, vart man ska när man ska till graven osv
Dom där stunderna
Dom som ingen annan ser
Som ingen annan kan ta ta del av
Som ingen annan får ta del av
Dom stunderna man sitter själv på köksgolvet
Dom stunderna när man vill ha ljuset släckt men musiken på öronbedövande volym
Den tid när man kommer på att livet inte är så långt
Att ingenting varar för evigt
Att ingenting egentligen blir som man tänkt sig...
Fy fan vad livet är jobbigt ibland och vad allt känns grått och tråkigt emellanåt, rentav hopplöst.
Jag är rent generellt absolut ingen negativ eller pessimistisk person, det kan flera understryka men ibland får även jag.
Saken är den att jag finner ingen anledning att skriva när jag mår bra men när jag får mina dippar i humöret så har jag behovet av att få dela med mig av det som tyvärr är verklighet för alltför många människor.
Nu är det bara några ynka dagar kvar tills det är 3 år sen min son begravdes, min fina Oliver vad jag saknar dig! ?
Har kommit in i en "mörkrädd-period" igen, hur dumt och löjligt jag än tycker det låter att vara 27 år och mörkrädd så är det den närmsta beskrivningen jag kan komma för hur jag känner.
Jag har inga problem att gå på stadens gator när det är skymning eller rent av mörkt men när jag är hemma, själv...det är då det är jobbigt.
Jag funderar på om det är för att det är då jag känner mig ensam, nu när höstmörkret lagt sig och man varken har dotter, karl eller kompis hos sig.
Mörkret har aldrig varit någon favorit men något jag ändå lärt mig att hantera, när jag är själv numer så vill jag oftast sova med lampan släckt istället för tänd som jag så många år förut haft.
Men när jag är inne i en sådan period som just nu så räcker det med lite tända värmeljus och eventuellt lite musik så kam jag komma till ro och sova i alla fall.
Tur mannen kommer hem imorrn!
Sist jag skrev så trodde jag att jag hittat rätt men ack så fel man kan ha, jag är väl visserligen van vid att ha fel då och då men inte är det ju kul.
Mycket har hänt sedan jag uppdaterat här senast men det kanske delvis framgick i föregående stycke. Det jag ville ha vilse eller inte var ju ett förhållande, någon att älska som älskade mig tillbaka.
Jag har nu sagt "jag älskar dig" till någon som jag verkligen hoppas att jag får dels livet med, samtidigt som det är lite svårt och sjukt läskigt så känns det otroligt bra!
Det jobbiga är bara att nu ligger man i sängen och saknar den man älskar för att ligger ute och jobbar lite varstans i Sverige och jobbar.
Det härliga och sköna är att man får känna, att han låter mig få vara den jag är och sist men inte minst att han kommer hem till MIG!
Älskar dig, saknar dig och vill dela hem med dig så att när du kommer hem att du kommer hem direkt till mig!!!! ?
Den där känslan när det äntligen känns som man hittat rätt, som om man äntligen hittat hem och är på rätt väg igen.
När man ser mera ljuspunkter än mörka stunder,
När tiden bara tickar på och dagar flyger förbi,
När kunderbart värker mest hela tiden för man kan inte sluta le,
När livet får lite mera mening igen!
Kollade på en film idag med ett väldigt bra budskap;
Dansa som att ingen ser på, sjung som att ingen lyssnar och älska som om du aldrig blivit sårad!
Jag älskade livet redan innan och nu ännu lite mer! ?
Känslan av att vara ledsen, känna att det är något som tynger en, att man behöver gråta men det verkar som man glömt bort hur.
Känslan av klumpen i halsen som bara växer och växer, som gör det svårt att svälja och sedan andas, man försöker slappna av i svalget och andas lugnt men något i en stör hela processen för att innerst inne så vet man att man måste släppa ner garden och bara låta sig må.
Mycket tankar och känslor som vanligt rusar genom denna bitvis röriga hjärna
Är det fel av mig att vara glad utan dig, att kunna känna lycka utan dig?
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och undrar hur du skulle varit.
Detär ofta jag undrar hur du har det och om du är med oss, om du ser din storasyster växa och frodas som en glada lilla tjej hon är...lyckligt ovetandes om hur saker och ting skulle varit och hur dom istället blev.
Varje gång jag kollar på bilderna av dig så får jag gåshud över hela kroppen och allt känns fortfarande så surrealistiskt, som om det var en mardröm eller något man sett på film men så nyper man sig i armen och upptäcker att det här är ju faktiskt min verklighet.
Nu har klumpen i halsen lättat och jag har gråtit en skvätt som i vanlig ordning när jag skriver av mig lite så nu kanske man bör funka ett tag till!
Samtidigt som jag lyssnar på en ballad så kommer Evelina ut i köket och frågar om hon kan få något litet att äta innan maten är klar, jag lyfter upp henne i famnen för att sedan titta ut genom fönstret och se att snön faller ner, man ser glädjen i hennes ögon likväl som man hör den i hennes röst när hon utbrister att hon i morgon kommer kunna vara ute och leka i den med sina dagiskompisar. Jag omfamnar henne hårt och dansar genom köket till musiken, glad för att jag fått en dotter som ger mig så mycket värme och glädje.
Jag förbluffas mest varje dag över hur glad man kan bli för små vardagliga saker när man ser på världen med positiva ögon!
När året börjar närma sig sitt slut så tycker jag personligen det är ganska intressant hur många som resonerar somså att "kan inte bara det här pissåret ta slut" men enligt min mening så är det ju inte helt och hållet året som gör att din situation är eller känns pissig utan i grund och botten handlar det om din egen inställning till saker och ting. Att vissa ser det nya året som en nystart har jag däremot full förståelse för beroende vad de varit med om.
Men sen har vi även alla dessa nyårslöften, varför ska man vänta tills det blir ett nytt år för att göra ett löfte som egentligen bara ärför dig själv,är det för att äntligen så får man en anledning till att skriva ut det på till exempel en social media. Skapar inte det bara mer inre stress och ångest för vissa människor än att det ska verka som den morot det är tänkt som, för det känns som att de flesta löften handlar om vikt samt träning och det är väl om något sånt somkan skapa presationsångest, speciellt om man sen inte lever upp till det men ändå fortsätter att ha det som nytt löfte i 10, 15 eller kanske till och med 20 år. Sluta med vikthets mot er själva om inte annat, att leva sundare kan jag förstå men man ska aldrig stirra sig blind på en vikt!
Istället för att klaga över det gågna året som absolut varit tufft bitvis, men jag har också haft betydligt mycket värre år och ändå står jag ändå här, inne på mitt 27:e år, mamma till en fantastisk blivande fyraåring, med fast jobb som jag älskar och eget hem.
Jag vill inleda år 2017 med några viktiga saker:
Jag är stolt över mig själv, över hur långt jag har kommit i min personliga utveckling
Jag är så sjukt stolt över att ha en så begåvad dotter
Jag är stolt över att ha hittat mig själv och veta vart jag står
Jag är så oerhört glad över de vänner som jag fått och de jag lärt känna bättre under 2016
Jag har så många fina minnen att tänka tillbaka på från förra året
Och framför allt så är jag glad och stolt att jag klarat ytterliggare 1 år av högtider utan Oliver och jag har Evelina, vänner och familj att tacka för det!
Är det konstigt attman vissagånger börjar tvivla på sigsjälv och ifrågasätta om detär något fel på just mig?!
Egentligen inte, oavsett hur öppet samhället numer är om man jämför med för bara 10-20 år sen så finns det självklart fortfarande någon slags "standard" eller norm som man anses leva efter, därav en slags underliggande prestationsångest förmånga vid vissa tillfällen.
Jag tvivlar inte ofta på mig själv utan är i det stora hela väldigt trygg med vart jag har mig själv och vad jag vill men jag liksom alla andra har svackor ibland, till skillnad från många andra så vill inte jag isolera mig även om det många gånger kan verkaså bara för att när jag väl kommit in i den där svackan så orkar jag inte ta mig för och planera saker på samma sätt som jag brukar så det kan nog lätt misstolkas vad jag vill.
År 2016 har medfört sig mycket, både gott och ont men framförallt så har året väckt många funderingar, minnen och tankar om det liv som jag haft hittills ochdåär det både roliga, bra, tunga och svåra minnen och händelser. Vissa som inte bör nämnas offentligt men vissa som numer är så länge sen så det är okej att skriva om.
Mitt första förhållande gick jag in i ganska så exakt 2 månader innan jag skulle fylla 15 år och han 16 år, jag var uppöver öron förälskad och var fast besluten om att det skulle funka trots att jag bodde utanför Norrköping och han i Göteborg och visst höll vi ihop ett tag. Vi blev alltså tillsammans typ den 5 maj 2005, förlovade oss den 28 december 2005 och flyttade isär i början på juni 2011, så 6 år hade vi tillsammans, 6 år som har kommit att forma mig på många sätt. Vi hade distansförhållande de första 4 åren så då gick det ju skapligt att vara tillsammans då han inte kunde styra allt jag gjorde dåför det gjorde han annars mer än gärna. Han hade åsikter om det mesta faktiskt, tillfrågad eller ej så delade han med sig av dom ganska så ofta.
Några av de saker som jag minns mest av allt var att jag helt inte skulle sminka mig, jag skulle gärna ha stora pösiga kläder, inte heller gå ner i vikt men det gjorde inget om jag ökade lite, jag fick inte lyssna på vilken musik jag ville eller kolla på vilka filmer jag ville och gud förbjude om jag i alla fall kollade på en romantisk komedi och log till filmen, han gav mig dåligt samvete om jag ville umgås med mina vänner och jag fick skit om hans saker var borta även om det var han som slarvat bort dom.
Ibland kan jag tycka att det skulle varit bättre om han skulle höjt handen till mig för då skulle jag ha vaknat till men det underliggande psykiska mindgame som han körde med skadar fan mer i längden då jag uppenbarligen fortfarande tänker på det då och då.
Bara en liten tillbakablick på hur mitt liv har sett ut och vad jag lyckats ta mig ur!
Är påväg till jobbet och kollar ut genom fönstret på spårvagnen där jag sitter med fullt av folk runtomkring mig, människor som inte känner mig och inte jag dom. Skönt på ett sätt men ensamt på ett helt annat plan.
Kollar ut genom fönstret och tänker att allt är så grått, nästan ingen färg någonstans som sticker ut, förutom jag med mitt röda hår och rödmålade läppar. Alla andra runt mig har sina svarta, gråa, beiga och möjligtvis mörkt röda toner, det är dom som inte syns för dom blir som en i mängden och så kommer jag där som syns, verkligen syns!
Jag hoppar av spårvagnen, går nerför Drottninggatan i mina knähöga stövlar, tighta byxor, höstkappa och mitt röda hår, möter många människor påvägen till jobbet, alla lika grå som vädret, det gråa tråkiga vädret som inte kan bestämma sig om det är höst eller vinter eller varför inte pågång att bli vår redan.
Men här går jag, folk tittar precis som jag är van vid och det stör mig inte sålänge ingen försöker titta mig i ögonen, mina ögon kan avslöja mig, undviker jag ögonkontakt så vill jag inte att du ska se mig, inte på riktigt se mig. Medan jag lyssnar på Vitamin String Quartet så känner jag hur paniken stiger inom mig, att det är något som håller på att brista, att gå sönder och kanske, men bara kanske så bör jag låta det göra det om blott för en liten stund för att sen kunna bygga upp mig på nytt igen. Det är inte förrän man sovit brevid en god vän som varit vaken medan man sov som man inser hur mycket som faktiskt pågår i ens huvud, i ens inre psyke när man har någon som berättar för en på morgonen att man vaknar titt som tätt och gnuggar sig i ögonen och tittar sig omkring för att sedan lägga sig ner och somna om, tilläggas bör att jag är inte själv medveten om att detta hänt.
Jag är trött, men inte bara trött som om man sovit dåligt, jag är utmattad men snart är det jul och det är ytterliggare en massa måsten som ligger och gror under ytan, massa saker som man vill, ska och bör göra till dess men jag måste försöka börja vila mer, det är svårt men jag måste. Måste börja lyssna på mig själv, min kropp igen!
Att sakna måste vara den värsta bästa känslan som finns,eller i alla fall en av dom!
Att sakna kan betyda och stå för så många olika saker
Att sakna något som man inte riktigt visste att man hade
Att sakna någon man inte riktigt känner
Att sakna något som man vet att man hade
Att sakna något som man medvetet valde bort
Summan av det hela, ta vara på den tid som finns NU, de människor som du har runt dig NU!
Lev nu och låt inte livet springa ifrån dig, "gör mer saker som gör dig glad" finns det ett väldigt bra talesätt som lyder men det är svårt ibland, speciellt när man inser att man kanske är beroende av att andra saker som man inte kan påverka ska fortsätta existera i ens liv.
Minor or major setback...det är frågan, en fråga jag ännu inte fått svar på!
Den allmänna känslan idag är "nu skiter jag i det här" men sen så känner jag ju mig själv så det är ju tyvärr nästintill aldrig så enkelt, varför kan inte bara hjärna och hjärta samarbeta...i alla fall någon gång ibland?!
Det känns som det återkommande temat i mina inlägg är känslor och förmågan att försöka förstå sig på dom, men det kanske är just det att jag försöker för mycket. Jag kanske helt enkelt bara ska fösöka vara lite mer chill och ta allt som det kommer även om det säger emot typ precis allt jag står för, vill liksom veta svar på för mycket mest hela tiden och hatar att inte veta. Man behöver inte ha stämplar på allt men jag vill inte heller ödsla min energi och/eller tid på något där intresset inte finns, eller rättare sagt där intresset inte är detsamma som hos en själv.
Jag hatar missförstånd och ibland kan jag nog vara löjligt tydlig själv bara för att undvika dessa missförstånd men är det för mycket att begära att man ska vara rak och ärlig med ens intentioner för att man antingen ska veta att man är på samma nivå, inte är på samma nivå eller strävar mot ett gemensamt mål?
Jag förstår mig inte på människor ibland och ibland blir man helt enkelt bara för blind av en person för att kunna läsa av denne på ett objektivt sätt.
Livet är konstigt, känslor är konstiga
Känslor som man inte kan styra över är ännu konstigare
Men varför finns dom då, varför kan man inte alltid styra över vad man själv känner
Är svaret på frågan så enkelt att livet skulle vara alltför lätt då, att man inte skulle ha något att sträva efter svaret på
Ibland kan jag tycka det svåraste är att skilja på vad som är en befogad känsla eller vad som är ett påhitt i ens eget huvud, om det är så att det är hjärnan som spelar en ett spratt bara för att man ska vara förberedd på vad som eventuellt kan ske
Ibland undrar jag om det inte bara skadar mer än förbereder, spricker en bubbla så gör det väl lika ont oavsett om du haft det på känn innan eller inte.
Det värsta är inte ensamheten i sig, det värsta är den ofrivilliga ensamheten
För jag har kommit så pass långt att jag kan trivas själv och inte har några problem med att gå hem efter jobbet till ett tomt hem utan att ha några direkta planer för kvällen även om jag 9 av 10 kvällar hellre är social med sällskap
Som "varannan-vecka-mamma" så har det ju ändå mest varit ensamt de barnlediga veckorna men saknaden av att ha någon som bryr sig om en på mer än på ett kompisplan växer sig starkare även om jag absolut inte vill eller tänker stressa in i något.
Tankar från Therése en helt vanlig tisdagsförmiddag!
För drygt 6 år sen fick jag mitt första missfall, då tillsammans med min första kärlek
För drygt 5 år sen blev jag tillsammans med min andra kärlek
För 4 år sen så väntade jag barn och hade drygt 2 månader kvar till förlossning
För 3 år sen så hade jag en 10 månaders bebis och var dessutom gravid igen
För exakt 2 år sen idag så begravde vi vår son och jag hade då 4 jobb
För 1 år sen levde jag i ett knackigt förhållande
Och idag sitter jag själv i min egen lägenhet med fast jobb, en dotter varannan vecka som blir 4 år i januari, en hamster och överlag ett bra liv men jag saknar fortfarande min son!
Jag kanske inte är hel men jag står i alla fall fortfarande upp och min vilja att leva vidare är väldigt stark men just idag kommer livsgnistan nog vara lite svag!
