RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-12-11 02:50:21

Tant de Lux

En lagom tjock tant i sina bästa år funderar kring livets mening och oväsentligheter ...

Jag kastar inte in handduken

2018-12-10 09:21
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

Sist jag skrev i bloggen gnällde jag över att jag vaknat på fel sida. Och tyvärr har jag ännu inte lyckats vakna på "rätt" sida ännu, trots att jag verkligen försökt. Känner mig lite som Ior här ovan. Vad jag än gör - vart jag än går - så har jag ett alldeles eget, regnmoln ovanför mig. Jag kan ju se solen där borta vid horisonten så snart hittar jag kanske orken att "springa" ifrån molnet. Eller så hittar jag kraften att ändå njuta av solregnet. Men just precis nu är det mörkt. Och det kanske det måste få vara ibland ...

I samband med att jag fick Zometa-dropp i fredags nämnde jag för sköterskan att jag fått så mycket svagare ben de sista veckorna. Hon blev bekymrad och ville gärna att onkologen skulle titta på mig innan vi åkte hem. Visst. När vi var klara så satte vi oss i väntrummet. Tiden gick och jag har ju väldigt svårt att sitta rakt upp och ner på en stol. Efter en stund bad jag Peter att säga till om att vi skulle åka hem och ta det per telefon istället. Vi hann inte särskilt långt innan sköterskan ringde och bad oss vända. Läkaren undersökte mig och bestämde direkt att han ville lägga in mig. Jag blev minst sagt chockad men han misstänkte tydligen att det blivit något knas i ryggraden och ville ta en ny magnetröntgen. Ok. Jag hatar verkligen att ligga på sjukhus (har alldeles för negativa erfarenheter sedan tidigare) men jag hade inte något val. Ville inte riskera att bli förlamad om någon kota nu skulle ha kollapsat. Fick åka ner på röntgen nästan direkt efter inskrivningen. Tack och lov så visade den inga stora förändringar! Men de ville ändå att jag skulle stanna över natten och misstänker nu istället att det är något neurologiskt skit. Tur att jag har tid hos neurologen redan på onsdag. Fick åka hem igen på lördagen. Skönt! Vill mycket hellre släpa mig fram här hemma än på sjukhuset. För benen funkar fortfarande inte som de ska. Suck!

Ni vet det där talesättet "att man måste vara frisk för att orka vara sjuk"? Det stämmer. Bara det här med att försöka få till något gånghjälpmedel har visat sig vara riktigt struligt. Precis som om man skulle be om hjälp om det inte behövdes? Eller ..? Kanske finns det många i min ålder som går omkring och drömmer om en alldeles egen rollator eller transportrullstol - Vad vet jag? För mig är det snarare mardrömsaktigt att ens behöva be om detta och det känns som ett riktigt stort nederlag för mig ... Hur som helst så är jag oerhört tacksam över att Peter tagit på sig att ringa alla dessa samtal som tydligen krävs. Man hänvisas hit och dit och fram och tillbaka i alla frågor. Själv orkar jag inte strida. Inte idag i alla fall. I morgon är en helt ny dag. Då ska jag försöka vakna på rätt sida! 






Känslan av att vakna på fel sida

2018-12-07 08:25
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Jag brukar alltid försöka att vara så positiv som jag bara kan, trots att det faktiskt är en riktig kamp att se allt det som är positivt i livet ibland. Men idag vaknade jag på helt fel sida. Jag försökte verkligen att somna om igen med förhoppning om att kunna vakna på rätt sida. Men det gick inte alls! Så idag har jag ett alldeles eget, mörkt regnmoln ovanför mitt huvud och det känns inte som om det kommer att klarna upp ännu på ett tag. Hoppas att det är solsken i morgon för jag hatar faktiskt att känna mig så himla deppig, trött och less på allt. Är egentligen inte alls (och vill verkligen inte vara!) en gnällspik. Men idag måste jag bara få gnälla av mig lite. Så gnällkänsliga läsare rekommenderas att surfa vidare NU!


För 3,5 vecka sedan fick jag min första skelettstärkande behandling (Zometa i droppfrorm). Idag är det dags för den andra behandlingen. Det är ju egentligen jättebra. Och med tanke på att röntgenresultaten visade att den hormonblockade behandlingen verkar bromsa upp cancern så borde jag väl vara väldigt positiv. Men (och det är ett STORT MEN) efter förra Zometabehandlingen fick jag 39 graders feber i ett par dygn och sedan dess har jag varit extremt trött, yrslig och har börjat tappa mitt hår. Det är ju inte kul - men inte heller helt oväntat. Värre är att jag fått allt sämre funktion i bäcken och ben. Skelettet håller liksom inte riktigt ihop, vilket påverkar balansen, förmågan att tömma blåsan och styrkan i benen. Efter en hel del ångest bestämde jag mig för att be om att få hjälp till en rollator, söka färdtjänst (om inte Peter kan köra) och handikapptillstånd (om jag kan få skjuts) eftersom jag inte klarade av att gå mer än ett par hundra meter. Det var ett riktigt tufft beslut. Men ännu tuffare är att den sista veckan har mitt högra ben nästan helt slutat att bära. Är livrädd att rollator inte räcker till längre, utan att det måste till en transportrullstol snart om jag ska kunna ta mig någonstans. 
- Det är kanske bara en tillfällig försämring, hörs förnuftets röst viska inom mig.
- Men tänk om försämringen bara fortsätter i samma takt!? skriker känslans röst, ångestfullt, gång på gång - högre och högre ...

Skit! Jag vill bara dra något gammalt över mig och gråta idag. Men nu måste jag göra mig i ordning och åka in för att få nästa behandling. Håll tummarna för att jag åtminstone slipper få feber denna gång! 




Hoppas du får en bättre dag än jag idag! 😁

Första advent

2018-12-02 10:15
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
När jag var liten älskade jag juletiden mer än någon annan tid på året. Inte så ovanligt för ett barn att gilla julen, kanske men för mig var det var inte alls så mycket julklapparna och tomten jag såg fram emot, utan mer den mysiga stämningen och härliga förväntan som präglade hela adventstiden och julhelgen. Alla dofter, musiken, pyssel, att planera vilka julklappar som skulle ges bort och att fixa fint och mysigt hemma. Jag vet inte hur det är för dig men jag har många, starka doftminnen från min barndom. Under advent var det doften av nysnö ute, levande ljus inne, hyacinterna som började blomma lite i förtid, pepparkaksbak, korvtillverkning, hemgjorda julgotter och apelsiner med istuckna nejlikor som doftade speciellt. Mamma sydde ofta nya julkläder åt oss barn och det var alltid roligt att de fram emot att få använda den fina klänningen. Men kanske älskade jag mest av allt att man samlades och verkligen gav sig tid att umgås - Jag älskar fortfarande den här tiden på året av precis samma orsaker!

Min pappa har skannat in en massa diabilder från förr och nu har jag gjort riktig nostalgitripp i minnenas arkiv. Jag växte upp i slutet av 60-talet/början av 70-talet och när man tittar på bilderna känns det som om det vore evigheters evigheter sedan. Ändå är det ju just detta som präglat mig. Som i sin tur påverkat mina barn och deras julminnen. Och kanske kommer det även att påverka deras barn så småningom. Traditioner som lever vidare!

Liten Helena är ivrig och vill "hjälpa till" att fixa julstaken
Pappa Bengt och jag ute i nysnön

Mamma Kerstin och jag den första advent

Pepparkaksbak (degätande) med lillebror Bosse
Första advent hemma hos oss. Inga tomtar och granar ännu på ett tag
(är alltid superstrikt med att det får vänta tills veckan före jul) men Peter
har fått fixa fram stjärnor, ljus och stakar till idag. Nu blir det mysigt!
Ha en riktigt fin första advent!

"De där dagarna"

2018-12-01 06:31
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Innan jag kom i klimakteriet hade jag "de där dagarna" några dagar kring mens. Ni vet kanske vad jag menar: dagar då man är uppsvullen i magen med ömma bröst, då man är lättirriterad med kort stubin och känner sig allmänt olustig. Ja, PMS kallas det ju, som bekant. Klimakteriet gick jag igenom med förvånansvärt få symptom för en så där 10 år sedan, ovanligt tidigt och ganska lättvindigt. Visst hade jag lite värmesvallning, nattsvettningar och oregelbundna blödningar en period. Men det gick ganska snabbt över och jag tyckte det var en stor lättnad att slippa mensen. Nu har jag hamnat i en ny sort hormoncykel. "De där dagarna" kommer med samma regelbundenhet som PMS gjorde förr och jag tror att jag ska kalla dessa dagar för GID (Gå I Dvala).


Eftersom min bröstcancer är hormondriven behandlas jag med östrogenblockerande medicin. Dels Letrozol, som jag äter varje dag. Dels Ibrance, som jag äter i tre veckor, håller upp en vecka och sedan börjar det om igen. Precis som med många p-piller. Det är de där sista dagarna i treveckorskuren som jag drabbas av GID. Efter fyra månaders behandling är mönstret mer än tydligt. Vad innebär då GID? Jo, det är ungefär som om någon drar för gardinerna och plötsligt omges du av ett ständigt, dimmigt skymningsljus som inte går att skingra. Har du någon gång blivit väckt mitt i natten i din djupaste sömn så kan du kanske förstå vad jag pratar om? Känslan av att inte riktigt lyckas komma upp till ytan, av att nästan gå i sömnen och av att kunna somna sittande rakt upp och ner på en stol om man inte passar sig. Skillnaden mot att bli väckt mitt i natten med den känslan, är att jag inte på något vis lyckas skaka av mig den här sömningheten, utan att den är konstant hela min vakna tid och i flera dagar. Jag går omkring som en zombie de korta stunder jag är på benen mellan sovstunderna.

Normalt (när jag är frisk) har jag bara ett sömnbehov på c:a 6-7 timmar per dygn och har alltid varit mycket morgonpigg. Sedan jag blev sjuk har det varit väldigt svårt att sova sammanhängande p.g.a. värk men de här dagarna med GID kan jag sova i princip hur mycket som helst, nästan dygnet runt. Och det där med dygnsrytm funkar inte alls, jag kan sova hela dagen och i stället ha en stund vakentid mitt i natten ibland. (Detta började jag skriva vid 4-tiden på morgonen.) Jag är dessutom oerhört svårväckt. Min stackars man får kämpa hårt för att få liv i mig när maten är klar eller när det är dags att ta medicin. Tur att han håller koll på mig! GID gör också att jag har väldigt svårt att ta till mig allt som händer omkring mig under de här dagarna. Att skriva mail eller blogg, att prata i telefonen eller hänga med i ett samtal "live" är nästan omöjligt. Jag tappar tråden och domnar bort - även om jag verkligen är intresserad.


Igår hade vi min mamma, Sabina och Sanna här på fika för att fira Sannas födelsedag. Jag, som alltid brukar vara delaktig i allt livligt prat runt fikabordet, satt på min stol och kämpade för att hänga med och hålla mig vaken. Rätt som det var försökte Sanna prata med mig men avbröt sig sedan snabbt och sa: "Är det för många som pratar, mamma?" Jag: "Ja, hur visste du det?" "Jag kände väl igen den där blicken", svarade hon. Jag insåg att min blick flaxat mellan de pågående samtalen och försökt stanna vid Sanna då hon tilltalade mig, utan att lyckas. Sanna har högfungerande autism och kraftig ADD. För henne är mycket av det jag upplever som så tufft under "de här dagarna" en del av hennes vardag. Att kämpa för att hålla sig över ytan i vakenhetsgrad och att försöka hänga med i ett samtal - särskilt om det pågår flera samtal samtidigt. Plötsligt kände jag mig oerhört tacksam över att jag "bara" behöver ha det så här en vecka i månaden. Med tanke på att behandlingen faktiskt bromsar upp spridningen av cancern så är det definitivt värt denna biverkan. För mig kommer det att lätta ett par dagar efter det att jag avslutat Ibrance-kuren. Det vet jag nu efter fyra månaders behandling. Så mitten av nästa vecka kommer jag att kunna hålla mig vaken lite längre stunder igen. Tack och lov för det!

Jag gillar de här enkla illustrationerna och visdomsorden från
Herregud och co och "lånar" dem ofta till min blogg. Besök
gärna Herregud och co:s Facebook-sida för att se mer!

Hipp, hipp, hurra!

2018-11-29 09:31
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Natten till idag för 28 år sedan satt jag i vårt kök och hoppades att mina värkar skulle klinga av. Det hade de nämligen gjort vid ett flertal tillfällen de senaste tre veckorna. Jag hade absolut ingen lust att åka till BB (som lång 10 mil bort) mitt i natten och i värsta snöstormen som härjade utanför. Men värkarna gav sig inte, utan blev allt starkare ...


Efter ett par timmar insåg jag att vi var tvungna att åka om inte jag skulle föda barn hemma. Så jag väckte mannen och Sabina, drygt 2 år och vi packade in oss i bilen. Redan på väg till barnvakten insåg vi att det var grymt dåligt väglag med is i botten och ett par decimeter snömölja på toppen. Det snöade dessutom ymnigt så sikten var nästan obefintlig och vår gamla skrotbil var inte lämpad för en brådskande resa i det vädret. Så snart vi lämnat av Sabina till en yrvaken morbror och moster så åkte vi raka vägen till taxigaraget. Taxichauffören trodde nog inte att det var så illa så han valde den närmaste vägen istället för den stora som ev. kunde ha varit plogad. Det tog drygt två timmar att ta sig kvarvarande 8 mil och den sista halvtimmen kämpade jag för att inte börja krysta. Tack och lov hann vi fram till BB! 


På BB trodde de inte att det var så bråttom så de skrev in mig i godan ro, kopplade upp mig på en värkmätare och lämnade rummet. Då jag äntligen var på plats på BB orkade jag inte längre hålla emot krystvärkarna och efter bara några minuter fick min man kalla in personalen. Bara en lite stund senare var hon född, vår lilla, fina dotter med morotsrött hår. Förlossningen blev dramatisk men kunde ha blivit tusen gånger värre om vi inte hunnit fram i tid. Tack för det! Det blev lillasyster Sabina som bestämde att hon skulle heta Sanna. Ja, Sara Susanna Simonsson blev det, för att vara lite mer exakt. Men alla som känner henne kallar henne för Sanna. Så idag är ingen vanlig dag - Idag är en dag som jag aldrig kommer att glömma: Det är Sannas födelsedag: Hipp, hipp hurra!

💜 Grattis på födelsedagen Sanna! 💜


Tjuvstart - Mums!

2018-11-26 19:22
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Idag har Peter och jag gjort något som är MYCKET ovanligt för oss. Vi har nämligen ätit julbord på restaurang och dessutom flera dagar före den första advent! Det var verkligen dags att ta sig ur huset av roligare skäl än bara för nödvändiga (men ganska trista) sjukhusbesök. Det var ett härligt avbrott i den gråaste november! IKEA dukar upp en schyst julbuffé till rimligt pris som kan rekommenderas. Det kallskurna var riktigt gott och spännande. Varmrätterna var väl så så där men efterrätten kanon. Mums! Kaffet tog vi på Hjärtats Hus i Jönköping - en samlingsplats för cancerdrabbade och anhöriga. Det blev bara en kortis för både Peter och jag hade slut på "sittandet" redan efter långlunchen. Men det var trevligt! 😊


Om Hjärtats Hus i Jönköping kan du läsa här och ännu mer på Facebook!
Ps. De har precis startat verksamheter i Eksjö och Värnamo också! Ds


Liten sammanfattning av livet i cancerträsket 3 juli - 24 nov 2018 av "stå-j...

2018-11-24 11:37
Från noreply@blogger.com (Peter)
Efter att man hittade fullt av metastaser hos Helena i bäcken och ryggrad vid en undersökning med misstanke om MS, så förändrades mycket i livet. Plötsligt så kändes lyxen att drömma sig bort och titta på internet vilka hus som man ev kan ha råd med nära havet, väldigt orealistiskt. Vi har drömt oss bort från alla måsten och besvär i vardagen med internets hjälp till havsängar och ljus som bara finns vid havet. Jag erkänner - vi har knarkat bostäder på booli och hemnet. Helena har i stort sätt dagligen hittat presumtiva hus där vi skulle kunna komma ifrån allt negativt som bryter ner oss i verkligheten här. Framför allt så är det moment 22-situationen i vårt boende som gör att vi längtar bort. Vi har inte energi eller ekonomi att färdigställa fastigheten och får inte tillräckligt betalt för den så länge den inte är färdigställd. Men att drömma om ett hus vid havet känns plenty fjuttigt när ens partner får besked om spridd cancer. Så nu dröms det mycket mer sällan om en framtid i ljus havsbris. Betydligt oftare så påminner en verkligheten om en situation där det mesta är kört.

Varberg 2016 - blåsigt men havsjunkie´n njuter.
Vid kallbadhuset Varberg, efter lite vin och mat.

Trots mycket kraftig blåst så skulle givetvis havsnajaden 
Helena gå i med fötterna i vattnet, Apelviken Varberg.


Från beskedet att man hittat metastaser i hela ryggen och bäckenet 3 juli - 18, så utreddes Helena på kirurgen, Ryhov för "okänd tumörsjukdom". Vid flera tillfällen så överfördes hon till bröstavdelningen då mycket pekade på bröstcancer. De ville dock inte ha Helena som patient på bröstavdelningen så hon skickades flera gånger tillbaka till kirurgen igen. Den 15 augusti fick vi ett samtal om vi kunde komma in dagen efter till Onkologen, (den 16/8 - Helenas 54 årsdag). Då meddelades att det med 100% säkerhet är en brösttumör som sitter mot bröstbenet och det är omöjligt att operera bort tumören. På grund av den mycket rikliga spridningen av metastaser (dottertumörer) så är det endast palliativ vård som gäller. När detta gick in i mitt huvud så tappade jag helt styrfarten. Jag har varit oerhört på och till viss del drivande för att komma vidare med cancerbehandlingen. Främst har min uppgift varit att fixa markservice med allt i hemmet, resor, stöd och inte minst info till alla som vill veta hur det går. Men efter detta besked så var det svårt att hitta kraften igen.

Helena har spridd bröstcancer.  Den är 100% dödlig och kan ej opereras.



Helenas tumör är hormondriven. Detta gör att man kunde starta behandlingen med en modern bromsmedicin som blockerar östrogenet i kroppen. Denna gör att metastaserna slutar att växa och sprida sig i någon större omfattning. Åt tumören kan man inget göra. Hotet är att efter en viss tid så börjar metastaser och tumören att genomgå någon form av metamorfos. De ombildas med andra ord till en annan form och med annan bas än tidigare vilket gör att medicinen inte längre fungerar. Det finns andra mediciner men det handlar främst om cellgifter. Vi har nu rutat in livet i (3+1) x3. Kryptiskt? Jo, kan förstå det, men egentligen är det enkelt. Helena tar östrogenbroms och förstärkningsmedicin i 3 veckor. sedan 1 veckas uppehåll och prover på blodvärden. Ny kur och sedan återigen uppehåll en vecka, nya blodprover. Sedan en tredje runda med samma förfarnde. Därefter MÅNGA prover samt skiktröntgen och magnetröntgen av rygg, lungor, revben, bäcken och nedre buk. Därefter läkarbesök och avstämmning - har det funkat? Om man är lycklig så startar omgående en ny runda med (3 veckor ta, 1 vecka utan) x 3 rundor och sen besked om du får en ny chans eller inte. Så livet levs inom parentes i 3 veckorsintervall för att efter 3 sådana rundor skärskådas var tredje månad. Uttryck som "att kastas mellan hopp och förtvivlan" har fått en betydligt djupare innebörd de senaste 5 månaderna...

Hon har nu börjat med skelettstärkande dropp som hon får var fjärde vecka. För att kunna ta detta dropp så får det absolut inte finnas några inflamationer i tänder eller munhåla. Helena hade några gamla skadade rötter som man plockade bort samt två framtänder som var hela, inte värkte, utan endast hade osynliga skador som man ändå bedömde var tvugna att tas bort. Detta beroende på att skelettstärkarmedicinen ger nekros (cell och vävnadsdöd*) i käken om det finns minsta inflamation. Så inte nog med all undersökning, behandling och värk pga cancern primärt, utan även det som Helena haft en stor fasa för - att vara "fattig" i munnen är nu ett faktum. Dock ska teamet på käkkirurgiska kliniken ha en jätteeloge för att de fixat till en brygga som är så lik hennes egna tidigare tänder att det är svårt att se vad som vad.

Helena har nu fått resultat efter första 3-månadersrundan och metastserna har lugnat ner sig både vad gäller spridning och utveckling. Så långt är allt väl. Hon har strålat 2 kotor i ryggen som värkte så hon skrek av smärta. Just strålningen tar inte bort cancern men den kan hjälpa till att avsvälla metastaserna i hennes skelett, vilket kan göra att värken blir mer hanterbar.

Nu blev det ju mer skrivet igen än jag hade tänkt...
Nåväl, jag är ju som jag är - inte så illa med tanke på hur illa det kunde ha blivit.

Plötsligt så kan vi börja planera för julfirande och i januari så ska Helenas yngsta son gifta sig med sin Linda. Nu vågar vi planera för att kunna vara med även på detta. När Helena fick beskedet om att hon inte kunde bli frisk så var just den kommande julen och Stefans giftermål 2 av de viktigaste punkterna som hon ville klara av. Nu ser det verkligen ut som vi kan fixa det.













/Peter D /Gubben de Lux.

Att tappa fotfästet - Del 3

2018-11-19 16:45
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

I del 1 och 2 om att tappa fotfästet skrev jag om det sjuka i att skämmas och känna skuld för att man man är sjuk (läs första delen här) och funderade över varför i hela friden jag gjort det i så många år (läs andra delen här). Nu kommer den flummigaste delen av alla som jag ännu inte lyckats få någon att förstå. Kanske beror det på att jag är otydlig eller använder "fel" ord för att förklara. Kanske beror det på att det är svårt att relatera om man inte fungerar som person så som jag gjort som frisk. Ska försöka hitta "rätt" ord. Så har du orkat hänga med i mina långrandiga självanalysfunderingar så här långt: Ha tålamod en stund till!

När man blir sjuk tappar man ofta mycket av sin vanliga energi - Det är ganska lätt att förstå. Men vad denna trötthet innebär för personen som drabbas är svårt att fatta om man inte själv upplevt det. Inom vården talar man om den där extrema tröttheten som fatigue och sätter den i samband med ett flertal diagnoser som t.ex. depression, utmattningssyndrom, sköldkörtelproblem, MS och cancer. (Fakta hämtat från 1177) Fatigue är en sorts trötthet som inte går att vila eller sova bort. Det innebär att allt känns oöverstigligt: kamma håret, klä på sig, gå på toaletten och så vidare. Symtomen på fatigue kan vara:
  • en onormal svaghet och kraftlöshet
  • en känsla av att kroppen är tung
  • dålig kondition
  • ökat behov av sömn och vila
  • koncentrationssvårigheter
  • glömska
  • svag initiativförmåga
  • svårigheter att återhämta sig efter ansträngning
  • nedsatt lust för närhet och sex. 

Ja, att man blir väldigt trött och energisvag när man är sjuk är ju inget konstigt. Det fattar de flesta, även de lyckligt lottade som bara har erfarenhet av "vanliga" influensor som drabbar de flesta ibland. Inom vården talar man om att det är viktigt med coping när man har fatigue, dvs att försöka hitta olika strategier för att få energin att räcka till det som är viktigt och det som man verkligen vill prioritera i sitt liv. Coping är något jag tvingades att lära mig för många år sedan. Det är inte alltid lätt att acceptera att man måste anpassa sitt liv efter sina begränsningar (både vad gäller fysisk och mental ork) och att ändå inte frestas att lägga ner allt. För att börja knyta ihop den här faktasäcken: Coping handlar om att välja. Välja vad som är värt att lägga energi på. Att välja bort onödiga energitjuvar. Att ibland välja att betala priset för det där som kostar en massa energi men ger en massa tillbaka också. Att försöka hitta balans i livet utifrån de förutsättningar vi har.

Bortsett från min egen kamp med att hitta balansen (efter det att jag själv blev riktigt dålig för 18-19 år sedan) så har jag på nära håll sett min man kämpa med coping i sitt liv. Med ständig värk, en stelopererad rygg, operationer av både sköldkörtel och bisköldkörtlar och efter ett par hjärtinfarkter så krävs en hel del anpassning och prioriteringar i hans liv. Han har alltid varit en praktisk fixare med många bollar i luften. En person som alltid ställt upp och hjälpt vänner och bekanta med att fixa bilar, bygga verandor, köra flyttlass och liknande, och samtidigt alltid haft en massa egna projekt på G. Idag har mycket av hans simultankapacitet gått förlorad och han måste verkligen välja vad han lägger sin begränsade energi på för aktiviteter. Ofta räcker hans energi inte ens till de nödvändigaste sakerna här hemma. Och inte blir det lättare för honom när jag nu är ur funktion. 😳


När tröttheten är totalt genomsyrande och konstant (som den är för mig i nuläget) så hjälper inte coping långt. När energin tar slut redan då man stigit upp, ätit sin frukost och gjort sig i ordning för dagen och kräver vila innan lunch, ja då finns det inte mycket energi kvar att fördela. När alla extra händelser (som t.ex. läkarbesök, en kort kaffestund med vänner eller familj, att köpa mjölk och bröd på Konsum) kostar flera timmars (i värsta fall: flera dagars) extra sömn och vila , ja då är det liksom en annan sak. Det är svårt att föreställa sig vad det blir för konsekvenser av den sortens trötthet innan man hamnat där. Att det förändrar ens personlighet är något som jag själv inte insett på riktigt förrän nu. 

Jag har alltid varit en person som brunnit starkt för många saker och haft förmånen att få leva i återkommande rus av inspiration. Att få utlopp för min kreativitet har alltid varit livsnödvändigt för mig. Att alltid vara på väg mot nästa mål har varit min frihet. Att kunna uttrycka mina tankar och känslor, att hela tiden vara nyfiken på livet, på andra människor och strävat efter att lära mig nya saker har varit dominerande i min personlighet. Nu har elden inom mig nästan slocknat och kvar återstår en betydligt svagare - men jämt brinnande - låga. Att vara klar och koncis men ändå snabb och flexibel i tanke och replik har alltid varit utmärkande för mig som person. Nu får jag kämpa för att hitta rätt ord i de minst krävande sociala sammanhang. Jag är inte samma person längre. Och det är en sorg att ha förlorat en del av sig själv!


Förändringen kom inte över en natt utan började redan för ett par år sedan då cancern antagligen började härja i kroppen. Jag är inte den samma. Det här är inte en övergående sjukdomsperiod och jag måste helt enkelt lära mig leva med den jag är nu! Jag måste sluta att skämmas över att jag är sjuk/svag/begränsad och inte längre tillåta skuldkänslor gentemot andra att styra mina val. Det kostar alldeles för mycket energi. Energi som jag har alldeles för lite av! 

Det var dessa insikter som kom till mig när jag vaknade i tårar härom dagen. Därav denna ovanligt lååååånga tantfundering och djuplodande självanalys. Så nu gäller det "bara" att våga vara utan fotfäste ett tag, tills jag hittar markkänningen igen. För trots alla begränsningar och konstant hjärndimma så finns det faktiskt glöd kvar inom mig.Och min livsgnista är minst lika stark som någonsin. Jag är fortfarande jag - även om förutsättningarna förändrats totalt. Allt har sin tid - Och min tid är nu!



Att tappa fotfästet - Del 2

2018-11-17 13:18
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

I del 1 av den här långa "avhandlingen" om att tappa fotfästet skrev jag om det sjuka i att skämmas och känna skuld för att man man är sjuk - något jag varit mycket duktig på i många år. (Läs första delen här!) Nu kommer den lite flummigare delen av navelskåderiet. Är inte alls säker på att jag kan förklara (misslyckades totalt inför min kurator och det tog tid att få Peter att förstå - trots att han känner mig bäst av alla). Men jag ska i alla fall göra ett tappert försök. Räknar inte alls med att någon orkar läsa men behöver försöka att formulera det hela för min egen skull. Häng med om du vill!

Det är ett faktum att jag fastnat i ett mönster av att hålla masken inför de flesta för att inte visa hur jag egentligen mår, att alltid underdriva mina symptom, att kämpa för att lägga in en överväxel för att klara av saker och ting - även om priset oftast varit högt att betala i efterhand. Ja, listan kan göras mycket lång. Att jag tagit på mig så mycket skuld och skam över min hälsoproblem genom åren beror inte alls på att jag bryr mig särskilt mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det handlar nästan uteslutande om min egen självbild. Och den har så klart påverkats av min omgivning men även av de val jag själv gjort. En stor orsak ligger långt tillbaka i tiden ...

I slutet på 90-talet började jag få problem med återkommande akuta, värkepisoder i framför allt vänster axel och käke. Jag tappade snabbt muskelstyrka och finmotorik, samtidigt som grundvärken alltid fanns där - även när jag inte hade en akut period. Till min stora sorg kunde jag t.ex. inte längre spela gitarr och vågade inte längre köra bil då synen börjat krångla. Sökte så klart läkare men de hittade ingen direkt orsak. 2000 vaknade jag en tidig morgon med en våldsam karusellyrsel. Tappade sedan ytkänsel och ännu mer muskelstyrka i hela vänster sida av kroppen. Dimseende och ständig yrsel blev min vardag. Det inleddes en utredning med misstanke om MS eller liknande neurologisk sjukdom. För att göra en lång historia kort: Efter ett och ett halvt år med ett flertal sjukhusvistelser, oändligt många provtagningar så kommer de fram till att mitt problem är psykiskt - något som jag tog som en grov förolämpning då jag upplevde mina problem väldigt fysiska. Men ok, ansåg de att jag var inbillningssjuk så var jag väl det då. Att de trots min "inbillningssjukdomsdiagnos" ville förtidspensionera mig vid 38 års ålder, gjorde mig (ursäkta språket!) tvärförbannad!!! 

Bemötandet under utredningen berodde säkert på att de inte kunde hitta ett enkelt svar på vad som orsakade mina problem. Men det berodde också (tror jag) på att jag var kvinna och mamma, att jag inte hade en arbetsgivare som krävde svar (var egen företagare/frilans) och att jag vid den tiden hade två små barn med särskilda behov - Klart att jag var psykiskt labil och utbränd, tyckte läkarna. Jag tappade fotfästet totalt och var tvungen att kämpa länge för att åter få markkänning igen. Vem var jag egentligen när jag uppfattades så? Var jag en hysterika och hypokondriker av stora mått? Var jag verkligen så psykiskt utmattad och svag mentalt att jag helt enkelt inbillade mig mina fysiska begränsningar? Svaret jag kom fram till så småningom var: NEJ! Jag inbillade mig inte! Jag var inte heller deprimerad eller utbränd. Jag hade en hel massa kämparglöd - trots den behandling jag fått. Vid det här laget skämdes jag inte enbart över vilket intryck jag uppenbarligen gett, utan var riktigt, riktigt arg. Ilskan gav mig kraft att gå vidare. Men att visa mig svag och sjuk inför någon gjorde jag i princip ALLT jag kunde för att undvika efter detta.

Jag bestämde mig för att aldrig mer söka läkarvård om det inte handlade om otvetydiga infektioner eller brutna ben. Och det har jag inte heller gjort förrän cancern började bråka på allvar och fick mig helt ur funktion. Istället anpassade jag mitt liv (så gott det gick) efter mina begränsningar men vägrade att planera för nya skov - trots att de kom med jämna mellanrum. I genomsnitt ser jag (nu när jag faktiskt tillåtit mig att se tillbaka) att jag haft ett allvarligare skov på mellan 4-8 månader med ungefär ett och ett halvt - två års mellanrum. Skov, som varje gång lämnat mig med lite mer värk, lite mindre energi och lite större funktionsnersättning även i de bättre perioderna. (Bara som en liten parantes här kan jag tala om att de hittade ett 40-tal plack i lillhjärnan som mycket väl kan bero på MS i samband med den stora MR-undersökningen i somras och den 12/12 ska jag åter träffa en neurolog för ny bedömning.)

Att inte låta mina hälsoproblem definiera mig och påverka mitt liv mer än nödvändigt är ett medvetet och envist val jag gjort och sedan hållit fast vid. Och om jag hade accepterat att dessa skov var återkommande, skulle jag knappast ha vågat planera att genomföra ens en bråkdel av alla de projekt jag faktiskt lyckats genomföra i mitt liv. Sedan finns det förstås en hel massa saker som jag inte kunnat genomföra pga av att jag blivit sjuk, som till exempel...
  • ... den där huvudrollen i musikalen jag var så stolt och glad över att ha fått, och repat på i månader och sedan var tvungen att överlåta både premiär och turné till min reserv. 
  • ...eller den där gången jag fick chansen att sjunga med ett stort, välkänt jazzband och rasade alldeles före konserten som fick ställas in trots att den var utsåld.
  • ...eller den där gången då jag debuterade som författare och tvingades avbryta den planerade föreläsningsturnén.
  • ...eller mitt första äktenskap som inte överlevde när jag blev riktigt sjuk 2000 och som i samma veva gjorde mig skuldsatt för resten av mitt liv.
  • ...eller som när jag blev erbjuden det där drömjobbet men var tvungen att tacka nej för att resorna skulle ta knäcken på mig.
  • ...eller som när jag blev antagen till en författarutbildning i stor konkurrens med andra talangfyllda författare och inte mer än hann börja utbildningen innan jag kraschade igen.

Det här är bara några exempel. Självklart finns det ett otal mindre avgörande händelser som också påverkats av min bristande hälsa. Det är lätt att bli bitter när livet består av motgång efter motgång men jag har verkligen kämpat för att inte låta bitterheten och negativismen frodas - många gånger på bekostnad av min självkänsla och min hälsa. (Något som jag får utveckla mer i nästa del.) Jag har bett om ursäkt tusen gånger för att jag inte räckt till, varit tvungen att ställa in saker med kort varsel eller tvingats avböja fantastiska chanser. Kanske är det med denna bakgrund lättare att förstå varför jag känt så mycket skuld och skam genom åren? Varför jag kämpat hårt för att dölja mina problem så mycket som möjligt. Eller? Men nu är det slut med allt sånt för alltid:

Aldrig mer tänker jag skämmas, dölja eller be om ursäkt för att jag är sjuk!







Att tappa fotfästet - Del 1

2018-11-16 10:46
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

I går morse vaknade jag upplöst i tårar med en känsla av stark frustration och oändlig sorg. I drömmen hade jag återupplevt minnet av en riktigt jobbig situation i våras. En händelse, som jag upplevde som ett stort misslyckande och som jag försökt att lägga åt sidan i minnets arkiv, liksom så många andra händelser av liknande karaktär som kantat min livsstig. Kanske var det febersvagheten i kombination med lättnad inför de positiva beskeden jag fått från onkologen som gjorde att jag återupplevde händelsen så kraftfullt i drömmen? Kanske fanns det ett annat skäl? Ett par viktiga insikter föddes i alla fall hos mig när jag torkat tårarna och druckit mitt morgonkaffe: Någonstans på vägen har jag tappat fotfästet och nu måste jag kämpa för att hitta mig själv igen!

DEL 1
I våras hittade jag en broschyr på VC om en kurs för långtidssjukskrivna där man skulle samtala om hur man skulle kunna hitta vägar vidare i livet efter att ha blivit drabbad av sjukdom. Då hade jag varit sjuk i närmare två år, genomgått en hel massa utredningar (utan att de ännu hittat den verkliga orsaken) och insåg att det bara var en tidsfråga innan det inte fanns mycket mer kvar att utreda. Jag trodde inte att FK skulle acceptera min sjukskrivning så särskilt länge till och visste samtidigt att jag inte hade något jobb att gå tillbaka till. Vår företagsverksamhet (som då varit vilande i ett par år) skulle kräva allt för mycket kapacitet att jobba upp igen och jag var i alldeles för dåligt skick för att söka något jobb på "vanliga" villkor. Behövde verkligen hjälp med att hitta vägar. Så jag anmälde mig till kursen!

Med höga förväntningar anlände jag tidigt till den första sammankomsten på VC som skulle äga rum i personalens matsal. Jag såg fram emot att lära känna andra i en liknande situation. Det var fem kvinnor anmälda men efter en stund visade det sig att det bara var jag och en till som infann sig denna första gång. Kursledaren gick igenom materialet länge och väl. Vi fick sedan börja med en övning där vi skulle associera fritt till en serie bilder i förhållande till orden sjukdom/hälsa. Jag tyckte att det var lite underligt att börja med då det (enligt min erfarenhet som ledare av grupper) kräver ganska stor trygghet i gruppen om den sortens övning ska ge något. Men som den väluppfostrade flicka jag är så samarbetade jag givetvis så gott det gick.

Sedan blev det fika (fortfarande sittandes på hårda stolar runt bordet) och först då fick vi presentera oss. Den andra tjejen berättade att hon var hade en utbränningsdiagnos, hade man och två ganska små barn hemma och hade precis  gått upp till 75% arbetstid igen efter något års sjukskrivning. Det var tufft för henne att få orken att räcka till. Högst förståeligt - Helt klart! Men medan hon berättade om sitt liv fick jag allt mer värk i ryggen av att sitta still på en hård köksstol och panik över vad sjutton jag skulle säga. Själv hade jag ju hamnat i en återvändsgränd där jag knappast klarade eller orkade något längre. Kunde inte sitta på kontorsstolen framför datorn mer än korta stunder. Kunde inte köra bil pga dimseende och hade inte heller fysisk ork att ta tåg eller buss dit jag skulle. Jag kunde inte längre läsa en pappersbok (som jag älskar att göra) eller gå en kortis med hundarna de flesta dagar. Kunde inte böja på ryggen eller sträcka mig uppåt, vilket innebar att min man blivit ansvarig för i princip allt hemma som disk, tvätt, städ etc. Kunde inte gå mer än max 10-15 min i en affär innan jag var på väg att tuppa av. Hade stora problem med trappen till övervåningen hemma och blev totalt utmattad av att ta en dusch. Kunde inte lyfta en stekpanna eller kastrull med innehåll, så även maten hade blivit blivit mannens område till 100%. Men det kan man ju inte säga bara så där! Det låter ju HELT sjukt - Eller hur!?

När det blev min tur drog jag till med att jag fortfarande var under utredning och undvek detaljer så långt det gick. Vid det här laget värkte ryggen SATAN och en elakartad yrsel började göra sig påmind. Men jag kämpade för att hålla god min. Ungefär två tredjedelar av tiden hade gått och jag räknade minuterna tills jag skulle få resa mig och gå därifrån. Då drar kursledaren fram ett kompendium på 5-6 sidor vi måste fylla i eftersom kursen finansieras av arvsfonden. Framför mig dansar bokstäver utan betydelse omkring på pappret och jag kan för min värld inte få något sammanhang på frågorna som ska besvaras. DÅ var gränsen nådd! Jag reser mig, ber om ursäkt och säger artigt att detta tyvärr inte är något för mig. Samlar ihop mina saker för att gå. Kursledaren blir förstås helt förvirrad och vill veta varför och jag talar om att jag har alldeles för mycket värk i ryggen för att klara av att sitta still i ett par timmar. Ser att hon gärna vill ha en tydligare förklaring men är alldeles gråtfärdig och flyr snabbt därifrån. Ute är det mörkt och regnigt. Sista snön håller på att smälta bort och jag springer de första 2-300 meterna i det hala snöglopet. Sedan brister jag i gråt och kan inte sluta. Sitter säkert en kvart på en betongsugga vid en parkering och bara gråter hejdlöst innan jag ringer Peter. Jag SKÄMS så oerhört för mitt misslyckande!!! Inte ens sitta still på en stol och prata kan jag klara av längre! Jag som tillbringat stora delar av mitt liv i föreläsningar, gruppsamtal, planeringar och liknande. Snacka om att vara slut som människa!!!

När detta hände i våras visste jag inte ännu att metastaser höll på att "äta upp" min ryggrad och mitt bäcken. Men ändå!? Egentligen är det väl helt absurt att jag skämdes? Att jag såg det hela som mitt misslyckande! Rent intellektuellt kan jag ju tycka att misslyckandet egentligen var kursledarens, eftersom hon inte ens brydde sig om att kolla av hälsoläget på deltagarna innan vi körde igång. Men det kändes inte så. Inte när det begav sig. Och inte när jag vaknade i tårar av minnet härom morgonen! För mig är min bristande hälsa SÅ starkt kopplad till skam och skuld - och har alltid så varit. Skam över att vara svag och sjuk och därmed ha begränsad kapacitet. Och livrädd att andra ska se och märka det! Vill absolut inte verka gnällig, negativ eller uppfattas som om jag är ute efter att få "tyck-synd-om". Jag hatar att vara begränsad, att inte klara mig själv i alla lägen och att behöva be om hjälp! Och sedan har vi alla dessa skuldkänslor över att inte räcka till, att tvingas ställa in planer, att svika löften, att inte kunna leva upp till förväntningar, att inte orka finns till för andra så som jag vill, att inte ens kunna skärpa hjärnan i krislägen osv. osv. Men VARFÖR i hela friden tar jag på mig all denna skuld och skam?

De som känner mig eller har följt bloggen ett tag vet att jag haft problem med min hälsa i hela mitt liv. I perioder har sjukdom slagit undan benen på mig och under dessa skov har jag ofta varit helt ur funktion. (Läs mer under Min krigszon) Skillnaden nu mot förr är att detta inte är ett skov som kommer att lätta så småningom. Den spridda bröstcancern är något jag måste leva med, varje dag, resten av mitt liv. Det är med andra ord dags att omvärdera en hel del! 

Mer om mina funderingar kring dessa nyvunna insikter kommer jag att skriva om i DEL 2 som kommer så snart jag orkar. Ha en bra dag! 💙




Kontraster

2018-11-13 08:13
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

Igår torkade jag svett av lättnad från pannan. Besöket hos onkologen bekräftade det vi hoppades på: Bromsmedicinen fungerar - JIPPIE!!! Det känns alldeles fantastiskt. Jag vet ju att det bara är en delseger och att det är en kamp som kommer att fortsätta - månad för månad. Men nu kan jag hoppas på att få lite mer tid. Det finns så mycket jag skulle vilja hinna men jag får ta en dag i taget. Först och främst siktar jag på att fira jul med familjen. Sedan är nästa mål att kunna vara med på min son Stefan och Lindas bröllop i slutet av januari. Nu känns det faktiskt inte helt omöjligt och jag är SÅ tacksam!

Idag torkar jag svett i pannan av helt andra skäl. Vaknade vid 4-5 med feberfrossa och värk i varje cell i min kropp. Termometern visade nästan 39 graders feber. Ett par timmar efter medicinering började febern gå ner och nu svettas jag floder. Som tur är så vet jag precis vad det beror på. Fick ju äntligen min första behandling med skelettstärkande igår. De varnade för att man kunde känna av influensasymptom - särkilt vid de första behandlingarna. Och det kunde man uppenbarligen ... 😜

Är trött och febrig men oerhört lättad idag. Ska unna mig en heldag i sängen med Netflix och/eller en bra bok. Bäst att passa på att ladda batterierna. Jag vet att kampen mot cancern kommer att fortsätta. Och jag vet att jag inte har någon större chans att vinna slutkampen. Men jag hoppas verkligen på att kunna vinna många delstrider innan jag tvingas erkänna mig besegrad. En kort sammanfattning av mitt liv som numer är fyllt av kontraster: Ingen seger är odelat ljus och ingen förlust är odelat svart. Cancerkampen innebär blod, svett och tårar. Men allt i mitt liv genomsyras samtidigt av tro, hopp och kärlek. Och störst av allt är kärleken! 


Halvtomt eller halvfullt?

2018-11-09 11:22
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Hör du till dem som ser glaset som halvtomt eller halvfullt? Oftast hör jag nog till den senare gruppen. Jag är optimistisk, försöker alltid göra det bästa av situationen jag hamnat i, söker alltid efter ljuset i mörkret och har ett positivt tänkande som (ibland) nästan drivs i absurdum. Men (och det är ett stort MEN!) jag är inte orealistiskt optimistisk. Den som sa att "det är bättre att ta ut glädjen i förskott än att gå och oroa sig i onödan" har ingen aaaaaaning om vad hen pratar om! Eller också har hen aldrig gått och väntat på ett livsavgörande besked. Tar man ut glädjen i förskott så riskerar man inte bara att bli besviken om det blir en negativ utgång, utan man är också helt oförberedd på bakslag. Jag gillar inte att vara oförberedd!

Jag kör med en modell när jag väntar på avgörande besked som retar många: Jag föreställer mig alltid värsta, tänkbara scenario och blir sedan (oftast) glatt överraskad när/om det visar sig vara mindre illa än jag befarat. Och visar det sig vara precis så illa som jag befarat, är jag i alla fall mentalt förberedd! För mig funkar det. Folk omkring mig kommer oftast med invändningar som "men inte ska vi väl tro att det är/blir så illa", "tänk positivt" och liknande. Och det är klart att de flesta gärna vill blunda för tuffa ämnen som svår sjukdom som blir värre med tiden och döden som är oundviklig - förr eller senare. Men inte på något vis gör det saken bättre att undvika att prata om det. Inte för dem och inte för mig. Tänka positivt satsar jag 100 %  på så snart jag vet vilken giv jag har att spela ut i livets pokerspel! En giv i taget.


Just nu väntar jag på besked om min första 3-månaderskur med hormonblockerande behandling har lyckats bromsa upp cancerspridningen. På måndag har jag återbesök hos onkologen. I journalen har jag redan sett att blodvärderna ser justa ut och att MR av helrygg tyder på att spridningen av skelettmetastaser bromsats upp. Jag har fortfarande metastatiska förändringar i hela kotpelaren och ett flertal i bäckenet men de har i alla fall inte blivit större eller fler. Det känns lovande men jag törs inte "ropa hej" innan jag sett resultatet av skiktröntgen av bröst och buk och hört onkologens utlåtande. 

Egentligen är jag ett kontrollfreak som hatar att vänta i ovisshet! Sedan cancerdiagnosen har jag fått mycket träning i att vänta. Och mer lär det bli! Den här väntan på besked om bromsmedicinen funkar eller ej kommer jag att få stå ut med var tredje månad resten av mitt liv. Eller tills den inte längre funkar och jag måste byta behandling. Nåja, jag får väl lov att lära mig att bli en tålmodig, lagom realistisk optimist med en lagom portion positivt tänkande. Suck - Är urusel på att vara lagom: Fuck cancer!





Från rosa till blått

2018-11-06 11:21
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Att oktober är den månad då rosa-bandskampanjen för bröstcancerforskningen pågår för fullt är väl något som knappast någon har missat. Att november är kampanjmånad för prostatacancer med mustaschkampen är inte riktigt lika välkänt - Men minst lika viktigt! Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom och drabbar 10 000 män bara i Sverige varje år och idag är det nära 100 000 som lever med diagnosen. För att hålla koll på läget bör alla män över 45 år regelbundet ta PSA-prov. Gå till närmaste vårdcentral eller allmänläkare och be om att få ta ett PSA-test. Det är ett enkelt blodprov som om tas i armvecket. Ett förhöjt värde visar på att prostatan inte fungerar normalt och bör följas upp vid en urologisk klinik. Ett förhöjt värde betyder förstås inte automatiskt att det är cancer utan kan ha andra orsaker. Men precis som vid bröstcancer är det tidig diagnos som gäller! Eftersom prostatacancer inte ger några symptom (förrän det blivit spridning till ex.v. skelettet) är provtagningen avgörande för chanserna att bota cancern. Så ta regelbundna PSA-prov om du är man! Om du är kvinna - Se till att männen i din närhet tar proverna!

Läs mer och stöd Mustaschkampen här!

Igår var det dags för min första tremånaderskontroll sedan jag började med hormonblockerande behandling. Först 40 minuter i MR-röret på den smala, stenhårda britsen för magnetröntgen av rygg och bäcken. Sedan två timmar sittande på en hård stol drikandes två liter kontrastvätska för skiktröntgen av buk och bröstkorg. Känner mig minst sagt mörbultad idag. Nu är det (återigen) väntan som gäller. Har min cancerspridning bromsats upp eller inte? Jag kommer att få besked vid återbesöket till onkologen som (förhoppningsvis!) blir i någon gång i nästa vecka!


Smile 😄

2018-11-03 20:52
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

Mitt nya smile - Vad tycks? Igår drog jag ut ett par framtänder (pga inflammation som måste bort innan jag kan ta skelettstärkande behandling) och fick en tandprotes. Jag är själv alldeles förundrad över hur bra de lyckats med att få det att se naturligt. Jag ser knappast någon skillnad själv. Den sitter fast som en tandställning och jag kan ha den hela tiden. Är SÅ lättad och tacksam! Var ju väldigt rädd att jag aldrig mer skulle våga le utan att tanke på protesen men det blir nog inga problem. Jag ska le så mycket och så ofta jag kan! Precis som vanligt. Bröllopsdagsfirandet i år fick dock bli lite lugnt i hemmets vrå med lättuggad mat och bubbelvatten. Mysigt!

Spagetti och köttfärssås à la Peter - Mums!


 
Gåvor från faster och systrarna i klostret - Tack!

Me and my destiny - Love!

12 år tillsammans ❤

2018-11-03 11:29
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Idag är det 12 år sedan Peter och jag lovade att älska varandra i nöd och lust. I våra bildarkiv finns en hel massa bilder på barnen, ett tusental på hundarna men det finns inte så väldigt många kort på oss tillsammans eftersom det oftast är en av oss som håller i kameran. De kort andra har tagit på oss som ett par är oftast då vi framträtt som Duo Dito Rocktrubadurerna. Men här kommer i alla fall en liten blandad bildkompott från vårt liv tillsammans - so far. Tack för att du står ut med mig, älskling!

I St:a Valborgs Kapell den 3 november 2006

En av många pussar på bröllopsfesten

Hela familjen Dahlstrand/Simonsson 2006 💗
Från vänster bak: Ida, Vi, Sabina och Sanna. 
Från vänster främre: Anna, Johan, Stefan och Joakim.

Nykära på promenad

Hemma hos mig i Falun innan vi flyttade ihop

Långvasselrock 2006

På 70-årsfest: Firade brorsan 40 år + hans fru Anna 30 år

På bokmässa i Göteborg

Nyårsfest med hippietema

 Puss på Annas studentfest

 Duo Dito Rocktrubadurerna

 Hemma hos oss på verandan

Med Stefan på Robins student

- Hej hopp - Duo Dito poserar!

Jazz- och bluesprogram, Långvasselrock 2015

Vid kallbadhuset i Varberg för ett par år sedan

 Peter har blivit både morfar till Julia och farfar till Thore och bonusfarfar till busarna Wille, Helmer och Einar. Jag är "bara" bonusfarmor/mormor ännu så länge men snart kanske ... Om det är något jag skulle önska så är det att få chansen att fira några bröllopsdagar tillsammans med mannen i mitt liv!




En intensiv vecka

2018-11-02 07:07
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Sitter med mitt morgonkaffe och laddar för att åka in till käkkirurgen. Det är dags att dra ut mina framtänder *snyft* och jag ser verkligen inte fram emot det, även om jag vet att det är nödvändigt. Det bästa med att få det gjort är att jag äntligen kan påbörja den skelettstärkande behandlingen så snart detta är avklarat. Gött!


Är trött idag. Dels beroende på att jag är i slutet av min 3-veckors kur med Ibrance. (Brukar hamna i halvdvala då.) Dels för att det varit en intensiv - men givande - vecka här hemma. I måndags var det provtagning., vilket visade att mina blodvärden fortfarande är ok - Tack och lov!  I tisdags fick vi ett kärt och mycket ovanligt besök av min kära faster Margareta/ Syster Birgitta. Sedan 40 år bor och lever hon som Birgitta Syster i klostret i Vadstena. Eftersom Birgittaorden lever i avskildhet och bön är det mycket ovanligt att de får tillstånd att hälsa på släktingar. Är SÅ glad att det gjordes ett undantag! Det var fantastiskt roligt att få träffa min favoritfaster för första gången på länge. Är också oerhört tacksam för att jag finns med i systrarnas förböner och att de alltid håller ett ljus tänt för mig i klosterkyrkan! 

Favvofastran på middag hemma hos oss i Forserum

Även min pappa Bengt hade möjlighet att vara med
då han råkade vara här i Forserum några dagar

Nostalgi: Jag och kära faster för många år sedan

Mer nostalgi: Jag och pappa Bengt 

Jag på den tiden man var stolt över att ha tappat en tand

Förutom kära besök så har vi 4 av 5 tikar i löp. Vi lånade hem vår halvfoderhane Skott med förhoppning om att kunna para honom med vår tik Trissan. Det gick väl så där ... Trissan var lite läskig, tyckte Skott som är ung och oerfaren. Vår lilla Fiorella blev han däremot tvärförälskad i. Så nästa gång (när Fia har åldern inne) kanske det funkar bättre!?

Skott (Geishamors Saffran)

Igår hjälpte vi Sanna och min mamma att kippa ner och bada deras Ragdolls som de nyligen har tagit över. Jag tål ju normalt inte katter, men dessa förtjusande varelser, med klarblå, lysande ögon tycks inte bara vara trevliga utan vara mer allergivänliga än vanliga bondkatter. Blir riktigt sugen på att skaffa en Ragdoll själv - trots att jag inte är någon kattmänniska. Att bada var inte så populärt men de var riktigt duktiga ändå. En kort barnbarnspassning hann vi också med igår. Det är så härligt att se hur Peter njuter av att få vara farfar. Och i helgen? Ja, trots att vi firar bröllopsdag blir det nog inget stort firande i år. Med nyutdragna tänder så för jag nog nöja mig med soppa här hemma. Men det gör inget när jag får fira den tillsammans med mannen i mitt liv! 💗


Miss Decibel och Leona

Farfar Peter och lille Thore




Louise Hoffsten och Dr Day

2018-10-28 10:56
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

Igår var det Louise Hoffstens dag i "Så mycket bättre". Jag fastnade inte för hennes musik när hon slog igenom 1993 med hitlåtar som "Let the best man win". Jag upptäckte henne först på allvar genom hennes bok/cd "Blues" som är en självbiografi om hennes utredning och MS-diagnos. Det var 2000-2001, samtidigt som jag själv var sjuk och utreddes för MS. Sedan dess har jag varit ett stort fan av henne! Inte bara för att hon skriver väldigt stark musik/texter och är en superartist - utan också för att hon vägrar låta sin sjukdom diktera allt. För någon månad sedan läste jag hennes andra självbiografi "En näve grus" och även den kan rekommenderas varmt!

Som vanligt i programmet var det flera bra och intressanta tolkningar av dagens artist men det var en sak som intresserade mig lite extra. Linnea Henriksson berättade att hon direkt kände att hon ville göra "Dance on your grave" (en av mina favoritlåtar också) men att hon inte längre kände den där ilskan som genomsyrar hela låten då hon lever i en kärleksfull relation. På grund av detta bestämde hon sig för att göra om låten så att den istället handlar om att den man älskar ska fortsätta att leva och glädjas när man dött. Louise svarar med att berätta (precis som hon gör i "Blues") att skivan kom ut i samband hennes skilsmässa och sjukdomsdebut. När hon blev sjuk trodde hon själv att hon led av brustet hjärta. Hon var fylld av ilska, besvikelse och bitterhet. Att Linnea valde att göra om låten skulle enligt Louise vara ett perfekt sätt att bryta förbannelsen eller "Breake the spell", som hon uttryckte det.


Här kan du se Linneas tolkning!

Det finns många som anser att det finns ett klart samband mellan negativa känslor och sjukdom. Särskilt autoimmuna sjukdomar och cancer tycks ha en förmåga att bryta ut när sinnet blir överbelastat. Att själ och kropp hör ihop tycker jag inte att det är någon som helst tvekan om. För egen del har jag nog aldrig varit så bitter och arg (kanske för lite egentligen) men har däremot levt långa perioder med mycket oro för mina barn, för min man och min mammas hälsa och för vår usla ekonomi. Som någon kommenterade mitt blogginlägg igår (där jag berättade endast lite av allt som skett) så har mitt liv i perioder varit extremt dramatiskt och den psykiska belastningen enorm. Jag har faktiskt klarat mig utan att bli psykiskt utbränd men däremot har kroppen förmodligen blivit lidande. Åren innan jag blev riktigt sjuk så avlöste den ena krisen den andra i våra liv. Om teorin kropp-själ. stämmer eller ej är väl upp till var och en att bedöma. För mig känns det inte alls otroligt att raddan av diagnoser jag fått de senaste två åren (PBC - en autoimmun leversjukdom, diabetes och spridd bröstcancer) har ett samband med den psykiska belastning.


En som är helt övertygad om att negativa känslor kan leda till sjukdom är Dr Lorraine Day. Hon vägrade att underkasta sig traditionell cancerbehandling och hävdar att hon botat sin egen bröstcancer genom att lägga om sitt liv helt. Och då talar hon inte bara om kostomläggning och fysisk aktivitet, utan även om hela inställningen till livet. Hon är väldigt kontroversiell då hon menar att skolmedicinen dödar cancerpatienter. Detta trots (eller pga?) att hon själv är legitimerad ortopedläkare. Hon säger att ingrepp från läkare endast behövs vid tre tillfällen: vid trauma, vid rekonstruktion av missbildningar och vid utbyte av t.ex. utslitna höfter och liknande. Även om hon menar att utslitna leder beror på felaktig livsstil så går de inte att laga genom livsomställning. Enligt henne är kroppen designad för att läka sig själv, att hålla i minst 100 år och att vi bara måste ge den chansen genom rätt livsföring. Dr Day har 10 grundpunkter som du kan hitta sammanfattade under videoklippen.

Ja, Dr Day drar verkligen livsomställningen till sin spets. Jag blir både lite rädd och väldigt fascinerad av hennes resonemang. Tror det ligger mycket i hennes teorier men det känns väldigt riskabelt att följa dem fullt ut när man vet att man har en dödlig, obotbar cancer. Lyssna och avgör själv vad du tror:


Dr Day's 10 punkter: NEW START AB

N: Nutrition - Näringstät vegetarisk kost utan mejeriprodukter, socker och halvfabrikat. För att få i sig tillräckligt med näring förespråkar hon att man ska dricka många grönsaks- och fruktjuicer/dag.
E: Exercis - Fysisk aktivitet/motion efter förmåga och hälsotillstånd.
W: Water - Drick mycket friskt, rent vatten.

S: Sunshine - Se till att lapa sol och suga i dig dagsljuset (utan solskyddsfaktor) så fort du får en chans. Solen höjer D-vitaminhalten som är livsnödvändig för immunförsvaret.
T: Temprence - Asolutism = avstå från alla gifter: kaffe, cola, nikotin, alkohol.
A: Air - Se till att vara utomhus och andas frisk luft så mycket du kan.
R: Rest - Vila är viktigt men det är också viktigt att vi sover de timmar på dygnet då kroppen läker som mest, dvs mellan kl22-02 (04).
T: Trust - Lita på och lyssna till kroppens signaler. Är när du är hungrig, vila när du är trött och så vidare.

A: Attitude - Attidyd till livet och tacksamhet för allt som är bra. Låt inte ilska och bitterhet få övertaget, utan kämpa för att hitta det som är gott. Ja, positivt tänkande, helt enkelt. 
B: Benevelence - Välvilja mot andra. Fastna inte i ditt eget eländesträsk, utan försök att hjälpa andra som har det tufft. 


Första snön och nedräkningen börjar

2018-10-27 11:27
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

I natt har den första snön fallit här på det Småländska höglandet. Härligt! Visserligen är det nog för varmt för att våga hoppas på att den ska ligga kvar särskilt länge, synd nog, men det känns hoppfullt. Vi är på väg mot vintertid på riktigt nu. Jag gillar snö. Snön kommer oftast som en frisk fläkt, befriar oss från den gråtrista oktober/novembervädret och får mig att piggna till lite grann. Kanske lever lite av barndomens förväntan kvar då man alltid blev superlycklig och skyndade sig ut för att bygga snögubbar och åka pulka nedför närmaste backe. Peter är inte riktigt lika entusiastisk som jag när han kommer in efter att ha slitit med en tung och blöt snövall - Stackar'n!

Vintervädret tjuvstartade faktiskt för det är först i morgon natt vi ställer om till vintertid - eller normaltid, som de säger nu då det är diskussioner om att sluta ställa om mellan vinter- och sommartid. Kanske blir det den sista? Hur som helst har nedräkningen börjat nu. För mig alltså. Den här tiden på året ofta präglats av starka känslor och stora förändringar i mitt liv. Omvälvande händelser, som inneburit allt från stark smärta och sorg till oändlig lycka.

  • För 28 år sedan vid den här tiden var jag höggravid med Sanna och väntade och längtade. BB-resan blev dramatisk med 10 mil i yrande snöstorm, och förlossningen blev traumatisk med stora konsekvenser i form av förlossningsskador som påverkar våra liv ännu idag. En mycket tuff period följde men samtidigt var glädjen och tacksamheten över att min älskade lilla Sanna fanns och levde så oerhört stor.
  • För 18 år sedan var jag jättesjuk och låg inlagd på Falu lasarettet i flera veckor. Jag fick en akut, skovliknande episod som alldeles slog undan benen på mig med våldsam yrsel, muskelsvaghet i benen och dimseende. Det var det andra skovet det året och de påbörjade en utredning om MS som tyvärr inte visade något säkert i dåläget. Idag vet man att jag har ett 40-tal plack i lilla hjärnan och jag väntar på bedömning av neurolog med samma frågeställning.
  • För 17 år sedan bestämde jag mig definitivt för att avsluta en del av mitt liv för att påbörja en helt ny epok som ensamstående mamma och singel. Jag var fortfarande sjuk men bestämde mig för att jag skulle gör det bästa jag kunde av situationen. Det var en tuff period men min envishet gjorde att jag tvingade mig igång och vidare. Med tiden blev jag starkare, friskare och började trivas alldeles ypperligt med att rå mig själv. Jag hittade kraften att förverkliga mina drömmar om att studera vidare på högskolan för att utveckla mina intressen inom författande, film och musik.
  • För 12 år sedan var jag fylld av pirrig förväntan och nervositet. Den 3 november vandrade jag nerför altargången för att gifta mig med min stora kärlek Peter och blev fru Dahlstrand. Jag var kärare, lyckligare och mer hoppfull inför framtiden än någonsin. Inget var omöjligt!
  • För sju år sedan föddes vår första valpkull och det blev starten på vår kennelverksamhet som betytt väldigt mycket för mig de senaste åren. Känslan av att hjälpa ett litet liv till världen är alldeles oslagbar!
  • För fem år sedan förlorade vår extra son Robin kampen mot sin aggressiva cancer, endast 19 år gammal. Saknaden är fortfarande väldigt stor!
I år gäller nedräkningen helt andra saker. Först på listan är tandläkarbesök med utdragning av framtänder och inprovning av löständer - något som faktiskt känns lite bittert. Det är inget fel på mina tänder men trots detta har jag en inflammation ovanför dem. Tandläkaren tror att det kan bero på att jag slagit i dem men jag har inget minne av något sådant så jag vet inte ... Jag behöver ju verkligen få skelettstärkande behandling på grund av alla metastaser i rygg och bäcken. En stor risk med den behandlingen (om man har/får inflammation i tänderna) är att man kan åka på käkbensnekros. Jag har med andra ord inget val om jag inte vill riskera att få allvarliga frakturer i ryggraden i stället. Så på tisdag blir jag en tandlös gumma! Den 5:e ska jag göra en ny MR-röntgen på ryggen och en skiktröntgen på buk och bröstkorg. Och sedan ska jag på återbesök till onkologen för besked om min nuvarande medicinering har lyckats bromsa upp spridningen. Denna gång gäller det bokstavligen liv eller död. Eller åtminstone om jag har möjlighet att vinna lite mer tid i kampen mot cancern. Så håll tummarna!!!



Ny dag - Nya möjligheter

2018-10-25 09:25
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Jippie! Äntligen har jag fått fart på min Mac (laptop) som stått obrukbar i närmare ett år. Har inte haft råd att lämna in den för reparation. Med två långtidssjukskrivna i huset är inte ekonomin så där strålande som man skulle kunna önska. Nu fick jag hjälp av min snälla pappa och faktum är att det inte alls blev så dyrt som jag befarat. Tack pappa! Att slippa sitta på en kontorsstol framför den stationära datorn kommer att bli SÅ skönt! Härligt att kunna ta tag i alla skrivprojekt jag har på G de stunder jag orkar. Och att kunna maila med alla mina vänner och blogga ibland - utan att ryggen kraschar totalt. Nu ska här skrivas!!!


Vissa dagar är det lite tufft för mig att få i mig lagad mat. Har ungefär den där känslan man har (eller jag i alla fall jag har haft) när man är gravid - ett vagt illamående som hela tiden ligger på och gör en överkänslig mot dofter, kryddor och konsistenser. Min stackars privatkock (Peter) kämpar för att hitta maträtter som kan tänkas funka de där jobbiga dagarna. Inte för att jag blivit alldeles mager och ämlig ännu (smörgås funkar ju nästan jämt) men det är inte alltid lätt att få i sig den näringsrika mat jag verkligen behöver för att inte ge cancern fritt spelrum och för att hålla immunförsvaret i skaplig form. Att jag dessutom har diabetes gör inte saken lättare. Nu har jag fått en mixer/råsaftcentrifug av min snälla mamma och ska prova att göra lite färska grönsaks- och fruktjuicer. Tack mamma! Jag ska testa en massa olika recept och hoppas på att hitta några favoriter. Har du tips på juicer som är goda, nyttiga och är utan tillsatt socker så tas det tacksamt emot!

Det känns inte alltid så lätt att vara den behöver hjälp när man tillbringat ett helt liv med att försöka hjälpa andra på alla möjliga, olika sätt. För Peter är det verkligen supertufft att inte kunna erbjuda våra närmaste hjälp med deras hemprojekt och bilrenoveringar - sånt som han egentligen är väldigt bra på men som hans utslitna kropp inte alls klarar av i dagsläget. Kanske är det ännu tuffare för honom att inte kunna fixa åt andra än vad det är att han inte klarar av att fixa allt som behövs göras här hemma? För min del handlar frustrationen mest om att inte kunna hjälpa till med allt det där jag är bra på i vanliga fall: lyssna, finnas, stötta, söka info, skriva ansökningar, hjälpa till med kontakt med myndigheter/sjukvård, strida för andras rättigheter och försöka hitta lösningar på andras problem. Att inte alltid kunna öppna vårt hem för de i vår närhet som behöver någonstans att "landa" av en eller annan anledning. Nu är min ork alltför liten och min hjärnkapacitet ytterst begränsad. Jag kan inte alls klara av det där så som jag skulle vilja *suck* Det är trist! Å, andra sidan så kan jag räkna mina välsignelser varje dag. Att vi har nära och kära som ställer upp för oss på alla möjliga sätt nu när vi behöver det är värt GULD. Tänk på det nästa gång du tvekar över om du ska lägga tid och energi på att hjälpa en familjemedlem eller vän: What goes around - Comes around!



Värt priset? Yeees! ❤

2018-10-23 11:36
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

I helgen fick vi kärkommet besök av sonen Stefan, hans fästmö Linda och deras två hundar. Dottern Sanna sov också över här och samtidigt kom pappa och mamma på besök. Trots att husets mästerkock (Peter) stod för all markservice, medan jag mest höll hov i sovrummet, kostade det på både för honom och mig. Igår var både mästerkocken och jag väldigt trötta. Peter rymde ut i svampskogen med bonusbarnbarnet Helmer på eftermiddagen och själv sov jag nästan hela dagen.

Jag älskar verkligen att ha huset fullt av nära och kära! Men oj, vad det kostar energi jag egentligen inte har nu för tiden. Tur att det är värt priset med extra trötthet för att få träffas då och då! Älskar att ha min familj omkring mig och älskar min man som jobbar så hårt för att alla ska trivas! Peter lagade (som vanligt) alldeles fantastisk middagsmat åt oss alla: Färsfrestelse på fredagen, Tortellinigratäng på lördagen och världens lyxigaste planka i söndags med gratinerat mos, fläskfilé, bea- och kantarellsås, baconlindad broccoli och lök och körsbärstomat. Mums!

 
Söndagsmiddag

Stefan och Lindas hundar Nelly och Selma på besök

Duktige Helmer i svampplockartagen





Kaos? Eller nödvändig utveckling?

2018-10-17 19:25
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

Jag har ju tyvärr väldigt svårt att sitta längre stunder vid datorn men nu MÅSTE jag bara få ner några av mina tankar om det politiska läget, även om det tar en stund och jag måste vila ändalykten mellan varven. Here we go:

Vi översköljs i media av analyser av det parlamentariska läget och av politikernas ageranden. Ord som kaos, katastrof, svek, bristande ansvar, barnsligheter och liknande används ofta av både "förståsigpåare" och av "vanligt folk". Jag har egentligen aldrig var särskilt intresserad av den parlamentariska biten av politiken. Har inte heller känt mig 100% hemma i något politiskt parti, utan främst engagerat mig i sakfrågor genom åren. Däremot har jag mycket klart för mig vad jag har för grundläggande värderingar. Och vilka politiska partiers ideologier som ligger närmast det jag tror på (om än inte alltid i sin helhet) och vilka partier som absolut INTE står för de värderingar jag har - varken i praktiken eller rent ideologiskt. Kanske är det just därför jag häpnar när jag hör kommentar som:

"C och L borde skärpa sig, ta ansvar, kliva upp ur sandlådan och prata med SD!" 

"Om politikerna bara kunde släppa på sina "barnsliga" principer så skulle ju Sveriges regering bildas på nolltid."

"Inte kan man väl hålla ett partis historia mot dem i all evighet? SD har ju ändå fått 17,5 % av folkets röster! Det är odemokratiskt att inte samarbeta med dem!"

Så går diskussionerna i media. Helt otroligt! Har folk glömt bort vad de olika partierna egentligen står för? Har vi tappat kunskapen om vad partierna har för grundläggande ideologier? Ja, det enda som gäller i debatten nu är frågan om vem som ska få/ta maken! Vad som står i partiernas partiprogram och vad de har för historisk bakgrund verkar vara helt oviktigt i dagsläget. Ja, förutom när det gäller SD förstås där många tycker att man "tjatar" om deras nazistbakgrund och att man inte borde hålla den emot dem i dag. När det gäller V talas det nästan lika ofta om deras kommunistiska bakgrund. Till skillnad från de (idag när makten står på spel) allt mer "accepterande" tongångar som plötsligt hörs kring SD så verkar det fortfarande självklart att hålla V:s historia emot dem för tid och evighet. Och visst! Bakgrund är en sak som är oerhört viktig - Men ännu viktigare är väl ändå vad partierna vill och står för idag? När kollar man vad dessa två partier i ytterkant vill genomdriva för politik så vet då jag alldeles säkert vad som skrämmer mig mest!


Definitionen av kaos är oordning, turbulens och förvirring. Kaos är också kopplat till oförutsägbarhet och förändring. Valresultatet var inte oförutsägbart i sig, tror jag. Det finns många goda skäl till att det blev som det blev. Blockpolitiken har varit så stark det senaste decenniet att de olika partiernas grundläggande skillnader blivit så diffusa att ingen längre minns. Jo, att det är skillnad mellan höger och vänster är de flesta medvetna om. Men att det är stora ideologiska skillnader mellan de fyra allianspartierna sinsemellan och även mellan S och MP verkar de flesta glömt bort. Och det är inte alls särskilt konstigt, tycker jag. Partiernas särarter har drunknat i blockpolitiken. Politikerna uttrycker sig oerhört diplomatiskt i de flesta lägen nu för tiden. Varför? Jo, för annars kan man ju stöta sig med någon av sina allierade. Eller förlora några procent i nästa opinionsundersökning genom att framstå som en smula kontroversiella. Hemska tanke!

Så, var är alla brinnande eldsjälar? De där människorna som verkligen tror på sin sak och är beredda att kämpa för den? Jo, söker man så hittar man dem i princip bara hos SD. Björn Söders svulstiga uttalanden om "seger eller död" och att "ödet utsett oss" uppfyller säkert ett behov hos många. Kanske är det så att vi har för lite att kämpa mot i Sverige idag? Kanske är det därför SD lyckats få så många att utse invandrare som motståndare/syndabockar? Kanske har vi det för bra och behöver ett hot (verkligt eller ej) för att vakna upp ur vår dvala och känna oss levande? En kamp som folk kan engagera sig i. "Vi mot dem". Något att tro på! 

Jag tror att alla de där sex partierna i mitten (som Annie Lööf talar om för jämnan) måste skärpa till sig och hitta tillbaka till sina grundideologier. Grow some balls! Stå upp för det ni tror på! Tala vitt och brett om era ideal! Ge oss vanliga, dödliga något att tro på och kämpa för! Det oförutsägbara och förändring är skrämmande men nödvändigt ibland. Det rymmer möjligheter. Kanske är detta kaos som råder efter valet precis vad vi behöver i Sverige för att kunna komma vidare? För att utvecklas. För att hitta en väg in i framtiden! Det tror jag. Vad tror du?


Tillägg: Ett par saker som inte kom med i mitt resonemang. C och L har sedan valet valt att stå fast vid sin ståndpunkt att inte samarbeta med SD eller sätta sig i en regering som är beroende av dem. Detta trots att det inte är populärt i Alliansen och väldigt kritiserat bland väljare och även i de egna leden. Det högaktar jag. Jag hoppas verkligen att de orkar stå fast vi detta vallöfte! Heja, heja!!!

En annan aspekt på eftervalskaoset (men minst lika viktig) hittar man i webbtidningen Nyheter 24. Krönika av Karl Anders Lindahl: Läs detta innan du kallar Svensk politik för "sandlåda"



Livslängtan

2018-10-07 17:18
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Det är Peter som stök-skriver (du läste rätt - inte spök utan stök!), här idag.

Helena har tänkt ett längre tag på att skriva om det som man egentligen inte får eller bör prata om - än mindre skriva om. Hur man som hon kan älska livet men ändå vara tillfreds med tanken på att döden med stor sannolikhet kommer betydligt tidigare för henne än hon väntat. Helenas Gudstro hjälper henne mycket på vägen. Just nu så mår hon ganska så hyfsat. Igår orkade hon med två butiker i hyfsat snabb takt innan orken tröt, i den tredje blev det ridå väldigt snabbt. Idag har vi promenerat med hundarna 1½ kilometer vilket Helena inte klarat sedan innan cancerbeskedet. Så hur ska jag kunna förklara var Helena är i tanken på liv/död. Hon älskar livet och vill leva så länge som hennes liv är värt att leva. Hon har deklarerat inför mig och även sina barn och föräldrar att när hennes liv inte längre är värdigt enligt hennes värderingar så är det upp till mig att besluta om att det är nog. Det är inget litet beslut men jag hoppas vara stark nog att kunna ta det den dagen då det behövs. Hon har gått med hög värknivå sedan slutet på nittonhundratalet så värk vet hon hur man kan tänka bort till viss del och även så har hon börjat medicinera mer förnuftigt för att orka med vardagen. Så lite harmoni mellan medicin och "sju-tusan-jävlar" så kommer vi nog att reda resan framöver ett bra tag - om bara bromsmedicinerna fungerar. Jag tror att sammanfattningen är: Älska livet - acceptera döden.


Hennes största oro om framtiden gäller inte henne själv, utan som den varmhjärtade människa hon är, givetvis oss som blir kvar.. - Hur går det för Peter med huset, - hur ska mamma klara allt, - hur ska mina barn göra i kniviga situationer där mamma kunde hjälpt dom? Det är flera gånger i veckan som vi diskuterar och pratar om just sådana världsliga saker.

Vi har nu passerat 3 månader sedan vi fick cancerbeskedet. Resan har redan varit krokig och brokig. Framförallt så har alla frågetecknen i utredningsskeendet gjort att vi valsat runt i 1½ månad mellan olika avdelningar, innan vi slutligen hamnade på onkologen. Vi har tillhört bröstavdelningen 3 gånger, kirurgavdelningen för "okänd-tumör-sjukdom" 3 gånger och slutligen onkologen - allt detta på 1½ månad. Så kasten mellan hopp och förtvivlan har varit flera, snabba och för många för att man ska hinna reflektera över vad som händer på resan. Det är först nu när vi landat i en behandlings-situation som jag kan se tillbaka och reflektera över dessa lappkast på cancerresan.

Något som tagit oss helt på sängen är vilka som vågar och faktiskt tar ett steg fram, när Helenas situation saknar långsiktigt hopp. Vi hade aldrig i vår vildaste fantasi, kunnat förvänta oss det stöd vi fått där vi inte ens förväntat något. Det finns många på listan men jag nöjer mig med att säga Tack - Ni är hjältar! Det vi ser som utmärkande är att de som varit nära cancer eller någon annan livshotande sjukdom vågar vara öppna mot oss i vår tragedi. Eller så har de STORA hjärtan som finns till - även när Helenas liv är utmätt. Om Ni visste hur mycket Ni betyder!

//Peter.

Tröttare än tröttast

2018-10-05 19:16
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
 

Har haft några dagar då jag i princip sovit dygnet runt. Lyckas inte ens hålla ögonen öppna för att se en hel film. Än mindre har jag orkat jag skriva i bloggen eller svara på mail och meddelanden. Hade faktiskt en likadan sovperiod för en månad sedan men då skyllde jag på att jag behövde sova i fatt efter att jag äntligen fått lite smärtlindring av strålningen. Min käre make har dock stenkoll på läget eftersom han för logg över mitt hälsotillstånd varje dag. Han tror att tröttheten beror på att jag är i sista veckan av Ibrance-bahandlingen före veckouppehållet. (Jag tar dem i 3 veckor och har sedan  uppehåll 1 vecka innan nästa kur startar om.) Han har säkert rätt - liksom han oftast har - och i så fall så kommer jag antagligen piggna till någon gång efter lördag. Jag hoppas på det! 


See you when I wake up again!

Halvvägs och hoppfullt

2018-10-02 16:37
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)

Är halvvägs i min första 3-månaderskur av hormonblockerande medicin (Ibrance i kombination med Letrozol). Om behandlingen är verksam eller ej har jag ingen aning om. Inte ännu! Mår betydligt bättre än i somras då värken lindrats en hel del av strålningen av metastaserna i ryggen som jag fick för några veckor sedan. Biverkningarna är (än så länge - peppar, peppar) lindriga. Blodvärderna ser ok ut, jag har inte tappat håret, har inte diarré eller kräkningar eller toklågt immunförsvar. Ett vagt illamående har jag - vissa dagar mer än andra - men blir det inte värre än så här kan jag lätt leva med illamåendet. Det jobbiga är att inte veta säkert om behandlingen bromsar upp förloppet eller inte. Svar på det får jag först efter 3 månaders behandling, dvs om 1½ månad då det ska röntgas. Tufft att vänta! Jag kan bara hoppas att det funkar ...

Riktigt hoppfullt för alla med cancerdiagnos och för framtiden är att årets Nobelpris i medicin går till James P Allison och Tasuku Honjo för deras cancerforskning. Deras forskning handlar om reglering av immunsystemet, närmare bestämt hämning av immunförsvarets bromsmekanismer. Heja, heja!!! Forskningen går framåt med stormsteg nu. Tänk om man faktiskt kan hitta ett läkemedel som aktiverar kroppens eget försvar! Läs mer om Nobelprisvinnarnas forskning här!
Under oktober färgas Sverige rosa för nu är det dags för årets Rosa Bandet-kampanj. Rosa Bandet kostar 40 kr och finns att köpa på ICA, Apotek Hjärtat, XXL och Lindex. Med det finns fler sätt att stödja kampen mot bröstcancer. Här finns en lista på företag som säljer produkter som bidrar till cancerforskningen. Eller var modern och Swisha!

"Vi kommer alla från en mamma. Några mammor pratar vi inte med längre. Andra kramar vi varje dag. Några har gått bort. Andra lever mer än någonsin. Oavsett har vi alla en relation till en mamma, vår egen eller någon annans. Och tyvärr får alldeles för många mammor cancer." Läs mer om Cancerfondens Rosa Bandet Kampanj och Swisha för mamma!
STÖD BRÖSTCANCERFORSKNINGEN!

Fredagsfrid i Forserum

2018-09-28 11:42
Från noreply@blogger.com (Helena Dahlstrand)
Idag är en bra dag. Solen skiner, kalendern gapar tom, mannen har tagit en tur ut i svampskogen och jag är SÅ sugen på att skriva. Men även om jag mår ganska bra idag så vet jag att flera timmar på en kontorsstol kräver ett alldeles för högt pris i form av extrem ryggvärk. När tiden finns, värken är under skaplig kontroll och jag får sova någorlunda vettigt om nätterna så vaknar plötsligt inspirationen till liv igen. Härligt! Men jag måste försöka skaffa mig en laptop så att jag kan skriva medan jag avlastar ryggen i min ställbara säng eller fåtölj. Törs inte riktigt påbörja något jag har svårt att avsluta i tid. Så jag får nöja mig med några rader i bloggen idag istället ... 😊

De senaste dagarna har jag följt talmansvalen och den första talmansrundan med stort intresse. Har aldrig brytt mig särskilt mycket om det parlamentariska inom politiken tidigare utan egentligen bara engagerat mig i sakfrågor tidigare. Efter årets val är det SÅ mycket som står på spel. Min rädsla för att SD ska tillåtas att få någon sorts vågmästarroll i riksdagen är stor! Hade jag varit tvärsäker på vilket parti som är "rätt" för mig (och kanske varit liiiite friskare) så skulle jag utan tvekan börjat jobba politiskt nu när alla kidz flyttat hemifrån och jag har tid över. Ja, eller åtminstone gett mig in i den politiska debatten med debattartiklar och liknande. Men, men ... Det är allt för optimistiskt att orken ska räcka till i dagsläget, tyvärr. Jag får nöja mig med att diskutera politik med mina nära och kära. Och stundom här i bloggen. Vad som är den bästa lösningen i denna låsta situation mellan partierna/blocken vet jag inte säkert. Men jag hoppas innerligt att de andra 82 % av våra folkvalda politiker ska släppa all prestige, ta sitt förnuft till fånga och lyckas förhandla fram en hållbar lösning för de kommande 4 åren!


Och apropå inställningen till flyktingar så vill jag varm rekommendera en TV-serie jag sett i veckan: Kalles och Britas sex liv - Volontärliv på Lesbos! Det var Peter som såg den på TV när den gick och insisterade på att jag skulle streama den. Han förvarnade mig om att jag skulle ha snytpapper i närheten och det fanns det definitivt behov av! Jag har inte hunnit se de tidigare delarna i serien ännu men denna del berörde mig extremt starkt. "Ingen kan göra allt men alla kan göra något" - är ett talesätt som stämmer otroligt bra. Jag önskar bara att jag kunde göra mer ... Se den!


Ha en skön helg!