RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-18 04:03:27

Ersättliga reflektioner

Ser AI människan?

2019-03-29 08:30
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190329

Ett av de allra största problemen inom AI-området i dag är hur algoritmer kan konstrueras så fritt som möjligt från fördomar för att minimera diskriminering av människor. Problemet är stort, därför att självlärande algoritmer återfinns i allt fler sammanhang av allt större betydelse för oss människor.

       Det ultimata exemplet är sådan AI-teknik som måste kunna känna igen människor i fysiska miljöer för att kunna agera på ett korrekt sätt. Tänk miljöer där både robotar och människor befinner sig. Robotarnas sensorer måste kunna skilja på människor och andra föremål för att inte skada människor.
        En självkörande bil är en form av robot med självlärande algoritmer som registrerar sin omgivning med sensorer, kameror, mikrofoner och lär sig hur bilen ska agera i olika situationer där människor rör sig.
        Därför har en forskargrupp i USA studerat i vilken utsträckning så kallade objektdetekteringssystem som finns i självkörande bilar kan urskilja såväl trafikmärken som medtrafikanter. Särskilt viktigt är det för sådana bilar att urskilja oskyddade människor som går längs eller korsar vägar.

I en förhandspublicerad rapport i databasen Arxiv redovisar forskarna en undersökning om människors hudfärg har betydelse för sensorernas möjlighet att upptäcka fotgängare. Studien visar att standardmodeller som används i AI-teknik för att urskilja människor har lättare att upptäcka människor med ljus hy än människor med mörk hy.
        Om självkörande bilar utrustas med sådana detekteringssystem som undersöktes i studien, så skulle risken för mörkhyade människor att råka ut för olyckor vara betydligt större än för ljushyade.
        Detta är ändå enbart ett exempel på hur viktigt det är att testa AI-system och självlärande algoritmer för fördomar och diskriminerande beteenden innan systemen tas i bruk och får reella konsekvenser. Med dödlig utgång, i värsta fall.

Med mobilen blir vi läsare

2019-03-19 08:30
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190315

En av Paul Austers allra bästa noveller heter Why Write från 1996. Paul Auster är åtta år och baseball är livets högsta. Toppspelarna dyrkas. En kväll går han med sina föräldrar på en baseballmatch och efter matchen lyckas han träffa sitt lags största spelare.

        På den tiden ägde en autograf av en idrottshjälte det högsta av värden, och Paul lyckades be spelaren om en. Visst, svarade spelaren, om du har en penna att låna mig. Det hade inte Paul. Inte heller hans föräldrar. Inte heller någon av de vuxna i närheten.
       ”Ledsen grabben. Utan någon penna kan jag inte ge dig en autograf”, sade spelaren. Pauls förtvivlan kände inga gränser. Tårarna rann. Sedan dess har Paul Auster alltid burit en penna på sig. Inte enbart för eventuella autografers skull.
       ”Har man en penna i fickan finns det en rimlig chans att en dag bli frestad att använda den. Det var, som jag brukar berätta för mina barn, så jag blev författare”, avslutar Paul Auster novellen.

Jag tänker ofta på denna novell och på vad den kan betyda i dag. I helgen är det Littfest. Littfest är en läsningens fest; en fest för oss som har läsarambitioner snarare än författarambitioner. Läsaren behöver ingen penna; läsaren behöver en bok.
 
        Såväl jag som dagens mobilgeneration bär alltid sin mobiltelefon med sig. Vad är en mobiltelefon? En bok, flera böcker, ett bibliotek. Genom att alltid bära mobiltelefonen på sig läser jag i varje situation; när någon är sen till ett möte, i väntrum, på caféet. (Just nu: Överstinnan av Rosa Liksom.)
       ”Har man en mobil i fickan finns det en rimlig chans att man blir frestad att läsa böcker. Det var så jag blev en läsare”, skulle de som växer upp med mobiler i dag kunna berätta för sina barn om några år.

Knuffar för klimatet

2019-02-19 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190219

CBS Wire är en digital tidskrift som ges ut av Copenhagen Business School (CBS). Nyligen (29/1) publicerades en intervju med Louise Thomsen, chef för denna handelshögskolas avdelning för hållbarhetsfrågor, med anledning av en ny policy för flygresor.

       Policyn har en karaktär av nudging, där man inte försöker reglera verksamhetens flygresor, utan försöker knuffa personalen att göra val som minskar flygandet.
        Policyns rekommendationer, eller knuffar om man så vill, är att när forskare planerar konferenser, seminarier, workshops och liknande bör man överväga om inte videoteknik kan användas för att reducera flygande.
        Rekommendationerna syftar inte till att hindra forskare att flyga, utan att få dem att reflektera över värdet av att delta i en viss konferens eller annat forskningsevenemang – och ställa det värdet mot det koldioxidutsläpp som flygresan innebär.
       ”Vi måste flyga för att göra vårt jobb”, skulle somliga forskare kunna hävda. Thomsen vill utmana den föreställningen, åtminstone genom att tvinga forskare att ställa sig frågan om varje enskild flygresa är nödvändig för arbetets genomförande.
        Thomsen menar att en betydande organisation som CBS bör även mäta och bokföra organisationens koldioxidutsläpp. I dag finns webbplatser där man enkelt kan räkna ut flygresors koldioxidutsläpp på individnivå.
        Det här är rätt väg att gå. I väntan på att regleringar införs på nationell eller övernationell nivå och för att undvika flygskammande på individnivå, borde stora organisationer, särskilt offentliga, gå i bräschen för att visa hur man arbetar med flygreduktion.
        Myndigheter, landsting, kommuner, universitet och stora företag bör parallellt med sina offentliga ekonomiska balansräkningar också visa sina balansräkningar på klimatområdet.
        Med en sådan öppenhet blir det möjligt för medarbetare, liksom journalister och medborgare, att ifrågasätta nyttan med alla flygresor.
        Och därmed måste varje organisation argumentera för att nyttan med varje flygresa överskrider miljökostnaden för koldioxidutsläppen.

AI kan aldrig bli en sann rockrebell

2019-01-15 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190115

En av mina musikaliska hjältar, Nick Cave, har startat webbplatsen The Red Hand Files, där man kan ställa frågor till honom och få svar. Nyligen ställdes frågan om Nick tror att artificiell intelligens, AI, någonsin kommer att kunna skriva en bra låt.
        Nick Caves svar är såväl vackert som elegant. Nåväl, menar han, visst skulle AI kunna generera musik som är specialgjord för att passa vad en enskild individ vill känna för stunden; glädje, ledsenhet, sexighet, upprymdhet eller vad för känsla som helst.
        Men musik får inte reduceras till att enbart tillfredsställa vissa typiska känslor. Musik är mer än så. Ett riktigt stort musikstycke får oss att känna vördnad; vördnad inför våra mänskliga begränsningar.
        Riktigt stor musik ska kunna skapa den djärvhet hos oss som behövs för att nå bortom vår föreställda potential; att skapa transcendens, att överskrida våra föreställda kapaciteter.
        Visst, säger Nick Cave, en AI kan skapa en lika bra sång som exempelvis Nirvanas och Kurt Cobains låt Smells Like Teen Spirit och generera känslor hos lyssnaren i form av exempelvis upprymdhet och kanske rebelliskhet.
        Emellertid känner Nick Cave så mycket mer när han lyssnar på Smells Like Teen Spirit: en alienerad ung mans resa bort från en amerikansk småstad – en man präglad av funktionsvariation och mänsklig begränsning. En ung man som lyckades rikta sin personliga smärta in i en mikrofon och beröra en hel generations hjärtan.
        Den kapaciteten har inte AI, hävdar Cave. AI har en obegränsad potential, vilket innebär att AI inte har någon begränsning att överskrida: AI kan därför inte skapa transcendens.
        Med mina ord, från min senaste bok 69 teknikfilosofiska fragment: aforismer i informationsåldern: ”Om artificiell intelligens ska kunna överskrida mänsklig intelligens, måste vi bygga in ett visst mått av ignorans i AI-maskinerna.”
        Med Nick Caves ord: För att AI ska kunna skapa stor musik, måste vi bygga in tydliga begränsningar i dess kapacitet.

Lär källkritik av unga

2019-01-12 08:30
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190112

I en färsk studie, publicerad i tidskriften Science Advances (190109), har förekomst och spridning av falska nyheter studerats. Under presidentvalskampanjen 2016 analyserade en forskargrupp ett representativt urval Facebookanvändares beteenden.
        I denna studie framkommer tre intressanta resultat. Det första är att spridande av falska nyheter sker i relativt låg utsträckning. En majoritet av användarna spred inga falska nyheter alls. Att sprida falska nyheter är mer sällsynt än att sprida autentiska nyheter.
        Det andra resultatet är att bland de som de facto spred falska nyheter sympatiserade en majoritet med det republikanska partiet och förespråkade Trump som president. Det, säger författarna, kan bero på att falska nyheter producerades under valkampanjen i högre grad för att stödja Trumps kandidatur.
        Som tredje resultat visar studien att de som delar falska nyheter i markant högre grad än andra är äldre människor. Gapet mellan de i åldersgruppen 18-29 år och de i åldersgruppen 65+ år är betydande.
        Vad det sista resultatet beror på kan inte utläsas av studien. En hypotes är att skolan – i vart fall den amerikanska – har varit lyckosam med att träna elever och studenter i källkritik, särskilt de källkritiska förmågorna som krävs på internet.
        Detta stämmer även med svenska förhållanden. Internetstiftelsens årliga rapport Svenskarna och internet 2018 visar att en stor andel unga internetanvändare har fått utbildning i källkritik, men att andelen minskar markant med stigande ålder.
        Vad orsaken än är, så finns det anledning att träna även den äldre befolkningen i källkritik.

Två trösklar för bättre klimat

2019-01-05 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 190105

Ett av 2018 års nyord är flygskam. Det betecknar skambeläggande uttalanden om människor som reser med flyg med syftet att påverka dem att flyga mindre. Kanske kan skambelägganden påverka flygandet något; vi kan inte undvika påverkan från vår sociala omgivning.
       Att flygskam blir ett nyord belyser hur svårt det är att reducera koldioxidutsläppen på nationell och individuell nivå, så att vi når klimatmålen. Varför är detta så svårt? Det finns många olika ingångar till att besvara denna fråga. Här följer två trösklar som brukar diskuteras inom det beteendeekonomiska området.
       Det första kallas allmänningens tragedi och uppträder främst på nationell nivå. Eftersom luften och atmosfären är en gemensam, allmän resurs, har ingen ansvar för hur den belastas. Men om vi nu måste reducera koldioxidutsläppen, varför ska Sverige (eller annat valfritt litet land) reducera sitt utsläpp, när USA, Kina och andra länder har skyhögt högre utsläppsnivåer?
       Alla länder vill se att andra länder reducerar sina utsläpp innan det egna landet agerar. Allmänningens tragedi kan även ses inom en nation. I Dagens Industri (26/12) kan vi läsa att H&M, Ericsson och Electrolux släpper tillsammans ut mer växthusgaser än hela Sverige som nation gör. Vore det inte effektivare om dessa företag reducerar sina utsläpp i stället för att ställa krav på den enskilde medborgaren? Denna fråga är också en del av allmänningens tragedi.
       Individperspektivet leder till den andra beteendeekonomiska tröskeln som kallas förlustaversion. Det innebär att människor i allmänhet sätter ett högre värde i att undvika förluster än att vinna något. Att som enskild individ reducera koldioxidutsläpp innebär för många människor att förlora privilegier och förmåner.
       Att ta ett billigt veckoslutsflyg till någon europeisk storstad, en Thailandsresa i mörka november, att ta bilen till jobbet, träningen, stormarknaden, att fortsätta äta kött – allt detta och mer därtill är privilegier och förmåner som många helst inte vill förlora, men som har stor klimatpåverkan.
       Vinsten av att förlora dessa privilegier är en minskad genomsnittstemperatur på jorden. Det är en förhållandevis abstrakt vinst i förhållande till de konkreta förluster som individer upplever om koldioxidutsläpp ska minskas. Och det är förluster människor i första hand vill undvika.
       Det är svårt att se hur flygskam eller annan social påverkan ska kunna rå på problem som allmänningens tragedi och förlustaversion.
       Det är svårt att se hur marknaden kan lösa dessa problem eftersom luften och atmosfären är allmänningar och därmed fritt att belasta för ekonomiska syften.
       Det är svårt att se någon annan lösning än nationella och internationella regelverk för acceptabla nivåer av klimatpåverkande utsläpp på samhällsnivå, organisationsnivå och individnivå.

Hälsodystopin blir verklighet

2018-12-07 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 181207

I sin framtidsdystopi från 2010, Corpus Delicti, gestaltar den tyska författaren Juli Zeh ett framtida samhälle som bäst beskrivs som en hälsodiktatur. Eller en utopi i form av ett samhällsparadis. Allt beror på hur personlig integritet värderas och vägs mot övervakning och statsreglerad paternalism.
      Staten ålägger medborgarna att motionera, rapportera sin sömn och sitt hälsointag medelst i kroppen inopererade chip som kontinuerligt skickar data om hälsotillstånd och hälsoaktiviteter.
       Corpus Delicti är nutida arvtagare till Aldous Huxleys Du sköna nya värld och självfallet George Orwells 1984. Liksom tidigare klassiska dystopier eller utopier har Corpus Delicti bäring på samtiden. Samtidigt som detaljer kan kännas igen, är dess centrala tes otänkbar. Men är den det?

       Läs nedanstående citat från statsvetarprofessorn Göran Sundströms granskning av Arbetsförmedlingens tidrapporteringsystem på DN Debatt (26/11). Utöver att de anställda ska redovisa hur de fördelar arbetstiden på olika arbetsuppgifter (som inte är helt ovanligt), ska de även registrera andra uppgifter.
      ”De uppmanas också fylla i ’Medarbetarpulsen’, där man redan vid registreringen av sitt konto ska ange hur många koppar kaffe man dricker om dagen och om man är gift, sambo, särbo eller har ett registrerat partnerskap. Varje vecka ska man sedan ange bland annat hur man sov den senaste natten, hur stressad man är, hur stor kontroll man har över sitt liv, hur nöjd man är med sitt sociala liv, hur stämningen är på arbetet och hur stor kontroll man har över sin arbetssituation.”
       Detta sker alltså inte med en anonym medarbetarenkät, utan med autentiska personuppgifter.

       Denna registrering av anställdas privata förhållanden ska alltså följas upp av arbetsgivaren. Hur är oklart, men syftet torde vara korrigeringar där så behövs för att uppnå högre arbetseffektivitet.
       Detta är Corpus Delicti. Men året är inte 2058, som i romanen, utan 2018 i Sverige. Vare sig arbetsgivaren är stat eller privat bör vi som samhälle snarast skapa skydd mot denna form av integritetsintrång.

Farliga förfalskningar

2018-11-30 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 181130

Att digitala bilder med olika datorprogram kan manipuleras är sedan gammalt. Allt från retuschering av människor och objekt till att byta ut människor och objekt mellan olika miljöer. Men att retuschera en fotomodells ansikte eller att placera en bil i en viss miljö i marknadsföringssyfte får inte nödvändigtvis så stora konsekvenser.
        Andra typer av ytliga förfalskningar kan emellertid få långtgående konsekvenser. I dag meddelar sig politiker sig allt mer via egna digitala kanaler, i stället för traditionella mediekanaler. Tänk bara på Donald Trump och hans envetna twittrande.
        Men inte enbart Trump. Allt fler svenska politiker meddelar sig via sociala medier, inte enbart i form av allmänna inlägg i debatten, utan även betydelsefulla beslut. Detta utgör en måltavla för de som vill skapa och sprida falska nyheter om politiker.

        När Göran Hägglund 2015 skulle avisera att han lämnade posten som partiledare för kristdemokraterna, meddelade han det på Twitter innan han meddelade det på en presskonferens.
        När riksdagen hade röstat om Ulf Kristersson som ny statsminister den 13 november, skrev han ett inlägg på Facebook och beklagade att två allianspartier hade röstat emot. Nästan samtidigt skrev Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon förklarade varför centern röstade emot den regeringskonstellation som Kristersson föreslagit riksdagen.
        Att skapa falska Twitter- och Facebookinlägg är dock busenkelt. Det tar några minuter. Titta på nedanstående autentiska respektive falska inlägg och se den likheten på ytan. Smärre olikheter kan alltid förklaras med att olika appar och programvaror för att läsa Twitter- och Facebookinlägg genererar olika utseenden i viss utsträckning.







Övre bilden: en skärmdump av ett autentiskt Facebookinlägg. Nedre bilden: ett av artikelförfattaren förfalskat Facebookinlägg.

Hur avslöjar vi ytliga förfalskningar? Den källkritiska metoden är naturligtvis att undersöka varje inläg som sprids i form av skärmdumpar, för att se om inlägget går att finna hos upphovspersonen. Å andra sidan; om ett falskt inlägg ser autentiskt ut och samtidigt bekräftar någons förutfattade mening, minskar benägenheten att kolla källan.
        När det gäller djupa förfalskningar blir det ännu svårare. Det finns självlärande AI-teknik som i ett filmklipp kan visa en person som säger det en annan person säger med mimik och kroppsspråk som skapar en hög grad av autenticitet. Det ser helt enkelt trovärdigt ut att den person som syns i videon också uttrycker vad en annan personen säger. 
        AI-programmet behöver i storleksordningen 1 000 bilder av den person vars uttalande ska förfalskas. Tillsammans med det inspelade uttalandet formar AI-programmet ett nytt videoklipp med en autentisk person som uttrycker ett falskt innehåll.
        Det bästa exemplet jag hittills sett är när Jordan Peele låter Barack Obama hålla ett anförande under någon minut, där det är Peeles ord som Obama uttalar. Ju bättre dessa AI-program kommer att bli, desto svårare blir det att ens misstänka att ett videoklipp är en djup förfalskning.




Bild från en video där Barack Obama säger vad Jordan Peele har instruerat ett AI-program att Obama ska säga så autentiskt som möjligt.

Hur avslöjar vi djupa förfalskningar? Frågan är om en människa ens är kapabel till det i framtiden. I USA har man myntat begreppet och forskningsområdet Media Forensics (ungefär medial kriminalteknik). 
        Det innebär att försöka skapa AI-program som undersöker videoklipp med avseende på digitala fingeravtryck (digitala spår hos videoklippet), fysisk överensstämmelse i videon (om personer och objekt och miljöer stämmer överens) och semantisk rimlighet (är det rimligt att personen på videon säger det den säger).
        Ett exempel är en forskargrupp som har noterat att djupa förfalskningar ofta saknar ögonrörelser och blinkningar, eftersom vi sällan publicerar bilder av människor med slutna ögon. Att identifiera frånvaro av blinkningar kan vara ett sätt att avslöja falska videoklipp. Å andra sidan kommer sannolikt motdraget blixtsnabbt: man låter AI-tekniken forma rimliga ögonrörelser och blinkningar.
        Om vi inte lyckas avslöja djupa förfalskningar kan det få stora konsekvenser i framtiden. Ett exempel: Säg att du vill ha en falsk video som visar att P O Ågren rånar en bensinmack. Då instruerar du en AI-maskin genom att mata den med bilder på P O Ågren och en bensinmack i olika vinklar så att en till synes övervakningsvideo framträder. Därefter ser du till att rättsväsendet nås av videon.
        I dag kan en åklagare visa en övervakningsvideo som bevis för ett rån. I morgon kommer den tilltalade att hävda att övervakningsvideon är en djup förfalskning. Kommer övervakningsvideos att ha något bevisvärde i framtiden?
        Kommer vi överhuvudtaget att kunna ha tillit till bilder, stilla eller rörliga, i framtiden? Om inte, vad betyder den förlusten?

69 teknikfilosofiska fragment

2018-10-29 08:26
Från [email protected] (P O Ågren)
Jag har likt många andra universitetslärare publicerat monografier, antologikapitel, tidskriftsartiklar, konferensbidrag, essäer, essäsamlingar, kulturkritik – men inte aforismer eller fragment. Akademiska aforismer? Boken "69 teknikfilosfiska fragment" är ett försök att närma mig denna genre från akademiskt håll. Boken finns självfallet för fri nedladdning. Boken finns även att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon.


69 teknikfilosofiska fragment är en samling kortfattade, rent av fragmentariska utsagor som alla uttrycker något teknikfilosofiskt som Per-Olof Ågren finner väsentligt att reflektera över.

I denna samling av teknikfilosofiska fragment söker Per-Olof Ågren ett format där aforismer formas dels med utgångspunkt i klassiska teknikfilosofer som exempelvis Martin Heidegger och Paul Virilio, mediefilosofer som exempelvis Jean Baudrillard och Vilém Flusser liksom andra tänkare som på olika sätt har berört teknikfilosofi, dels med utgångspunkt i Per-Olof Ågrens egna teknikfilosofiska tänkande.

Valkampanjers effekt: Noll!

2018-08-17 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180817

Så har valrörelsen startat på riktigt, med plakat längs vägar, affischer på bussar, valstugor på torgen, valtal och debatter. Sannolikt är det främsta syftet med dessa aktiviteter är att övertyga väljare att rösta på det egna partiet, särskilt de väljare som inte tidigare röstat på det partiet.
       Då blir det intressant att fråga sig i vilken utsträckning det är möjligt att övertyga människor att ändra uppfattning och byta parti genom politiska kampanjer och annonser genom affischering och plakat.
        Två amerikanska forskare har i tidskriften American Political Science Review (nr 1, 2018) publicerat en stor studie, där de undersöker hur mottagliga amerikanska väljare är inför politiska kampanjer och politisk annonsering. De har gjort en metaanalys, det vill säga sammanställt forskningsresultat av tidigare studier, samt genomfört fältexperiment, i syfte att utröna i vilken effekt kampanjer och annonsering har på väljare.
        Sällan har jag sett forskningsresultat så tydligt presenterat: Effekten är noll, hävdar forskarna. Varken politiska kampanjer eller politisk annonsering påverkar väljarna att byta politisk uppfattning och därmed rösta på någon annan kandidat eller parti än det väljaren sedan länge har för avsikt att rösta på.
        En lite märklig del av resultatet är att det går att uppfatta övertalningseffekter på väljare om den politiska kampanjen sker relativt långt innan valdagen, men att denna effekt avtar ju närmare valdagen man kommer. Valkampanjer långt innan valdagen kan alltså generera nya överväganden hos väljare, men att dessa överväganden försvagas närmare valdagen.

Dessa forskare är emellertid noga med att hävda att de har enbart studerat politiska kampanjers övertalningseffekt hos väljare, inte om politiska kampanjer kan ha andra positiva effekter. Politiska kampanjer kan ha andra syften än att ändra väljares övertygelse. De kan exempelvis väcka röstviljan hos soffliggare.
        För att motivera kostnaden för all politisk annonsering och kampanjer, borde politiker med denna studie i ryggen, formulera andra syften än att ändra väljares politiska uppfattning.
        Vad jag inte lyckas utläsa ur studien är påverkanseffekter på de som vi i Sverige kallar osäkra väljare; de som inte bestämmer sig förrän strax innan – eller på – valdagen. Vore inte ändå denna väljargrupp, som inte har någon tydlig preferens, mottagliga för politiska kampanjer?
        Och om det inte är politiska kampanjer och annonsering som förändrar människors politiska preferenser, vilka metoder fungerar i så fall?

Vad kontrolleras i smarta hem?

2018-08-11 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180811

Allt fler tekniska apparater i hemmen blir allt smartare, i betydelsen att de förses med datorkraft och uppkoppling till internet. Smarta termostater som kan regleras med en app i mobiltelefonen, kameror såväl inne som ute, sensorer som mäter olika saker, kylskåp, kaffemaskiner, belysning, eluttag, musikspelare, tvättmaskiner, torktumlare – allt kan övervakas, regleras och kontrolleras på distans via mobiltelefon och dator.
        Frågan är om det enbart är dessa smarta apparater som kontrolleras. 
        New York Times publicerade i sommar ett reportage där 30 personer intervjuades. Dessa har antingen själva utsatts för våld i hemmet eller i olika sammanhang mött utsatta människor i sin profession. 
        Under senare år finns allt fler vittnesmål om att de män som utövar våld i hemmen har fått nya och effektiva verktyg för att kunna utöva kontroll, skrämma och demonstrera sin makt – även när våldsutövaren inte är hemma. Och ja, i detta reportage är de utsatta kvinnor och utövarna män.
        
Vittnesmålen handlar om högtalare som plötsligt spelar hög musik, dörrklockor som ringer utan att någon står utanför dörren, termostater som ändrar temperatur, ljus som tänds, släcks och varieras – och med kameror kan våldsverkaren på distans övervaka sitt offer i hemmet. 
        Även om inte fysiskt våld utövas, blir detta en form av obehaglig maktassymmetri. Det är rimligt att föreställa sig att en majoritet av de som installerar denna form av teknik i hemmen är män och således behåller män kontroll över apparaterna. Och med kontroll över tekniken kan mycket mer kontrolleras – partnern. 
        Men är det inte bara för den utsatta att avinstallera eller koppla från dessa apparater? Nej, det finns åtminstone två problem. Det ena är att den utsatta partnern kan ofta inte hantera tekniken. Det andra problemet är att om partnern kan och faktiskt stänger av apparaterna, märker den kontrollerande partnern det och därmed kan konflikten och eventuellt våld eskalera.
        Tanken med all denna smarta teknik är ju att underlätta och effektivisera vardagssysslorna. Med detta reportage får i varje fall jag en ny insikt i hur Internet of Things kan användas för övervakning och kontroll i hemmen.
        Betydelsen av en jämlik tillgång till hemmets tekniska funktioner kan inte nog understrykas.

När AI-tekniken knackar på demokratins dörr

2018-05-29 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180529

Demokrati är ett tillstånd vi aldrig når, utan något vi ständigt strävar mot. Det är därför så många uttrycker att demokratin ständigt måste erövras. ”Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”, är ett klassiskt citat från Winston Churchill i ett tal i underhuset 1947.
       Vad citatet säger är att i takt med samhällets ständiga förändring och människans kunskapsutveckling, måste också våra demokratiska former ständigt diskuteras och utvecklas.
        I internets barndom ställde sig många libertanianer på barrikaderna och ropade på direktdemokrati. Om varje medborgare har tillgång till internet, kan alla politiska spörsmål bli föremål för medborgares omröstningar. Politiker skulle blir förvaltare av medborgares beslut.
        I ett något mognare stadium i internets utveckling började man diskutera deliberativ demokrati; en uppfattning om demokrati som utgår från att medborgare deltar i diskussioner kring politiska frågor. Här betonades samtalets och argumentens betydelse för demokratiska beslut, där internets mångfald av platser för samtal skulle kunna realisera denna demokratimodell.
        Bägge demokratimodellerna söker förbättringar till den rådande representativa demokratin, som ofta beskylls för att bli allt mer expertstyrd och för att ge medborgarna alltför litet inflytande: endast en röst var fjärde år.
        Problemen med direktdemokrati är emellertid att många frågor som medborgarna ska rösta om är alltför komplexa för att en genomsnittlig medborgare ska hinna sätta sig in i vid sidan av heltidsarbete och familjeliv. Dessutom försvåras ansvarstagandet; medborgarna kan inte ställas till ansvar för sina beslut, vilket politiker i en representativ demokrati kan.
        Problemen med den deliberativa demokratimodellen är att samtalen i de sociala medier som har växt fram inte har de kvaliteter som denna demokratimodell förutsätter. Det är ständigt medvetna missförstånd och yrkestroll på Twitter. Det är homogena intressegrupper på Facebook som inte tillåter meningsutbyten. Och på de mer anonyma forumen som Flashback och Reddit frodas rasism och konspirationsteorier.
        Det är lätt att landa i slutsatsen att informationsteknik inte kan bidra till demokratisk utveckling. Men samtidigt som tekniken förnyas, förnyas även idéer om hur tekniken kan bidra till demokrati.

Cesar Hidalgo leder en forskargrupp som arbetar med kollektivt lärande och komplexitet vid MIT Media Lab. Han vill finna former för att använda IT för att utveckla demokratin bortom den representativa demokratin. I tidskriften Fast Company sammanfattas hans idé. ”Demokrati har ett uselt användargränssnitt”, hävdar Hidalgo. Hans utgångspunkt är de demokratiska församlingarnas låga valdeltagande.
        För presidentval i USA brukar valdeltagande vara runt 60 procent. Valdeltagandet i det senaste EU-valet var drygt 42 procent. Vid det senaste presidentvalet i Frankrike var valdeltagandet 48 procent. Sverige sticker ut, där närmare 86 procent av de röstberättigade röstade i senaste riksdagsvalet.
        Ett lågt valdeltagande är ett problem för den representativa demokratin i det att politiker representerar allt färre människor. I förlängningen riskerar vi att förtroendet för demokratin eroderar.
        Den erosionen har redan börjat. En undersökning som svenska studieförbunds branschorganisation gjorde 2017 visar att nästan varannan person i Sverige mellan 18 och 29 år förederar att landet styrs av experter än av folkvalda politiker. 

Liksom många andra IT-forskare fokuserar Hidalgo på AI-teknikens snabba utveckling. Självlärande, adaptiva algoritmer har under de senaste åren blivit allt mer kapabla att känna igen människors beteenden och identifiera våra preferenser. Tekniken blir dessutom allt bättre på prediktion, det vill säga att förutse händelser och handlingar.

        Därför, menar Hidalgo, borde varje medborgare ha en egen digital agent som samlar all data om medborgaren utifrån dennes förehavandet på sociala medier, sökmotorer, webben, eposten, ja, all internetanvändning.
        Denna digitala agent skulle med tiden bli utomordentligt skicklig på att förutse vad den enskilde medborgaren har för åsikt eller preferens när det gäller ett visst politiskt förslag, utan att medborgaren själv tvingas komma underfund om sin uppfattning. Medborgaren behöver enbart förmedla agentens uppfattning dit den efterfrågas.
        Sådana digitala agenter kan användas dels för direktdemokratiska syften, i form av röster i beslut, dels för politiska representanter för att förstå folkviljan i olika frågor.
        Kvaliteten hos dylika digitala agenter som känner medborgaren bättre än medborgaren själv, är att dessa agenter inte reagerar känslomässigt, lynnigt eller impulsivt, såsom människor ofta kan göra.

Hidalgos idé om digitala agenter skulle även motverka några av dagens demokratiska problem. Det skulle inte vara meningsfullt för trollbotar att invadera Twitter med falska nyheter i syfte att påverka ett lands medborgare inför ett val. De digitala agenterna skulle inte på kort sikt påverkas av dylika aktiviteter.

        Inte heller skulle företag som Cambridge Analytica finna det rimligt att samla in en mängd persondata från Facebook och andra sociala medier för att rikta politisk information eller desinformation till medborgarna. De digitala agenterna motstår sådant.
        Problem finns förstås. Det största stavas säkerhet. Kan sådana virtuella agenter hackas och planteras med falsk persondata som förändrar medborgarens politiska preferenser?
        Ett annat problem handlar om ansvar. Även om agenterna inte levererar direktdemokratiska beslutsröster, kommer det att upplevas lätt för medborgare att inte känna sig ansvariga eller delaktiga i samhällsutvecklingen. Det var ju den virtuella agenten som röstade eller uttryckte en politisk uppfattning, inte medborgaren, även om det var medborgarens egen agent.
        Dessa och andra fördelar och nackdelar torde vi behöva överväga när AI-tekniken på allvar knackar på den demokratiska dörren.

Karaktären gör AI-tekniken genomskinlig

2018-04-10 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
0 false 21 18 pt 18 pt 0 0 false false false /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin-top:0cm; mso-para-margin-right:0cm; mso-para-margin-bottom:10.0pt; mso-para-margin-left:0cm; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:Cambria; mso-ascii-font-family:Cambria; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Cambria; mso-hansi-theme-font:minor-latin;}
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180410

Det har skrivits spaltmil om vad som hände i relationen mellan Facebook och Cambridge Analytica. Denna essä ska inte öka dessa textmassor, utan lyfta en generell fråga ur dessa spaltmil och försöka förstå hur vi bör hantera den i en nära framtid.
         Redan på 1990-talet började vi ställa frågan hur vi bör utvidga vår förståelse för datorn som teknisk artefakt. Det räckte inte att inte enbart förstå datorns generella tekniska funktionalitet, det vill säga hur datorn löser sina problem. Inte heller att enbart förstå hur olika programvaror fungerar, det vill säga hur datorn kan lösa mina problem.
         Man frågade sig bland annat hur olika datorsimuleringar fungerade; hur olika manipulerbara modeller byggdes för att simulera olika planeringsprocesser, designprocesser, ekonomiska processer och liknande.
         Det talades om en simuleringskultur, där det var av största vikt att kunna ”läsa” simuleringar. Med det avsågs att förstå vilka antaganden och värderingar som fanns inbyggda i olika manipulerbara modeller, som användes som beslutsunderlag i olika verksamheter.
                     
På en generell nivå lyfts samma fråga i affären Facebook vs Cambridge Analytica. Inte enbart Facebook, utan alla sociala och andra medieaktörer som agerar på internet måste öka sin transparens; visa med större genomskinlighet vilka personuppgifter som samlas in, lagras och används av dem själva eller av någon annan aktör.
         Det är lätt att skapa transparens för ett statiskt innehåll eller för statiska processer. Inom en snar framtid kommer emellertid allt fler tekniska system att vara självlärande och adaptiva. Vi har sett dessa tendenser en tid; Google, Facebook, Netflix med flera går i bräschen för att deras algoritmer hela tiden ska anpassa sig efter den enskilde användarens beteende.
         Googles sökresultat anpassas efter användarens sökbeteende, Facebooks annonser utformas utifrån användarens intressen, Netflix filmtips utgår från tittarens tidigare konsumtion. Allt fler tekniska system bygger in adaptiva förmågor.
         Om det vi vill kunna se i transparenta tekniska system är statt i ständig förändring, i det att systemens omgivning förändrar systemens beteende, måste vi skapa en ny föreställning om hur vi uppnår transparens.
         Frågan för denna essä är hur vi ska designa transparens i AI-baserad, självlärande teknik när tekniken hela tiden anpassar sina algoritmer och därmed sitt beteende utifrån den omgivning tekniken verkar inom.

Varför är transparens viktig? Det främsta syftet med transparens är att skapa förutsebarhet; att uppfatta både hur teknik kommer att agera i olika situationer och vilka konsekvenser våra interaktioner med teknik får.
         Jag föreslår att använda begreppen roll och karaktär för att förstå transparens. Tidigare har vi uppnått transparens genom att ge tydliga roller till olika programvaror. Vi vet vad vi kan förvänta oss av ordbehandlingsprogram, kalkylprogram, mejlprogram, webbläsare och liknande. Om vi vill uppnå transparens till adaptiva, självlärande tekniska system, kan vi överväga att utveckla dessa systems karaktär, eftersom rollerna är stadda i förändring.
         Socialpsykologen Johan Asplund har rett ut begreppen roll och karaktär för oss människor i boken Det sociala livets elementära former (Korpen). Med begreppet roll avses att krav, riktlinjer och förutsättningarna för en människas agerande är givna; skrivna av någon annan med syftet att vara stabila över tid. Den som agerar i en viss roll är därmed förutsebar.
         Med karaktär avses att människan själv utformar och bestämmer restriktionerna för sitt handlande utifrån såväl sitt omdöme, som de situationer människan kastas ut i.
                     
Vad vi ser med framtidens självlärande AI-system är att de ges utrymme att inte enbart agera utifrån det manus som någon har skrivit (läs: programkod), utan att dessa AI-system också i högre grad får bestämma sina egna restriktioner för sitt handlande (läs: skapa ny programkod).
         Det innebär, med Johan Asplunds begrepp, att AI-system successivt går från att vara en abstrakt teknik som agerar helt instrumentellt, till att bli en konkret aktör som själv ges utrymme att forma sitt agerande.
         Vi kan reflektera över hur vi förutser en människas handlingar. Ta läraryrket som exempel. Alla lärare har självfallet en roll som de måste agera inom; de regler och restriktioner som är föreskrivna av skollagar, läroplaner och lokala föreskrifter.
         Om alla lärare enbart skulle agera som rollinnehavare, skulle alla lärare vara lika varandra. Så är inte fallet. Lärare vi haft och lärare vi känner, är alla olika, trots att de agerar inom likartade roller. Olikheter består i att de har utvecklat sina karaktärer på olika sätt.
         Studenter som läser en kurs med en viss lärare kan med största sannolikhet förutse olika handlingar som inte beror på de regelverk läraren är skyldig att efterleva, utan som beror på de karaktärsdrag läraren har utvecklat. Det är i högre grad lärarens karaktär som gör denne transparent än den rollbeskrivning läraren har att följa.
         Vill vi ha förutsebara AI-system i framtiden, kan karaktärsutveckling vara en fruktbar designinriktning. Det är i karaktärsdragen adaptiva AI-system blir förutsebara.

Alan Turing framlade de idémässiga grunderna för artificiell intelligens. Med det så kallade Turingtestet skulle man kunna avgöra om man lyckats skapa artificiell intelligens.
         Om man interagerar med en maskin och inte kan uppfatta om det är en maskin eller en människa har maskinen mänsklig, artificiell intelligens. Artificiell intelligens har alltid uppfattats som mänskligt efterliknad intelligens.
         Ett helt annat tankespår skulle vara att skapa maskinintelligens som inte har mänsklig intelligens eller mänskligt beteende som förebild. Men då måste vi skapa ett helt annat sätt att se igenom maskinerna.
         En fördel med att efterlikna mänsklig intelligens och beteende är igenkänning; vi vet mycket om människans intelligens och beteende. Om maskinintelligens utan mänsklig förlaga vet vi inte mycket. 

Djupa förfalskningar större hot än falska nyheter

2018-02-27 08:30
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180227

Valåret 2018 har inletts. Det märks inte främst på en ökad mängd politiska utspel än så länge, utan på att samhället försöker förbereda sig på olika hotbilder mot valet. På SVT:s nyhetssajt listas de fyra främsta hoten mot valet 2018. 
       Ett hot är påverkan från främmande makt. Med erfarenheter från val i andra länder kan det inte uteslutas att någon främmande makt försöker påverka valet i något avseende.
        Ett annat är hot mot politiker. Ju mer polariserad den politiska debatten blir, desto mer ökar risken för hot och våld mot politiker.
        Ett tredje är extrema politiska rörelser, såväl till höger som till vänster, som i sina extremaste uttryck kan utgöra brottslighet.
        Det fjärde är falska nyheter i sociala medier, där en väsentlig anledning till att skapa och sprida falska nyheter är att förstärka politiska motsättningar som i sin tur försvagar demokratin.
        För att motverka det fjärde hotet – spridning av falska nyheter – har fyra stora medieaktörer gått samman för ett samarbete mot spridning av falska nyheter. Det är initialt Dagens Nyheter Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och Sveriges Television som kommer att arbeta enligt gemensamma principer för att faktagranska påståenden i sociala medier och presentera materialet på en gemensam webbplats.
        Fler medieaktörer är välkomna under förutsättning att de arbetar efter samma riktlinjer. Projektet understöds ekonomiskt till viss del av Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, som ger ekonomiska bidrag till innovations- och forskningsprojekt.

Denna essä berör detta fjärde hot. I vilken utsträckning förekommer falska nyheter? Vilken spridning får de? Vilken påverkan har falska nyheter på människor? Alldeles nyligen har studier publicerats kring förekomsten av falska nyheter dels i anslutning till presidentvalet i USA 2016, dels i några europeiska länder.
        Tre amerikanska statsvetare publicerade i januari 2018 en studie som ger en första bild av konsumtionen av falska nyheter i samband med presidentvalet i USA 2016. De analyserade ett representativt urval om 2 525 anonyma amerikaners trafikdata på webben.
        Forskarna uppskattar att ungefär 25 procent av amerikanerna besökte någon gång en webbplats som publicerar falska nyheter. Dock var en majoritet av dessa webbplatser förespråkare för Donald Trump och följaktligen var webbplatsernas besökare främst Trumpanhängare. 60 procent av alla besök på webbplatser med falska nyheter gjordes av de 10 procent amerikaner med den ”mest konservativa informationsdieten”, som forskarna uttrycker det. Räckvidden är således inte särskilt stor för falska nyheter.
        Studien visar också att äldre amerikaner, över 60 år, var betydligt mer benägna att besöka webbplatser med falska nyheter, än yngre amerikaner. I rapporten slås också fast den stora betydelse Facebook har för att rikta amerikaners uppmärksamhet till falska nyheter.
        Forskarna har enbart studerat falska nyheter som publiceras på webbplatser. Ytterligare studier kommer med största sannolikhet även att göras på andra sociala medier. Där tänker jag främst på Twitter, där möjligheten att skapa så kallade botar som automatiskt kan sprida desinformation är stor.

En liknande studie som den ovanstående har gjorts i Europa, av fyra medieforskare vid Oxford universitet. I denna studie mäts vilken räckvidd falska nyheter har i Frankrike och Italien. 300 webbplatser som publicerar falska nyheter har jämförts med stora nyhetswebbar såsom Le Figaro i Frankrike och La Repubblica i Italien.
        Under 2017 besöktes ingen av webbplatserna med falska nyheter i genomsnitt av mer än en procent per månad av den uppkopplade befolkningen i såväl Frankrike som Italien. Det ska jämföras med Le Figaro, som i genomsnitt per månad når 22,3 procent, respektive La Repubblica, som når 50,9 procent av den uppkopplade befolkningen.
        Forskarna mätte även hur lång tid besökare uppehöll sig på de olika webbplatserna. De mest populära webbplatserna för falska nyheter i Italien besöktes i genomsnitt under 7,5 miljoner minuter per månad och i Frankrike var motsvarande siffra 10 miljoner minuter.
        Även här jämför forskarna dessa mått med den tid besökare uppehåller sig vid etablerade nyhetswebbar. På Le Mondes webbplats spenderade användare i genomsnitt 178 miljoner minuter per månad och motsvarande siffra för La Repubblica var 443 miljoner minuter.

Vad dessa två studier sammantaget visar är att det finns många webbplatser som sprider falska nyheter i USA och i Europa, men att falska nyheter har låg spridning och dessutom till en liten del av befolkningen.
        Det är naturligtvis intressanta resultat. Vad studierna inte säger något om, däremot, är utvecklingen över tid. Minskar eller ökar falska nyheter i omfattning? Minskar eller ökar andelen människor som tar del av falska nyheter? Och framför allt: Övertygas de människor som tar del av falska nyheter om att de är korrekta?
        Vi bör inte låta dessa studier invagga oss falsk säkerhet. De som formulerar och sprider falska nyheter utvecklar med största sannolikhet sin kompetens att göra detta.

Ett hot mot demokratin som hittills inte talats så mycket om, förrän Computer Sweden nyligen skrev om det, är deep fake. Det kan översättas med djupa förfalskningar. Någon har lyckats skapa ett självlärande AI-program som kan byta ut en person mot en annan i ett filmklipp med bra resultat.
        Programmet behöver 500-1 000 olika bilder på en person i olika vinklar för att programmet ska kunna byta ut denne person mot en annan person i ett filmklipp, så att det ser ut som den falske personen uttrycker det den utbytte personen säger.
        Snart kan vi alltså se en politiker göra falska påståenden utan att vi enkelt kan se att politikern ersatt en annan person och dennes uttalanden.
        Kombinationen av deep fake och falska nyheter ter sig mer skrämmande än enbart falska nyheter, eftersom här läggs till en retorisk styrka i form av en till synes autentisk person som hävdar osanningar.
        Deep fake utmanar de medieaktörer som arbetar för att motverka falska nyheter ytterligare.

Flytande intelligens och intelligenta maskiner

2018-01-23 08:30
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180123

Nyligen publicerades en studie av James Flynn och Michael Shayer i tidskriften Intelligence, där de visar att intelligenskvoten (IQ) sjunker i de nordiska länderna. Det är ett trendbrott. Några orsaker till denna nedgång formuleras inte, även om debattörer gärna pekar på problem i skolans undervisning och på ökad migration som tänkbara förklaringar till nedgången.

         Samtidigt har idén om IQ som det allenarådande måttet på intelligens ifrågasatts från många håll. Daniel Goleman skrev redan 1995 boken Känslans intelligens, och banade med den vägen mot en diskussion om begreppet EQ: emotionell intelligens. I dess kölvatten har andra intelligensbegrepp formulerats: Holistisk intelligens (HQ), social intelligens (SQ).
         Psykologen Howard Gardner blev känd för att formulera nio olika intelligenstyper: Logisk-matematisk, lingvistisk, spatial/visuell, musikalisk, kroppslig, social, självkännedom, existensiell samt naturintelligens.
         Kvaliteten med det traditionella IQ-begreppet är att det under lång tid har utvecklats mätmetoder. Och omvänt, kritiken mot de andra intelligenstyperna är att de är svårare att mäta. Och i en kultur där mätning och jämförelse är det högsta, befäster naturligtvis det som lättast låter sig mätas sin ställning.
         Trots detta vill jag försöka diskutera ytterligare former av intelligens. Tesen för denna essä är att vi behöver inleda en diskussion kring vilken slags intelligens, vilka kunskaper och förmågor, vi behöver för att kunna skapa ett kvalificerat samarbete mellan människor och intelligenta maskiner i framtiden.

I deras nya bok Machine, Platform, Cr0wd (2017) argumenterar Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson för att människor och maskiner måste bli bättre på att arbeta tillsammans.

         I takt med att datorer kan hantera allt större datamängder, att datorers artificiella intelligens ökar med allt mer kvalificerade algoritmer och att datorer i allt högre grad blir självlärande, måste människors kapaciteter anpassas till denna tekniska förändring.
         Det optimala är inte intelligenta maskiner som gör vårt jobb, eller att vi fortsätter utföra uppgifter som maskiner kan utföra bättre – det optimala är att skapa det goda samarbetet mellan människa och maskin.
         Brynjolfsson och McAfee menar att människans främsta förmågor fortfarande överträffar datorers: intuition, kreativitet, omdömesförmåga och, vill jag tillägga, förmågan att formulera värdebaserade mål för olika verksamheter.

I boken Liv 3.0 närmast postulerar den svenske fysikern Max Tegmark att maskiner inte kan ha några mål med vad helst de gör. Vi kan däremot alltid implementera mål i maskiner som de ska uppnå, men maskiner kan inte själva avgöra vilka mål som är goda eller lämpliga.

         I sin framtidsdiskussion skiljer emellertid Tegmark mellan ”vänlig AI” och ”superintelligent AI”. Med ”vänlig AI” menar han att vi konstruerar maskiner vars målinriktade handlande är helt anpassat till människors mål. Med ”superintelligent AI” avses maskiner med potentiell kapacitet att formulera egna mål och därmed kontrollera människan.
         Från att under lång tid uppfattat vår relation till datorer som fast, där datorer är kontrollerbara verktyg, är det inte otänkbart att vår relation till datorer blir allt mer flytande.

Begreppet flytande är helt i sociologen Zygmunt Baumans anda. Bauman var en synnerligen produktiv sociolog som gick bort 2017. Under slutet av 1900-talet utforskade han samhället genom postmodernismens glasögon. Under 2000-talet kastade han ut det postmoderna och ersatte det med begreppet flytande, för att förstå det nya milleniets samhällsutveckling.

         Han inledde med boken Liquid Modernity, där han menar att ett flytande samhälle karakteriseras av avregleringar och privatiseringar, av att allt som tidigare föreföll fast i givna strukturer nu flyter i en värld av kommersiella aktörer på en konkurrensutsatt marknad.
         Därmed, menade han i boken Liquid Life, blir ett flytande liv i ett flytande samhälle allt mer osäkert och oförutsägbart. Förmågor i dag kan vara oförmågor i morgon. Erfarenheter har ett bäst-före-datum, även om det inte går att förutsäga detta datum.
         Privatlivet smittas, skriver han i Liquid Love, av den ständiga rörelsen, genom att kärleksförhållanden får allt svagare band; svagare förpliktelser, svagare löften. Kärleken flyter så lätt i väg, när dess båtshakar inte har något fast att kroka i.
         Med ett sista exempel har Bauman även tagit den flytande metaforen till människans inre psykologi. I boken Liquid Fear pekar han på de rädslor som människor upplever i ett flytande samhälle, där trygghetsskapande element försvinner eller luckras upp. Organisering, rutinmässighet och förutsägbarhet är sådana element. Flytande rädsla är rädslan för de faror som inte kan förutses eller kalkyleras eller ens uppfattas.

För att bli skicklig på att utföra uppgifter i samarbete med intelligenta maskiner föreslår jag att vi tar upp tråden kring flytande intelligens. Redan på 1960-talet formulerade Raymond Cattell två intelligenstyper: kristalliserad och flytande intelligens.

         Med kristalliserad intelligens avsågs förmågan att använda tidigare förvärvad kunskap och erfarenhet för att lösa problem. Med flytande intelligens avsåg Cattell förmågan att förstå uppkomna situationer oberoende av tidigare kunskap och erfarenhet samt att kunna lösa problem i sådana situationer.
         I ett samhälle där allt mer flyter, och där maskiners intelligens utvecklas i högt tempo, skulle en flytande intelligens kunna bli mer önskvärd. I en tillvaro där vi allt mer kan lämna informationslagring och -bearbetning samt logisk slutledning till maskiner, bör vårt bidrag vara något annat.
         Kan vårt bidrag vara förmågan att skapa nya former av samarbeten med intelligenta maskiner, med samarbetsformer som vi inte tidigare har känt till?
         Bör vi i så fall försöka utveckla människors flytande intelligens?

Vilka är människorna bakom vidrigheterna på nätet?

2018-01-05 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 180105

Så här i nyårstider publiceras årskrönikor och listor över bästa och sämsta händelser från året som gått. Det brukar vara traditionella teman som politiska händelser, film, musik, litteratur och sporthändelser. I år har vi emellertid fått se en något annorlunda årslista.
        Utöver att vara handbollsproffs och juriststudent, står Linnéa Claeson bakom instagramkontot Assholesonline, där hon visar exempel på det näthat, sexuella trakasserier och kränkningar hon ständigt utsätts för. Och hon gör det med humor.
        På nyårsaftonen postade Linnéa Claeson en lista över de förolämpningar, trakasserande uttryck och grova sexuella hot som hon har fått via mejl, sociala medier eller annan elektronisk kommunikation.
        Det går naturligtvis inte att räkna upp alla dessa här, av två skäl. Dels är de för många för att få plats, dels är de för grova för att tryckas. Några exempel är de vanliga misogyna uttrycken: hora, slampa, spermaluder, liksom de vanliga attributen för feministiska kvinnor: feminazi, manshatare, batikhäxa.
        Till dessa kommer alla de sexuella hot som hon får ta emot; vad män tycker att de själva, eller andra män, bör göra med hennes kropp. Det är så vidrigt att det inte går att skriva.

Vad är detta för slags människor som skriver detta till Linnéa Claeson och andra kvinnor på nätet? En färsk vetenskaplig studie av Natalie Sest och Evita March i tidskriften Personality and Individual Differenses försöker ge svar på den komplexa frågan.

        Med olika psykologiska metoder har de studerat vilka psykologiska egenskaper så kallade cybertroll har. Underlaget är 415 personer som har besvarat ett antal frågor som med olika metoder mäter former av psykopati, sadism och empati.
        Studiens resultat är i korthet att det typiska cybertrollet karakteriseras av att vara man, att ha en läggning för psykopati och sadism samt ha en svagt utvecklad affektiv empati, vilket innebär att man har svårt att erfara, internalisera och respondera på andra människors känslor.
        Däremot uppvisar cybertrollet en hög grad av kognitiv empati, vilket innebär att man har god förmåga att uppfatta och förstå andra människors känslor. Det gör cybertrollet till en skicklig manipulatör som förstår vilka negativa emotionella effekter cybertrollets handlingar får.

Vad kan kunskap från denna och andra studier av kränkande människors beteende på nätet leda till? Sest och March menar att desto bättre vi kan profilera dessa förövare, ju bättre bör vi kunna skapa både utbildningsinsatser och särskilda åtgärdsprogram för människor som begår denna typ av brott.

        Då måste vi först identifiera dem. I Sverige har vi den nystartade organisationen Näthatsgranskaren, som anmäler hat och hot i sociala medier. Enbart under 2017 gjordes cirka 600 polisanmälningar, där förövarna är möjliga att identifiera och lagföra. På lång sikt bör organisationer som denna få effekt.
        På kort sikt bör vi på bästa möjliga sätt solidarisera oss med Linnéa Claeson och andra som utsätts för cybertroll.

Apropå #metoo – överlever demokratin utan internet?

2017-12-12 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 171212

Miriam Kirollos är den egyptiska aktivisten som under den arabiska våren uppmärksammade omvärlden på vad som skedde i Nordafrika och särskilt i Egypten under den arabiska våren 2011. Eftersom hon och andra aktivister gjorde det via Twitter kom den arabiska våren att kallas ”Twitterrevolutionen”.
       I efterhand har Kirollos i olika sammanhang kraftfullt vänt sig mot denna benämning, särskilt i essän Revolutionen bortom 140 tecken (Volante, 2012). Hon menade att sociala medier endast i begränsad omfattning bidrog till att organisera och mobilisera människor till motstånd.
        I ett land där tillgången till internet var begränsad och analfabetismen inte var utrotad, var det endast en priviligierad, flerspråkig och högutbildad minoritet som hade tillgång till sociala medier och blev twitterkändisar under denna revolution.
        Kirollos underskattar emellertid inte dessas betydelse för att göra revolutionen känd över världen, men de stora hjältarna var enligt henne vanliga, orädda, frihetstörstande människor som var beredda att riskera sina liv.
        De senaste månaderna har vi emellertid sett en revolution där sociala medier har spelat en synnerligen central roll. Frågan för denna essä är om #metoo-kampanjen hade kunnat bli så effektiv utan sociala medier.

#metoo är som bekant den enorma tryckvåg av kvinnors berättelser om våldtäkter, sexuella övergrepp och fysiska och psykiska kränkningar. Det började med skådespelerskan Alyssa Milano vittnade om Hollywoodproducenten Harvey Weinsteins sexuella övergrepp, och skapade hashtaggen #metoo. 
        I Sverige startade denna rörelse med att några kvinnor anklagade enskilda, välkända medieprofiler för sexuella övergrepp och kränkningar. Därefter, under oktober och november 2017, formligen exploderar sociala medier av nya hashtaggar under #metoo, där kvinnor organiserar sig branschvis och där dags- och kvällstidningar publicerar uppropen och exempel på kvinnors vittnesmål.
        Först ut som bransch var skådespelare med #tystnadtagning. Därefter #visjungerut (sångare), #medvilkenrätt (jurister), #närmusikentystnar (musiker), #imaktenskorridorer (politiker), #teknisktfel (teknikbranschen), #deadline (journalister), #tystiklassen (skolelever). Kyrkan, högskolor och universitet, läkarkåren, försvaret – ingen bransch tycks gå fri.

Vilken betydelse har sociala medier i denna rörelse? Förhoppningsvis kommer forskare att studera detta närmare, men något övergripande kan redan sägas. En sak är själva spridningen av budskapet; själva idén med sociala mediers är att möjliggöra spridning av text och bild.
        Mig veterligt har inte sociala medier använts på ett så effektivt sätt för att organisera människor. Kvinnor har branschvis skapat slutna Facebookgrupper, där enbart personligt inbjudna har kunnat delta för att dels lämna vittnesmål, dels skriva under uppropen.
        Utan att ha haft egen insyn någon Facebookgrupp, har jag förstått att allt har gått oerhört snabbt och effektivt. Flera grupper skapades, kvinnor bjöds in, diskussioner fördes, upprop formulerades, tidplaner bestämdes, grupper stängdes.
        Att uppropen och vittnesmålen sker branschvis är värt att notera. En tolkning är att majoriteten av övergrepp mot kvinnor skulle ske på arbetsplatser. En kontrasterande tolkning är att det är lättare att tala om övergrepp som sker på arbetsplatser än i kvinnors privata sfärer, utan att majoriteten av övergrepp sker på arbetsplatser.
        Det är också intressant att, trots de branschvisa upproren, notera att kvinnor väljer att organisera sig utanför formella kanaler, som exempelvis fackföreningar. En hypotes är att organisering i sociala medier är så oerhört mycket mer tidseffektiv än i de traditionella organisationsstrukturerna.

Vad är #metoo? Hur ska vi förstå det? Vilka termer ska vi använda? Är det en manifestation? Nja, i vissa delar, naturligtvis, men det är så oändligt mycket större än så.
        Är det en revolution? Ja, många skribenter har använt detta begrepp, medan andra vill hävda att revolutionsbegreppet bör reserveras för stora, institutionella omvälvningar i ett samhälle. Kanske leder #metoo även till sådana.
        Är det en frigörelse? Ja, flera drar rimliga paralleller med kvinnorörelsen och den feministiska kampen på 60- och 70-talen.
        För egen del frammanas Berlinmurens fall som metafor. Mellan 1961 och 1989 utgjorde denna mur en gräns mellan Väst- och Östberlin, mitt i gamla Östtyskland. Muren uppfördes av en extremt auktoritär regim, med det främsta syftet att förhindra människors rörelsefrihet. Under dessa decennier tittade övriga världen på, vi accepterade och normaliserade muren och de ständiga kränkningar av människors friheter som den manifesterade.
       #metoo är tusen och åter tusen kvinnor som med sina vittnesmål hackar sönder den patriarkala muren i småsmulor. Känslan liknar den som uppstod i november 1989.
        I en nyligen genomförd undersökning av Novus, svarade 45 procent av männen att #metoo-rörelsen är överdriven. Vänta bara. Muren har bara börjat rivas; än är den inte jämnad med marken.

Överlever demokratin internet? Den frågan ställde jag i en tidigare essä denna höst. På det sätt sociala medier har använts av olika aktörer under det senaste amerikanska presidentvalet, var frågan rimlig att ställa.
        Sociala botar som sprider falska nyheter, riktade politiska budskap med hjälp av psykografisk profilering och olika trollfabriker som sprider osanna rykten på sociala medier – allt med avsikt att sabotera demokratiska processer.
        Med denna essä vill jag även ställa den motsatta frågan: Överlever demokratin utan internet? Alldeles oavsett vilka metaforer vi vill använda – manifestation, revolution, frigörelse, berlinmurens fall – är det i sitt fundament en demokratirörelse.
        Och precis som tankeexperimentet Schrödingers katt – där fysikern Erwin Schrödinger formulerade paradoxen att i en given experimentsituation kan en katt vara både död och levande samtidigt – måste vi kunna uppfatta internet och sociala medier både som hot mot demokratin och som nödvändig för demokratin.

Heder och ära i Akademien

2017-11-24 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 171124

Efter DN:s avslöjande av vittnesmål om den så kallade kulturprofilens, med nära anknytning till Svenska Akademien, flerfaldiga sexuella övergrepp under flera decennier, har den ständige sekreteraren Sara Danius meddelat att Akademien anlitar en advokatfirma för att utreda vad akademiledamöterna har känt till.
         Kulturprofilen har av akademiledamöter hyllats, han har tilldelats en kunglig medalj (som nu kulturministern vill dra tillbaka), han har haft tillgång till lägenheter i Stockholm och i Paris, betalda av Akademien – är det ens möjligt att inte någon av Akademiens ledamöter känt till hans förehavanden?
         Vilka konsekvenser kan den tillsatta utredningen få? Är inte Akademiens 18 ledamöter tillsatta på livstid och omöjliga att avsätta?
         Nej, det är en myt. I Svenska Akademiens stadgar från 1786, paragraf XIX, står: ”Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.”
         Det går alltså alldeles utmärkt att utesluta ledamöter om man finner att de i relation till denne kulturprofil har agerat på ett sätt som går emot heder och ära.
         Och omvänt: Ledamöter som inte utesluts, trots kännedom om kulturprofilens omvittnade trakasserier och övergrepp, har därmed agerat hederligt och ärofyllt.

Hatet är en man

2017-11-21 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 171121

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har av regeringen uppdraget att kartlägga och genomföra olika analyser av våldsbejakande extremistisk propaganda. Den tredje delrapporten av detta uppdrag publicerades nyligen, med titeln Det vita hatet: radikal nationalism i digitala miljöer. Sex forskare med olika kompetenser har bidragit till rapporten.
         Flera svenska nationalistiska, främlingsfientliga och nationalsocialistiska webbsajter har analyserats, med ett särskilt fokus på de största: Avpixlat (som nu heter Samhällsnytt) och Nordfront.
         De har analyserat både redaktionella artiklar och kommentarer till artiklarna i några olika avseenden. Genom att använda ny teknik inom området artificiell intelligens och maskininlärning, har forskarna låtit självlärande datorprogram analysera tusentals artiklar och kommentarer på dessa sajter.

En analys utgörs av så kallade dispytmarkörer. Det är markörer främst i form av citattecken runt sådana ord som avsändaren vill skapa dispyt kring, eller visa att man ifrågasätter riktigheten av.
         På sajten Avpixlat används citattecken runt ord som exempelvis ensamkommande, barn och flyktingar, för att på så sätt visa att man inte alls tror att personer som traditionell media rapporterar om är ensamkommande, barn eller ens flyktingar.
         På sajten Nordfront används dispytmarkörer på samma sätt, men oftare runt ord som exempelvis förintelsen (för att förneka dess historiska existens), nazist (eftersom Nordfront kallar sig nationalsocialister) och demokrati (eftersom dagens samhälle inte uppfattas som demokratiskt).
         I rapporten analyseras även hatintensitet. Med det avses hur ofta namnet på exempelvis en viss politiker, ledarskribent, journalist, minister eller riksdagsledamot nämns i samband med olika ord som förknippas med hat (exempelvis svordomar, ilska, död, oro och nedsättande benämningar). Ju fler gånger en person förknippas med hatord, desto högre hatintensitet.

En tredje analys är könsmönster. Den absoluta majoriteten av såväl redaktionella skribenter som kommentatorer på Avpixlat är anonyma. Därför har forskarna tränat upp en självlärande dator i att känna igen texter som är författade av män respektive kvinnor. Vid tester har det visat sig att datorn känner igen författarens kön med 84 procents träffsäkerhet.
         Av de 13 655 redaktionella artiklar från Avpixlat som ingick i studien, var 99,4 procent skrivna av män. Av de 18 470 registrerade kommentatorerna var 94 procent män.
         Det finns all anledning att ta till sig kunskap om hur hat kommer till uttryck i digitala miljöer: Vika ord som används, vilka ord som omges av dispytmarkörer, vad olika symboler uttrycker.
         Den viktigaste kunskapen är emellertid ändå att det är en så enorm övervikt av män som förekommer i dessa digitala miljöer; mansdominansen är så stor att man närmast måste tala om homogenitet.
         Ideologier, propaganda, gruppsykologiska processer och individuella fördomar i all ära: En väsentlig orsak till den rådande hatproblematiken i digitala miljöer stavas manlighet.

#Vadfanfårjag? Ett produktivt risktagande

2017-11-08 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 171108

Efter Svenskt Näringslivs ordförande, Leif Östlings, skabrösa uttalande i Uppdrag granskning kring dennes skattehantering, skapades snabbt hashtaggen #Vadfanfårjag i sociala medier för att besvara Östlings fråga i intervjun: Vad fan får jag för skatten jag betalar?
        De vanligaste svaren berör så klart sjukvård, barn- och äldreomsorg, gratis skolgång ända upp till Östlings två egna universitetsexamina. Andra svar pekar på förutsättningar för Östling att verka som industriledare: infrastruktur i form av vägar, järnvägar, flyg. 
        Ett mindre vanligt svar på frågan ger den italienska ekonomen Mariana Mazzucato i boken Entreprenörsstaten (2016). Här avlivar hon myten om att staten måste krympa, för att ge marknadens entreprenörer och innovatörer fritt utrymme. 
        
Myten går tillbaka till Adam Smiths idé om den osynliga handen; det optimala är att marknader lämnas i fred och staten enbart sysslar med grundläggande infrastruktur.
        Det förhåller sig enligt Mazzucato tvärtom. Utan statliga investeringar i flygteknik, internet, datorer, bioteknik skulle många av våra viktigaste landvinningar inte existera.
        Staten är nämligen betydligt mer benägen än marknaden att investera i områden där risken är hög och förväntningar på avkastning är låg. Att krympa staten vore därför förödande.
        I ett kapitel plockar Mazzucato isär Apples produkter och visar hur olika komponenter tillkommit genom statligt stöd i olika former. Inte enbart Apple, så klart. Utvecklingen av den grundläggande algoritmen bakom Googles sökmotor finansierades av staten. Eller att flera grundläggande landvinningar inom bioteknik finansierades med statliga medel. För att inte tala om internet; utan statliga satsningar skulle det inte existera.
        
Så var kommer statens investeringsmedel från? Dum fråga. Skatter. Ändå menar de stora företagen och deras ledare att skatt är ett problem som borde planeras bort. Google och Apple är kända för kraftfull skatteplanering. Liksom, visar det sig från Paradisläckan, Leif Östling med flera som avslöjas.
        Vilket är en rent irrationell, för att inte säga kontraproduktiv uppfattning. Utan staten skulle inte de mest riskfyllda investeringarna göras, eftersom privata riskkapitalister inte tar sådana risker. 
        Problemet med Östlings fråga #Vadfanfårjag är pedagogiskt. Staten måste bli bättre på att tala om vilken betydelse den har i ekonomin, för innovationers utveckling och för industriers förutsättningar. Att läsa Massucatos bok är en bra början.

Martin Luther kan tacka Gutenberg för spridningen

2017-11-03 08:33
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 171103

I staden Wittenberg i östra Tyskland håller man som bäst på att fira 500-årsdagen av Martin Luther och den reformation av kyrkan som han inledde genom att spika upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche, slottskyrkan i Wittenberg.
       Så hävdas det i alla fall. Om och i så fall exakt var teserna spikades upp är man oense kring. Att den 31 oktober är tidpunkten för de 95 tesernas publicering är man dock mer enig om.
       Mycket har skrivits om Luther och hans teser från teologiska och kulturella perspektiv – men hur fick de sådan spridning, i början av 1500-talet, när alla texter skrevs för hand? Luther hade turen att leva precis i inledningen av den tredje mediatekniska revolutionen: uppfinnandet av tryckpressen.
       Således hade Luther Johannes Gutenberg att tacka för spridningen av inte enbart de 95 teserna, utan för en mängd andra skrifter som Luther var upphovsman till.

I John Mans biografi Gutenberg (2004) framgår tydligt att vad Gutenberg uppfann under andra halvan av 1400-talet egentligen inte var själva tryckpressen, utan de lösa typerna med vilka man sätta textsidor och mångfaldiga dem på ett effektivt, närmast industriellt sätt.

       När Gutenbergs initiala tekniska problem med att konstruera typer och sättramar, med att utveckla bläckkvalitet och pappersdito var relativt lösta kunde böcker skulle tryckas i stora upplagor.
       Men vilka böcker skulle tryckas? Gutenberg var ingen författare, utan en teknikutvecklande entreprenör. Vilka texter fanns att tillgå?
       Inte helt oförutsebart blev Bibeln den första skrift som Gutenberg tryckte. Den katolska kyrkan välkomnade denna tryckteknik med öppna armar och såg framför sig hur alla kyrkor och kloster ägde samma version av bibeln att läsa och predika ur.
       Kyrkan såg framför sig möjligheten att eliminera såväl lokala variationer av Bibeln, som mänskliga fel hos handskrivarna. Inte enbart bibeln trycktes, utan även mässböcker och körböcker.

Däremot räknade inte den katolska kyrkan med att tryckpressen skulle användas mot den. Ett väsentligt skäl till att Luther lyckades reformera kristendomen var att han var synnerligen publiceringsivrig och att han snabbt kunde trycka stora upplagor av sina teser och sina predikningar.

       Ett annat skäl var att Luther skrev på tyska för tysktalande och inte på latin. Det gjorde hans verk än mer spridbara. Man räknar med att så många som en tredjedel av alla böcker som trycktes i Tyskland 1520 var författade av Luther.
       Med hjälp av Gutenbergs tryckteknik bidrog Luther inte enbart till att reformera kristendomen, utan även till att den tysktalande befolkningen blev mer medveten om sig själv och gränserna mot andra.
       Och med hjälp av Luther befästes den papperstryckta bokens särställning, en särställning som innehas fortfarande, i internetåldern.

Formbar framtid

2017-10-25 15:36
Från [email protected] (P O Ågren)
Jag har samlat ett antal tidigare texter och publicerat dem en ny bok; en essäsamling kring samhälleliga framtidsfrågor, främst om digitalisering och robotisering. Titeln är Formbar framtid: Essäer i skärningspunkten mellan nutid och framtidBoken finns att köpa på AdlibrisBokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.



I denna essäsamling söker Per-Olof Ågren syntesen mellan ett empiriskt nu och framtidsscenarier. Vad kan nutidens analytiska och experimentella forskning om och utveckling av informationsteknik säga om en framtida samhällsutveckling?

Det är i skärningspunkten mellan nutid och framtid som de viktigaste övervägandena om samhällsutvecklingen måste göras. 

Bokens bidrag är synliggöra sådan forskning och utveckling av informationsteknik och undersöka hur den i olika avseenden har möjlighet att forma framtidens samhälle.

Om boken även inspirerar till ytterligare analyser och diskussioner kring informationsteknikens inflytande över samhällsutvecklingen vore det synnerligen värdefullt. 

Överlever demokratin internet?

2017-09-26 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170926

Många talar om de där botarna som sprider propaganda, rasism och allehanda lögnaktiga påståenden, men hur ser de ut? Går det att särskilja en automatiskt genererad användare som sprider politiska lögner på Twitter från en människa som gör samma sak?
        Det är inte nödvändigtvis enkelt. Nyligen fick jag emellertid syn på ett antal twittrare som spred exakt samma budskap och stavfel: ”Rasism utgår från maktövertag, det är vara [sic!] vita som kan vara rasister. Samma med våldtäkt, en svart kan aldrig våldta.” Alla dessa twittrare uppvisade olika profilbild med en gemensam nämnare: Alla var unga kvinnor och hade svenska, kvinnliga namn.
        I ett blogginlägg undersökte journalisten Jack Werner lite noggrannare dessa 22 twittrare och fann även att profilbilderna utgjordes av flera delar från andra bilder som sammanfogats till enskilda bilder. Han fann även att alla dessa twitterkonton hade registrerats inom ett par dagar och den tweet jag citerade ovan publicerades av dessa 22 konton närmast samtidigt.
        Tidigare myntades begreppet trollfabrik och avsåg avlönade människor som spred propaganda i sociala medier för en regims räkning. I dag talar vi om automatiska botar som sprider propaganda.
        Frågan är vilken effekt automatiska botar får i politiska processer. Hur påverkas människor av botarnas twittrande? Vad betyder denna utveckling för demokratin? 
        Nu publiceras studier av hur användning av sociala medier – av såväl människor som botar – påverkar politik, politiska val och ytterst demokratin.

En kvartett forskare vid Indiana University i USA har analyserat vilken spridning falska nyheter får, när spridningen sker från sociala botar på Twitter. En social bot är en programvara som kan formulera och skicka meddelanden på Twitter och även kommunicera med andra twittrare, både botar och människor. 

        Med falska nyheter avser de osanna inlägg, konspirationsteorier, fabricerade rapporter och liknande. De har analyserat 14 miljoner meddelanden under 2016 års presidentvalskampanj i USA med hjälp av egentillverkade datorprogram för att detektera meddelande från sociala botar. 
        Ett av de mest intressanta resultaten av denna studie är att falska nyheter som sprids av sociala botar blir virala främst därför att dessa nyheter sprids vidare av människor. Med andra ord, vanliga användare har svårt att uppfatta om en twittrare är en bot eller en människa – om ett meddelande sammanfaller med eller förstärker människors åsikter, sprider de gladeligen meddelandet vidare.
        De sociala botarna förstärker dessutom trovärdigheten i sina meddelanden genom att på olika sätt referera till eller tagga faktiska, inflytelserika människor, så att det än mer döljer att boten är en bot. Och därmed ökar chansen – eller snarare risken – att människor sprider botarnas falska nyheter i större utsträckning.
        Det, menar denna kvartett forskare, tyder på att sociala botar rätt enkelt kan påverka och manipulera ett stort antal människor.

Det är inte nödvändigtvis sociala botar som avgör om sociala medier som exempelvis Twitter kan användas för att uppnå politiskt strategiska mål. Gunn Enli är norsk professor i medievetenskap och forskar om politisk kommunikation och sociala medier. 

        I en vetenskaplig artikel visar Enli den skarpa skiljelinjen mellan Hillary Clinton och Donald Trump med avseende på hur deras respektive valkampanjer använde Twitter för politisk kommunikation.
        Clinton och hennes stab använde Twitter på ett professionellt sätt, menar Enli, vilket innebär att strategin utgick från kända teorier om hur politisk kommunikation bör bedrivas i valkampanjer i liberala demokratier. 
        Trump och hans stab arbetade för en avprofessionalisering av den politiska kommunikationen. Enli menar att Trumps strategi bäst betecknas som amatörism, men inte en amatörism som härrör från okunskap eller inkompetens, utan en strategisk amatörism.
        Clinton var den kontrollerade politikern, Trump den autentiske outsidern. Med avseende på agendasättning, tweetspridning och citeringseffektivitet vann Trump kampen om de sociala medierna i valrörelsen. 
        Clinton gjorde allt rätt. Trump gjorde allt fel. Därför vann Trump.

I internets barndom tänkte sig många optimister och utopister att internet skulle bli den perfekta arenan, det perfekta verktyget för att utveckla demokratin. Särskilt den deliberativa demokratin, även benämnt deltagardemokrati, ansågs ha störst potential att utvecklas. Med ökad horisontell och vertikal kommunikation skulle medborgarnas deltagande stärkas och politikers relationer till medborgarna förbättras.

        I dag frågar vi oss snarare om demokratin kan överleva internet. Det frågar sig Nathaniel Persily, juridikprofessor vid Stanford i en artikel i tidskriften Journal of Democracy. Är frågan överdriven? Har inte demokratin tillräcklig motståndskraft att inte påverkas av sociala medier?
        Persily oroas också av hur sociala botar sprider falska nyheter så att de får stor spridning, men minst lika mycket av hur psykografisk profilering medger riktad propaganda till en omsorgsfullt utvald målgrupp.
        Det är dock inte propaganda med politiska budskap vi främst ska vara vaksamma på för demokratins överlevnad, utan sådana budskap som medvetet avser att motverka medborgarnas vilja att överhuvudtaget rösta i demokratiska val.
        
Nyhetssajten Bloomberg beskriver hur Brad Parscale, Trumps främste strateg för sociala medier, samt övriga kampanjmedarbetare manipulerade valrörelsen. Särskilt bestickande är det när Trumps kampanjarbetare plötsligt väljer en ny strategi under valrörelsen: I stället för att påverka fler människor att rösta på Trump, inleder de en motsatt strategi.
        Strategin är att med offensiv användning av sociala medier påverka människor att inte alls rösta – särskilt människor som de anar sympatiserar med motståndarkandidaten: vita liberaler, unga kvinnor och afro-amerikaner.
        Frågan är därmed berättigad: Överlever demokratin den användning av internet och sociala medier som initierades i den amerikanska valrörelsen 2016?

Demokratins motståndskraft

2017-08-21 09:00
Från [email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170821

Vi kör längs Blutstrasse. Blodvägen. Vägen som tar oss de sista kilometrarna till koncentrationslägret Buchenwald, ett par mil norr om Weimar i östra Tyskland. Vägen som byggdes av koncentrationslägerfångar under brutalt överinseende från SS-personal. Därav namnet.
      Lägrets lokalisering är i sig ett symboliskt hån. Det var i Weimar den tyska republiken, tillika den tyska demokratin inrättades 1919, för att upplösas av nazistpartiet när det kom till makten 1933.
       Ovanför ingången till Buchenwald står det ”Jedem das seine”, vilket betyder ungefär ”Åt var och en det han förtjänar”. Lägerfångarna skulle förstå att de genom sin etniska tillhörighet, politiska åsikter, sexualitet och andra egenskaper förtjänade de att drivas i döden genom arbete, undernäring, sjukdomar, medicinska experiment och avrättningar.
       Det är varken första eller sista gången jag besöker ett koncentrationsläger. Besöken etsar sig fast på ett nödvändigt sätt. Jag tänker att vi måste ständigt hålla dessa mänsklighetens allra mest fruktansvärda handlingar i medvetande, för att inte riskera att upprepa dem.

Så hur gör vi för att inte dylika händelser ska upprepas? Tre danska statsvetare publicerade nyligen en rapport i tidskriften Journal of Democracy (nr 3, 2017), där de har studerat vilken betydelse demokratisk stabilitet hade i 44 olika länder under mellankrigstiden för att bibehålla ett demokratiskt statsskick.
       Länder som Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Storbritannien med flera klarade av att bibehålla demokratiska statsskick. Länder som Tyskland, Italien, Österrike, Grekland, Polen med flera klarade inte av det.
       Den främsta förklaringen enligt dessa forskare är att de länder som hade hunnit bygga upp en fungerande institutionell demokrati under flera decennier klarade av att stå emot totalitära rörelser såväl från vänster som från höger.
       Dessa länder lyckades även kanalisera den frustration bland medborgarna som uppstod på grund av ekonomisk kris och arbetslöshet inom ramen för det demokratiska systemet. De länder som gav upp demokratin för antidemokratiska statsskick var alla synnerligen unga demokratier, utan inarbetade institutionella processer, utan förmåga att hantera medborgarnas frustration.
 

Studien levererar en positiv slutsats: länder som konstitueras av långvariga och stabila demokratiska system, bör vara mindre oroliga för att antidemokratiska strömningar ska få fäste
       Å ena sidan måste vi hålla mellankrigstidens fruktansvärda handlingar i ständigt minne för att inte riskera upprepa dem.
       Å andra sidan bör lärdomen från mellankrigstiden vara att demokratin ändå har goda förutsättningar att stå emot totalitära rörelser.
       Vi bör emellertid vara extremt vaksamma mot nya, kanske ännu oupptäckta hot mot demokratin, hot som vi inte vet om våra demokratiska institutioner kan stå emot.

Nazister jagas bort från nätet

2017-08-18 08:40
Från norepl[email protected] (P O Ågren)
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170818

Efter nazisternas terrorhandlingar i Charlottesville, där en kvinna dödats och flera skadats, har de stora internetaktörerna börjat agera.
        Stora sociala mediejättar som Reddit och Facebook har börjat förbjuda så kallade hatgrupper, vilket är ett samlingsbegrepp för nazistiska, högerextrema, vit maktrörelser och liknande. Musiktjänsten Spotify meddelar att man plockar bort allt som kategoriseras som vit maktmusik.
        Det är synnerligen viktiga handlingar. Än viktigare är att alla de stora aktörerna också jagar bort den amerikanska nazismens flaggskepp, webbsajten The Daily Stormer, från den öppna webben, från YouTube, från Instagram med flera. Sajten försöker etablera sig på ryska och kinesiska domäner, dock utan framgång.
        Webbsajter som The Daily Stormer får söka sig till den mörka webben, bland drogförsäljning, barnpornografi, vapenförsäljning, bland annat hot och hat, där det till och med är möjligt att satsa pengar på framtida mord. Endast detta svarta hål kvarstår för sajten.
        Terrorn i Charlottesville kan mycket väl bli brytpunkten för nätaktörernas tolerans för hatgrupper, hatpropaganda och hets mot folkgrupper.
        En brytpunkt för demokratin.