RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-06-17 20:59:56

Rotegren blogg

Rotegren blogg på Nouw

I'm patiently waiting for you to arrive, I wanna meet you so much I could cry

2019-03-23 08:33
Från Rotegren

Jag har drömmar, precis som alla andra människor har. Drömmar jag vill uppnå här i livet. Stora som små. En dröm är tex att jag vill ha möjligheten att åka till USA med min fina familj och hälsa på min andra familj, de är inte av samma kött och blod men jag ser dom som mina familj ändå.
En annan dröm är att få bygga vårat drömhus, på landet där alla barn kan springa fritt och leka.

Sen har vi den där största drömmen. Den där som får mitt hjärta att gå sönder. Den där drömmen de flesta har. Sen ser inte ens vissa det som en dröm utan "de bara händer". Jag skulle göra allt för att få den drömmen att gå i uppfyllelse.
Att få egna barn. Att få vara gravid. Att få känna och se magen växa. Känna fosterrörelser. Bli så tjock att min man måste hjälpa mig att sätta på mig mina skor. Få ett friskt och levande barn. Få känna kärlek och glädje till en annan individ. Något som man själv fött, uppfostrat och formar till en underbar liten krabat.
Bara i år har vi fått 2 missfall. En i vecka 12 och en i nästan vecka 7. Det var mitt 7e missfall.

Det är så tabu att prata om vissa saker. Självmord, missfall och spädbarnsdöd.
Här sitter jag och har varit med om 2 av dessa grejer. Det känns som att i mitt liv finns det enbart död. Jag blev inte ens glad när vi plussade på stickan för 2 veckor sedan. Jag blev totalt livrädd, hela jag skakade och fick nästan en panikångestattack. Ju längre tiden går desto mer arg blir jag. Ser jag en familj med barnvagn blir jag rasande, det är hemskt att säga men jag ser inte längre samma glädje att se andras barn.
Så varför blir jag så rädd när jag får veta att min största dröm ska få bli verklighet?
För att jag varit med om så pass mycket så kan jag inte kan bli glad längre.
Är de slumpen? Eller är det meningen att jag inte ska få vara lycklig? Jag börjar fan tror det.

Nästa steg är troligtvis IVF. Vi kommer få åka till Södertälje för att gå på en ordentlig utredning varför missfallen hela tiden händer.
Visst är jag rädd. Och ledsen. Vi klarar ju av att bli gravida. Så varför behövs ivf? Jag vet inte. Men vi har pratat med så många olika fertiletetsspecialister som sagt samma sak. Har det med min operation för endometrios att göra? Jag vet inte.

Nu tror många att jag skriver detta för att försöka få er att tycka synd om mig. Visst de får ni väl göra om ni vill, men jag vill bara försöka få en del att förstå att för alla är det inte lätt. Vissa har svårt att få barn. Tydligen har jag inte svårt att bli gravid. Men min kropp vill inte behålla graviditeten. Har det med att jag varit med om så mycket i mitt liv? Jag vet inte. Men vad de än är för fel så vill jag att läkarna ska fixa det.
Jag vill bara skriva av mig så ni som är med på samma resa eller liknande får veta, att ni INTE är ensamma!

Jag vill bli den lyckligaste, gladaste och bästa mamman i hela världen. Det är min största dröm.

Ibland mår jag inte så bra

2018-06-15 23:22
Från Rotegren

Då sitter man här igen. Undrar varför just detta hände mig. Ensam och förtvivlad. Var är alla vänner? Jag skämtar inte när jag säger att inte en jävel har skrivit till mig på över ett år. (Några få men de kan räknas på en hand...) Inte ens ett enkelt "hej, vad gör du?" Jag förväntar mig verkligen inte att alla ska skriva, bara för att de hänt mig något hemskt. Men bara ett litet enkelt "hej" gör så himla mycket.

Jag ber inte om så mycket men ibland behöver man folk runtomkring sig. Jag har min underbara sambo, egentligen behöver jag ingen annan då han är min bästa vän, partner in crime och the love of my life samtidigt. Men ibland önskar man att det fanns någon mer där ute. Som bryr sig. Som hör av sig.
Jag skriver inte här för att folk ska tycka synd om mig, jag försöker visa för de som påstår sig vara mina vänner hur de ligger till. För jag är så otroligt trött på de som "försöker", men som man aldrig hör ett skit från.

Jag bär på så mycket, men jag är samtidigt rädd att om jag lägger all min last på sambon så kommer han tillslut tröttna. För att hela tiden prata om hur mycket jag saknar mamma, känner ångest över allt som hänt och att jag är trött på att vännerna svikit mig. De om något är jobbigt att lyssna på, det vet till och med jag. Även om jag vet att han sagt att han inte kommer lämna mig. Så finns alltid oron där. Jag blir knäpp!

Så fort JAG ringer/skriver med någon och samtalsämnet "mamma" dyker upp, ja då helt plötsligt har de annat för sig och måste avsluta på en gång. Hur kan det vara så jobbigt att prata om det? Jag MÅSTE prata om det för att kunna gå vidare. Tror ni jag vill se hur jävla bra era föräldrar är, lägger upp bilder som "idag fyller mamma 50 år, vi har firat henne med att gå på bio och ett restaurangbesök"..... Det går så jävla bra för er att prata om era föräldrar, men jag då? Får inte jag prata om min mamma, bara för att hon är död?

Att leva med psykisk ohälsa, depression och ångest är ett helvete. Har man själv inte varit i den sistsen så förstår man inte hur jobbigt det kan vara. Det tär på mig VARJE DAG, att jag inte kan bestämma att må bra. Men inget blir bättre av att man nästan är helt ensam.

Jag är lycklig idag, jag har nästan allt jag drömt om. Men det är några pusselbitar som fattas fortfarande. Och en av dom är just vänner. Äkta vänner som finns i vått och torrt. Som bryr sig och hör av sig.

Tack och godnatt.

You’re the one that I love and i’m saying goodbye

2018-06-13 15:15
Från Rotegren

Idag är en sån där dag som jag saknar dig så det gör ont. Jag känner mig värdelös, hemsk och totalt misslyckad. Jag vet att jag har gjort allt för att må bättre, gjorde allt för att du inte skulle göra som du gjorde. Men ändå har jag skuldkänslor kvar, jag kunde ha räddat dig. På ett eller annat sätt. Hur vet jag inte, men du skulle ju vara kvar här och se när jag växer upp, du skulle ju stanna kvar och se mig bilda min egna familj. Du skulle vara här. Du skulle ha stannat kvar i livet. Med mig, för jag klarar det inte utan dig. Varför kunde du inte fattat det???

Jag tänker ofta på när jag skulle in i lägenheten första gången efter du dog. Det tog lång tid innan jag ens kunde gå över tröskeln. Ytterdörren var öppen, innerdörren var också öppen. Jag stog länge och stirrade på mitt gamla flickrum, det var ju rakt fram från hallen. Tänkte på alla gånger jag varit full som jag försökt smyga in efter krogen, för att inte väcka dig. Men du var ofta vaken. Jag tänkte också att om jag går in i hallen nu kommer du komma upp från soffan och fråga om jag ville ha kaffe eller bara krama mig och säga att allt är en dröm, en vidrig mardröm. Att jag vaknat upp och du var kvar här med mig.
Jag önskade så att vi båda två var mer kärleksfulla mot varandra. Vi kramades sällan, sa aldrig att vi älskade varandra. Jag ångrar det idag. Varför kunde jag inte bara säga det? Hur kunde det vara så jävla svårt?! 

När jag väl tog mig in i lägenheten efter ett tag står jag i köket, där ligger dina cigg på spisen. En halva ligger på askkoppen. Kunde du inte ens röka upp en hel cigg innan du tog ditt liv. Jag la också märke till att alla bilder på mig från barndomen är borta. Hela din fina vägg med en bild från varje år var borta. Som att du fick dåligt samvete att jag fanns i lägenheten. Men jag tog de som att du inte ville ha mig i ditt liv pga allt som hände tidigare under året. Jag önskade jag kunde dra tillbaka tiden. Sagt förlåt när du behövde det, när du behövde mig som mest. 

Så kom vi till sovrummet där allt skedde. Jag fick tårar innan jag ens gick in där. Man såg direkt var du dog, det var som en kniv i magen. Jag grät hysteriskt och kunde inte stoppa tårarna hur mycket jag än ville, för jag var tvungen att hålla humöret uppe även om jag dog på insidan. Nu började hela processen att tömma lägenheten. Där och då insåg jag att du inte kommer tillbaka. 

Vi satte oss i soffan och försökte smälta allt. Moster läste brevet du skrev till mig, jag vågade inte läsa det själv först för om det stod något dåligt hade jag inte klarat det. Men hon började gråta och sa att det var så fint skrivet. Det stod ”Till min dotter” på kuvertet. Hon gav mig brevet. Jag började läsa... ”FÖRLÅT” Stod det högst upp. Resten behöver jag inte skriva, för det känner jag är för privat. Men de som vi alltid sagt till varandra och pratat om är att när vi båda dött så kommer vi mötas i Nangijala. Det stod det även här. Sista orden var just precis ”Vi ses i Nangijala”. Det kommer vi göra mamma, jag hoppas att du väntar på mig. För jag längtar tills den dagen vi möts igen, då ska jag krama dig så hårt och aldrig släppa taget om dig. För nu är jag trasig utan dig.Jag hatar dig för att du tog ditt liv men samtidigt älskar jag dig så pass mycket att jag hatar mig själv för att jag hatar dig. 

Du ville alltid mitt bästa, även om vi ofta tjaffsade. Du var den bästa mamman jag någonsin kunde få, vi var så lika du och jag. Jag hoppas att du visste det när du tog ditt sista andetag.

Vi ses i Nangijala

You said that we would always be, without you I feel lost at sea

2018-05-21 21:51
Från Rotegren

Ett år har gått. Ett år, en månad och 4 dagar om man ska vara exakt. I ett år har jag varit utan dig. Inte kunnat prata med dig, inte kunnat krama dig. Jag önskade att jag kunde spola tillbaka tiden, krama dig en sista gång, berätta att jag älskar dig och att jag inte kan leva utan dig. Men jag tror nog att du vet det, eller att du visste det. Jag tänker ofta på vad dina sista tankar var. Tänkte du på mig? Ångrade du dig i sista sekund? Så många frågor men inga svar. Om du bara kunde ha pratat med mig... Mamma, min fina mamma. Jag är trasig utan dig!

Ett år är en lång tid, det känns som att du försvann igår men ändå har det hänt så himla mycket. Jag har funnit världens finaste kille, fått ett jätteroligt jobb som jag trivs på och har gått all in på att fixa mitt liv. Nu äntligen ser jag fram emot morgondagen. Visst har jag mina dåliga dagar, när jag knappt ens orkar resa mig upp från sängen. Men jag gör det ändå, klär på mig, biter ihop, tar mig till jobbet och sedan under dagen blir det oftast bättre. När jag känner att jag har energi över kommer jag även börja träna igen. Var, när och hur vettetusan men träning kommer jag behöva!

Utan karln hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag kan inte ens förklara eller någonsin kunna tacka honom tillräckligt för allt han gjort för mig. Hur han finns här för mig, jämt. Jag blir nästan tårögd när jag skriver detta. Jag tror inte att han själv vet om hur tacksam jag är över att han finns i mitt liv.

Dax att sätta igång en film och mysa ner mig med min fina sambo. ❤️


You’re in a better place smiling down on me while i wipe my tears away

2017-10-18 10:23
Från Rotegren

​Då sitter man här igen. Ensam, förtvivlad och arg. 6 månader har gått, sedan du valde att ta ditt liv. Kommer så väl ihåg det, polisen plingade på ca 17.00. Jag blev livrädd när jag kikade i titthålet. "Har jag mördat någon, har jag våldtagit någon, har jag gjort något olagligt" gick runt i min hjärna. Jag visste ju att jag var oskyldig. Jag tänkte att det måste ju hänt något i kvarteret och att de kollar efter vittnen.. Öppnar lite försiktigt då jag inte ville att de skulle se in, varför vet jag inte. De frågade om de fick komma in. Jag frågade varför och de sa att de hade något tråkigt att berätta. "Vad fan har hänt? frågade jag. De bad om att få komma in då de inte ville stå i trappen och berätta det. Jag var osäker till en början, men släppte sedan in de 3 poliserna som stod utanför min ytterdörr. Jag frågade ytterligare en gång "vad fan har hänt?" men med lite mer bestämd och arg röst. Och då berättade ena kvinnan att min mamma har hittats död i hennes lägenhet. Jag sa "när då?" De svarade "kl. 2 idag" varpå jag frågade "hur?" De svarade "hon har.. hon.. hon har tagit sitt liv" å jag nyfiken i en strut frågar "hur då?" De svarade då  "hon hängde sig..." Sen blev det helt tyst.Och då skrattade jag till och sa "jaha okej". Jag skrattade. Visst de är chock. Men ändå. Jag skrattade. Och jag hade precis fått reda på att min mamma är död. EFTER att de sagt att min mamma tagit sitt liv frågade de om jag ville sätta mig ner. EFTERÅT. Detta tar man väl ändå innan? Som tur var så hade jag en kompis hemma. De gick lite lättare att hantera det då. Vad hade jag gjort om jag var ensam? Tagit mitt egna liv? 

Igår var det alltså precis 6 månader sedan. Idag precis 185 dagar. Jag mår illa. Att ens behöva tänka på att jag, 24 år ung, förlorade min mamma. Som inte ville leva längre. Hon mådde så jävla dåligt att hon inte ville leva, inte ville se mig skaffa familj, barn osv. Ville inte bli gammal, gå i pension. Jag säger inte att självmord är en utväg. Men jag vet precis hur hon kände sig. Jag själv mår extremt dåligt. Vill ta mitt egna liv vissa dagar. Vem vet om jag någonsin går igenom det. 

Att må psykiskt dåligt är ett helvete. Veta att man är helt ensam, behöva gå igenom allt själv. Inga vänner, ingen familj. Ingenting. Hur kunde det gå så här pass långt? Hur kunde mina "vänner" lämna mig ensam i detta? HUR? Jag förstår inte!!! Men som jag sagt förr. Jag behöver inte er. Jag vill inte ha er i mitt liv längre. Så kom inte sen och fråga hur de är med mig. De gör mig bara mer arg. Jag vill inte ha ett skit med er och göra längre. 

When you reach the end of the rope, tie a knot in it and hold on

2017-10-06 15:03
Från Rotegren

Nu har det gått snart 6 månader sedan mamma valde att ta sitt liv. Och det har gått nästan exakt 4 månader sedan begravningen. Jag är tom, förkrossad, arg, ledsen, besviken. Hur kunde hon göra så här mot mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Varför kunde jag inte hjälpa henne, varför berättade hon inte för mig hur hon mådde. Fast jag vet ju själv hur det är. När man mår dåligt berättar man inte för någon hon man verkligen egentligen mår. Det är inte många som förstår hur dåligt jag mår, hur jag hellre ligger i sängen hela dagarna än att träffa folk. Hur svårt jag har att gå ut och ta promenader, gå till affären och ha ork till att ta hand om mig själv och hemmet.

Jag har de senaste veckorna bara suttit och spelat, cs och lol. De är det som har fått mig upp ur sängen. Jag pratar med vänner som också spelar. Vad skulle jag ha gjort utan dom? De finns där, även fast de kanske inte riktigt vet om de själva. Jag är trasig men jag känner mig mer hel än trasig när jag har hörlurarna på mig, när jag hör skotten, får kills och bara får sitta och lyssna på andras skratt. Då är jag, konstigt nog, lycklig. Om man kan säga så. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli riktigt lycklig igen. men jag börjar se lite ljus i detta. Trots att det inte ens har gått 6 månader.

Jag är extremt mörkrädd, livrädd för kyrkogårdar och hatar att vara ensam.

I söndags var jag och hälsade på mamma vid graven för första gången sedan gravsättningen 30 augusti. Jag var där helt ensam, på kvällen när det började bli mörkt och vet ni vad? Jag kände mig inte ensam, jag var inte inte rädd. Enda tills jag hörde något i busken, troligtvis en hare eller rådjur haha, så då gick jag snabbt till bilen och åkte iväg. Men det var skönt, jag var där i ca 30 min. Satte mig vid mamma men jag sa inte så mycket. Men tankarna tog nästan död på mig. Men jag är så stolt över mig själv att jag åkte dit, ensam och jag klarade det!

Jag är så glad att jag valde Berg, det är så vackert där. Det var så fint. Jag blev positivt överraskad när jag kom dit. För det satt blommor där. Jag undrar fortfarande vem de kan vara ifrån. Eftersom jag inte har någon kontakt med varken släkt/familj eller mammas vänner så har jag ingen aning vem de kan vara som varit där. Men jag vet att mamma vet om det.

Älskar och saknar dig mamma. Tills vi möts igen.

Life can get you down so I just numb the way it feels
I drown it with a drink and out of date prescription pills
And all the ones that love me, they just left me on the shelf, no farewell
So before I save someone else, I've got to save myself

You don't know how it feels,' Til it happens to you

2017-08-08 11:11
Från Rotegren

Vart har alla tagit vägen? Har jag blivit giftig pga att min mamma är död? Hur kan vänner strunta i att höra av sig till någon som mår så vidrigt jävla dåligt? Jag önskade att jag visste varför mina "så kallade" vänner bara försvunnit.

Förstår ni inte att jag sakta men säkert dör inombords? Hur jag försvinner bort från denna värld? Pga min depression och ångest så har jag fått så dåligt minne. Även gamla minnen från barndom/skoltiden är helt borta. Så är de någon jag inte svarat så beror de inte på att jag inte vill prata. Utan de beror på att jag läst det men kanske gjort något och tänker "jag svarar lite senare" vilket sedan glöms bort. Skriv igen! Jag har glömt ditt meddelande men jag har inte glömt dig!

Jag vill kunna berätta för alla hur jag mår. Innerst inne. Men det är svårt. Det är så jävla svårt. Jag pratar mycket de vet jag. Men jag kan aldrig prata om känslor eller seriösa saker. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte växte upp med kärleksfulla ord. Tex så köpte mina föräldrar min kärlek genom att köpa dyra presenter, de behövde inte vara födelsedag eller julafton eller namnsdag (ja jag har alltid fått presenter på min namnsdag..), det kunde vara en helt vanlig torsdag eller söndag, men ni förstår nog vad jag menar. Datorer, telefoner, tvspel. Man kan säga att jag var en bortskämd snorunge.
Jag kan inte säga de tre orden till någon, ni vet "jag älskar dig". Visst på fyllan går det. Då kan man ju både säga och göra allt. Kanske är därför jag tagit till mig mer alkohol nu för tiden. Men de är ju inte heller bra. Vilket jag vet om. Ändå längtar jag efter ett glas vin. Varje kväll. Så fort jag är ensam. Så fort jag är med vänner. Hela tiden, jämt. Men de är inte så att jag dricker för det. Men längtan finns alltid där.

Jag hatar mig själv. Jag tittar på mig själv i spegeln och tänker "usch vad ful jag är, fy vad äcklig jag är, blä vad fet jag är. Nej jag förtjänar inte att leva" samtidigt som jag VET att det är så fel att tänka så. Men ändå är det precis så jag tycker om mig själv.
Jag har svårt för att vara ensam. Jag har svårt för att vara glad i mitt egna sällskap. Jag behöver ha folk runtomkring mig. Är jag ensam kommer dessa hemska tankar och nöter sönder mitt huvud.

Idag är en dålig dag. Somnade arg. Vaknade ledsen. Hela morgonen har varit åt helvete. Sätter på lite youtubeklipp och sover nog bort hela dagen.

Jag hoppas morgondagen blir bättre. Då ska jag träffa den där jävla psykologen igen som så fint sa "du gråter inte så du mår bra", vi får väl se om hon är något och ha imorgon.

Jag vet stt jag hoppar mycket mellan ord och meningar. Men vet ni vad, de skiter jag fullständigt i. Den här bloggen är som min dagbok. De jag tänker och känner skriver jag ner. Utan att läsa igenom det publicerar jag det. Lite som en oredigerad video. Fast i text.
Jag skiter i vilka som läser. Om ens någon läser allt. Ibland verkar de som att många bara läser de första stycket sen kommenterar "åh jag vet precis hur du mår. Du är stark, jag finns om du behöver prata..." blablabla skit ner dig brittmarie.

Remember everything will be alright, We can meet again somewhere, Somewhere f...

2017-08-06 11:34
Från Rotegren

Varför lämnade du mig? Varför lämnade du mig ensam kvar här? Ser du inte att jag behöver dig?
Att du inte var här nere med mig när jag fyllde 25 år gör mig så ledsen. Kom tillbaka. Snälla. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig, en sista gång, få säga hejdå en sista gång, få krama dig en sista gång. Men helst av allt skulle jag vilja ha dig här på heltid.

Igår var jag ute på stan. Jag skulle egentligen ha kul med vänner. Men de gick inte riktigt för där var du, mina tankar hela tiden. Jag försöker så jävla mycket att kunna se dig. Om jag har sett andra så borde jag väl kunna se dig... visa dig.. jag vill veta om du mår bra. Varför du gjorde som du gjorde. Lappen du lämnade till mig där de så vackert stod "Till min dotter" på, jag fick inga svar på varför. Varför?!

Att behöva gå dag ut och dag in, att tänka på det här. De blir bara värre och värre.
Och vårdcentralen ska vi inte prata om. De är de värsta jag varit med om. Fick träffa en psykoterapeft och en beteendevetare i maj. Enligt båda så mår jag bra, för de första för jag inte gråter och för de andra för jag klarar ju av att hantera allt själv så som begravning, bouppteckning, fixa, rensa, packa och flytta ut allt ut hennes stora lägenhet som dessutom låg i Örebro.
Alltså var de 2h tur och retur dit för mig för att packa lite. De tog ju på krafterna att vara där eftersom hon dog i sitt sovrum. Så jag var ju alltid tvungen att ha med mig någon när jag skulle dit.

Jag fixade det, och begravningen var så fin. Jag är nöjd. Men kunde de inte ha varit någon annan istället? De finns för många frågor men inga svar. JAG BLIR TOKIG!

Jag hoppas innerligt att du tar hand om Elin där uppe. Min fina lilla "lillasyster", vi växte upp tillsammans. Med mammorna som bästa vänner, så självklart blev vi också bästisar. Som tyvärr valde samma väg, ca 1 månad innan. Det tog så hårt på oss. Både mig och mamma. Ellen om du läser det här så ska du veta hur mycket ni betyder för mig. Jag kommer alltid att finnas här. De spelar ingen roll om de är 1 mil, 10 mil, 100 mil eller halva sidan jordklotet mellan oss. Du kommer fortfarande vara som min extramamma.

17 års vänskap här på jorden men du lever vidare i mitt hjärta, föralltid!

Now you're gone and I'm here, I have questions for you

2017-08-03 11:32
Från Rotegren

Kommer man någonsin att må bra igen?
Jag vet bara hur jag mår idag. Hur jag mådde igår och hur jag mådde förra veckan. Jag vet inte hur jag mår förrens dagen är här. Jag kan inte välja att imorgon ska jag må superbra. Vaknar jag irriterad, så är hela dagen förstörd. Ett litet ord kan förstöra så mycket. Även ord som inte ens sägs förstör också.

Hur försöker man gå vidare med livet när man varit med om något sånt här?
Jag vet ärligt talat inte. Jag försöker ta dagen som den kommer. Jag är så tacksam för den människan som alltid finns här, hon är guldvärd. Men jag tror inte hon vet om det själv. Om jag kunde skulle jag göra allt för henne. Min storasyster jag aldrig fick, min bästa vän och min "mamma" i ett. Hon har fått mig att komma ut ur lägenheten. Hon har fått mig att träffa människor igen. Jag är inte lika inlåst som jag varit. Hon har jälpt mig att få fint i min lägenhet. Hon satt där med mig när jag gick igenom mammas saker i alla kartonger. Hon grät, jag skrattade. För chocken hade inte släppt än. Jag är så glad att jag har henne och hennes barn i mitt liv. Jag var så nära på att flytta härifrån, men nu är jag inte säker längre för en sån här vänskap vill man inte mista.

Det är när såna här stora saker händer i livet som man inser vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som stannar och vilka som försvinner. Skulle jag rensa ur min vänlista på facebok för de som inte finns kvar, skulle jag ha max 10 vänner kvar. Om ens det. But who gives a fuck. Hellre att ni kan läsa detta och ha dåligt samvete än att inte ens få chansen att se hur jag egentligen har det.

Att leva med panikångest och depression är ett helvete. Nu har jag levt med panikångest i nästan 13 år, något jag kommer få dras med hela livet. De har fått mig att få ätstörningar, dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Det är ingenting jag själv valt. Det blir liksom bara så. "Sluta tänk så mycket", "Du kan väl inte må så dåligt för du är ju alltid fint klädd och sminkad" - jo att handla kläder är min terapi, och sminket gör så att jag känner mig lite mer normal än vanligt. Att sluta tänka så mycket, de går inte för någon som har en hjärna som går på högvarv hela tiden, jämt. Till och med när jag sover.

Jag hade önskat att jag var som alla andra, att jag inte hade behövt gå igenom de jag gått igenom. Fast ändå så vill jag inte vara som alla andra. För hur skulle livet se ut om alla var likadana.

We just want to survive the storm, but what if when the storm passes, nothing...

2017-08-02 22:37
Från Rotegren

"Hur orkar du?" "Hur överlever du?" "Du är stark!" "Tänk framåt, de är bara jobbigt nu"

Det är bara några av de ord jag fått höra de senaste 3,5 månaderna. Att förlora en förälder när man är 24 år, de ska man inte behöva göra. Man ska ha kvar sina föräldrar tills man själv är gammal och grå.

Att gå från världens gladaste Olivia, som alltid hade ett leende på läpparna, alltid pratglad, alltid var social, älska att jobba, till att bli sjukskriven på heltid pga depression, panikångest och isolera sig totalt, att sitta halvsovandes i soffan framför youtube och serier på viaplay i 12-16 timmar i sträck, sen tillbaka till sängen igen för att sova ännu mer. Ingen ork till att ens gå på toaletten, ingen ork att ens borsta tänderna vissa dagar. Ingen ork att gå ut med sopor. Ingen ork att städa. Ingen ork att sträcka sig efter tvdosan. Ingen energi över huvud taget. Den är liksom som bortblåst.

Jag som inte ens trivs i mitt hem. Ändå är jag fast här. Även fast jag hatar min lägenhet så är det min trygga plats. Här kan jag vara den jag egentligen inte är, utan att någon ser, klagar eller undrar varför jag inte är "som vanligt".

Jag förlorade min mamma i suicid 17 April 2017. 51 år ung, valde hon döden framför livet. Min mamma, min fina mamma. Frågorna kommer aldrig bli besvarade och här sitter jag, tom ensam och förtvivlad. Man tror aldrig att de värsta sakerna kan hända en själv. Hur kunde detta ske? Varför kunde jag inte göra något? Eller kunde jag ha gjort något? Älskade hon inte mig? Var jag för jobbig när jag var barn? Har jag sagt eller gjort något? Känslan att inte få svar på nägra av de frågorna stör mig något så otroligt.

Mina barn som jag någon gång kommer få, kommer aldrig att få träffa sin mormor och jag kommer aldrig att få träffa min mamma igen.

Men de värsta jag någonsin fått höra under dessa månader är "Jag finns här!" "Du är stark" "Jag är ett telefonsamtal bort" och "jag vet hur det känns, min mamma/pappa har också dött"

För de första- vart var du sa du? Jaha där. Jag vill gärna veta var "där" är. För inte fan är det någon kvar efter de som hänt. Visa det om ni menar det. Säg ALDRIG något ni inte kan stå för och speciellt inte i såna här trauman.

För de andra- Stark? Har jag något annat val? Antingen så lever jag vidare eller så går jag samma väg. De finns liksom inget mittemellan. Ni vet inte hur det är förrens ni själva har varit med om samma sak.

Och de tredje- Äger du en telefon? Vet du vad en telefon är? SVARA DÅ FÖR I HELVETE I TELEFONEN. När jag sitter där nerkrupen i soffan eller sängen. Gråter ögonen ur mig. Och själv vill ta mitt liv så är man där ensam. Ingen som svarar. Ingen som ens hör av sig själv. Ingen som frågar hur de är med mig. Vad är ni för jävla vänner egentligen?

Och för de fucking fjärde- jaså? Har din förälder också tagit sitt liv? -nej men den är död. NEJ, nej då vet ni fan inte hur de känns! Visst sorg känner ni självfallet, men inte den känslan som jag har. Att känna sig otillräcklig. Oälskad. Misslyckad.

Många gånger har jag tänkt att ta den lätta vägen ut. Precis som hon gjorde. Men vet ni vad. Jag ska leva för henne. Varenda andetag och vartenda steg jag tar så är hon med mig. Och jag är glad att jag lever. Även fast jag mår piss just nu, så kommer jag såsmåningom må bättre. Jag kommer troligtvis aldrig bli helt återställd, vilket både psykologer och läkare också har sagt. Men jag kommer älska livet mer än döden.


Jag saknar min mamma. Otroligt mycket. Så mycket att det gör ont.