På börjat min sista del av gravidberättelsen. Det tar tid, men den är på gång. Så håll till godo
Nu ska vi se färdigt på Heder som vi började se igår, men fick pausa o spola tillbaka flertalet gånger pga att barnen vaknade.
Ser ni den? Heder? Väldigt bra serie måste jag säga. Rekommenderas.
Önskar er en trevlig lördagskväll med en bild från igår, på mina blommor från #blomsterlandet
Ett roligt #samarbete med dom väntar. Mer får ni snart se på min Instagram @interiorbycalmunger
I somras på semestern tog jag och mannen tag i barnens rum och gjorde en uppdatering.
Våra tvillingtjejer fick sitt livs första rum, dock delar dom, men det funkar fint.
Idag tänkte jag bjuda er på lite bilder från barnens rum ✨
Vi börjar med småtjejernas rum
Näst på tur är grabbarnas rum. Algot och Valter delar rum och i deras rum byggde vi en säng till Algot av Ikeas Ivar-skåp, perfekt med säng och förvaring i ett, känns som ett måste i vårt boende just nu.
Innan hade grabbarna lägenhetens minsta rum och det var sällan dom lekte i rummet, redan samma dag som fick lägenhetens största rum började dom leka på ett helt annat sätt.
Det är ju trots allt dom två som är i störst behov av lekyta.
Elias och Selmas rum har varit svårt att möblera på ett bra sätt du rummet är långsmalt och bästa möblerings möjligheterna finns på kortsidorna av rummet. På både långsidorna finns fönster, altandörr och en innedörr.
Elias säng byggde vi av en byrå vi hade här hemma. En nordli från Ikea. Så det blev ett riktigt #Ikea-hacks. Perfekt för ett litet rum, men förvaringsmöjligheter och säng i ett. Hans ända krav på rummet var en gamingstol, tvn och sängen. Och det fick han ju såklart!
Dottern har länge drömt om ett skrivbord i rummet och när vi bestämde oss för att plats bygga en säng, så var en loftsäng bästa alternativet för att få till hennes lilla smuck bakom dörren.
Denna smuck var från början på planritningen tänkt att vara garderobsvägg. Men eftersom vi var med i ett tidigt stadium och kunna önska bort denna garderobsvägg för att kunna få några extra kvm att kunna möblera på. Denna smuck har möblerats på många olika sätt under dessa år och just nu måste jag medge än den bästa möbleringen hittills.
För er som är nyfikna finns Nu & Då bilder på min Instagram @interiorbycalmunger och även en rundturs film från vårt hem ✨ vill passa på att önska er en trevlig helg och hoppas att ni har en mysig fredag
Jag har fått den äran att få produkter från @tinytucksters med namnlappar och stickers för att enklare hjälpa barnen hålla ordning och reda men även för att lättare hitta kläder och leksaker.
I samarbete har jag fått chansen att ha en tävling, där en lycklig vinnare får samma produkter som jag fått. Vinnaren väljer själv färg och motiv på etiketterna. Så är ni tävling sugna, in på min Instagram @interiorbycalmunger
Spana även gärna in hos @tinytucksters på Instagram, för finner ni länk till eras hemsida
Tävlingen avslutas nu på söndag (29/9 kl 19.30)
Lycka till ✨
Inser att det snart är ett år sen jag gjorde senaste inlägget. Märkligt nog är det så sista året i livet varit. Intensivt och rätt kaos.
Många motgångar men självklart härliga ögonblick med. Nu håller vi tummarna för en bättre höst.
Något jag lärt mig under årets gång är att inte ta livet förgivet. Inte döma någon annan människa,jag går trots allt inte i deras skor, vet inte vad som för sig går inne i huvudet.
Man kan tro att man känner en annan människa väl, men plötsligt sker något oväntat.
Vi alla bär nog på våra hemligheter, större eller mindre. Det finns sidor hos oss själva som vi kanske inte är så stolta över. Något man kanske inte skyltar med. För vi människor är trots allt bäst på att visa upp vår bästa sida. För i grund och botten vill vi väl alla bli älskade för dom vi är!
Lev livet medans du kan!
Imorgon kväll tänkte jag visa er lite bilder på barnens rum som vi renoverade i somras, tills dess får ni hålla till godo med bilderna här ovan
Vill önska er en härlig torsdagskväll ✨
Det är nästan så att jag inte ens mins tiden innan jag blev mamma. Det är ju ändå 9 1/2 år sedan.
Däremot kommer jag ihåg att man tyckte att saker som att handla och tvätta var ”något betungande”
Nu tänker jag lite annorlunda kring den grejen.
Igår eftermiddag åkte jag själv, utan ett endaste barn till affären för att handla! Detta är lyx, ren och skär lyx, nästan att man går runt och njuter.
Det kunde jag väl aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro för 11 år sen, när jag var 19 år att jag en dag skulle tycka att handla själv var lyxigt.
Där och då var det bara ett ont måste.
Där emot älskar jag verkligen att vara mamma och allt tokigt barnen bjuder på under en dag.
Som igår när jag skulle duscha så säger Algot:
”Mamma sån där klistermärke (tatueringar) får inte mammor ha! Inte stora mammor!”
”Varför får inte mammor ha turneringar?”
”Bara pappor får ha såna”
Vart har han fått det ifrån?
Han har väl inte lagt märket till min tatuering på ryggen innan.
Men ändå väldigt olika!
Besöket på BVC idag resulterade i väldigt jämnstora tjejer. Nu skiljer endast 10 gram och 0,8 cm på dom.
Agnes 5110 gram och 61,2 cm
Signe 5120 gram och 60,4 cm.
Väldigt jämnstora, men ändå så olika.
Agnes mörk, med troligtvis bruna ögon och Signe ljus med blåögon (vårt första gemensamma barn med blåögon)
Innan är det bara Kristians Oliver som har blå ögon. Våra gemensamma första fyra har bruna ögon.
AGNES
SIGNE
Det har ändå hänt en del på dessa 4 1/2 månad.
Får lite panik hur fort det faktiskt har gått och hur stor skillnad det är på tjejerna. Man hinner inte med!
Jag ligger och stirrar i taket, hör hur personalen rör sig fram och tillbaka i korridoren. Vrider och vänder mig i sängen. Ljuset från lamporna utanför letar sig in mellan persiennerna.
Signalen piper till. Alla ljud, dofter får mig att längta hem, hem till min säng och min familj.
Känslan av ensamhet sköljer över mig, ensam, men ändå inte, jag har ju tjejerna i magen.
Försöker blunda, tänka bort smärtan.
Jag sitter fast i en dropp-ställing, läkaren vill se till att jag får i mig vätska.
Kollar till mobilen, klockan är närmare 00.
Funderingarna är många. Det är inte någon som berättar exakt vad som dom misstänker. Jag vet inte mycket vad som kommer hända nu? Kommer dom behöva plocka ut tjejerna? Ska jag ha denna smärta tills dom föds? Är det såhär jag kommer må i 7 veckor till?
Tabletterna jag fick mot illamåendet börjar verka och dom gör mig trött. Skönt det. Äntligen kanske jag kan få sova lite.
Släcker skärmen, men med mobilen nära mig. Somnar till och vaknar vid 03.20, tar mina alvedon och går på toaletten.
Lägger mig i sängen igen, denna smärta! Fan alltså.. vrider och vänder på mig och konstaterar hur långa timmarna på natten är och hur lite som händer på telefonen vid denna del av dygnet.
Trycker på klockan och ber om att få värma på värmedynan. Klockan är nu 04.10, vid om 50 minuter ska jag ha mitt penicillin igen samt nya blodprover.
Lyckas somna om en stund innan barnmorskan kommer in igen. Får mitt penicillin och hon frågar hur det känns.
Smärtan är hemsk, men under kontroll. Och vi bestämmer att jag ska försöka somna om.
Lyckas somna och vaknar till 06.20. Nu är hemska smärtan tillbaka och jag trycker på klockan. Vi beslutar att jag ska få en ny morfinspruta och denna gång tabletter mot illamåendet.
Känner hur smärtan börjar avta, somnar en stund och vid 07.40 kommer sköterskan in och frågar om jag vill ha frukost.
Får ett sms från Kristian att han lämnar smågrabbarna på förskolan vid 9 och kommer upp så fort han kan efter. Han undrar vad jag vill få upp.
Sköterskan kommer in och frågar hur det går. Jag känner att jag inte kan äta mer. Så hon tar med brickan och kommer in med en kanna med jordgubbssaft. Hon säger att vi ska köra en ctg och att ett ultraljud av njurarna ska göras uppe på röntgen under dagen. Även nya blodprover ska tas och ett nytt urinprov.
Börjar med ett urinprov och sedan kommer hon för att ta blodprover. Kristian kommer och vi får följa med in på förlossningen för ett ctg.
Vi ligger uppkopplade ca 40 min. Känner att det är skönt att Kristian bara finns där. Han behöver inte säga mycket, bara han finns i rummet. Vi pratar lite om hur natten varit och vad jag fått för smärtlindring.
Sköterskan kommer in och säger att dom ringt från röntgen, att vi kunde komma upp. Hon går för att hämta en rullstol och jag säger skämtsamt ”vadå ska jag köra Kristian i den då eller?” Får till svar att JAG ska åka i den! Jag?! Varför då?? Hon säger att utan ordentligt med varken mat eller dryck, gravid med tvillingar, förlite sömn och den smärtan. Då kan det vara bra att åka rullstol.
Sätter mig i rullstolen och Kristian kör mig, sköterskan följer med upp. Sen säger vi att hon kan gå tillbaka. Att vi kommer tillbaka när vi är klara.
Blir invisad till ett rum, sköterskan på röntgen känner igen efternamnet och frågar vem av oss som är släkt med Sussie. Alltså min mamma. Och det är ju jag såklart. Följdfrågan blir vilket av barnbarnen i ordningen som är i magen. Hon blev rätt förvånad när vi svarar barnbarn 10 och 11.
Efter en stund kommer läkaren in. Han börjar att undersöka höger njure. Vi frågar såklart om han ser något avvikande. Får till svar att han ser att den är förstorad, men han säger även att förstoringar är vanliga under graviditeter, men att han måste mäta och kolla ordentligt efteråt. Han ber mig vända på mig för att undersöka vänster njure. Efter en stund säger han att vi är klara.
Så i rullstolen igen och iväg mot bb. Nu tar Kristian inte kulverten som vi tog på vägen dit. Utan igenom huvudentrén och ut en sväng. Tycker det är retligt att åka runt i den där! Idag känner jag mig så väldigt mycket bättre och jag får verkligen upp hoppet igen. Vänder det nu? Var det bara ett njurstensanfall?
När vi kommer tillbaka är det dags för lunch. Sköterskan kommer in med lunchen till mitt rum. Försöker få i mig lite mat, smärtan är mycket bättre men aptiten är inte på topp ändå. Jag börjar känna ångest att Kristian snart måste åka igen. Snart blir jag ensam igen! Den där hemlängtan!
Urolog-läkaren kommer in på mitt rum runt 15-tiden svaret från ultraljudet har kommit. Han förklarar att njurarna är vidgade, höger njure mer än vänster. Höger har även förträngningar. Några stenar går inte att se med ultraljud, utan en röntgen måste göras för att utesluta stenar. Men det är inte tal om innan tjejerna är födda. Så röntgen bokas så snart tjejerna är födda. Att jag har #njurbäckeninflammation är inget tvivel om, så fortsatt penicillinbehandling. Frågar vad som kommer hända nu, han säger att vi avvaktar, håller koll på crp:t. Får information om en #splint, som opereras in i urinledaren upp till njuren, för att avlasta och deränera njuren. Just nu är det inte aktuellt, men jag ska ha fått information om det, i fall det blir aktuellt. Mitt morfin som jag fått i sprut-form i låret tycker han att vi byter ut till en annan sort som är effektiv på njursmärtor som heter Spasmofen. Han frågar om jag har hög smärttröskel, då han upplever att jag ändå hanterat smärtorna bra, folk med njursten brukar krypa på golvet av smärta.
Nya blodprov tas. Planen vidare ser ut som så att vi behåller mig på observation, för att se hur det närmaste dagarna kommer fortlöpa, fortsatt penicillin behandling 10 dagar 3 gånger dagligen, ctg och ultraljud av tjejerna.
Smärtorna är hanterbara och jag känner hopp. Kanske det vänder nu! Att kissa är fortfarande mardröm, det gör väldigt ont och det märks att urinen inte är som den ska. Jag uppmanas därför att dricka så mycket som möjligt. Ett nytt dropp sätts in till kvällen, för att minska riskerna för uttorkning. Min mamma kommer förbi en sväng efter jobbet, får en pratstund innan hon går.
Nu ligger jag här, ensam, en fredag igen (?!) denna fredag hade jag ju lovat mig själv att vara hemma och njuta. Vädret där utanför är magiskt, det är näst intill olidligt varmt på rummet och att öppna fönstret för att vädra gör det nästan värre. Att ligga i en sjukhussäng en fredag med smärtor och noll aptit eller sug efter något. Bara en längtan bort från smärtor och allt vad som heter sjukhus! Sociala medier är bra tidsfördriv och det händer väldigt mycket i flödet på instagram en fredagskväll, speciellt årets första juni:dag då sommarkänslorna gör sig påminda, folk längtar till semester och ledighet och firar in helgen med grillat, bubbel och samkväm. Känslan av ensamhet väller över mig igen! Stänger ner Instagram och dra igång sällskapsresan på paddan, en gamla klassiker kan alltid få en på bättre humör. Tänker positiva tankar, att till nästa fredag är jag hemma! Då kan jag njuta med min familj, då kan jag också grilla. Tänk jag har ändå en familj att grilla med, jag har fyra friska underbara barn där hemma och en man! Jag ska absolut inte klaga, det finns alltid dom som har det värre!
En sköterska kommer in med en kvällsmacka, morfin och mitt penicillin. Med sig har hon även alvedon, både till nu o natten och även mitt morfin. Hon stannar och pratar en stund. När hon går känns det lite bättre. Klockan börjar bli mycket och jag känner att jag sovit väldigt illa sista nätterna och bestämmer mig för att försöka somna snabbt efter att jag tagit morfinet. Sover hyfsat första timmarna, men vaknar vid 23.30. Tankarna snurrar igen. Smärtan börjar göra sig påmind. Kollar mobilen en stund, går upp på toa och går och lägger mig igen. Det är varmt. Men somnar efter en stund.
Vaknar igen vid 03.40 och tar mina alvedon. Passar på att gå på toa när jag ändå så är vaken.
Lördag morgon vaknar jag och känslan av att vara överkörd! Kroppen värker och njurarna smärtar intensivare igen! Jag som tänkte att det vänt! Försöker gå upp på toa. Går tillbaka till sängen och drar igång en film på paddan, allt för att skingra tankarna. Personalen som ska jobba dagen kommer och hälsar. Dom frågar hur jag mår. Förklarar att det känns värre idag igen. Får mitt penicillin igen, nya blodprover tas och ett nytt urinprov ska lämnas. Hon lämnar även en spasmofen som jag själv tar när jag behöver.
Jag inser att jag inte kan ta mig ut till frukosten själv. Så får trycka på knappen för att få hjälp att få in något att äta. Åter igen petar jag i mig lite youghurt och dricker juicen. Får lägga mig tillbaka en stund. Smidigt att äta i sängen och bara trycka bakåt på ryggläget. Känner att det är läge för en spasmofen och tabletten mot illamåendet..
Drar igång nyhetsmorgon på paddan och lägger mig tillbaka. Somnar till och vaknar av att det knackar på dörren. Dags för ctg.
Följer med in på förlossningen. Idag är dom få metrarna in på förlossningen långa och jobbiga. Får stanna och ta paus flera gånger. Lägger mig i sängen och blir uppkopplad. Tar inte lång stund för ens jag somnar igen. Sköterskan kommer in efter 50 minuter. Kurvan set inte jättebra ut, så det kommer blir fler under dagen. Läkaren vill även göra ett ultraljud när jag ändå så är inne på förlossningen. Vi går in och kollar till tjejerna. Allt ser bra ut vilket är en lättnad. Hon säger att jag kan gå tillbaka till rummet men att hon vill ha ett nytt urinprov. Påvägen till mitt rum möter jag en gammal dagiskompis till mig, som jobbar på förlossningen, som för övrigt var med på Algots förlossning. Hon ser på mig hur för jävligt jag har det. Vi sågs förra veckan när jag låg inne för magsjukan. Hon frågar hur det är. Jag säger att det idag är förjävligt och att jag har så djävulskt ont att jag måste in och lägga mig. Tårarna i ögonen kommer, av smärta, förbannad smärta, av hemlängtan, trötthet och uppgivenhet.
Går in på rummet, lägger mig på sängen för att hämta mig. Tänker att det är lika bra att försöka lämna urinprovet direkt. Idag går det nästan inte att kissa igen, det är hemskt! Men lyckas klämma ut några droppar. Går och lägger mig i sängen igen och trycker på klockan. Sköterskan kommer och tar urinprovet. Jag somnar om igen. När klockan är 12 knackar sköterskan på dörren igen. Dags för lunch. Sätter mig upp, känner mig helt färdig. Det känns som att någon väckt mig mitt i natten och ställt in en bricka med mat. Dricker lite päronsaft, ihop om att få någon aptit. Smärtorna är för jobbiga idag. Varför funkar inte spasmofenen nu? Inser att jag inte kommer kunna äta. När sköterskan kommer tillbaka för att ta min bricka frågar jag om jag inte kan få en morfin-spruta istället. För smärtorna är hemska idag. Hon vill rådfråga läkaren innan hon kan be barnmorskan komma med mer.
Hinner somna till igen innan sköterskan kommer. Vaknar till och hon säger att vi måste göra ett nytt ctg innan jag kan få mer smärtlindring. Eftersom tvilling 2 var lite slö på förmiddagens ctg. Åter igen fick jag följa med in till förlossningen. Denna gång i rullstol. Från en säng till en annan, blir uppkopplad och lämnad i rummet, tar inte lång stund innan jag somnar igen. Har ingen tidsuppfattning alls nu. Men läkaren knackar på och kommer in. Han förklarar att vi måste göra en planering och hur vi går vidare. Känner att jag har väldigt svårt att ta in informationen. Smärtan har tagit övertaget.
Efter några minuter kommer sköterskan in och kopplar bort ctgn, nu har jag legat uppkopplad över 1 timme. Hon kör in mig till mig rum igen. Ctgn var godkänd och bebisarna mår under omständigheterna bra. Nu skulle jag äntligen få min morfin-spruta. Barnmorskan kommer med både sprutan och tabletter mot illamåendet. Det är inte skönt att få den, men helt klart värt det.
30 minuter senare orkar jag kolla mobilen. Kristian har både ringt och skickat sms, även mamma. Kristian undrar om han ska komma upp. Svarar helt ärligt att jag är så trött att jag inte orkar, orkar varken mentalt eller fysiskt. Det är så jobbigt när han måste gå!
Svarar mamma och hon frågar om jag är sugen på något, ända jag kan tänka mig är en piggelin. Så efter en stund kommer mamma upp. Orkar inte med mycket mer än att äta glassen. Vi pratar en stund och sedan åker hon. Drar igång en film, men somnar nästan direkt. Vaknar av en knackning på dörren. Sköterskan kommer och frågar om jag vill ha lite middag.. Får in laxpytt och blåbärspajen som egentligen var till lunchen, dom hade sparat den till mig i fall att jag blev sugen senare. För första gången idag kan jag äta, i alla fall hälften av maten. Blåbärspajen och vaniljsåsen smakar ljuvligt. Känner mig lite piggare. Sköterskan kommer tillbaka runt 17.15 och tar min bricka. Hon berättar att dom för säkerhetsskull vill köra en ny ctg.
Åter igen tillbaka i förlossningssalen där Selma, Algot och Valter är födda. Tänk hur mycket minne som kan finnas i ett rum. Förresten är jag själv också född på den salen. Nu behöver jag inte ligga uppkopplad lika länge. 30 minuter räcker och läkaren är nöjd med resultatet, där emot är hon inte lika nöjd med urinprovet. Vi fortsätter behandlingen av njurbäckeninflammationen med tablettform och bestämmer att jag ska lämna nytt urinprov imorgon (söndag) morgon, likaså nya blodprover. Hon berättar att mitt crp höjts relativt mycket sedan fredagen, men att det inte är någon fara hittills, prover tas dagligen och jag behöver inte oroa mig. Kan nu gå själv tillbaka in på rummet. När jag kommer in är klockan 18.30, Kristian har smsat och ringt. Ringer face-time med dom där hemma. Känner hur jag får kämpa för att inte bryta ihop totalt! Saknaden är sååå stor! Så här länge utan min familj igen! Dom senaste 10 dagarna har jag spenderat och bott 7 dagar på sjukhus! Att se dom hemma i soffan, tuggandes på lördagsmys får mig att bara vilja hoppa in i bilden! Valter blir ledsen och förstår inte riktigt varför mamma inte kommer hem. Det är jobbigt att se. Algot tjatar om att jag ska komma och Selma o Elias förstår att jag måste vara på sjukhuset, men Selma berättar hur mycket hon längtar efter mig.
När vi lagt på känner jag mig halv, här ligger jag medan mina barn och man sitter hemma! Försöker åter igen skingra tankarna med telefonen samtidigt som mamma Mia är på i bakgrunden på paddan.
Nattpersonalen kommer och hälsar. Nu börjar morfinet släppa och jag får en spasmofen som jag tar ihop med alvedon och mitt penicillin. Försöker somna medan effekten är okej.
God natt lördag!
(Fortsättning följer med del 5 i min #tvillinggraviditet, förlåt trista inlägg utan så mycket bilder. Men tyvärr tog jag inte speciellt mycket bilder under desss dagar)
Tre dagar efter min babyshower är det min tur för den hemska magsjuka..
Jag får liksom ingen bukt på det och det vänder aldrig, det kan vara bättre några timmar, för att sedan vända igen .
Energinivån är näst intill obefintlig så orkar inte mycket. Försöker få i mig vätskeersättning och kämpar på. Kristian tjatar på mig att jag måste ringa och fråga någon om det är normalt. Men eftersom jag är rätt envis och avskyr sjukhus drar jag mig för det.
När det gått en vecka och Elias fyller år går jag upp och fixar hans frukostbricka och under tiden får jag springa på toa tre gånger.
Jag är en sån person som tänker ”imorgon blir det bättre, imorgon vänder det”
Så på tisdags kvällen hade jag lovat Kristian att jag skulle ringa förlossningen och rådfråga om det inte blivit bättre över natten.
Jag känner mig nu besegrad, att behöva springa på toa utan att ha ätit något.
Ringer till förlossningen och förklarar min situation och en barnmorska ber om att få samråda med läkaren och sedan ringa tillbaka. Så lägger mig för att vila när Elias och Selma går iväg till skolan.
Barnmorskan ringer tillbaka och förklarar att jag måste komma in och få dropp.
Packar ihop en väska med ipad, tidningar och laddare och åker iväg.
I min värld skulle jag bara åka in och få dropp i 4-5 timmar och sedan åka hem igen.
Så säger till Kristian att jag hör av mig när dom kan hämta mig igen. Vinkar till smågrabbarna i bilen och går in.
Barnmorskan som möter upp mig tar blodtrycket och kopplar upp mig på ctg:n. Hon går iväg och kommer in med droppet.
Får ligga i några timmar innan en läkare kommer in och pratar med mig. Dom vill ta lite blodprover och ge mig mera dropp. Eftersom jag inte fått i mig vätska på så långtid. Hon förklarar att dom vill ha mig kvar över natten, för att fortsätta med droppet.
Börjar känns paniken krypa i mig. Jag som avskyr sjukhus! Ska jag sova där? Själv?! I ett isolerings rum som jag inte fick lämna pga smittorisken. I en förlossningssäng? Vägg i vägg där jag hör kvinnor föda barn.
Natten blir hyfsat lugn, men behöver gå upp två gånger på toaletten, det är lite svårt att somna om i sängen. En sköterska kommer in och kopplar på tredje påsen med dropp och frågar om jag vill äta lite frukost.
Säger att jag gärna testar vitt rostbröd, vilket jag vet är stoppande. Hon kommer tillbaka med en liten blandning av pärondryck, bubbelvatten och is i ett vinglas. Jag som ”äter” med ögat uppskattar det väldigt mycket. Försöker äta lite bröd och får in tabletter som ska vara stoppande. Dessa ska tas efter varje toalettbesök.
Efter en stund kommer dagens läkare in. Ett nytt ctg ska göras och jag får ligga uppkopplad ett tag. Under tiden får jag reda på att Elias vaknat på natten och spytt rakt ut hemma i vardagsrummet.
Läkaren kommer in igen och frågar hur sammandragningarna/värkarna känns som registrerats på ctg:n.
Klart att dom känns, men inte jätte onda. Han vill då ta in ett ultraljud och ber mig ställa mig upp. Han ser då vilken sammandragning jag får av att resa mig upp.
Så istället vill han ta med mig till ultraljudsrummet och mäta livmodertappen och göra ett vanligt ultraljud för att se att bebisarna har det bra.
När vi kommer in börjar han med ett vul där han mäter livmodertappen. Han är tyst en lång stund och jag börjar bli nervös. Ser det inte bra ut?
Efter en stund säger han, livmodertappen är 25 mm, på gränsen till för kort.
Sen gör han vanliga ultraljudet och fostervattens mängden ser bra ut, hjärtana slår fint och allt ser okej ut.
Får komma tillbaka till mitt isoleringsrum.
Blir påkopplad på droppåse nummer 4 och från en bricanyl spruta mot sammandragningarna.
Tänker att jag till kvällen kanske kommer få åka hem. Men eftersom jag fortfarande får springa på toaletten vill dom inte släppa hem mig.
Till kvällen kommer Kristian med två av mina egna kuddar och min necessär. Kul med besök, men nästan värre när man vet att han måste gå igen.
Nu börjar jag få extrem hemlängtan och jag har aldrig tidigare varit ifrån Selma, Algot och Valter två nätter på rad. Elias har jag sovit ifrån två nätter i rad under min förskollärarutbildning och jag åkte på innedagar på universitetet.
Och det är ju inte direkt någon mysigt hotell jag befinner mig på!
Ett trist rum, sovandes i en förlossningssäng, ensam! Tacka vet jag iPaden och min telefon.
Plöjer film efter film och börjar sedan plöja alla tidigare avsnitt av playmakers
Ni som känner mig vet hur rastlös jag är och hur mycket jag älskar att hitta på saker och framför allt vara ute.
Vädret var helt fantastiskt utanför fönstret, varmt och soligt. Men jag orkade knappt gå till toaletten.
Spenderade näst intill 24 timmar av dygnet i sängen. Inte för att det fanns så mycket alternativ på detta rum. Min energi var nere i botten och kroppen var så trött.
När eftermiddagen kommer och jag ska få status från läkarna, sätter hon sig ner och frågar hur det ser ut hemma. Förklarar att Elias blivit sjuk med och då säger hon att dom gärna behåller mig en natt till eftersom Elias insjuknat och nu kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag vill hem, hem till min familj och min säng. Men dom vill inte riskera att jag blir smittad med något nytt när jag redan är så nedsatt. Vi bestämmer att ett nytt dropp ska kopplas på, för att jag ska försöka bli lite piggare.
Det är fredag och jag såg fram emot fredagsmys hemma i min egen soffa och säng. Längtade något fruktansvärt efter en dusch eller ett bad med.
Jag får helt enkelt se fram emot nästa fredag hemma med min familj.
Kristian kommer förbi en sväng på eftermiddagen medan min mamma och bonus pappa tar våra barn en stund utanför sjukhuset så jag får sällskap en halv timme.
Återigen känns det bara värre när han ska gå. Timmarna på sjukhuset går så sakta!
Tacka vet jag c-more, Viaplay, Netflix, instagram och snapchatt.
Till kvällen får jag i mig kokt ris och kokt kyckling. Men dom väljer att koppla på ett dropp till, för att jag ska komma i fatt, nu påse nummer 6. Funkar okej att få behålla maten och jag känner mig lite piggare. Ett nytt ctg körs på tjejerna och sammandragningarna har lugnat sig lite, vilket känns skönt.
Läkaren kommer in och pratar en stund och vi planerar tillsammans om det fortfarande känns okej för mig imorgon och jag får behålla maten hyfsat ska jag få åka hem.
När hon går känner jag mig lättad och för första gången känns det nästan som att jag kan njuta av att vara själv den kvällen. Försöker tänka som så att det är sista gången jag är helt själv i ett trist rum innan tjejerna kommer. Det får mig att må lite bättre och att jag imorgon ska få vara hemma i min egna säng och soffa.
Till kvälls fikat får jag en rostmacka och te. Läkaren har även ordinerat ett dropp till, så påse nummer 7 kopplas på under natten.
Lördag morgon petar jag i min lite Marie kex, blåbärssoppa och rostmacka till frukost. Får behålla det i några timmar i alla fall innan jag måste springa på toan. Ett nytt ctg görs och det ser bra ut. Läkaren kommer och frågar hur jag känner inför hemgång. Vi kommer överens om att jag ska äta lunch och middag på sjukhuset för att se hur det går.
Jag har fått specialkost som ska vara snällt för magen. Så till lunch blir det kokt potatis o kokt fisk och till middag ris och kokt kyckling.
När middagen ligger i magen strax efter 17 ringer jag det där samtalet jag trodde jag skulle göra på onsdags eftermiddagen. Nu 3 dagar senare får jag ringa Kristian och säga ”du kan hämta mig nu”
När Kristian, Selma och smågrabbarna svänger upp utanför sjukhuset är det en sån obeskrivlig känsla att se barnen. Längtan efter dom har varit stor, Valter ska bara ur bilstolen när han ser mig. Han försöker klättra ur bältet för att komma till mig.
Jag hoppar in i bilen och säger ”längsta sjukhusvistelsen jag varit med om, aldrig igen!”
Tidigare har jag som längst sovit 2 nätter på sjukhus och det har varit på BB när våra barn har fötts. Innan dess var det när jag själv föddes som jag sov på sjukhus.
Säger till Kristian att nästa gång jag sover på sjukhuset är när tjejerna är födda.
Kommer hem och börjar med att se Bolibompa med barnen. Sen väntar en långdusch. Som jag längtat! I rummet jag bodde fanns en väldigt speciell dusch, som man liksom ”vek ut” bakom handfatet. Det såg inte jätte lockande ut att duscha där, så nöjde mig med att tvätta mig i handfatet.
Njuter en stund i soffan innan jag går in och däckar i vår säng, som jag längtat!
Vaknar upp hemma i min egen säng, det är morsdag. Blir uppvaktad med paket på sängen. Kristian ska iväg på fotbollscup i Vimmerby med Elias fotbollslag. Så jag blir själv hemma med de tre yngsta barnen.
Det funkade, men vilken pärs. Efter så många dagar i en sjukhussäng, med väldigt lite mat i kroppen, gravid med tvillingar och en mage som inte var riktigt hundra ännu.
Så 0-100 minst sagt. Dagen går och vädret är ju strålande så försöker att njuta så mycket vi kan ute. Jag har ju längtat ut.
Kristian och Elias kommer från fotbollen och det blir en lugn kväll.
På måndag jobbar kristian dygn till tisdagen, så är själv med barnen igen. Hämtar hem dom små från förskolan till efter mellis. Leker en stund ute innan vi går in och äter mat.
På tisdagen kommer Kristian hem vid 10 tiden. På kvällen har Elias fotbollsträning 17.30-19 och kristian åker med eftersom han är tränare, jag är själv med barnen. Badar dom och fixar kvällsmat, sätter oss framför Bolibompa. Förbereder inför kvällen och när Kristian kommer hem lägger vi barnen.
Onsdagen har Kristian möte på jobbet mellan 8-16. Jag hämtar hem Algot och Valter från försöka och ger dom mellis. Selma och Elias går själva hem efter skolan. Vi ska tillbaka till skolan då Elias klass har öppethus på eftermiddagen. Vi får se vad dom jobbat med under terminen, får se foton och blir bjudna på morötter, gurka, dipp, tacochips och bubbelvatten.
En trevlig eftermiddag. Värmen är i hållande och barnen önskar sig väldigt gärna en pool.
När Selma och Elias är i skolan åker vi iväg på pooljakt. Hittar en och passar på att köpa lite saker inför eftermiddagens mini kalas för Elias. Vi har fått skjuta på hans firande med min pappa och hans fru eftersom jag varit inlagd.
Efter lunchen blåser vi upp och fixar poolen. Det är väldigt varmt ute, så Algot, Valter och jag inviger poolen innan vi ska gå till skolan och hämta Elias och Selma.
Badet är väldigt skönt och svalkande. Men när jag ska gå upp ur badet känner jag någon form av kramp i ryggen. Hemsk känsla. Får lägga mig på soffan ute på terassen för att sträcka ut ryggen. Men det släpper inte. Ber Kristian om massage, men det hjälper inte.
Får ta två panodil för att se om det hjälper. Tyvärr har det inte heller någon effekt, så Kristian får gå och hämta Selma och Elias själv. Jag slänger ihop en blåbärspaj till fikat. Det blir bara värre och värre i ryggen. Så värmer på en vetekudde och ber Kristian massera lite till.
Pappa och hans fru kommer och vi fikar. Elias får sin cykel, som dom hjälpt oss att köpa i Gävle. Det blir en provtur för Elias.
Ber pappa massera lite eftersom han är massör, men det blir inte bra ändå.
Kristian och Elias sticker iväg på fotbollsträning, jag tar hand om disken efter fikat och slänger Algot och Valter i badet. Känner hur det bara eskalerar i ryggen.
Lyckas få upp grabbarna ur badet och vi sätter oss i tv-soffan framför Bolibompa. Får på Valter sin blöja, men kan inte få på han pyjamasen.
Börjar gå runt i lägenheten och försöker få det att släppa, men lyckas inte. Värmer på vetekudden igen och sätter mig i soffan med barnen igen. Selma ser att jag har ont och frågar hur det är. Känner hur tårarna av smärta börjar tränga fram! Smsar min mamma och frågar vad dom gör, får snabbt ett svar tillbaka att dom är ute på Sandviken (ca 15-20 min bilresa ifrån mig) inser att det inte är någon idé att be dom komma, för Kristian kommer hinna hem snabbare då. Smsar Kristian att han måste skynda sig hem efter träningen för min smärta bara blir värre.
När han kliver innanför dörren ska jag precis gå in med Valter i sängen, så han tar över. Jag går iväg för att ringa förlossningen för rådgivning.
Får prata med en barnmorska som ber mig komma in direkt på en kontroll.
Går in till Kristian och säger att jag ska åka in på en kontroll. Har ingenting med mig mer än körkort och min kofta.
Kommer in vid 19.30 tiden och sköterskan ber om ett urinprov. Går in och försöker kissa, men det går inte, det gör så fruktansvärt ont.
Får komma in på en sal där hon kopplar upp mig på ett ctg och ber mig ligga med det 30-40 min. Hon lämnar mig på rummet en stund för att gå och hämta vatten. Försöker dricka lite så jag ska kunna lämna ett urinprov.
Minns att smärtan var så fruktansvärd att jag inte visste hur jag skulle ligga i den där förlossningssängen. Jag vred och vände på mig och tillslut kommer sköterskan tillbaka och ser hur ont jag har. En barnmorska kommer och säger att vi ska gå för att göra ett ultraljud. Dom frågar om jag kan prova att lämna ett urinprov igen. Går in och försöker en gång till. Det är minst sagt HEMSKT, men lyckas klämma ut några droppar. Urinstickan är inte trevlig alls! Barnmorskan stannar kvar i rummet medans ultraljudet ska göras. Jag tar mig knappt upp i gynstolen. Mina ben skakar av smärta! Ögonen tåras och jag börjar få panik!
Läkaren undersöker mig samtidigt som sköterskan pratar med barnmorskan. Jag hör inget av vad dom säger, smärtan är för intensiv. Känner hur jag vill krypa ur min egen kropp!
Läkaren ber mig hoppa ner o klä på mig. Sätter mig på en stol och försöker få på mig. Det går inte lyfta mina ben. Barnmorskan kommer in och ser hur jag kämpar. Hon kommer fram och hjälper mig.
Jag frågar vad som händer och får till svar att jag kommer bli kvar över natten. Misstänkt njursten, vidgad njure, njurbäckeninflammation eller en propp.
Fan! Fan inte igen..
Jag vet inte hur jag tänkte egentligen och hur blåögd jag va, som trodde att jag skulle få åka hem igen med dessa smärtor?!
Blir visad till rummet jag ska spendera natten. Och eftersom klockan nu närmar sig 21 säger dom att nattpersonalen på förlossningen ska ta hand om mig.
Klockan går och Kristian smsar.
Kl 22.00, alltså 2 1/2 timme efter jag kom in kommer nattpersonalen in. Det är en sköterska som jag träffade förra veckan. Hon som var så gullig och fixade den där goda ”drinken” med pärondryck och bubbelvatten. Hon öppnade dörren möter mina ögon och säger snabbt ”jag kommer snart”
Känner paniken komma, hur kan du lämna mig igen? Du kom ju just!? 5 minuter senare kommer hon tillbaka med en barnmorska som har en vagn med sig.
Hon ber mig att lägga mig i sängen. Börjar plocka fram grejer o ber mig dra upp klänningen.
Hon tvättar av låret lite snabbt och säger ”Emelie, du ska få en morfinspruta i lårmuskeln nu, detta gör rätt ont, men det är inget emot den smärtan du just nu upplever.”
Hon tar med vagnen och går ut, hon säger ”jag kommer strax tillbaka”
Jag var så frånvarande av smärtan att jag inte kunde svara. Ligger i sängen och efter en stund känner jag hur avslappnad jag blir. Barnmorskan kommer tillbaka för att ta massa blodprover, så hon ber mig att sätta mig upp. Det börjar vätska sig i munnen. Säger att jag måste spy! Så får en påse. Sen fortsätter vi med proverna.
Klockan är nu närmare 23 och jag får mitt intravenösa penicillin påkopplat.
Jag får två alvedon till natten och barnmorskan säger att jag om 6 timmar ska ha nytt penicillin.
Jag får en sjukhusskjorta och en värmedyna.
När hon går ut så säger hon ”lova att du trycker om du får mer ont igen. Försök att sova en stund nu”
När hon gått ut lägger jag mig. Tänker igenom dagen och vad fort det kan ändras. Från en timme till en annan.
Del 4 #tvillinggraviditet kommer
Sjukstuga har kännetecknat denna vecka här hemma. Märkligt hur en och samma veckan kan kännas som en evighet och flyga iväg på en och samma gång.
Måndagen var grå och trist så lyxade till det med taco-lunch, tog en promenad och även förkylning och feber som blossade upp för tjejerna.Troligtvis en vanlig virusförkylning. Men än dock så jobbigt för småtjejer.
Tjejerna vägde nu in på 4585 gram för Agnes och 4740 gram för Signe. Agnes 60 cm och Signe 59,5 cm. Signe har alltså dubblat sin födelsevikt och vuxit 12,5 cm på fyra månader. Agnes har däremot några hundra gram kvar tills hon dubblat.
Tisdagen är Valter sin första dag på förskolan efter sin vattkoppor och vi hade återbesök med Agnes på öron, näsa, hals för att kolla upp hennes trånga näsgångar. Allt såg -och lät bra så nu blir det inga mer besök och hon anses vara ”frisk”
.
Eftermiddagen bjöd vi min (bonus)farmor och hennes syster på scones-fika. Passande i höstrusket. Efter fikat tog vi oss en promenad tillsammans.
Onsdagen firade vi kladdkakasdag med att baka en pollykladdkaka som vi bjöd grannarna på. Signe hade under eftermiddagen fått några prickar på magen som jag misstänkte var vattkoppor. Men ni vet bebisar o deras prickar.. så kände mig inte riktigt hundra. På kvällen när grannarna gått hem och Selma o Elias skulle ta på pyjamasarna upptäckte vi att båda hade fått vattkoppor. Vi la barnen och när vi sitter i soffan är signe väldigt orolig och känns varm. Så vi tar tempen som då visar 39,6 och flera koppor har kommit.
Ringer 1177 för rådgivning då hon är så liten, tänker om det är något vi bör tänka på.
Får information att vi måste få ner hennes temp 0,5-1 grad och lyckas vi inte med det måste vi åka in till akuten, men absolut inte gå in med henne via vanliga entrén. Vi låter henne sova i bara blöja och en tunn filt. Natten går okej även om hon sover oroligt och är lite ledsen, men febern lyckas vi hålla neråt 38 grader.
Vi blir ombedda av 1177 att kontakta barnmottagningen på torsdagsmorgonen för vidare information.
På torsdagen skulle min mamma komma förbi och umgås lite i sjukstugan. Ringer barnmottagningen innan hon kommer och samråder lite. Vi ska se till att febern är låg med alvedon i kroppen, att Signe är hyfsat pigg, att hon äter och kissar och att hon inte är allt för besvärad av kopporna.
Får information att om hon får det för jobbigt hemma blir vi skickade till Kalmar för inläggning där.
När jag pratat klart med barnmottagningen tar det inte lång stund för ens förskolan ringer. Nu har Algot också fått koppor. Så han kommer hem.
Min mamma kommer och vi fikar ihop.
När hon åker hemåt fixar jag mat och Kristian kommer från jobbet runt 17 tiden
Fredagen är Kristian ledig som tur är. Skönt att vara två hemma när fyra barn har vattkoppor.
Barnen önskar glass till efterrätt och klart vi fixar det.
På fredags eftermiddagen får jag ett sms av en älskad vän:
Ett sånt välbehövligt sms mitt i sjukstugan. Min man och Elin hade styrt ihop att jag skulle få komma iväg själv en stund. Så uppskattat
Lördagen kommer och Elias vaknar 09.40, när han kommer upp kan han knappt prata och jag frågar vad han har i munnen. Det ser verkligen ut som han suger på något stort. Men han säger att han inte har något och jag ber att få lysa i munnen.
Lyser in i munnen och får se att han fått massor koppor inne i munnen. Jag ser hur ont han har men hur han biter ihop. Frågar om han har ont och får såklart ett ja till svar. Jag ser hur hans ögon tåras, känner hur ont det gör i mamma hjärtat. Frågar honom om vi ska ringa i kry appen o fråga om man kan få något emot det.
Sagt och gjort så ringde vi upp. Fick träffa en läkare 2 min senare. Sjukt smidigt och enkelt! Häftigt hur enkelt det funkar med videosamtal.
Får lite medicin utskrivet som vi sedan kan hämta ut.
Eftermiddagen kommer och jag traskar iväg själv upp till grannarna. Märklig och ovan känsla. Märker att jag identifierar mig så mycket med mina barn, känns som jag är MAMMA EMELIE och inget annat.
Så slog ihjäl några timmar i grannens balja, så skönt! Tack ✨
Idag har vi firat pappan i familjen med en brunch.
Älskade fina pappa Kristian som alltid finns där för barnen. Bättre pappa finns inte!
Vi har tagit oss en promenad idag och sen gjorde jag saffransbullar. En skön söndag helt enkelt.
Ikväll har vi sett springfloden och avnjutit bullarna. Finns inte mycket som slår nybakade bullar.
Nu lämnar vi denna hemska sjuk vecka bakom oss! Nöjda med att ha det överstökat. Men vattkoppor är nog många föräldrars mardröm! Och nu har vi denna vecka upplevt det med fyra vattkoppssjuka barn samtidigt, varav en bebis! Usch och fy säger jag, men snart är det gjort!
När jag blickar tillbaka till början/mitten av min #tvillinggraviditet så känns den till väldigt enkel.
Även om jag hade problem med lite sammandragningar och ischias. Självklart illamående och tröttheten med. Men med facit i hand måste jag säga att detta kändes som väldigt enkla, med tanke på hur slutet av min graviditet blev.
Till fettisdagen trotsade jag min trötthet och gjorde som jag brukar nämligen baka semlor till mina kollegor och klart det inte skulle vara något undantag detta år.
Semlorna blev som vanligt väldigt uppskattade och jag som älskar att baka fick en winwin-situation.
Under denna graviditet hade jag till en början inget sug efter något speciellt mer än iskallt vatten. Lite senare blev det marabou doppade jordgubbar, klart jag gillade det men inget jag verkligen var tvungen att ha.
Ca fyra veckor efter att jag och Kristian fått beskedet att vi skulle få tvillingar, skulle min kollega och vän på sitt livs första ultraljud.
Någon vecka innan hade jag sagt till henne ”tänk om ni också får tvillingar”
Det har jag aldrig någonsin sagt till någon annan innan men jag fick en sån märklig känsla. När dagen var kommen för deras ultraljud minns jag att jag skickarde en lycka till snap. Eftersom jah visste vilken tid dom skull vara på ultraljudet börjar jag efter en timme bli orolig. Så jag skickar iväg en snap och frågar hur det gått, men får inget svar. Nu börjar jag bli nervös. Har det hänt något? Varför svarar hon inte?
Jag minns att jag sitter vid bordet med tre kollegor och delat frukt till barnen då jag får syn på att hon är påväg in genom grinden från parkeringen. Lägger märket till att E ser lite blek och tagen ut. Känner hur mitt hjärta börjar slå hårade och jag blir nervös
Hon kommer in o hänger av sig sin jacka i skåpet. När hon vänder sig om är hon helt tom i blicken, går rakt emot mig och jag känner hur håret reser sig på hela min kropp.
Hon slänger sig om min hals och börjar gråta! Jag känner hur hon skakar.. hinner tänka tusen tankar innan hon säger något. Hon utbrister ”det är två, Emelie det är två!!!”
Mina tårar börjar rinna och jag skrattar till, får fram ”var det bara det” ”det kommer bli bra, det kommer bli så bra” ”vi fixar det här”.
Våra kollegor kollar på oss, dom ser undrande ut. Jag får fram ”det har hänt igen”
Ena kollegan förstår direkt, någon annan undrar vad som händer. Eftersom dom inte ens vet om att E är gravid.
Vi går ut och sätter oss i personalrummet och ventilerar, skrattar, gråter och pratar av oss en stund innan vi kan gå in i verksamheten igen.
Det hela känns såå overkligt och sjukt! Så tätt inpå vararandra och för Kristian och mig som inte ens skulle ha flera barn.
Men alltså vilken grej att få dela detta med en nära kollega och vän! Sååå underbart på ett sätt och så mycket skönare att ha någon att dela denna resa med, som förstår en utan och innan.
Det komiska är att ingen av oss har det i släkten. Och hur stor är chansen att man får detta besked med fyra veckor mellanrum och får BF datum 1/8 (för oss) och 1/9 (för dom)
Den 12 mars hade vi vårt andra ultraljud inbokat.
För första gången kände vi att vi verkligen ville ta reda på könen. Dels för att lättare kunna knyta an, för att lättare förstå att det verkligen var två nya familjemedlemmar som ska komma, för att barnen ska kunna knyta an och att vi med allt praktiskt kan börja förbereda.
Eftersom vi har en flicka, tre gemensamma pojkar och Kristian har en till son sen ett tidigare förhållande, så var vår dotter väldigt sugen på en lillasyster denna gång, helst två om hon fick välja.
Vår äldsta son där emot, önskade sig väldigt gärna två småbröder till.
Vi visste alltså att någon av dom äldsta barnen skulle bli besviken. Till en början.
Min magkänsla sa minst en pojke, men var väldigt orolig för att det skulle vara två pojkar, förbjudna känslor ni vet, klart jag hade blivit glad för pojkar med. Tänkte på Selma som skulle bli ensam tjej med fem hemmaboende bröder. Klart att det inte hade gjort henne något, men vore så kul om vi kunde ge henne en lillasyster.
När vi kommer till ultraljudet vid kl 14 börjar vi att mäta och kolla tvilling 1. Barnmorskan börjar kika efter kön och säger ”det här ser ut att vara en tjej” döm om min förvåning. För jag hade fått för mig att tvilling 1 var en pojke och ev tvilling 2 en flicka.
När hon mätt färdigt tvilling 1, börjar vi mätningarna på tvilling 2 och efter en stund säger hon ”det här ser också ut att vara en tjej”
Tvilling 1 låg framför tvilling 2, så vi fick mycket skarpare bilder på 1:an än 2:an,
Tänka sig, familjen skulle utökas med två små flickor. Så roligt för Selma. Och nu skulle jag bli mamma till tre pojkar och tre flickor.
Namnet på tvilling 1 var från denna dag redan klar.
(På bilden ovan ligger tvilling 1 men huvudet neråt och tvilling 2 med rumpan)
Veckorna bara rullar på med jobb och familj, likaså graviditeten.
Då mina problem med ischias börjar bli värre, som gör att mina ben domnar i vissa situationer och speciellt när jag sitter på golvet på jobbet. Detta får mig att börja fundera på hur länge till jag vill jobba och kan jobba.
Eftersom veckorna rusat fram och jag inte riktigt inte förstått att vi verkligen ska få TVILLINGAR. Sjuk känsla, som behöver tid att sjunka in. Men med fyra barn hemma och heltidsjobb finns inte mycket tid för eftertanke.
Att få två bebisar kräver lite mer planering och inköp. Så därför beslutade jag tillsammans med min chef att jag skulle ta ut semester från och med 16 april och fram tills min gravidpenning trädde i kraft den 2 juni.
Ändå skönt att ha ett datum, där jag vet att jag kan gå hem och försöka hinna i kapp i tankar och känslor och påbörja min plan att börja fylla frysen med bakverk och grytor och maträtter som ska underlätta för oss första tiden hemma med tvillingar. En bra plan tänker jag.
På denna bild som är tagen den 31/3, är jag i graviditetsvecka v. 22.
April månad kommer och det känns både skönt och overkligt att snart gå hem. Lyxigt att fortfarande må så bra att jag förhoppningsvis hinner njuta lite innan tjejerna kommer. Samtidigt känns det trist att inte få träffa mina härliga kollegor, insåg hur mycket jag skulle sakna dom o närheten till någon som förstod mig till 100 procent i allt vad det gäller graviditeten.
Vår första gemensamma magbild, tagen den 4/4 (jag då i v23 och E i v19)
Fredagen den 13/4 gjorde jag min sista arbetsdag. Märklig känsla. Planen var ju faktiskt att just njuta och hinna saker hemma. För visst var det många som oroade sig, nästan mer än vi själva ibland.
Vet inte hur många gånger vi fick frågan ”hur ska ni få plats hemma? Måste ni flytta nu? Vad ska ni ha för bil? Hur ska ni orka? Känner du att kommer räcka till för alla?” Helt ärligt, där och då hade jag inte hunnit tänka så mycket och framför allt inte förstått att det verkligen skulle komma två bebisar.
Lördagen den 14/4 hade vi tjejer planerat en tripp till Norrköping för att se vår gamla kollega o väns nya lya. En väldigt lycka dag med brunch, shopping och sedan käk på burgers and bangers innan vi åkte hemåt igen.
Här var första gången jag började köpa kläder till tjejerna i magen. Märklig känsla att köpa dubbelt av allt, men ändå det som fick en att inse att det skulle komma två bebisar. Och framför allt insåg man hur dyrt allt skulle bli
Första veckan hemma hade jag som plan att bara vara. Varva ner och göra lite vad jag kände för helt enkelt.
Vi hängde i lekparken på Kristians lediga onsdag och jag kände att det var så lyxigt att hinna göra saker med familjen. Där och då såg jag fram emot allt vi kunde göra nu när jag var hemma.
Men ni vet, det blir sällan som man tänkt och planerar.
På torsdagen när Algot sitter och tittar på Bolibompa och dricker sin välling, går jag förbi vardagsrummet med ren tvätt, slår ett öga på honom och tycker att han ser väldigt annorlunda ut, men kan inte sätta fingret på vad som är annorlunda. Så går in med tvätten i vårt sovrum, säger till Kristian som står och lägger i nya lakan i vår säng, att gå ut och kolla på Algot. Det är något som inte stämmer. Vi båda går ut och jag tar upp honom i knät. Två sekunder senare kräks han rakt ut i soffan och jag blir hur chockad som helst! Ungen har aldrig tidigare i sitt 3 åriga liv haft magsjuka och han blir lite rädd. Vi börjar klä av honom och drar av sofföverdraget. Kristian tar med Algot för att duscha av honom. Medan jag städar upp.
Under eftermiddagen har han inte haft någon aptit alls, inget som han brukar gilla att äta vill han ha, vilket var väldigt ovanligt, inte ens glass? Men i efterhand förstod jag ju, han mådde väl säkert illa.
Kristian trodde inte att det ska bli något mer så när han duschat Algot går han med honom in till hans säng för att läsa en god natt saga.
Jag som verkligen har FOBI för magsjuka börjar bli väldigt obekväm med tanken. Usch mardrömmen att få magsjuka som gravid!
Det tar inte lång stund för ens Kristian ropar efter en hink. Tyvärr hinner jag inte in med någon hink. Så det var bara att börja om med en ny dusch och byta sängkläder.
Denna kväll städade, tvättade och duschade vi och hoppades på att natten skulle bli lugn. Vilket den blev. Han sov hela natten och på morgonen ville han ha frukost som vanligt.
När jag ringde förskolan för att meddela att Algot fått sin första magsjuka blev inte pedagogen förvånad. Hon förklarar att jag är sjätte familjen som ringt denna morgon. Det är alltså 6 barn som fått magsjuka och en pedagog.
Helgen kom och allt var som vanligt. På måndagen var Algot lika pigga och kry som vanligt så han är redo för förskolan igen.
Vi känner oss glada att övriga familjen klarat sig. Men så här i efterhand känns det dumt att vi ropade hej!
Bild på Magen i vecka 25, alltså min första vecka hemma och veckan där Algot blev sjuk.
Fredag 27/4 var det kristians tur att få magsjuka lite drygt 1 vecka efter Algot. Som tur var fick han det på jobbet, när han jobbade dygn och detta fick mig att tro att vi andra skulle klara oss, eftersom han inte kräkts hemma.
Lördag 5/5 hade vi i flera månader vetat om att vi skulle ha E’s babyshower och jag var så orolig att någon av oss skulle åka på magsjuka tills dess, men vi klarade oss och jag kunde få vara med på den, vilket jag är glad för.
Det var en fantastisk lördag på många sätt och vis. Få umgås med tjejerna, leka lekar, äta gott och strålande väder. En väldigt lyckad babyshower.
Tyvärr blev inte söndags kvällen lika kul, nu va det Valter och Selmas tur att få magsjuka, båda fick med bara några minuters mellanrum, i sina sängar när dom skulle sova.
Ni vet när man är gravid och trött, så fortsätter denna himla magsjuka som medför så mycket merarbete med tvättning, städning och badning av barn.
Denna magsjuka gick över på en natt för Valters del, men Selma där emot, blir aldrig riktigt bra och hon kan inte behålla varken dryck eller mat ordentligt. Så efter rådgivning med 1177 på torsdagen blir vi skickade till akuten. Invägning på 19,2 kg är inte speciellt mycket för en 7 åring.
Väl där fick hon försöka få i sig vätskeersättning, 5 ml var 5e minut, men när hon inte fick behålla den heller blir vi inlagda på barnavdelningen där hon fick dropp i ett dygn.
Efter ett dygn med dropp var Selma betydligt piggare och mer lik sig själv igen och önskemålet om en mjukglass från Corner på väg hem från sjukhuset uppfylldes såklart.
Vi alla var lite tagna efter dessa veckor med magsjuka och jag började ledsna skapligt på att det aldrig blev bättre. Det kändes som när man äntligen kände att ”nu är det över” var det någon annan som fick det. Eftersom det gick så himla lång tid emellan dom som blev sjuka
På fredags kvällen säger Kristian ”på söndag åker vi fasen ut till lysingsbadets lekpark med barnen, vi behöver göra något utanför hemmet”
Jag kände mig inte jätte sugen, då natten på sjukhuset inte var någon hitt och jag fortfarande var trött. Att sova i en tältsäng som gravid med tvillingar är inte att rekommendera, dessutom med endast två kuddar, hemma sov jag med 5-6 kuddar, för att palla upp både här o där
På söndagen efter frukost börja Kristian packa i ordning för en tur till lekparken.
Det var fint väder och det blev väldigt lyckat, även om energin hos mig inte var på topp.
Under tiden vi är där böjar jag misstänka att något var på gång bakom min rygg.
Jag som sällan blivit riktigt överraskad, ni förstår, jag älskar att ha stenkoll på läget och vill gärna veta vad som händer. Men nu fick jag en magkänsla att Kristian planerade något bakom min rygg.
När vi ska åka hem tycker jag att vi ska passa på att stanna och handla. Kristian skickar in mig själv i affären. När jag går runt där inne börjar jag fundera, varför har inte mamma smsat idag? Hon som smsat varje dag sista tiden? Och inte har jag fått någon snapchatt av någon av mina närmsta tjejkompisar? Det är ju söndag? Då brukar ju tjejerna skicka snap. Märkligt.
Slår bort tanken, eftersom jag är såå obekväm med överraskningar.
Sliter åt mig en färdig lasagne i frysdisken då energin till matlagning inte finns där.
Kommer ut till bilen igen och vi åker hemåt. När vi ska köra in i garaget stannar Kristian utanför och ger mig hemnyckeln och vill att jag ska gå in med varorna och dra igång ugnen.
Men eftersom jag börjar känna mig obekväm ber jag om att få packa ur vagnen och sakerna för att ta med mig dom upp.
När jag närmar mig lägger jag märket till att ett fönster som inte var öppet när vi åkte hemifrån stod lite öppet. Sätter nyckeln i dörren och slås av kaffelukt. Hinner tänka ”varför luktar det kaffe?” Sekunderna senare hoppar massa fina tjejer fram och skriker SURPRISE!!
Jag kliver in i min egna och första babyshower
Alltså så fint, blev sååå himla glad för allt dom fixat och gjort för MIG och tjejerna i magen.
Nästan att man skämdes. Eftersom jag har svårt att visa hur tacksam jag verkligen är.
Det var så stort för mig. Tack åter igen för allt fint!! En av presenterna vi fick var ett presentkort till fotografering av bebisarna o alla syskon. Så fin present. Fick även något annat, som inte går att värdesätta i pengar. Nämligen en ”pepp-burk” med handskrivna lappar från mina fina tjejer. En sådan burk borde man ge bort oftare, för det är det bästa man kan få. Uppmuntrande och bra ord när man känner sig lite nere eller det är mycket runt om kring en.
Som ni märker flyter graviditeten på och man har fullt upp med barnen, sjukdom och glömmer stundvis bort magen. Och man inser hur nära vi ändå är att snart få träffa flickorna i magen.
Här upplever jag än så länge att graviditeten är relativt enkel.
Fortsättning följer....
