Emma Thyrén

Jag och min storasyster körde till Amsterdam i Nederländerna efter jag slutade jobba vid 23:30 i torsdags. Sedan spenderade vi fredagen där med några kompisar som jag träffade i Australien och gick en runda i Red Light District och andra populära områden i centrum. På lördagsmorgonen bestämde vi oss för att åka hem när vi kände oss klara. Vi var ju i Amsterdam tillsammans med mamma och pappa och några andra när jag fyllde 15 år också, och då kollade vi på Anne Franks gömställe bland annat. Ett inlägg från den resan på bloggen jag hade då för fem år sedan, finns här!

På lördagen gick vi i alla fall några kilometer i stan till souvenirbutiker och till Madame Tussauds, ni vet det där muséet som är väldigt omtalat i London, där kändisar är gjorda i vax. Vi kan i alla fall rekommendera ett besök där, i någon stad som det finns!

Efter det åkte vi hem igen, och igår kväll 11 timmar senare var i hemma igen. Skönt, ändå. Det var en bitande kyla i Amsterdam som var största anledningen till att vi inte stannade där för det var svårt att njuta av stan när man mest gick runt och huttra med läppar i samma färg som uppätna blåbär.

fun (?) fact: jag och Barack Obama fyller år samma dag (4 augusti), därför ville jag ta en bild med "honom"

23 mars 2018

"I tre nätter har jag inte riktigt kunnat sova. Jag har somnat först in på småtimmarna och vaknat av minsta lilla. Inatt låg jag mest och jämrade mig över min ensamhet. Det svåra när man reser så här, är att man saknar den mänskliga kontakten. Något fruktansvärt mycket. Visst kramas man när man säger hej och hejdå till människor, med det är inte alls på det sättet. Jag saknar den mer intima, personliga kontakten. Den lite mer känslofyllda. Inatt kunde jag bara inte komma över hur desperat jag var efter lite pussar och kramar - från någon som menar det. Bara en grej som att sova i lite lätt sked, saknar man efter så här lång tid. Och det har absolut ingenting med kåthet att göra, men det är svårt att förklara på något annat sätt för det är verkligen så det är. Man försöker föreställa sig känslan av när någon håller om en och visar sin kärlek och trygghet."

1 maj 2018

"[...] 5 och en halv vecka kvar. Jisses vad tiden går snabbt."

"Alltså gud. Det börjar verkligen bli svårt att hålla på när jag ska hem. Det ska ju vara en överraskning för familjen men jag har varit nära att försäga mig flera gånger, bara idag. Jag hoppas att mamma och pappa inte riktigt kopplade mina hintar!"

6 maj 2018

"30 dagar kvar. Sjukt blandade känslor, verkligen. Jag vill stanna för att få mitt andra-års-visum på ett äkta sätt, men samtidigt är det det enda som håller mig. När jag lämnade familjen på farmen grät jag en skvätt. Det börjar bli så verkligt nu, att äventyret börjar ta slut! När jag börjar säga hejdå till folk som jag vet att jag inte kommer att träffa på ett tag igen, så känns det liksom som att jag bjuder in dem till min egen begravning. Det är ytterligare en grej som är svår att förklara, men det är den känslan som rinner genom kroppen."

12 maj 2018

"Jag måste erkänna att de sista månaderna nu är svåra. Inte bara för att sommaren hemma är bättre än den inkommande vintern här. De brukar annars ligga på ungefär samma nivå. Inte heller för att jag aldrig fick jobbet i april eftersom att jag åkte hem tio dagar för farmors begravning i stället (ett beslut jag dock verkligen inte ångrar!), men för att den där ensamheten börjar ge negativa effekter. Allting bara ger mig ångest. Att jag inte duger, är en vanlig fundering jag faller vika för. Jag får extrema känslor över sådant jag aldrig tidigare fått det för. Att äta kött till exempel, tänker jag efter när jag gör bara för att jag varje dag på vägarna passerar flertalet transporter med får och lamm som lider när de trängs. Jag fick även dåligt samvete när jag red här om dagen, vilket jag aldrig brukar få. Inte på det sättet i alla fall. Vidare tycker jag inte det är så farligt att flyga själv, men jag genomled både en och två panikattacker om dagen när jag skulle göra någonting som jag egentligen planerat, på min roadtrip här på västkusten. Det hindrar mig, för jag skippar att göra saker jag egentligen vill göra. Sen ångrar jag mig efteråt, att jag skippade det, och då får jag givetvis ångest för det i stället. Två dagar, av fem gjorda och redan nu känner jag att det ska bli otroligt skönt att komma tillbaka hem till Perth igen. Och hem till Sverige för den delen. 2 veckor och 6 dagar kvar tills jag flyger till Melbourne. Hemlängtan? HEAPS. Underligt att den inte kommer förrän efter 7, nästan 8, månader dock, kan jag tycka. De brukar säga att de första två månaderna är värst men jag kände inget alls på det sättet förrän nu. Jag antar att det blev mer påtagligt efter att familjen var här med mig i en månad och var med mig varje dag och hittade på grejer, och nu sitter jag här och bara räknar dagar."

11 juni 2018

"Att komma hem kändes svinbra, verkligen!"

Det är är urdrag från min dagbok, under min sista tid i Australien. Nästa 8 månader, med ett besök hemma på tio dagar. Inte de två första månaderna, utan de två sista, grät jag av hemlängtan och ensamhets-känslor. Jag kan faktiskt inte förklara det bättre än jag gjort för mig själv i min dagbok, trots att det säkert kan missuppfattas rätt starkt. Men bekräftelse, och intim kontakt är mänskliga behov. Det är det jag minns allra mest och som jag ger som svar om någon frågar mig vad som är det jobbigaste med att resa ensam. Sedan är jag en person som väldigt lätt blir stressad, och stress är en grej jag verkligen inte kan hantera om den är alldeles för mycket. När jag känner att jag tappar kontrollen, får jag P A N I K ! ! ! Därför var det svårt för mig att ta mig runt och ut ur huset när de jag bodde med var på sina respektive jobb under dagarna. För tänk om någonting inte går som tänkt? Då klarar jag inte det. Tänk om det skulle ske någon plötslig förändring, som en planändring till exempel. Hur hanterar jag det? Det är en grej jag måste jobba med och jag vet att det inte hade varit så farligt att bara dra tummarna ut stjärten och hitta på grejer på egen hand. Australiensare är väldigt gästvänliga, så det är inte tvunget jag som måste ta kontakten. Men det är så långt ifrån Sverige på det sättet, och då blev det en sån där grej jag gärna ville anpassa mig till (för jag gillade det, jag menar vem gillar inte när folk bara är trevliga på gatan och i affären och hälsar etc?!), som då också blev obehaglig.

Jag kan ärligt erkänna att om jag inte hade haft folk i landet redan som jag kände så hade jag aldrig vågat göra den här resan. Samtidigt tror jag att det var väldigt bra för mig, och jag lärde mig mycket. Några här hemma har sagt att jag förändrats till det bättre, och mognat mer än innan. Det känns bra! Men nästa resa jag gör vill jag ha sällskap av någon eller några jag känner mig trygg med! Som nästa gång jag åker ner och kör samma vägar som jag gjorde sist. Över 4000 mil. Det är samma avstånd som från Sverige till Australien, hela vägen tillbaka till Europa och lite till. Herregud. 

HELT FANTASTISKT!

Jag spenderade en dag i Karijini National Park som var det sista stoppet på min roadtrip, och jag kommer definitivt åka tillbaka fler gånger och spendera mer tid här! De översta bilderna är från Hancock Gorge och Kermits Pool. Jag var, återigen, helt fascinerad över naturens under och vad vår planet har kunnat skapa. Tänk att det verkligen finns såna här skatter i vår natur, och vi har förmodligen inte ens upptäckt hälften av dem än.

Samtidigt som det var en häftig upplevelse var det ganska läskigt. När jag klättrade ner till Kermits Pool var jag helt ensam och jag var tvungen att gå igenom det magiska vattnet på något ställe, och på ett annat fick jag sätta mig mot ena klippväggen och trycka mig fram med benen som var mot den andra. Det var dock väldigt värt det! Jag stannade ett tag och tog massor med bilder, med både mobilen och den stora kameran men det var så himla svårt att göra någonting rättvisa. Vattnet var verkligen turkost och glänste magiskt. Jag kan tänka mig att det hade varit ännu finare om jag hade varit där tidigare på dagen när solen trängde igenom ordentligt. Tidigare spenderade jag nämligen min tid i Dales Gorge, Fortescue Falls, Circular Pools och Joffre Falls, som syns på de andra bilderna.

Man åker inte till västkusten i Australien utan att besöka det här stället!

​I hela världen finns det endast två stycken stränder som består av snäckor. En av dem är här, i västra Australien. Detta var mitt första stopp på en roadtrip jag gjorde upp norr längs västkusten, förra veckan. Jag kom fram lagom tills solnedgången som jag som vanligt blev helt förälskad i. Det var färger i orange på ena sidan vattnet och nyanser av rosa på den andra, helt fantastiskt fint! Men själva stranden var faktiskt inte speciellt imponerande. För det första går det inte direkt att gå barfota, eller lägga sig ner och sola om det nu hade varit tidigare på dagen. Och för det andra var det inget "wow", eftersom att snäckorna var väldigt små. Det såg liksom inte ut som snäckor vid första anblick, utan mest som grus. Fortfarande väldigt fint dock, och jag tänker låta bilderna säga resten. 

Här tänker jag låta bilderna tala faktiskt.

Alltså det var speciellt, det var det. Som vanligt är jag imponerad över vad naturen kan skapa, men efter att ha klättrat till toppen av Ayers Rock, är det inte mycket som imponerar på mig på det sättet längre. Här fick jag betala $12 för parkeringen som jag använde i ungefär tio minuter tills jag gått till stenen och tagit mina bilder haha.

Härifrån körde jag i alla fall vidare till Dumbleyung och farmen jag jobbade på under skörden i november och december. Helt underbart är det där, och jag trivs som fisken i vattnet. Där känner jag mig hemma på ett helt annat sätt än i resten av landet. Det var bara tänkt att jag skulle stanna en natt men de låter mig alltid stanna hur länge jag vill så jag stannade faktiskt i två nätter. Den pausen var jag värd efter att ha kört 10 timmar första dagen när jag kom dit!

Sedan började det dock kännas verkligt. Jag vet inte om jag kommer träffa den familjen igen innan jag åker hem, jag tvivlar på det, så jag sa hejdå och det var riktigt jobbigt. I bilen på väg tillbaka till stan grät jag faktiskt en skvätt. Jag kan inte förklara det bättre än att det känns som att jag bjuder in människor till min egen begravning. Det känns verkligt mer och mer nu, att det snart är dags att lämna det här livet bakom mig och tillbaka hem - till ett helt annat liv. Det läskiga är egentligen att inte veta när man ses igen, liksom. 

Lucky Bay

Lucky Bay är utsedd till en av världens finaste stränder, om jag inte är helt ute och cyklar. Åtminstone en av Australiens absolut finaste (förutom skulle jag säga, all tång som ligger i sanden). Vid rätt tid på dagen kommer kängurur till stranden och hänger, men under tiden som jag var där fanns där olyckligtvis inga. Grejen med Esperance är att det ligger ganska långt bort, så egentligen ska man ta sin tid där antar jag men återigen var jag stressad och ville komma i tid till farmen. Och så var det ändå för kallt för att hänga på stranden.

Dra mig baklänges, vad kär jag blev i Albany. Jag spenderade bara en halv dag här, men åter igen är det en favoritplats att visa för någon jag bryr mig om. Jag skulle älska att ta med mamma hit, för hit kommer jag definitivt åka tillbaka och spendera fler dagar. Och för mig som älskar historia, var det svårt att åka därifrån. Det fanns ett gammal skepp, som varit aktivt under andra världskriget, intill en plats som nästan var som en liten by med en gammal skola, tågstation och ett fängelse bland annat. Tyvärr gick jag aldrig in i fängelset för jag hade inga kontanter på mig men nästa gång jag åker dit ska jag gå in och kolla, utan tvekan!

Sedan fanns det också en gammal farm, Strawberry Hill, från 1800-talet som var i originalskick och helt fantastiskt charmigt! En av volontärerna som jobbade där gav mig sitt nummer och adressen till hennes hem där hon snart ska öppna ett Bed & Breakfast dit jag kunde komma och duscha och bara hänga om jag ville. Jag var tvungen att åka vidare så att jag hann till farmen medan det fortfarande var helg, men hur gulligt var inte det? Jag har nästan lite dåligt samvete för att jag inte ringde upp henne och åkte dit men jag behåller informationen och tänker hålla hårt om den och vid nästa besök tänker jag stötta hennes verksamhet när den är öppnad! Anledning nummer ett till att jag älskar australiensare, så himla vänliga och framåt <3