amandaruud blogg

Som många av er vet tycker jag om att skriva. På min mobil har bokstavligt talat över 400 olika anteckningar med små texter som jag har skrivit ner på måfå. Texter som egentligen inte säger mig så mycket men som säkert betydde nått för mig i stunden. Så tänkte ju Amanda såklart, men va fan! Jag startar ju blogg! På Instagram kan jag inte skriva utan att lägga upp en bild till. Facebook har invaderats av mammor och släktingar (inget illa menat mormor.)
Så funderade jag på, tänk om det funnits en plattform där jag kan få ut de här små texterna på något sätt? Utan pressen att behöva publicera en selfie? Mina vänner. Jag har upptäckt ett nytt fenomen!
Det finns en app som heter Kvitter eller Twitter typ? Helt fantastiskt! Jag har ändå typ 30 följare där tydligen och det visar sig att jag kan skriva utan bild!! STORT TIPS!! Ladda ner twitter hörni!
Jag finns där iallafall under användarnamnet amandaruud3!
Appen har en fågel på sig tror jag :)

(Var god och uppmärksamma min ironi.)

I den här intervjun pratar jag med Ebba, 20. Hon delar med sig av sina egna erfarenheter när det kommer till feminism och objektifiering av kvinnor.
Mycket intressant att höra hennes syn på att vara kvinna och eventuella skillnader på att vara man!

- I min blogg talar jag extremt mycket om feminism. Vad betyder feminism för dig?
- Det är extremt viktigt för mig och har nog egentligen alltid varit.
- Om du skulle säga på ett ungefär nu, i vilken ålder började du känna att du var feminist? Eller åtminstone hade de värderingarna?
- Ja det var en svår fråga, haha. Nej men man har ju alltid känt att tjejer och killar borde vara lika mycket värda givetvis. Däremot visste jag inte vad ordet feminist innebar under större delen av barndomen. Men! Jag kommer väl ihåg när en tjej i min klass på högstadiet höll ett föredrag om jämställdhet med många feministiska inslag. Jag minns att jag tyckte att allt lät bra, men det som stack ut mest var att när föredraget var färdigt såg hon ut mot oss och sa ”alla som inte är feminister är idioter!”
- Haha oj, starkt avslut måste jag säga!
- Så jävla starkt! Så jag gick hem lite lagom förvirrad och frågade mamma om ordets betydelse. Hon har alltid varit feminist och förklarade gladeligen för mig. Så ja, jag antar att det var efter den dagen jag insåg att jag var feminist.
- Det var alltså efter det talet du bestämde dig? Eller efter förklaringen du fick hemifrån?
- Både och egentligen. Talet beskrev ju mina egna åsikter och mammas förklaring gjorde ju att jag äntligen förstod vad ordet betydde. Jag vågade liksom att kalla mig feminist efter att jag blivit mer insatt! Innan hade man väl mest låtsats förstå betydelsen för att passa in, haha.
- Men om vi istället fokuserar på värderingarna bakom ordet. Innan du visste vad det betydde. Fanns det något i unga år som utlöste en känsla av att det inte alltid är en positiv sak att vara född som kvinna?
- Hm, borde jag alltså dra ett till exempel från skolan?
- Ja varför inte!
- Okej, jo vi satt och körde en debatt minns jag, läraren kom med ett påstående osv. Sedan dök ett påstående upp, ”killar är bättre än tjejer.” Killarna skulle givetvis hålla med om påståendet och då var poängen att höll man med skulle man byta stol. Och från det så uppstod givetvis en het diskussion! Såklart! De påstod givetvis att det varit ett skämt men det märktes ändå tydligt att det fanns ett allvar i allt. Nu vet jag inte exakt vart jag skulle komma med detta, men min poäng är att killar sitter ju i en position där det inte är fel av dem att tycka sig vara ett bättre kön. De utstrålar ju en helt annan typ av självsäkerhet än tjejer gör i skolan, generellt sett.
- Så är det ju absolut, ibland tror jag nästan att allting utgår ifrån skolbänken när det kommer till samhällets placering av kön…
- Ja tyvärr.
- Något som jag också ville ta upp med dig är just det här med sexuella övergrepp och objektifiering av det kvinnliga könet. Har du några egna erfarenheter av detta?
E: Ja självklart. Det tror jag att alla födda med det kvinnliga könet har. Det behöver väl inte vara våldtäkt i alla fall, men jag tror att de flesta kan hålla med om att en utgång med vännerna snabbt kan utvecklas till olika antastningar. En hand på rumpan som kommer upp bakifrån eller liknande. Man får aldrig riktigt vara ifred med sina vänner.
- Nej precis. Men en följdfråga på det, är det något som du känt att du nästan behövt vänja dig med?
E: Jo men det kan man absolut säga. Eller nej förresten, kanske inte just personligen. Jag har ju alltid egentligen varit den som säger ifrån och inte bara skrattar bort en sådan situation. Skulle nog aldrig bli tafsad på och svara med ett fniss att ”det är sånt som händer.” Hellre vänder jag mig om och söker upp svinet, så att han får stå till svars!
- Det är ju bra. Tråkigt bara att tjejer/kvinnor ska känna att det är deras ansvar att säga ifrån.
Ja så är det verkligen. Man önskar att det var tvärtom. Kan du känna ett obehag inför att gå ut pga detta?
E: Nja jag vet inte. Kanske är det så att jag sällan tar åt mig men jag blir liksom inte ledsen av det.
- Men kan det då bero på att det ändå är en vana? Att man blivit så pass härdad?
E: Det kan det säkert vara. Alltså undermedvetet.
- Mm. Men har du någon gång varit med om att en tjej/kvinna förminskat den här typen av händelse?
E: Gud ja! Det finns ju tjejer som bara skrattar åt det. Alltså vuxna kvinnor som jag personligen tycker borde veta bättre.
- Ja det är något man kan bli genuint irriterad på. Men då kan man ju undra lite.. Vems fel är det egentligen.
- Jo men det är klart, den utsattes fel är det ju aldrig. Det är ju svårt att veta hur man borde bete sig i en sådan situation då den är så absurd. Men att skratta bort det tycker jag är fel.
- Har du någon gång känt genuint hat mot det manliga könet? Om ja, vad var det iså fall som utlöste det?
E: Jo men det har jag. Tyvärr. Wow, det finns ju så många olika situationer att välja mellan haha…
Jo men jag kan dra en riktigt härlig story! Jag var på en båt på väg till Polen med min familj. Jag och mamma låg ute på däck på två bänkar. Vi hade väl somnat eller på nära på i alla fall. Så vaknar jag av att en, säkert femtio år gammal polack, står lutad över mig. Förvirrad satte jag mig upp och frågade vad han ville. Och utan att säga något lutar han sig mot mitt ansikte och försöker kyssa mig. Jag får ju absolut panik och försöker få bort honom men han vägrar ge sig. Så jag ropar på mamma, som ligger några meter ifrån bara. Hon reser sig då upp och stirrar på honom tills han går. Men hela den resan blev ett helvete då han konstant förföljde mig och log mot mig. Jag kände mig inte alls trygg och var bara sjutton år. Riktigt äckligt!
- Fy fan vad vidrigt… Man kan bara tänka sig vad som kunnat hända…
E: Ja de vill jag inte ens tänka på.
- Då hoppar vi till nästa fråga! Har du någonsin önskat att du inte varit född eller definierat dig som kvinna? Iså fall varför?
E: Nej det har jag faktiskt inte! Jag är stolt över att vara kvinna. Självklart hade man från början velat ha samma förutsättningar som män, men en vill ju inte vara en jävla kukbärare.
- Haha, nej men de är klart! Men vad tror du är största skillnaden i vardagen beroende på kön? Hur stor skillnad tror du att det är för man kontra kvinnor att t.ex. gå ut på krogen? Eller skolkorridoren?
E: Jo men främst kommer jag att tänka på frasen ”Boys will be boys.” Den där korkade grejen som ändå fortfarande sitter kvar i vuxen ålder. Även ifall få fortfarande säger frasen är det få som vill ta striden när det väl kommer till kritan.
- Men Ebba, supertrevligt att få intervjua dig i alla fall!
E: Ja men det var trevligt att bli intervjuad, haha.

Extremt intressant intervju med Ebba. Främst eftersom hon sällan berörs illa av objektifiering utan agerat då hon tycker något är fel. Ofta kan det vara skönt att höra någons åsikter som är en fast feminist men som ändå inte berörs till den gränsen att hon brutit ihop totalt. Tack Ebba!❤️

Jag sitter alltså på ett morgontåg som skakar så in åt helvete.
Olyckan inträffar och jag vet nu inte vad FAN jag ska göra. Har bara med ett par byxor och jag har fläck på de byxorna på ett ställe jag VERKLIGEN inte vill ha en fläck på.
Så,
Har Amanda, 20 år, kissat på sig på tåget?
Nej naturligtvis inte.
Tåget skakade och kaffet på bordet framför flög ner mot min privata punkt. Men det vet ju inte de människor som ser fläcken, eller hur?
Sedan kan jag ju tillägga att medan jag i panik skrubbar mellan mina ben med hjälp av ett kvitto går tre unga män förbi.
De börjar naturligtvis skratta och jag vill sååå gärna just nu bara sjunka under marken tills jag når en annan planet ungefär!
Helvete!
Min dag började mindre bra helt enkelt.
Vi hörs när jag är mindre benägen att gå under jorden.

Alldeles för många tolkar feminism som synonymt till att hata män. Något jag kanske kan förstå till viss del då det absolut finns de som målar upp ordet som anti-män.
Jag skulle aldrig klanka ner på kvinnor som gör detta då jag vet att det är generalisering, något som ibland behövs för att bli hörd.
Jag förstår att när ”radikala” feminister säger sig hata män menar de en viss typ av män.
Sedan menar ju vissa att det finns många kön inom den manliga släktet och att manshatet fokuserar sig på ett av de ”manliga” könen.
Jag är egentligen inte nog insatt för att skriva mer om just det, men jag vet en sak...
Jag bestämde mig tidigt för att bli feminist. Utan att ha en titel för det visste jag nog det redan som sjuåring, då jag inte såg poängen i att vara tyst i klassrummet för att jag var tjej.
Killarna var högljudda utan att få skäll, varför får inte jag då vara det?
Så ja, jag har haft grundvärderingen för feminism länge.
Och de värderingarna grundar sig i tron att alla kön ska besitta samma rättigheter inom alla aspekter. Det innebär att kvinnor ska få ta plats och det innebär även att män ska ha rätt att visa känslor.
För det är ju just detta som är problemet.
För er som blir stötta av att jag fokuserar in mig på två kön i det här inlägget får bara förbise detta, jag talar om grundvärderingar till ett ord som funnits sedan 1800-talet. Då fanns det två kön enligt samhället och jag tänker hålla mig till det nu för att förenkla saker.
För att ett samhälle, land eller en hel värld ska kunna uppnå jämställdhet behöver båda könen kunna känna sig fria till att vara som de vill.
Det är viktigt att förstå att feminismen är lika viktig för män som kvinnor. Som kvinna har jag ofta blivit tystad och nedtryckt om jag tagit mycket plats. Däremot har ingen lyft ett ögonbryn ifall jag varit känslosam.
Och detta är min poäng.
Personligen har jag aldrig varit mycket för att visa mina känslor, utan har hellre målat upp en fasad och kört på i 120 km/h.
Lite som samhället vill se männen göra.
Jag har manliga vänner där dessa stereotyper på riktigt blir ett problem i bl.a. relationer.
De känner sig inte bekväma att gråta eller visa känslor. Vilket är rent av tragiskt.
Visst, ser jag tillbaka på mina relationer genom åren har det väl varit tvärtom. Jag har tagit rollen som kall, tyvärr.
Men samtidigt, den där skammen killar/män har för att visa sig känslosamma... Det känns inte rätt och är inte rätt.
För att ta inspiration från mitt absoluta favorit tal genom tiderna, Emma Watsons tal i FN:
”Om män slipper vara aggressiva, för att bli accepterade. Måste heller inte kvinnor känna ett tvång till att vara undergivna.”
Direktöversatt och kanske oklart.
Men ni förstår grejen.
Feminism är inte bara en kamp för kvinnor utan för de båda (alla) könen att känna sig fria i ett samhälle som accepterar all typ av beteende.
Ett samhälle där en VD inte tar hänsyn till ifall hens anställda är man eller kvinna.
Ett samhälle där män inte skambeläggs för att gråta.
Ett samhälle där, oavsett vilket kön du är född till eller definierar dig som, blir behandlad som en människa.
Inte en stereotyp.

Andra intervjun! Denna gång fick jag äran att intervju Linnea (Lilly) som blev mamma vid 20 års ålder. Jag valde att intervjua henne för att få insikt i hennes sida av att vara ensamstående och ung mamma. Och även för att få höra alla de fördomar hon fått höra från andra...

A: Hej Lilly!
Du är alltså 20 år gammal och mamma! Det skulle många säga är tufft att ta sig an. Det som personligen inspirerar mig mest med dig är däremot att du dessutom under hela graviditeten var ensamstående. Hur funkade det? Vad var svårast?

L: Haha ja många skulle säkert säga att det är tufft, bara för att man är ung! Det är tyvärr en vanlig förekommande fördom mot oss unga föräldrar, man tror vi inte kan lika bra som en 40 åring. Det är en sak som jag tyckt varit väldigt tufft, alla fördomar och blickar. Men till din fråga så var graviditeten i sig väldigt enkel men den biten att jag var ensam är något som vad så otroligt jobbigt. Att inte ha en partner att dela glädjen med, ingen som kände på magen när första sparkarna kom, ingen som höll om mig när jag hade som ondast. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då MEN samtidigt aldrig så uppvaktad och älskad. För jag hade så fina vänner och familj som tog hand om mig när ingen partner fanns där. Så att säga att jag var ensam känns så fel, jag var bara utan partner men jag hade så många andra som var mina stöttepelare och hjälp.”

A: Du säger att det finns mycket fördomar gentemot dig. Kan du nämna några som stört dig mest genom hela perioden, något som stuckit ut?

L: Ja absolut men det finns även dom vänner som tagit avstånd då man antar att man som mamma bara slutar leva. Det är en väldigt vanlig fördom. Har fått höra så många gånger ”nu kan du ju inte leva som vanligt, livet tar slut när man får barn tidigt, du förstör ju din ungdom” men det är så fel, allt går bara man vill. Finns många fördomar mot unga mammor speciellt, tyvärr. Tillexempel att man inte har pengar och ej kan försörja sitt barn. Att alla antar att jag inte tänkte igenom innan jag behöll, att jag inte hade jobb när jag blev gravid. Men så var inte fallet, jag hade jobb & såg över min ekonomi och såg att jag har råd att försörja ett barn, men det kommer vara tight i början. Det är något som stört mig så mycket, alla frågor om pengar, om jag har råd eller om jag bara lever på bidrag.

A: Tragiskt att folk ska lägga sig i sådant som inte rör dem. Men de flesta hade nog inte behållt barnet under de omständigheterna ändå av rädsla. Vad fick dig att ändå ta steget och våga ta dig an det ansvaret? Tror du att det finns någon orsak till att du så gärna ville ha ett barn?

L: Riktigt tråkigt! Jag har alltid haft en längtan av att få barn, har alltid velat ha barn tidigt men kanske inte såhär tidigt. Frågar man alla mina vänner är det ingen som blev förvånad över att jag blev mamma först, det var nästan väntat då jag alltid tjatat om barn haha. Jag har alltid varit som en liten mamma mot mina småbröder också haha och alltid varit mammig mot alla jag känner. Varför vet jag inte riktigt, jag tror bara att jag alltid har velat ha ansvar, nästan för mycket ansvar så att alla ska se att jag också kan och så har jag alltid velat vara som dom vuxna i mitt liv, alltid velat vara en av dom vuxna haha. Men när jag såg den lillalilla saken på ultraljudet så kändes det så himla rätt bara. Det kändes så menat!

A: Det är väldigt fint! Om vi ska vända oss till det negativa med mamma-livet, vad är det värsta med att vara mamma i den här åldern? Har du någon gång känt dig ensam i ansvaret?

L: Det är tyvärr väldigt skambelagt att prata om sådant men jag tror jag pratar för alla ensamstående mammor när jag säger att man saknar ensamtiden, att kunna äta utan stress, duscha utan stress eller något så enkelt som att se en hel film. Det är oftast något jag får göra när min dotter somnat, vilket kan vara sent och då orkar man inte. MEN nu har jag börjat våga be mer om hjälp och kan på helgerna få vara ensam, för det är viktigt, att inte glömma bort sig själv också!! Men självklart har jag känt mig ensam i ansvaret men jag gillar samtidigt att vara ensam i det och sätta egna regler. Sen finns ju mitt barns pappa med i bilden men då vi ej bor ihop så kan jag fortsätta ha mina egna regler, vilket känns viktigt för mig haha.

A: tycker det är viktigt kunna förbise det som tydligen är skambelagt. Om vi ser på situationen med ditt barns pappa... Var du någonsin rädd att han inte skulle vilja ta på sig något ansvar? Har du någonsin under graviditet och efter önskat dig en närvarande fadersgestalt som du är kär i? Den så kallade ”perfekta familjen”?

L:
Självklart var en stor rädsla att han inte skulle vilja träffa sitt barn och inte vilja ta ansvar. Men för mig har det aldrig känts viktigt att jag och mitt barns pappa är kära, bara vi fungerar som föräldrar och bra förebilder tillsammans. Sålänge vi visar kärlek till vårat barn så behövs inget annat, jag är stolt över oss att vi klarar det såpass bra som vi gör trots att vi aldrig varit kära, det är ganska roligt att vara den udda familjen faktiskt. Att få visa våran dotter att alla familjer ser olika ut, viss föräldrar är kära medans vissa bara är vänner.

A: Vad härligt att du känner så, det viktigaste är ju alltid barnet så det tycker jag låter vettigt! Slutligen, om du skulle beskriva graviditeten för andra blivande mammor eller framtida mammor.. Vad var det värsta? Vad gjorde ondast? Kan du beskriva känslan av att föda? Och hur var det att slutligen hålla din dotter på sjukhuset?

L: Min graviditet var väldigt enkel faktiskt, illamående i början bara och foglossning på slutet. MEN alla graviditeter är olika så mitt tips är att inte förvänta sig någonting alls, ta det som det kommer. Det som gjorde ondast under graviditeten var foglossningen garanterat. Hur det känns att föda? Den känslan går inte att beskriva då det inte går att jämföra med någonting. Det gjorde fruktansvärt ont men för mig var det värsta absolut inte att krysta utan det var alls värkar innan. Men när man väl är igång och krystar så finns inget annat än ”trycktrycktryck” i huvudet, jag tänkte inte ens utan bara körde på. Och att sen få höra skriket och få upp min dotter på bröstet, det var så mäktigt!! Den känslan går inte heller att beskriva! Men all smärta försvann direkt, det var så värt det.

A: Du är en riktig kämpe helt enkelt haha! Vad härligt att få ha den här intervjun med dig Lilly, tack så mycket för din öppenhet!

Detta var en riktigt intressant intervju!!
För att få mer insikt i Lillys vardag, gå in på hennes helt otroliga blogg!
Länk nedan!

@lillydahllofs

Puss!

Gick upp tidigt imorse och tog mig ut på en cykeltur i kylan! Letade främst kaffe hos närmsta mack men också inspiration. Jag blir alltid som mest kreativ då kylan drar in över landet.
Så tänkte passa på att inspirera er med lite vackra höstbilder❤️