Råkade snubbla förbi ett program jag alltid tog "selfies" med, till Bilddagboken förr, alltså hur mycket flashbacks får en inte? Jag kan ju inte vara ensam om att känna igen detta filter, eller?
Idag trillade mina glasögon sönder. Och lins-lagret hemma är slut. Attans. Fick rusha från kontoret in till staden för att försöka lösa problemet. Det är ju svårt att sitta och jobba, halvblind och skelögd, framför datorn som kommunikatör.
Är oändligt tacksam för Specsavers service för snabbt och lätt hade de löst ännu en utmaning i mitt liv. Det är bara tisdag och så mycket har redan inträffat. Hoppas på ett lugnare avslut på veckan. Är redan utmattad, liksom.
Livet enligt Sarah.
Idag är det International Dag Against Homophobia, Transphobia and Biphobia. En viktig dag för att uppmärksamma våld, diskriminering och representation av HBTQ+ världen över. Kärlek åt er alla!
Efter att jag fyllt vattenflaskan och hoppat i skorna låste jag skåpet för att bege mig mot träningssalen. Plötsligt insåg jag att jag låst in nyckeln till låset i skåpet. "Det är inte sant" tänker ni, men jo då.
I skåpet fanns min väska med mina nycklar både till lägenheten och jobbet, passerkortet till gymmet samt jobbet, och min plånbok. Min problemlösarhjärna gick på högvarv. Gymmet var obemannat och där stod jag utan egentligen någon direkt möjlighet att ta mig ur lokalen. Säkerligen hade en annan medlem kunnat släppa ut mig - men faktum kvarstod: alla mina prylar var inlåsta.
Med ynka tio procent batteri kvar på mobilen ringde jag till receptionen på ett av de andra gymmen i samma kedja. "Vi har öppet mellan 8-11" sa telefonsvararen i andra änden av luren. Typiskt. Efter många om och men fick jag tag på en personlig tränare, som under sin arbetsfria kväll (<3) som dök upp för att rädda mig. En sann hjälte. Nu kommer jag somna gott efter denna paniksituation.
Vilken eftermiddag.
Livet, enligt Sarah.
Ibland på språng kan innehållet i min väska se ut som ovan. Är en på väg hem är det ju aldrig några problem, jobbigast var ju igår då jag hade mina träningskläder UNDER maskrosbladshögen. Inte helt genomtänkt, kanske.
Men min lille sambo blev nöjd, i alla fall.
När jag klev in på jobbet idag kommenterade min kära kollega att jag minsann ser ut som en gymnasierektor. Blev genast nyfiken på hur en sådan ser ut så jag skuttade till spegeln. Fnissade.
Vad är liksom skillnaden på en gymnasierektor och en annan typ av rektor? Jag får fråga imorgon.
Och så hände det, igen, att någon påstod att jag borde skriva om vad jag är med om dagligen. Jag som klantar, snubblar och har mig. Som om inte mitt dagliga uppdaterande på Instagram stories vore nog, tänker jag. Nåväl.
Här ligger jag i sjukstugan (eller närmare bestämt sängen). Hamburgarehaket var här med matleverans nyss på dörren så nu blir det filmkväll. Förresten så ska jag aldrig någonsin igen säga att "nu var det längesedan jag var krasslig" till någon på jobbet. För då blir en det innan en ens hinner att blinka.
Så kom fredagen och jag fick feeling för lite variation. För jag har ju blivit chipsmänniska, igen. Jag promenerade till staden och köpte en påse lösgodis och på väg ut från butiken insåg jag dock att det kanske är årets sämsta årstid att välja lösgodis framför sour cream och dipp.
Jag hade köpt en påse med baciller. Ja, men ni vet. Alla barn som varit och petat där i plastbunkarna, typ. Oklart om det var orsaken till min nuvarande sjukdom eller om det bara var en slump att just tanken slog mig där och då.
Nåväl, bättre lycka nästa gång.
Livet enligt Sarah.
När jag och Emma promenerade till bussen efter årets catch up bestående av kramar, matlagning och enorma mängder fika så fick vi se norrsken.
Första jag sett i år.
Åh. Norrland, jag är ju så kär i dig.
