RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-08-11 11:15:56

Moa Holm

Moaeh blogg på Nouw

"varför tränar du ens?"

2019-07-18 00:46
Från Moaeh

Hej! Jag insåg precis att det var ett halvår sedan nu som jag uppdaterade någonting här senaste. Tänkte väl att mina bloggdagar var över nu, men någonting slog mig idag och jag behöver verkligen få skriva av mig litegrann!

Jag har tänkt ganska mycket på en sak under lång tid men aldrig riktigt reflekterat över det såhär. Jag stod framför spegen idag och studerade min kropp (så som jag vet att vi alla gör now and then) och så slog det mig bara. Det här med vem som har rätt att vara missnöjd med sin kropp och inte. Och redan där låter det fel, ellerhur?

Jag har alltid varit vad som av många anses vara "smal". Hela mitt liv har jag varit "smal". Men under mina yngre år var det aldrig ett problem. Jag vill inte att mina ord ska missuppfattas av någon, eller trigga någon till någonting. Jag är helt för all typ av kroppspositivism, men det jag känner just nu är att om det ska få finnas, så måste det få gå åt båda hållen.

Vem får vara missnöjd med hur sin kropp ser ut? Och vem får vara nöjd? Jag kan prata om min situation för några år sedan då jag själv drabbades av ätstörning UNS med marginaler till diagnostiserad anorexi. Och vi som varit där, vi vet att vissa tankemönster aldrig riktigt försvinner även om man tagit sig ur ätstörningen. För att koppla detta till ämnet, menar jag att jag än idag kan se på min kropp med kritiska ögon även om det är på ett helt annat sätt. Men det kan vi nog allihop så det är ingenting konstigt med det. Detta har lett till att när jag i samtal med andra angående ämnet yttrat något enstaka missnöje med någonting på min kropp, fått kommentarer som "sluta, du är jättesmal", "varför tränar du ens? ", "du behöver ju inte träna" eller "du får inte klaga, tänk på de som är överviktiga istället". Och det är detta som är så sjukt?! För det händer VARJE GÅNG jag yttrar mig. Om MIN kropp!

Gymshark Legacy Fitness Joggers / Gymshark Legacy Fitness Sweater

Just det här med "du behöver ju inte träna" tycker jag är lite intressant att man kan säga till någon bara för att den är smal. Kanske är det så att jag är smal just FÖR ATT jag tränar? Och då blir en sådan kommentar som en riktig käftsmäll. Personen som lämade den här typen av kommentaren tänker då antagligen inte på de 4, 5, eller 6 dagar som jag varje vecka kanske spenderar på ett löpband eller på gymmet med tung styrketräning och delvis strikt kost. För mig är det ganska ofattbart att man kan slänga ur sig en sådan sak till någon och stampa på all tid, energi och disciplin som personen faktiskt lägger ner för att nå sina mål för att sedan få höra att man inte behöver träna för att man redan är smal? Som att alla som är smala är naturligt smala? Att lämna en sådan kommentar om att någon som är smal inte borde eller behöver träna är lite som att jag skulle säga till en "större person" att den kanske inte borde äta så mycket eller så onyttigt. Och då verkar det plötsligt som någonting taskigt att säga. Någonting som är den personens ensak. Men det är precis samma sak.

På samma sätt borde jag kunna visa upp mina resultat och få vara stolt och nöjd med hur min kropp ser ut. Men då blir man plötsligt hänsynslös mot de som inte fått samma resultat eller de som inte "kan" gå ner i vikt m.m. Och det tycker jag är jätte konstigt. Man får inte vara missnöjd med sin kropp men man får inte heller vara nöjd och stolt? What?

Varför har "större personer" lättare att få sympati och stöttning i sin träning än vad "smalare" personer har? Borde vi inte alla stöttas, uppmuntras och pushas till att nå våra mål ifall vi kämpar för att bli bekväma i våran kropp oavsett utgångsläge?

Det känns som att "smala personer" har en skylldighet att vara nöjda med sin kroppar och att man plötsligt blir otacksam om man ogillar någonting med sin "smala kropp". Jag tycker det är underbart att folk jobbar med att älska sina kroppar oavsett om det är genom dedikerad träning och förändrad kost eller om man jobbar genom att förändra sitt mindset. Och det borde få vara din ensak. Du ska göra det som känns bra för dig och som gör att du kan må bra i dig själv. Ingen annan ska bestämma om du har rätt till det eller inte.

Jag inser hur rörigt detta inlägget blev, men jag hoppas att mina tankar fått framgå i iallafall litegrann ifall du lyckats ta dig igenom detta alldeles för långa inlägg. Jag hoppas att jag kunnat skicka med någon en tankeställare, för det är jätteviktigt att vi tänker på vad vi säger, hur vi säger det och hur våra uttalanden påverkar varandra. För har man inte hela bilden av en persons situation kan kommentarer som bara var tänkta att uppmuntra, göra skada istället.

Godnatt på er alla!

- M.H

Stora steg

2018-12-12 11:44
Från Moaeh

Godmorgon!

Lovade ju att uppdatera er angående gårdagen vilket jag egentligen hade tänkt göra igår kväll. Men ärligt talat var jag så slut igår när jag väl kom hem, antagligen eftersom väldigt långvariga spännigar jag länge känt delvis släppte, så jag slocknade ganska tidigt.

Igår eftermiddag/kväll var jag och provjobbade på ett ställe som förhoppnigsvis kommer att bli mitt jobb inom en snar framtid. Det var kul, men jobbigt. Jag var väldigt, (VÄLDIGT) nervös, men det släppte ganska direkt när jag väl kom dit. Det jobbigaste var nog att jag kände mig ganska lost hela tiden. Jag kunde inte direkt hjälpa några kunder eftersom jag inte hade värst mycket erfarenhet av varken kassaarbete eller sortimentet, utan sprang jag mest runt och plockad disk, plockade och torkade bord med mer. jag ska även dit och jobba i några timmar idag igen, dock är jag inte alls lika nervös för att gå dit idag vilket känns väldigt skönt.

Varför detta är en så pass stor grej för mig är för att jag länge haft ganska jobbig "social fobi" på grund av väldigt lågt självförtroende och därmed ångest. Så för mig att delvis ens söka ett jobb själv för att sedan bli kontaktad och faktistk gå tid helt själv är många stora steg på en gång för mig.

Så nu vet ni vad jag haft för mig den senaste tiden, både vad gäller personliga förberedelser och även som igår då, faktiskt jobb.

Önskar alla en fin dag! :)
Love, MH


Hemsökt av hjärnspöken

2018-10-30 21:50
Från Moaeh

Nu har det snart gått en hel termin sedan jag hade min allra första psykologilektion. Jag kommer ihåg det som igår. Jag kommer ihåg att vi började första lektionen med att prata om och lära oss ett gäng psykologiska begrepp. Det är mycket jag inte kommer ihåg ifrån den lektionen också, men det finns iallfall ett ord som sas under den lektionen som där och då, som på bara en sekund fick så mycket större betydelse för mig i mitt liv än det haft innan. Det var ordet "tillhörighet".

Vi läste efter det igenom en berättelse och analyserade sedan hur personen i fråga påverkats av de olika faktorerna samt varför personen var och betedde sig som den gjorde utifrån de begreppen vi nyss lärt oss. När vi senare gick igenom analysen tillsammans i helklass kommer jag ihåg att min lärare när vi närmade oss slutet sa någonting i stil med: "Känner vi ingen tillhörighet till något eller någon/några, då blir livet inte alls lätt. Då är det knappt det fungerar alls."

Den här personen i berättelsen var blyg, tillbakadragen, tystlåten och hade så mycket inom sig som var användbart i många situationer men vågade inte dela med sig av sina tankar och kunskaper till andra, delvis på grund av denna orsak. Personen kände ingen tillhörighet till gruppen. Och visst, tänker säkert många nu. Det är ingenting konstigt med att inte riktigt våga dela med sig och var öppen och extrovert i en grupp med nya människor. Men den dagen man själv upplever denna avsaknad av tillhörighet, när man kommer hem en kall kväll och får stanna upp framför ytterdörren i några sekunder för att tänka till om det verkligen är i detta huset man bor. När man måste vända sig om och se ifall man känner igen registreringsskyltarna på bilarna som står parkerade framför huset och sedan får sin fråga bekräftad genom att den lilla nyckeln man håller i sin han faktiskt passar i låset på dörren. När den dagen och det tillfället tillsammans med fler utspelar sig allt oftare och oftare. När man nästan varje morgon går in i skolan och får fundera över om man befinner sig på rätt skola och om skåpet med nummer 1040 till vänster i första korridoren faktiskt är ditt. Om den lilla nyckeln du har i fickan kommer att passa i låset idag också eller om den mardröm du så länge haft, idag faktiskt kommer att bli sann. Att nyckeln inte längre kommer passa i låset.

Vad gör man då? Hur vet man då vart man ska vara? Vad som är rätt och vart man hör hemma? Den dagen för ungefär 3 månader sedan när jag hade min allra första psykologilektion, (kanske låter klyschigt men), den dagen gav mig ett helt nytt perspektiv på livet. Från och med den dagen förstår jag var det innebär att inte känna mycket till tillhörighet. Och detta ordet, detta begrepp, denna "tillhörighet"... Den har hemsökt mig ända sedan dess.

Jag vill avsluta dagen med denna lilla tankeställare. Jag hade ingen aning om vad kunskapen kunde göra med en förräns jag faktiskt fick uppleva dessa saker själv.

Godnatt på er!
Love, MH 

En dans på lego

2018-10-22 17:54
Från Moaeh

Ett förhållande är inte alltid en dans på rosor. Ibland kanske snarare en dans på legobitar. Det gör ont att stå kvar men kan göra ännu ondare att försöka ta sig någon annanstans.

Jag läste precis en annan blogg av en tjej som skrev om precis detta. Och av den anledningen att jag precis lyckats kliva av detta stora område med lego, kände jag att jag kanske kunde prata lite om det också. 

Under en längre period har vi haft det lite svajigt. Vi har haft större konflikter med jämna mellanrum och har blivit sura på varandra för småsaker som lett till större och större konflikter. Där och då har fler och fler småsaker som man kanske inte tänkt på från början kommit upp till ytan. Till slut blir allt bara en enda stor smet av dålig stämning, dryga kommentarer och onödigt tjafs. Det är även lätt att man tar varandra lite för givet när man varit tillsammans så länge (snart 3 och ett halft år!) samt träffar varandra i skolan varje dag. De är mycket i vardagen med skola, jobb och kompisar och det kan vara svårt att få energin att räcka till för varandra. Men man får helt enkelt hjälpa varandra med bra upplägg för att tiden och energin ska räcka till för allt man vill hinna med. 

Ibland kan man önska att dygnet hade fler timmar, och ibland blir det fel saker som blir bortprioriterade. Men det viktigaste tycker jag, är att man ser till att man får tid tillsammans om det är viktigt för förhållandet. Och att man ser till att uppmärksamma och uppskatta varandra i vardagen så att man på något sätt tar lite avstånd ifrån "vardagen". Så att man inte glömmer bort varför man faktiskt är tillsammans och så att man inte glömmer bort varandra. 

Love, MH 


UNITE19

2018-10-20 23:12
Från Moaeh

Hej på er! Kom precis hem efter en väldigt bra kväll, som guldkant på en förövrigt bra dag.

Den största delen av morgonen tilldelades det jag behövt väldigt mycket på senare tid, att sova. Jag hade planerat att åka till gymmet tidigt för att hinna träna innan två kompisar kom till mig. Men jag slopade den idén och sov mågra timmar extra istället. (Random fact: jag somnade för första gången i mitt liv på en lektion igår. Därav kändes sömnen som en nödvändig prioritering.)

Jag gick upp lite senar och fick då för mig att jag skulle baka en himla massa fika till mig och mina kompisar som enligt planerna skulle träffas och plugga tillsammans hos mig. Det blev ju som ni kanske förstår itne fallet den här gången heller. Det brukar bli så.

Senare åkte vi in till stan, shoppade lite och delade på en pizza på Dornacci.

Så det var det. Vi skildes åt i stan allihop. Jag tog en buss hem, bytte om och åkte in till stan ingen ganska direk. Denna gången för att träffa en annan kompis. Vi gick på ett ungdomsmöte i stan. PreUnite. Ni kanske vet att jag har varit på en konferens både förra och förrförra året (och även en dag året innan det) under nyårshelgen. I år heter den Unite19. Det är en konferens under 3 dagar (hålls i Umeå, Göteborg, Västerås, Jönköping och Malmö) med predikningar, seminarier, lovsångsmöten och konserter. All information du behöver finns HÄR ! Och jag lovar dig, att det är det bästa sättet du kan fira nyår på! Förhoppningsvis kommer jag få spendera mitt nyår där i år igen. Om inte kommer jag nog blivit väldigt ledsen...

Som sagt! Jag och en kompis var på ett möte i stil med mötena under nyårshelgen även kallat PreUnite. Och det var jätte bra! Nu ska jag lägga sista timmen på det här dygnet på att plugga ikapp det jag missade tidigare idag... Sov gott!

Love, MH

Mycket i skolan

2018-10-18 09:14
Från Moaeh

Godmorgon!

Sitter nu på bussen på väg till skolan. Snart är även denna veckan slut och då väntar den veckan som jag länge fruktat om man får uttrycka sig så.

På senare tid har min klass får väldigt många inställda lektioner. Och visst, i många fall är det jätte skönt att sluta tidigare på dagarna än vad schemat säger. Men nu när jag ser att en lektioner blivit inställd får jag mer en klump i magen än att bli glad. Det är så många lektioner som försvunnit av samma kurs så när vi ska ha prov framöver har vi knappt lärt oss någonting.

Veckan som ligger framför som sagt... Det är veckan innan höstlovet och den är som många kanske förstår fullproppad med uppgifter och prov som måste göras innan lovet. Så nu väntar tre prov och en redovisning i kommunikation nästa vecka. Och knepig som jag är kan jag inte plugga under skolveckorna om det inte är akut nödvändigt. Så helgen som kommer nu kommer att bestå av enbart plugg känns det som...

Hoppas ni får en härlig torsdag!
Love, MH

Kroppskomplex

2018-10-15 22:37
Från Moaeh

Let's be honest for a second. Jag vet att jag inte är ensam. Alla har vi dem. Okej, kanske inte alla... men de flesta? Eller?

Jag önskar innerligt att detta kunde få bli ett positivt och motiverande inlägg om att älska sin kropp och sig själv oavsett hur man är och ser ut, för att alla är fina som de är. Och det är sant! Det faktumet är ingenting jag ska sopa under mattan! Men jag tror det är viktigt att tala om ett annat perspektiv av detta ämnet också. "The ugly truth", så att säga.

Komplex är någonting som kan vara en droppe i havet för någon men som kan sluka hela en annan människas tillvaro. Någon kan slänga en spydig kommentar om näsan som är lite krokig på morgonen och sen inte tänka på det någonsin mer, medans en annan blir stående framför spegeln varje dag i många minuter och slänger hat, på hat, på hat på allt som är "fel" med en själv. "Magen är för stor", "Brösten är för små", "ena ögat skelar", "låren skrapar i varandra". Jag kan ärligt säga att komplex är någonting jag brottas med dagligen. Och det är inte ett, och inte två, utan det är många. Det är sällan jag går förbi en spegel nu för tiden och tänker på någonting ovesäntligt som vad det blir till lunch eller att jag borde gjort färdigt matteläxan.

Jag skriver detta mest i syfte att uppmärksamma att; vi som säger att vi älskar oss själva, vi som säger att vi älskar våra kroppar men egentligen inte gör det. Vi finns. Och vi kämpar på. Och hur svårt det än kan vara att älska bristningar över låren eller brösten som knappt fyller en A-kupa så är det alltid eftersträvansvärt.

Ni märker kanske att jag knappt vet själv vart jag vill komma med detta... Jag är trött så förlåt om det är svårt att hitta kontexten i detta inlägg.

Jag vill väl bara egentligen säga till dig som likt mig och många andra ibland ser ner på dig själv eller hatar på saker på din kropp att; Jag vet hur det är. Och om det är till någon tröst för dig så kan du veta att du inte är ensam. Vi gör detta tillsammans, även att vi alla har olika långt kvar till vårat mål!

Gud har skapat dig till den du är. Och du är det finaste han någonsin har skapat. Keep that in mind!

Love, MH


Underbara helg!

2018-10-15 15:45
Från Moaeh

Hej!

Har tagit några dagar nu helgen ifrån allting och bara andats. Har förstått att det kan vara bra att göra det ibland... Andas alltså.

Jag har haft en förvånansvärt bra helg förresten. Det är inte ofta jag varken kommer ihåg vad jag gjort eller känner att jag har haft några riktigt bra dagar att berätta om när vi sitter runt bordet på  måndagslunchen. Men denna helgen har faktiskt varit väldigt bra!

Den började i fredags med att jag hade studiedag. Sovmorgonen som jag hade hoppats på blev inte av, men det gjorde inte så mycket för mamma och jag åkte sedan länge planerat till Gekås i Ullared. När vi satt i bilen på väg hem blev jag väldigt spontant bjuden på bio. Så det var bara hem o vända för att snabbt åka in till stan och möta F ❤️. Filmen var jättebra. Rekommenderar alla att se Venom om ni kan!
Sedan åkte vi hem till mig och sov.

Lördagen fick vara en sån där riktig mysdag utan några som helst planer. Och söndagen var ungefär likadan bortsett från att jag var på kalas på förmiddagen.

Och som grädden på moset idag fick jag sluta skolan en timme tidigare!
Hoppas eran helg har varit bra, och om inte iallafall okej!

Love, MH

Nu är jag igång på riktigt!

2018-10-08 23:34
Från Moaeh

Det här med att blogga på natten har nästan blivit min grej nu...

Hej på er! Hoppar att alla haft en bra dag!

Vanligtvis börjar jag mina skolveckor med en sovmorgon till klockan 9:40 på måndagar. Och idag var inget undantag. Har i skrivande stund (tro det eller ej) överlevt den ändå värsta dagen på veckan då jag slutar skolan väldigt sent.

När jag slutat skolan och hunnit komma hem var klockan strax innan 17. Jag fixade någonting snabbt och smidigt att äta och sedan åkte jag och mamma ner till körskolan nere i centrum där jag bor. Så nu är jag både inskriven på en körskola och har bokat en körlektion redan på höstlovet! Jag har övningskört i snart 16 månader så nu har jag inte långt kvar egentligen. Teorin går skit bra och jag läser litegrann varje dag, så nu är det bara lite finputs på körningen som gäller sista halvåret!

Trodde inte att jag skulle hinna eller orka plugga speciellt mycket inför körkortet nu när jag går andra året på gymnasiet, men clearly så finns det tid för det också och det känns jätte bra att slippa skjuta på det p.g.a. skolan.

Så det var min dag, i en extremt komprimerad version.
Godnatt och sov gott!

Love, MH

Födelsedagsångest

2018-10-08 00:21
Från Moaeh

Och där var den helgen slut...
Som tur är blir detta en kortare skolvecka för mig då jag har en efterlängtat studiedag på fredag!

Av någon anledning ligger jag nu här i min stora säng och har födelsedagsångest. Jag kommer ihåg hur stor ångest jag hade i somras veckorna innan min födelsedag innan jag visste hur jag skulle firas, om jag över huvud taget skulle bli firad eller om jag skulle bli bortglömd och ensam. Och nu fick jag av någon anledning uppleva de känslorna igen fast alldeles för tidigt. Jag fyller 18 om ungefär 8 månader vilket är ganska länge kvar. Men just det här med födelsedagar var en av sakerna jag och min kompis pratade om igår så det är väl det som ledde mina tankar dig igen.

Jag har aldrig gillat att fylla år när jag tänker efter. Jag har fyllt år när folk har tagit studenten och därmed blivit bortglömd, jag har aldrig riktigt firat min födelsedag på något annat sätt än tårta på eftermiddagen med familjen och jag har aldrig (vilket jag sörjer ofta) firat min födelsedag eller haft en varken stor eller liten fest med kompisar. För jag har inte haft någon som velat fira med mig...

Och det handlar inte om någon åldersnojja här inte. Jag har längtat till dagen då jag fyller 18 i princip hela mitt liv, och jag är så taggad nu! 18 års-dagen är speciell, och långt ifrån vilken födelsedag som helst. Så ångesten smyger sig på redan idag, 8 månader i förväg, då jag redan kan föreställa mig att den dagen jag längtat efter så länge, kommer bli som precis vilken dag som helst; bortglömd och ouppmärksammad.

Det är ganska löjligt ändå, det här med att fira och festa när man fyller år. Kanske är jag ensam om att tycka det, och kanske beror det på att jag aldrig riktigt fått uppleva det själv. Men det här är alltså ett ganska vanligt exempel på vilka oviktiga och irrelevanta saker som tar upp mina tankar en helt vanlig söndagsnatt.

Godnatt på er!
Love, MH