RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-11-18 07:29:23

Om vårt galna liv i Dårpippiland

Sista FitDog-lägret för denna gången

2018-03-29 21:04

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äventyr i sig med nycklar som inte fungerade och annat spännande.
På lördagen började vi kl. 7.15 med fysträning följt av mental träning. Skönt att hotellet bara låg fem minuter från idrottshallen. Efteråt åkte vi tillbaka till hotellet för att inta en rejäl frukost och duscha. Sedan blev det shopping, hundpromenad och lunch samt lite pluggande av banor innan det var dags för agility kl. 14.30
På lördagen tränade vi för Jouni och Juha, två helt olika banor men både på sisådär 30 hinder. Jounis bana var för teknisk för Steppa och det vi håller på att träna på just nu, men vi fick testat på en del av de saker vi jobba med, i bana. Det blev mycket fel men Steppa var go och glad hela tiden.
Inne hos Juha var det spring-tills-du-kräks som gällde samtidigt som det stod hinder överallt. Stppa och jag hann bli lite ovänner men jag redde upp det innan det gick helt överstyr. På filmen springer vi Juhas bana sista gången och vi är båda rejält trötta.



Sista dagen på helgens FitDog-läger började tacknämligt nog inte förrän vid lunch. Stela och lagom omotiverade checkade vi in i idrottshallen för ett fyspass med EvaMarie med fokus på styrka. Små kontrollerade rörelser som fullkomligt körde skiten ur min redan ömma kropp. Mentala träningen var som vanligt kanonbra och väcker tankar och känslor även hos mig med lång erfarenhet. Så när vi lämnade så var även hjärnan urkramad och matt. 4 timmars paus tillbringade vi på Järavallen, på Rosegarden, Lager 157 och Bauhaus. Sedan hann vi med en promenad till innan det var dags för träning.
Vi började hos Isabell med en galet teknisk bana med olika handlingsalternativ. Jag kan köra hund och jag vet varför det är viktigt att prova olika alternativ, men jag kände under hela genomgången att detta kommer inte Steppa att fixa, här kommer jag inte att hinna hjälpa henne, det kommer att bli konflikt. Jag kände mig så maktlös och som en fruktansvärt dålig matte som utsätter min hund för detta. Det enda som hjälpte var att gråta på toaletten och äta en banan. Med Isabells hjälp så gick det alldeles utmärkt och både Steppa och jag var nöjda och glada.

Sedan blev det dags att byta bana och träna för Tereza Kralova, regerande värlsmästare i large. Fantastiskt duktig instruktör som petade i detaljer. Banan var absolut inte svår men Steppa kom upp i ganska hög hastighet och för första gången på länge kände jag att jag hade lite svårt att hänga med. Jag fick beröm för min handling och mitt sätt att tänka på placering och hundens samling vid svängar, kul att höra det från en världsmästare. Denna helgen har gett mig så många tankar kring hur Steppa egentligen fungerar och hur vårt samarbete borde se ut.


WAO-uttag 2018

2018-03-11 14:33

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat.

World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i snooker och gambler. Snooker och gambler är lite annorlunda en vanlig agility och det gäller lite att glömma allt man lärt sig om avstånd, ansats och schyssta vinklar. I dessa klasser existerar inte detta. Jag gick en kurs i snooker och gambler i januari mn efter det blev det inte mer tränig. Vi kollade på några snookerbanor på kvällen innan uttaget, men det var också allt. Fördelen är att man får banskissen innan så att man hinner fundera. Banvandringen är sedan på 10 minuter och då har man bara tid att provgå sina olika alternativ.


Steppa tävlade i storlek 300 (mankhöjd max 32 cm, hopphöjd 30 cm) och Skrutt i storlek 400 (mankhöjd max 42 cm, hopphöjd 40 cm). Oturligt nog banvandrade dessa storlekar ihop hela helgen. I de vanliga klasserna gick det fint men i snooker och gambler blev det lite svettigt. I gamblern blev det så tokigt med Steppa att jag fick hitta på en ny bana åt Skrutt från ringside.


Förutom hoppade kontaktfält (Skrutt) och bommade slalom (Steppa) så är jag vädigt nöjd med vår insats. Vi har inte tränat jättemycket i vinter men jag har tränat en del mentalt och är nöjd med min startegi - ett hinder i taget, en bana i taget. Det har varit en bra känsla i alla lopp och totalt slutade hundarna 7:a i respektive storleksklass. Tyvärr inget Holland för något av dem, men vi har annat att se fram emot. LÄngt ner kommer lite filmer från uttaget, men först tänkte jag beskriva snooker och gambler.


 


Snooker

Snooker är en klass där du ska planera din egen bana och plocka så mycket poäng du kan efter ett viss mönster. Banan består av två delar - öppningssekvensen och slutsekvensen.

Öppningssekvensen startar med att hunden hoppar starthindret. Detta startar bara tiden och ger inget poäng. Efter det tar du ett rött hinder följt av ett poänghinder (numrerat, du får den poäng som siffran visar) Om hindret har A, B och C så måste alla hindren tas, men du får själv välja ordnig och håll. Alla hinder i öppningssekvensen får tas från vilket håll som helst.

Upprepa rött och poänghinder tre gånger. När du tagit ditt sista poänghinder på börjar du på slutsekvensen, dvs. hinder 2-7. Nu måste alla hinder tas i den ordning och från det håll som domaren har bestämt.

Domaren har dessutom satt en maxtid som man måste hålla sig inom. Sedan finns det sålart en massa andra regler att ta hänsyn till. Domaren kan dessutom på domargenomgången ha med några egna regler.


 


Gambler

Gambler är också en klass där ska samla poäng under en given tid. Även här finns det en öppningssekvens och en slutsekvens. Slutsekvensen kallas för gamblern och ger 10 eller 20 poäng beroende på om man väljer det lätta eller svåra alternativet. För 20 poäng måste man handla hunden från utsidan av den streckade linjen. För 10 poäng så springer man med hunden som vanligt. Gamblern kan se olika ut och alternativen kan vara helt olika varandra. Det lätta och det svåra alternativet kan ha varsin markerad "fil" där föraren får hålla sig utanför för att få poäng. Gamblern är numrerad och man ska ta hindren i rätt ordning. Blir det fel i gamblern så måste man springa raka vägen till sista hindret och stoppa tiden. Tiden man måste hålla sig till i gamblern är 10 sekunder på denna banan.


I öppningssevensen börjar man med att hoppa starthindret för att starta tiden. Starthindret är levande under loppet, så om hunden tar detta så är den diskad. Råkar hunden däremot ta målhindret så stoppas tiden och du får bara med dig de poäng du plockat fram tills dess.

Hindren i öppningssekvensen är värda olika mycket poäng, alltid samma oberoende av var i världen du tävlar. Se poänglistan längre ner. I öppningssekvensen har du 30 sekunder på dig att ta så många poäng du bara kan samtidigt som du ska planera så att du befinner dig i närheten av gamblerns start när 30 sekunder gått. För så fort pipan ljuder så har du 10 sekunder på dig att påbörja och avsluta gamblern, oavsett var på banan du befinner dig. Och oavsett så måste du ta sista hindret och stoppa tiden, lämnar du banan utan att ha tagit sista hindret så får du 0 poäng.


Hindren i öppningssekvensen ger bara poäng två gånger, sedan är det ingen mening att ta dem igen men det gör inget om hunden råkar ta ett på vägen. Om man gör fel på ett hinder (tex. hoppar ett kontaktfält) så får du inget poäng för hindret och kan därmed ta det igen om du vill (efter att du tagit ett annat hinder emellan) Även här kan domaren ha med egna regler eller bonussekvenser. Hinner du får med speciellt markerade hinder så får du ytterligare 10 poäng tex.

Om du klarar av din planerade bana innan det gått 30 sekunder så är det inte tillåtet att stå och vänta på signalen, du måste hela tiden aktivt plocka poäng. På banvandringen springer du därför banan med tidtagrur och försöker räkna ut hur mycket du hinner på 30 sekunder. Det är bra att ha en resevplan om du skulle vara färdig innan signalen går.

Hinder som står i gamblern får man ta i öppningssekvensen under förutsättning att man bara tar ett och sedan springer ut och tar något annat hinder. Man får inte ta hinder i gamblern i ordningföljd, då blir man diskad.


 










På väg ut ur vinterdvalan

2018-02-20 18:32

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den. Jag började blogga när Spice och hennes syskon föddes för snart 11 år sedan och sidan är så full av minnen att jag inte bara kan lägga ner. När jag bloggar vill jag skiva lite längre inlägg och de kortare reflektionerna hamnar på Facebook. Där har jag numera en egen sida som heter Agilityfläng & Sheltiehäng, där kan man följa oss och vårt hundliv utan att vara vän med mig (om man inte vill det)


Vinterhalvåret brukar för mig vara en period av vila då vi inte har några kurser mer än enstaka kvällar. Det brukar också vara en period där hundarna får mer promenader och mindre agility, men agilitypassen är mycket mer strukturerade än under resten av året.  Under julhelgen brukar jag passa på att träna mycket när vi är lediga för att sedan träna ganska lite under januari och februari, och sedan dra igång ordentligt när kurserna startar.

Men innan jul snubblade Steppa över sina egna fötter under ett träningspass och slog sig ganska illa. Så det blev massage, BackOn Track-täcke och vila. Vi checkade av formen några veckor senare genom att springa som vinden i Kinnaredshallen på riktigt bra tider, och laget var helt plötsligt nästan klart för SM. Efter det blev det mer vila och promenader.

Hundar som Steppa håller sig dock inte i skinnet om de inget får göra. Så därför tog vi upp Nose Work-träningen på allvar. Det har gått både upp och ner, men mestadels upp, och vi har förmånen att träna privat för en NW-instruktör och provledare. Steppa är ju Steppa och fröken har ganska ofta kliat sig i huvudet. Men målet är ett doftprov och så småningom tävling. Problemet är ju att agilitysäsongen drar igång på allvar snart så jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Men jag får väl ha med mig mitt kit på tävlingar och gömma tops bland agilityhundarna.


I söndags var vi i Nutrolinhallen för årets första officiella tävling. Efter lördagens träningspass var jag allt annat än sugen på att tävla, så dåligt gick det. Så jag hade bara två mål för tävlingen: att testa det vi tränat på i vinter och ta om hoppade kontaktfält.
Knäppa-Steppa har gjort skäl för namnet och fungerade inte alls. Sista banan var aningen lättare och den disken får jag nog ta på mig, men för övrigt var det katastrof.
Skrutt var som vanligt alldeles fantastiskt att springa med. En fin nolla, en disk som jag får ta på mig och ett snopet missförstånd vid slalomingången i sista klassen. Träffarna på kontaktfälten var höga men han stannade inte utan sprang hela vägen.
Dagens överraskning stod Yippie för. Första loppet var hon felfri i och blev femma. Fyra pinnar delades ut.  Andra loppet var också felfritt och där blev hon trea. Även sista loppet var felfritt men banan var för lätt och det var för många nollor, men jag tror hon blev åtta. Men placeringarna är bara en bisak - den bruna hunden har gjort tre felfria lopp på samma tävling (med kontaktfält to die for) vilket är galet, hon som inte kommit igenom en bana på hur länge som helst. Matten är väldigt nöjd med dagen!


Nu försöker vi ladda om för FitDog-läger i Tånga och WAO-uttag i Kinnared om två veckor.



 
 



Årskrönika 2017

2017-12-30 18:01

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam över de människor som finns i mitt liv - som fixar och donar, stöttar och lyssnar. Och jag har haft roligt!


När man hamnar i en kris så är man helt övertygad om att detta är det hemskaste som har hänt och att man aldrig kommer att överleva, än mindre återhämta sig. Men på något vis så gör man det och man kanske till och med upptäcker att detta kanske är det bästa som någonsin hänt en. Jag har nog aldrig jobbat så hårt som jag har gjort det här året och det är enbart tack vare alla er fantastiska människor som jag har rott det iland.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande på Facebook, bara sådär. Vederbörande kände att hen behövde skriva att jag har driv och är en entreprenör ut i fingerspetsarna. Och det gjorde mig så himla glad och stolt! För hur det nu än är så blir man ingen storföretagare på att arrangera agilitykurser, men att mitt lilla företag skulle generera så många kunder var inget jag hade trott när jag började för mer än tio år sedan. Och vem hade trott att det - och jag - skulle utvecklas till vad det är idag? Så det meddelandet kommer jag att bära med mig.


Året har såklart bestått av mycket hund, det är ju trots allt det jag sysslar med. Trots att jag tävlat ganska sparsamt så har det blivit en hel del lopp. Skrutt är klar för SM och Steppa är halvvägs. Hon har dessutom tagit två agilitycert och ett cert av varje i Danmark. Yippie är liksom Yippie. På god väg framåt men de där klockrena loppen har uteblivit. Både Steppa och Yippie har hjälpt vårt nya lag Familiy & Friends att ta två SM-pinnar.

Meningen var att vi skulle ha haft två valpkullar nu i slutet av året. Men Yippie födde en döfödd valp och Myzzli gick tom. Nu får vi hoppas på valpar till våren istället.


Jag ser fram emot 2018, även om jag inte förstår hur jag ska få min tid att räcka till. Det är så mycket spännande på gång och jag hoppas få ett roligt år.


Gott Nytt År!


 


God jul!

2017-12-24 08:47

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i slutet av november en död valp och Myzzli gick tom. Nu fick vi istället möjlighet att julstöka och planera massor md kurser under januari och februari.

Idag är det julafton och vi firar den ensamma med hundarna. Just nu latar vi oss framför TV:n men sedan blir det skogspromenad och grissvans. Jag struntar dock i svansen och tar lite sill istället.


God jul!


 

Tävling i Tånga

2017-11-25 08:50

Jag hade sedan länge bestämt mig för att inte åka till Tånga. Men en väldigt envis vän tjatade på mig tills jag anmälde och det är jag glad att jag gjorde, för jag hade en väldigt trevlig helg. Jag jobbade länge på fredagen och det blev sent innan jag kom iväg. Vädret visade sig från sin sämsta sida med hård vindar och ösregn. Inte lätt att hålla bilen på motorvägen. På grund av EU-toppmötet så avråddes man att åka genom Göteborg och istället blev det 1,5 timme på småvägarna över Borås. Väl på boendet så hade receptionen stäng och nyckeln skulle hittas i en brevlåda, någonstans på området. Jag fick hjälp att hitta både nyckel och rum och vi kunde hoppa i säng för en natts god sömn innan tidig banvandring.


På lördagen vräkte regnet ner större delen av dagen och det var inget större nöje att promenera med hundarna. De höll helt klart med och vi gick inte ut mer än nödvändigt. Tånga levererade med bra underlag och bra shopping. Hundarna hade lite stolpe ut hela dagen och det blev inga placeringar. Skrutt har inte fått träna så mycket på sistone och det märktes att vi inte var så samspelta som tidigare under säsongen. Steppa var superduktig men hennes orutin lyste igenom i flera situationer. Men jag är väldigt nöjd med henne och hon blir roligare och roligare att springa med. Efter en relativt tidigt avslutad tävlingsdag så vilade vi på boendet och tillbringade sedan några trevliga timmar med att äta pizza, promenera och prata med en av mina favoritpersoner.

Eftersom TV:n endast hade kanal 1, 2, 4 och 6 så blev det en tidig kväll.


Under veckan så hade det pratats mycket om snö på västkusten och jag blev därför väldigt besviken på söndagen när vi vaknade upp till mer ösregn och blåst. Men när vi lämnade boendet så hade det börjat snöa. När jag kom fram till hallen så hade snön börjat lägga sig på marken. När jag skulle ut med Steppa 30 minuter senare så låg det några centimeter på marken och snön vräkte ner. Jag blir alltid löjligt upprymd när det snöar och tog en promenad med en ovillig Steppa. Snön var det stora samtalsämnet hela dagen, hur illa var det längre bort, skulle det gå att ta sig hem? Flera strök sig och åkte men jag stannade med tanken att plogbilarna skulle få göra sitt jobb innan jag körde söderut. Dessutom ville jag inte missa mina chanser på SM-pinnar när jag nu åkt så långt.

Steppa som behövde pinnar fick inga och Skrutt som inte behövde fick två. Återigen gjorde Steppa bra lopp men dumma misstag ledde till att vi hamnade långt ner på listan.


 

Hemresan gick bra och det blev ganska snart barmark. Men det är aldrig kul att köra många timmar i mörkret en söndagskväll.

Nu har vi inga fler officiella tävlingar det här året. Nästa helg är det Lotuscupen och helgen efter det Julklappscupen. Yippie är rejält dräktig och jag tror jag känner fyra valpar. Dygn 63 är den 29 november men valparna kan komma när som helst från och med nu. Valplådan är bäddad och klar, nu väntar vi bara på de små liven.





Inspirerad

2017-11-15 20:57

I helgen har jag varit på mitt första FitDog-läger. Och jag är såå inspirerad att fortsätta träna! Detta var precis den kicken jag behövde för att känna att jag fortfarande fortsätter framåt och utvecklas.

Helgen inleddes på fredagen med en föreläsning av Vappu om hoppteknik. Tyvärr kom vi nästan 20 minuter försent på grund av köer på motorvägen som vi inte hade räknat med. När vi väl kom fram så hittade vi inte lokalen då den var väldigt dåligt utmärkt. Föreläsningen var mycket bra och lätt att förstå trots att den var på engelska med finsk brytning. Den höll på nästan en timme längre än tänkt, vilket ju inte gör något om man inte har lång väg att köra och sedan ska upp tidigt nästa dag. Hade vi vetat så hade vi nog bokat hotell. Till råga på allt blåste det full storm, regnade och haglade om vartannat samt åskade. Det tog tid att köra hem.


Lördagen började med träning för Juha och hoppteknik för Vappu. Juha hade inte jättemycket att säga om oss men gav oss en del användbara tips på vägen. Vappu hade desto mer att säga…

Hunden är mycket bra byggd men sitter som en groda och hoppar som en kratta. Låter kanske hårt men Vappus liknelser gör att det blir lätt att förstå vad hon menar när vi blandar svenska, finländska och engelska språket i tekniska termer. Dessutom behöver den gå ner i vikt. Men det visste jag ju. Dock visst jag inte att det var så illa. Jag har fått massor med tips om hur jag ska träna för att bygga upp Steppa till att orka vara den agilityhund jag vill att hon ska vara.


Efter en snabb lunch var det dags för fysträning och mental träning för Eva Marie. Fysträning hörde jag mycket om förra året och har varit en stor anledning till att jag inte vågat anmäla. Men jag blev rejält överraskad! Dagens övningar var prehab, alltså förbyggande, och alla var agilityrelaterade. Alla övningarna tog totalt 6 minuter, något man alltså kan klämma in i sin vardag. Det fanns varianter för de som var vältränade och de som var skruttiga. Eva Marie pratade om att förarens träning behöver byggas på samma sätt som hundarnas träning. Man börjar verkligen basic och bygger sig sakta uppåt. Det är alltså ingen god idé att bestämma sig för att börja träna löpning, 5 km tre gånger i veckan om man är helt ovan vid att springa. Hon tog bort väldigt mycket av prestationsångesten kring träning – all träning är bättre än ingen träning alls. Lägg in 1 minuts löpning när du går med hundarna, plötsligt har du sprungit 7 minuter i veckan vilket är 7 minuter mer än vad du brukar springa. Även om jag vet hur dålig jag blir av att träna så känner jag mig faktiskt sugen på att ge det en chans.


Mental träning tycker jag är ett spännande område som jag själv föreläser om en del. Jag blev återigen påmind om vad som får mig att funka och inte funka på tävlingsbanan, och det är alltid nyttigt. Kul också med diskussioner och personliga erfarenheter, alla är vi olika när det kommer till att prestera under press.


För min grupp blev lördagen en ganska tidig dag men det gjorde inget eftersom söndagen blev desto längre. Vi började på morgonen med fysträning med tema löpteknik och uppvärmning. Väldigt intressant och inte alls lika fysiskt krävande som jag hade trott. Sedan fick vi köra lite olika stafetter där vi tempoväxlade och bytte riktning, precis som på agilitybanan.

Vi avslutade passet med mera mental träning och jag fick med mig användbara saker.


Efter passet med Eva Marie hade vi en lång paus där vi hann gå med hundarna, äta lunch och shoppa. Man var lagom sugen på agility när det äntligen var dags. Kroppen var stel och det gjorde ont både här och där. Huvudet hade redan ställt in sig på att Jounis och Isabells banor skulle vara grymt svåra, för vi hade fått banskisserna så att vi kunde plugga lite. Jag hade faktiskt vissa tankar på att byta ut Steppa mot Skrutt då jag kände att övningarna skulle vara alldeles för svåra för henne och mitt tålamod. Det var mycket nytt att lära och jag var rädd att hon skulle sätta sig på tvären och vägra vara med.

Tack och lov så förstod Jouni mitt dilemma och vi jobbade med banan i väldigt små sektioner. Jag fick med mig så mycket som lyfter min agility till en ny nivå (när jag nu blir färdig med allt) och det är lagom saker att pilla med i vinter. Steppa trotsade min farhågor och skötte sig alldeles utmärkt. Hon blev trött i huvudet av allt det nya vi jobbade med hos Jouni och det märktes på slutet inne hos Isabell. Även här fick vi lära oss en hel massa (och påminna oss om sådant vi glömt bort) och jag ser fram emot att köra hela övningen med en fräsch hund.


Den här helgen var precis vad jag behövde. Jag är så upptagen med att försöka inspirera andra att jag glömmer att inspirera mig själv. Jag känner att jag utvecklas som instruktör, bankonstruktör och inspiratör hela tiden tack vare mina fantastiska elever. Men det där lyftet jag vill ge dem, det upplever jag själv alldeles för sällan. Jag är alltid glädjefylld och varm inombords när jag skickar hem eleverna. Men känslan är svår att behålla när jag själv ska träna. Hos Eva Marie pratade vi mycket om att hitta känslan som får oss i rätt stämning. I fortsättningen ska jag plocka fram känslan efter Jounis pass. När min vän Jenny säger att jag ser alldeles lycklig ut. Den känslan vill jag känna oftare.


Sist bjuder jag på en film från Juhas bana. 31 hinder kors och tvärs över planen. Benen är fulla med mjölksyra och hunden var snabb, men förutom en liten miss (my bad) så satte vi banan.

Vallensbaek

2017-10-17 20:48

I söndags åkte jag till Vallensbaek för att springa 16 lopp, trots feber och hosta. Idioti kan man tycka men det är vi agilitynördar i ett nötskal. Jag hade verkligen sett fram emot att tävla i Danmark och eftersom jag jobbat och hållit kurs hela veckan så orkade jag tävla också tyckte jag. En sanning med modifikation kanske men jag överlevde. Startfälten var små och jag sprang i varje klass, svetten forsade och jag var glad att det inte gick att få ihop banor på 200 meter i hallen.


Spice var först ut i seniorklass. Enda deltagaren i medium men man måste komma imål för att vina och få pris. Spice har vare sig tränat eller tävlat på hur länge som helst så målet var att bara komma imål. De två första hoppklasserna nollade hon, i första agilityklassen fick hon fem fel på bommen och i sista klassen blev det kaos och disk. Men hon hade roligt och det var kul att köra henne.


Efter seniorerna var det dags för klass 3. Banvandring i sju minuter för samtliga startande, alltså skulle jag tänka för tre hundar samtidigt. Banorna var inte i närheten av hur klass 3 ser ut här hemma och det var väl kanske tur med tanke på banvadringstiden. Jag fick inte heller mycket vila mellan hundarna då funktionärerna är grymt effektiva. Inroparen jagade en in på plats och banorna höjdes och byggdes om på nolltid. Jag hade i snitt fem hundar mellan Yippie och Steppa och sedan ytterligare knappt åtta till Skrutt. Jag sprang hela tiden.


Men det var såå värt det! För även om konkurrensen inte var jättestor så är det ändå skönt att sätta ett bra lopp och vinna. Man behöver det ibland. Och priserna i Danmark gör det liksom värt att vinna. Väldigt lite hundsaker (inte en rulle bajspåsar så långt ögat nådde) men desto mera alkoholhaltiga drycker eller andra praktiska attiraljer och allt var väldigt användbart.

Förutom att man får rosett när man tar cert så får man även en flaska bubbel utöver ordinarie priser. Blir man dessutom champion så får man att speciellt championatspris. På den punkten har Sverige en hel del att lära.


Det blev en hel massa priser med hem. Spice vann tre lopp, Skrutt vann två lopp, Steppa blev 1:a och 2:a med cert och Yippie fick en tredjeplats. Den placeringen hade kunnat bli mycket bättre om inte matten fått hjärnsläpp efter balansen och glömt vilket handlingsalternativ som gällde...

Även om priser inte är allt så tycker jag det är trevligt med fina priser när man väl placerar mig. Men det jag är speciellt nöjd med är att vi presterade bra och körde bra agility. De missar som blev var inga stora grejor. Några svängar som blev vida därför att hundarna hade svårt att få fäste på mattan om man ville svänga snävt. Steppa kämpade lite med hopphöjden vilket gjorde att jag inte vågade svänga henne för häftigt. Men över lag är jag nöjd och det känns skönt att avsluta säsongen positivt. Nu är det bara Lotuscupen kvar, vilket jag ser väldigt mycket fram emot, och sedan blir det vintervila och förhoppningsvis lite valpar.


 









Den rätta känslan

2017-10-04 18:58

Som några av er säkert noterat så har jag inte bloggat om Lagchansen. Det finns liksom ingenting att skriva. För jag var så fruktansvärt besviken. Av 8 klasser tog vi oss igenom 1. Resten disk. Ingen skugga ska falla över mina lagkamrater. Det var inte de som var problemet. Men jag undrade verkligen vad det var för fel på mina egna hundar. De uppförde sig som om de aldrig hade tävlat tidigare och ju mer jag försökte vara tydlig, desto värre blev det. Jag åkte hem med en väldigt dålig känsla och träningen veckan efter gjorde inte saken bättre.


I lördags coachade vi elever i Svedala hela dagen. Kändes skönt att på bekräftat att man inte är lika dålig instruktör som förare. Inga pinnar men väldigt mycket fin agility. PÅ söndagen var jag anmäld till tre gånger klass 3 i Nutrolin Arena och jag var ytterst tveksam till om jag skulle åka. Det kändes inget bra. Men samtidigt är jag inte den som bara ger upp. Och stackars Skrutt hade inte fått tävla på ett tag, så jag åkte lite för hans skull.


Och det var väl tur! Jättetrevliga banor och Skrutt var som vanligt en fröjd att springa med. Två fina felfria lopp med placering topp 5 och en disk som var mitt fel.

Steppa föll på sin absoluta svaghet i första klassen, inte mindre än fem hinder i raken skulle tas från baksidan. Det gick inte. Andra kassen var en riktig rysare där ekipage efter ekipage diskade sig. Det blev en härlig stämning när det inte längre handlade om vem som skulle vinna utan vem som skulle klara banan. Alla hejade och led med dem som diskade sig precis på slutet. I den klassen gick Steppa som en dröm och kändes jättehärlig. Tyvärr hade jag förbisett en svårighet på banvandringen, men Steppa är inte en hund som tar egna initiativ så jag såg inte den fällan. Men Steppa gick rakt i den med bara några hinder kvar.

Känslan i det loppet slår alla pinnar och cert i världen. Jag åkte hem med en fantastisk känsla och det känn toppenkul att åka till Danmark om två veckor.




Vi är på gång...

2017-09-20 21:18

... vi är laddade, vi är tända!

Det kan man minst säga att vi var när vi anlände till Trelleborgs BK i lördags. Fyra klasser skulle vi ta oss igenom med så många pinnar som möjligt, det var målet. Dixie fick springa med proffsig stand in då matte bestämt sig för att dra till Prag. Som tur var så gjorde Dixie sitt jobb i alla fall. Oavsett hur det gick så hade jag en fantstiskt rolig dag vilket ju faktiskt är meningen när man tävlar lag. Inte nog med att man måste vara grymma ihop på banan, man måste vara grymma ihop utanför banan också. Misslyckas en så sluter resten och upp och fixar biffen.


Minsann om vi inte fick med oss två pinnar hem! Båda två i agilityklass, en vinst och en andraplats. Vi kunde inte vara mer nöjda och till helgen åker vi till Göteborg för att tävla lagtävlingarnas lagtävling, ytterligare åtta laglopp. Sjukt långa dagar kommer det att bli, men galet kul!


   Family & Friends

Dixie, Flash, Yippie och Steppa

I ett dyngigt Eslöv

2017-09-14 22:52

Internationella tävlingen i Eslöv brukar vara en av årets höjdpunkter. Agility och utställning på samma ställe - kan det bli bättre? Båda mina världar förenade på en plats, med utrymme för shopping.

I år var det dock inget jag såg fram emot. Av olika anledningar så blev det inget tränat på hela veckan och på fredagen fick jag dessutom jobba extra så det blev ingen tid över för hundarna alls. Och vädret gjorde ju inte saken bättre. Under fredagen följde vi geggan via Facebook och läste om parkeringsproblem och tjuriga människor som åkte hem. Det bådade inte gott liksom.


På lördagen regnade det hela vägen till Eslöv och vi blev utvisade på den asfalterade landningsbanan för att parkera. Sedan fick vi gå någon kilometer genom högt blött gräs för att komma till insläppet. Och hela tiden hällregnade det. När tältet väl var uppsatt var vi genomblöta.

Redan på banvandringen var banorna spåriga och upptrampade och man fick välja handling efter underlaget istället för det man egentligen skulle ha valt. Jättesynd verkligen, då alla banorna var jättetrevliga och kunde ha varit riktigt kul om underlaget hade varit bättre.

På lördagen blev det inga resultat då jag hade fullt upp med att stå på benen.

På söndagen däremot så hade det börjat blåsa och banorna torkade upp även om det fortfarande var mjukt. Skrutt gjorde två felfria agilitylopp och Steppa ett gräsligt hopplopp med pinne och ett fint hopplopp utan pinne. Tyvärr räckte inte tide när jag halkade rundor, men jag är ändå så nöjd över att hon klarade så mycket på egen hand även om det gick långsamt. Den brunda hunden var mest brun. Hon gjorde en hel massa bra saker också, men mest var hon brun.

 





Lagdebut

2017-09-02 18:16

Förra söndagen var vi i Lund och tävlade. På förmiddagen var det klass 3 och på eftermiddagen debuterade vi med vårt smallag Family & Friends. Som vanligt kan vi inte göra något utan att det blir drama och dramatik. På fredagen hörde en lagmedlem av sig, hunden var akut halt. Fysioterapeut konsulterades under lördagen och hunden ordinerades träningsvila i några veckor vilket betydde att samtliga lagstarter försvann. Goda råd blev dyra, vad gäller nu med ersättande av hund under SM-kvalperioden? Laget hade ju ännu inte startat så det var inte där problemet låg. Yippie fick hoppa in men eftersom hon förhoppningsvis ska vara mammaledig så behöver hon lämna laget och ny hund sättas in. Så vi fick lusläsa reglerna. Att starta med två hundar i samma lag var aldrig min ambition men nu blev det så och det gick över förväntan. I hopploppet var båda mina felfria och det skiljde bara hundadelar i tid. Tyvärr hade vi ett diskat ekipage och ett med lite för många fel för att vi skulle vara med och slåss, men vi fick ett resultat i alla fall. I agilityloppet fick Steppa fem förargliga fel då hon helt oväntat stack nosen i backen och spårade förbi vägranszonen och sedan kom hon inte riktigt igång igen. Övriga ekipage blev diskade så det blev inget resultat.

Men det är kul att tävla lag oh vi har flera lagtävlingar nu på kort tid och det ska bli jätteroligt.


I klass 3 gick det inget vidare. Skrutt diskade sig i båda loppen på skitsaker. Steppa diskade sig i hoppklassen och i agilityklassen missbedömde hon gungan och föll över kanten. Vi körde på men då blev jag lite offensiv och råkade diska henne. Yippe gjorde ett riktigt fint hopplopp fram till näst sista hindret där hon av någon underlig anledning svänger bort från hindret. I agilityklassen gjorde hon ett riktigt fint lopp och blev 8:a och tog sin alldeles första SM-pinne!


För övrigt så har jag anmält mig till inte mindre än två FitDog-läger under 17/18. Det ska bli väldigt spännande att gå för instruktörer jag inte tränat för tidigare.


 



Karlskrona

2017-08-20 13:58

Skolan har börjat och kurserna har börjat - höstterminen är igång! Det är inte utan att det är skönt med ordentliga rutiner även om jag tycker semestern var alldeles för kort.

Igår blev det en väldigt lång dag med tävling i Karlskrona och kräftskiva på kvällen. Idag gör jag inte många knop...


Arrangören valde att köra i block och small och medium var sist ut. Det gjorde att vi inte behövde köra så okristligt tidigt men det gjorde också att vi skulle bli några timmar sena till kräftskivan. En av nackdelarna med block är att det blir väldigt stressigt när man har hundar i två storlekar och det krockar i princip hela tiden. Som tur är väljer de inte så ofta att bygga om banorna mellan storlekarna så jag behöver inte slösa energi på att gå banan om jag inte vill. Inroparna brukar tack och lov att vara väldigt flexibla så att jag kan flytta mina hundar så att jag kan få ihop det.


Planen som hoppklassen brukar gå på i Karlskrona ligger i nerförsbacke. Ner brukar gå bra, men sedan ska man upp åt andra hållet. Man ser att både hundar och förare får kämpa. Jag är inget undantag och jag hann inte riktigt allt jag hade tänkt mig och det kändes som om jag sprang i gyttja. Det ser betydligt bättre ut på filmerna än vad det kändes.


Hundarna gick väldigt fint och jag är väldigt nöjd med dem. Prestationsmässigt var Steppa bäst med 3 felfria rundor. I hoppklasserna räckte det inte och i agility blev det en 5:e plats. Skrutt var bäst md en 3:e plats i en hoppklass. I den andra råkade jag skicka honom runt om ett hinder i uppförsbacken och i agilityklassen fick jag stoppa honom med ett NEJ och då blev han ledsen. Trodde först att han skadat sig eftersom han såg så ynklig ut. Yippie gjorde en fin felfri första hoppklass men sedan ballade hon ur och diskade sig i de två andra klasserna.


På söndag är det dags för tävling i Lund och debut med smallaget Family & Friends. Laget består av Steppa, Frost och Flash (samtliga är Myzzli-barn) uppbackade av mittelspetsen Dixie. Det ska bli SÅ kul!






Sista semesterdagen

2017-08-07 19:57

Som vanligt har mina fem veckors semester försvunnit i ett nafs, jag vet inte riktigt vad som hände. Jag hade lovat mig själv att jag skulle ta det lugnt och vila denna sommar men som vanligt gick det sådär. Sommarkurserna och SummerCamp har varit givande och roligt men dagarna därimellan har varit ett problem. Meningen var att jag skulle slappa men det har jag inte gjort.

Denna veckan har jag inte haft något inplanerat och jag hade innerligt hoppats kunnna ligga på gräsmattan och sola. Några timmar fick jg och vi njöt allihopa innan regnet och åskan rullade in.


 


Sista semesterdagen tillbringade vi i Ystad, på tävlingsbanan. Jag hade sett fram emot att tävla hela veckan och på fredagen fick jag till ett riktigt bra träniningspass. Men väl på plats så var jag seg i kroppen, hade huvudvärk och yrsel.

Vilken tur att jag fantastiska hundar som springer dit jag pekar. Utom Steppa då som verkligen inte var på G. Förklaringen kom i bilen på vägen hem då hon kräktes, och sedan kräktes hon i natt. Nu är det paus i två veckor och då ska den lilla knubbisen fysträna.

Yippie var nog dagens överraskning! I den inledande agilityklassen blev det lite kaos men jag kände ändå att hon var med mig. I hopp A gjorde hon sitt första felfria lopp, tyvärr utan pinne då vägarna var liite i längsta laget. Hopp B var hon tekniskt sett felfria i. På ett ställe sprang jag ifrån henne och bakom min rygg snubblar hon på den ojämna banan och ramlar. När hon försöker komma ikapp mig så missar hon ett hinder, inte på något sätt hennes fel.

Skrutt är just nu i väldigt bra form och samspelet mellan oss är super. Därför var det lite snopet att bli diskad i första hoppklassen för att han tappade bort mig efter en lång tunnel. I agilityklassen gjorde jag om samma dumhet som i Nybro, jag stannade och väntade och bakombytte. Situationen efter lämpade sig absolut inte för bakombyte och för att kompensera så kallade jag så mycket att han vände i tunneln och undrade vad jag ville. Tack och lov fick vi revanch i den sista hoppklassen där vi blev 4:a med ett riktigt bra lopp. Förutom sista svängen så fanns det inte så mycket jag kunde göra för att få bättre tid.

I sista klassen blev det lite tajt då small och medium gick på varsin bana. Vi lyckades flytta runt på starterna så att jag hann springa med Skrutt först. När jag gör mig iordning för small så efterlyser de Spice. När den sista hoppklassen lades till i efterhand så har hon också blivit anmäld i brådskan. Spice var jättelycklig och blev jättediskad.





Roadtrip till Nybro

2017-08-01 11:31

I skrivandets stund så är det mindre än en vecka kvar tills det är dags att börja jobba igen. Aldrig har väl fem veckor gått så fort som just denna sommaren. Som vanligt har jag klagat på vädret då semestern hittils innehållit tre bikinidagar. Givetvis har det ju varit sol och varmt de dagar jag hållit kurs, precis som det brukar. Armar och ansikte är rejält bruna och resten är bara degigt och vitt.


Det har varit mycket kurser i sommar, hela 14 block har jag hunnit med. Och SummerCamp. SummerCamp var en härlig upplevelse i sig även om det innebar vansinnigt mycket jobb. Så nästa år måste jag välja om det ska vara 1-2 SummerCamp och inga block eller lite av varje. För denna sommaren blev det för intensivt och jag får betala för det nu. Jag vill inte låta hypothyreosen och smärtorna styra mitt liv men jag måste bli ännu bättre på att planera in vila så att jag kan hålla lika länge som en frisk människa. För jag har alldeles för roligt för att tvingas lägga av inom några år, mitt mål är att bli pensionär som alla andra och inte sjukpensionär innan dess.


Sommaren har inte innehållit en enda tävling förrän Nybro. Inte har den innehållit speciellt mycket träning heller. Jag har haft med mig hundar varje dag i hopp om att kunna köra något eftr kursernas slut, men det har helt enkelt gjort för ont. Som tur är så finns det snälla människor som gärna springer med mina hundar.

Steppa, Yippie och jag var en kväll hos Nettan för en privatlektion. Jag tycker det är svårt att träna Steppa då hon inte ger allt på träning och gärna kan dra iväg med nosen i backen. Många gånger är jag helt gråtfärdig och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag fick med mig många bra tips hem och jag vill gärna boka fler tillfällen, det tror jag att jag behöver för min egen skull. Givetvis gagnar dessa träingar även mina elever, det har en del av dem fått erfara under sommaren. Det har varit ett väldigt tjat om flaxiga armar och placeringen i japanerna.


I lördags åkte vi hemifrån redan på förmiddagen för att vi ville hinna turista lite innan söndagens tävling. Först stannade vi på glasmusèet i Kosta där de hade en utställning om glas genom tiderna. Himla kul att se förändringen från bruksglas till konstglas och sedan allt i en salig blandning. Vi besökte även Pukeberg och Nybro glasshop. Nybro hade en himla massa fint i precis min smak. Jag är ingen samlar på något sätt men där fanns ett par saker som gärna hade fått följa med hem.


Så blev det dags att hitta tävlingsplatsen och installera oss i tältet som en god vän snällt tillhandahöll. Hundarna fick en promenad och vi skulle hitta vårt boende. Orrefors stugby kan jag varm rekommendera o man gillar msiga stugor, vacker natur och stenhårda sängar. Åtminstone i stuga 13 var madrasserna så hårda att jag inte kunde sova och kände mig som pigg nittioåring på morgonen.


Eftersom Facebook påminde mig om att vi firade bröllopsdag så åkte till till Kalmar i hopp om att äntligen få äta på Pinchos. Det visade sig att det var marknad i Kalmar hela helgen och Pinchos var fullbokat. Iställe tåt vi på Athena där vi ätit flera gånger under GuldAgilityn.


 


Efter maten tog vi en promenad med hundarna och Spice var i sitt esse. Det första hon gör är att kasta sig öen en hög hundbajs som någon lämnat på trottoaren. Hon han smaska i sig lite innan jag fick henne att släppa. Sedan fortsatte hon med näsan i backen och såg åt sig varenda smula som fanns efter marknaden. Vi gick ner till en park där de fick göra sina behov, men Spice höll sig till vi kom in på gågatan igen och satte sig och bajsade utanför en fullsmockad uteservering. Som om vi inte väckte uppseende ändå!


Det blev tidigt i säng eftersom vi skulle packa bilen, städa stugan, köra till Nybro och äta frukost innan banvandringen började kl. 7. 

Alla banor utom en var roliga att springa och underlaget var perfekt. Jag sprang som en galning och jag ORKADE, bara det är en stor vinst. Jag får betala för det nu de näsrmsta dagarna men det är det värt! Tävlingen kördes i block, perfekt på många sätt men det känns som om jag sprang hela tiden. Tur att husse höll reda på hundar, leksaker, godis och banor så att jag hann andas mellan loppen. 
Vädret skiftade från höst, till vår och sommarhetta följt av åska och ösregn. Jag var blöt både inifrån och utifrån och luktade sur disktrasa när vi kunde åka hem i skyfallet.

Under middagshettan skulle Skrutt springa sitt andra lopp och då provade vi det nya silvertäcket. Och minsann om tungan inte var lika lång som den brukar vara och utväxlingen på banan en helt annan.


Steppa inledde dagen med en fin 4:e plats, pinne och cert i bra konkurrens. Hon sprang inte på max och någon sväng blev lite lång. Gungan tvekade hon lite på och den efterföljande threadlen satt inte eftersom vi inte tränar sånt. Vi hade startnummer 3 och när blocket var slut så ledde vi fortfarande.


 

Yippie fick 10 fel och dålig tid eftersom vi hade en diskussion i samma threadle. Det blev hennes ända resultat men hon kändes så himla fin och var faktiskt med mig för det mesta.


Min fantastiska Skrutt nollade alla sina lopp med en 8:e plats som sämst, för övrigt placering 4, 3 och 2. Han blev dessutom klar för SM 2018!


 

Där och då var det roligt att tävla agility igen, inte för de bra placeringarnas skull utan för att jag orkade springa, för att hundarna kändes fina och för att jag kände mig glad och avslappnad.

Denna veckan tar vi det lugnt och laddar upp inför Ystad på söndag.








Mycket på gång

2017-06-24 13:28

Ibland blir det bara lite mycket. Även positiva händelser kan ge överslag i hypohjärnan och det blir för mycket av det goda. Jag är sliten nu men det är bara fem arbetsdagar kvar till semestern. Visserligen ska jag tillbringa lite mer än en vecka med att hålla kurs, men det är ändå min tid och jag gör vad jag vill med den.


För några veckor sedan var vi hos veterinären för att kolla upp Mizaz bråck. Det började som en liten bula som jag misstänkte kunde vara en juvertumör. Det visade sig dock vara ett bråck som vi inte skulle göra något åt om det inte växte eller om Miza mådde dåligt. Det dröjde mer än ett år innan jag tyckte att det växte och dessutom blev hårt. Hunden mådde lika bra som vanligt. Vid ultraljud tyckte man att det var livmoderns som petade ut genom bråcket och därför blev det halvakut operation i tisdags. Operationen gick bra men Miza förstår inte att hon måste ta det lugnt.


Att operera en hund är inte billigt även om man har försäkring. Man tänker att försäkringen ska ta det mesta men vet också av erfarenhet att så är det inte alltid. Så därför la vi våra bilköpartankar på is och tänkte att vi klarar oss ett tag till. För Mizas hälsa går såklart först. De får liksom kosta vad det vill. Och alla burtillverkare gick ändå på semester, så vad ska jag med bil till om hundarna ändå inte kan åka i den?

Två dagar innan Mizas operation så dök den perfekta bilen upp på Facebook. En Citroen Berlingo Mulispace komplett med fyrfacksbur. Priset var fantastisk och den såldes dessutom av en bekant som jag vet att det är ordning och reda med. Men jag visst inte om jag hade pengarna för jag hade inte fått något pris på Mizasa operation. Jag var inte den enda som var intresserad av bilen så på måndag lunch fick jag hoppa av eftersom veterinären fortfarande inte hört av sig om priset. När han väl hörde av sig så kunde vi konstatera att även om försäkringbolaget inte tog hela summan så hade vi råd med både ock. Så jag chansade och fick svaret att bilen fanns kvar. På lördagen åkte husse hela vägen upp till Stockholm och kom hem ett underverk. Jag är så löjligt glad över min nya bil! Den har kall och varm luft, den startar varje gång, den läcker inte olja per liter, den har fungerande radio (jag visste inte att jag saknade det så mycket), den öppnar alla dörrarna samtidigt när man låser upp, samt en massa andra finesser. Den ÄR mindre än Chryslern men fördelen är att alla hundarna kan åka där bak och baksätet är fritt att lasta i.


 

 


På grund av allt detta så har det heller inte blivit bloggat om tävlingen i Falkenberg. Fast det spelar inte så stor roll för det finns inte så mycket att säga. Kroppen mådde inte bra den dagen och benen var sega som tuggummi och jag visste på förhand att jag skulle få svårt att orka springa. Agilitybanan hade långa avstånd där hundarna kunde springa på själva, men det hjälpte inte så mycket. Skrutt kraschade i ett hinder och blev lite chockad, Spice hoppade tillbaka över samma hinder. Steppa missade en japan och blev diskad och Yippie struntade i mig och drog ivär över ett hopphinder istället för att ta slalom.

Hoppbanan var fullpackade med hinder och jag hade hela tiden en otäck känsla av att inte veta var jag var. Skrutt drog på sig onödiga 5 fel på en vanlig S-sväng och Yippie gick ur slalom och diskade sig på vägen tillbaka. Steppa nollade med chockerande långsam tid. Hon fick verkligen jobba på egen hand och jag är väldigt nöjd med att hon kämpade på och tog sig imål. För Spice del var detta sista loppet i klass 3 och hon skötte sig exemplariskt. Det är inte samma tryck i henne längre men hon tycker fortfarande att det är roligt att tävla. Så hon kommer kanske att få vara med någon gång ibland men mest nöjd tror jag att hon är över att få jaga bollen, varje träningspass. Jag hade hoppats att få avsluta på ett SM men jag får inse att det inte går. Vi är trötta i kroppen båda två, så det är dags att vi slutar ta agilityn på allvar och bara har skoj tillsammans.


"Om framgång enbart mättes i träningstid och engagemang...

2017-06-09 21:40

...så hade jag vunnit VM varje år. Lätt!"


Så skrev jag på Facebook den 5 juni i ett anfall av frustration. Samma dag hade jag läst någon annanstans på Facebook att "Hundens pretation är en reflektion av din träning"

I stort håller jag med. Men just där och då ville jag bara skrika rakt ut att så är det fanimej inte alls det. För min träning har minsann inte alls visat sig på tävlingsbanan, varken den kvantitet eller kvalitet min träning har.


Antalet tävlingar och antalet lopp jag springer på tävling har plockat fram saker hos mig som jag tidigare har ansett som mina svagheter - min oförmåga att bruka allvar om jag tycker att en bana är svår och/eller tråkig, samt min fysiska och psykiska uthållighet (läs; min jävlar anamma) Att ha två banor i huvudet samtidigt och handling till fyra hundar i minnet gör att jag har skärpt till mig rejält. Och numera krigar jag med blodsmak i munnen tills jag kommer imål. Eller blir diskad.

Det senare har tyvärr hänt oftare än jag hade trott. Spice blir bara virrigare och virrigare och disk är mer regel än undantag. På onsdag tävlar hon för sista gången. I alla fall på ett tag. Det känns väldigt tråkigt och jag är väldigt ledsen över att vi inte kan avsluta vår karrlär på SM 2018.

Skrutt är en klippa och räddar sin sena och virriga matte gång efter annan. Matten tackar honom genom att lägga sig i och ta i från tårna så att Skrutt vägrar och diskar sig. Trots det fattas han bara två agilitypinnar.

Småkottarna är tämligen billiga, speciellt den bruna. Missförstå mig rätt. Jag visste att det skulle bli svårt för dem i klass 3, att vi har en del att träna på. Problemet är att de gör så konstiga saker hela tiden att det inte blir så mycket träning utan mest parodi. De får gärna göra fel för att det är svårt. Men jag vill att de anstränger sig, att de samarbetar med mig och lyssnar. Inte störtar tvärs igenom slalom och tar ett hinder på andra sidan. Eller far iväg 10 meter till en tunnel trots att jag kallar så jag blir blå. Däremellan gör de alldeles fantastiska saker.

På onsdag kör vi sista tävlingen på ett tag, sedan blir det ännu mera träning innan vi drar igång i augusti igen.

Jag bjuder på några lopp som jag faktiskt är nöjd med.







Våga fråga!

2017-06-03 17:43

Nu är det dags för frågelåda i bloggen! Fråga vad du vill så länge det handlar om hundar och agility   

Ställ frågan i kommentatorsfältet eller direkt på Facebook.


 


Svettig dag i Forsakar

2017-05-31 21:26

Jag gillar när det är dubbla klasser på en tävling. Eller trippla klasser. Det blir liksom lite mer lönt när man ändå ska köra. Och äta. Och kanske bo över. Jag har inget emot långa tävlingsdagar så länge de är effektiva. Denna dag till detta. Jag blir sjukt stressad av att andra klagar på långa dagar. 1000-1500 starter tar tid och vissa tävlingar är populärare än andra, det vet vi på förhand. Så gnäll inte.


Matte har aldrig varit min starka sida. Även de lättaste tal kan bli alldeles tokigt i mitt huvud. Så jag anmälde glatt fyra hundar till söndagens dubbla klass 3 i Forsakar. Det blev 16 lopp. Inte 8 som min kassa mattehjärna lite spontant räknade ut vid anmälan. Ju närmare söndagen vi kom desto mer ångest fick jag. Hur i helskotta skulle jag klara av att springa 16 lopp på mördande långa banor i värmen?! Inte blev det bättre när PM kom och jag kunde läsa att small och medium startade samtidigt på morgonen och efter lunch. I teorin skulle det funka bra men i praktiken blev det lite lätt hysterisk. För banvandringarna startade inte samtidigt och därmed inte klasserna heller. Hoppbanan var snabb och enkel medan agilityklassen var överjävlig och tog lång tid. Så jag fick snabbt kasta om planerna och starta hundarna huller om buller med lite assistans av husse.


Resultatmässigt gick det inget vidare. Spice börjar definitivt bli senil och gör konstiga saker, situationer där jag normalt sett kan lita på henne till 100% funkar inte alls. Vår styrka har alltid varit att vi kan reda knepiga situationer utan att jag behöver vara där. I första agilityloppet var vi snubblande nära en pinne men en riven bom gjorde att vi hamnade långt ner på listan. Hennes tider räcker inte för att få pinne på 5 fel. Hon nollade även den andra hoppklassen men även den var enkel och flytig och tiden räckte helt enkelt inte. Jag får leva på att hon tycker att det är så kul.


Skrutt sprang med handbromsen i och på de lätta hoppklassbanorna räckte tiderna bara till 6:e och 8:e plats. SM-pinnar förvisso, men några hundradelar snabbare hade gett mycket högre placering. I första agilityklassen blev det räddning på räddning men jag trodde jag var felfri, surt att upptäcka att man fick 10 fel på två kontaktfält. I andra agilityklassen litade jag på att han skulle ta en dold tunnelingång, men det gjorde han inte.


Småkottarna var överallt och ingenstans. På hoppklassbanorna kom vi inte långt men i den inledande agilityklassen klarade sig Yippie till näst näst sista hindret på den ganska märkliga banan. Steppa fick en vägran och gled dessutom förbi en port i slalom. Det gick så jäkla fort att jag var tvungen och tänka på om jag verkligen sett eller om det var inbillning.

I andra agilityklassen gjorde Steppa det som jag eftersträvar att småkottarna ska göra i varje lopp (de är ju fortfarande nybörjare) och det är att ANSTRÄNGA SIG. Steppas lopp var långtifrån fläckfritt eller vackert men hon ansträngde sig verkligen för att göra det jag bad henne om. Det räckte till en 6:e plats och säsongens första SM-pinne.


Även om jag inte sprang klart alla lopp så har jag varit mör i kroppen hela veckan så det har minsann inte blivit någon träning. Men imorgon får jag nog göra ett försök för på söndag är det dags för 9 nya lopp.


Säsongspremiär

2017-05-21 17:22

Igår var vi i Halmstad från tidig morgon till sen kväll. Förtsa tävlingen på nya kvalåret. Väl medveten om att det skulle bli långa dagar så anmälde jag aldrig till dag 2. Det är jag tacksam över idag. Inte bara för att jag inte riktigt orkar två dagar längre men för att det blir agility i princip hela veckan. Kurs måndag till onsdag och tävling på torsdag och söndag. Det räcker liksom. Dessutom vill jag behålla den goa känslan jag hade med mig hem från Halmstad. Jag gjorde egentligen inte några resultat att skryta med, men jag klarade ut en bana jag fasade för och kände mig stark, säker och glad i de övriga klasserna.


Förmiddagens väder var det värsta jag vet; mördande hetta utan tillsymmelse till vind. Kläderna klibbade och glasögonen gled. Eftersvettning från helvetet som knappt hade lagt sig förrän det var dags att springa igen. Vi med hypothyreos gillar inte väder, oavsett vilket väder det är. Är det kallt gnäller vi för det. Jag gillar att tävla inomhus. Där finns det inget väder.


Jag började dagen med att tävla Yippie i hoppklass 3. Hon diskade sig på hinder 3 och lyckades sedan diska sig igen efter hinder 4. Men jag fortsatte för jag var bara tvungen att testa den hemska kombinationen en bit in i banan. Folk testade alla möjliga varianter med lite olika resultat. För mina korta ben fanns det bara en variant, med en nödlösning som skulle kosta. Det blev lite spontan skikthandling och vips så befann jag mig precis där jag ville vara. När jag tittar på filmen så blir jag faktiskt lite varm i hjärtat för att hon gick så fint för övrigt. Sista hindret kan vi ju låtsas att det inte fanns.



Så blev det dags för medium och Skrutt var först ut. Vi har inte tävlat ihop sedan september ifjol och jag har egentligen inte fått till några riktigt bra träningspass med honom eller Spice då så mycket fokus har legat på småkottarna. Men det är tryggt att köra Skrutt. En del saker kanske hade kunnat vara bättre men vi kom i mål felfria och blev placerade med pinne.

Spice fick en onödig vägran som kostade tid så tyvärr blev det ingen pinne för henne.



På banan bredvid pågick hoppklass 2 som jag skulle springa med Steppa. En snabb bana med kluriga linjer utan speciellt många handlingsalternativ. Du var tvungen att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt, annars gick det inte. Klass 3-banan var mycket lättare och jag hade hellre sprungit den med Steppa. När det bara var några nummer kvar så kände jag jag mig svettig, yr och illamående. Men jag bet ihop och tänkte att detta ska bli den sista klass 2-banan jag springer om jag så ska spy på kuppen. Så jag satsade järnet och bad en bön. Och imål kom vi felfria och vi fick vår sista pinne  och får tävla klass 3 på torsdag. Tack ock lov! Loppet kändes helt hysteriskt men på filmen ser det inte allt för illa ut.



Precis när jag kom i mål så försvann solen. Alla klagade över hur kallt det blev, men jag tyckte det var finfint. Ju längre dagen led desto mer kläder tog folk på sig. Och jag var helt nöjd i korta tajts och fleecetröja. Efter att ha ätit och druckit så mådde jag dessutom mycket bättre.


I agilityklass 3 sprang jag med alla hundarna. Steppa var först ut och hon tyckte att jag sa tunnel när jag menade balans. Så vi provade en gång till och hon hörde fel i alla fall. Till slut gick det och hon gjorde ett fint RC. Matten var nöjd!

Yippie tyckte att jag sa tunnel i stället för Yippie och missade återigen A-hindret. Jag önskar att jag visste varför hon gör så. Men innan dess gick hon riktigt fint.

Skrutt gjorde ett jättebra lopp förutom att han missade kontaktfältet med en millimeter eller så. Himla tröttsamt!

Spice gick så fint så fint innan hon blev lite senil och struntade i mig och smet in i en tunnel istället. Tävlar man med en tant så får man nog vara beredd på lite konstigheter.


Jag hade som sagt en himla go känsla med mig hem och jag blir glad när jag tittar på filmerna. Just nu är det kul att tävla agility!