Det va inte igår man vistades här men tänkt så många gånger på sistone att jag ska skriva.
Just av den orsaken att jag tror det är bra att skriva, att på något sätt avlasta hjärnan från tankar och idéer.
I samhället just nu, ja va ska man en säga? Det är helt sjukt så de är nu. Men konstigt nog, jag som annars alltid oroar mig, oroar mig faktiskt inte alls. Det enda är väl att jag blir skrämd utav människors tankesätt och handlingar.
Att vissa måste göra en helomvändning för att börja tvätta händerna och hosta i armvecket?
Något som man tidigt får lära sig i sin uppväxt (förhoppningsvis).
Har dock sett att många farbröder i övre 60års åldern inte fått lära sig det, kan vi kanske utrota den förskräckliga näsduken som dom snyter sig i och stoppar tillbaka i skjortfickan? De vore väl ändå inte en dag för sent!
Det positiva i detta tycker jag väl ändå är att människor faktiskt känner efter, stannar upp och känner - ”hur mår jag idag”. När allting är som vanligt så går allting i tågens fart. Hur många kan med handen på hjärtat faktiskt säga att dom innan covid-19 kände efter på morgonen innan dom gick till skola/jobb? Jag tror inte att det är majoriteten iallafall.
Ibland vill man faktiskt inte känna efter, för känner man efter så känner man oftast något. Letar man symptom så har man dom till 99%.
Man känner heller inte efter för att ”det är jobbigt att vara med sig själv”, fullt förståeligt.
För EXAKT så va jag, innan jag drabbades av utmattningssyndrom.
Hjärnan va så uppe i: ”vad hinner jag idag? Jag måste göra dedär! Vafan snabbare kan du! Gör jag dedär nu så hinner jag dedär oxå! Då hinner jag göra något annat imorgon!”
Så när skulle jag ens ha tid att tänka på hur JAG själv mår?
Med tanke på de, så tror jag att de är en bidragande faktor till varför många nu mår sämre, blir lätt deprimerade, är rastlösa eller liknande. Inte bara för att man inte kan göra ALLT man vanligtvis gör, utan för att man nu helt enkelt måste ”KÄNNA efter” alternativt måste isolera sig själv pga sjukdom.
Jag tror även att många kommer komma på något nytt i o med denna situation. För att de finns tid för reflektion och känna in.
Man kanske kommer fram till ”den människan har jag inte träffat på 3 veckor nu, vi träffas egentligen varje dag nästan men va konstigt att jag inte ens tänkt på den?” Man har nu tid att ta in tanken, kika på den och kanske kan man dra en ny slutsats? Som man inte gjort förr.
Jag tänker iallafall att det som händer nu i världen. Det är meningen. Vi är alldeles för många människor på detta jordklotet, onda som goda, smala som tjocka, dumma som kloka, mörka som ljusa, kriminell som ostraffad, sjuk som frisk - moder jord måste ju rensa någongång?
Så vad vill jag säga med denna bibel egentligen? Jadu, jag vet inte riktigt men glad att om du läst detta, kommit hela vägen ner till detta.
Sen vill jag väl säga att, oroa dig inte, allting blir bra tillslut, detta kommer också blåsa över.
Tänk inte på de du ändå inte kan påverka utan fokusera på de du KAN göra, resten har sin gång.
Varning för långt inlägg men vill någon veta mer om min resa, så här är de, nu orkar jag berätta.
•Det är många som undrar, frågar och pratar. Min resa jag gjort, är bara min och ingen annans. Det som hände mig önskar jag inte ens min värsta fiende.
Livet skulle ju precis börja, jag hade precis gift mig med mannen i mitt liv, jag var som lyckligast. Men, det var ju just då jag inte hade nå mer ”mål” eller någon press på mig längre, all planering inför bröllopet va över. Då valde livet att komma ifatt, kroppen valde att straffa mig för att jag under 25 års tid tänkt på alla andra än mig själv.
Jag va själv hemma, hade i ca en månad haft sådan brutal huvudvärk att jag inte visste vad som försiggick, den morgonen, den 13e augusti kommer jag aldrig glömma. Dricker mitt morgonkaffe och från ingenstans kan jag inte röra mig, mitt huvud håller på och ramlar av, katten blir orolig och börjar slå mig i huvudet. Jag glömde bort allt, hur ska jag kunna ställa mig upp?
Ambulans kom och körde mig vidare. På sjukhuset väntade alla möjliga undersökningar man kan tänka sig, hjärnan kollades, hjärtat, blodet, ryggen, ryggmärgsvätskan, ALLT. Det fanns ingen förklaring, ingen och framförallt inte jag, förstod VAD som va fel? Det kan inte bara bli såhär. Jag kunde helt plötligt inte gå, fick hjärtklappning, kunde inte stå på dagar, tappade varenda muskel i hela min kropp av att bara ligga där.
Dom proppade mig full med värktabletter men ingenting bet.
Efter 5 dagar på sjukhuset kom dem fram till att det jag drabbades av, va akut stresstillstånd, jag hade ”helt enkelt” sprungit in i en stenhård betongvägg och fyllt mig med utmattningssyndromet. Min- första tankar va ”jag? Nej, absolut inte. Jag är inte stressad, jag ska vara lyckligast nu. Det är något fel på mig fysiskt, jag vet det, hitta det istället”. Och ja, det fysiska var att hela min kropp va stenhård av spänningar och underliggande oron och framförallt - all stress.
Att hjärna och kropp hör ihop på dedär viset tänkte jag aldrig. Men kroppen sa helt enkelt ”nu jävlar är det nog, nu ska jag göra så du inte kan gå så du fan fattar”. OCH där började min resa. Sömnproblem, panikattacker, panikångest, ångest, nedstämdhet, osäkerhet, social fobi, allt negativt jag aldrig någonsin upplevt.
Helt plötsligt kunde jag inte duscha själv, gå utanför dörren, träffa på människor, handla mat, se på tvprogram som handlade om sjukdomar, vara själv, sitta still - då oron att det skulle hända mig något hela tiden låg över mig. Allt jag tänkte var bara ”jag kommer falla ihop här. Sommar jag nu, vaknar jag inte igen, osv”.
Jag skämdes så brutalt över att jag hamnade där jag hamnade, också för att jag inte ville förstå själv. Vadå? Skulle jag va sjukskriven? Pft, max en vecka sen vaknar jag ur denna mardröm. Idag är det första december och jag kämpar fortfarande, jag är fortfarande sjukskriven men skillnaden nu är att jag skäms fan inte. Psykisk ohälsa är inget att skämmas över. Man kan helt enkelt inte vara stark för evigt utan att ta hand om sig själv.
Jag går i terapi, jag går på yoga men framförallt jag tar hand om Jenny, Jenny 2.0.
Vem kunde tro att jag skulle älska yoga, börja dricka te och be om hjälp? Jag som alltid sagt att jag inte förstår mig på såna människor som sitter i skräddarställning, men kan med handen på hjärtat säga att det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv näst efter att jag sa JA i kyrkan till min älskade man.
Yoga är fan livet! PRÖVA!
Min resa är inte över än somsagt, jag kämpar fortfarande med sömnen, sociala sammanhang & ångest men jag har lärt mig bättre att hantera det.
Jag kommer igen, inte detta år, men jag tror att 2019 kommer bli mitt år!
Världens största tack till min älskade man, familj, vänner & kollegor som har ställt upp för mig och kämpat med mig i detta, utan er hade jag aldrig pallat med detta.
& till sist, ta hand om er och varandra. Stressa inte mer än vad du behöver, ta djupa andetag, gör sånt som får dig att må bra, ingen tackar dig för att du kör slut på dig själv. Jag fick lära mig den hårda vägen men önskar ingen person detta helvete.
Men att se livets sista av helvetet har också gjort att livet fått en helt ny innebörd, livet ska vara fyllt med kärlek, glädje & lugn.
Halloj!
Gjorde i fredags en supergod efterrätt som jag tänkte dela med mig av. Den va fantastisk och uppskattades av hela familjen.
Du behöver:
Vaniljfluffet:
250 gram mascarponeost
1,5 dl vispgrädde
0,5 dl florsocker
2 msk vaniljsocker
3 msk strösocker
Kolatoppingen:
1 burk karamelliserad mjölk
2 msk vispgrädde
Ca 20 pepparkakor
Såhär gör du:
Vispa ihop allting till vaniljfluffet tills det blir fluffigt och krämigt. Ställ kallt så länge.
Blanda ihop karamelliserade mjölken med grädden så det får en lösare konsistens.
Ta sedan lämpliga glas eller skålar och varva fluffet, kolasåsen & pepparkakor. Avsluta med krossade pepparkakssmulor på toppen.
Färdigt att servera, servera gärna på en gång.
Superenkelt och sååååå gott
Tänk att jag fått äran att få min första beställning på något som jag älskar och göra och som är som terapi för mig. Dagens blev jag faktiskt nöjd med
Ja, världens finaste pappa.
Han må ha lämnat över mig till min älskade denna dag men jag kommer alltid vara pappas lilla flicka.
Jag är så tacksam att just du är min pappa.
Som alltid finns där, gör allt och lite till.
Finns inte ord för hur mycket jag älskar min lilla pappa ❤️
Halloj vänner & nyfikna!
Tänkte dela med mig av detta receptet som jag och mannen åt igår. Ett nyttigare alternativ till äppelpaj. Mycket gott blev de!
Du behöver:
1 äpple
1dl havregryn
1 msk honung
2 msk kokos
2 msk grovhackade hasselnötter
Kanel efter smak & tycke (jag hade ca 3 msk)
Gör såhär:
Sätt ugnen på 175grader. Ta fram en ugnsfast form och smörj botten med kokosolja. Skiva äpplena runt och lägg hälften i botten, ha sedan på hälften av alla andra ingredienserna. Sedan gör du om från början, äpplena först sen resterande ingredienser.
Stoppa in i mitten av ugnen i ca 15-20min.
Servera sedan med vaniljkvarg och strö lite extra kokos på. Färdigt! Lätt som en plätt & det blir ju suuuuupergott. Smakar typ exakt som äppelpaj men med mer crünch.
Älskar också att det är så enkelt och perfekt att bara slänga ihop när man är sugen på någonting. Fungerar också utmärkt att slå plastfolie runt och förvara i kylskåpet till dagen/dagarna efter. Vill man ha det lite varmt så kan man köra några sekunder i micron.
Pröva detta! Ni blir inte besvikna
Nu är det tack & godnatt för denna dag.
/ Jenny
Som vi längtar! Men snart är han här.
På min födelsedag den 18e oktober bestämde vi oss för att bli Huggles nya familj.
En tvåårig blandras på ca 6-7kg.
Han har blivit lämnad av sin familj och hamnat på ett hundhem i inget mindre än - Spanien.
Det heter Kims räddnings hundar, fast på engelska.
En svensk kvinna och Kim i Spanien har ett gemensamt samarbete som ser till att hundar som är lämnade av olika anledningar som inte alltid är trevliga utan verkligen är lämnade för att inte finnas mer. Gör så ont i mitt djurväns hjärta.
Har inte dykt upp någon där fast vi haft ögonen öppna, (även i Sverige på deras daghem), men sen dök han upp - Huggle.
Tänkte bara att han måste vi ju ha, han skulle passa perfekt hos oss ❤️
Så han kommer till Arlanda 21/11, kastrerad, vaccinerad, chippad, besiktad och allt därtill.
Mina föräldrar tog tidigare i år en hund därifrån, Tiffy. Och hon är nog en av dom mest fantastiska hundarna jag träffat, sååååå gosig så man vill bara ha henne i famnen hela tiden.
Hon va också superduktig från första stund.
Med tanke på att jag är långtidssjukskriven av förklarliga själ så kommer de bli helt perfekt att jag får en ny bästa vän som kan hänga med mig och göra mig hel igen. Åh ska bli så underbart!!
Här är Huggle:
Och här är mamma & pappas Tiffy
/ Jenny
Detta med att få till den bästa tårtbottnen är inte så enkelt som man kanske tror, men NU har jag lyckats.
Tänkte dela med mig av det här, det är Roy Fares recept men ändrade litegrann för att det skulle bli så bra det bara kunde.
Du behöver:
4 ägg
2 dl socker
1 dl vetemjöl
1 dl potatismjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
0,5 citron, zest (kan väljas bort)
Såhär gör du:
Sätt ugnen på 200grader(över och undervärme. ej varmluft). Lägg bakplåtspapper i botten av en rund form med avtagbara kanter, 22-24cm i diameter. Sikta vetemjöl, potatismjöl, bakpulver och vaniljsocker i en skål.
Knäck äggen i en kastrull och tillsätt sockret. Värm till fingervarmt under omrörning och se så att alla sockerkristaller smälter. Häll över äggblandningen i en skål och vispa på full effekt med antingen elvisp eller maskin. Vispa tills du får det perfekta vita fluffet, hellre för länge än för kort. Om du valt zestet så ha i det.
Sikta sedan mjölblandningen i 3 olika omgångar ner i det vita fluffet och rör försiktigt runt det med en slev. Försök att rör så lite som möjligt så man behåller så mycket luft som möjligt.
När allt är slätt så häller du i smeten i formen. In i mitten av ugnen i ca 21-23 min, håll koll och prov stick med en sticka om du är osäker. Ta ut den och vänd den uppochner på ett galler och låt den svalna.
Börja baka din tårta eller frys in den till ett senare tillfälle.
TIPS! När jag fryser in den så delar jag den inte innan utan gör det när den börjar tina, den är lättare att arbeta med då och smular inte.
Lycka till
/ Jenny
