RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-01-16 21:30:31

Om man skulle ta och skriva en bok

Ett enda liv, en möjlig dröm och en beslutsamhet att jaga den.

En sjuhelvetes fest

2019-01-16 20:06
Från [email protected] (Jessica)
Igår skrev jag under avtalet med förlaget och vi är nu officiellt i samarbete med varandra. Jag har sedan i torsdags, då det blev klart att jag ska ge ut min roman på Visto, varit så glad att jag nu känner mig halvt utmattad. Men nu tror jag att hjärnan är någorlunda tillbaka i normalvarv igen, som tur är.  Under den närmaste tiden ska jag fokusera på att få manuset korrekturläst, rättat in i minsta detalj och snyggt i övrigt. Jag hoppas på att allt arbete jag tidigare har lagt ner på att redigera kommer att betala sig i att det kommande arbetet inte blir allt för långdraget.

Det är mycket fint som händer just nu. Fackboksprojektet "Våga Olika i förskolan" rullar på och jag och min medförfattare har till och med bokat in en skrivarweekend i mars. Via instagram, där vi finns via kontot @vagaolika, har vi kommit i kontakt med flera intressanta aktörer inom samma områden, vilka inspirerar och ger positiv energi. Vi har två inbokade föreläsningar i april och nu också ett inbokat möte på Nyföretagarcentrum Halland för rådgivning. Ja, 2019 kunde faktiskt inte ha börjat bättre.

Annars råder det för dagen en högst oglamourös tillvaro. Jag har varit hemma med ett krassligt och hostigt barn hela dagen och känner själv att jag har en förkylning är på gång. Hunden, som avskyr väta och kyla, har jag fått släpa efter mig i snömodd och regn i ytterst maklig takt och jag tappade all post i en vattenpöl.

Men vad gör det när livet är en sjuhelvetes fest.



Min medförfattare Bea och jag. Bilden är från i somras men vi är fortfarande minst lika glada.

Igång!

2019-01-10 16:13
Från [email protected] (Jessica)
"Välkommen till oss!"

Ja, det var förlags-vd:n Ulrika Slottners ord till mig idag när jag berättat för henne att jag bestämt mig för att bli en del av hennes gäng på Visto förlag och Idusfamiljen. Jag är så överlycklig just nu och fullständigt uppe i varv. Jag kommer nog aldrig hitta ner.

Visto förlag är ett hybridförlag och jag fick i början av december erbjudandet om att ge ut hos dem. Ett hybridförlag är ett förlag som gör sina urval av manus precis som ett traditionellt förlag gör, men satsar sedan ekonomiskt tillsammans med författaren på boken. På så sätt vågar förlaget satsa på fler debutanter, något som annars är en stor risk i förlagsbranschen. Visto står för viss kostnad och försäljning, viss marknadsföring, all expertis, en fot in i bokbranschen och en stabil grund att stå på. Författaren står för bland annat kostnad för tryck, sättning, marknadsföring och en stor del av försäljningen. Författaren får också en mycket större del av vinsten jämfört med ett traditionellt förlag.

Jag har använt veckorna som gått från erbjudandet till att tänka och läsa om Visto och Idus samt om deras författare via tex bloggar eller sociala medier. Allt jag hittade var positivt. Just Visto och Idus är två förlag med väldigt gott rykte. Till sist och efter alla efterforskningar kunde jag inte hitta en enda anledning till varför jag inte skulle satsa just så här. När jag funderat färdigt ville jag inte ens vänta tiden ut för att se efter hur de andra förlagen svarar. Det verkar ju så otroligt roligt att jobba med boken på det här viset! Nu kommer jag ju att få göra det som jag drömt om så himla länge, att få ge ut och arbeta som författare med allt vad det innebär. Jag landade till sist i att det var precis det här jag ville.

Så i morse slog jag telefonnumret och berättade att jag gärna ville ge ut på Visto om erbjudandet stod kvar. Jag möttes av öppna famnen och ett mycket trevligt samtal senare stod jag med massor av information nedskrivet i mitt block. Tusen frågor hade fått tusen svar. Om tex tryck och sättning, framsida, marknadsföring, ljudbok, ebok, korrektur, distribution och förlagets kontra min egen roll.

Direkt efter samtalet fick jag deras avtalsmall skickad till mig för att läsas igenom och jag skickade manuset en gång till till förlaget i önskat format. Vi är igång!

Herregud så glad jag är! Vi är faktiskt igång!




Ring in det nya året - FORT!

2018-12-27 21:39
Från [email protected] (Jessica)
Ibland slår drömmar in. Jag kan inte skriva så mycket om det ännu, annat än att jag har fått kontakt med en förläggare som är intresserad av att ge ut min bok. Men ingenting är klart och jag kan därför inte riktigt ännu redogöra för er om vad som just nu händer. Men det händer NÅGOT och det känns förstås helt fantastiskt roligt! 

Decembermörkret och decemberljusen. Dessa kontraster som infinner sig varje jul gör mig lycklig, tacksam och ödmjuk. Jag födde ett mycket efterlängtat barn under julen 2010 och sedan dess är julen än mer magisk än tidigare. Ljuset och mörkret så märkligt sammantvinnat. Alltid dessa stora känslor som rullar in i december. Och på sätt och vis blev även årets december en avgörande jul för mig. För en egenskriven bok kan ju kännas litegrann som en bebis. Eller åtminstone som en evighetslång graviditet vilken otåligt väntar på förlossning eller i varje fall ett beräknat födelsedatum. 

Nästa år närmar sig otåligt. 2019 kommer att bli året då jag ger ut min bok "Inte någons mamma". Det är allt jag vet just nu. Det och att det kommer att bli helt makalöst roligt. Så ring nu in det nya året. FORT!

Gott nytt år på er! 


Vinddraget

2018-11-26 10:01
Från [email protected] (Jessica)
Nästan tre år tog det för mitt manus att bli färdigt för att skicka till förlagen. Då har jag i princip bara arbetat med det var tredje måndag och inte stressat överhuvudtaget. Jag har alltså med flit valt att inte vara effektiv, alltså tvärtemot till det som vi moderna människor tenderar att välja. Mitt val av ineffektivitet är förstås sprunget ur att jag blev sjuk i stress för lite drygt tre år sedan och genomled en riktig helveteshöst.

Jag minns den hösten allt för väl. Det började med att magen kraschade. Sedan gick jag liksom bara omkring i dimma, med darriga knän och och en osynlig snara runt halsen, det som senare skulle diagnosticeras som ångest. Men jag hittade tack och lov ut i tid och jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra allt som stod i min makt för att inte falla tillbaka. Den hösten är grund till alla mina val. Till mitt liv som jag nu känner till det.

Jag sa upp mig och fick ett nytt jobb. Också det ett förskollärarjobb men faktiskt på helt andra villkor. Osäkerheten kring om jag skulle klara av att arbeta som förskollärare mer förbyttes i glädje över arbetet, något som jag inte känt på flera år.  Eller kanske någonsin.

Jag började skriva. Jag lovade mig själv att börja skriva på riktigt, att ge plats åt mina drömmar. Och jag gjorde det. Jag skrev boken som jag velat skriva så länge. Jag ta mig fan gjorde det. Och nu sitter jag här på min allra första skrivardag utan mitt manus att pilla i, därför att det nu är inlämnat till förlagen. Mina händer är borttagna från det. Det är nu i andras händer.

Jag och en medförfattare har börjat skriva på en fackbok om vårt värdegrundsarbete i förskolan, och vi har premiärföreläst om våra metoder. Blir det som vi vill, kommer vi att föreläsa många fler gånger. Så länge skriver vi, söker stipendier och kontaktar förlag om vår idé. Och så instagramar vi om vårt projekt. Vill ni följa oss så heter vi @vagaolika, vilket står för "Våga Olika i förskolan".

Min nästa romanidé är inte färdig. Jag vet inte om den håller. Jag vrider och vänder den. Synar den från alla håll och jag är hittills inte imponerad. Jag måste ge den lite tid till. Tänka färdigt. Men längtan efter att få sätta tänderna i ett nytt romanprojekt gör mig nästan febrig. Känslan av att jag när som helst kan få sätta igång, bara jag ger mig själv klartecken, rinner livskraftigt och varmt genom kroppen bara genom att vidröra tanken.

Framtiden är nu. Jag känner det starkare. Jag är på väg någonstans dit jag aldrig har varit. Och om jag blundar kan jag känna vinddraget.

I MÅL!

2018-11-05 15:06
Från [email protected] (Jessica)




Jag kan inte i ord beskriva så skönt det känns. Jag är färdig med mitt manus. Jo, ni läste rätt. JAG ÄR FARDIG MED MITT MANUS! Och dessutom har jag idag skickat det till några förlag.

På senare tid har jag ändå känt att jag närmat mig finalen. Jag har känt det i texterna, i redigeringen och inom mig själv. Att jag snart är helt färdig med den här historien. Och färdig är jag alltså NU! Känner väl bara att det är väldigt synd att jag inte har något bubbel hemma eller att det är just måndag, för det skulle nog faktiskt vara på sin plats att fira.

Det tog nästan tre år att skriva det jag just har skrivit. Jag har genom denna tid pendlat fram och tillbaka. Jag har känt mig säker. Sedan osäker. Jag har tyckt om min text och jag har avskytt den. Jag har trott på mig själv och jag har tvivlat. Och jag när var halvvägs så tänkte jag att det inte skulle gå, för jag var så fruktansvärt rädd och nervös inför att någon skulle läsa och bedöma vad jag skrivit. Att någon annan skulle tvivla på mig.

Nu känns det inte så alls. Eller inte idag i alla fall. Idag är jag väldigt nöjd och glad över mitt färdiga manus som jag dessutom och slutligen dessutom hittade en hyfsad titel till. Förlagen får säga precis vad de vill. De får självfallet anta mitt manus om de vill men de får också säga nej tack. Jag kommer inte gå sönder. Jag kommer att tycka om min historia oavsett. Och oavsett ska den bli utgiven.

Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av mina stordåd. Vänta in nästa historia som vill bli skriven och fortsätta med mitt fackboksprojekt.

Livet är helt fantastiskt! Idag i alla fall.






Skrivandets vägar äro outgrundliga

2018-09-03 14:40
Från [email protected] (Jessica)
Oj, så länge sedan jag skrev i bloggen! En mycket härlig vår och sommar har förflutit och en hel del har hänt. Jag som en gång lovat mig själv att dokumentera varje tanke och steg i den här processen har nu ofrånkomligt brutit mitt löfte. Tyvärr. Men här kommer så ändå några ord om saken.

Jag tänker på när jag tog mitt beslut att satsa på allvar på mitt skrivande. Hur skrivandet då var något fjärran och alldeles suddigt långt borta vid horisonten. Och nu är det så annorlunda. Skrivandet har blivit till en sådan självklar del av mig och mina planer inför framtiden. Jag har samlat på mig massor med idéer och har i nuvarande stund åtminstone tre projekt i huvudet. Att skriva på olika vis har börjat tilltala mig. Nu när jag snart är färdig med min roman, vilken jag slutredigerar och snart skickar in, har jag även påbörjat ett skrivarsamarbete med någon. Och det är inte skönlitteratur den här gången. Kan inte säga så mycket mer om den saken just nu, eftersom jag och min medförfattare kommit överens om att hålla allt hemligt ett tag till. Men allt känns så nytt, roligt och spännande.

Också nya romanidéer kommer till mig och det känns som att jag skulle behöver SÅ mycket mer tid än vad jag just nu har att spendera på mitt skrivande. Att ta klivet fullt ut till att skriva på heltid i nära framtid är inte längre främmande eller omöjligt.

Min roman "Anakoreten" har så äntligen blivit färdig och är strax på väg till förlagen. Eftersom det är första gången jag skickar något till något förlag så har jag förstås en mängd frågor i huvudet som jag nu försöker få svar på på olika sätt. Jag behöver också investera i en ny dator då min nuvarande är otroligt seg och opålitlig. Men nu är allt på gång. Ska läsa igenom en gång till och korra en sista gång. Sedan får det vara bra. Sedan får en bara, som den gode Gardell en gång sa i en författarpodd, vara nöjd och färdig. För pilla i evigheter med en text kan en ju förstås också göra.

Häpp!

2018-03-19 21:02
Från [email protected] (Jessica)
Manus är skickat till testläsare och redigeringen går mot sitt slutskede. Jag är trött, nöjd och oerhört glad. Faktiskt lycklig. Jag ser nu ett drygt två år långt skrivprojekt gå mot sitt slut. Och ska vi tala om från idé till verklighet rör det sig faktiskt om nästan tre år. Det är inte konstigt att det rör upp en hel del känslor.

Under det sista året har allt gått upp och ner, ner och upp. Jag har tampats hårt med att våga låta andra läsa och känt mig blottad och naken. Jag tror väl inte att jag någonsin vänjer mig helt, men jag är bra mycket mer bekväm med att visa upp texter idag jämfört med för ett år sedan. Det är en jätteseger för mig. 

Jag ska redigera färdigt förstås. Sedan blir det att skicka till förlagen. Vänta och se. Projektet går in i en ny och helt outforskad fas, vilken jag gissar blir ännu en stor utmaning. Men det är så
spännande att inte veta vart det bär. Och jag är oavsett så otroligt stolt över mitt manus. Det blev ta mig tusan en bok! 





Besvärjelsen mot det omöjliga

2018-01-05 19:16
Från [email protected] (Jessica)
Prylarna står lite överallt. Inne i förrådet och garaget reser de sig likt monument från en svunnen och mäktig tid. De tar upp plats och fyller inte längre någon praktisk funktion. Men jag tycker om dem. Jag tycker om att de tar plats. Dessa ting använda för så längesedan men ändå alldeles nyss. När jag drar handen över det cirkusdjursprydda spjälsängsskyddet kan jag känna doften av den sovande lilla pojken med skorv i hårbotten och bröstmjölk på kinden. Och när jag sluter min hand runt barnvagnshandtaget kan jag forfarande förnimma den helt otroliga känslan av hur det kändes när vi rullade fram längs cykelvägarna kantade av snödrivor. När andetag efter andetag försvann i rök den där smällkalla vintern för sju år sedan när jag blev mamma. 

Det är som att jag inte kan göra mig av med spjälsängen, vagnarna, cykelsitsen, matstolarna eller gåstolen. Som om de är en del av mig. Av min son. Av alla drömmar och all längtan som till sist blev skimrande verklighet. Och förstås, en del av barnet som aldrig kom. 

Jag fyllde fyrtio i höstas. Och efter ungefär tolv år helt utan graviditetspreventiva metoder och därtill otaliga fetilitetsfrämjande sådana så vet jag att det inte blir fler barn. Jag har försonats med det. Ändå bygger sig vemodet en massiv mur mot förnuftet så fort jag tänker tanken på att babysakerna snart ska bort. Som om det önskar sig vara en ostoppbar kraft mot tiden eller en makalöst effektiv besvärjelse mot det omöjliga.

Jag stänger förrådsdörren bakom mig och går ner för trapporna. Sätter på en kopp te och blir stående med händerna vilande mot köksbänken till ljudet av den brusande vattenkokaren. Tankarna spelar fritt och jag vet inte om jag gillar eller ogillar det. Ambivalensen och det omöjliga i att komma till beslut. Allt jag vet är att jag just nu inte har någon som helst lust att ta reson. En vacker dag ska prylarna ofrånkomligt och slutligen plockas ner bit för bit. Säljas av, skänkas bort och göra plats för annat.  En dag ska jag göra mig fri. Men inte idag. Absolut inte idag. 



 









Ur skuggorna

2017-12-30 19:27
Från [email protected] (Jessica)
"Varje morgon stiger jag upp och klär ut mig till kvinna", var det någon som sa och det är så det alltid har känts. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vara flicka, tjej eller kvinna. Förväntningarna har faktiskt varit rakt omöjliga. Att förväntas skratta med. Hålla med. Att förväntas ge allt men sällan få. Att dämpa sig lite. Att kväva sin lust. Kväva sig själv. Att förväntas ta skit utan att klaga. Att förväntas finnas till i skuggorna av pojkarna, grabbarna, killarna, männen. Jag har aldrig varit bra på det. Idag är jag vuxen och glad att jag aldrig lärde mig. Att jag aldrig riktigt lät mig uppfostras. 

Jag har varit tyst men velat skrika. Skrika ut på dansgolven, i barerna, på konserterna, till pojkvännerna och till alla dem som trodde sig veta vem jag endast genom deras föreställning om vad en tjej var. Om vem jag var. Jag ville skrika men världen ville lära mig att ingen ändå skulle lyssna, så jag förblev tyst orimligt länge. Ibland brände min armbåge till den anonyma kropp som tryckte sig mot mig i folkhavet. Ibland vred jag hårt om handen på den som olovligt tagit på min bakdel. Vid ett tillfälle var jag otroligt nära att bli drogad av några fagra gossar som ville bjuda mig på en drink. Men alltid promenerade jag tyst vidare, nästan som i acceptans om att det var så här världen var och skulle förbli. Inom mig skrek jag ut min vrede och hatade min egen litenhet i deras ögon som ofrånkomligt och sorgesamt sakta men säkert formade min självbild. Min pojkvän sa till mig att han och jag skulle bli ovänner för att jag uttryckte mina tankar och ville diskutera. För att jag intresserade mig för humanism och började ifrågasätta världen som den var. Jag förstod vad han menade och att det blev tydligt en gång för alla att han, liksom så många andra som jag älskat, ville ha mig så tyst och åtkomlig som möjligt. Inom mig, och i takt med den insikten, blossade trots och motstånd upp och jag blev mer högljudd än någonsin. Sedan lämnade han mig och mitt blödande, otillräckliga hjärta.

Så tränade jag boxning, började läsa till lärare på universitetet och läste "Fittstim" ett tjugotal gånger. Den öppnade mina ögon för allt som jag varit med om och jag tänkte att jag aldrig mer skulle låta det ske. Ja, åtminstone inte i tysthet. Lagom till min tjugotreårsdag var jag uttalad feminist. Jag träffade sedan underbara, starka unga män som såg mig för den jag var och till sist min blivande och nuvarande man som inte ens höjde på ögonbrynet över det faktum att jag var jag. Ändå förstod han inget när metoo drog igång medan jag bara nickade och log lite lätt när stormen drog över oss. Men det gick inte att klandra honom. Det är svårt att på riktigt veta magnituden av ett förtryck som ingen någonsin tidigare talat högt om eller som han aldrig upplevt själv. Att i princip alla kvinnor är med om dessa fullständigt galna och till synes medeltida orättvisor var och är något alldeles oerhört för både honom och många andra män.

2017 blir för evigt året då vi aldrig mer ska behöva vara tysta. Då inga kvinnor, flickor, pojkar eller män någonsin mer ska behöva vara slavar under föreställningarna om vilka vi borde vara och vad vi borde acceptera utifrån vilket kön vi har råkat födas i. Framtiden är äntligen här. Viva la revolution och Gott nytt år! 

#metoo





Årets sista

2017-12-04 15:15
Från [email protected] (Jessica)
Det händer trots allt en hel del med mitt lilla projekt. Trots allt säger jag, därför att den här hösten anser mig varit högst improduktiv. Skrivandet har inte direkt flutit på om man säger så. Jag vet inte vad det beror på, men det är förmodligen så det blir i perioder. Förra året var ett riktigt drömår när det gällde skrivandet. Orden bara rann ur mig och jag kunde skriva tjugo sidor per dag. Nu känns det annorlunda. Segare. Men kanske inte så konstigt med tanke på var i projektet jag befinner mig.. Dessutom skriver jag om stora, stora delar av mitt manus eftersom jag efter mitt lektörbesök insåg att jag snarare än en roman hade ett tvåhundrasidor synopsis i min hand. Dessa sidor omvandlar jag nu till ett format som jag är nöjd med. Fler dialoger, mindre beskrivningar och mer gestaltningar.

Nu sänker sig decembersolen över skogen och jag får gå och tända i fönstren. Stjärnor och ljusstakar är på plats och i helgen bakade vi lussekatter och drack glögg. Jag ser så oerhört fram emot julen och lite ledighet. Årets sista skrivardag är gjord och jag har bara några arbetsdagar kvar. Sedan ska jag sitta och klura på mina nyårslöften och hur jag ska ta mig an resten av boken. Någon gång nästa år räknar jag med att bli färdig. Det kommer att bli en mäktig seger.

Bara vara

2017-10-23 10:17
Från [email protected] (Jessica)
Morgonen kommer. Jag hör rösterna från köket. Från pojken som flyger flygplan genom vardagsrummet och klirret från besticklådan. Bruset från kaffekokaren.
Jag kan inte öppna ögonen. Blir medveten om huvudvärken som spränger strax bakom näsroten. Sväljer och känner hur halsen känns konstig. Skriker till dom där utanför att dämpa sig lite. Jag låter sur. Ligger alldeles stilla och försöker somna om. Bara en liten stund till. Bara en liten stund till.

När klockan ringer befinner jag mig i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag kan inte öppna ögonen men tvingar mig upp. Jag går på toa och sedan direkt till äggkoket. Ett ägg till mig och ett till pojken. Han har slutat med flygplansleken. Jag är inte riktigt närvarande när jag serverar frukosten. Försöker konversera med pojken. Försöker göra en bra morgon för honom medans det är förbi med min egen.

Jag kör pojken till skolan och åker hem och lägger mig. Drar filten över kroppen och lyssnar till tickandet från klockan över spisen. Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Ljudet påminner mig om farfars klockor och i särskilt om den enorma stationsklockan som han hade i uterummet. Ljudet får mig att sakna men ger mig ro. Jag försöker styra tankarna bort från vad jag borde och istället fokusera på att vila. Jag borde sätta mig och skriva. Jag borde skriva. Det känns som om jag har feber. Hämtar datorn och lägger den på magen. Går in på bloggen. Mitt projekt och min bok står nästan stilla men rör sig makligt framåt. Som om jag nästan övergett den men att den bedjande följer mig. Pockar på min uppmärksamhet. Och allt jag vill är att vända mig om och sträcka ut mina armar. Men idag verkar det omöjligt. Idag också.

Jag blundar och lyssnar. Tänker på de där klockorna. Hur eftermiddagssolen letade sig in i farmor och farfars uterum och vidare över mig liggandes i soffan. Hur jag så ofta somnade just där efter skolan. Mätt av hembakat bröd, flera glas mjölk och ett par av farmors Allers. Hur trygg jag var. Allt det där var för så längesedan men jag kan känna varje doft. Höra varje ljud och alla röster från då. 

Gräver efter en ipren i skåpet och sköljer ner den med några klunkar vatten. Stänger av datorn och lägger mig igen. Idag ska jag få vara. Bara vara.


I väntan på gryningen

2017-10-01 21:00
Från [email protected] (Jessica)
Jag skriver mindre just nu. Det är som om orden fastnar långt bakom. De hittar inte ut. Vill inte nå mig. 

Vardagssorl, höstdagar i sol och livet spelar hissmusik. Bokmässan i Göteborg men jag väljer att inte gå. Det blir för mycket på något sätt och jag tappar sugen. Mörkret sänker sig. Dämpar mig. 

Skrivardag imorgon. Ber om ljus men jag har inte bråttom. Efter natten kommer alltid gryningen. 

Kickstart

2017-08-23 22:05
Från [email protected] (Jessica)
Nu är höstens första skrivardag gjord och det med en riktig energiboost. Det blev  som jag hoppats på, att lusten faktiskt infann sig och mycket blev gjort. 

Jag brinner av alla idéer och tankar inför hur min historia nu ska ta form. Nu ser jag klart och tydligt vad som måste göras, hur lång tid det än må ta. Och det är till och med roligt att göra det. Halleluja!

Ska boosta mig lite extra och snart lyssna på Fredrik Backmans sommarprat. Igen. Det borde ta mig tusan ALLA som försöker skriva göra. Minst fem gånger. 


Det var en gång

2017-08-20 20:23
Från [email protected] (Jessica)


Utanför huset mullrar åskan. Den är ännu långt bort och jag har tänt ett stearinljus på bordet. Huset är i övrigt tyst medan barn och man ligger på övervåningen och försöker sova. Imorgon börjar min son första klass. Och jag kommer att ha min första skrivardag sedan juni.

Inom mig mullrar det också. Det hörs sakta och dovt och lämnar mig ingen ro. Imorgon börjar ett stort arbete med att justera första halvan av boken och jag har planen klart för mig i huvudet. Hur jag ska förenkla. Ta bort och lägga till. Göra om. Jag vet nu hur jag ska göra men jag behöver förstås också känna det när jag sätter mig och skriver. Alltings början är svårt. Det var en gång.

Jag räknar nog med att jag kommer att behöva en mycket längre tids skrivande innan jag är nöjd. Sedan provläsningar åt höger och vänster. Inför allt detta vill ungefär tio procent av mig ge upp. Bara lägga ner alltihop eftersom jag har insett att det är så otroligt mycket arbete jag har framför mig. Men resterande nittio vill löpa linan helt ut och jag tänker att det just är detta som skiljer de som drömmer och de som förverkligar. Jag vill så innerligt gärna vara en av dem som förverkligar.

Jag hoppas att mullret ger sig under morgondagen och ersätts av brinnande energi och lust. Att molnen skingras och ger sig av långt, långt bort. Tankarna går till författaren i filmen Limitless, vilken får tag i en drog som gör honom enormt smart och alert. Under drogens påverkan skriver han så en hel och brilliant bok på nolltid. Inte för att jag skulle vilja droga ner mig, men nog skulle ett liknande tillstånd vara mer än välkommet under morgondagen. Kvällens filmtips alltså.



Fågel Fenix

2017-07-30 20:24
Från [email protected] (Jessica)
Jag har semester. Ändå lyckas jag inte alls med att sluta tänka på mitt skrivande. Det kan vara en bra grej det där, att aldrig riktigt sluta vara i berättelsen. För då kommer idéerna, lusten och längtan efter att sätta sig. Att ofta tänka på hur skönt och förlösande det äntligen kommer att bli när jag till slut öppnar laptopen och skriver ner tankarna. Sorterar dem. Begrundar dem. Blir stolt över dem. Men det är inte den sortens tänk som jag menar har hänt mig just den här sommaren. Nej, det är det där andra. Det självdestruktiva, utplånande och allt för kritiskt granskande. I ärlighetens namn har den sortens tyngd varit rätt så stor ända sedan jag i mars fick färdigt mitt råmaterial. Det där gnagande tvivlet på mig själv, på mina texter och en stilla undran över vad jag håller på med. Vad håller jag på med? Jag skriver en bok. Jaha. Verkligen?

För några veckor sedan besökte jag Haverdals bokmässa. 14 författare ställde ut och en lektör var på plats. Man kunde få några sidor lektörslästa om man ville. Det hela var en fantastisk chans. Ett tillfälle att ta i akt. Jag ville förstås inget hellre. Eller var det kanske tvärtom? Jag erkänner att jag blev så rädd av blotta tanken på det att jag nästan inte kunde sova natten innan mitt beslut. Beslutet var ändå givet. Jag ville till bokmässan. Jag ville dit för att det är så otroligt kul med böcker och kreativa människor. Och jag ville dit för att bli lektörsläst även om jag var helt livrädd.

Jag har ett stort problem. Jag kan inte hantera beröm och jag har svårt att ta kritik. Jag låtsas att vara bra på båda delar men det är jag alltså inte och jag förmodar min nonchalans skådespelas uselt. Jag förstår att den genans som griper mig när någon berömmer mig är konstig. Jag borde ju bara bli glad och det blir jag väl på ett sätt också. Men det är som att jag inte riktigt vet hur den som berömt mig vill att jag ska mottaga orden. Jag blir alltid ursäktande och säger att äsch, det där var väl inget. Eller så blir jag helt tyst. Och långt där inne blir jag fruktansvärt ängslig och tänker intensivt på att jag aldrig kommer att klara att leva upp till allt det där berömet. Och negativ kritik ska vi inte ens tala om. Jag är en person som slår oerhört hårt på mig själv och skäms något så fruktansvärt om jag begått "fel" eller om mina brister syns det allra minsta. Men faktum är att det inte går att vara författare utan att någonsin låta sig bli läst och bedömd. Det är fullständigt omöjligt. Det. Går. Inte.

Jag lämnade prolog och första kapitlet till lektören och väntade. Väntade och väntade medan både hjärna och hjärta höll på att, ja i princip, sprängas. Lektören kallade in mig och dissekerade mina texter. Hon var rak utan krussiduller, ifrågasatte det ena och det andra och drog upp mina meningar och ord i det obarmhärtiga ljuset.
"Här behöver du mindre av detta, där behöver du mer av det här. Det här fungerar inte. Detta däremot är bättre."
Jag nickade och inflikade med mina tankar om det hon sa. Och så log jag. Ja, jag log så jävla brett att jag sedan kände mig stelopererad i ansiktet. Väl hemma igen kände jag mig bortom trötthet. Som en urvriden disktrasa. Som den där fågeln som flög lite för nära solen och sen brann upp. Och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara av att jobba med det här. Att vara författare. Att jag aldrig kommer att klara av att någon ska läsa mina texter på det här viset. Att det måste vara något extremt fel med mig som inte har styrkan till detta som jag ändå och trots allt vill mest av allt. Det hela kändes dystert. Minst sagt dystert.

Men morgonen därpå vaknade jag med en alldeles klar bild av hur jag ska jobba med mitt manus. Jag vaknade med svaret på alla mina tvivel under det arbete jag lagt ner sedan mars och med skarpa konturer runt en ny plan. Hur mina kapitel ska se ut. Jag kommer att få skriva om väldigt mycket, men jag vill göra det. Jag VILL ta mig tusan göra det. Utan lektörsläsningen hade dessa idéer inte kommit till mig. Utan lektören skulle jag fortsatt att famla i mörkret med en gnagande känsla av att jag borde göra något annorlunda men inte alls veta hur.

Jag står i köket och lagar mat, semestern är snart slut och jag lyssnar på Fredrik Backmans sommarprat i P1. Ett otroligt bra sommarprat där han ger råd till oss som vill skriva. Om att skriva inifrån och ut och att det faktiskt inte finns några egentliga rätt eller fel. Att mottagandet av en text alltid är subjektiv. Alltid. Och att vi som skriver är lika lite experter på böcker som de som läser oss. Att det verkliga tricket är att känna det man skriver eftersom det är då, och endast då, vi någonsin kan få läsaren att känna något alls.

Jag ser fram emot hösten. Jag längtar efter att få börja skriva igen. Blott en vecka kvar av denna ljuvliga semester.





Vad hände med barnen?

2017-06-25 19:53
Från [email protected] (Jessica)

Det visar sig att Eva F Dahlgren har skrivit flera böcker vilka jag har stor glädje av i mitt arbete. Det känns helt fantastiskt att ha hittat dom! Vilken skatt för en sådan som jag och förstås en skatt för egentligen samtliga moderna människor 2017. Som förskollärare har jag redan innan läst tillräckligt med historia i ämnet för att förstå och greppa hur pass ny dagens barnsyn faktiskt är. Och att den för oss faktiskt och tyvärr inte är permanent förvärvad utan hela tiden behöver hållas levande och utvecklas vidare i positiv riktning. Ändå blir jag skrämd och ledsen av vad jag nu får ta del av. 

I "Vad hände med barnen?" får jag följa några barnhems- och fosterhemsplacerade "oäkta" barn genom barndomen och vidare i livet. I föregående bok "Fallna kvinnor" fick jag ta del av deras ogifta mödrars livshistorier. I sina böcker dokumenterar Eva F Dahlgren ett Sverige för inte alls så länge sedan. Ett Sverige som vi för alltid kommer skämmas över med en både kulturellt betingad och politiskt stiftad mycket gammaldags och hedersrelaterad kvinnosyn. Med en minst sagt primitiv syn på barn och deras rätt. Ett Sverige där vi skiljde på folk och folk och öppet graderade deras värde efter härkomst, familj och omständigheter. Ett Sverige som vi verkligen inte, under några som helst omständigheter, önskar oss tillbaka till.

Återigen ger dessa dokument mig viktiga nycklar till mitt eget projekt och ger mig dessutom, i de allra flesta fall, en bekräftelse om att mina instinkter har varit rätt. Allt jag hade när jag började var mina egna släktingars historier, mycket glest berättade och utan så mycket detaljer. Och dessa historier har jag nu kunnat sy något rejält av med hjälp av lika delar fantasi och research. Det är minst sagt tillfredställande. 

Semestern har börjat och juli är i antågande. I skrivande stund viner vinden utanför fönstret och regnet har vräkt ner till och från under eftermiddagen. Ett litet ljus står på bordet och kvällen kommer. Jag är förkyld och trött och har dåligt med lust och energi. Jag försöker slappna av. Försöker att känna det härliga med sex veckors ledighet som ligger precis framför. Och så blundar jag och förställer mig allt det där möjliga. Drömmarna som dansar där inne alldeles vilda och otämjda. Var befinner jag mig nästa sommar? Kommer jag då att hålla min bok i händerna, bläddra i den fram och tillbaka och dela mig av den till andra? Att den möjligheten finns gör mig så underbart glad. 






Becksvart kvinnohistoria och jublande skribent

2017-06-09 17:09
Från [email protected] (Jessica)

Jag avslutar den sista skrivardagen innan semester i vild glädje. Jag är nästan i mål. Nästan framme. Nästan där. Idag hat jag hittat de allra sista pusselbitarna till mitt manus, gått igenom nästan hela och känt en trovärdighet i ren samklang med researchen för allra första gången. Herre jösses. Nu är jag inom räckhåll och kan nästan se omslaget framför mig, bläddra i sidorna och känna tyngden av det inbundna verket. Ni som har en liten aning om hur lång tid det tar för ett nästan färdigt manus till att verkligen publicera verket, och i synnerhet för en debutant, kommer att tycka att jag låter löjligt optimistisk. Jag är inte riktigt färdig med manus ännu, har ännu inget förlag i sikte och gott och har väl minst ett år till innan jag som tidigast kan få möjligheten att hålla i ett färdigt exemplar.  Men idag känns allt fantastiskt! Fattar ni, jag är snart klar med manus!!! 

En viktig researchnyckel har varit just boken ovan och Eva F Dahlgrens dokumentära verk om Sveriges 20-40tal. Boken "Fallna kvinnor", om kvinnorna på Citadellet i Landskrona som dömts för lösdriveri. Det är en nattsvart dokumentation över vår kvinnohistoria. Jag vill införa den i samtliga högstadieskolor, lägga den i brevlådan till alla jag känner och inte känner och be oss alla att ta in vad boken också innebär för vår samtid. Läs den. Nu. 

Det finns inget som juni

2017-06-01 20:05
Från [email protected] (Jessica)

Det är skolavslutningatider, syrenen står i blom och det är grönt precis överallt. Jag har kunnat börja skörda rabarber och rädisor. Trädgården blir vårt vardagsrum. Allt sommarhärligt börjar just nu och snart ska vi vara lediga tillsammans. Det finns inget som juni.

Jag börjar känna att jag vill bli färdig. Börjar tröttna på boken som jag arbetat på i snart ett och ett halvt år. Historien är viktig för mig. Måste bli bra. Men jag är strax redo att lämna den för att hitta något annat. Jag har tusen och noll idéer och det ska bli spännande att få ta de där första spadtagen in i nästa projekt.  Men en sak i taget och mitt pågående manus måste bli färdigt först. Jag jobbar med det lite till innan semestern, men hinner helt uppenbart inte bli färdig ännu. Jag siktar mot att jag någon gång i höst skickar in till förlagen. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Rätt mycket faktiskt. 


Skrivardag och jakten på det perfekta manuset

2017-04-28 14:01
Från [email protected] (Jessica)
Anteckningarna, post-itlapparna och ideérna förflyttas i rask tempo ner i textform. Alla idéerna provas, tänjs och kastas om. Är den här meningen nödvändig för historien? Fyller den sitt syfte eller kan jag plocka bort den? Kanske hela stycket? Ska jag skriva om slutet, så att jag har ett alternativ? Jag har tagit bort hela kapitel så väl som karaktärer. Måste kontrollera så att alla namn och årtal är korrekta. Är historien trovärdig? Finns det hål i berättelsen som skulle kunna täppas till? Finns det mer saker som jag borde ha tänkt på?

Ja, så här har min arbetsdag sett ut. Och ja, man blir väldigt trött. Men också glad över att jag nu har kommit så pass långt att jag jobbar med ett manus. Jag vet fortfarande inte alls hur lång tid som är kvar på mitt projekt. Idag har det känts som är jag är bra nära nu. Jag känner mig nöjd med det allra mesta och behöver bara bli nöjd med resten också. Mycket handlar om melodi och övertygelse. Jag vill att historien ska kännas "hel". Vad som så diffust får en text och historia att just göra det är dessvärre inte helt lätt att sätta fingret på eller att åstadkomma. Ibland vet man bara vad som funkar. Ibland vet man bara som inte funkar. Känslan av att nu få ynnesten att arbeta med det allra sista är både jobbig och härligt! 

Nöjd och glad över ett gott dagsverke tar jag nu valbordhelg och önskar er alla en trevliga Valborg och första maj!  

Brev till min dotter

2017-04-23 20:28
Från [email protected] (Jessica)


Har du en dotter? Eller en son? Eller är du någons barn? Är du en människa? Då är den här boken något för dig. Den här boken är en brevsamling av en rad kvinnor som skriver till sina barn, sina döttrar, om allt de vill ha sagt men som är svårt och krångligt att säga. Om hur det är att vara kvinna och om hur det är att vara människa. För vad skulle vi helst av allt vilja säga till våra barn? Vilka råd skulle vi vilja ge dem? Vad skulle vi vilja säga till oss själva  och vad skulle vi önskat att våra föräldrar berättat för oss?

Att skriva ett sånt här brev kan vara en mäktig kraft att räkna med. Ett brev där författaren sorterat tankar och resonemang noggrant och där varje ord fått vägas på guldvåg. I den här boken får författarna en enda chans. Allt ska med och inget ska förtigas, förljugas eller förskönas. Föräldraskapet tas här på allvar, bortom de vanliga och synbara problemen som sömnbrist, trots, matvägran eller stressade vardagsscheman, och tar sikte rakt mot kärnan och mot livet och alla dess storheter, orättvisor och ljuvligheter. Författarna har en enda chans, tar sats och omfamnar sin möjlighet med hela sin berättande styrka och träffar mig rakt in i hjärtat. Jag skulle bli mycket förvånad om deras barn inte kände det samma.

För ett par dagar sedan fastnade jag framför teven och en intervju med Jan Eliasson. Denna beundransvärda man som under sin livstid arbetat som diplomat, i FNs säkerhetsråd och som utrikesminister frågades ut om det aktuella världsläget. Han svarade hela tiden sakligt och artigt på frågor om land efter land. Men det var just vid ett visst ställe som han plötsligt tycktes stanna upp inför intervjufrågan och sedan ödmjukt och knappt märkbart korrigerade frågan som han ställdes inför. Intervjuaren frågade om hur han såg fenomenet att friheten för kvinnor i vissa mångkulturella områden i Sverige tycktes bli allt mindre. Jan Eliasson tittade på intervjuaren och invände mot definitionen av problemet eftersom det inte alls bara handlade om kvinnans frigörelse. Att vi inte på något sätt fick glömma bort att detta lika mycket handlade om mannens frigörelse och i grund och botten människans. Att det är människans frigörelse som är det centrala i frågan och att den är viktig för oss alla. Och underförstått inte bara viktig i dessa områden. 

I "Brev till min dotter" skriver Mia Skäringer så rasande vackert att det gör ont. Hon beskriver kärleken till sitt barn likt björnsklor som river sig in. Orden letar sig fram som om de vore mina egna och talade just om mig och mitt barn. Jag tänker på mig och min son. Jag tänker på att jag har en liten pojke som ska bli en man och att jag så gärna skulle vilja skriva ett sånt här brev till honom. Att det är viktigt att prata om de här sakerna, hur svåra och omöjliga de än tycks vara. För hur skitig och orättvis världen än är så är det min plikt att ta honom i handen och leda honom så gott jag bara möjligen kan mot ljuset. Hur inskränkta och obarmhärtigt grymma erfarenheter som än väntar honom så finns det bara en väg att leva. Det finns bara ett enda sätt och det är att vara rättvis och snäll mot andra människor och att vara rättvis, snäll och sann mot sig själv. Det är bara så och endast så det går att bli hel och lycklig. Och slutligen vill jag skriva och säga precis det till honom som Mia Skäringer skriver till sin flicka. Hon skriver det så enkelt, så enkelt när hon skriver: 

"Frigör dig. Det är enda sättet."

Wood wide web

2017-04-11 12:11
Från [email protected] (Jessica)
Den tyske skogsförvaltaren Peter Wohlleben skrev i sin bok "Trädens hemliga liv" att träden är mer levande, kännande och sociala än vad vi människor generellt känner till. Det hela var nyheter för mig om ni frågar. Kanske jag till och med tänkte att gubben måste vara galen. Men han menade att det helt säkert till och med finns forskning på hur träd varnar varandra för yttre faror och om hur träden lever tillsammans i familjer, är beroende av varandras välmående kommunikation för att överleva. Den tyske skogsvaktaren menade att det i skogar finns gigantiska rot- och nätverkssystem under jord därigenom träden kan och vill förmedla sig.

Jag känner mig intresserad. Förstås därför att jag bor i en skog men också att dessa påståenden är fascinerande av en helt annan anledning. I dessa dagar funderar jag mycket på det som av oss människor omnämns som kollektivt medvetande. Hur vi människor emellan på ett högst utmärkande och sofistikerat sätt alltid har signalerat till varandra om faror, strategier och utveckling. Hur vi alltid haft ett stort behov av information oss emellan, för att skapa kontroll och säkerhet. Men också för att dela glädje, framtidsutsikter och hopp. Hur detta fram tills tjugohundratalet gick relativt långsamt och har gått från mun till mun, från teveapparaten till vardagsrummet eller från radiostudion ut till folkhemmet. Möjligen kunde man som privatperson skicka in en insändare till en tidning om man ville nå ut. Då fick tidningen eftertänksamt ta ställning till om insändaren var okej att publicera eller ej. Så såg det ut för bara tjugo år sedan. Men vårt kollektiva medvetande existerade likväl. Vi hade, men kanske i en mindre geografisk skala, full koll på vad som var socialt gångbart, vilka uttalanden vi kunde plocka sociala poänger på eller på vilket sätt vi på just vår arbetsplats eller i vår by talade med varandra för att nå fram, knyta band och bygga broar oss emellan. Ur ett lite större perspektiv så lärde det demokratiska, konfliktfria och socialistiska Sverige oss att vi kunde lita på myndigheter, instanser och varandra. Att våra politiker var tillförlitliga och att systemet var säkert och tryggt. Visst förekom det några små vallöftslögner här och där, men face it, hade någon sagt på nittiotalet att folkvalda politiker i världens demokratier, inklusive vårt eget land, tjugo år senare skulle vara ute efter att söndra, härska, håna demokratiska värden och öppet arbeta för att montera ner våra mest grundläggande rättigheter hade vi förmodligen skrattat rakt ut.

Människan uppfann så internet. Ett perfekt rotsystem. Kanske visste människan precis vad hon gjorde men troligtvis hade hon inte en susning. Hur vårt kollektiva medvetande snart skulle komma att utmanas till den yttersta gränsen. Under de senaste åren har saker hänt med oss internetanvändare som vi aldrig trodde skulle vara möjligt. Tekniken har lyft oss till oanade höjder och alla kan göra sin röst hörd. Information sprids snabbt och så gott som alla har tillgång till den. Internet är på det viset demokrati i sin allra renaste form. Vår kommunikation är avancerad, snabb, tillgänglig och hela välden ligger inom räckhåll. Avstånden mellan oss har aldrig varit mindre. Människan förmedlar sig i rasande hastighet. Från tanke till publicitet till möjligen miljoner mottagare på bara någon sekund. Hemma i stugorna sitter människorna med glädje och iver över sin nyfunna yttranderättvisa, dansades och dreglandes över tangentborden. Och mottagarna sitter på andra sidan, nickande i samförstånd eller tvärtom slitandes sitt eget hår i frustration. Vi som var så vana vid att kunna lita på allt och på att systemet fungerade. Vi som verkar ha lurat oss själva. Lögner sprids nu likt virus och vår gamla tes "ingen rök utan eld" har aldrig förr visat sig vara så oanvändbar. Sanningen vrids 180 grader och publiceras i nättidningar med illa dold och hotfull politisk agenda. Hatet och polariseringen sipprar genom sprickorna, allt ymnigare och snabbare. Människan börjar, sedan några år tillbaka, skrika sig hes om näthat, vikten av källkritik och att yttrandefriheten måste kompletteras med yttrandeansvar. Vi bygger desperat lagar och kanaler för att förhindra den annalkande katastrofen. Rotsystemet blöder och vi måste bota de barnsjukdomar det nu har verkar ha drabbats av.

Fredagen 7 april 2017 drabbas Sverige av ett terrorattentat. Det blir tyst i min feed på Facebook. Vi byter profilbilder och lägger till en liten svensk flagga i kanten för att visa vårt stöd och våra ofattbara känslor inför vad som drabbat oss. Vi följer uppgivet nyhetesrapporteringar från tv-sofforna och tar sakta in overkligheten i den värld vi lever i. Under de efterföljande dagarna får vi se hur människorna gråter öppet och stilla på gatorna. Hur vi omfamnar varandra och håller våra barn hårdare intill oss. Vi får se hur svensken stegar fram och ger polisen blommor av tacksamhet. Vi återfår känslan av att systemet fungerar. Under de efterföljande dagarna är det nästan intill tyst och stilla i min feed. Det är bara någon enstaka som skriker om att det är så tyst och att vi borde skämmas för det. Att vi borde ta upp fajten istället och det genast. Jag själv tänker tvärtom. Att det är i tystnaden och i eftertänksamheten som vi slipar våra vapen. Att det är just i eftertänksamheten som vi verkligen kan förändra världen till det som slutligen kan rädda oss. Att det är människan i affekt som ställt henne i den här situationen från början och att hon nu måste börja tänka om. Vårt kollektiva medvetande står och väger. Det går nu impulser av nya slag genom vårt rotsystem. Vi. Tänker. Efter. Min förhoppning är att vi nu börjar greppa hur vi på bästa sätt kan föra mänskligheten framåt. Fortsätter vi bara så här, med eftertanke, diplomati och en övertygelse om det goda inom oss själva och andra, så har mänsligheten en ärlig chans. Något annat vågar jag inte tänka på.

Det står två döda tallar i skogen på baksidan av vårt hus. Står där stilla men stadigt pekande upp mot himlavalvet. Intill varandra som två forna livskamrater som inte klarat sig utan den andre, likt ett monument och en påminnelse för resten av växtligheten om hur beroende av varandra de är för att kunna få näring och växa. För att kunna leva. Jag tänker varje gång jag passerar dem på Peter Wollhebens ord om skogen och trädens fantastiska sätt att hålla sig vid liv. Och sedan vidare på människans enastående förmågor att göra likadant. 




Om att behöva avgöra det omöjliga

2017-04-07 19:08
Från [email protected] (Jessica)
Det är en ganska tung bit av skrivandet som jag är inne i och har framför mig. Det är nu jag ska avgöra det omöjliga, vad som är nog bearbetat eller inte och vad jag är villig att släppa ifrån mig eller inte. Jag gissar att det kommer bli svårt att avsluta och lämna in och jag känner det redan. Jag vill förstås slipa manuset till perfektion, frågan är bara när något någonsin är perfekt? 

Ändå läser och redigerar jag stora delar med glädje. Jag är glad för den grund jag givit mig själv att bygga på. Jag är glad för min bok. Jag tror på den och det har jag känt hela vägen. Tur är att jag fortfarande känner så efter att ha hållit på med det här projektet i nästan ett och ett halvt år nu. 

Nu blir det ett glas vin i kvällssolen och Melissa Horn i högtalarna. Det är vår och det finns inget som väntans tider. Sommaren är inte långt bort. 



Hosta och perspektiv

2017-03-24 09:15
Från [email protected] (Jessica)
Efter en helt fantastisk vårdag, släpandes på utemöbler och massor med trädgårdslek hörde jag under hur pojken började hosta under gårdagskvällen. Gråtandes kom han sedan in till oss på natten och berättade att han kände sig sjuk, somnade om men vred sig oroligt och förkylt fram och tillbaka. När morgonen kom insåg jag att han måste stanna hemma från skolan. Han kändes krasslig och hostan hade tilltagit. En gång när han var tre år fick han lunginflammation och den upplevelsen sitter djupt kvar i mig. Minnet av det lilla matta, oigenkännliga barnet som insjuknade så fort. Mammahjärtat som nästan slets itu och mina ostadiga händer som oroligt matade pojken med penicillin. Jag minns tacksamheten inför att mitt barn just då bodde i Sverige och i vår tid. Sedan Vilgots lunginflammation tar jag hosta på allvar. Alltid.
Han är pigg nu. Pärlar och tittar på melodifestivalklipp på youtube om vartannat. Sjunger lite mellan hostningarna. Sedan ska vi åka ner till affären. Jag har lovat honom lite gott och en ny bamsetidning. Det kommer att bli en mysig dag. 

Jag tänker på att det nog är bra att ta en liten skrivpaus. Efter att ha skrivit i en hel vecka känns hjärnan onekligen smått bluddrig. Lite dimmig. Det blir bra med en paus och låta texterna och idéerna få mogna lite. Få perspektiv på arbetet som jag lagt ner under veckan och verkligen känna in och efter huruvida allt stämmer eller ej. 

Tittar ut genom fönstret och ser att det blir ännu en fin vårdag. Hela helgen ska bli fin enligt alla prognoser. Jag ska ge mig ut i trädgården och feja. Klippa ner och gödsla upp. Göra iordning odlingsbäddarna. Lägga mig i hängmattan och njuta av ljudet av fåglarna och värmen från solen.

Var mitt hjärta bor

2017-03-22 15:24
Från [email protected] (Jessica)

Vem är du, vem är jag, levande charader... Jo du, Arja. Det är just det vi kanske alla borde ställa oss men så få av oss gör. Har i dagarna läst ut Camilla Davidssons "Under vintergatans alla stjärnor" om en kvinna som bestämmer sig för att göra en pilgrimsvandring, och måste erkänna att det finns en hel del i den boken som jag känner igen mig i. Och det är jag förmodligen allt annat än ensam om. För vem har inte brottats med den stora frågan om vad en borde göra göra med sitt liv? Kanske finns det en och annan lycklig som har sluppit eländet men de flesta av oss ställs för eller senare inför frågan. Man kan förstås välja att ducka, sätta skygglappar på  fortsätta  att raskt galoppera ostört genom livet. Men för några av oss går det till en viss punkt där det inte längre går att blunda. Camilla Davidssons bok är nog inte en av mina favoriter, men den har onekligen en viktig poäng. Att alla borde stanna upp, tänka till och skita i att inordna sig efter yttre faktorer. Och sluta vara alla så duktigt till lags.

Saker och ting går från klarhet till klarhet. Jag har fått mycket gjort idag. Har gått igenom många kapitel, skrivit till och tagit bort. Gick en promenad med hunden i solen nu på eftermiddagen och fick lust att slå volter, dansa, hjula och hoppa hopsasteg av glädje över min skrivarvecka. Ja, om jag hade varit gymnast hade allt det där varit en självklarhet. Istället fick jag nöja mig med att springa, leka och tjoa med hunden lite, höja volymen på Håkan Hellström i lurarna och le från öra till öra. Känner verkligen att jag gör precis det som jag borde göra med mitt liv.

Ännu en arbetsdag framför mitt manus är  till ända och det är dags att åka till skolan för att hämta barnet. Och imorgon bär det av igen.

Hitta vilse

2017-03-21 08:42
Från [email protected] (Jessica)


Igår kväll funderade jag över vad det var som byggdes upp inom mig. Jag tänkte att jag borde känna mig glad, ändå var jag allt annat än just det. Det var en vilsenhet och särskilt sinnesstämning som grep tag och inte ville släppa. Jag insåg till sist att det faktum att jag nu var färdig med råmaterialet, det vill säga hela berättelsen och dess dramaturgi, händelseförlopp och karaktärer, gjorde mig sorgsen. Att det hela var som att säga farväl till det roliga jag haft med det stora, fria och övergripande skapandet, det där härliga och lustfyllda utan gränser. Det har varit så otroligt kul att få skriva så. Men ramverket var nu helt färdigt och de flesta bitarna satt nu där de skulle. Nu skulle nästa steg tas. Jag tänkte att det hänt så plötsligt. Som att jag blivit färdig utan förvarning. Vips bestämde jag mig för att skriva ett slut för att känna om det var rätt. Och det var det. Plötsligt fanns en bok framför mig på laptopen. En förvisso ofärdig version av den men ändå.

Öppnar datorn och sätter mig vid köksbordet och anteckningsblocket och pennan ligger bredvid och bara väntar på att användas. Jag är på väg vidare och inget kan hindra mig. Nu börjar finliret. Få melodin att spela över alla texterna. Få allt att stämma. Lägga till vissa saker och ta bort andra. Måla de sista fina penseldragen och få skuggorna att fungera. Jag har massor med idéer som kommit under de senare månaderna och har varit så sugen att gå tillbaka och joxa med texten, men låtit bli. Jag har velat vänta tills dess att jag skrivit klart basen och det känns som ett rätt beslut. Mina idéer har fått mogna och jag har med tiden lätt kunnat sålla bort allt det i tankarna som visat sig vara onödigt.

Nu börjar det och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta. Kanske en månad. Kanske ett år. Men en färdig bok känns inom räckhåll vilket är en otrolig känsla. Nu börjar det.