ebbaau blogg

Nu är det dags för mina långa inlägg igen!
Nu har det hänt en hel del och jag kan absolut inte skriva allt i ett och samma inlägg.
Jag blir glad om ni orkar läsa er igenom detta!
Lägger in lite bilder då och då så kanske det går lättare.

I torsdags förra veckan på em/kvällen kom jag på mig själv att jag inte känt bebis på väldigt länge, funderade på när senaste gången kunde ha varit. Kom bara på den gången på morgonen, så jag började bli orolig för hon är ju en livlig bebis annars.
Drack iskallt vatten, rörde mig, hoppade lite, la mig ner på rygg och sida men kände inget alls ifrån henne..
Fick riktigt med ångest och ringde in till förlossningen och vi fick komma in på kontroll!

De började med att göra ett ultraljud och såg att hon rörde sig och såg att hjärtat tickade på. Sen fick vi gå in i ett annat rum för att ligga ner med en ctg-kurva. Då såg dom att hjärtljuden gick lite upp och ner att de gick väldigt långsamt ibland så vi blev tillsagda (någongång vid 00.00) att stanna kvar under natten och vid 04.00 skulle dom sätta ett nytt ctg för att kolla hjärtljuden igen.

Vi la oss för att försöka sova, men hur lätt är det?!

Vred och vände mig och låg verkligen och väntade och längtade efter en spark men kom ingen alls, inte ens ett litet fladder.
Började bygga upp scenarion om att nu måste jag förlösa henne imorgon för dom kommer inte hitta några hjärtljud vid 04..
Hon kommer vara så fin och vi får inte ens ta med oss henne hem utan vi ska lämna kvar henne här och aldrig mer få träffa henne.

Sen knackade det på dörren och de sätter ctg och hjärtljuden är väldigt låga, skiftar mellan 80-120.
Ett foster ska ligga någonstans mellan 130-160, vad jag har förstått?
Absolut inte så lågt som mig iallafall.

Dom får panik och rusar in i rummet och jag får en spruta i låret som skulle lugna ner min livmoder för jag hade tydligen ganska starka sammandragningar.
Och så rullar dom ner mig till förlossningen och vilket jäkla kaos.
De sätter ytterligare nytt ctg, gör ultraljud, sätter en infart i varje hand, tar blodprov i armen, ger mig en spruta med kortison i ena skinkan för att påskynda utvecklingen av hennes lungor, slänger av mig byxorna, och på med sjukhustrosor med världens största binda.
Och börjar förbereda för att sätta kateter..
Sen bara stannar alla upp.
De hittar bra hjärtljud och avvaktar.
Det börjar bli stabilt och de ringer in min specialistläkare som gör mina extra ultraljudskontroller som jag går på.
De rullar in mig i ett annat rum.
Hon kommer och gör ett ultraljud och allt ser fint ut.
Hon kollar blodflödet överallt på bebis, navelsträngen, hjärtat, hjärtan, i bråcket.
Sen tillbaka till förlossningsrummet och nästan alla lämnar utan våran barnmorska som vi fick den kvällen, hon sätter ett nytt ctg och de mäter ännu en gång bebis hjärtljud. Vilka såg fina ut.
De släcker ner och vi får sova en stund.

VAD hände precis?
Från allt kaos till att bara få lägga oss och sova.
Tydligen hade min puls tagit över när de gjorde ctg där uppe på rummet vid 04.00 och de trodde det var hennes.........
Tabbe..

Sen blir vi väckta och får rulla iväg till ett nytt rum där vi kan slappna av lite och stänga in oss bara vi tre och kolla på tv och bara slappna av för en stund.

Sen sätter dom ytterligare ctg i 3 omgångar tror jag det blev och de börjar förbereda oss för att behöva åka upp till Göteborg för att sätta oss på observation. Där även vårat kejsarsnitt är planerat om ca 9 veckor.

Då började jag ju tänka att nu kommer hon snart och jag har inte ens tvättat några av hennes kläder och inte packat någon BB-väska eller nåt!
Jag hade ju inte ens med mig en laddare till förlossningen för trodde vi skulle få åka hem efter en liten stund.
Vilket resulterade i att mobilerna dog och vi hann inte uppdatera alla färdigt om hur det gick för oss så familjen blev ju oroliga.

Med blåljus körde ambulansförare fort som fasen så efter bara 1 timme var vi (jag & bebis i magen) i Göteborg.

Så fort jag rullade in på förlossningen i Göteborg sa barnmorskan att det var jättefina hjärtljud på det dom hade fått från Jönköping.
Dom har gjorde ctg när jag kom in vilket dom sa såg alldeles normalt och fint ut!
Läkaren var nästan lite ursäktande om att det hade blivit så hysteriskt i Jönköping och att jag egentligen inte hade behövt komma till Göteborg eftersom allt är stabilt.
Men vi fick stanna under natten och på morgonen fick jag den andra kortisonsprutan och så satte de ÄNNU ett ctg vilket var fint.

Dock låg mina sammandragningar uppe på 100 vissa gånger och de gjorde därför en undersökning sen på livmodertappen för att se ifall den kortat sig.

Vilket den inte hade som tur var.

Vi åkte sen hem på eftermiddagen lördag.
Vi levde på som vanligt, nöjda över att få komma hem.

På söndagen åkte vi till Kleva Gruva i Vetlanda och hade det mysigt.

Natten till måndag gick vattnet...

Jag har märkt på många som antingen inte vetat något eller som haft lite vetskap om vad som händer i våran graviditet, att det kommer som en chock.. såklart, det är inte direkt något man hör om varje dag direkt.
Omphalocele eller bukväggsbråck.
Folk undrar ofta om vi inte är oroliga, klart vi är men vi har vetat om detta i 10 veckor och vi har hunnit smälta mycket och tänka igenom de flesta tankar som kommer på vägen.

En tanke som ibland tyvärr kommer tillbaka till mig är att jag jämför våran graviditet med andras, det går så lätt för andra som jag känner eller känner till, allt ser bra ut på deras ultraljud och de går igenom graviditeten och slutar sen med en "vanlig förlossning."
På något sett ser vi ändå att det är meningen att det skulle hända just oss.
Vi tänker båda lika och ingen mår bra av att gå runt och tänka på det värsta eller allt som är dåligt eller negativt utan vi ser det som är positivt och vi båda hoppas och tror att det kommer bli bra till slut!

Dagen efter vi hade varit i Göteborg så gick vi in i vecka 21 och halva tiden av graviditeten har gått.
Egentligen lika lång tid kvar men inte för oss eftersom kejsarsnittet kommer ske tidigare än BF.

Vi har nu varit på 6 ultraljud och har 3 eller 4 stycken kvar, vi får ju se henne extra många gånger och det är mysigt och det känns tryggt att dom tar allt detta seriöst och vill hålla koll på bönan som ligger där inne.
Vi kommer att gå på ultraljud var 4.e eller 5.e vecka fram till hon kommer för att de ska se att hon växer som hon ska.
I veckan var vi på ett sånt ultraljud och de mätte lårben, huvud och mätte bråcket.
Hon växer som hon ska.
De kollade även noggrant igen på hjärtat eftersom dom i Göteborg möjligtvis såg ett litet hål mellan kamrarna.
Nu såg de inget hål på hjärtat längre

Vi har tyckt att de andra gångerna på ultraljuden här hemma så har de varit väldigt otydliga, dömande och lite återhållsamma på information. När man frågar något så verkar de tycka att det är konstiga frågor att ställa och man får inte ett riktigt svar..
Nu var det med en "Elev/praktikant" på vårat besök på barnmorskan behövde hela tiden förklara för henne vad hon gjorde och vad hon såg och vad allt betydde och det gjorde att vi samtidigt fick mer information!

På denna bilden ser man bråcket otroligt tydligt, det är bubblan i mitten av bilden.
Man ser hennes huvud väldigt tydligt, och näsan!

Den här fina pyjamasen beställde jag för 5 månader sen och den har äntligen kommit, efter några arga mejl till hemsidan.

I tisdags var vi i Göteborg för att träffa flera läkare, barnmorskor mm.
När vi kom dit så var det ju inte direkt det enklaste att hitta, på ett sjukhus där man aldrig varit förut liksom?!
Men självklart var det skyltat - Kvinnokliniken, okej vi följer skyltarna, kommer fram till hissar vilka inte alls leder till kvinnokliniken..
Vi går tillbaka och möter någon som jobbar på sjukhuset och frågar om vägen.
Vi hamnar i en gång som går under vägen som vi precis åkte på, hittar en hiss och kommer upp till rätt våning och vi hittar till och med till rätt dörr! Kvinnokliniken.
Vi satt oss ner för att vänta, Prick 13 ropar en manlig barnmorska upp mitt namn och vi fick hänga med till ett rum.
Vi börjar direkt med ultraljud och han är väldigt noggrann, tar mycket bilder i olika vinkar på bråcket och med olika effekter.
Han säger att han ska kolla på dessa bilder med barnkirurgen och skickar oss på magnetröntgen sålänge.
Där fick vi vänta ca. 30 min innan vi fick komma in, alla smycken och saker med metall på av och på med sjukhusets fina kläder!

Med klaustrofobi så la jag mig på britsen som körde in mig i det trånga utrymmet.
"Det kan ta lite tid för bebisarna brukar vakna av det höga ljudet som blir"
Mmh ja jo det var det ju ingen tvekan om..
Om jag tyckte att det var högt ljud när jag till och med hade öronproppar + hörlurar med musik i så är det inte konstigt att hon vaknade där inne..
Tog ca 20-25 min sen var vi klara på röntgen.

Tillbaka till väntrummet på kvinnokliniken och vi satt där 15.50 och personalen började gå hem för dagen.
Hmm, har våra läkare gått hem? eller ska vi sitta kvar här?
Ska vi fråga någon?
Eller förstår de att vi sitter här och väntar eftersom vi skulle komma tillbaka efter MR?
Vi frågar en barnmorska som går förbi, hon ringer han som vi fick träffa i början av dagen.
Vi får sätta oss i ett samtalsrum och vänta.
Efter en stund kommer en hjärtläkare in för att kolla bebis hjärta.
Hon kollar länge, väldigt noggrant, hon trycker väldigt hårt med UL-maskinen och det gör ont i vissa lägen men hon gör vad hon måste.
Vi får höra flera frekvenser av hjärtat som hon tagit i flera vinkar och jämfört ena sidan av hjärtat med den andra.
Efter ca 20 min är vi klara.
"Den har ett fint och starkt hjärta, båda sidorna slår jämnt med varandra, men.. vad jag ser så har den ett hål i väggen mellan kamrarna. Jag är på vissa bilder helt säker på att jag inte ser något men på andra är jag osäker."
Jahopp.. ännu en grej..
"Det är inget som kommer förhindra operationerna som behöver göras i magen när den är född men det ska ändå åtgärdas när den är runt 4 månader"

Vidare in till nästa rum där den manliga barnmorskan och barnkirurgen sitter.
De börjar med att ge info om vad de sett, alla organ ser fina ut, hjärtat ser fint ut förutom hålet.., det
kommer bli en väldigt jobbig tid de första månaderna framförallt.
Första operationen för att påbörja steget mot att få in levern i kroppen görs när hon är 2-3 DAGAR.
Nästa operation görs när hon och kroppen är redo för det.
Där imellan kommer hon ligga i respirator.
De kan inte trycka in hela levern på en gång då de nu inte finns någon plats för den inne i magen utan de kommer göras successivt men en bit i taget så kroppen vänjer sig och de blodkärl som ligger i vägen som går till hjärtat ska kunna ha en chans att flytta på sig utan att bli klämda.

Görs detta för fort kommer hon att dö.
Levern kommer isåfall stoppa blodflödet till hjärtat.
Men görs detta för långsamt kommer levern att dö istället och ja..

De finns ingen bestämd tid på hur snabbt eller långsamt man kan göra det på så ingen tidsplanering kan göras heller.

Vi fick två alternativ.
1. Fortsätta graviditeten men många kontroller på vägen, kolla så att hon växer, hålla kolla på hennes hjärta mm.
2. Avsluta graviditeten, sätta igång förlossning och ..

Vad väljer man?
Kan man ens välja något annat än att fortsätta?
Kan vi de?
KAN MAN VÄLJA ATT AVSLUTA ETT LIV?
Aldrig i min värld.
Hade vi fått veta för 10 veckor sen hur jobbigt och avancerat allt kommer bli när hon kommit så kanske?
Eller kanske inte.

Vi kämpar för henne tillsammans och vet att hon kommer kämpa med.
Vi litar på svensk sjukvård och vet att dom kommer göra sitt bästa.
Mer än så kan ingen göra!

Jag känner sparkarna från henne, jag känner när hon vänder sig om.
Hon har kläder, vagn och ett namn som väntar på henne!

Vi har väntat nu lite mer än en vecka på att Göteborg ska höra av sig om en tid hos dom för att få komma dit på UL och förhoppningsvis planering inför kejsarsnitt.
Idag på min rast kom samtalet, äntligen!
Vi har tid redan imorgon, snabba puckar!
Tur att min chef var förberedd på det och att Jesper kan ta ledigt en dag så snabbt.
Hoppas på bra besked imorgon ❤️

Till något helt annat!
I fredags var vi också hämtade vagnen.
Den är så fin så jag dör.. går förbi rummet den står i flera gånger bara för att på titta och känna lite på den.
Längtar tills vi är ute och rullar med den med en bebis i!

Så, vad visade testet?
Flicka eller pojke?

En liten flicka är det som växer och gror i min mage.
Vi har till och med nästan bestämt namn, vi har ett namn som vi båda gillar och som vi sagt att hon nog ska heta. Sen kanske hon inte ser ut som en "sån" och då får vi väl tänka om.

Det känns så skönt att kunna säga hon/henne istället för den.

Det är VÄÄÄLDIGT enkelt att köpa på sig massor med fina kläder till henne!

vilken månad var vi på?
Jag ska fortsätta med april:

Svaret på testet har ni ju läst om i förra inlägget.
Dagen efter vi fick reda på det så hade vi tid hos våran BM, hon hade inte fått reda på svaret så vi talade om det för henne. Sen skulle vi ta lite prover för att se sockerhalt och järnvärden.
Mmh.. stick i fingret är ju något jag längtat efter!
Dock gjorde det ju knappt ont som tur var, svaret visade bra värden på båda.
Järnvärdena trodde jag verkligen inte var bra eftersom jag redan innan graviditeten varit så trött och seg..
Kanske hjälper de gravidtabletterna jag tagit i några månader?!

Får frågan om jag haft upprepade urinvägsinfektioner tidigare, ja säger jag, typ 100 gånger och värst för några år sen men inte på länge nu.
BM vill gärna att jag lämnar urinprov direkt så hon kan kolla det, resultatet visar bra men hon vill ändå ha ett morgonurin och jag ska lämna in det så fort som.
Dagarna går och sen blir det påsk och lab är stängt då så jag lämnar in de ganska långt efter vårat besök.
Svaret visar sen att jag har UVI och jag måste lämna in ett nytt prov direkt..
Svaret på de visar att UVI är borta.. skumt.. hade hellre sett att de fortfarande var kvar så jag hade fått antibiotika och att de rensade bort skiten som var.
Nu går jag runt och tror att jag har det hela tiden så tänkte ring BM och be om att få lämna in ett nytt prov.
(Kul att läsa om min urinvägsinfektion va?! )

Alla graviditeter är absolut inte perfekta!

Vi berättade om graviditeten för min familj tidigt, i vecka 7.
Mamma fick en bok där jag fyllt i påstående som stämmer med henne, en så kallad "fyllibok" som är färdigtryckt med text som man fortsätter fylla i där ord eller svar fattas.
Den satt hon och läste och tyckte det var skitkul sen kommer hon till sista sidan, läser den och vänder och där sitter Ultraljudsbilden med texten "Hej mormor"

Min syster fick en likadan bok men ifyllt om henne såklart och längst bak satt de också en ultraljudsbild men med texten "och nu ska du äntligen bli moster!". Bara det att hon öppnar ju sista sidan först och får se den innan hon ens läst igenom boken, hehe.

Pappa och Anna-Carin fick veta det genom att vi var där på middag och när dom inte ser så lägger jag fram en bebisstrumpa med en ihoprullad UL-bild i på pappas tallrik. Snacka om att hjärtat dunkade och jag var så nervös!

Sen fick alla vara tysta om världens bästa nyhet i 8 veckor!
För när vi sen var i vecka 15 så fyllde Jesper mamma 50 år och hon skulle få världens bästa överraskning i present!

Jag funderade länge på vad vi skulle lägga i lådan som jag inhandlade, en UL-bild, en body, en apelsin, strumpor, hmm.. nja body gör alla så de skippar vi.
Apelsin var för att varje vecka så är bebis lika stor som en frukt eller grönsak enligt appen, vilket var en apelsin i v15.
Men den fick inte plats så det sket sig..
Men längst ner la jag UL-bilden sen köpte jag två vita kaffemuggar och pennor att måla på, så jag skrev farmor på den ena och farfar på den andra, och längst upp la jag en lapp där det stod "Grattis på födelsedagen! Förlåt för att jag inte kunde komma.."
Jag längtade så länge till den dagen vi äntligen skulle berätta det för Jespers familj!

Kan ju säga att hon blev paff, hon förstod inte vad som menades med lappen, vadå inte kunde komma? Aha Sven! det var ju för Sven inte kunde komma då, eller?!
Sen till nästa lager där muggarna ligger, "Farmor & Farfar...!??, ja men de är från Sven då!"
Sen ser hon bilder längst ner men det klickar inte förrän efter några sekunder.
Hon blev superglad och grina❤
Svärfar blev superglad!
Clara, Jespers lillasyster grät med, goa familjen ❤

Vi gick ut med graviditeten till släkt och kompisar.
Farmor började gråta, mormor hade det lite på känn.

​Klart att bästa Sven ska vara med på bilden!

Mars

Vi har vårat KUB-test i mitten av mars någon gång.
Jesper hade precis börjat på ett nytt jobb och får inte ledigt.. (idioter..)
Mamma hänger med istället.
BM börjar med UL och kikar och mäter nackspalten mm.
Under UL tycker jag att något ser konstigt ut, bebis har som en bubbla över/på magen, i samma sekund som jag är på väg att fråga vad det är så säger BM.
"Ja om ni kollar här på magen så ser ni som en rund boll, det är ett navelsträngsbråck, jag ska se om jag får tag på våran specialistläkare så får hon komma och kolla på det direkt"
ja.. okej, utan att förklara något så går hon ut ur rummet och lämnar mig och mamma ovetandes själva kvar.
Mamma undrar om jag är orolig, ja självklart blir jag det när hon säger att bebis har ett bråck men inte förklarar någon om det utan bara går..
BM kommer sen tillbaka och vi avslutar UL och sätter oss ner för att prata.
Får de vanliga frågorna som ställs vid ett KUB antar jag, vikt, ålder, rökning mm.
Svaret på Kuben blev låg sannolikhet för kromosomavvikelse.
1 på 575.000. OK.

Mer info om bråcket:
BM berättar att hon inte kan se om bråcket sitter på navelsträngen eller jämte navelsträngen alltså på magen. Alla foster har tydligen detta till en viss vecka i graviditeten (dock innan v12) ett hål i magen, men det ska av sig självt gå ihop.
Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror inte att vi fick så mycket mer info just då utan vi fick en ny tid till UL om två veckor då specialistläkaren skulle vara med och göra en bedömning.

Två veckor senare och nästa UL:
Jag och Jesper sitter nervöst och väntar på att de ska ropa upp oss.
Jag sitter och lider av smärtan jag har av min fyllda urinblåsa.. inte nog med det så är dom 40 min sena så där har jag nu suttit i 40 min och hållit på och kissa ner mig.
Väl inne så sitter där en BM och specialistläkaren, jag är skitförbannad för dom verken kom och sa till att dom var sena eller för att de bad om ursäkt för det... dåligt, det är ju inte så att vi båda har jobb som väntar..

De börjar med UL för jag säger flera gånger att jag håller på att kissa ner mig, dock så fick vi avbryta för blåsan var alldeles för fylld så den tryckte bort livmodern så de såg inget alls av bebis.
Bara att gå och kissa och så säger läkaren "men spara lite kiss i blåsan om du kan", pfft om jag kan.. vet du hur kissnödig jag är?! muttrar jag på vägen till toaletten.
Tillbaka från toapausen och de fortsätter med UL, bråcket syns tydligt de behöver dom inte ens berätta. De är lika stort som bebisens mage.
(Alltså om ni tänker er bebisen från sidan, så över bebisens mage så är det som en bubbla.)

• De berättar att bråcket inte kommer att försvinna nu utan då skulle det inte vart kvar idag

• De berättar att bråcket är på magen och inte på navelsträngen

• De berättar att barn med såna bråck har större sannolikhet att ha en kromosomavvikelse (så oavsett vad vårat KUB-test visade så kan vi bortse från KUBen.)

Vi får också veta att vi inte kan föda vaginalt utan att det måste bli kejsarsnitt i Göteborg där dom är specialisten på sånthär.
Bebis kommer behöva operation efter födseln för i detta bråcket ligget lever och sannolikt tarmar.
Så det som är utanför i bråcket behöver opereras in i magen.
Kirurgi är våra läkare i Sverige så duktiga på så operationen är jag absolut inte orolig för.

Både jag och Jesper är säkra på att vi vill behålla barnet oavsett om de har en kromosomavvikelse.
Denhär pärla har skapats av oss och är menat att komma in i vårat liv så varför skulle vi ta bort de bara för att de har en kromosomavvikelse?!

Vi säger det direkt till läkaren och hon fortsätter att ge oss information.
Vi vill ändå få veta om bebis har en kromosomavvikelse för att i såfall vara beredda på det så vi bestämmer oss för att göra något som heter NIPT test, ett blodprov i armen som på något konstigt sett ser om bebis har en avvikelse eller inte.
Detta testet visar tydligen gärna "fel"
Skulle provsvaren visa att det finns en avvikelse så kan det både betyda att det är en avvikelse men också inte då de gärna missvisar åt det hållet.
Men skulle testet visa att det inte finns någon avvikelse så är det absolut det som stämmer.

Jag gör testet direkt efter besöket och provsvaren ska komma inom två veckor.
Är det en avvikelse ringer dom, är det inte det så får man själv se provsvaren på patientportalen.

Dagarna går.. 1 vecka.. 1,5 vecka.. sen är det torsdag dagen innan vi ska till våran "vanliga" bm..
Vi bestämmer oss för att gå in och kollar om det kommit något svar, de har ju inte ring liksom?
Men vart fasen hittar man den sidan då?! Patientportalen, ingen länk eller något står på lappen vi fick..
Jävla google som alltid funkar hittar inte skiten.
Sen på nåt vänster hittar jag.
Provsvaren visar:

Ser ni knappen längst ner?
Tror ni vi tryckte?!

Avslöjar i nästa inlägg!

Här är våran lilla pärla från KUB-testet i v.12, suger på tummen och gosar

Februari

Vi var självklart överlyckliga men fortfarande så osäkra och vågade inte riktigt tro på att det faktiskt var sant de som testen visade.
Det tredje testet jag gjorde visade dessutom 3+

Jag ringde Kvinnohälsovården som räknade ut att jag var i v.5.
Det dom räknar på så är det BF 3 oktober
Vi bokade in det första mötet med BM och vi bokade även in ett tidigt UL till v.7.
Man blir ju inte erbjuden ett tidigt UL utan det är något man får boka själv på en privat klinik.

Varför ville jag göra det då? - Dels för att verkligen försäkra mig om att det faktiskt var något där inne i min kropp men också för att få höra så det verkligen fanns ett hjärta där inne.
3 veckors lång väntan innan det var dags.
Jag var så nervös när vi satt i väntrummet, jag kommer inte ihåg om Jesper var det.. säkert inte, lugnet själv❤
Sen fick vi komma in, vi kollade på skärmen samtidigt som BM försökte "hitta rätt".
Det första jag såg var bara en stor svart fläck.. "Jahopp, jag visste det, det är inget där inne"
Sen helt plötsligt dyker det upp nån liten varelse på skärmen och BM slår på ljudet och vi får höra hjärtslagen, så fint!
Det såg ut som en liten humla.

I samma veva här så håller vi på att packa ihop lägenheten för att flytta till ett nytt boende, ett litet hus.
Livet känns så bra och jag är lyckligare än någonsin!
Vi flyttar in i huset och jag har egentligen bestämt mig för att jag inte ska bära någonting.. men några lätta kartonger kan väl vara okej?
Eller var det de? för några dagar senare så får jag en mindre blödning (blodblandad flytning) och jag blir livrädd och ledsen.
Det kommer bara en gång den dagen sen går det två dagar och så kommer det samma igen.
Jag avvaktar ändå då jag inte känner någon smärta alls och det är så lite.
Sen är det helt borta, tack & lov!

Mars månad tar jag också i ett eget inlägg för då hade vi första "riktiga" UL, KUB-testet...
Hur gick det Egentligen..?
Det inlägget kommer bli långt så det är nog lika bra att inte fortsätta här.
Ses i nästa väldigt ärliga inlägg!

Wow..
Så mycket har hänt sen jag flikade in här senast.

en återblick:

Januari - Jesper bjuder mig på bio, i Nässjö (Världens mysigaste lilla biosalong)
Vi tittar på Lady Gagas film "A star is born".
Halva filmen har gått och sen känner jag hur tårarna bara rinner ner för mina kinder.
Konsigt.. så känslig brukar inte jag vara.
På väg hem börjar huvudvärken krypa sig på och jag tänker att det måste vara för jag lipat och snörvlat så mycket under filmen.

Den natten sover jag skit.. sprängande huvudvärk och ingen tablett hjälper.
På morgonen är huvudvärken kvar och jag mår ganska dåligt, detta är en måndag så jag bestämmer mig för att stanna hemma från jobbet. Barnskrik till den huvudvärken - nja ingen bra kombo..!
Tur var väl det, någon timme senare smäller migränen från helvetet in, jag har dessutom migrän med aura.
(Googla om du inte vet vad det är)
Sängliggandes hela den dagen, tisdagen lika så men tar mig till soffan på kvällen iallafall.
På soffbordet står det en kaffemugg och en tallrik med mat som Jesper precis ätit, mmm nej tack "jag spyr om inte du tar bort dedär"

Onsdagen kan jag ta mig upp ur sängen och vi bestämmer oss för att gå runt munken på em.
Hah trodde jag, orkade gå 100m sen var krafterna slut.
"Jag tror fan du är gravid, vi köper ett test", säger Jesper
Men nej förfan inte redan tänker jag.
Vi åker till Ica Maxi och ska handla lite och när vi ändå är där så kan vi lika väl köpa ett test tänkte jag sen ändå.
Vi åker hem och jag gör testet direkt..

Kan ju inte riktigt fatta att det är ett plus på riktigt så jag köper ett paket med två digitaltest i.

Så häftigt att kunna se att veckorna ökar och att det faktiskt funkar!

​Fortsättning följer..

Hej!
HEJ!!!

Så längesen..!
Nu satt jag här i soffan och började tänka på min blogg och blev helt plötsligt sugen på att skriva lite.
Antagligen för min egen skull, på något sätt är det skönt och tillfredsställande att få skriva ner sina tankar istället för att bara prata med sig själv i huvudet, förstår ni?

Så mycket har hänt sen jag skrev senaste gången.. för.. 1 år och 4 månader sen.. inte konstigt att livet har förändrats.

2018:
Mars- Inser någonstans i Mars att jag varken har ekonomi eller intresse kvar för hästarna och bestämmer mig då för att sälja Conny. Lägger ut annons ganska omgående då jag gått och grubblat länge men när jag väl bestämt mig så har jag och då känns det bättre att lägga ut honom direkt än att gå och vänta.
Genom kontakter så köper en riktigt grym tjej honom och han flyttar dit i mitten av april så det tar inte ens 1 månad att få honom såld, skönt kände jag och vilken lättnad både för mig och Conny.

Juli - Köper Äntligen ny bil! En Honda Civic som jag alltid velat ha. Säkrare än lilla racerOpeln och större.

Jättenöjd över mitt köp!

Augusti - Jag och Anton bryter upp, nuff said

Oktober - Köpte en liten katt som fick namnet Sven ❤

Och nu är det redan december och snart julafton, jag längtar!
Det är den finaste och mysigaste stunden på året och jag ska spendera den med min familj.

I år firar vi hemma hos mamma i hennes fina hus i Habo, går inte att bli något annat än mysigt hemma hos henne.

Nu ska jag ta och avsluta detta inlägget och så hoppas jag att jag fortsätter att ha sug på att skriva.

Önskar er en fortsatt trevlig kväll och go helg!