Det har varit ett långt uppehåll för mig från bloggen. Nu när vi har semester och cortisolnivåerna (stressen) sjunkit något hittade jag inspirationen för ett kortare inlägg.
För någon vecka sen avslutade jag Institute for Functional Medicines grundkurs Applying Functional Medicin in Clinical Practice: https://discover.ifm.org/afmcp/
Den var så inspirerande och nu vill jag läsa dom andra modulerna så snart som möjligt!
Jag skrivit ett inlägg om min dröm om sjukvården tidigare och där berättar jag lite om funktionsmedicin: https://nouw.com/lindalemon/min-drom-om-sjukvarden-35632686
Här är en video, som jag postade på min facebooksida häromdagen, med Dr Mark Hyman som sammanfattar vad funktionsmedicin är på ett bra och lättförståeligt sätt: https://youtu.be/IhkLcpJTV9M
Foto av Elle Hughes från Pexels
Idag såg jag en annan bra video med honom där han berättar varför vår matmiljö är så fruktansvärt fel och även om han i videon pratar om USA så gäller mycket även här i Sverige.
Han pratar bland annat om hur det inte är vårt eget fria val att köpa alla matvaror som gör oss sjuka utan att dessa produkter är biologiskt beroendeframkallande: https://www.ted.com/talks/mark_hyman_what_you_do_with_your_fork_impacts_everything?utm_campaign=tedspread&utm_medium=referral&utm_source=tedcomshare
”...what I learned from Brady was that, in a world where supermarkets are food carnivals filled with biologically addictive foods - it's not about personal choice it's about fixing the food environment...”
Foto av Sharon McCutcheon från Pexels
Se båda filmerna. Så inspirerande!
Ha en underbar sommardag och glöm inte att vara snäll mot dig själv i kampen mot alla produkter med milslånga innehållsförteckningar i mataffären. Det är inte lätt att göra bra val. <3
Jag har precis lyssnat på ett fantastiskt poddavsnitt om läkaren Peter Martin som arbetar funktionsmedicinskt:
https://www.facebook.com/story.php?story_fbid=10215954239522775&id=1650982838
https://poddtoppen.se/podcast/1443900810/spannande-moten/peter-martin-lakare-i-funktionsmedicin
I avsnittet berättar han mer om vad det innebär och hur han kom in på den banan. Jag har många förebilder som arbetar som Peter. Bl.a sjuksköterskan Bitten Jonsson och läkaren Andreas Eenfeldt som jag nämnt tidigare på bloggen. Se länkar i vänstermarginalen till deras hemsidor Bittens Addiction och Diet Doctor. Att arbeta funktionsmedicinskt innebär att man arbetar med orsaken till sjukdomen istället för att lindra symtomen. Det gör man genom att bl.a. arbeta med livsstilsfaktorer som kost och motion.
När man som jag gjort en stor hälsoresa genom att bl.a. ändra kosten så inser man vilket enormt kraftfullt verktyg det är. Börjar jag äta ”vanlig” mat igen så får jag bittert erfara den skillnaden som kosten har gjort för mig. Min mage slås ut, jag får utslag på armarna, min ångest kommer som ett brev på posten, jag får svårare att sova, jag blir trött, jag får koncentrationssvårigheter, jag får magkatarr, jag börjar svettas mer, mina leder svullnar, jag får ont lite här och var i kroppen och sen det viktigaste av allt för min del; jag kan inte tänka på nåt annat än när jag ska få äta nästa gång! Jag har också funderat på om mina utmattnings-episoder med långa perioder av sjukskrivning kanske inte ens hade behövt komma ifall jag hade tagit hand om min kropp på ett annat sätt.
Att som läkare få arbeta med faktorer som kost, kosttillskott, stresshantering, motion och att hjälpa patienten till livskvalitet ses idag som en lyx. Vi har sällan tid att prata speciellt länge eller ingående om något av dessa ämnen. Vi behövs för att hantera den stora massan med människor där det redan gått väldigt långt. Där sjukdomarna tagit över patientens liv och livskvaliteten är låg.
Jag tycker om mitt jobb på många sätt. Det absolut bästa med mitt jobb är alla möten med människor. Med patienter och deras anhöriga. Med personal som arbetar som team runt patienterna. Dessa möten gör mig tacksam och glad över mitt jobb. Detta trots att mötena ibland är svåra och jag inte alltid kan hjälpa patienten exakt så som jag skulle önska.
När jag lyssnade på ovan nämnda poddavsnitt kände jag mig glad och inspirerad. Det finns hopp om att kunna arbeta med patienter på ett annat sätt i framtiden. På ett sätt där vi kan hjälpa patienten att ta makten över sitt eget liv. Där patienten med hjälp av ändrad livsstil kan mildra och bli av med symtom.
Vetenskapen går hela tiden framåt vad gäller forskningen kring det som påverkar vår hälsa. Forskningen om kost stöttas bl.a av Kostfonden där jag valt att vara månadsgivare. Det behövs en motkraft till all forskning som bekostas av läkemedelsindustrin. Bli månadsgivare du också: https://www.kostfonden.se/bli-manadsgivare/
Det som jag är extra intresserad är vad gäller den forskningen är såklart hur kosten påverkar vår hjärna. Där finns mycket spännande forskning om hur vårt psykiska mående påverkas av saker som tarmens genomsläpplighet, vår tarmflora och andra faktorer som hänger ihop med byggstenarna som finns i vår mat. Det vi äter är ju det som ska fungera som byggstenar till bl.a. vår hjärnas måbra-ämnen som serotonin, dopamin och noradrenalin. Men har vi en skadad tarm p.g.a att vi äter mat som skadar den så kan den inte ta upp den näringen som behövs. Fel sorts bakterier i tarmen har i forskningen kopplats till depression.
Min dröm är att i framtiden få arbeta mer med livsstilsrelaterade faktorer. Att få möjlighet till att ta fler prover på patienten, att få tid till att prata om kost och stresshantering. Jag kommer hålla fast i min dröm och göra allt jag kan för att jobba på det sätt som jag tror är det som är bäst för alla i det långa loppet.
Vill du läsa mer om funktionsmedicin? Jag kan varmt rekommendera boken ”Matrevolutionen” av läkaren Andreas Eenfeldt som också nämns i podden. Det är en mycket bra bok att börja med som fortfarande är mycket aktuell. Sen kan du läsa vidare på Andreas hemsida Diet Doctor, länk i vänstermarginal.
Nästa supertips om du riktigt vill nörda in dig på olika ämnen är podden 4health med Anna Sparre, se länk i vänstermarginalen. Lyssna t.ex. på avsnittet med Peter Martin även där, eller på avsnitten med en annan läkare som arbetar funktionsmedicinskt, Cecilia Fürst.
Jag svarar gärna på frågor om funktionsmedicin eller annat! Tveka inte att höra av dig. Tack för uppmärksamheten!
Det här hade jag aldrig klarat av att skriva om för ett par år sedan. Det hade känts för utblottande och utelämnande. Det hade varit för skamligt. Tänk om nån skulle tycka att jag vore nån man inte vill anställa? En sån där som inte tål för mycket stress. Dom vill man ju inte ha som arbetstagare. Eller vill man det?
Det var mina förutfattade meningar som gav mig skammen. Skammen gjorde att jag till och med hade svårt att gå ut till mataffären under min första sjukskrivning för stressrelaterad ohälsa. ”Tänk om någon skulle få syn på mig på ICA på dagtid! Vad skulle dom tänka?” Jag var delvis rädd för att någon skulle få reda på att jag var sjukskriven. Sen var jag även rädd för att nån skulle tycka att jag såg för frisk ut för att vara sjukskriven. En tanke var att jag nästan var tvungen att sitta hemma hela tiden med nedrullade persienner för att få ha rätten att vara sjukskriven. Märkliga resonemang men jag vet att dom inte är ovanliga. Det syns ju liksom oftast inte utanpå att man ”gått in i väggen”, så som jag hade gjort.
Det här var under min AT och det var då inte ovanligt att jag arbetade 70 timmar i veckan under en lång period. Jag gick mycket jour och hade svårt att sätta gränser. Strax innan ”kraschen” så försökte jag bota min konstanta ångest med att springa till jobbet. Jag skaffade en löparryggsäck och sprang ca 30 min varje morgon. Jag kommer ihåg att jag gjorde en massa hälsosamma förändringar som att baka lågkolhydratbröd, m.m Jag hade ingen koll på att jag inte skulle klara av att hålla på och stressa på det här sättet utan återhämtning under en lång tid. Inte skulle väl jag drabbas av utmattning? Det trodde jag inte. Nattsömnen hade varit min ända återhämtning men nu började även den fallera. Jag hade svårt att somna och sov dåligt. Till slut kom kraschen. Det var när jag skulle gå en nattjour. Jag hade cyklat dit så jag var lite uppe i varv när jag kom. Jag kände hur ångesten låg lättillgänglig under ytan. Bara nån timma in på jouren var ångesten så stark att jag knappt kunde andas. Jag gick till toaletten och försökte lugna ner mig. Men istället fick jag en kraftig panikångestattack. När jag hade kommit någorlunda ner från attacken så samlade jag ihop mig och sa till personalen att jag hade blivit magsjuk och behövde åka hem. Fy sjutton vad besvärlig och lögnaktig jag kände mig. Detta var en jour på psykakuten och ändå kände jag att jag inte kunde säga sanningen. Jag skämdes för mycket.
Väl hemma så kunde jag inte sova. Jag gick till vårdcentralen dagen därpå och fick sömnmedicin. Jag provade kanske fyra olika sorter och ingen fungerade. Jag fick biverkningar av vissa som t.ex. myrkrypningar i benen och armarna. Jag var så uppe i varv att ingenting kunde få mig lugn kändes det som. Min vårdcentralsläkare fick konsultera psykkliniken. Det resulterade i att jag fick lite högre doser än vad som var vanligt och till slut kunde jag sova. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”Bara jag får sova några nätter så kommer jag kunna jobba igen.” men så blev det inte. Jag har för mig att sjukskrivningen varade ca 6 månader inklusive deltidssjukskrivning. Då stressade jag hela tiden på för att jag ville tillbaka. Jag ville inte vara hemma längre och jag ville bli färdig med AT. Detta är ganska klassiskt för utmattade personer. Dom vill sällan vara sjukskrivna utan vill hela tiden vara produktiva och ”duktiga”. Man måste ofta övertala dom och förklara hur stressen sliter på hjärna och kropp.
Att bli sjuk av att jobba för mycket gjorde mig rädd. Rädd för att hamna där igen. Några månader innan kraschen hade jag många kroppsliga symtom som yrsel, spända nackmuskler och magkatarr. Magkatarrsbesvären var så kraftiga att dom inte vek undan trots stora doser av fler olika läkemedel mot för mycket magsyra. Jag fick göra en så kallad gastroskopi när man kollade ner med en kamera i magsäcken. Men man hittade inget fel.
Efter att jag friskskrevs och jag började jobba igen blev jag rädd så fort dessa kroppsliga symtom kom tillbaka. Om jag stressar för mycket, även nuförtiden, så kommer ju symtomen tillbaka. Det är ju kroppens svar när man gått omkring med höga nivåer av stresshormoner under lång tid. Nu är jag inte rädd för symtomen längre på samma sätt även om jag har respekt för dom och jag är inte heller rädd för att jobba. Det är nämligen så att andra gången jag blev sjukskriven för stress så blev jag istället frisk av att börja jobba.
Andra gången jag drabbades var tvillingarna 4 månader gamla. Deras storasyster var då 2 år och 4 månader. Jag och min man hade kämpat på utan några anhöriga i närheten som hjälpte oss. Jag blev helt sjukskriven igen. Denna gången från föräldraledigheten. Jag blev alltså denna gången inte sjuk av att jobba utan av en väldigt stressande hemmiljö. För att ni ska få en bild av hur mitt liv såg ut månaderna innan jag blev sjukskriven så ska jag kort berätta. Jag hade haft en tung och delvis stressande tvillinggraviditet. Jag kunde inte göra någonting nästan sista månaderna utan låg mest på soffan. Allt gjorde ont och jag kände mig fången i kroppen. Tvillingarna vägde 3,4 och 3,6 kilo när dom föddes. Det är stort för att vara tvilling. Sen följde ett par kaotiska månader när jag i princip ammade tvillingarna dygnet runt. Ammade jag dom inte så gallskrek dom. Detta resulterade i att jag fick sitta upp och sova med dom på tvillingamningskudden. Om jag bara behövde göra något en liten stund, som att gå och borta tänderna, så gallskrek dom hela tiden när jag var borta. Detta trots att min man hade dom i sjal, hud mot hud, och provade alla möjliga knep för att göra dom nöjda. Jag levde med ett konstant stresspåslag.
Denna gången blev jag successivt frisk genom att börja jobba med en sakta upptrappning. I början satt jag bara med på jobbet utan att ha någon uppgift. Jag är så tacksam och glad för att jag fick bli frisk på jobbet. Det har gjort att jag inte längre är rädd för att bli sjuk av arbetet. Jag har istället förstått att jag i princip kan bli sjuk av vad som helst. Allt handlar om bristen på återhämtning.
Under båda mina perioder när jag blivit sjuk av stress så har jag också varit aktiv sockermissbrukare. Detta har bl.a. gjort att jag ännu mindre känt mina gränser. Jag har dövat bort sömnbrist, ångest, m.m med maten. Sen har symtomen kommit ännu starkare vilket i sin tur krävt mer socker / skräpmat för att dämpa, döva eller använda som uppiggade medel.
Nu för en tid sen började jag känna av dessa stressrelaterade symtom igen. Denna gången t.o.m i form av sömnproblem några nätter. Detta var en riktig varningsklocka så jag drog i handbromsen rejält. Jag pratade med min sponsor inom 12-stegsprogrammet och gjorde upp en plan för vad jag skulle prioritera och sen strök jag resten. Bloggen är något som jag inte prioriterar just nu men idag fick jag en stark lust att skriva ihop detta.
Vi är så många som kämpar mot stressen. Även vi som arbetar inom psykiatrin. Bara för att jag vet hur man ska göra så betyder det inte att jag alltid lever som jag lär. Skomakarens barn har trasiga skor, osv :-D
Sen tror jag att min beroendehjärna är en del av boven i dramat. Pga den så har jag så mycket saker jag tycker är kul och vill göra samtidigt. Jag engagerar mig i så mycket för att jag blir så glad av det. Sen kommer det till slut en gräns där jag glömt bort återhämtningen igen. Den gränsen tar det längre tid för mig att upptäcka eftersom den döljs av allt det där som gör min beroendehjärna glad. Jag kan t.ex. ”bli hög” av att arbeta mycket, av att få läsa en rolig bok i nåt ämne jag brinner för, av att hålla på med Facebook, osv. Denna känslan är så skön att jag glömmer bort allt annat. Jag kan glömma bort att gå på toaletten, att andas lugnt, att känna efter hur skorna sitter eller andra normala saker som gör att man naturligt återhämtar sig och tar hand om sig. Därför missar jag ännu mer återhämtning och behöver verkligen träna på att vara här och nu.
Sömnproblemen varade bara nån enstaka dag den här gången och jag har redan börjat må mycket bättre efter att jag tog bort alla ”onödiga” uppdrag. Dock känner jag fortsatt hur jag har svårt att slappna och komma ner i varv. Så jag behöver fortsätta träna på närvaro och vara noga med min återhämtning.
Jag vet att vi är många kollegor som kämpar med stressrelaterad ohälsa. Bl.a så bildades facebookgruppen ”Vem tar hand om Doktorn?” för nåt år sen. Det är en grupp för oss läkare, av läkare, som skapades för att fler och fler av oss drabbas av stressrelaterad ohälsa.
Hur har ni andra det med stressen? Har ni några erfarenheter ni vill dela med er av? Är detta tabu för er eller vågar ni prata om det?
Det hade jag definitivt kunnat skrika åt mitt nya jag och gärna gett mitt nya hurtiga jag fingret också. Orka vara en sån präktig idiot som tycker om att vara ute och träna löpning i skogen varje dag?!
Denna sidan i mig som vill skrika så finns inuti mig. Det är den sidan som vill:
-Festa hela natten lång och dansa på borden.
-Gå på festival och vara på festivalen så länge som möjligt (jag kunde vara på Roskilde i 9 dagar).
-Äta allt onyttigt jag kan tänka på i så stora mängder som möjligt.
-Prova alla sorters berusande substanser minst en gång.
-Vara hon som alltid är rolig att umgås med för hon vill aldrig gå och lägga sig utan föreslår att vi ska shotta när alla andra vill gå hem och sova.
-Skita i allt vad träning heter – det är bara plågsamt och varför ska jag lägga tid på det när det finns roligare saker att pyssla med?
-Färga håret i alla olika färger och prova alla frisyrer minst en gång – Blond mellanlångt med mellanbeigea slingor är inget för mig…
-Testa nån ny extrem diet som att leva på 500 kcal dagligen i 10 veckor för att sedan drabbas av gallproblem och få göra en gastroskopi.
-Bli bäst på att gå ner i vikt eller bäst på att gå upp – jag har haft BMI 20 och BMI 39.
-Vara sämst i skolan eller bäst – jag har haft IG/inget betyg i alla ämnen och MVG i alla ämnen inklusive gymnastik.
-Bli bäst på nåt dataspel och lägga ner all sin vakna tid på dataspelet.
-Giftbanta hemma och slänga ut allt som innehåller någonting syntetiskt så till den grad att alla pengar går till svindyra ekologiska produkter.
-Hata allt som har med pengar att göra till att älska ämnet ekonomi så mycket att jag snart läst alla böcker som finns på ämnet.
Vad är detta för personlighetsdrag? Har jag bipolär sjukdom eller kanske borderline personlighetssyndrom (emotionellt instabil personlighetsstörning)? Svaret för min del är nej. Jag har inte varken det ena eller andra. Jag fungerar, trots detta svartvita drag, bra så länge jag håller mig borta från min huvuddrog socker/sötning/mjöl och andra sidoutlopp.
Det finns många som skriver att det finns något som kallas ”beroendepersonlighet”. Bl.a. så skriver man om att vissa personlighetsdrag som impulsivitet, risktagande och ifall man har ångest- eller depression hänger ihop med beroendesjukdomen i min bok ”Beroendemedicin” som jag nämnt tidigare. (En lärobok för läkare som jag berättade om i inlägget ”VAD ÄR SOCKERBEROENDE?”.) Det finns också en bok som heter ”Beroendepersonligheten : att förstå beroendeprocessen och tvångsmässigt beteende” av Craig Nakken. Ni kan också se olika videos på youtube som handlar om den s.k. ”addictive personality” och googlar ni detta begrepp för ni upp både folk som argumenterar för att en sån här personlighetstyp finns och andra som argumenterar emot den. Det viktiga i det hela är väl att inte dra för stora växlar på ifall du skulle ha dessa personlighetsdrag och tänka att detta är samma sak som att du snart har utvecklat beroendesjukdomen.
Jag kan varmt rekommendera poddavsnitten 22, 23, 26 och 28 av podden Sockersystrar som jag nämnt tidigare. Dessa avsnitt handlar om att hantera starkt positiva eller negativa känslor, allt-eller-inget-personligheten och att ha en kärleksrelation med en beroendesjuk person.
Jag har lärt mig att tycka om alla delar av mig själv och tro det eller ej – jag har lärt mig att tycka om LAGOM. För lagom är det som är svårast för mig men samtidigt det som oftast gör att jag mår bäst. Jag tycker om att jag numera äter hälsosam mat, håller mig borta från farliga och riskfyllda situationer den mesta delen av min tid, att jag ser löpning som min meditation och att jag kan se det praktiska i att ha mellanblont hår.
Samtidigt finns den svartvita Linda kvar vilket gör att jag kan nyttja det positivt. Jag lär mig saker snabbt p.g.a min beroendehjärna. Jag slukar böcker, bloggar, poddar som att det inte fanns någon morgondag. Jag gör allting till minst 100% vilket gör att jag oftast blir väldigt bra på det jag tar mig an. När jag brinner för någonting så gör jag det med en kraftig passionerad låga och det gör att jag har väldigt roligt ofta. Jag njuter till fullo av härliga upplevelser. Så jag skulle inte någonsin vilja byta ut min personlighet mot en jämngrå mellanmjölks-variant.
Jag har fått lära om och gör saker på ett mer hälsosamt sätt i lagom mängd. Jag går på festival men håller mig nykter. Jag festar inte hela natten utan sover några timmar åtminstone. Jag är fortfarande den roliga tjejen som folk gillar att umgås med för att hon gärna säger och hittar på galna saker. Så den roliga Linda är definitivt inte borta! Hon är bara lite mer snäll mot sig själv! Jag avslutar med en bild på mig från 90-talsfestivalen i Helsingborg förra veckan.
BEROENDEPERSONER HAR ROLIGARE! (Tror jag! )
När jag var 4 år flyttade vi från Hässelby i Stockholm till Djursholm. Vi flyttade till ett stort hus nära havet med pool. Där bodde jag sen under hela min uppväxt tills mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 år. Då flyttade jag till Stocksund, som är grannorten, i något år. Både Djursholm och Stocksund ligger i en av Sveriges rikaste kommuner, Danderyd.
Det fanns många fördelar med att växa upp i Djursholm. Jag fick gå i bra skolor med engagerade lärare som hade resurser att hjälpa oss. Vi växte upp i en idyll där man knappast behövde vara rädd för kriminalitet. Vårt hus låg precis bredvid två stora ängar där vi kunde springa omkring. Vi kunde gå via en allmän tomt ner till havet och leka vid en av våra favoritplatser ”Udden”. Vårt hus var så stort att vi barn hade hela källaren för oss själva. Vår mamma var hemma med oss och tog alltid med oss på en massa roliga utflykter. Vi fick prova på en massa olika fritidsaktiviteter. När jag var 5 år så började jag spela fiol. Jag fick prova balett, karate, hip-hop-dans, simning, m.m.
Jag hade vänner som också bodde i stora hus med pool. Som hade barnflicka. Vi åkte iväg på dagsutflykter med båtar ut i skärgården till platser som Sandhamn. Vår familj åkte utomlands och på en resa till släktens hus i fjällen nån gång per år. Jag åkte även på resor utomlands med kompisars familjer. Materiellt sätt så var detta en trygg uppväxt. Men bakom dessa fina fasader finns så klart alla vanliga problem som alla familjer mer eller mindre har. Jag tänker inte berätta några detaljer kring hur just vår familj hade det av respekt mot min familj. Men jag kan berätta att jag i tidig ålder fick ta ett stort ansvar.
I skolan så blev jag tidigt mobbad för att jag var tjock och att jag hade utåtstående framtänder. I mellanstadiet så växte jag mycket på längden och då var jag inte tjock längre. Men jag blev fortfarande retad. Detta hängde med mig upp i högstadiet då jag kunde bli kallad, häxa, m.m. Jag har hela tiden haft vänner men kompisgänget byttes ut från mellanstadiet då dessa tjejer jag umgicks med då, inte ville umgås med mig längre. Så jag fick nya vänner i högstadiet. Dom som mobbade mig genom att kalla mig saker var nästan alltid killar. Tjejerna höll på med utfrysning.
I mellanstadiet kommer jag ihåg att jag var en ”bråkstake”. Jag kunde slå ner nån kille i klassen på rasten. Jag blev ju mobbad men jag mobbade också själv. Jag kommer ihåg att jag var elak mot en tjej i klassen som så småningom bytte skola. Jag fick ofta kvarsittning och andra straff eftersom jag var stökig under lektionerna. Under hela min skolgång fick jag ofta höra att ”ja, det går ju bra för Linda med skolarbetet MEN hon har svårt att vara tyst och att inte störa dom andra på lektionerna”. Jag var och är väldigt social och blir fort uttråkad. Jag började skolan som 6-årig tillsammans med 7-åringarna så jag var alltid yngst.
I högstadiet kommer jag ihåg att det var jobbigt att det var olika gäng. Jag önskade ibland att jag var med i det ”coola” gänget som bl.a. bestod av några av dom tjejerna jag umgicks med i mellanstadiet. Jag försökte köpa rätt kläder osv, till en början. Men mot slutet av högstadiet hade jag gett upp att jag skulle tillhöra dom ”coola”. Då levde jag ut mig själv istället och tog på min vilka kläder jag ville. En hel del utmanade kläder bland annat. Då fick jag höra från en lärare, när vi skulle åka på en klassresa till Frankrike, att jag behövde klä mig mer anständigt. Detta resulterade i att jag tog med mig mina mest utmanade kläder på resan.
Jag har genom hela min uppväxt haft en känsla av att vara annorlunda, att inte höra till. Rädslan att inte få vara med har sannolikt många gånger präglat mig. Den har gjort mig till den hårda tuffa tjejen som slog ner killar i mellanstadiet. Till den tjej som hade utmanande kläder i högstadiet. Senare, under läkarprogrammet, så gav det mig känslan av att jag egentligen hade kommit in på utbildningen av misstag. Att jag egentligen inte förtjänade att vara där. Alla andra var nog smartare än mig kunde jag tänka. Utåt sett kan jag ha uppfattats som självsäker. Ledartypen. Hon som vet vad hon vill. Den där ambitiösa. Men inuti fanns den där tjejen som inte fick vara med.
Något som sitter kvar starkt i mig fortfarande var hur andra vuxna verkade tycka illa om mig också. Hur den där läraren tyckte jag klädde mig fel. Jag vet att jag blev slagen av en annan lärare en gång. Jag kommer ihåg hur vänners föräldrar verkade tycka att det var jobbigt att deras barn umgicks med mig, ”värsting-ungen”. Senare i livet kommer jag ihåg två olika föräldrapars reaktion när dom inte kunde dölja sin förvåning när jag berättade att jag pluggade till läkare. Det var så lustigt tyckte jag, att det som jag misstänkte hela tiden, verkade stämma. Dom trodde inte att jag skulle lyckas med nåt sånt. Jag som klädde mig på fel sätt och hittade på dumheter.
Jag har så småningom förstått att jag inte är sämre än någon annan. Att dom som mobbade mig i skolan sannolikt mådde minst lika dåligt som mig. Dom vuxna också. Att dom var minst lika rädda. Jag har i vuxen ålder och som färdig läkare förstått att jag visst kan. Att jag är duktig på det jag gör. Att jag oftast gör mer än många andra. Jag har höga krav på både mig själv och min omgivning. Vi är många såna duktiga tjejer eller s.k. prestationsprinsessor i dagens samhälle. Vi har svårt att hitta ett egenvärde om vi inte ständigt presterar.
Vad har uppväxten i Djursholm gett mig? Jag har fått en trygg start materiellt sätt i livet. Jag har fått gå i bra skolor. Jag fick tidigt lära mig hur man uppträder. Jag fick lära mig att det spelar roll hur man klär sig. Jag fick lära mig att det är viktigt att ha bra betyg och att lyckas med karriären. Jag fick lära mig hur man umgås med rika människor och kända människor. Jag har fått se hur pengar inte skapar lycka. Att strävan efter materiell rikedom kan leda till tragik. Det har gjort att jag själv inte skulle känna att jag ”lyckats” bara för att jag skulle äga en dyr bil eller dylik materiell pryl. Jag har sett människors desperata strävan efter att ”få vara med”. Dom som hade minst pengar var dom som hade den dyraste märkesprylen. Dom som var rika på riktigt gick omkring i utslitna kläder utan att bry sig. Hysterin kring olika materiella saker lockar mig inte alls. Medan nån som växt upp utan pengar kanske får sin drivkraft från att nå dit, att lyckas köpa den där väskan eller bilen. Jag tycker det är hemskt att man som barn i Djursholm ska utsättas för en sån press. Det räcker oftast inte med att man ser bra ut, har rätt kläder och är bra på ett instrument. Du behöver också ha bra betyg och gärna vara duktig på nån sport. Det finns alltid nåt som kan bli lite bättre.
Nu i vuxen ålder har vi bosatt oss i utkanten av byn Bromölla som ligger utanför Kristianstad i Skåne. Detta p.g.a min mans arbete. Vi har byggt vårt drömhus med hjälp av ett husföretag och lever ett idylliskt liv ute på landet. Bromölla är annorlunda jämfört med Djursholm. Men dom flesta platser är annorlunda jämfört med Djursholm. Jag hoppas att ni, mina tre barn, ska kunna växa upp tryggt utan alla dessa krav på er som skulle kunna finnas i större utsträckning om ni växer upp i Djursholm. Att ni ska få vara barn längre. Samtidigt önskar jag att ni ska få vara materiellt trygga och inte utsättas för kriminalitet.
Bromölla har sina problem. Precis som varje plats har för- och nackdelar. Jag har hört flera vänner som växt upp här, som berättar att dom blivit retade för att dom ville ha bra betyg. Jag hoppas att mina barn ska slippa pressen över att ha toppbetyg men samtidigt känna att det är ok att vilja plugga. Jag önskar att dom ska slippa behöva vara en tuffing, så som jag var. Slåss för att passa in eller att ingen ska se hur ledsen man egentligen är. Behöva skämmas över sin tröja för att det är fel märke. Känna sig dålig för att deras släktingar inte har bott på en viss plats i flera generationer. Men jag förstår ju att detta finns mer eller mindre på alla platser hur mycket jag än skulle vilja skydda dom ifrån det.
Jag avslutar detta inlägget med att säga TACK DJURSHOLM och alla ni som inte trodde på mig! Mina erfarenheter gav mig en drivkraft till att visa vem jag är och att våga vara annorlunda! Sen vill jag extra mycket TACKA ALLA ER SOM TRODDE PÅ MIG och som fortfarande gör det! Kärlek till er!
Detta är det andra inlägget om ekonomi. Ett ämne som numera ligger mig varmt om hjärtat. För inte så länge sen var ekonomi helt ointressant och gav mig otrevliga obehagkänslor. Jag hade huvudet i sanden och ville inte ta upp det därifrån. Läs mer om hur mitt intresse för ekonomi väcktes i första ekonomiinlägget som heter ATT PRATA OM PENGAR.
Grunden i att få en bra ekonomi och lyckas spara är att veta hur din ekonomi ser ut in i minsta detalj. Jag använder en egengjord kassabok i ett excel-dokument där vi har olika kolumner för olika sorters utgifter, t.ex. ”Hushållsartiklar”. I varje kolumn skriver vi detaljerat om vad som handlats. Vi försöker kartlägga så mycket som möjligt för att se var våra pengar hamnar. Varje kolumn summeras och sedan summeras alla utgifter. Vi kategoriserar också inkomster och summerar dessa. Det kan handla om försäljning, lön, barnbidrag, osv. Sedan har vi även skrivit upp hur mycket vi amorterar och sparar. Genom att sedan ta totalt sparande inkl amortering genom inkomster får vi fram en sparkvot. Som en riktlinje kan det vara bra att spara minst ca 10% av inkomsten.
Varför ska man lägga tid på sånt här när det finns appar och annat liknande? Jag tycker att jag reflekterar mer kring min ekonomi om jag lägger in alla utgifter och inkomster själv. Man köper kanske inte den tredje koppen kaffe på stan när man vet hur det kommer se ut i kassaboken i slutet av månaden. Eller man väljer att handla något begagnat för att kunna spara mer. Det blir en morot att kunna få en bra sparkvot. Det finns många andra kvinnor som tycker att ekonomi, sparande, aktier och dylikt är roligt. Jag kan varmt rekommendera facebookgruppen Economista där vi hjälper varandra till en bättre ekonomi (länk i vänstermarginalen). Ordet Economista myntades av dom framgångsrika kvinnorna Isabella Löwengrip och Pingis Hadenius som har skrivit en bok och gjort en fantastisk podcast med samma namn. Jag kan delvis tacka dom och deras podcast för mitt växande intresse för ekonomi. ❤ Ni som tycker att ekonomi är tråkigt (och ni andra också) – in och lyssna på deras podd, En Economistas Podcast! Facebookgruppen drivs av Isabella Löwngrip, Anna Svahn och Linnéa Schmidt. Dom två sistnämda har nyligen gett ut boken ”Investeringsguiden : så kommer du igång med ditt sparande”. Dom har egna bloggar och jag gillar Linnéas då hon förklarar väldigt pedagogiskt och har många tips för nybörjare (länk i vänstermarginalen).
Så tjejer – gå med i gruppen och börja kartlägga er ekonomi! Gillar ni Excel, som jag, så finns det många mallar att ladda hem under Economistagruppens filer. För er killar finns också facebookgrupper, t.ex gruppen ”Aktier, sparande och privatekonomi” som är för alla. Sen vill jag igen tipsa om Svergies största ekonomiblogg Rika tillsammans (länk i vänstermarginalen). Där finns massor av nybörjartips, videos och poddavsnitt. I förra ekonomiinlägget tipsade jag om deras inlägg ”Strukturera din privatekonomi som ett proffs”. Har du inte läst det inlägget än eller provat deras ränta-på-ränta-kalkylator så gör det! För vidare läsning på smarta tips, läs inlägget ”Spara och tjäna pengar med de bästa kreditkorten 2017” t.ex. Håll utkik efter fler inlägg om ekonomi. Jag vill bl.a. skriva om varför man ska spara istället för att konsumera upp sina pengar. Jag avslutar med ett citat:
”DET ÄR INTE DOM STORA INKOMSTERNA – UTAN DOM SMÅ UTGIFTERNA SOM GÖR DIG RIK!”
Jag lyssnade på ett fantastiskt poddavsnitt idag. Avsnitt 191 av 4health med Anna Sparre (länk till 4health i vänstermarginalen). Hon intervjuade ”Yogadoktorn” Elin Sandberg. Dom pratade om hälsoeffekterna av yoga. Man får bland annat höra Elins bakgrund. Att hon i 16-årsåldern hade ätstörningar och fick då enbart träna yoga. Det var där hennes passion för yoga startade. Nu forskar hon på hur yoga kan hjälpa unga tjejer med magproblem som IBS. Läs mer på hennes hemsida (länk i vänstermarginalen). Jag lyssnade även på ett avsnitt av Yogadoktorns podd som är en blandning av vetenskap, intressant fakta om hälsa och i slutet yoga- och avslappningsövningar som alla kan göra. (Nej, du behöver inte nudda händerna i golvet med raka ben eller annat obekvämt! ) Fantastiskt!
Nåt av det som jag verkligen fastnade för i avsnittet var när dom pratar om hur gemenskap och sociala relationer påverkar vår hälsa. Man har ju t.ex. sett att om man är med om ett svårt trauma så ger det en risk för ökad dödlighet och psykisk ohälsa. Har man däremot gått igenom traumat tillsammans med andra så behöver man vare sig få en ökad dödlighet eller psykisk ohälsa. Detta handlar delvis om det som brukar kallas KASAM, känsla av sammanhang. Ett begrepp som myntades av Aaron Antonovsky (googla och läs mer, mycket intressant!). Man har även sett hur ensamhet är en starkt bidragande orsak till ohälsa och ökad dödlighet.
Dom pratade även om spiritualitet, andlighet och att känna sig kopplad till en makt större än sig själv. Dom tog som exempel när man står på en konsert. Man känner att det finns någonting som är en starkare kraft än den man själv besitter som ensam individ. Deras samtal fick mig att fundera kring hur läkande 12-stegsprogrammet är för mig och varför. 12-stegsprogrammet handlar mycket om gemenskap och att hjälpas åt med det som är svårt. Att ta bort skammen och våga vara helt naket ärlig eftersom alla har en liknande berättelse. Sen handlar det om att släppa kontrollen till en makt utanför mig själv som är större än jag. Det kan t.ex. vara gemenskapen i 12-stegsgruppen eller naturen som är denna kraften. Att släppa kontrollen är väldigt svårt för många inklusive mig själv och man får träna mycket. Precis som jag och andra behöver träna på att vara naket ärliga inför varandra. Man kan alltså öva upp och träna denna förmågan att släppa kontrollen och att vara ärlig med sin sjukdom. Att ”skvallra på sjukdomen”. Det är ungefär som att man kan få större muskler om man tränar styrketräning.
Att hitta sin högre makt kan vara svårt men så länge man är villig att försöka hitta den så räcker ofta det. Att ha ett öppet sinne och kapitulera inför sjukdomen och inse att man inte vinner på att försöka göra det man alltid försökt göra tidigare – nämligen att i desperation försöka återta kontrollen. ”Nu när jag hittat denna dieten, detta pillret, denna operationen, osv så kommer jag göra annorlunda.” Man kämpar med näbbar och klor. Man är fast i sitt eget fängelse. Inte förrän man inser att det inte går, det har inte gått dom tidigare x antal åren av mitt liv och det kommer inte gå denna gången heller, då kan man bli fri från besattheten i sjukdomen. Rent praktiskt kan detta handla om att gå till ett 12-stegsmöte, ringa till ett möte och/eller gå med i en facebookgrupp om dom 12 stegen. Att sträcka ut en hand. Att be om hjälp. Att släppa kontrollen.
12-stegsprogrammet brukar kallas lite skämtsamt för ”sista huset på gatan”. Dit man går sist. När man provat allt annat. När konsekvenserna av sjukdomen blivit helt ohanterliga. Detta vill jag gärna vara med och försöka ändra på. Jag hade önskat att dom 12 stegen kändes mer tillgängliga och förståeliga. Att det är tydligt att när det står ”Gud” i olika texter så behöver det inte betyda Gud som i bibeln eller en Gud som man ska lyda. Det handlar om en kraft utanför dig själv som kan hjälpa dig och du får själv definiera vad det är. Gemenskapen i 12-stegsprogrammet är det dock många som kan relatera till. Det känns skönt att få nya vänner som förstår vad man pratar om. Även om vi som är beroende ofta har hårda skal och svårt att be om hjälp även inom dessa gemenskaper. Skammen är stor och ständigt närvarande. Så det är först när vi tränar oss på att be om hjälp och att berätta helt ärligt som vi kan läka och börja leva i tillfrisknande.
Så mitt budskap med detta inlägget är:
GEMENSKAP ÄR LÄKANDE
SLUTA FÖRSÖKA KONTROLLERA
HITTA EN KRAFT UTANFÖR DIG SJÄLV
BE OM HJÄLP
❤ KRAM
Jag är chockad och lycklig över vilken enorm respons bloggen har fått på så kort tid. Ca 10 000 visade inlägg sen start för 10 dagar sen. Jag är ny i bloggvärlden så jag vet inte om det är mycket men jag tror det. Sen alla fina kommentarer och meddelanden jag fått. Wow så häftigt! Många kollegor har hört av sig och berättat att dom också är sockerberoende. Många skriver att jag är modig. Ett enormt stort TACK till alla er som gillar, delar och kommenterar! Det hjälper mig att sprida kunskap och fortsätta vara modig.
Jag är också så enormt tacksam och glad över alla som gått före mig och som tagit striderna gång på gång. Att vara pionjär inom ett område är inte lätt. Man får gång på gång höra ”Jorden är platt.” och i denna galna verklighet så får man stå på sig och säga ”Nej, den är rund.”. Tack till alla er som gått före mig och som fortsätter sprida kunskap om sockerberoende och lågkolhydratkost för hälsan:
Bitten Jonsson, sjuksköterskan och beroendeexperten, som kämpat och fortsatt kämpar för oss sockerberoende genom sina böcker, utbildningar och engagemang i facebookgrupper, m.m. Hon är ständigt uppdaterad inom den senaste forskningen inom beroendemedicin och jag är så imponerad av hennes driv!
Annika Dahlqvist, läkaren som tog strid mot Socialstyrelsen och denna strid ledde till att LCHF numera är godkänt enligt Socialstyrelsen vid övervikt och Diabetes typ 2. Vad hade vården varit utan dig?
Andreas Eenfelt aka Diet Doctor, läkare som har en fantastisk hemsida som numera är stor världen över (finns på tre språk) och som skrivit den fantastiska boken ”Matrevolutionen”. Bli medlem på Diet Doctor för att få tillgång till en massa extra material och stötta hans och hans medarbetares arbete. Jag är medlem.
Annica Strandberg, sockerberoendeterapeut som har som specialitet att jobba med sockerberoende barn. Hon har hjälpt mig på så många sätt och är en fantastisk människa! Själv har hon levt i tillfrisknande i 12 år och har en inspirerande blogg där man kan ta kontakt med henne för vidare hjälp. Bloggen heter Annicas Inspira.
Anna Sparre, licensierad kostrådgivare, civilingenjör och personlig tränare, med en bakgrund inom idrott på professionell nivå. Hon har den helt fantastiska podden och bloggen 4health. Det finns bland annat många avsnitt om sockerberoende och funktionsmedicin. Jag och andra som vill nörda in sig på olika biokemiska mekanismer älskar hennes arbete.
Fredrik Nyström, läkare och professor i Internmedicin, som är känd över världen för sin kostforskning. Han gjorde bl.a. en uppmärksammad studie efter filmen ”Supersize me” där man vetenskapligt fick fram vad som händer i kroppen vid ett sådant experiment.
Ann Fernholm, doktor i molekylär bioteknik, vetenskapsjournalist som skrivit flera viktiga böcker som ”Ett sötare blod” och startat Kostfonden. Kostfonden utför ett mycket viktigt arbete för att finansiera forskning som behövs för att visa hur vi ska leva för att uppnå bättre hälsa. Jag är månadgivare, bli det du med!
My Westerdahl aka LCHF-ingenjören, civilingenjör, som har en blogg om sockerberoende och som poddar i podden Sockersystrar om sockerberoende tillsammans med
Ann-Ida aka Frontallobskollaps på Instagram, psykologstudent.
Fortsätt att göra det ni gör! Ett enormt viktigt arbete för att göra information om sockerberoende lättillgänglig och förståelig.
Louise Hafdell aka Äntligensockerfri på Instagram som föreläser om sockerberoende. Har tidigare jobbat som chef inom skolvärlden i många år. Tack för att du sprider att sockerberoende är en sjukdom med ett enormt lidande där det knappast hjälper att operera bort magsäcken!
Annelie Ståhl, nykter alkoholist, som startat och driver Beroendepodden. Även här finns avsnitt om sockerberoende.
Martina Johansson, civilingenjör med en master i medicinsk bioteknik och en i biofysik, vetenskaplig editor, som har en fantastisk blogg om biohacking. Hon har skrivit ca 10 st böcker, bl.a. ”Beroendehjärnan : mekanismerna bakom socker- och matberoende.”.
Det finns många fler jag skulle vilja nämna och tacka men jag börjar såhär.
Jag har uppdaterat alla länkar i vänstermarginalen så att ni kan klicka er vidare till dessa fantastiska personers hemsidor.
STORT TACK för allt ni gjort och fortsätter göra! Ni har hjälpt mig och fortsätter hjälpa många människor till en bättre hälsa! Kärlek till er!
Jag har goda nyheter. Det går att leva i tillfrisknande när man har en beroendesjukdom. Man blir inte frisk men man kan leva ett väldigt bra liv som är helt annorlunda än det livet som var innan. Livet som var som en bergochdalbana. Där återfall varvades med dieter. Där jag levde med ångesten ständigt i närheten. Med många fysiska och psykiska symtom på att jag misshandlade min kropp med maten.
Tidigare i livet har jag lidit av ångest. Ångesten fanns alltid där i bakgrunden. Väntande på att hoppa fram. Ofta relaterat till att något var stressande eller svårt. Men den kunde också komma väldigt plötsligt. Jag kan fortfarande få kraftig ångest men det händer sällan nuförtiden. Detta är revolutionerande för mig som levde med ångest precis som att andra lever med återkommande magproblem eller huvudvärk. Jag kan tacka lågkolhydratkosten för mycket av min minskade ångest. När jag startade med LCHF efter att ha läst Andras Eenfelts aka Diet Doctors bok ”Matrevolutionen” år 2011 så minskade ångesten på bara ett par veckor. Innan dess hade jag provat olika terapeutiska och farmakologiska behandlingar mot ångest. Inget ont om terapi eller läkemedel men det hjälpte inte mot den typen av ”biokemisk ångest” som kom sig av min beroendesjukdom.
Med LCHF så åt jag en bra kost som gjorde både min fysiska och psykiska hälsa bättre men jag hade ingen behandling för mitt sockerberoende. Så återfallen kom rätt så ofta. Som längst höll jag mig borta från dom värsta återfallen av socker/mjöl några månader. Men jag gick inte ner i vikt för jag åt LCHF-bakverk, LCHF-pizza, ostchips, turkisk yoghurt med bär, vispgrädde med bär, osv. Dvs jag överåt olika saker hela tiden för att min beroendehjärna triggade igång på olika livsmedel. Min sjukdom lurade mig gång på gång med saker som ”ja men LCHF-glass är ju bra”, ”LCHF-kladdkaka är en bra efterrätt” eller ”nåt måste man ju äta när man kollar på tv”, osv
När jag läste boken ”Sockerbomben 3.0” i början på förra året så föll bitarna på plats med varför LCHF inte har fungerat för mig som det fungerar för andra som inte är beroendesjuka. Att jag behöver nåt mer än enbart en koständring. Så vad behöver man för att leva i tillfrisknande som sockerberoende? Jag tänker att jag spaltar upp det som har fungerat för mig. Vill man läsa om vad som fungerar mer generellt så kan jag varmt rekommendera boken ”Sockerbomben 3.0” och att gå in på Bittens hemsida (länk i vänstermarginalen). Sen finns det även en facebookgrupp som heter ”Sockerbomben i din hjärna”. Kostrekommendationer för sockerberoende finns t.ex. bland filerna i den gruppen.
För mig har detta fungerat:
Detta var en kort sammanfattning av det som hjälpt mig. Jag har verkligen fått en ny familj i mina s.k ”sockersyskon”, andra som har samma sjukdom. Jag behöver inte skämmas eller känna mig annorlunda inför dom. Vi har alla liknande berättelser. Jag kan få hjälp av dom som gått före mig så att jag inte behöver gå på alla minorna själv.
Jag skriver ju till mina barn om jag dör imorgon (läs första inlägget) och därför vill jag avsluta med att skriva till er att beroendesjukdomen är ärftlig och jag hoppas verkligen inte att ni, mina barn, har fått sjukdomen. Men om ni har det så hoppas jag att jag kan lära er mina bästa verktyg för att leva i tillfrisknande med den och ha ett fantastiskt liv! Jag vill även skriva inlägg framöver om fördelarna med att ha en s.k beroendehjärna.
Photo by Larm Rmah on Unsplash.
Jag vill skriva ett inlägg om vad beroende är. Jag vill också försöka förklara att en som inte är beroende kan ha väldigt svårt att förstå en person som är beroende. För även om beroendesjukdomen är väldigt vanlig så är inte alla beroende. Sen vill jag med detta inlägg berätta om det motstånd man stöter på som beroendesjuk och/eller som överviktig. Folk som tycker man ska skärpa sig. I två facebookgrupper om träning så skrev folk oförstående kommentarer om mitt inlägg om vad sockerberoende är. Flera stycken skrev att detta med sockerberoende bara är ett sätt för överviktiga att skylla på någonting och att det handlar egentligen om styrka/karaktär.
Många verkar alltså tro att övervikt är självvalt, att det handlar om dålig karaktär. Vad gäller övervikt så är jag helt övertygad om att dom allra flesta är väldigt starka människor med god karaktär. Det är inget fel på deras styrka eller karaktär. Däremot så äter vi idag i väst en kost som innehåller mycket socker, sötningsmedel, stärkelse och smakförstärkare. Vi har tidsbrist och köper skräpmat som i sin tur drar igång hungern. Plus att många är fettskrämda. När man äter så lite fett som vissa gör så får man svårt att känna sig mätt. Detta driver hungern och suget ännu mer. Sen när man äter mycket raffinerade kolhydrater så åker blodsockret bergochdalbana. Äter man det sent på kvällen kan det göra att man får svårt att sova. Sover man för lite så äter man kanske mycket kolhydrater till frukost för att bli pigg. Sen är det igång igen. Man är fast i en ond cirkel av raffinerad mat som driver hungern, stress, för lite sömn och för lite vardagsmotion. När kroppen utsätts för stress så utsöndras stresshormonet kortisol som förhindrar viktminskning. Ja, ni hör ju. Vår livsstil kan göra oss överviktiga och sjuka. Framförallt kan vår mat göra oss hungriga.
Photo by Mark Asthoff on Unsplash.
För att vända den här onda cirkeln så behöver man äta mer riktig mat som mättar. Naturligt fett, normala mängder protein och fiberrika näringsrika grönsaker. Den här kosten kan också kallas lågkolhydratkost eller LCHF eftersom man tar bort bröd, mjöl, socker, pasta, ris och dylikt. Eller så kan den kallas stenålderskost eller paleo om den är utan mejeriprodukter. Den här kosten mättar och driver inte på hunger och sug i samma utsträckning. Dock finns det fortfarande vårdpersonal som inte vet någonting om denna kosten. Dom kanske inte är så intresserade och eller så är dom också fettskrämda. Därför hänvisas patienterna till Livsmedelsverkets rekommendationer som innebär en hel del kolhydrater, för lite och fel fett.
Bild på lågkolhydratkost/LCHF från Diet Doctor. Länk till Diet Doctor finns i vänstermarginalen
I allt detta så är det många som kämpar med övervikt. Men om någon vill äta lågkolhydratkost med mer fett i, s.k. LCHF, så kan man som överviktig få höra av sin läkare att det är extremt. Däremot kan man istället få lägga sig på operationsbordet och skära bort en del av magsäcken, en så kallad gastric bypass. För det är tydligen inte lika extremt som att äta bra naturlig mat med mycket fett enligt vissa i vården. Jag hörde detta ypperliga exempel av hur galet vården ofta resonerar under Andreas Eenfeldts aka Diet Doctors föreläsning på LCHF-eventet i Säffle nu i år. När man ställer dom sakerna mot varandra, LCHF vs skära bort ett fullt fungerande organ så blir det ju bisarrt.
Förutom att gastric bypass och dylika operativa ingrepp (när man snörper av en del eller förbikopplar en del av magsäcken) har blivit en av dom vanligaste operationerna så kommer det hela tiden nya produkter i den genren. Man kan t.ex. operera in en öppning från utsidan av magen in i magsäcken. Så kan man tömma ut maten ur magsäcken när man ätit. Eller så kan man blåsa upp en ballong inuti magsäcken som ska ligga där och göra att man äter mindre.
Det här är oftast vårdens lösning på ett växande problem. Attityden mot överviktiga är emellanåt fruktansvärd i min mening. Jag har t.ex. hört en kirurg, som var på väg in i operationssalen för att utföra en gastric bypass, säga om patienten (som inte hörde detta) att ”Det är väl bara att sluta stoppa mat i munnen?!”. (Jag har varit på sjukhus i olika delar av landet och under lång tid så ni kan inte lista ut vem som sagt detta.)
Sen har vi beroendesjukdomen. Alla överviktiga är inte beroende. Jag skrev om det här i förra inlägget om vad sockerberoende är. Men jag ska försöka reda ut skillanden här lite tydligare.
En normal person eller en med socialt bruk, som det kan heta, eller en s.k. normie som vi kan kalla dom. En sån person kan emellanåt hålla sig helt borta från raffinerade kolhydrater och skrämpmat. Dom tackar ”nej” helt enkelt för dom känner sig mätta, inte sugna, vill äta mer hälsosamt, osv. Vi beroendepersoner förstår ofta oss inte alls på dessa ”normiesar”. Hur kan nån tacka nej till pizza/godis/chips/efterrätt eller dylika saker? Det är helt galet i vår värld.
Sen har vi dom med s.k. skadligt bruk. Dessa personer äter för mycket i perioder. Men när dom bestämmer sig för att äta mer hälsosamt så gör dom det. Efter någon vecka kanske deras sötsug har försvunnit och det är inga större problem för dom att hålla sig till sin nya hälsosamma livsstil.
Sen har vi den sista kategorin, vi som är beroendesjuka. Vi vill aldrig tacka nej till vår favoritefterrätt. Vi kanske gör det när folk ser på men då åker vi till mataffären på vägen hem och tankar upp med alla våra favoritgrejer att äta. Vi kan hålla oss till en hälsosam livsstil under några månader men förr eller senare så slår sockermonstret till. Ofta när vi är som skörast. Det är stressigt i livet eller vi är med om något svårt. Återfallen till skräpmaten/sockret ger oss ofta en hel del konsekvenser. Många blir överviktiga men inte alla. En del bantar om vartannat så utåt sett kan man verka rätt så normalviktig. Men inne i den beroende pågår en ständig kamp. En kamp som nästan bara en annan beroendesjuk kan förstå. En rastlöshet som kan dämpas t.ex. med hjälp av raffinerad mat eller någon annan drog.
Så ni som har svårt att förstå det här med sockerberoende. Antingen är ni kanske s.k. ”normiesar” och därför har svårt att förstå hur man kan klämma i sig så mycket skräpmat. Eller så kanske ni kämpar mot ett beroende själva. Kämpar man själv så vill man inte gärna inse att man är beroende. Det är nämligen ett hot mot sockermonstret. Ingen får hota med att ta bort trösten. Det blir för jobbigt att hantera. Innan jag kom till min ”botten” i sjukdomen så tyckte jag att boken ”Sockerbomben” var en mycket obehaglig bok. Jag såg även författaren till boken, Bitten Jonsson, på tv4 i Malous tv-soffa med nån patient och resonerade för mig själv att ”Herregud så extremt! Vilket tråkigt liv om man inte får äta socker, m.m”. Jag var inte redo att säga hejdå till sockret.
Ni som resonerar så att ”sockerberoende handlar om dålig karaktär” – tänker ni så kring andra beroenden också? Att alkoholism handlar om dålig karaktär? Att den alkoholisten som ligger på sjukhuset med leversvikt eller bukspottkörtelinflammation – att hen hade kunnat välja att inte vara beroende? Då tycker jag ni ska läsa lite mer om beroendesjukdomen och hur beroendehjärnan fungerar. Att det är en sjukdom som man inte väljer själv. Jag kommer skriva mer om det så häng kvar och lär er. Jag avslutar dagens inlägg med ett mycket bra citat från tv-serien ”Skam”:
”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”
