RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-06-26 00:35:53

www.alvaemanuelsson.se

alvaemanuelsson blogg på Nouw

Min helg i bilder

2019-01-27 18:24
Från alvaemanuelsson

Fotspår i sanden

2019-01-13 11:19
Från alvaemanuelsson

God förmiddag!
Hahah, vad formellt det lät. För vissa av er kanske det är morgon, men jag har varit vaken sen kl. 07.30 så...
Idag ska jag ringa tillbaka till psykavdelningen och skriva ut mig. Känner att det är såpass bra med mig nu.
Just nu känner jag att jag är i ett lite konstigt mood där jag är både glad, ledsen och neutral samtidigt. Antar att jag har mycket att vara både glad och ledsen för, kanske tar de ut varandra lite.
Men jag känner mig så sjukt inspirerad. Jag ska nu sätta mig ner och fortsätta förbereda en andakt jag ska hålla i i kyrkan om ett tag. Temat kommer vara diagnoser och psykisk ohälsa. För några dagar sen så visste jag inte om jag skulle kunna genomföra det. Kände att Gud var längre bort än han någonsin varit förut. Men han känns närvarande nu. Vilket han egentligen varit hela tiden. Jag har bara inte sett det. Och jag känner att jag har mycket att berätta om detta. Om min resa genom mörkret, men att hitta ljuset i Jesus.
Här kommer en lite historia som får mig att rysa varje gång jag hör den... Läs!

"En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."

- Författare okänd.



Känner nog att jag avslutar detta inlägget med det. Så hörs vi kanske sen!

Kram Alva



#gud #jesus #psykiskhälsa

Så mycket livet är värt egentligen

2019-01-12 15:33
Från alvaemanuelsson

Jag har bestämt mig för att vara ganska ärlig i detta inlägg. Jag erkänner; är inte helt bekväm med det, men har fått så mycket insikt som säger till mig att jag måste prata om det här.

Igår var en av de tuffaste dagarna i mitt liv. Jag mådde så fruktansvärt dåligt på kvällen, egentligen hela dagen. Jag vill inte gå in på vad som hände, men det var allvarligt. Tillräckligt allvarligt för att bli inlagd på psykavdelningen inatt.
Just nu är jag hemma på permission och ska höra av mig till avdelningen imorgon igen om hur jag mår. Så får vi se om jag kommer tillbaka dit eller inte. Som jag känner just nu så är det så mycket bättre än igår. Så tror jag kommer kunna skriva ut mig imorgon.

Jag pratade med en fantastisk sköterska på avdelningen. Vi pratade om tabun som finns kring att bli inlagd/hamna på psyk osv. Och att det är något som många skäms så otroligt mycket över. Och jag kände då att ”Shit, jag måste prata om detta. Jag måste skriva. Jag måste”.
Så egentligen har jag inte så mycket mer att säga i detta inlägget. Inte mer än att jag ville berätta vad som hänt. Och att jag fått väldigt mycket insikt i saker. Speciellt i hur mycket livet är värt. Och jag tror att någonstans börjar jag inse hur mycket jag är värd också.
När och om jag känner mig redo kommer jag prata ännu mer om det här. Med detta får räcka för nu.
Tacksam, rörd, utmattad, glad, ledsen och lite allt möjligt tänker jag nu gå och lägga mig och ta en rejäl power-nap.


Kram Alva




#psykiskohälsa #nouw #mentalhealth 

Tillbaka och fram, fram och tillbaka

2019-01-08 20:00
Från alvaemanuelsson

Idag har varit en sån där konstig dag.
Ja, konstig är nog rätt ord.
Jag har känt mig upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka, tillbaka och fram.
Antar att det har typ ganska mycket att göra med mina diagnoser. Alla känner vi väl oss lite spridda och all over the place ibland, men tänk dig det, gånger 100, typ. Hehe. Najs ibland, Jobbigt ibland. Så är det väl i livet som adhd-kid, som min lillasyrra kallar mig för, hahah. No hard feelings på den fronten i alla fall.
Nej men sen så är det ju en lite jobbig period just nu, av lite olika anledningar. Så kan det ju också va ibland, och det måste vara okej det med. Känner väl att vi alla går runt och biter ihop, biter ihop med ett leende som tillslut börjar göra ont. Så ska det inte vara. Vi är så många som har uppfattningen att det är dom svaga som gråter, de starka ska alltid vara på topp. Men jag har lärt mig att det är sjukt mycket starkare att våga visa sig sårbar ibland. För det är faktiskt så; svag och sårbar är inte samma sak. Du är inte svag för att du vågar visa dig sårbar. Att visa sig sårbar är en fantastisk styrka i sig. Det är SÅ viktigt att komma ihåg det.
Jag har vart sån, under en lång period, det var nog som värst då jag faktiskt började må dåligt. Jag pratade inte med någon typ, isolerade mig helt och hållet och grät inte alls.
Nuförtiden vågar jag släppa på alla bojor jag har satt runt mig själv, och jag låter alla känslor komma ut, och bli lite fria liksom. Jag mår bra av det. Att få gråta ibland, skriva ibland, spela musik och sjunga ibland, måla ibland, osv osv. Det är mitt sätt att släppa ut och bearbeta. Det är viktigt att man hittar sitt eget sätt att göra det på. För nån gång måste det komma ut liksom. Annars spricker man. Annars brister det på insidan.

Just nu sitter jag på Subway med en kopp kaffe och väntar på min kompis. Det är tänkt att vi ska hitta på något... Men vi båda är helt slut (nästintill döda), så kommer sluta med att vi ligger och sover eller nåt, hehe. Jaja, det är ju mys det med.
Hoppas ni alla haft en bra dag. Har du inte förmågan att säga "Jomen det är bra", så är det helt okej det också. Ibland måste man bara acceptera hur läget är nu och inte stressa fram något i sig själv, fattar du hur jag menar?

Kram!






En bild på mig, och min kära vän.

Begrav mig med solen i ögonen

2019-01-08 09:10
Från alvaemanuelsson

Begrav mig med solen i ögonen
Men jag är inte redo att somna in riktigt än
Så vänta tills imorgon, bara en dag till
Att se solens strålar tränga igenom en gång till, det är allt jag vill
Jag vet att du är trött, det är jag med
Vi drömde, vi levde, vi stred
Men jag har för mycket att se, för mycket att känna
Livet ger mer än jag fått bekänna
Ta min hand och låt oss gå hit
Där vi kan se att det kommit något bra ur all skit
Men jag inser att trött är min själ, trött är din själ
Så kanske är det dags att säga farväl
Begrav oss bredvid varandra, med solen i ögonen
Med solen i ögonen
Så vi blir tvungna att blunda igen

#poesi #dikter #dikt #nouw 

Allt eller inget - om adhd och bipolaritet

2019-01-06 18:23
Från alvaemanuelsson

Allt gånger hundra. Så lyder bloggrubriken här numera. De tre orden beskriver mig och mitt liv gaaanska bra, om man säger så.
Med en bipolär-och-adhd diagnos så kan det inte bli annat än allt gånger hundra.

Ibland blir det för mycket. För mycket inombords. För mycket intryck utifrån. För mycket när det gäller allt. Eller för lite på samma gång, så den där tomheten och rastlösheten kryper sig på, och blir fruktansvärt påtaglig.
I skrivande stund försöker jag verkligen så innerligt att sortera mina tankar. Att få ihop allt där inne och bilda de ord och meningar jag känner blir rättvist. Rättvist mot mig själv. Men det är svårt. Så sjukt svårt.
Adhd:n.
Den gör det svårt att fokusera, att få tankarna att fokusera på en sak i taget. För mig är det ett konstant surrande där inne, det är aldrig tyst. Står aldrig still. Det gör mig extremt utmattad i perioder. Man kan även beskriva det som att jag har svårt att fördela energin rätt. Det blir liksom allt eller inget, i allt jag gör och tar mig för. Jag går in så extrem mycket i saker, att jag glömmer allt annat på vägen. Det blir nästan ett slags psykiskt tunnelseende, där du har bara en sak i huvudet. Det låter kanske motsägelsefullt då jag precis beskrivit att jag har allt i huvudet på samma gång. Så är det också. Men om man säger såhär; h:et i adhd, det står för hyper. Det innefattar inte bara att man kan vara hyper som person, eller hyper inombords när det gäller känslor och tankar, utan även något som kallas hyperfokusering. Det är när jag kommer in i det, som jag glömmer allt annat. Jag kan bli hyperfokuserad om det är något jag älskar att göra. Till exempel som när jag skriver. Har jag väl börjat skriva så kan jag inte sluta. Jag glömmer att äta, gå på toa och allt sånt där. Och försöker någon avbryta mig så kan jag bli så extremt arg. Det kan vara svårt att rå för, och förstå för en annan.
Här kommer även min bipolär-diagnos in i bilden. Det gör också att allt blir allt eller inget och allt gånger hundra på samma gång. Bipolariteten tillsammans med adhd:n gör att alla känslor jag känner, oavsett om det är att jag är glad, ledsen eller tom, så blir det extrema känslor. När jag är glad, då är jag överlycklig. När jag är ledsen, då är jag förkrossad. Och när jag älskar, då ÄLSKAR jag verkligen. Det är inget jag skulle vilja byta bort en sekund.
Men det jobbiga med att vara bipolär är att det går så snabbt. Känslorna pendlar så fruktansvärt snabbt, och det gör det svårt att hänga med i mig själv. Jag kan vara överlycklig ena sekunden (bokstavligt talat) och helt förkrossad i nästa. Detta med att aldrig veta hur man ska må under en dag, att jag kan vakna upp en dag och faktiskt vara deprimerad, det ger väldigt mycket ångest.
Och sen det här med manin. Att jag kan bli manisk i perioder, det är ganska obehagligt och så¨sjukt utmattande, när perioden väl är över. Jag har inte någon extrem mani, alltså att man kan bli farlig för sig själv och andra och så vidare. Utan för mig innebär manin att jag inte sover, att jag blir extremt energisk, överaktiv, kreativ, upprymd och hyper. Detta kanske inte låter så himla mycket för världen, men att inte sova mer än 2 timmar per natt eller ingenting alls, under en period, förstår du vad det gör med ens kropp och psyke? Att vara så extremt hyper inombords, göra av med mer energi än du har och att vara så överaktiv att du, när manin är över, kraschar totalt i utmattning och blir deprimerad, ännu en gång? Det gör mig rädd för mig själv. Att aldrig veta när nästa krasch kommer. Att aldrig veta hur du mår nästa dag, eller till och med om en timme. Att allt blir extremt djupa dalar, eller extremt höga berg, och att det aldrig finns något mitt emellan man kan vila i. Och sen som sagt, att adhd:n i sig gör att alla känslor blir gånger hundra. Det är en aning jobbigt, liksom.
Jag har hyfsad kontroll på min bipolaritet idag. Jag tar sinnesstabiliserande mediciner och ska börja en ny behandling som innebär kontroll och acceptans över hur känslorna beter sig just nu. Men det är fortfarande jobbigt och svårt att hantera ibland. Speciellt när jag inte kommit över hur orättvist jag tycker det är ibland, att det drabbat just mig och så vidare. Det kan göra mig ännu mer ledsen. Men jag börjar inse att jag kan omvända min adhd och bipolaritet till superkrafter och något väldigt positivt. Hade det inte varit för min adhd så hade inte allt jag gör blivit så sörja bra, hehe. Och hade det inte varit för min adhd tillsammans med min bipolär-diagnos så hade jag inte fått ut so mycket av min kreativa sida. Jag hade inte haft så mycket att skriva och uttrycka mig om. Jag hade kanske inte hjälpt och förstått de människor som kämpar med samma saker som jag. Så jag är väldigt tacksam över mina fighter jag har gått och går igenom.

#adhd #bipolär #bipolär #psykiskohälsa #psykiskhälsa

Härligt, härligt

2019-01-06 11:57
Från alvaemanuelsson

Godmorgon, god förmiddag eller vad säger man?
Har hållit på en stund nu och filat på ett inlägg om adhd och bipolaritet. Vi får se när det hamnar här på bloggen. Som jag skrev i förra inlägget så måste det kännas okej till 100% osv.

Idag ska jag nog bara ta det lugnt, plugga, fixa lite med gymnasiearbete och så. Längesen jag hade en helt "oplanerad" dag. Härligt att ha en dag lite för sig själv.
Imorgon börjar skolan, så det är viktigt att en får lite tid att vila sig innan alla intryck, skolarbete och allt kommer över en igen... Men jag är ju en sån där konstig person som längtar tillbaka till skolan jättemycket under loven, så det ska bli väldigt härligt att komma tillbaka tycker jag.

Kram så länge!

Att vara privat eller personlig?

2019-01-05 19:33
Från alvaemanuelsson

En mycket klok kvinna sa en gång att det är väldigt stor skillnad på att vara privat och personlig. I mitt fall gäller detta ofta på sociala medier, även i andra sammanhang, till exempel som när man står på scen och agerar, men iallafall alltid sådant som visas utåt. Men nu, när jag skriver detta, tänker jag inom sociala medier.
Jag har tänkt mycket på vad skillnaden mellan privat och personlig är. I ett reportage till tidningen för ett tag sen så uttryckte jag mig såhär:
"Det privata kan aldrig någon nå, det är det som jag har inombords som jag inte kan beskriva med ord. Vissa saker tror jag förblir osagda. Jag tror inte att det finns ord för att beskriva allting. Därför vet jag, att det allra mest privata, som inte någon annan ska veta, det blir osagt. Det går inte att beskriva."
(Här kommer länken till reportaget)
https://www.skovdenyheter.se/article/allt-ganger-hundra-for-alva-emanuelsson/
Det står sedan också att det jag skriver och delar på sociala medier ofta för mig är genomtänkt och redigerat, för att jag ska ha kontrollen över det.
Precis så är det.
Att prata om känsliga, tabubelagda och jobbiga ämnen är för mig väldigt viktigt, och en stor del av mitt liv och vad jag vill göra och jobba mot i framtiden.
Men jag har det jobbigt själv ibland.
Och vissa perioder, till exempel nu, så har jag så svårt att vara personlig, då allt känns privat. Det är nog för att när det har hänt saker, vilket det gjort nu, något som fortfarande ligger otroligt nära, så vet jag inte var mina gränser mellan privat och personligt går. Då blir det att jag inte skriver någonting alls istället. Eller alltså, jag skriver, men jag kan omöjligt visa det utåt, för det känns så privat. Även om det bara är ord. Även om det jag känner aldrig varit beskrivet fullt ut och aldrig kommer bli.
Det jag skriver just nu är tunga texter. Riktigt tunga och oerhört personliga, eller till och med privata texter. Det var länge sen jag skrev sådant. Vet inte ens om jag gjort det innan, helt ärligt. Men jag har under en lång period kunnat hålla texterna på en nivå som jag känner att jag har kontroll över. Men jag har tappat kontrollen i mig själv lite grand nu. Och för att jag inte ska ångra mig eller tappa kontrollen över situationen helt och hållet så väljer jag att inte posta så mycket mer än lite äldre texter jag haft på lager. Texter som inte känns så mycket inombords längre. Eller så väljer jag att bara posta vissa bilder, vissa bilder som inte heller känns så mycket. Eller som känns, men inte på en privat nivå. Det jag postar måste alltid vara något jag kan stå för, både mot andra och mot mig själv, annars tappar jag kontrollen och kan få ångest.
Jag tycker överlag att man måste tänka efter många gånger innan man postar något på sociala medier. Inom min kategori på texter och bilder måste man kunna stå för bilden/det man skrivit till 100%.
Det var en period, då jag var anorektisk och gick ner rätt mycket i vikt. Jag tog bilder på min kropp, och jag ville inget hellre än att visa för hela världen hur jag såg ut. Men efter många övervägningar, många fram och tillbaka, valde jag att inte posta något sådant under den tiden. Dels för min egen skull, men också för alla andra fighters skull. Jag vill inte bidra till hets kring kroppen och hur man "ska" se ut. Jag vill inte bidra till att någon ska bli triggad. Vilket iallafall jag hade blivit om jag gick tillbaka på min egen instagram, såg och kom ihåg att jag lade ut bilden av helt fel syfte. Jag har lagt ut en bild på mig själv där jag visar hur liten och tunn jag var. Men texten är utifrån ett klartänkt, friskt perspektiv. Jag tror inlägget faktiskt finns här på bloggen, om du bläddrar ner lite.
Jag väljer även i vissa perioder att inte posta saker som ligger för nära, därför att, när jag delar saker på sociala medier ibland, så får jag väldigt mycket respons. Folk känner igen sig och så vidare. Jag älskar att få den responsen, att få veta att jag kan hjälpa någon, få någon att känna sig mindre ensam och att jag kan starta en diskussion kring ett viktigt ämne. Men ibland blir detta jobbigt också. Jag har lätt att ta på mig saker och känner ofta väldigt mycket för det folk berättar för mig. Jag vill inte att ni ska sluta skicka sånt här till mig, verkligen inte. Men jag vill bara att ni ska förstå att, om jag inte svarar, så är det inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag måste bry mig om mig själv först. Jag måste orka, hinna och vara stabil först innan det är okej för mig att lyssna. Hoppas ni förstår det. <3

Som sammanfattning; Jag antar att detta inlägget var för att förklara lite shit, kring hur jag resonerar och tänker just nu. Jag kommer prata mer om vad som händer just nu, men måste vara redo för det och känna efter mina gränser och så först. Så inget blir fel.

Kram på er!

#psykiskohälsa #privatellerpersonlig #fotografi 

Virago

2019-01-04 15:52
Från alvaemanuelsson

#photography #fotoblogg #fotografering #fotografi

Details

2019-01-04 15:49
Från alvaemanuelsson

#detalj #fotografi #fotografering #fotograf