Det är ju ett ständigt pussel detta med att vara själv med ett barn. Jag vet ju att det är värt det i slutändan men tills dess? Hur fan överlever man haha Det går ju typ inte. Ständigt kaos med att hitta barnvakt varannan helg då jag endast har mormor och 1 kompis som ställer upp.
Har faktiskt fått tipset innan om ob dagis men Elina skulle nog inte klara det dessutom finns det inte här ute på ön. Finns det något i Stenungsund ? Finna det dagmammor som tar emot på kvällar? Finns det någon bra tjänst med pålitliga barnvakter?
Men till de positiva så gick det hur mycket bättre att lämna henne på förskolan idag (hon ville att jag skulle gå) Lilla råttan❤️
Äntligen! Nu sitter jag hemma brevid min skruttas säng och håller henne i handen, detta är verkligen livet.
Denna barn/jobb lediga helgen har dock vart välbehövlig då jag fått sova ut, äta godis och kunna lägga tid på bara min underbara pojkvän. Helgen sprang bara iväg och ju närmare måndagen jag kom fick jag mer och mer panik över " kommer jag orka ha henne non stop i en lång period igen" "har jag verkligen sovit ut" samtidigt som jag bara ville ha hem henne och har suttit och luktat på hennes ena snuttefilt som hon glömde( hon blev såååå glad över att se den i sängen)
Har vart en jobbig tur på hemvägen idag då. Har nog nästan aldrig vart så rädd när jag kört bil. Fy vad det regna och man såg knappt något, himmelen bara öppna sig och jag försökte bromsa och hitta någonstans att stanna men det var för mycket bilar och jag kunde inte se parkeringsfickorna. Har fortfarande ont i magen, jag kände hur jag tappade kontroll över bilen i någon sekund Efter det när regnet helt plötsligt avtog körde jag åt sidan och köpte en nocco. Det behövdes
Imorgon åker Elina och jag ska njuta fullt ut och försöka stressa ner 10 nivåer.
Hon var så himla glad idag när jag hämtade henne och hon stod ute och torkade av huset med fröken. Min lilla skrutt❤️ Hon har det underbart på dagis nu var verkligen rätta åldern för henne då hon var 100% redo för att börja.
Det är skönt att veta att hon har det bra med sina kompisar om dagarna medans jag jobbar.
Det pinsammaste hände dessutom på dagis då jag mötte ett barn påväg in och säger till Elinas pedagog "jag såg ****** där ute, full fart på han" och hon svarar "det är en hon" SOM TUR ÄR brast vi båda ut i skratt medans jag skämdes ihjäl!!
Känns som att jag går runt och har dåligt samvete hela tiden. Elina åker till dagis 06 och åker hem 16:30, jag som lovade mig själv att aldrig bli en sån förälderDet gick ju sådär Hoppas verkligen att hon trivs så bra som hon verkar göra för det är en toppen förskola med underbar personal och jag trivs verkligen med att jobba 100.
Ska man ha dåligt samvete för det med? Att man älskar att jobba? Att det e som semester att vara utan någon som drar och skriker efter en?
Samtidigt som man går och längtar ihjäl sig hela dagarna
En jäkla balansgång
Är det någon som har tips på hur fan jag ska fixa detta? Klarar inte ens av att tala med människan då det inte ens förs på en vuxen nivå
Som jag sagt 1000 ggr innan så är jag irriterad och jävlig less på det här.
Nu ringde Elinas far mig för några dagar sen och ville ha Elina i helgen helt plötsligt. Blev förvånad men väldigt glad så på fredag ska vi testa.
MEN nu kontakta jag honom för stt fråga vilken av mina 3 semesterveckor han ville ha Elina och återigen "jag vet inte" . Blir så trött, tjatat och tjatat i flera månader nu och känner att ska jag kunna göra något så måste jag ska kunna planera både min och min och Elinas gemensamma semester!
Kan någon ge mig några bra tips för jag går verkligen sönder av ilska och sorg. (Tips om sammarbetssamtal behövs inte då han inte svarar när vår kontaktperson ringer). Ska dock ringa kontaktpersonen imorgon oavsett för att lägga mina kort rätt. Ett alternativ är ju att ta det högre upp men känns som att jag vill lägga min tid på annat som att jobba och ta hand om mitt barn på 100% Snark
Är så arg på så många runt mig. Jag är trött på att hela tiden behöva be på mina bara knän om hjälp om att någon ska passa Elina för att dom flesta ser det som en jävla börda.
Jag är trött på att vara den enda föräldern som kämpar för att ge våran dotter 2 föräldrar. Jag är trött på alla ursäkter till varför man inte kan träffa sitt barn, jag personligen hade sålt allt jag äger och har för att kunna ta mitt barn som bestämt.
Jag är förbannad på att folk ska "läxa upp" mig i vad jag kan och inte kan göra t.ex vad jag ska ha i mitt barns rum. Vill jag inte ha det tältet där inne för att det svider i mina ögon av att se det så låt mig ha det någon annanstans.
Ständiga jävla tjafsen och hoten såfort det inte blir som en viss person vill så "ska hen aldrig hjälpa mig mer" som om hen hjälper mig konstant utan att få något tillbaka av det. Dessutom tycker man väll att relationen jag och hen har gör det extremt jävla stört att personen ens hotar med något sånt då det inte är mig personen i fråga straffar.
Sen kan vi väll reda ut en sak till när vi ändå håller på här. "Du kan väll skaffa ett vanligt 7-16 jobb som alla andra " NEJ DET KAN JAG INTE! Dom växer inte på träd. Dom flesta får jobba några kvällar och några helger eller övertid ibland men oftast har dessa människor en med förälder som sköter sina kort rätt.! Tack och hej!
Är jag tillbaka eller är jag inte? Lite oklart men behöver atm ventilera hur jag tycker, tänker och få ur mig vad det egentligen är som händer.
Sen Juli tog det slut mellan mig och Elinas pappa påriktigt. Som många vet hade både jag och han vart olyckliga ett bra tag och jag hängde enbart kvar för Elinas skull och försökte intala mig själv att nej men du har det ju ändå bra . Vissa runt mig försökte få mig att inse hur dåligt det verkligen var och vissa andra tyckte jag skulle uppskatta allt det positiva och vara glad för det jag hade.
Många vet inte och många vet vad som verkligen hände. Jag skulle vilja säga att jag döda mig själv långsamt gång på gång när jag trodde det var mig det va fel på. Jag kommer ihåg att jag kunde förfina sanningen om någon frågade mig något om hur det va. En ständig press och ångest.
Men just för tillfället orkar jag inte gå in mer på något utan det får komma allt eftersom men ville bara förklara läget.
Jag bor nu i en egen lägenhet med Elina ute på Orust ungefär 1timme med bil till min mamma, mormor och moster. Super verkligen. Jag är just nu även själv med Elina utan hennes pappa och just nu är hon hos mig 100%. Hur jag orkar? Jag vet inte, man bara gör det. Hon är ju det finaste jag har.
Så när jag har ork kommer jag skriva av mig mer och mer för min egna skull. Helt jävla ofiltrerat
