Osandes av glamrock och hårdrock utlovas en svävning kväll av trevlig kvalitet. När en av glamrockens förgrundsgestalter i skepnad av Michael Monroe kliver på Klubbens scen fylls lokalen till brädden av olika generationer som vuxit upp med den forna Hanoi Rocks sångaren.
Trench Dogs
Sångaren Andy Hekkanditar rollen som frontman på stort allvar och hans speciella röst formar Trench Dogs intressanta tolkning av rock n´ roll. Det svänger och stundtals går det att upptäcka små korn av 70-talets musikaliska påverkan. Riffen är tajta och gitarristerna Mattias Johansson och Howard Chapmanhar ett fint samspel. Varje låt bjuder på en ny överraskning som dyker upp lika ofta som Andy dricker sin ”bad boy” dricka. Det märks att bandet har roligt på scenen, något som smittar av sig på publiken, trots att ljudet ibland inte samarbetar med musikerna. Trench Dogs låter musiken stå i centrum och det vinner de mycket på. Med sin något kaxiga, men samtidigt inbjudande närvaro tar bandet med publiken på en rejäl åktur. För den som har tröttnat på att se samma gamla rockband nöta scenerna är Trench Dogs rätt medicin för att få tillbaka glöden.
Betyg: 4/5
Michael Monroe
Tiden då Michael Monroeinspirerade band som GN´R, Poisonmed flera och satte ett ansikte på den androgyna stilen är sedan länge förbi. När den finska glamrockstjärnan intar Klubben scen är det som att tiden vrids tillbaka 40 år.
Musikern som satte glamrocken på kartan men aldrig riktigt nådde stjärnstatus har varken förlorat energi eller charm, men wow-faktorn uteblir redan efter femte låten, trots den höga energinivån. Michael är en av få som lyckats behålla rösten i samma kvalitet som under Hanoi Rocks glansdagar. Finsk musik brukar oftast vare något extra, men det nya materialet är tyvärr inte lika starkt som Don´t You Ever Leave Me. Trots ett mindre lockande attribut är konceptet ändå effektivt och Michaels kontakt med publiken höjer ribban lite. Även om det märktes att inspirationen för låtskriveriet börjat dala och den musikaliska charmen som en gång fanns börjar försvinna och bytas ut på slentrian, så är det blandningen av minnena av den sångaren Michael Monroe en gång var och nostalgi som får undertecknad att stå ut.
Betyg: 3/5
Fotograf: Gabrielle Holmberg/Artpics.se
Skribent: Gabi Mattsson
Event; Michael Monroe&Trench Dogs
Arena: Klubben, Fryshuset
Arrangör: Triffid&Danger Concerts
Datum: 24/10
Den utsålda spelningen på Klubben, Fryshuset i Stockholm har lockat så många besökare att musikälskande fans trängs utanför dörrarna för att få en glimt av musikerna på scen. Turnén med svenska Soilwork och finska Amorphis är en musikalisk dröm för den som är ett fan av metalmusik.
Soilwork
Utan någon större konkurrens drar sångaren Björn Strid uppmärksamheten till sig och varierar sitt skitiga growl med renare toner. Med senaste albumet Verkligheten som en del av kvällens musikaliska meny är det en fräsch blandning av gammalt och nytt som serveras. De höga ropen från fansen lockar fram leenden hos musikerna på scen som ökar trycket på showen. Sven Karlsson (keyboard) låter keyboarden lägga in små slingor av melodier som backas upp av vassa riff från gitarristerna Sylvain Coudret och David Andersson. Det är melodiösa och tunga ger utrymme för texterna att göra ett eget avtryck och mot slutet av spelningen är publiken lika slutkörd som bandet.
Betyg: 5/5
Amorphis
Om det är något finska musiker är bra på så är det att skapa melodier som får hjärtsträngen att vibrera av lycka. Blandningen av rogressiv extremmetal och generationsbrytande folkmelodier har länge varit deras signatur och något som man inte tröttnar på i första taget. Golden Elk från senaste albumet Queen Of Time får nackhåren att resa på sig i givakt i takt med att trummornas taktpinnar sätter trummhinnorna på prov. Tomi Joutsen håller inte tillbaka på varken sång eller inlevelse. Sången är variationsrik och growlet följs fint upp av hans renare stämma som gör att textens avtryck blir bestående. Slutet på kvällen kommer alldeles för abrupt trots fullt set och hungern efter mer består tills finnarna gör ett återbesök.
Betyg: 5/5
Text: Gabi Mattsson
Fotograf: Gabrielle Holmberg
Baseballträn, vampyrer och gitarrister som dansar i takt med musiken. Det är ingen överraskning att CyHra och Scarlet lockat till sig en blandad blandad publik när Klubbens scen ska delas mellan dem denna kväll.
Scarlet
Som en vassare version av Harley Quinn med ansiktet sminkat som en dödskalle och baseballträet i handen intar Scarlet scenen. Omringad av musiker klädda som soldater redo för ett musikaliskt krig bjuds åhöraren på heavy metal med inslag av rap. Den utmanande dansen är den perfekta kontrasten till de hårda textraderna. Senaste singeln Killer Queen är en lika stor hit som Hail The Apocalypse. Något som överraskar är när Scarlet lättar på den tuffa fasaden och ensam i strålkastarljuset sjunger på svenska till tonerna av en akustisk gitarr. Känslan av mörker och ensamhet som förmedlas via musiken är något de flesta av oss kan relatera till. Stämningen förhöjs igen när Age of Seduction får trummorna att smattra som k-pistar och riffen hugga rakt på trumhinnans innersta.
Betyg: 4/5
CyHra
Redan vid introt på Dead To Me är det uppenbart att Jake E (ex-Amaranthe) äntligen har hittat rätt plattform för sin röst. Även om två originalmedlemmar ersatts så märks det inte. Marcus Sunnesson (Engel) är en gitarrist som vet hur många mörka riff som behövs för att ge ljudbilden mer tyngd. Euge Valovirta är den som hänför publiken med melodiska och typiskt finska solon. Samtidigt som han följer upp med en dans som får både band och publik att dra på smilbanden. Trummisen Adde Larsson (End Of Grace, Engel,, CyHra) piskar trumskinnet på ett sätt som inte tål några protester. Den breda ljudbilden är långt ifrån traditionell heavy metal och Letters To Myself samt balladen Inside A Lullaby är två låtar som visar att gränser är något som suddats bort. Det är mjukt, hårt och lite där i mellan vilket gör att varje låt tillåts göra sitt eget avtryck. Avslutande Closure och Karma är en rejäl käftsmäll och markerar bestämt att en ny era börjar här och nu.
Betyg: 5/5
Osandes av 70-talets hårdrock och en svävning kväll av trevlig kvalitet. Tyvärr är det framför en alldeles för liten publik. Tungelsta-bandet Lugnet intar scenen på Harry B James när Klubb X9 äger rum.
Sångaren Johan Fahlberg tar rollen som frontman på stort allvar och låter musiken tala genom en sångprestation utan dess like. Deras intressanta tolkning av hur hårdrocken ska formas har tre nyckelord i form av varierande sång, snabba riff och en trummis som kan piska trumskinnen. Fredrik Jansson har ett gediget cv med band som Witchcraft, Abramis Brama och Angel Witch och det märks tydligt på hans känsla för små överraskningar i låtarna. Musiken får tala för sig med eldiga refränger och en härlig familijär atmosfär uppstår redan i början av spelningen. Trots att några överförfriskade åhörare droppar av så fortsätter kvaliteten att öka allt eftersom. Nytt material blandas med äldre och även om Johan stundtals deklarera att han sjunger det äldre materialet som en avundsjuk älskarinna, så är det med en naturlig fallenhet han tolkar bandets tidigare verk.
Kvällens uppträdande är långt ifrån dåligt trots avsaknaden av pyroteknik och annat som flitigt används av hårdrocksband. Lugnet låter istället musiken stå i centrum och det vinner dom mycket på, mer än två nya fans.
Betyg: 5/5
Skribent: Gabi Mattsson
Fotograf: Gabrielle Holmberg
Sommarens sista spelning på Gröna Lund är alltid en minnesvärd sådan och så även denna kväll när Takida stod på scen. Sedan 2007 har de svenska musikerna levererat hits som Curly Sue, Haven Stay och senast Master. Folk i alla åldrar samlades denna fredag för en dansfest som till och med fick sångaren Robert Petterson att lämna scenen både en och två gånger.
Ljusshowen som levereras passar låtarna perfekt och är lika imponerande som musikerna. Robert Petterson är en given frontman som får publiken att blint lyda order om att hoppa. När han kommer ut i publiken välkomnas han med ryggdunkningar. Låtar som Don´t Wait Up får höfterna att rotera som om de vore mekaniska och Curly Sue samt Flowerchild startar tårkanalen med uppföljaren I´m Coming Home. Gitarristen Mattias Larsson vågar sig på både ett och två höga hopp och inlevelsen hos bandmedlemmarna är unisont. Adrenalinet flödar och Djurgården sjunker ytterligare några millimeter när publiken hoppar jämfota. Med sin något ödmjuka men främst inbjudande närvaro tar Takida publiken hårt i handen och startar en berg-och dalbana av känslor. Den något raspiga rösten omvänder även den mest envisa tvivlaren och bandet visar med råge att de här hemma på den svenska rock-scenen.
Alla foton från spelningen hittar ni HÄR
Betyg: 5/5
Fotograf: Gabrielle Holmberg
Skribent: Gabi Mattsson
Mellan den 20 och 21 juli anordnades en stor folkfest i Stockholm i form av Rockfesten i samarbete med radiokanalen Rockklassiker och Lagerstam Event. Så klart var även Photographs&Words på plats och bevittnade denna storstads festival.
The Hawkins
Arboga-musikerna bjöd på regelrätt rock.n´ roll med en twist och höll tempot rakt igenom spelningen. Som på kommando dyker bandet rakt in i musiken med en inlevelse som gör att det känns som om spelningen upplevs genom på den tiden då tvättäkta rock uppskattades som mest. Sammanhållningen är stor och det känns som om den osynliga kommunikationen mellan Hökarna är en del av showen. Sången är felfri och de rytmiska tonerna bjuder upp till en dans utan slut. Tillsammans med trummisen Albin Grill och gitarristernas fingertoppskänsla för små överraskningar samt sångaren Johannes Carlssons förkroppsligande av texterna, ger gruppen publiken en upplevelse utöver det vanliga. Sammanfattningsvis en mycket bra spelning med mycket ös, energi och en jäkla massa, högt flygande rock n´ roll
Betyg: 5/5
Hardrcore Superstar
En faktor som starkt kännetecknar medlemmarna i bandet är deras sammanhållning och att de alltid, oavsett vad ser ut att ha lika roligt på scenen. Att deras musikaliska katalog består av precis rätt blandning låtar är en annan. Jocke Berg är en sångare som verkligen bjuder på sig själv och tar med publiken i sina upptåg. Balansen mellan de musikaliska personligheterna och den okrossbara musikaliska talangen som gruppen besitter skapar ögonblick av hög kvalitet som varar alldeles för korta stunder. Det som börjar som en smeksam örfil slutar med en omtumlande explosion som inte räcker för den gigantiska skaran av hardcore fans som hotar att massakera Kungsträdgården. Allsången är återkommande och uppbackningen till We Don´t Celebrate Sundays hörs förmodligen ända bort till Djurgården. Spelningen kan endast sammanfattas som en upplevelse av ren extas för både öron och öron.
Betyg: 5/5
Efter en tids frånvaro är äntligen sångaren Jimmie Strimell tillbaka i bandet och det med besked. Spelningen på Adrenaline Cruise 2017 var den första sedan avhoppet och redan då märktes det att Dead By April klivit tillbaka upp på sin rätmättiga plats. Variationen mellan Pontus Hjelms rena sång och growl är på en mycket högre nivå än tidigare och det märks att medlemmarna kommit varandra närmare. Trummornas takter är fastare och burdusa, riffen vässade och melodiska. Publien ropar hungrigt ropar efter mer och är snabba på att haka sig fast i de musikaliska livlinorna som levereras. Små detaljer är avgörande moment och berikar ljudbilden till fullo. Det enda minuset är att spelningen var strax under en timme lång.
Betyg: 4/5
Corroded
Scentaket är nära att lyfta när dessa gamla rockrävar intar scenen i Kungsträdgården och den tunga basen får marken att gunga som under en jordbävning. Scenvanan är en stor fördel och går hand i hand med musiken eftersom att stabiliteten mellan musikerna grundas på en brutal framfart. Jens Westin är en sångare av hög rang och varierar mellan att ta i från tårna och mjukt viska fram texten. Bakgrundssången i form av Tomas Andersson får nackhåren att resa på sig under Age Of Rage och A Note To Me. Inget av det som sker på scen är slumpartat, allt är väl genomarbetat och detaljerna är utvalda för att göra avtryck. Det är en ren fröjd att se killarna göra scenen till sin under en vackert omvälvande stund och käftsmällarna som erbjöds togs tacksamt emot.
Betyg: 5/5
Fler bilder från alla uppträdanden hittar ni HÄR
Fotograf: Gabrielle Holmberg (Artpics.se)
Skribent: Gabi Mattsson
Sedan 1986 har ikoniska Skid Row varit ett av rockvärldens mest omtalade band. Hits som 18 And Life, I Remember You, Youth Gone Wild och Here I am har inspirerat många av dagens musiker. När sångaren Sebastian Bach lämnade Skid Row efter tio år (1987-1997) trodde många att sagan var över för bandet. Men dagens grupp beståendes utav Snake Sabo (gitarr), Scotti Hill (gitarr), ZP Theart (sång), Rachel Bolan (bas) och Rob Hammersmith (trummor) har klarat sig genom stormen med nya sångaren ZP Theart .
Måndag den 14 maj kommer Skid Row till Fryshuset i Stockholm, Biljetter hittar du HÄR
Låtar vi gillar med Skid Row
Wasted Time Quicksand Jesus Little Wing
En värld av galenskap som blir verklighet genom texter, skelett, samhällsskikt och en kamp för att överleva. Med en mask som täcker halva ansiktet och svartsminkade ögon möter Scarlet oss på Art:erys huvudkontor för att prata om musik och det som många vill blunda för.
Berätta om världen som är uppbyggd av kaos.
– En värld av galenskap är lätt att relatera till, även den som finns i mitt huvud. Jag har rört mig i undergroundkulturen och delar av samhället ingen visar i flödet på Instagram. Kontrasten mellan det vardagliga svenska beteendet är stor och jag vill dra det till sin spets. Genom att normalisera en galenskap istället för att hålla allt inom sig, det som man inte kan eller vill uttrycka så hamnar man i en slags galenskap, för att det är tabu. Vissa vågar gå emot det genom att uttrycka sig själva och jag märker att jag inte är ensam.
Vi är väldigt bra på att sätta etiketter på varandra. Men tycker du att det går att bestämma vad som är normalt eller vem som är ett freak?
– Jag bestämmer det! .Skratt. Nej, det är ingen som bestämmer det, människor ska reflektera över det själva och jag vill att folk ska ta det till sig. Ibland kommer det kommentarer på Instagram och det är ganska tydligt att personen bakom inte förstått poängen. Även om de ifrågasätter min världsbild och mentalitet, så vet jag att de tar till sig av vad jag säger och det är hela poängen. Tänk om alla kunde ta sig tid till att prata med någon som inte delar deras åsikter. Man kommer förmodligen inte kunna ändra deras åsikter, men det går att så ett frö som får dem att tänka om, att tänka till på ett annat sätt. Tack vare att jag har rört mig i olika delar av samhället, både i Indien, USA och Sverige, även Nordkorea har gett mig perspektiv på saker.
Var det för att hitta en plats där du kunde känna att du hörde hemma?
– Det var mer som en flykt från verkligheten, jag har alltid varit sådan och intresserats av annat än yta. Sverige är så fejkat enligt mig, vi hälsar inte på grannen och alla dörrar är stängda, trots att vi vet hur många som mår dåligt är det ingen som gör något.
Det verkar inte som om du påverkas så starkt av vad andra tycker.
– Jag har gått igenom så mycket och har erfarenhet av människor som agerat på olika sätt av en anledning. Det finns väldigt få undantag som jag inte har förståelse eller acceptans för. Det är enkelt att vara tuff bakom en skärm när ingen kan se dig, ibland bemöter jag vad som skrivs men inte alltid. Min kontakt med fans genom sociala medier är i överlag bra, även om jag ganska snabbt kan märka hur personen mår baserat på hur de uttrycker sig. Sedan finns det personer som är rent ut sagt farliga och det kan påverka. Även om allt skitsnack rinner av mig ganska lätt, speciellt det mina vänner berättar som mucisierar och de som är ute mycket. Jag vet att vissa män pratar om mig och det gör mig bara mer taggad just för att det är så intressant. Något som provocerar dem är att jag inte bryr mig när de går på mig, de får ingen reaktion. Kanske har det med min bakgrund att göra, att ha suttit på en instution med männsikor som har varit sjuka och sett det på nära håll.
Du har släppt två singlar, Age of Seduction och nu senast Hail The Apocalypse. Båda låtarna är väldigt intressanta när man lyssnar på texterna.
– Jag har en väldigt bra fantasi. Genom att ta samhällsstrukturen och omvandla det till ett bildspråk som inte direkt är uppenbart gör att det går att dra referenser. Den senaste handlar om en apokalyps baserad på artificiell intelligens, något som vi inom en snar framtid kommer behöva bemöta, oavsett hur många som blundar för det. Så man måste anpassa sig och inte vara rädd för framtiden. Låten handlar lite mer specifikt om världen efter apokalypsen och hur alla freaks som utgör världen av galenskap överlever. Alla andra raderas.
På din facebooksida finns några rader från Age Of Seduction. Bland annat står det 1, 3,4 men tvåan saknas, varför hoppar du över den?
– För att jag fick en känsla. Samtidigt finns det två syften, eller det blev det efter jag såg vad jag skrivit. Det handlar om att utöva vuxen fysisk aktivitet i grupp och då tänkte jag att en, tre eller fyra är kul, men två är det inte. Vilken rolig fråga, det är något jag inte har reflekterat över sedan jag skrev det.
Efter sommaren släpps din tredje singel och du har ett gig inbokat. När kommer debutalbumet?
– Det återstår att se, förmodligen till hösten men det är inget som är spikat. Jag har mycket material och vill inte släppa ett visst antal singlar per skiva, vilket är standard på bolag. Anledningen till varför jag valde Art:Ery och de mig, är för att vi delar samma vision och idéer om hur materialet ska släppas. Samtidigt är jag en artist som börjat från noll, att jobba upp ett varumärke tar mycket tid och eftersom jag inte gör det för att bli känd eller bekräftas så tar vi det steg för steg. Kanske beror det på att jag inte är 20 längre, oj spoiler. Skratt.
Många är än idag under illusionen av att signar man med ett skivbolag, då har man slagit igenom.
– Ja, jag har träffat många aktörer som vill samarbeta men det har inte fungerat. Hela den här grejen med kändisskap som musikbranschen bygger på är en lögn och tyvärr tror många fans fortfarande att det är något som det inte är. Om man växer upp med program som Idol och Talang så är det sjävklart att man tror det är den rätta vägen, varsesig det handlar om att bli känd eller artist. Jag tror att väldigt få skulle lockas av det om de visste hur det egentligen är. Många som blir signade tror att ”nu kan jag bara ställa mig på en scen, så sköter alla andra allt åt mig”. Då får man samtidigt vara beredd på att ge bort stora delar av sig själv och sitt konstnärsskap. Därför tog det så lång tid för mig att hitta ett bolag, för om jag hade signat med ett bokningsbolag eller större skivbolag hade jag fått ge bort så mycket. Nu arbetar jag med ett bra team och ett bolag som förstår mig, vilket många inte har turen att göra.
Jag läste att du gillar klassisk musik för att den får dig att känna. Är det val att inte känna annars eller en vilja att inte göra det?
– Klassisk musik är komplex, den har en dynamik och ett arrangemang som gör att musiken fungerar oavsett känslotillstånd. Man kan alltid hitta något nytt i låtar, oavsett hur många gånger man lyssnar på dem. Det stämmer att jag har svårt att känna saker och det är en blandning av att inte kunna eller vilja. Gör du något flera gånger så blir det till slut en vanan, för mig handlar det om överlevnad.
Hur kommer det sig att du valde just den masken som du har?
– Den kom till efter att de tre första låtarna skrivits. Eftersom jag inte vill spendera all min tid inne i en logé för att sätta fast ett par lösögonfransar och även ha något relaterbart föll valet på denna. När jag är ute på gig vill jag träffa de som arbetar, besökarna och planera med humparna eller de som sköter ljus och ljud.
Du sa att Scarlet inte är du utan ett konstnärligt projekt?
– Jag vill kalla det för ett projekt även om det inte kommer att hålla. Scarlet är en ideologi och en rörelse, vilket jag förkroppsligar. Tobias Forge (Ghost) sa någonting under sitt sommarprat gällande bandet Ghost och föreställningen Ghost. Jag har lite samma princip eftersom syftet är att bygga upp och sammanföra, att engagera folk och ta upp frågor som är tabu. Att normalisera sådant som vi inte pratar om.
Skribent: Gabi Mattsson
Foto: Press
Andra dagen på Rock City Stockholm bjöd på skönt gung från Wildness och Dynazty, en akt som många sett fram emot nästan lika mycket som Michael Schenker Fest. Festivalens sista akt var inga mindre än REACH som trots lite strul med ljudet avslutade första upplagan av Rock City Stockholm med bravur.
WILDNESS
Först ut på scen denna lördag var inga mindre än Stockholmsbandet Wildness, som trots frånvaron av gitarristen Adam Holmström rockade ett av sina hittills bästa liveframträdanden. Inhopparen Christoffer Bertzell (Liv Sin) skapade som alltid magiska riff och energin smittade även av sig på publiken. Sångaren Gabriel Lindmark lyckades denna gången hålla rösten på en bra nivå tonmässigt och det lite kaxigt, skämtsamma mellansnacket fick många i pulbiken att skratta till. Melodierna satt som ett smäck, trummornas bastanta framfart med taktpinne satte takten, men gav samtidigt riffen och basgångarna utrymme. Sammanfattningsvis en mycket bra spelning med mycket ös, energi och melodier som klistrade sig fast i bakhuvudet.
Betyg: 3/5
DYNAZTY
En faktor som starkt kännetecknar medlemmarna i bandet är deras sammanhållning och att de alltid, oavsett vad ser ut att ha lika roligt på scenen. Att deras musikaliska katalog består av precis rätt blandning låtar är en annan. Sångaren Nils Molin är en naturlig frontman med stark pondus och stabil röst som passar musiken med exakt precision, likaså basens undertoner skapade av Jonathan Olsson. Tillsammans med trummisen George Egg och gitarristernas fingertoppskänsla för små överraskningar samt den hundra procentiga inlevelsen, ger gruppen publiken en upplevelse utöver det vanliga. Utan att ta bort fokusen från musiken får varje medlem sin stund i rampljuset,. Något som är beundransvärt är balansen mellan personligheterna och musiken som låter basen dundra och gitarrerna blänka oavbrutet. Ett ögonblick av hög kvalitet som tar slut alldeles för snabbt.
Betyg: 5/5
COLDSPELL
Med futuristiska inslag invarderar Coldspell scenen och lägger snabbt en förtrollning över publiken. Små inputs av hårdrock i både musik och framträdande får publiken att gunga med och trampa takten. Utan flådiga, överdrivna gester lyckas basisten Chris Goldsmith återigen dra blickarna till sig. Experimentell melodisk rock visas upp från ett nytt perspektiv när sångaren Niclas Swedentorp tar ton. Rösten är klar och stark, när det behövs extra kraft höjs den utan att det skär sig. Variationen mellan lite hårdare och ballader tyder på erfarenhet av livescenen. Showen är stilfullt, karismatiskt och ingen lämnas oberörd efteråt.
Betyg: 3/5
HOUSE OF LORDS
När ett band har passerat sitt bäst-före datum går det inte att fortsätta försöka leva på sina forna glansdagar, speciellt inte om man massakerar dem. House Of Lords var bra fram tills mitten av 90-talet med små höjdpunkter under åren, men att försöka kopiera soundet som en gång ledde till framgång är dömt att misslyckas. James Christian gör inte sig själv rättvisa, energin och charmen är borta och så även sångrösten. Instrumentalt bjuder bandet inte på något nytt, gitarristen Jimi Bell använder sig mestadels av samma repetoar rakt igenom. Även trummisen BJ Zampa, som outtröttligt kör med samma bensparkar och kast med trumpinnar förlitar sig på att "underhållningen" ska dölja hans oförmåga att hantera instrumentet korrekt. Takterna är slafsigt ihopslängda och det finns ingen koppling mellan de olika delarna.
Betyg: 1/5
BONFIRE
Nostalgi-trippen forsätter när Bonfire med nya sångaren. Alexx Stahl tar plats framför publiken. Uppenbarligen är det på en opera som bandet förvärat sin nya frontman. Blandningen av melodiös hårdrock och klassisk opera får trummhinnorna att skrika i protest. Även om det finns några höjdpunkter under spelningen, påminner konceptet till slut mer om en sövande vaggvisa.
Betyg: 1/5
MICHAEL SCHENKER FEST
Den legendariska gitarristen Michael Schenker har genom tiderna suttit orubblig på sin tron, så även denna kvällen. I sällskap av fyra handplockade sångare, som alla är speciellt utvalda för just de låtarna som framförs av dem. Högklassika musiker som sångaren Gary Barden, trummisen Ted McKenna och gitarristen Steve Mann är en del av showen och tillsammans skapar de fina kontraster. Trots att Schenker inte varierar sitt rörelsemönster på scenen, så är gitarrsolona inte från denna värld. De instrumentala låtarna låter åhöraren upptäcka nya partier som slår rakt på hjärtsträngen, trots alla år de har på nacken. Men för mycket av det goda är aldrig och bra, efter nittio minuter börjar musikerna tappa sin charm. Trots att det rakt igenom är bra material blir två och en halv timme för mastigt.
Betyg: 4/5
REACH
Avslutande akten REACH har till en början tyvärr problem med ljudet och Ludvig Turners sångröst görs inte rättvisa förrän efter att halva låten. Då tar spelningen fart och arenan känns plötsligt fullpackad. Marcus Johansson sitter som en styrande regent bakom trummorna och låter inga detaljer smita undan. Basisten Soufian Ma´Aoui river i strängarna så att de nästan slits av. När den starka sångrösten slungas ut mot publiken vänder några i dörren och rör sig återigen mot scenen. Trots att gruppen avslutar festivalen, spelar de som om det vore för flera tusen personer.
Betyg: 4/5
Skribent: Gabi Mattsson
Fotograf: Gabrielle Holmberg
