RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-19 09:53:08

www.alvaemanuelsson.se

alvaemanuelsson blogg på Nouw

Min helg i bilder

2019-01-27 18:24
Från alvaemanuelsson

Fotspår i sanden

2019-01-13 11:19
Från alvaemanuelsson

God förmiddag!
Hahah, vad formellt det lät. För vissa av er kanske det är morgon, men jag har varit vaken sen kl. 07.30 så...
Idag ska jag ringa tillbaka till psykavdelningen och skriva ut mig. Känner att det är såpass bra med mig nu.
Just nu känner jag att jag är i ett lite konstigt mood där jag är både glad, ledsen och neutral samtidigt. Antar att jag har mycket att vara både glad och ledsen för, kanske tar de ut varandra lite.
Men jag känner mig så sjukt inspirerad. Jag ska nu sätta mig ner och fortsätta förbereda en andakt jag ska hålla i i kyrkan om ett tag. Temat kommer vara diagnoser och psykisk ohälsa. För några dagar sen så visste jag inte om jag skulle kunna genomföra det. Kände att Gud var längre bort än han någonsin varit förut. Men han känns närvarande nu. Vilket han egentligen varit hela tiden. Jag har bara inte sett det. Och jag känner att jag har mycket att berätta om detta. Om min resa genom mörkret, men att hitta ljuset i Jesus.
Här kommer en lite historia som får mig att rysa varje gång jag hör den... Läs!

"En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."

- Författare okänd.



Känner nog att jag avslutar detta inlägget med det. Så hörs vi kanske sen!

Kram Alva



#gud #jesus #psykiskhälsa

Så mycket livet är värt egentligen

2019-01-12 15:33
Från alvaemanuelsson

Jag har bestämt mig för att vara ganska ärlig i detta inlägg. Jag erkänner; är inte helt bekväm med det, men har fått så mycket insikt som säger till mig att jag måste prata om det här.

Igår var en av de tuffaste dagarna i mitt liv. Jag mådde så fruktansvärt dåligt på kvällen, egentligen hela dagen. Jag vill inte gå in på vad som hände, men det var allvarligt. Tillräckligt allvarligt för att bli inlagd på psykavdelningen inatt.
Just nu är jag hemma på permission och ska höra av mig till avdelningen imorgon igen om hur jag mår. Så får vi se om jag kommer tillbaka dit eller inte. Som jag känner just nu så är det så mycket bättre än igår. Så tror jag kommer kunna skriva ut mig imorgon.

Jag pratade med en fantastisk sköterska på avdelningen. Vi pratade om tabun som finns kring att bli inlagd/hamna på psyk osv. Och att det är något som många skäms så otroligt mycket över. Och jag kände då att ”Shit, jag måste prata om detta. Jag måste skriva. Jag måste”.
Så egentligen har jag inte så mycket mer att säga i detta inlägget. Inte mer än att jag ville berätta vad som hänt. Och att jag fått väldigt mycket insikt i saker. Speciellt i hur mycket livet är värt. Och jag tror att någonstans börjar jag inse hur mycket jag är värd också.
När och om jag känner mig redo kommer jag prata ännu mer om det här. Med detta får räcka för nu.
Tacksam, rörd, utmattad, glad, ledsen och lite allt möjligt tänker jag nu gå och lägga mig och ta en rejäl power-nap.


Kram Alva




#psykiskohälsa #nouw #mentalhealth 

Tillbaka och fram, fram och tillbaka

2019-01-08 20:00
Från alvaemanuelsson

Idag har varit en sån där konstig dag.
Ja, konstig är nog rätt ord.
Jag har känt mig upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka, tillbaka och fram.
Antar att det har typ ganska mycket att göra med mina diagnoser. Alla känner vi väl oss lite spridda och all over the place ibland, men tänk dig det, gånger 100, typ. Hehe. Najs ibland, Jobbigt ibland. Så är det väl i livet som adhd-kid, som min lillasyrra kallar mig för, hahah. No hard feelings på den fronten i alla fall.
Nej men sen så är det ju en lite jobbig period just nu, av lite olika anledningar. Så kan det ju också va ibland, och det måste vara okej det med. Känner väl att vi alla går runt och biter ihop, biter ihop med ett leende som tillslut börjar göra ont. Så ska det inte vara. Vi är så många som har uppfattningen att det är dom svaga som gråter, de starka ska alltid vara på topp. Men jag har lärt mig att det är sjukt mycket starkare att våga visa sig sårbar ibland. För det är faktiskt så; svag och sårbar är inte samma sak. Du är inte svag för att du vågar visa dig sårbar. Att visa sig sårbar är en fantastisk styrka i sig. Det är SÅ viktigt att komma ihåg det.
Jag har vart sån, under en lång period, det var nog som värst då jag faktiskt började må dåligt. Jag pratade inte med någon typ, isolerade mig helt och hållet och grät inte alls.
Nuförtiden vågar jag släppa på alla bojor jag har satt runt mig själv, och jag låter alla känslor komma ut, och bli lite fria liksom. Jag mår bra av det. Att få gråta ibland, skriva ibland, spela musik och sjunga ibland, måla ibland, osv osv. Det är mitt sätt att släppa ut och bearbeta. Det är viktigt att man hittar sitt eget sätt att göra det på. För nån gång måste det komma ut liksom. Annars spricker man. Annars brister det på insidan.

Just nu sitter jag på Subway med en kopp kaffe och väntar på min kompis. Det är tänkt att vi ska hitta på något... Men vi båda är helt slut (nästintill döda), så kommer sluta med att vi ligger och sover eller nåt, hehe. Jaja, det är ju mys det med.
Hoppas ni alla haft en bra dag. Har du inte förmågan att säga "Jomen det är bra", så är det helt okej det också. Ibland måste man bara acceptera hur läget är nu och inte stressa fram något i sig själv, fattar du hur jag menar?

Kram!






En bild på mig, och min kära vän.

Begrav mig med solen i ögonen

2019-01-08 09:10
Från alvaemanuelsson

Begrav mig med solen i ögonen
Men jag är inte redo att somna in riktigt än
Så vänta tills imorgon, bara en dag till
Att se solens strålar tränga igenom en gång till, det är allt jag vill
Jag vet att du är trött, det är jag med
Vi drömde, vi levde, vi stred
Men jag har för mycket att se, för mycket att känna
Livet ger mer än jag fått bekänna
Ta min hand och låt oss gå hit
Där vi kan se att det kommit något bra ur all skit
Men jag inser att trött är min själ, trött är din själ
Så kanske är det dags att säga farväl
Begrav oss bredvid varandra, med solen i ögonen
Med solen i ögonen
Så vi blir tvungna att blunda igen

#poesi #dikter #dikt #nouw 

Allt eller inget - om adhd och bipolaritet

2019-01-06 18:23
Från alvaemanuelsson

Allt gånger hundra. Så lyder bloggrubriken här numera. De tre orden beskriver mig och mitt liv gaaanska bra, om man säger så.
Med en bipolär-och-adhd diagnos så kan det inte bli annat än allt gånger hundra.

Ibland blir det för mycket. För mycket inombords. För mycket intryck utifrån. För mycket när det gäller allt. Eller för lite på samma gång, så den där tomheten och rastlösheten kryper sig på, och blir fruktansvärt påtaglig.
I skrivande stund försöker jag verkligen så innerligt att sortera mina tankar. Att få ihop allt där inne och bilda de ord och meningar jag känner blir rättvist. Rättvist mot mig själv. Men det är svårt. Så sjukt svårt.
Adhd:n.
Den gör det svårt att fokusera, att få tankarna att fokusera på en sak i taget. För mig är det ett konstant surrande där inne, det är aldrig tyst. Står aldrig still. Det gör mig extremt utmattad i perioder. Man kan även beskriva det som att jag har svårt att fördela energin rätt. Det blir liksom allt eller inget, i allt jag gör och tar mig för. Jag går in så extrem mycket i saker, att jag glömmer allt annat på vägen. Det blir nästan ett slags psykiskt tunnelseende, där du har bara en sak i huvudet. Det låter kanske motsägelsefullt då jag precis beskrivit att jag har allt i huvudet på samma gång. Så är det också. Men om man säger såhär; h:et i adhd, det står för hyper. Det innefattar inte bara att man kan vara hyper som person, eller hyper inombords när det gäller känslor och tankar, utan även något som kallas hyperfokusering. Det är när jag kommer in i det, som jag glömmer allt annat. Jag kan bli hyperfokuserad om det är något jag älskar att göra. Till exempel som när jag skriver. Har jag väl börjat skriva så kan jag inte sluta. Jag glömmer att äta, gå på toa och allt sånt där. Och försöker någon avbryta mig så kan jag bli så extremt arg. Det kan vara svårt att rå för, och förstå för en annan.
Här kommer även min bipolär-diagnos in i bilden. Det gör också att allt blir allt eller inget och allt gånger hundra på samma gång. Bipolariteten tillsammans med adhd:n gör att alla känslor jag känner, oavsett om det är att jag är glad, ledsen eller tom, så blir det extrema känslor. När jag är glad, då är jag överlycklig. När jag är ledsen, då är jag förkrossad. Och när jag älskar, då ÄLSKAR jag verkligen. Det är inget jag skulle vilja byta bort en sekund.
Men det jobbiga med att vara bipolär är att det går så snabbt. Känslorna pendlar så fruktansvärt snabbt, och det gör det svårt att hänga med i mig själv. Jag kan vara överlycklig ena sekunden (bokstavligt talat) och helt förkrossad i nästa. Detta med att aldrig veta hur man ska må under en dag, att jag kan vakna upp en dag och faktiskt vara deprimerad, det ger väldigt mycket ångest.
Och sen det här med manin. Att jag kan bli manisk i perioder, det är ganska obehagligt och så¨sjukt utmattande, när perioden väl är över. Jag har inte någon extrem mani, alltså att man kan bli farlig för sig själv och andra och så vidare. Utan för mig innebär manin att jag inte sover, att jag blir extremt energisk, överaktiv, kreativ, upprymd och hyper. Detta kanske inte låter så himla mycket för världen, men att inte sova mer än 2 timmar per natt eller ingenting alls, under en period, förstår du vad det gör med ens kropp och psyke? Att vara så extremt hyper inombords, göra av med mer energi än du har och att vara så överaktiv att du, när manin är över, kraschar totalt i utmattning och blir deprimerad, ännu en gång? Det gör mig rädd för mig själv. Att aldrig veta när nästa krasch kommer. Att aldrig veta hur du mår nästa dag, eller till och med om en timme. Att allt blir extremt djupa dalar, eller extremt höga berg, och att det aldrig finns något mitt emellan man kan vila i. Och sen som sagt, att adhd:n i sig gör att alla känslor blir gånger hundra. Det är en aning jobbigt, liksom.
Jag har hyfsad kontroll på min bipolaritet idag. Jag tar sinnesstabiliserande mediciner och ska börja en ny behandling som innebär kontroll och acceptans över hur känslorna beter sig just nu. Men det är fortfarande jobbigt och svårt att hantera ibland. Speciellt när jag inte kommit över hur orättvist jag tycker det är ibland, att det drabbat just mig och så vidare. Det kan göra mig ännu mer ledsen. Men jag börjar inse att jag kan omvända min adhd och bipolaritet till superkrafter och något väldigt positivt. Hade det inte varit för min adhd så hade inte allt jag gör blivit så sörja bra, hehe. Och hade det inte varit för min adhd tillsammans med min bipolär-diagnos så hade jag inte fått ut so mycket av min kreativa sida. Jag hade inte haft så mycket att skriva och uttrycka mig om. Jag hade kanske inte hjälpt och förstått de människor som kämpar med samma saker som jag. Så jag är väldigt tacksam över mina fighter jag har gått och går igenom.

#adhd #bipolär #bipolär #psykiskohälsa #psykiskhälsa

Härligt, härligt

2019-01-06 11:57
Från alvaemanuelsson

Godmorgon, god förmiddag eller vad säger man?
Har hållit på en stund nu och filat på ett inlägg om adhd och bipolaritet. Vi får se när det hamnar här på bloggen. Som jag skrev i förra inlägget så måste det kännas okej till 100% osv.

Idag ska jag nog bara ta det lugnt, plugga, fixa lite med gymnasiearbete och så. Längesen jag hade en helt "oplanerad" dag. Härligt att ha en dag lite för sig själv.
Imorgon börjar skolan, så det är viktigt att en får lite tid att vila sig innan alla intryck, skolarbete och allt kommer över en igen... Men jag är ju en sån där konstig person som längtar tillbaka till skolan jättemycket under loven, så det ska bli väldigt härligt att komma tillbaka tycker jag.

Kram så länge!

Att vara privat eller personlig?

2019-01-05 19:33
Från alvaemanuelsson

En mycket klok kvinna sa en gång att det är väldigt stor skillnad på att vara privat och personlig. I mitt fall gäller detta ofta på sociala medier, även i andra sammanhang, till exempel som när man står på scen och agerar, men iallafall alltid sådant som visas utåt. Men nu, när jag skriver detta, tänker jag inom sociala medier.
Jag har tänkt mycket på vad skillnaden mellan privat och personlig är. I ett reportage till tidningen för ett tag sen så uttryckte jag mig såhär:
"Det privata kan aldrig någon nå, det är det som jag har inombords som jag inte kan beskriva med ord. Vissa saker tror jag förblir osagda. Jag tror inte att det finns ord för att beskriva allting. Därför vet jag, att det allra mest privata, som inte någon annan ska veta, det blir osagt. Det går inte att beskriva."
(Här kommer länken till reportaget)
https://www.skovdenyheter.se/article/allt-ganger-hundra-for-alva-emanuelsson/
Det står sedan också att det jag skriver och delar på sociala medier ofta för mig är genomtänkt och redigerat, för att jag ska ha kontrollen över det.
Precis så är det.
Att prata om känsliga, tabubelagda och jobbiga ämnen är för mig väldigt viktigt, och en stor del av mitt liv och vad jag vill göra och jobba mot i framtiden.
Men jag har det jobbigt själv ibland.
Och vissa perioder, till exempel nu, så har jag så svårt att vara personlig, då allt känns privat. Det är nog för att när det har hänt saker, vilket det gjort nu, något som fortfarande ligger otroligt nära, så vet jag inte var mina gränser mellan privat och personligt går. Då blir det att jag inte skriver någonting alls istället. Eller alltså, jag skriver, men jag kan omöjligt visa det utåt, för det känns så privat. Även om det bara är ord. Även om det jag känner aldrig varit beskrivet fullt ut och aldrig kommer bli.
Det jag skriver just nu är tunga texter. Riktigt tunga och oerhört personliga, eller till och med privata texter. Det var länge sen jag skrev sådant. Vet inte ens om jag gjort det innan, helt ärligt. Men jag har under en lång period kunnat hålla texterna på en nivå som jag känner att jag har kontroll över. Men jag har tappat kontrollen i mig själv lite grand nu. Och för att jag inte ska ångra mig eller tappa kontrollen över situationen helt och hållet så väljer jag att inte posta så mycket mer än lite äldre texter jag haft på lager. Texter som inte känns så mycket inombords längre. Eller så väljer jag att bara posta vissa bilder, vissa bilder som inte heller känns så mycket. Eller som känns, men inte på en privat nivå. Det jag postar måste alltid vara något jag kan stå för, både mot andra och mot mig själv, annars tappar jag kontrollen och kan få ångest.
Jag tycker överlag att man måste tänka efter många gånger innan man postar något på sociala medier. Inom min kategori på texter och bilder måste man kunna stå för bilden/det man skrivit till 100%.
Det var en period, då jag var anorektisk och gick ner rätt mycket i vikt. Jag tog bilder på min kropp, och jag ville inget hellre än att visa för hela världen hur jag såg ut. Men efter många övervägningar, många fram och tillbaka, valde jag att inte posta något sådant under den tiden. Dels för min egen skull, men också för alla andra fighters skull. Jag vill inte bidra till hets kring kroppen och hur man "ska" se ut. Jag vill inte bidra till att någon ska bli triggad. Vilket iallafall jag hade blivit om jag gick tillbaka på min egen instagram, såg och kom ihåg att jag lade ut bilden av helt fel syfte. Jag har lagt ut en bild på mig själv där jag visar hur liten och tunn jag var. Men texten är utifrån ett klartänkt, friskt perspektiv. Jag tror inlägget faktiskt finns här på bloggen, om du bläddrar ner lite.
Jag väljer även i vissa perioder att inte posta saker som ligger för nära, därför att, när jag delar saker på sociala medier ibland, så får jag väldigt mycket respons. Folk känner igen sig och så vidare. Jag älskar att få den responsen, att få veta att jag kan hjälpa någon, få någon att känna sig mindre ensam och att jag kan starta en diskussion kring ett viktigt ämne. Men ibland blir detta jobbigt också. Jag har lätt att ta på mig saker och känner ofta väldigt mycket för det folk berättar för mig. Jag vill inte att ni ska sluta skicka sånt här till mig, verkligen inte. Men jag vill bara att ni ska förstå att, om jag inte svarar, så är det inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag måste bry mig om mig själv först. Jag måste orka, hinna och vara stabil först innan det är okej för mig att lyssna. Hoppas ni förstår det. <3

Som sammanfattning; Jag antar att detta inlägget var för att förklara lite shit, kring hur jag resonerar och tänker just nu. Jag kommer prata mer om vad som händer just nu, men måste vara redo för det och känna efter mina gränser och så först. Så inget blir fel.

Kram på er!

#psykiskohälsa #privatellerpersonlig #fotografi 

Virago

2019-01-04 15:52
Från alvaemanuelsson

#photography #fotoblogg #fotografering #fotografi

Details

2019-01-04 15:49
Från alvaemanuelsson

#detalj #fotografi #fotografering #fotograf

Change

2019-01-03 21:36
Från alvaemanuelsson

Alltså, jag klippte lugg igår och jag är SÅ nöjd! Älskar att förändra håret. Känner mig som en ny människa hahah.
New year new me, eller? #cringe
Såklart har jag haft en liten photoshoot med mig själv, så här kommer ett gäng bilder..

Nyår 2018 - 2019

2019-01-01 21:33
Från alvaemanuelsson

Bara. Börja. Äta

2018-05-17 19:46
Från alvaemanuelsson

Ser ni det här? Kan ni förstå att jag sett ut såhär? Brukade faktiskt tycka att det var vackert. Vackert att se min kropp brytas ned. Vackert att se och känna mig själv dö. Men mer och mer kommer jag till insikt om att en kropp som inte är omhändertagen, blir mager och går ner i vikt på grund av att man inte äter, är inte mer vacker än någon annan. Den blir Inte INTE vacker, för kroppen och dess styrka är vacker i sig. Det jag vill säga är bara att det inte är vackert att inte äta. Du blir inte vackrare för att siffrorna på vågen går neråt. Du blir inte vackrare för att du och din själ går under, rent ut sagt.
Jag brukade intala mig själv och andra när de sa ”ät bara då”, att det inte alls ”bara är att äta”. Och så kan det väl va. Det är svårt. FRUKTANSVÄRT svårt att börja äta. Och mer ångestfyllt än det går att föreställa sig. Men till sist är det faktiskt bara att; Bara. Börja. Äta. Inga ursäkter. Bara. Börja. Äta. Bara börja säga till sig sig själv att man är VACKER, att man är VÄRDIG, att man SKA ÄTA. Trotsa paniken och ångesten efter varje måltid. Trotsa rösterna. För du är VACKER, VÄRDIG, och du SKA ÄTA.

Mys med familjen

2018-04-28 21:45
Från alvaemanuelsson

Nu har vi precis kommit hem från Thaihouse och är mätta som bare den.
Riktigt mysigt har vi haft det!
Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon ska jag ha mysfika med några kompisar.
Kram och godnatt!

Så många ögon har slutits

2018-04-24 17:40
Från alvaemanuelsson

Angående psykisk ohälsa:
Så många kroppar som begravts på grund av tabun. Så många ögon som slutits på grund av skammen. Så många själar och liv som gått förlorade på grund av tystanden.
Låt oss öppna våra hjärtan för varandra och stänga alla dörrar som leder till skam, tabu och ensamhet. Låt oss öppna våra hjärtan för varandra och kämpa tillsammans.
KRAM

Ödehus - fotografering

2018-04-22 18:22
Från alvaemanuelsson

Idag har jag och min fotokompanjon och fina vän Thea fotat en stund på förmiddagen. Var länge sen vi träffades och fotade så det var väldigt roligt. Blev bra bilder och mycket material till vår fotoutställning vi ska ha. Tagga!!
Här är några bilder, dock inte dom till fotoutställningen. För att se dom får ni boka in er sista helgen i september. ;)

Vad vill jag med mina sociala medier?

2018-04-17 19:16
Från alvaemanuelsson

Jag har en historia. En historia som till stor del består av mörker. Det är ingen lätt historia och inte lätt att dela med sig av och prata om heller. Men samtidigt så är det precis vad jag vill, gör och kommer göra. Jag vill prata om vad jag har varit med om, då jag upplever tabu och fördomar kring dessa ämnen, som sexuella övergrepp, adhd, depression, ätstörningar, självskadebeteenden av olika slag och så vidare. Och jag vill använda min historia och få utlopp för mina känslor och min kreativitet genom konsten. Konst som innefattar musik, fotografi och författarskap/poesi av olika slag. Det är en del av mitt sätt att bearbeta allt och få bort min rastlöshet. Jag vill vara med och krossa fördomar, jag vill prata om min historia på det sättet jag vet har och skulle hjälpt mig när jag var på bottnen, men även i mitt tillfrisknade, som fortfarande pågår, upp och ner, hela tiden. Det är vad jag vill. Det är vad jag brinner för. Och det är vad jag vill med mina sociala medier.
Ja, jag har en historia, men historian är inte mitt liv. Den är en del av mitt liv och kommer alltid vara, vilket är något jag får jobba på att leva med hela tiden. Men historian är inte mitt liv. Kommer aldrig ge den makten till det.
Så.
Sammanfattningsvis.
Det jag vill med mina sociala medier är att prata om psykisk ohälsa osv av olika slag, blandat med en tonårings (snart vuxens) "vanliga" vardagsliv.

Min beskrivning av bloggen/resten av mina sociala medier:
"Mitt liv kring de små sakerna som räknas i de stora. En personlig blogg om där livet händer.
Läs om min vardag som består av åsikter, psykisk ohälsa och hälsa, adhd, Jesus, kreativitet, musik, att fota, glädje, sorg och allt däremellan."

Bara för att klargöra lite skit här ;)
Kram på er!!

Soliga leenden

2018-04-12 19:21
Från alvaemanuelsson

En solig dag med vänner som gör leenden soliga lika så
Vilken vacker dag! Musik och sol för hela slanten. Underbart!!
Ida har precis fått en ny telefon vilket resulterade i att vi tagit lite kort med den idag (grym kamera!!).
Jag har så fina vänner❤️

Att leva med ADHD

2018-04-09 18:39
Från alvaemanuelsson

Jag har något inom mig, något jag kallar både monster, livskamrat och superkraft. Det är min kära, sörja, dumma, jobbiga, extraordinära ADHD. Min bästa vän och värsta fiende, allt på samma gång.

Sörja, dumma, extraordinära, kära, kära ADHD.
Du lever i mig, du lever med mig och för mig. Och du är med mig och har alltid varit. I alla sekunder och minuter, dagar och år, innan jag ens visste att du fanns. Och det är jag glad över. Ibland är jag faktiskt riktigt glad över din existens, men ibland önskar jag du försvann. Ibland både och, samtidigt.
Jag önskar att du kunde låta mig sova ordentligt och ha en tankeverksamhet som inte går på högvarv hela tiden. En tankeverksamhet som inte gör mig totalt utmattad och uppe i varv på samma gång. Jag önskar att du kunde låta mig slippa rastlösheten och ångesten som biter tag i mig och rör om ännu mer inombords, mer än vad som enligt mig är högst nödvändigt. Jag önskar du låtit mig slippa depressionen. Jag önskar att du kunde låta mig sitta still när det är meningen att man ska sitta still. Jag önskar du kunde låta mig slippa höra, se och känna allt hela tiden, eller i nästa stund, ingenting alls. Jag önskar du kunde låta mig slippa säga de där dumma sakerna som kommer ut fel ibland. Jag önskar att du kunde låta mig slippa leva med ett huvud som är som en bubbelpool. I en tornado. Under en pågående jordbävning. Typ.
Men.
MEN vad jag är glad att jag har dig. Jag är så glad att jag har möjligheten att verkligen brinna för något när jag väl gör det. Att jag har möjligheten att ofta sprudla av kreativitet och inspiration som bara väntar på att få bli något. Jag är så glad att jag har chansen att känna så mycket. Att ÄLSKA när jag väl älskar. Att vara ÖVERLYCKLIG när jag väl är glad. Att jag har så mycket inombords som kan bli så vackert när det väl får komma ut. Jag är så glad över nyfikenheten på livet, ja, på allt. Jag är så glad över fantasin. Jag är så glad över envisheten, den som fått mig att fortsätta, även om jag egentligen inte orkat. Jag är så glad över att leva ett ständigt äventyr med mig själv och allt jag ska bli och åstadkomma.
*Varning! Klyschigt! * Jag är så otroligt glad över min superkraft.


Jag vaknar, och jag lever

2018-04-09 08:49
Från alvaemanuelsson

"Jag vaknar. Jag vaknar, och jag lever. Nu tacksam för livet, och inte bara existensen, tänker jag tillbaka på tiden jag önskade tog slut.
Men jag vaknar. Jag vaknar, och jag lever. Tacksam för livet."

Det är ofta jag vaknar och minns. Minns tiden jag inte ville vakna. Minns tiden jag inte ville leva. Minns tiden man kanske egentligen inte vill minnas.
Men jag vill minnas. Jag vill minnas de sömnlösa nätterna fulla av av tårar. Jag vill minnas känslan av otillräcklighet. Jag vill minnas hur det känns att inte vilja leva. Jag vill minnas de dagar jag inte kan sätta ord på, då ord inte alltid räcker till, eller tvärtom, blir för levande för läsa. Jag vill minnas hur det var att inte leva, utan bara existera. Jag vill minnas allt det där. För hade jag inte gjort det hade jag inte haft något att jämföra med. Jag hade inte haft något som kan tala om för mig att jag är tillräcklig och åstadkommer så mycket. Att jag är stark. Att det blir bättre. Att jag skulle klara det om och om igen om det skulle behövas. Att jag inte bara existerar längre, utan att jag lever.
YEAH!!  
 

Vad ska jag säga om dig?

2018-04-08 17:32
Från alvaemanuelsson

Våren. Vad ska jag säga om dig?
Jag gillar våren. Verkligen. Älskar när solens närvaro blir ett faktum och en påminnelse om att det kommer ljusare tider. Älskar att få ta på mig sneakers för första gången på året. Älskar att inte behöva gå runt med vinterjacka längre, även om det är det mysigaste som finns att klä på sig när det väl är vinterns tur att komma. Älskar långpromenader med hunden och ljudet av fågelkvitter. Det finns mycket att älska, om man säger så.
MEN.
När det kommer till ett av mina största intressen, att fotografera, är våren bara pest och pina. Helt seriöst. Det är så sörja tråkigt att fota på våren. Solen gör att det blir så grova kontraster, vilket kan vara najs i och för sig. Men jag, som är ett fan av dova, disiga och lite mörkare kontraster tycker det är ganska onajs.
Vintern tycker jag är helt perfekt med sitt dis som blir som en naturlig fotobox och icke särskilt soliga närvaro. Och med lite snö på det som blir som en naturlig reflektionsskärm är det helt perfekt att ta porträtt i. Skitkul ju! (Ett tag i alla fall, tills man tröttnar på det också.)
Personligen kan jag tycka att man kan hoppa över typ våren och gå till sommaren direkt, då sommaren äger ut allt med sina färger och alldeles särskilda kontrast.
Min åsikt. En, av många andra.

Idag fyller pappa år, så vi ska ha lite minikalajs för honom nu ikväll. MYS!
Kram!

Ett par tappra försök till lite, så kallade, fina bilder från en liten fotorunda idag.
Allt blir bättre i svartvitt, det är min filosofi. ;)

De små sakerna som räknas kring de stora

2018-04-08 11:26
Från alvaemanuelsson

Läs om mitt liv. Ett liv om de små sakerna som räknas kring de stora sakerna.
Läs om mitt liv. Ett ständigt sökande och rotande i mig själv efter det vi kallar att leva. Efter det vi kallar allt leva, och inte bara existera.
Läs om mitt liv. En ständig process med mig själv och det jag vill bli, det jag vill skapa och det jag vill lämna efter mig.
Läs om mitt liv. En klyschig bergochdalbana som har fler loopar och svängar än vad som borde vara lagligt.
Läs om mitt liv. Ett liv fyllt med sorg, glädje, ilska, förtvivlan, kärlek, hopp, oro, nyfikenhet, hopplöshet, ångest, förvirring, längtan, passion, rädsla, panik, inspiration, skaparglädje, stolthet, besvikelse, desperation, vördnad och tacksamhet.
Läs om ett helt och hållet ganska vanligt liv. Eller?


Till Farfar

2018-02-20 18:32
Från alvaemanuelsson

Idag är det två år sen du hamnade i koma. Imorgon är det två år sen du dog. Idag är det första gången på två år jag får ur mig något om det, och detta är vad det resulterade i. En text till dig, farfar, om hur mycket jag saknar dig.


Jag har en önskan. En önskan om en tid. En önskan om en tid att få känna dig.
En önskan om att inte bara se och känna det skal som fanns, utan att se och känna visionerna och det som var du. Inte dina glömska tårar av förtvivlan, och ilska från vilsna ögon tillsammans med kaotiska tankar. Utan ditt varma hjärta inuti det vi kallar ett skal, ditt ljusa leende, blåa ögon som liknar havet och eminenta tankar som säger ord av betydelse.
Jag har en önskan om att slippa vara arg för att du lämnade mig kvar och för att du fick komma hem till himlen, medan jag är kvar på en tunn linje mellan liv och död. Jag har en önskan om att få berätta för dig. Att berätta för dig att jag saknar dig. Att jag lär mig hela tiden. Att jag lär mig att leva och att jag nu skapar och lever på en en tjock linje, av bara liv. Att ditt skratt lever kvar i hjärtat. Dina ögon lever kvar i mina.
Jag har en önskan om att jag kunde fått känna existensen av visdom som säger att livet är för kort för att bära salta smycken under ögat. Som säger att livet är tufft men så är jag, och att jag ska falla sju gånger och resa mig åtta. Fånga dagen med båda händerna, hålla den varmt mot hjärtat och torka bort mina salta smycken. Jag har en önskan om att du såg mig nu. Såg mig att jag lever som du lär. Att jag faller sju gånger och reser mig åtta, fångar dagen, tar den med båda händerna, håller den varmt mot hjärtat och torkar bort mina salta smycken.
Jag har en önskan om att du kunde se mig och vara med mig då jag letar efter ord som bildar så kallat livets mening. Jag har en önskan om att du varit med mig när jag trevat och famlat i svart mörker av röda linjer. En önskan om att jag kunde berätta för dig att jag slängde bladet och linjerna nu bleknat till vitt.
Jag har en önskan om att få höra och se ord som säger jag älskar dig. Som säger jag älskar dina fel, jag älskar dina rätt, dina under och när du går under. Jag har en önskan om att få berätta och visa orden som säger jag älskar dig. Jag älskar dina rätt, dina fel, dina under och när du går under.
Jag har en önskan om att få hålla din fårade, starka hand. En önskan om att få gå i dina fotspår i snön en sista gång. En önskan om att få dela din glädje och lekfullhet med min syster. En önskan om att få känna ditt vackra hjärta. Ditt vackra hjärta som slutade slå för tidigt. Dina blåa ögon som blev svarta innan jag var beredd. Din varma famn som blev kall utan förvarning.
Jag har en önskan. En önskan om en tid. En önskan om en tid att få känna dig. Dig, jag aldrig fick chansen att känna.

Novell: "Flyger du, så flyger jag"

2017-11-23 21:30
Från alvaemanuelsson


Jag står och tittar ut över vattnet. Det är vackert. Undra vad som egentligen gömmer sig under det där släta täcket som glittrar så vackert i månskenet? Antagligen är det bara mörker som gömmer sig, då glimret från månen inte räcker tillräckligt långt. Men jag vill gärna föreställa mig färger. Koraller och fiskar i alla dess färger.
Vattnet är mörkt, svart, men på något sätt gör mörkret mig lugn. Lika lugn som vattnet en sån här natt.
Jag tittar ner. Det är långt ner, men är det tillräckligt? Jag känner hur demonen står bakom mig, nära, jag kan känna hur den andas i min nacke. Den vill se mig falla och jag vet att jag inte har något val. Hoppar jag inte så kommer den putta mig i vilket fall. Den har jagat mig så länge och nu är jag så fruktansvärt trött på att springa. Jag låter demonen vinna, det är detta den velat hela tiden och nu orkar jag inte kämpa emot längre.


Minnena rusar genom huvudet och en rysning far genom hela kroppen, men jag tvingar mig själv att titta ner. Det är fruktansvärt högt. Jag blundar och försöker känna om demonen fortfarande finns där, om den står bakom mig och iakttar, beredd på att putta mig. Någonstans är den nog, det känner jag. Det är som att det är något svart som bränner och skadar en liten del av själen varje gång demonen visar sig. Det mesta är bara ärr nu, vilket gjort min själ starkare, men ärrvävnaden är öm och ibland börjar det svida. Men jag är starkare än demonen, den är inte en del av mig längre, även om jag kommer ihåg hur den känns.
Jag föreställer mig att jag står på bron, precis som jag idag gjorde för ett år sedan. Tänk att det redan var så länge sedan. Det känns så overkligt på något sätt. Det har gått så fort att det känns som att det borde vara mer än ett år sedan, men på samma gång får jag känslan av att det bara gått en dag. Det känns som att det hände i en annan dimension, en annan tid och som att det inte var jag som för ett år sen stod och var beredd på att falla, låta mig övervinnas av mörkret och demonen.

Tårarna går inte att hålla tillbaka längre, de bara rinner och rinner. De rinner för mina vänner som imorgon kommer få veta att deras vän är borta, de rinner för mina lärare som kommer undra om de inte gjorde tillräckligt för att hjälpa mig. Tårarna rinner när jag ser min pappas blick bli svart och när jag hör min mammas skrik av panik efter att de läst brevet jag lämnade på köksbordet. Men jag hoppas de förstår att detta är det bästa. Under mina sista sekunder när jag släpper taget kommer jag vara fri.
Tårarna rinner för min syster, min kära, kära syster. Hon som kommer gå in i mitt rum, öppna min byrålåda och ta fram bladet som räddat mig från demonen så många gånger. Bladet är det enda, jag i alla fall vill tro, som gjort att jag fått skada demonen så som den skadat mig. Min syster kommer klandra sig själv för att hon lät bladet ligga kvar där när hon visste att det fanns. Hon tror inte jag vet att hon vet, men jag vet hur jag lägger mina saker i byrålådan. Och när sakerna låg i oordning en dag och jag vet att hon är den enda som kan mitt gömställe till nyckeln så fattade jag att hon vet. Tårarna rinner för att jag är rädd att hon kommer vilja skada sin demon, på samma sätt som jag skadade min.
Tårarna rinner av både lycka och sorg när jag tänker på att detta kommer vara min sista stund med demonen. Det kommer va en lättnad att slippa springa mer, när det enda man egentligen gjort är att springa på stället. Men samtidigt kommer det vara ett svårt avsked då demonen var den enda jag kunde räkna med i alla mina sömnlösa nätter. Men nu när jag äntligen kommer få sova, vad händer om jag vaknar på andra sidan och är ensam? Då har jag ju ingen att vara vaken med.

”Kära mamma, pappa, kära syster. Jag kan börja med att vara ärlig och säga att jag har ingen aning om hur man skriver sånt här. Men jag vill bara att ni ska veta att ord inte finns för att beskriva min kärlek till er. Jag älskar er och jag kommer sakna er. Men livet här har inte varit ett liv värt att fortsätta leva. Ni får inte tro att det är ert fel, det är ju ni som gjort att jag orkat leva såhär länge. Men nu har jag bestämt mig för att leva kvar i era hjärtan.
Jag kommer inte lida, ni vet hur mycket jag alltid velat kunna flyga, så det är vad jag ska göra nu. Men ni vet också hur mycket jag alltid önskat att jag var en sjöjungfru, så det ska jag också vara.
Jag kommer alltid finnas hos er, glöm inte det.
Ännu en gång, jag älskar er”

När jag stått där ett tag med tårarna rinnandes börjar jag undra om man faktiskt kan gråta tills tårarna tar slut. Borde inte mina tagit slut för länge sedan?

Brevet. Det börjar bränna bakom ögonlocken. Jag öppnar ögonen och blinkar bort tårarna.
Hur kunde jag utsätta dem för det? Jag är inte självisk, inte egentligen. Men när man är inne i ett sådant mörker att man inte ser någon annan utväg än att låta sig omslutas, då tänker man inte klart.
Jag tänkte svart. Jag skulle tänkt färger, föreställt mig koraller och fiskar i alla dess färger innan jag ställde mig beredd på bron.
Men tänk dig att du är helt omgiven av mörker, det finns inte ens en liten glipa som släpper in lite ljus. Då ser du ju ingenting, det finns inget ljus som reflekterar några färger, så du ser bara svart, eller hur? Och har du inte sett färg på ett tag glömmer du så småningom av hur det gröna gräset och den blåa himmelen ser ut och hur den ändrar till lila, orange och rosa på kvällen. Det är svårt att se något framför sig när man inte längre minns hur det ser ser ut.

Jag tar ett djupt andetag och klättrar upp på relingen. Det finns inte mycket att stå på, men tillräckligt för att kunna släppa taget med händerna och ställa sig upprätt.
Jag tittar upp. Månen syns inte längre, några stjärnor syns inte heller till. Jag blir medveten om vinden i mitt hår och förstår att det är molnen som blåst in och nu täcker himmelen. Nu är det bara mörkret, demonen och jag mot världen.
Jag sträcker ut mina armar, blundar och känner demonen ställa sig bredvid mig och ta min hand.
Men det är något som stör mig. Det är inte demonen, mörkret och jag mot världen längre.
Det är någon annan här. Jag vänder huvudet åt sidan och ser att min syster står där, min kära, kära syster.

”Jag kommer inte lida, ni vet hur mycket jag alltid velat kunna flyga, så det är vad jag ska göra nu. Men ni vet också hur mycket jag alltid önskat att jag var en sjöjungfru, så det ska jag också vara.”

Hon är smart hon, min syster. Hon känner mig allt för väl för att inte förstå vart jag skulle gå. Jag kan inte låta bli att bli lite arg på henne för att hon inte bara kunde låta mig vara. Men jag blir samtidigt arg på mig själv som lät henne förstå vart jag skulle gå.
Tårarna rinner nerför min systers kinder, men hennes ansikte är för övrigt uttryckslöst.
”Gå”, viskar jag.
Inget svar.
”Gå!”
”Flyger du, så flyger jag.” svarar min syster. Hon går mot mig, klättrar upp på relingen och när hon fått balansen i styr ställer hon sig upp bredvid mig, sträcker ut sina armar och tar samtidigt min hand.
Jag vet inte hur länge vi stod sådär och blickade ut över vattnet. Efter en stund vände jag mig om för att se på demonen. Men den var inte där. Den hade släppt min hand. Jag vände mig mot andra sidan och tittade på min syster och sedan ner på våra händer, tills jag slutligen blickade ut över vattnet igen som nu glänste i månens ljus. Jag kände hur ljuset från månen träffade mig och hur värmen från min syster spred sig i min kropp.
Nu var det inte bara tårar längre, nu grät jag så mycket att det gjorde ont. Men inte för att jag var ledsen egentligen. Jag fylldes bara med en sådan lättnad, över att min syster stod bredvid mig med sin hand i min och att jag hade lyckats släppa taget om demonens. Tack vare min syster. Hennes ljus och värme övervann demonens kyla och mörker. Hennes ljus i mörkret övervann min långa sömnlösa natt.
”Ska vi gå hem?”
Jag nickade.
Det var inte demonen, mörkret och jag mot världen längre. Nu är det min syster, ljuset och jag.

Jag ställer mig beredd och sträcker ut mina armar. Min blick flyttas uppåt och jag ser att himmelen är blå och molnfri. Värmen från solen smeker och ett leende sprider sig över mitt ansikte. Nu gäller det.
Jag vänder mig om och ser på min syster. Vi ler mot varandra. Hon ställer sig bredvid mig, sträcker ut sina armar och tar min hand. Jag vänder mig om och tittar på min andra hand, som är tom. Jag ler ännu mer när jag fylls utav en triumferande känsla. Jag vann över demonen.
”Flyger du, så flyger jag, eller hur?” viskar min syster.
”Flyger du, så flyger jag.”
Nu släpper vi taget, vi faller, flyger. Känslan är bättre och friare än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag skrattar högt.
Vi faller och faller, tills nu fallskärmen fylls utav luft, fångar oss och lyfter oss upp.
Jag är glad över att jag inte valde att falla den där dagen för ett år sedan, för då hade jag aldrig fått uppleva dagen jag äntligen fick flyga. Jag ser böljande vatten i dalen som glittrar i solen, berg med gröna plättar av gräs och himmelen är sådär sagolikt blå.

Just i det ögonblicket, från att ha fallit, till att ha svingats ännu högre upp, insåg jag att man faktiskt måste falla ett tag för att sedan lyftas och flyga ännu högre. Och jag kan lova er, att vyn här uppifrån är fruktansvärt vacker.


Att leva mitt emellan livet och döden

2017-09-20 18:16
Från alvaemanuelsson

Någon sa till mig en gång att leva med en depression är som att leva mitt emellan livet och döden. Jag tycker det är en väldigt bra beskrivning. Och något värt att fundera på för en annan.
Vissa dagar går det att acceptera. Vissa dagar går det att acceptera att man lever någonstans mitt emellan livet och döden. Ett liv där man befinner sig i dimman. Ett liv där man bara hör sina egna andetag. Ett liv där du lever i en annan dimension. Du är aldrig riktigt närvarande. Du är där, du står där, skrattar, ler, pratar, låtsas som inget. Men du är aldrig riktigt där. För den delen som borde vara där är borta. Den togs över av något svart och nu går det inte att hitta den delen igen.
Det går att acceptera ett liv där allt är grått. Ett liv där det inte ens finns några kontraster så man kan kalla det svart och vitt längre. Det är bara grått. Ett grått virrvarr av grå materia blandat med kaoset inombords. Ett liv där man känner och bryr sig om allt ena sekunden och inte bryr sig om något nästa. Ett liv där skuld, skam, ångest och ilska fyller upp en inombords. Allt på samma gång, eller inget alls. Ett liv där man går in på toaletten och bryter ihop för att sen bara torka tårarna och gå ut och låtsas som ingenting. Ett liv där glittret under ögonen, som torkas av med tröjärmen, lämnar blodsprängda vitor och blöta fransar är vardag. Ett liv där ögonen runtomkring inte ser. Där de inte ser smärtan bakom ett leende på låtsas. Ett liv där man kanske inte alltid vill dö, men ett liv där man inte vill leva heller.
Ibland kan man komma ihåg hur det var när rött bara var färgen på ens hus. När svart bara existerade på natten, och grå var en sten. Ibland kan man komma ihåg hur det kändes att le på riktigt. Ibland kan man också komma ihåg den där känslan av ont i magen när man skrattat sådär jättemycket, och inte känslan av ont i magen för att man håller gråten tillbaka.
Vissa dagar går det faktiskt att acceptera att det är såhär det är just nu. Vissa dagar kan man tillochmed se att allt kan bli bra. Det är inte ofta. Men ibland går det faktiskt.