sossen.blogg.se

Om en skulle fråga en borglig väljare om de vill behålla den svenska föräldraförsäkringen så blir svaret nästan alltid ja. Om en frågar en borglig väljare om de vill att det även i framtiden ska vara gratis att studera på universitetet så blir svaret nästan alltid ja. Om en frågar en borglig väljare om de vill behålla förskolorna med maxtaxa så blir svaret nästan alltid ja. Vilket är märkligt då högerpartierna kämpade emot när socialdemokraterna införde föräldraförsäkringen precis som de var emot införandet av både  skattefinansierad universitetsutbildning och barnomsorg. Jag kritiserar inte på något sätt högerpartierna för att de kämpande emot införandet av uppenbart socialistiska reformer. Det hade stridit emot hela deras ideologiska grundsyn att låta skattebetalarna betala enskilda individers universitetsutbildning. Liksom att skattebetalarna får försörja barnfamiljerna och betala deras barnpassning. Det märkliga är att borgliga partier  alltid efter att dessa socialistiska reformer genomförts ställt sig bakom dem. Det är en anpassning till vad som går hem hos väljarna. De vinner inga val på att avskaffa socialist reformerna. Men vi kan vara helt säkra på att om ett nytt konservativt block samlar ihop 50% av väljarna och lyckas behålla det några mandat perioder så kommer små små avgifter för universitetsutbildningarna komma krypande. Liksom självklara begränsningar i hur många kurser och utbildningar varje individ skall få rätt till utan att betala ur egen plånbok. Liksom att antalet föräldradagar kommer minska för att finansiera skattesänkningar som nästan bara ger smulor till vanliga löntagare. Medan överklassen badar i champagne för sin skattesänkning. Självklart kommer de se till att barnomsorg blir något familjerna får betala själva kanske med något nytt fiffigt avdrag likt rut och rot. Så att kostnaderna hamnar hos individerna istället för det gemensamma. Detta är inget jag på något sätt kritiserar högern för. Utan det är helt rätt utifrån deras ideologiska grundsyn. 

Min övertygelse är att många av de höger konservativa väljarna är beroende av de socialistiska reformerna. Många av dem har också socialist reformerna att tacka för deras egen individuella framgång. Många är dem som gjort en klassresa genom att studera på universitetet för att sedan glömma vilka som gjorde det möjligt när dem går och röstar vart fjärde år. Jag köper helt enkelt inte deras höger åsikter. Jag tror att det bor en liten sosse hemma i garderoben hos nästan varje borglig väljare. Frågan är hur vi får sossen att komma ut ur garderoben?

Vi lever idag i en tid när den politiska debatten handlar om vem som bäst förvaltar socialdemokratins verk. Sverige är ett land med socialdemokratisk välfärd i världsklass. Väljarna tittar väldigt sällan bakåt. Om vi tittar  bakåt i historien på alla fantastiska reformer som gjort Sverige och Skandinavien till den bästa platsen att leva på. Så inser vi att samtliga grejer som gör Sverige till ett fantastiskt land kan vi tacka sossarna för. Medan höger-konservativa krafter kämpade emot. 

 Föräldrar-försäkringen, förskola med maxtaxa,  skatte finansierad utbildning på universitetet, allmän och lika rösträtt  är alla exempel på socialdemokratiska reformer. Som höger-konservativa krafter kämpade emot. Men nu påstår sig stå bakom. Vilket dem också i någon mening gör för vem fan skulle rösta höger om det innebar att en skulle få betala 500 000 för sin universitetsutbildning? Vem skulle rösta höger om en då skulle förlora maxtaxan på förskolan och istället betala ca 8000 kr i månaden för varje liten unge de satt till världen? Hur många skulle rösta höger om det innebar att de själv skulle behöva finansiera hemma perioden med småbarn? Näää borgarna idag vet att dessa socialdemokratiska reformer är något folk tar för givet. Gå till val på att skrota sådana reformer vore inte särskilt framgångsrikt. 

 Vad dem gjort för att få en chans är att ställa sig bakom dem men samtidigt propagera för sänkta skatter. Vilket är en mycket knepig ekvation. Men det går om en skapar ett samhälle som kraftigt missgynnar dem som mest behöver välfärden. Om en friskförklarar dödligt sjuka människor och drar in deras sjukförsäkring så går det. 

Lägger vi där till att inget parti är i närheten av 51% av väljarstödet. Utan att alla regeringar består utav flera partier som förhandlat och kompromissat. Vilket gör att  det aldrig fullt ut blir tydligt för väljarna vilken politik de verkligen röstat på. 

Det menar jag medför att för det stora flertalet människor. (Även mig själv inräknad) är så att i ens egen lilla bubbla i ens egen lilla vardag så märks ingen stor skillnad mellan höger och vänster regering. Det är liksom inte så att en röst på tex moderaterna och en borglig valseger innebär att det kommer kosta 500 000 att studera 4 år på universitetet. Eller att det kommer en förskoleräkning på 8000 istället för dagens max 1400 kr. Utan för väldigt många människor rullar livet på bra oavsett regering. Även om den som väljer att lyfta blicken kan se att klass klyftorna & segregationen ökar. Detta gör att det inte blir lika självklart vilket parti människor ska välja att rösta på. Vilken politik gynnar mig själv på kort sikt? På lång sikt? Det finns inte ett lika självklart svar på frågan längre när det inte längre handlar om att skapa det fantastiska välfärdssamhälle som socialdemokratin byggde upp. Kvar blir då menar jag väldigt mycket utrymme för identitetspolitik. Som jag menar följer samma logik som annan konsumtion. Vi är vid konsumtion inte bara rationella människor. Vi köper tex  inte nödvändigtvis den prisvärdaste, säkraste, miljövänligaste bilen som fyller vårt behov. Utan minst lika mycket handlar det om identifikation med märket & modellen. Samma är det  med annan konsumtion som kläder som också ofta är mycket identitetsskapande. Precis som det är  identitetsskapande att välja skola till sina barn. Precis som det är identitetsskapande vart en väljer att åka på semester. Vem vill jag vara? Och vilken konsumtion är då lämplig? Jag själv som är en vänstersosse  och är stolt över det väljer konsumtion som jag tycker är lämplig för en människa som mig. Det finns mängder av konsumtions val  som jag associerar som ”borglig” och därför väljer bort.

 Idag lever vi i en tid där väldigt få vill vara arbetarklass. Vilket inte är något konstigt i sig. Vem vill befinna sig längst ned i den klassmässiga hierarkin? Definitivt inte dem som befinner sig där. De vill istället göra val och konsumtion som ger dem en medelklass identitet. Till den identiteten hör tyvärr ofta för oss socialdemokrater att rösta borgligt. När konsekvenserna av valet dessutom i många människors vardag inte blir påtagliga eller i vart fall inte kopplas till partipolitik så anser människors sig ha råd att rösta identitetsskapande istället för att rösta på ett anständigt samhälle. Frågan som överklass grabben Palme skulle ställt är  hur vi får människor att finna socialdemokratin vara något de väljer att rösta på med stolthet. Finner vi inte svaret på den frågan så kommer vi fortsätta leva i ett samhälle där 60% röstar höger och där vi sakta men säkert avskaffar alla socialdemokratiska reformer människor tar för givet. Det kommer börja med någon liten universitetsavgift och någon liten konservativ reform där mammor får en slant för att stanna hemma med barnen istället för att skicka dem till förskolan. Sedan kommer nästa steg med höjda avgifter som ska finansiera de sänka skatterna. Låt dem inte lura dig skatten är inte stöld utan skatten är priset du betalar för att leva i ett anständigt samhälle.

En gång i tiden för lite mer än 100 år sedan saknade arbetarklassen i Sverige demokratiska rättigheter. Många levde under svåra ekonomiska förhållanden. Där lönen inte räckte till att försörja sig själva och sina barn. Det fanns också statare det vill säga människor som arbetade för liten eller ingen lön. De arbetade under slavliknande förhållanden i utbyte emot mat och husrum. Det var en situation där makt balansen var helt till arbetsköparens fördel. Sedan kom arbetarrörelsen & socialdemokraterna  och drev tillsammans med socialliberaler igenom allmän och lika rösträtt. Efter facklig kamp avskaffades också statarsystemet. Genom förhandlingar mellan arbetsgivarorganisationer och fackförbund byggdes den framgångsrika svenska modellen upp. Det blev inte ett felfritt samhälle men faktiskt bäst i världen under en period. Vi behöver bara öppna ögonen och se oss omkring i den stora världen, eller för all del se oss omkring i vår egen närhet för att inse det självklara behovet av en reglerad kapitalism. Där vi medborgare dikterar villkoren för kapitalismen och inte tvärtom. Kapitalismen har aldrig och kommer aldrig vara demokratins försvarare. När Fredsprojektet EU utvidgades så såg kapitalintressena chansen att avskaffa demokratin och fackliga rättigheter för dem längst ned i den klassmässiga hierarkin i vårt land. Det gjordes genom att importera en ny arbetarklass i form av illegala invandrare och gästarbetare. Människor som inte bara saknar rösträtt i Sverige utan också oftast möjligheten att organisera sig fackligt. Människor som likt människorna i Sverige för 100 år sedan är utlämnade till arbetsköparens åsikt om hur högt priset på arbetet borde vara värderat. Människor som bor i bostäder som förmedlas av arbetsköparen. Människor som inte kan försörja sig själva och sina barn i landet de lever och arbetar. Kvar i hemlandet finns ofta barn som växer upp utan en eller båda sina föräldrar. Dessa människor får menar jag ofta utföra de minst attraktiva arbetsuppgifterna. Det är menar jag genom importen av dessa människor som kapital intressena kunde avskaffa demokratin och organiserings rätten för de  löntagare som befinner sig längst ned i den klassmässiga hierarkin .

Det faktum att protesterna ifrån svenska folket varit ytterst blygsamma kan troligtvis förklaras av att den här importen av en ny underklass givit stora delar av svenska folket en klassresa uppåt i hierarkin. Nu kan inte bara den övre medelklassen köpa sig billig städning av hemmet och få tomten och huset ompysslat av tjänstefolket. Utan nu kan även många välmående LO medlemmar köpa sådan lyx som överklassen i början av föra seklet tog för given. För att inte tala om privilegiet att skälv inte behöva  befinna sig längst ned på stegen och utföra de minst attraktiva arbetsuppgifterna. 

Vi ska ej heller underskatta den medelklass status som de sannolikt upplever när de likt överklassen kan köpa sig en tjänst som visar på att dem är viktiga människor som har bättre saker för sig en att utföra en massa oavlönade hushållstjänster. ”I morgon kommer balterna och städar” = jag har råd att betala någon, och jag har viktigare saker för mig. Det är därför menar jag som protesterna uteblev när är kapitalismen avskaffade demokratin och de fackliga rättigheterna för dem sämst bemedlade löntagarna. 

Vad ska du rösta på om du är en rasistisk, kvinnohatande homofob? Det här med att vara en inskränkt människa är ju naturligtvis inget som uppkom med sverigedemokraterna 1988. Utan tvärtom har antalet människor med sådana värderingar minskat stadigt för varje årtionde. Sverige liksom västvärlden har blivit mer och mera tolerant och inkluderande. Men toleransen emot de rasistiska, kvinno hatande homofoberna har minskat. Tidigare var det okej att vara en rasistisk, kvinnohatande homofob och ändå uppleva sig välkommen som sympatisör i valfritt politiskt parti. Idag har det blivit så att de politiska partierna tävlar med varandra om att vara det mest toleranta inkluderande partiet. De tävlar med varandra i tex Pride festivalen om att framställa sig som det mest hbtq vänliga partiet. De gör alla anspråk på att vara innehavare av den politik som bäst skapar jämställdhet mellan könen. Det gör att alla dessa rasistiska, kvinnohatande homofoba människor känner att de har blivit mindre accepterade i samhället. De känner att deras åsikter och värderingar inte är välkomna längre. Men de vill inte ändra på sina åsikter vilket ofta hänger samman med bristande bildning. För dem finns sannolikt inget annat än Sverigedemokraterna. Det är bara hos sverigedemokraterna som deras inskränkthet är önskvärd och välkommen. Det är ingen hemlighet att det finns ett samband mellan monotona arbetsuppgifter och minskad tolerans för dem som är annorlunda. Det är också så att de som studerat på universitet många gånger skolats i att vara toleranta och inkluderande. Det är således ganska självklart att en alldeles för stor del av arbetarklassens väljare är mindre toleranta och inkluderande än vad mera välutbildade grupper i samhället är. Det är därför vänstern får problem med trovärdigheten hos arbetarklassen. Vänstern (miljöpartiet inkluderat ) men framför allt socialdemokraterna + vänsterpartiet. Har blivit allt mera toleranta och inkluderande emot så väll etniska minoriteter som kvinnor och homosexuella. De har dessutom börjat studera på universiteten läser sociologi, genusvetenskap, nationalekonomi med mera. De har lagt sig till med språk och avancerade teorier/analyser som en intolerant arbetarklass fontänkräks över. De förstår sig helt enkelt inte på sådant och saknar intresse för att göra det. Om vi till det läger till att retoriken om klasskampen tonats ned tillfördel för kampen emot intolerans. Så är det irriterande men inte förvånande att stora delar av arbetarklassen fontänkräks till den grad att de sedan röstar emot sina egna ekonomiska intressen. Så till de inskränka människornas försvar så är det bara sverigedemokraterna som är toleranta emot dem. Frågan är hur vi får dem att tycka att deras ekonomiska situation är viktigare för dem än deras värderingar. I klarspråk att konflikten mellan arbete och kapital blir viktigare för dem än rätten att få säga negerboll och inte behöva höra ordet HEN.  Vad gäller de mera priviligerade väljar grupperna till Sverigedmokrterna så är det sanolikt så att deras elitistiska föreställningar. Gör att de känner sig väldigt hemma i ett parti som försvarar deras privligerade ställning och riktar underpriviligerade gruppers vrede emot andra underprivliger grupper tillhörande en (etnisk minoritet). 

 Du som arbetar inom välfärden måste vara förmögen till ett större och mera vidgat perspektiv än andra. Det är inte okej att vara trång i huvudet när du arbetar med oerhört viktiga arbetsuppgifter på uppdrag av Sveriges skattebetalare. Du som utför dessa arbeten ska förstå och kunna redogöra för intersektionalitetsperspektivet. Vad jag menar är att du som arbetar som polis, kriminalvårdare, socialtjänsten, arbetsförmedlingen med mera. Ska förstå att vad du upplever under dina arbetsdagar är inget du kan göra egna enkla tolkningar av. Du ska självklart heller inte sprida dessa upplevelser & tolkningar till allmänheten som sanningar. 

Om vi tar ett exempel med en polis som arbetar i ett område med nästan bara utlandsfödda så är det som händer i det området ingenting som kan beskrivas för den breda allmänheten. Den breda allmänheten förmår ofta inte att se på problematiken ifrån olika synvinklar utan försöker bara förstå. De vill få ett så enkelt svar som möjligt. DU ska alltid stå över sådant. För du vet att det finns ett samband mellan kriminalitet och klasstillhörighet. Du vet att det finns ett samband mellan etnicitet och sannolikhet att tillhöra en viss samhällsklass. Precis som den som arbetar på arbetsförmedlingen vet att även om många av de arbetslösa är utlandsfödda ifrån en viss del av världen. Det är inte så att de människor du träffar är representativa föra alla utlandsfödda i från de länderna. Du ska vara väldigt medveten om att du träffar inte alla de andra från de länderna som faktiskt har ett arbete. Du träffar endast de arbetslösa ifrån de länderna. Precis som polisen och kriminalvårdarna endast träffar de kriminella människorna i från de länderna. Ni träffar inte de som INTE begår brott. Vad ni ser på dagarna är saker ni måste tolka och förstå på ett ödmjukt sätt. Annars har ni inte på sådana arbeten att göra. Ni är helt enkelt inte lämpade att utföra de arbetsuppgifterna om ni inte förmår att tolka erfarenheter utifrån ett större perspektiv.

Många högerorienterade påstår att vänsterpartiet är lika illa som sverigedemokraterna. Vänsterpartiet har förvisso ett mycket problematiskt förflutet. Men att jämföra dem med sverigedemokraterna är dumheter då det är så olika partier. Det räcker ju med att titta på de politiska budskapen ifrån de två där sverigedemokraterna använder samma smutsiga retorisk som nazisterna i Tyskland gjorde. Medan vänsterpartiet argumenterar för utbyggd välfärd och om alla människors lika värde. De menar att de som har mycket tillgångar ska bidra mera till det gemensamma. Detta medan sverigedemokraterna kallar etniska minoriteter för ogräs. Är det verkligen lika illa? När det tror jag inte någon tycker. Utan det brukar istället vara kommunist kortet de drar upp. Där de menar att kommunisterna har dödat fler människor än nazisterna osv osv. Det är förvisso sant att det förhåller sig på det sättet. Men vad är en kommunist? Karl Marx som faktiskt var en tysk författare. Han var kommunist/socialist han dödade ingen människa under sin livstid han skrev som sagt böcker. Vad människor som efter hans död gjort i hans namn kan han väll ändå inte hållas ansvarig för? Det finns väldigt många individer och grupper som tagit del av de marxistiska texterna och analyserna. De har inspirerats och tolkat helt utan författarens inblandning. Det är ju faktiskt så att samtliga socialdemokratiska partier i Europa och flertalet av alla fackförbund utgår ifrån den marxistiska tanken. De har en ideologisk grund som kallas för demokratisk-socialism. ”Socialdemokrati” Där de skrotat Karl Marx tankar om väpnad revolution. Vi ska ska komma ihåg att när Marx skrev om revolution så var allmän och lika rösträtt något som låg långt bort. Det är tack de demokratiska-socialisterna som vi har allmän rösträtt i det här landet. (moderaternas föregångare högerpartiet) ansåg att kvinnor och arbetare var för korkade för rösträtt)  Det är också de demokratiska socialisterna som byggt hela vårt välfärdssamhälle och sett till så att utbildning även akademisk är skattefinansierad. Marxismen har tveklöst givit oss mycket gott. Men och det är ett stort MEN det finns också väldigt odemokratiska grupperingar som har används sig utav den marxistiska ideologin för att driva igenom diktatur och förtryck. De använde  och använder Marx texter för att vilseleda människor. Det är alltså en berättigad fråga huruvida det verkligen var socialsim de hade i sovjet och Östtyskland. Men klart är att vad vi än kallar den så är det så skilde det sig åt ifrån den demokratiska-socialsim som byggt upp vår välfärd och givit oss allmän och lika rösträtt. Därför menar jag att det blir så svårt att helt göra ett lika med tecken mellan vänsterpartiet och förtryck och folkmord. Någon sa och jag citerar ”Kapitalismen är beroende lögnen och socialismen av sanningen". Det är nog just det som är grejen tänker jag. Vänsterpartiet höll sig inte till sanningen när de blundande för de förtryck som fanns mitt framför ögonen på dem i öst-Tyskland och sovjet när de byggde sina parti-skolor där. Liksom dagens marknadsliberala förespråkare håller hårt fast vid sin lögn när de blundar för den fruktansvärda förödelse som oreglerad kapitalsim orsakar på vår jord. För det är just oreglerad kapitalism som är orsaken till att människor i fattiga länder dör i produktionen för att maximera vinsterna för den globala kapitalismen. Det pågår redan en förintelse idag vi behöver inte vänta på att Sverigedemokraterna ska genomföra en ny. Utan vi har en ständigt pågående utsugning av jordens fattigaste människor som kan jämföras med en förintelse. 

Det är just ett högerparti och deras politiska ideologi är faktiskt inget annat än en fruktansvärt avart till kapitalismen. Där de skyller samhällsproblem skapad av kapitalism och marknadsliberala politikers önskan om att genomföra stora skattesänkningar på etniska minoriteter. För det är skattesänkningar som orsakat flertalet av de hål vi kan se i välfärden där dödligt sjuka tvingas ut i arbete. Där försäkringskassan friskförklarar svårt sjuka människor och fråntar dem deras berättigade ersättning. En ersättning som de blivit lovade i utbyte emot att betala skatt.

 När människor ser denna och annan misär skapad av politiska partier som arbetar på uppdrag av svenskt näringsliv som vill sänka skatten mycket för dem med mycket tillgångar. Men endast ge små smulor i skattesänkningar till dem som röstat fram deras galna marknadsliberalism. Så letar människorna efter ett svar på varför. De vill naturligtvis inte se att den skattesänkning de fått inte var gratis utan nu betalas av de gamla och sjuka som bäst behöver välfärden. Då är det ju tur för dem att det finns flyktingar och etniska minoriteter som en kan skylla dem av kapitalismen orsakade problemen på. Precis som nazisterna gjorde i Tyskland på 1930 talet. Nationalismen är som sagt inget annat än kapitalismens försvarare. Det tråkiga är att så många vanliga människor agerar nyttiga idioter åt dessa högerextremister istället för att inse att vi löntagare har gemensamma intressen oavsett vår etnicitet.

Varför tappar socialdemokratin mark till högern och högerpopulisterna? För att förstå det skulle vi kanske kunna göra en liknelse med det förtryck som de förtryckta under kolonialismen upplever. De koloniserade upplever att deras egen kultur är underordnad kolonisatörens. De upplever att de människor som har det bra alla tillhör den koloniserande gruppen. Förtydligande ofta är det vita människor som kolonialiserat de färgade ur invånarna. (Men även vita mänskor har utsatts för kolonisering). Det är de vita människorna kolonisatörer som har de bästa livsförhållandena. De kolonialiserade människorna vet detta och gör allt för att försöka bli som kolonisatören. För de vet att de har ingen chans att få det bättre så länge de tillhör sin egen under privilegierade grupp. De vet också att enda sättet att komma undan det förtryck de mera privilegierade riktar emot dem är att själva försöka byta tillhörighet får koloniserad till kolonisatören. 

Jag tänker att kopplingen till den inhemska klass hierakin i ett vanligt västland som Sverige inte är så långsökt. Arbetarklassen vet att deras kultur och deras smak preferenser uppfattas som underlägsna medelklassen och överklassens kultur och smakpreferenser. Det växer upp barn i detta land som måste finnas sig i att de rika barnen kallar fattiga barn för ”jävla sossar” Detta ett socialt acceptabelt förtryck. Konsekvenserna av att rikta förakt emot fattiga människor är blygsamma. Det är ett ofta sanktionerat förtryck som orsakar mycket smärta hos dem som utsätts. Jag tänker att det är inte konstigt att så många som arbetar inom LO-avtalsområde försöker tvätta av sig sin arbetarklass tillhörighet. För vem vill erkänna sig tillhöra en gruppidentitet som andra mera privilegierade riktar sitt förakt emot?  Denna flykt ifrån arbetarklass identiteten tar sig uttryck genom bla konsumtion av varor och tjänster som symboliserar en annan klasstillhörighet. Men också genom att själv som individ försöka förändra sin egen lönearbetar status och eller utbildningsnivå. 

 En inte oviktig och absolut nödvändig jämförelse måste göras med gruppen privilegierade människor som identifierar sig alternativt sympatiserar med arbetarklassen. Det är klart att den privilegierade människan med avsevärt bättre livsvillkor än arbetarklassen kan identifiera  sig med och sympatisera md arbetarklassens kamp för bättre villkor. Skillnaden är att de inte på samma sätt uppleva föraktet och underordningen. De har menar jag också avsevärt bättre verktyg att hantera och stå emot föraktet. De kan till och med känna sig intellektuellt och moraliskt överlägsna dem som föraktar och förtrycker arbetarklassen. 

Frågan är hur får vi den riktiga arbetarklassen att vilja identifiera sig med arbetarklassen igen? För som det är nu är det allt för ofta så att de istället identifierar sig med högerns enkla retorik och budskap. Där konflikten inte handlar om säljare och köpare av arbete utan om lönearbete gentemot bidrag. För att inte tala om nationalismens folkliga förförelse och bortförklaringar av klassamhällets konsekvenser  genom att skylla underordningen på etniska minoriteter? 

 Naturligtvis gör vi det på samma sätt som vi gjorde när arbetarrörelsens socialdemokratiska arbetarparti var det överlägset största partiet. Vi genomför stora reformförändringar som gör verklig skillnad för arbetarklassen. Först då får arbetarklassen något att vinna på att identifiera sig som medlemmar av arbetarklassen. Vi behöver ge dem hopp om att det kan bli bättre om vi håller ihop och kämpar för genomförandet av våra reformer. Vad som saknas i dag från socialdemokratin är just NYA STORA reformer. Det räcker inte med en extra semester vecka. Eller med att fortsätta förvalta tidigare reformer. För väljarna har inte tillräckligt långt minne för att minnas vem som genomfört alla de reformer som givit oss ett i nationell jämförelse unikt välfärdssamhälle. Vad de nya reformerna ska handla om vet jag inte!? Men det behöver vara något stort. Något som kan förändra livet för människor på samma sätt som allmän pension eller föräldraförsäkringen. 

Kanske är det dags för medborgarlöns reformen!? Det skulle kunna ge människor en grundtrygghet och en frihet att själva få bestämma över hur när de ska lönearbete. Oavsett vilken reform som ska bli räddningen för socialdemokraterna 2022 så måste det vara något rejält. För det är bara stora reformer som gör skillnad för den stora massan LO medlemmar. Det måste vara STORA reformer som gör det värt att sätta laget för jaget. För arbetarklassen är som grupp inte födda som ideologiska socialister. Det är endast relativt privilegierade människor som jag själv som kan klassas som ideologiskt övertygade demokratiska socialister. Vi som har tid och möjlighet att studera litteratur för egen personlig utvecklingsskull. Vars dagliga liv inte är en kamp emot de privilegierade klassernas förakt och förtryck. 

 Nu tänker jag börja med att be om ursäkt för att jag gör något så kontroversiellt som att reflektera kring medborgarlön i landet Sverige som är oerhört hårt präglat utav den luterska arbetsmoralen. Även jag själv har haft en uppväxt och uppfostran starkt präglad av dessa luterska budskap. Jag är inte en övertygad förespråkare för medborgarlön men anser tanken värd att vrida och vända på. Bland annat för att jag menar att generella bidrag är det överlägset bästa sättet att genomföra fördelningspolitiken. Eftersom den inte skuld belägger eller stigmatiserar människor. De är också ekonomiskt försvarbara då de är kostnads effektiva. Om vi för att göra min poäng tydlig jämför barnbidraget med bostadsbidraget. Så menar jag att barnbidraget förutom att var rättvist också är kostnads effektivt på så sätt att alla som arbetar betalar skatt. Där efter får alla barnfamiljer ett barnbidrag för varje barn. Även de med oerhört höga inkomster och kapital får detta bidrag. Detta gör att det är inget skamligt eller stigmatiserande med bidraget. För somliga är bidraget en livsnödvändighet för andra ett icke märkbart tillskott. Men det är också kostnads effektivt då ingen behöver handlägga detta. Det går på automatik och kräver inte handläggning ifrån människor som kostar pengar. Det är nämligen så att  de människor som arbetar på försäkrings kassan inte arbetar gratis. Utan de får lön när de handlägger olika utbetalningar. Detta kostar skattebetalarna oerhört stora summor pengar varje år. Det faktum att utbetalningarna handläggs och är behovs grundade gör det också möjligt för människor utan moral att fuska sig till pengar de inte hade rätt till. (Detta ett kraftigt överdrivet problem då skattefusk är enormt mycket större och omfattade problem) 

Men det är också så att våra system har luckor som gör att många faller mellan stolarna fast de betalat in jätte mycket skatt och borde få sin rättmätiga ersättning ifrån försäkringskassan. Tex har föräldrar försäkringen mängder av fallgropar där människor endast får lägsta nivå på ersättningen. Detta enbart pågrund av att de inte kände till reglerna. Tex att säga upp sig ifrån ett lönearbete för att vara ledig två veckor innan en börjar en utbildning gör att om du vill ta studie uppehåll under studietiden för att vara föräldraledig så får du lägsta nivån oavsett hur hög lön och hur mycket skatt du betalat in innan du började studera. Bara att personen missat att samtliga våra regler utgår ifrån den luterska arbetsmoralen som kräver att du ska står till arbetsmarknadens förfogande alltså ha ett lönearbete, studier eller vara är inskriven på arbetsförmedlingen. Många är offren för alla dessa regler som faktiskt inte finns lätt tillgängliga för medborgarna.

Min tanke är att om vi skulle lägga ned försäkringskassan, arbetsförmedlingen, pensionsmyndigheten, csn med mera. Med följden att alla löneutbetalningar till dessa myndigheters personal upphörde. Liksom de ersättningar de fördelar till medborgarna. Så skulle vi kunna använda alla dessa pengar till att betala ut en medborgarlön till alla människor.

Vad jag menar är att om vi överger tanken att människor ska får sjukersättning, pension, bostadsbidrag med mera. För att istället betala ut en medborgarlön på tex 10 000 kr i månaden till vuxna och 4000 kr till barn under 18 år. Detta skulle då utgöra en grundtrygghet för medborgarna. Jag tvivlar starkt på att människor generellt skulle vara nöjda med den nivån på inkomst. Jag tror att så gott som alla människor i vårt land skulle fortsätta arbete. Men arbetsgivare med dålig och hälsovådlig arbetsmiljö skulle få oerhört svårt att rekrytera personal. Äckel människor som utnyttjar sin position skulle få det svårt. Då medborgarlön gör att alla medborgare har en grund trygghet. 

Arbetslösheten skulle också upphöra som fenomen. Människor skulle arbeta efter behov och förmåga. Sannolikt skulle vi få en kraftigt ökad kreativitet som skulle resultera i fler företag.  Eftersom människor som fått en grund trygghet i större utsträckning vågar förverkliga sina idéer. 

Detta gäller naturligtvis även alla de myndighets anställda som skulle förlora sin anställning. De får helt enkelt finna ett mera meningsfullt arbete. Jag tror inte de kommer sakna sina arbeten i någon större utsträckning. För hur roligt och meningsfulla upplever de sina arbetsuppgifter? Hur givande är det att sitta på ett kontor och sätta sig över läkarutlåtanden och dra in sjukersättningen för människor? Medborgarna skulle också få en ökad frihet att själva bestämma hur de vill leva när de vill gå i pension och hur mycket de vill arbete och hur länge de vill vara föräldrar lediga. Det blir en frihet ifrån den luterska arbetsmoralen och samhällets påtryckningar på dem som inte har en tillsvidare anställning hos en arbetsgivare. Jag tänker också på friheten att komma ifrån arbetsrelaterad ohälsa som kommer av att det kan vara svårt att lämna en arbetsgivare där en inte trivs och där både den fysiska och psykiska arbetsmiljön utgör ett hot emot den egna hälsan. Vilket är ett stort och växande problem på den svenska arbetsmarknaden. Som inte på något sätt mildras av att våra försäkringssystem kräver att du står till arbetsmarknadens behov. Lämnar du den hemska arbetsgivaren så blir du istället jagad av arbetsförmedlingen. Skriver du inte in dig där förlorar du inte bara a-kassan utan också din sgi = sjuk pennings grundade inkomst. Jag är av uppfattningen att den luterska arbetsmoralen gått överstyr. 

En uppenbar invändning emot min argumentation är naturligtvis att den som arbetar mycket och betalat mycket i skatt och blir sjuk med det här systemet skulle få väldigt lite pengar endast medborgarlönen istället för dagens 80% av lönen. Det är naturligtvis sant men vi vet redan idag att många blir utan den ersättning de egentligen har rätt till. Somliga tvingas ut i arbete fast de är dödligt sjuka. Det är ett allt annat än humant system. Frågan är om inte friheten att själv få avgöra sin egen arbetsförmåga väger tyngre än nivån på ersättning? Sen tror jag också att våra fackförbund kan förhandla fram bra och prisvärda försäkringar  till sina medlemmar som kan hjälpa dem vid sjukdom.

Nu har jag säkerligen retat upp mina redan väldigt få läsare. Men det får ni stå ut med då det är absolut nödvändigt att vända och vrida på fördelningspolitikens utformning. Om min teori är genomförbar eller inte kan jag inte svara på lika lite som jag kan svara på om det är önskvärt eller inte. Men det finns en växande grupp människor på jorden som diskuterar frågan om medborgarlön och jag ville inte missa chansen att få ge ett bidrag till diskussionen om hur det i så fall skulle kunna vara utformat och finansierat.

Valet 2018 kommer tyvärr till alldeles för stor del handla om brott och straff och hårda tag emot kriminaliteten. Människor känner sig otrygga och vill att den grova brottsligheten ska bekämpas. Helst ska den bekämpas genom hårda straff som ska skrämma de kriminella till laglydighet. Men om vi lyfter blicken i från de svenska förorterna och gäng kriminaliteten som skrämmer slag på den svenska medelklassen. 

Då märker vi att den grova kriminaliteten är avsevärt mycket större på annat håll. Då märker vi också att den är mycket högre i länder där de försökt bekämpa den med hårda straff. Men framför allt är den högre i länder där den relativa fattigdomen är högre än i Sverige. Men tyvärr är det inte vad det svenska folket vill höra. De vill höra om hårdare tag inte om fördelningspolitik. Det är därför Socialdemokraterna väljer att inför valet 2018 lova oss fler poliser. De är helt enkelt för hungriga på makten för att våga argumentera för socialdemokratisk politik. En mera socialdemokratisk politik skulle enligt mig vara att argumentera för 

1. En arbetsmarknad där de allra flesta människor kan få ett arbete med hygglig lön och hyggliga villkor. Vilket inte på något sätt är omöjligt men stöter på stort motstånd ifrån svenskt näringsliv och deras PR byro alliansen med flera. 
2. En bostads marknad där alla som innehar ett sådant arbete kan skaffa sig en bra bostad till en rimlig kostnad. 
3. Ett samhälle där den relativa fattigdomen är liten. Med vilket jag menar ett samhälle där skillnaderna mellan fattiga och rika inte är så höga som de är i dag. Med det inte sagt att hjärtkirurgen ska inneha samma lön som sjukhusets lokalvårdare. Utan att skillnaderna ska vara rimliga. Jag menar att Sverige aldrig varit rikare än idag problemet är att rikedomen fördelats i för få händer. 

I det här hyggliga samhället där den som går till arbetet och gör ett arbetspass tjänar någonstans mellan 1000-1500 efter skatt och får 5 veckor semester försäkringar med mera. Där de kan finna ett bra prisvärt boende. Där minskar benägenheten att välja kriminalitet liksom det blir lättare för den som kommer ut ifrån ett avtjänat fängelsestraff att bryta med den livsstilen. Eftersom det självklart underlättar om möjligheten att få ett vanligt tryggt och bra liv inte känns oöverkomligt. Gäng kriminaliteten minskar också om vuxna människor mår bra och kan ge sina barn trygghet. Liksom den minskar om de unga får en framtidstro, om de vet att de kommer belönas med hyggliga levnadsvillkor om de arbetar och gör rätt för sig. För handen på hjärtat är det väll så att de unga kriminella männen i våra förorter som skrämmer slag på medelklassen. Inte växt upp under så hyggliga villkor? De har väll inte så goda framtidsutsikter? De upplever väll sannolikt inte att det hyggliga livet jag beskrev i tre delar är en möjlig väg för dem?

Liksom vi måste förstå att bil och bostadsbrott ökar i ett Europa där gränserna är öppna och där vissa länder har en lagstiftad minilön på ca 15 kr alltså en GB glass på pressbyrån. Där det i andra länder tex Sverige finns dem med bostäder fulla av mycket dyra konsumtions prylar som lätt kan omvandlas till pengar. Liksom väldigt dyra bilar med mycket dyr tekniskt utrustning som också lätt kan omvandlas till pengar. Det är alltså inte så konstigt att den typen av brottslighet förekommer i de större städernas välmående förorter.  

 Den stora frågan är hur vi får dem som tänker som fotbollshuliganer att lyssna på dem som kan visa på att jämlika samhällen är de bästa samhällena även för de rikaste mänskorna. Hur får vi mänskor att sluta tänka att allt kan lösas med hårda tag. Hur får vi dem att tänka lite mera förnuftigt eftertänksamt och analyserande. 

Men i någon mening måste vi också acceptera att ett samhälle utan kriminalitet är en omöjlig utopi som vi inte kan uppnå. Men vi kan utan tvekan hålla kriminalitet på lägre nivåer än den ligger på idag. Om vi ger människor hopp om en bättre framtid och slutar skrämma upp medelklassen med en mörk bild av Sverige.