RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-03-24 05:13:06

PhotographsandWords blogg

PhotographsandWords blogg på Nouw

Soilwork/Amorphis- Klubben, Fryshuset Stockholm

2019-01-23 19:41
Från PhotographsandWords

Den utsålda spelningen på Klubben, Fryshuset i Stockholm har lockat så många besökare att musikälskande fans trängs utanför dörrarna för att få en glimt av musikerna på scen. Turnén med svenska Soilwork och finska Amorphis är en musikalisk dröm för den som är ett fan av metalmusik.

Soilwork

Utan någon större konkurrens drar sångaren Björn Strid uppmärksamheten till sig och varierar sitt skitiga growl med renare toner. Med senaste albumet Verkligheten som en del av kvällens musikaliska meny är det en fräsch blandning av gammalt och nytt som serveras. De höga ropen från fansen lockar fram leenden hos musikerna på scen som ökar trycket på showen. Sven Karlsson (keyboard) låter keyboarden lägga in små slingor av melodier som backas upp av vassa riff från gitarristerna Sylvain Coudret och David Andersson. Det är melodiösa och tunga ger utrymme för texterna att göra ett eget avtryck och mot slutet av spelningen är publiken lika slutkörd som bandet.

Betyg: 5/5

Amorphis

Om det är något finska musiker är bra på så är det att skapa melodier som får hjärtsträngen att vibrera av lycka. Blandningen av rogressiv extremmetal och generationsbrytande folkmelodier har länge varit deras signatur och något som man inte tröttnar på i första taget. Golden Elk från senaste albumet Queen Of Time får nackhåren att resa på sig i givakt i takt med att trummornas taktpinnar sätter trummhinnorna på prov. Tomi Joutsen håller inte tillbaka på varken sång eller inlevelse. Sången är variationsrik och growlet följs fint upp av hans renare stämma som gör att textens avtryck blir bestående. Slutet på kvällen kommer alldeles för abrupt trots fullt set och hungern efter mer består tills finnarna gör ett återbesök.

Betyg: 5/5

Text: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg


Scarlet och CyHra, Klubben Fryshuset 2018-12-01

2018-12-06 11:58
Från PhotographsandWords

Baseballträn, vampyrer och gitarrister som dansar i takt med musiken. Det är ingen överraskning att CyHra och Scarlet lockat till sig en blandad blandad publik när Klubbens scen ska delas mellan dem denna kväll.

Scarlet


Som en vassare version av Harley Quinn med ansiktet sminkat som en dödskalle och baseballträet i handen intar Scarlet scenen. Omringad av musiker klädda som soldater redo för ett musikaliskt krig bjuds åhöraren på heavy metal med inslag av rap. Den utmanande dansen är den perfekta kontrasten till de hårda textraderna. Senaste singeln Killer Queen är en lika stor hit som Hail The Apocalypse. Något som överraskar är när Scarlet lättar på den tuffa fasaden och ensam i strålkastarljuset sjunger på svenska till tonerna av en akustisk gitarr. Känslan av mörker och ensamhet som förmedlas via musiken är något de flesta av oss kan relatera till. Stämningen förhöjs igen när Age of Seduction får trummorna att smattra som k-pistar och riffen hugga rakt på trumhinnans innersta.

Betyg: 4/5

CyHra

Redan vid introt på Dead To Me är det uppenbart att Jake E (ex-Amaranthe) äntligen har hittat rätt plattform för sin röst. Även om två originalmedlemmar ersatts så märks det inte. Marcus Sunnesson (Engel) är en gitarrist som vet hur många mörka riff som behövs för att ge ljudbilden mer tyngd. Euge Valovirta är den som hänför publiken med melodiska och typiskt finska solon. Samtidigt som han följer upp med en dans som får både band och publik att dra på smilbanden. Trummisen Adde Larsson (End Of Grace, Engel,, CyHra) piskar trumskinnet på ett sätt som inte tål några protester. Den breda ljudbilden är långt ifrån traditionell heavy metal och Letters To Myself samt balladen Inside A Lullaby är två låtar som visar att gränser är något som suddats bort. Det är mjukt, hårt och lite där i mellan vilket gör att varje låt tillåts göra sitt eget avtryck. Avslutande Closure och Karma är en rejäl käftsmäll och markerar bestämt att en ny era börjar här och nu.

Betyg: 5/5

Lugnet, Harry B James 2018-10-12

2018-10-21 18:58
Från PhotographsandWords

Osandes av 70-talets hårdrock och en svävning kväll av trevlig kvalitet. Tyvärr är det framför en alldeles för liten publik. Tungelsta-bandet Lugnet intar scenen på Harry B James när Klubb X9 äger rum.

Sångaren Johan Fahlberg tar rollen som frontman på stort allvar och låter musiken tala genom en sångprestation utan dess like. Deras intressanta tolkning av hur hårdrocken ska formas har tre nyckelord i form av varierande sång, snabba riff och en trummis som kan piska trumskinnen. Fredrik Jansson har ett gediget cv med band som Witchcraft, Abramis Brama och Angel Witch och det märks tydligt på hans känsla för små överraskningar i låtarna. Musiken får tala för sig med eldiga refränger och en härlig familijär atmosfär uppstår redan i början av spelningen. Trots att några överförfriskade åhörare droppar av så fortsätter kvaliteten att öka allt eftersom. Nytt material blandas med äldre och även om Johan stundtals deklarera att han sjunger det äldre materialet som en avundsjuk älskarinna, så är det med en naturlig fallenhet han tolkar bandets tidigare verk.

Kvällens uppträdande är långt ifrån dåligt trots avsaknaden av pyroteknik och annat som flitigt används av hårdrocksband. Lugnet låter istället musiken stå i centrum och det vinner dom mycket på, mer än två nya fans.

Betyg: 5/5

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg

Takida- Gröna Lund 14/9-2018

2018-09-17 11:03
Från PhotographsandWords

Sommarens sista spelning på Gröna Lund är alltid en minnesvärd sådan och så även denna kväll när Takida stod på scen. Sedan 2007 har de svenska musikerna levererat hits som Curly Sue, Haven Stay och senast Master. Folk i alla åldrar samlades denna fredag för en dansfest som till och med fick sångaren Robert Petterson att lämna scenen både en och två gånger.

Ljusshowen som levereras passar låtarna perfekt och är lika imponerande som musikerna. Robert Petterson är en given frontman som får publiken att blint lyda order om att hoppa. När han kommer ut i publiken välkomnas han med ryggdunkningar. Låtar som Don´t Wait Up får höfterna att rotera som om de vore mekaniska och Curly Sue samt Flowerchild startar tårkanalen med uppföljaren I´m Coming Home. Gitarristen Mattias Larsson vågar sig på både ett och två höga hopp och inlevelsen hos bandmedlemmarna är unisont. Adrenalinet flödar och Djurgården sjunker ytterligare några millimeter när publiken hoppar jämfota. Med sin något ödmjuka men främst inbjudande närvaro tar Takida publiken hårt i handen och startar en berg-och dalbana av känslor. Den något raspiga rösten omvänder även den mest envisa tvivlaren och bandet visar med råge att de här hemma på den svenska rock-scenen.

Alla foton från spelningen hittar ni HÄR

Betyg: 5/5

Fotograf: Gabrielle Holmberg

Skribent: Gabi Mattsson

Rockfesten i Kungsträdgården 2018

2018-09-15 17:28
Från PhotographsandWords

Mellan den 20 och 21 juli anordnades en stor folkfest i Stockholm i form av Rockfesten i samarbete med radiokanalen Rockklassiker och Lagerstam Event. Så klart var även Photographs&Words på plats och bevittnade denna storstads festival.

The Hawkins

Arboga-musikerna bjöd på regelrätt rock.n´ roll med en twist och höll tempot rakt igenom spelningen. Som på kommando dyker bandet rakt in i musiken med en inlevelse som gör att det känns som om spelningen upplevs genom på den tiden då tvättäkta rock uppskattades som mest. Sammanhållningen är stor och det känns som om den osynliga kommunikationen mellan Hökarna är en del av showen. Sången är felfri och de rytmiska tonerna bjuder upp till en dans utan slut. Tillsammans med trummisen Albin Grill och gitarristernas fingertoppskänsla för små överraskningar samt sångaren Johannes Carlssons förkroppsligande av texterna, ger gruppen publiken en upplevelse utöver det vanliga. Sammanfattningsvis en mycket bra spelning med mycket ös, energi och en jäkla massa, högt flygande rock n´ roll

Betyg: 5/5

Hardrcore Superstar

En faktor som starkt kännetecknar medlemmarna i bandet är deras sammanhållning och att de alltid, oavsett vad ser ut att ha lika roligt på scenen. Att deras musikaliska katalog består av precis rätt blandning låtar är en annan. Jocke Berg är en sångare som verkligen bjuder på sig själv och tar med publiken i sina upptåg. Balansen mellan de musikaliska personligheterna och den okrossbara musikaliska talangen som gruppen besitter skapar ögonblick av hög kvalitet som varar alldeles för korta stunder. Det som börjar som en smeksam örfil slutar med en omtumlande explosion som inte räcker för den gigantiska skaran av hardcore fans som hotar att massakera Kungsträdgården. Allsången är återkommande och uppbackningen till We Don´t Celebrate Sundays hörs förmodligen ända bort till Djurgården. Spelningen kan endast sammanfattas som en upplevelse av ren extas för både öron och öron.

Betyg: 5/5

Efter en tids frånvaro är äntligen sångaren Jimmie Strimell tillbaka i bandet och det med besked. Spelningen på Adrenaline Cruise 2017 var den första sedan avhoppet och redan då märktes det att Dead By April klivit tillbaka upp på sin rätmättiga plats. Variationen mellan Pontus Hjelms rena sång och growl är på en mycket högre nivå än tidigare och det märks att medlemmarna kommit varandra närmare. Trummornas takter är fastare och burdusa, riffen vässade och melodiska. Publien ropar hungrigt ropar efter mer och är snabba på att haka sig fast i de musikaliska livlinorna som levereras. Små detaljer är avgörande moment och berikar ljudbilden till fullo. Det enda minuset är att spelningen var strax under en timme lång.

Betyg: 4/5

Corroded

Scentaket är nära att lyfta när dessa gamla rockrävar intar scenen i Kungsträdgården och den tunga basen får marken att gunga som under en jordbävning. Scenvanan är en stor fördel och går hand i hand med musiken eftersom att stabiliteten mellan musikerna grundas på en brutal framfart. Jens Westin är en sångare av hög rang och varierar mellan att ta i från tårna och mjukt viska fram texten. Bakgrundssången i form av Tomas Andersson får nackhåren att resa på sig under Age Of Rage och A Note To Me. Inget av det som sker på scen är slumpartat, allt är väl genomarbetat och detaljerna är utvalda för att göra avtryck. Det är en ren fröjd att se killarna göra scenen till sin under en vackert omvälvande stund och käftsmällarna som erbjöds togs tacksamt emot.

Betyg: 5/5

Fler bilder från alla uppträdanden hittar ni HÄR

Fotograf: Gabrielle Holmberg (Artpics.se)

Skribent: Gabi Mattsson


Skidrow, Klubben 2018-05-14

2018-05-21 14:48
Från PhotographsandWords

Skidrow

2018-05-13 11:11
Från PhotographsandWords

Sedan 1986 har ikoniska Skid Row varit ett av rockvärldens mest omtalade band. Hits som 18 And Life, I Remember You, Youth Gone Wild och Here I am har inspirerat många av dagens musiker. När sångaren Sebastian Bach lämnade Skid Row efter tio år (1987-1997) trodde många att sagan var över för bandet. Men dagens grupp beståendes utav Snake Sabo (gitarr), Scotti Hill (gitarr), ZP Theart (sång), Rachel Bolan (bas) och Rob Hammersmith (trummor) har klarat sig genom stormen med nya sångaren ZP Theart .

Måndag den 14 maj kommer Skid Row till Fryshuset i Stockholm, Biljetter hittar du HÄR

Låtar vi gillar med Skid Row

Wasted Time Quicksand Jesus Little Wing

Scarlet- Det var mer som en flykt från verkligheten

2018-05-09 17:35
Från PhotographsandWords

En värld av galenskap som blir verklighet genom texter, skelett, samhällsskikt och en kamp för att överleva. Med en mask som täcker halva ansiktet och svartsminkade ögon möter Scarlet oss på Art:erys huvudkontor för att prata om musik och det som många vill blunda för.

Berätta om världen som är uppbyggd av kaos.

En värld av galenskap är lätt att relatera till, även den som finns i mitt huvud. Jag har rört mig i undergroundkulturen och delar av samhället ingen visar i flödet på Instagram. Kontrasten mellan det vardagliga svenska beteendet är stor och jag vill dra det till sin spets. Genom att normalisera en galenskap istället för att hålla allt inom sig, det som man inte kan eller vill uttrycka så hamnar man i en slags galenskap, för att det är tabu. Vissa vågar gå emot det genom att uttrycka sig själva och jag märker att jag inte är ensam.

Vi är väldigt bra på att sätta etiketter på varandra. Men tycker du att det går att bestämma vad som är normalt eller vem som är ett freak?

– Jag bestämmer det! .Skratt. Nej, det är ingen som bestämmer det, människor ska reflektera över det själva och jag vill att folk ska ta det till sig. Ibland kommer det kommentarer på Instagram och det är ganska tydligt att personen bakom inte förstått poängen. Även om de ifrågasätter min världsbild och mentalitet, så vet jag att de tar till sig av vad jag säger och det är hela poängen. Tänk om alla kunde ta sig tid till att prata med någon som inte delar deras åsikter. Man kommer förmodligen inte kunna ändra deras åsikter, men det går att så ett frö som får dem att tänka om, att tänka till på ett annat sätt. Tack vare att jag har rört mig i olika delar av samhället, både i Indien, USA och Sverige, även Nordkorea har gett mig perspektiv på saker.

Var det för att hitta en plats där du kunde känna att du hörde hemma?

– Det var mer som en flykt från verkligheten, jag har alltid varit sådan och intresserats av annat än yta. Sverige är så fejkat enligt mig, vi hälsar inte på grannen och alla dörrar är stängda, trots att vi vet hur många som mår dåligt är det ingen som gör något.

Det verkar inte som om du påverkas så starkt av vad andra tycker.

– Jag har gått igenom så mycket och har erfarenhet av människor som agerat på olika sätt av en anledning. Det finns väldigt få undantag som jag inte har förståelse eller acceptans för. Det är enkelt att vara tuff bakom en skärm när ingen kan se dig, ibland bemöter jag vad som skrivs men inte alltid. Min kontakt med fans genom sociala medier är i överlag bra, även om jag ganska snabbt kan märka hur personen mår baserat på hur de uttrycker sig. Sedan finns det personer som är rent ut sagt farliga och det kan påverka. Även om allt skitsnack rinner av mig ganska lätt, speciellt det mina vänner berättar som mucisierar och de som är ute mycket. Jag vet att vissa män pratar om mig och det gör mig bara mer taggad just för att det är så intressant. Något som provocerar dem är att jag inte bryr mig när de går på mig, de får ingen reaktion. Kanske har det med min bakgrund att göra, att ha suttit på en instution med männsikor som har varit sjuka och sett det på nära håll.

Du har släppt två singlar, Age of Seduction och nu senast Hail The Apocalypse. Båda låtarna är väldigt intressanta när man lyssnar på texterna.

– Jag har en väldigt bra fantasi. Genom att ta samhällsstrukturen och omvandla det till ett bildspråk som inte direkt är uppenbart gör att det går att dra referenser. Den senaste handlar om en apokalyps baserad på artificiell intelligens, något som vi inom en snar framtid kommer behöva bemöta, oavsett hur många som blundar för det. Så man måste anpassa sig och inte vara rädd för framtiden. Låten handlar lite mer specifikt om världen efter apokalypsen och hur alla freaks som utgör världen av galenskap överlever. Alla andra raderas.

På din facebooksida finns några rader från Age Of Seduction. Bland annat står det 1, 3,4 men tvåan saknas, varför hoppar du över den?

– För att jag fick en känsla. Samtidigt finns det två syften, eller det blev det efter jag såg vad jag skrivit. Det handlar om att utöva vuxen fysisk aktivitet i grupp och då tänkte jag att en, tre eller fyra är kul, men två är det inte. Vilken rolig fråga, det är något jag inte har reflekterat över sedan jag skrev det.

Efter sommaren släpps din tredje singel och du har ett gig inbokat. När kommer debutalbumet?

– Det återstår att se, förmodligen till hösten men det är inget som är spikat. Jag har mycket material och vill inte släppa ett visst antal singlar per skiva, vilket är standard på bolag. Anledningen till varför jag valde Art:Ery och de mig, är för att vi delar samma vision och idéer om hur materialet ska släppas. Samtidigt är jag en artist som börjat från noll, att jobba upp ett varumärke tar mycket tid och eftersom jag inte gör det för att bli känd eller bekräftas så tar vi det steg för steg. Kanske beror det på att jag inte är 20 längre, oj spoiler. Skratt.

Många är än idag under illusionen av att signar man med ett skivbolag, då har man slagit igenom.

– Ja, jag har träffat många aktörer som vill samarbeta men det har inte fungerat. Hela den här grejen med kändisskap som musikbranschen bygger på är en lögn och tyvärr tror många fans fortfarande att det är något som det inte är. Om man växer upp med program som Idol och Talang så är det sjävklart att man tror det är den rätta vägen, varsesig det handlar om att bli känd eller artist. Jag tror att väldigt få skulle lockas av det om de visste hur det egentligen är. Många som blir signade tror att ”nu kan jag bara ställa mig på en scen, så sköter alla andra allt åt mig”. Då får man samtidigt vara beredd på att ge bort stora delar av sig själv och sitt konstnärsskap. Därför tog det så lång tid för mig att hitta ett bolag, för om jag hade signat med ett bokningsbolag eller större skivbolag hade jag fått ge bort så mycket. Nu arbetar jag med ett bra team och ett bolag som förstår mig, vilket många inte har turen att göra.

Jag läste att du gillar klassisk musik för att den får dig att känna. Är det val att inte känna annars eller en vilja att inte göra det?

– Klassisk musik är komplex, den har en dynamik och ett arrangemang som gör att musiken fungerar oavsett känslotillstånd. Man kan alltid hitta något nytt i låtar, oavsett hur många gånger man lyssnar på dem. Det stämmer att jag har svårt att känna saker och det är en blandning av att inte kunna eller vilja. Gör du något flera gånger så blir det till slut en vanan, för mig handlar det om överlevnad.

Hur kommer det sig att du valde just den masken som du har?

– Den kom till efter att de tre första låtarna skrivits. Eftersom jag inte vill spendera all min tid inne i en logé för att sätta fast ett par lösögonfransar och även ha något relaterbart föll valet på denna. När jag är ute på gig vill jag träffa de som arbetar, besökarna och planera med humparna eller de som sköter ljus och ljud.

Du sa att Scarlet inte är du utan ett konstnärligt projekt?

– Jag vill kalla det för ett projekt även om det inte kommer att hålla. Scarlet är en ideologi och en rörelse, vilket jag förkroppsligar. Tobias Forge (Ghost) sa någonting under sitt sommarprat gällande bandet Ghost och föreställningen Ghost. Jag har lite samma princip eftersom syftet är att bygga upp och sammanföra, att engagera folk och ta upp frågor som är tabu. Att normalisera sådant som vi inte pratar om.

Skribent: Gabi Mattsson

Foto: Press

Rock City Stockholm- Lördag

2018-05-03 19:43
Från PhotographsandWords

Andra dagen på Rock City Stockholm bjöd på skönt gung från Wildness och Dynazty, en akt som många sett fram emot nästan lika mycket som Michael Schenker Fest. Festivalens sista akt var inga mindre än REACH som trots lite strul med ljudet avslutade första upplagan av Rock City Stockholm med bravur.

WILDNESS

Först ut på scen denna lördag var inga mindre än Stockholmsbandet Wildness, som trots frånvaron av gitarristen Adam Holmström rockade ett av sina hittills bästa liveframträdanden. Inhopparen Christoffer Bertzell (Liv Sin) skapade som alltid magiska riff och energin smittade även av sig på publiken. Sångaren Gabriel Lindmark lyckades denna gången hålla rösten på en bra nivå tonmässigt och det lite kaxigt, skämtsamma mellansnacket fick många i pulbiken att skratta till. Melodierna satt som ett smäck, trummornas bastanta framfart med taktpinne satte takten, men gav samtidigt riffen och basgångarna utrymme. Sammanfattningsvis en mycket bra spelning med mycket ös, energi och melodier som klistrade sig fast i bakhuvudet.

Betyg: 3/5

DYNAZTY

En faktor som starkt kännetecknar medlemmarna i bandet är deras sammanhållning och att de alltid, oavsett vad ser ut att ha lika roligt på scenen. Att deras musikaliska katalog består av precis rätt blandning låtar är en annan. Sångaren Nils Molin är en naturlig frontman med stark pondus och stabil röst som passar musiken med exakt precision, likaså basens undertoner skapade av Jonathan Olsson. Tillsammans med trummisen George Egg och gitarristernas fingertoppskänsla för små överraskningar samt den hundra procentiga inlevelsen, ger gruppen publiken en upplevelse utöver det vanliga. Utan att ta bort fokusen från musiken får varje medlem sin stund i rampljuset,. Något som är beundransvärt är balansen mellan personligheterna och musiken som låter basen dundra och gitarrerna blänka oavbrutet. Ett ögonblick av hög kvalitet som tar slut alldeles för snabbt.

Betyg: 5/5

COLDSPELL

Med futuristiska inslag invarderar Coldspell scenen och lägger snabbt en förtrollning över publiken. Små inputs av hårdrock i både musik och framträdande får publiken att gunga med och trampa takten. Utan flådiga, överdrivna gester lyckas basisten Chris Goldsmith återigen dra blickarna till sig. Experimentell melodisk rock visas upp från ett nytt perspektiv när sångaren Niclas Swedentorp tar ton. Rösten är klar och stark, när det behövs extra kraft höjs den utan att det skär sig. Variationen mellan lite hårdare och ballader tyder på erfarenhet av livescenen. Showen är stilfullt, karismatiskt och ingen lämnas oberörd efteråt.

Betyg: 3/5

HOUSE OF LORDS

När ett band har passerat sitt bäst-före datum går det inte att fortsätta försöka leva på sina forna glansdagar, speciellt inte om man massakerar dem. House Of Lords var bra fram tills mitten av 90-talet med små höjdpunkter under åren, men att försöka kopiera soundet som en gång ledde till framgång är dömt att misslyckas. James Christian gör inte sig själv rättvisa, energin och charmen är borta och så även sångrösten. Instrumentalt bjuder bandet inte på något nytt, gitarristen Jimi Bell använder sig mestadels av samma repetoar rakt igenom. Även trummisen BJ Zampa, som outtröttligt kör med samma bensparkar och kast med trumpinnar förlitar sig på att "underhållningen" ska dölja hans oförmåga att hantera instrumentet korrekt. Takterna är slafsigt ihopslängda och det finns ingen koppling mellan de olika delarna.

Betyg: 1/5

BONFIRE

Nostalgi-trippen forsätter när Bonfire med nya sångaren. Alexx Stahl tar plats framför publiken. Uppenbarligen är det på en opera som bandet förvärat sin nya frontman. Blandningen av melodiös hårdrock och klassisk opera får trummhinnorna att skrika i protest. Även om det finns några höjdpunkter under spelningen, påminner konceptet till slut mer om en sövande vaggvisa.

Betyg: 1/5

MICHAEL SCHENKER FEST

Den legendariska gitarristen Michael Schenker har genom tiderna suttit orubblig på sin tron, så även denna kvällen. I sällskap av fyra handplockade sångare, som alla är speciellt utvalda för just de låtarna som framförs av dem. Högklassika musiker som sångaren Gary Barden, trummisen Ted McKenna och gitarristen Steve Mann är en del av showen och tillsammans skapar de fina kontraster. Trots att Schenker inte varierar sitt rörelsemönster på scenen, så är gitarrsolona inte från denna värld. De instrumentala låtarna låter åhöraren upptäcka nya partier som slår rakt på hjärtsträngen, trots alla år de har på nacken. Men för mycket av det goda är aldrig och bra, efter nittio minuter börjar musikerna tappa sin charm. Trots att det rakt igenom är bra material blir två och en halv timme för mastigt.

Betyg: 4/5

REACH

Avslutande akten REACH har till en början tyvärr problem med ljudet och Ludvig Turners sångröst görs inte rättvisa förrän efter att halva låten. Då tar spelningen fart och arenan känns plötsligt fullpackad. Marcus Johansson sitter som en styrande regent bakom trummorna och låter inga detaljer smita undan. Basisten Soufian Ma´Aoui river i strängarna så att de nästan slits av. När den starka sångrösten slungas ut mot publiken vänder några i dörren och rör sig återigen mot scenen. Trots att gruppen avslutar festivalen, spelar de som om det vore för flera tusen personer.

Betyg: 4/5

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg


Rock City Stockholm- Fredagen

2018-05-02 20:05
Från PhotographsandWords

Tolv band uppträdde under två dagar när första upplagan av Rock City Stockholm intog Annexet i helgen. Photographs&Words var så klart på plats och dokumenterade i bilder och ord när bland annat finska One Desire, H.E.A.T och The Cruel Intentions rockade loss under fredagen.

One Desire

Finnarnas uppträdande inleds med att frontmannen och sångaren André Linman springer ut på scenen som om han vore skjuten ur en kanon. Det höga tempot varar hela spelningen och alla medlemmar ser till att få en obrytbar kontakt med publiken. Hurt är en hit som snurrat flera varv på radiostationer och Spotify, vilket märks på publikens varma mottagande. När trummisen Ossi slår sönder sitt åttonde par med trumpinnar skämtar killarna med varandra. Mellansnacket är härligt rått, en kontrast till den melodiska musiken som är inbjudande och flexibel. Riffen är vassa och basgångarna rungar fint i bakgrunden. Trots att rösten svajar lite behåller melodierna sin form, tillsammans skapar de en charmig mix som går att klappa takten med.

Betyg: 3/5

H.E.A.T

Som alltid går gruppen rakt på sak och levererar outtrötligt högenergisk rock med frontmannen Erik Grönwalls högsparkande adrenalinkickar. Sammanhållningen i bandet lyfter fram både deras musikaliska likheter och olikheter. Taktkänslan är orubblig och tempot likaså, riffen som frammas av Dave Malone och keyboardens slingor skapar en melodi i sig. Alla medlemmar sjunger med i låtarna samtidigt som musiken färgas av deras egna personligheter. Bastanta trummor och en rungande bas gör att publiken hetsar medlemmarna att öka ännu mer. När Erik bärs av en armé utav fans till baren för att ta med sig showen dit istället når spelningen en av många höjdpunkter som uppstår under kvällen. En blyg allsång bryter ut under We Rule medan nävarna flyger i luften under Bastard Of Society, när gruppen går av scenen lämnar de ett tomrum som endast kan uppstå efter ett fantastiskt kaos bakom sig.

Betyg: 5/5

Slaughter

Som ett gäng uttråkad och trötta gubbar äntrar Slaughter scenen, att uppträda efter ett band som H.E..A.T är inte lätt, men för ett band som detta är det omöjligt. Gäspningarna är ett faktum redan efter andra låten och inget kan stoppa gäspningarna när sångaren Mark utan större variation fullkomligt slaktar uppträdandet. Vid femte låten ger vi upp eftersom att varje låt låter som en upprepning av den föregående och intresset blir inte bättre när det påminner mer om ett smörigt dansband än glamrock.

Betyg: 1/5

The Cruel Intentions

Förhoppningarna på bandet är redan från början stora, trots att mängden åhörare minskat drastiskt på grund av tiden så visar Lizzy DeVine och co att rocken är långt ifrån död. Hans specialla röst och argsinta rivande på gitarren orsakar många danssteg. Genie's Got Problem och Accindentally Intoxicated får publiken att leva upp och killarna osar av en sällsynt råhet som många glömde bort efter 1980-talets framgångar. Sleazerock blandat med hårdrockens bästa influenser, tunga trummor som hotar att spräcka trummhinnan och riff som river är vad killarna kastar mot publien som hungrigt ropar efter mer. Den enda nackdelen med uppträdandet är tiden. Det hade varit bättre och mer rättvist mot gruppen om de hade spelat innan H.E..A.T, för vinner över publiken gör de redan vid första takten.

Betyg: 5/5

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg

Stockholm City Rocks- REACH

2018-04-28 13:08
Från PhotographsandWords

REACH grundades 2012 av trummisen Marcus Johansson och gitarristen Ludvig Turner. Efter medlemsbyten tog Ludvig steget fram som sångare och basisten Soufian Ma´Aoui blev ny medlem. Senaste albumet The Great Divine släpptes för lite mer än två månader och rosades snabbt av kritikerna. Under sina sex år har bandet spelat på flera festivaler utomlands och även varit förband till Black Star Riders

Ikväll avslutar gruppen Rock City Stockholms två-dagars festival i Annexet.

Låtar vi gillar med REACH

RUNNING ON EMPTY THE GREAT DIVINE


Rock City Stockholm- Michael Schenker Fest

2018-04-26 17:00
Från PhotographsandWords

Från att att ha varit medlem i Scorpions och skrivit det mesta av låtmaterialet till att starta ikoniska UFO, så kan man lugnt säga att Michael Schenker uppnått det många i dag drömmer om. Hans internationella framgång genom UFO ledde till att han inspirerade band som Guns N´ Roses, Metallica och Iron Maiden. Michael är än idag en stor inspiration till många aspirerande musiker. Han har förutom ett antal soloalbum som alla nåt framgång blivit inbjuden till att spelat med band som Aerosmith, återförenas med Scorpions, tillfrågats till att bli medlem i Motörhead av ingen mindre än Lemmy Kilmister, men alltid följt sin egen vision.

Låtar vi gillar med Michael Schenker Fest

Warrior HEART AND SOUL

Fotocredit: Gabrielle Holmberg/Artpics.se

Stockholm City Rocks- H.E.A.T

2018-04-26 13:49
Från PhotographsandWords

Som fågel Fenix föddes H.E.A.T ur askan som bestod av två band 2007 och året efter släpptes det självbetitlade debutalbumet genom Peter Stormares skivbolag, Voxpop. Efter att ha uppträtt och turnerat med musiker som Alice Cooper, Edguy, Mustasch och Thin Lizzy kom genombrottet år 2009. Tre år senare släpptes albumet Adress The Nation, gruppens första med sångaren Erik Grönwall som efter att Kenny Leckremo lämnat bandet tog över rollen som frontman.

Kort därefter ökade farten på rocktåget ordentligt, mycket tack vare den karismatiska sångaren och utveckligen av musiken. Spelningar på stora festivaler som Graspop, Sweden Rock Festival och Download bokades. Förra året släpptes senaste albumet Into The Great Unknown och under den pågående turnen ersätter nu H.E.A.T ikonen Joe Lynn Turner på fredagens spelning.

Låtar vi med H.E.A.T

EYE OF THE STORM MANNEQUIN SHOW

Rock City Stockholm- House Of Lords

2018-04-25 12:52
Från PhotographsandWords

House of Lords har sedan det självbetitlade debutalbumet släpptes 1989 ansetts vara en av arenarockens främsta grupper. När deras elfte studioalbum Saint Of The Lost Souls släpptes förra året, ändrades lineupen en andra gång och Chris Tristram ersatte Chris McCarvill på basgitarr. Sångaren James Christian är den enda originalmedlemmen kvar sedan genombrotten under 90-talet. Om tre dagar intar amerikanarna scenen på Rock City Stockholm och vi förväntar oss inget mindre än äkta, amerikanska arenarock.


Låtar vi gillar med House Of Lords

Harley Quinn Go To Hell

HEMSIDA FACEBOOK





Rock City Stockholm- Coldspell

2018-04-23 14:52
Från PhotographsandWords

Coldspell har under 13 år och 4 album, varav det senaste A New World Arise (2017) turnerat i Europa och även USA. Bandet har bland annat varit support till danska Pretty Maids och engelska Lawless.

Med sin melodiska rock och riffiga gitarrer har gruppen sedan debutalbumet Infinate Stargaze (2009) klättrat på listorna och hyllats av recensenter världen över. Den 28 april intar de scenen på Annexet i samband med Rock City Stockholm och vi hoppas på en lika bra show, om inte bättre än på Klubben.

Låtar vi gillar ,med Coldspell

Call Of The Wild Forevermore

FACEBOOK HEMSIDA

Rock City Stockholm- Dynazty

2018-04-22 16:56
Från PhotographsandWords

Dynazty är bandet som på rekordkort tid gjort sig kända även utanför Sveriges gränser. När de inte uppträder som coverband på Pub Anchor turnerar gruppen runtom i Europa och Japan. Under sina tio år har killarna släppt fem album, varav det senaste var Titanic Mass. I skrivande stund befinner sig bandet i studion för att spela in album nummer 6, samtidigt som sångaren Nils Molin spelar in sitt första studioalbum som ny medlem i Amaranthe.

Låtar vi gillar med Dynazty

Cross The Line Roar Of The Underdog

FACEBOOK HEMSIDA

Rock City Stockholm- Wildness

2018-04-21 17:27
Från PhotographsandWords

Wildness grundades av trummisen Erik Modin för fyra år sedan (2014) som ett soloprojekt. Efter att gitarristerna Adam Holmström och Pontus Sköld blev permanenta medlemmar började sökande efter en sångare. Valet föll senare på Gabriel Lidmark (Streamline) och de första singlarna Stranger och Alibi släpptes senare samma år. När singeln debutsingeln Collide släpptes (2015) visade Erik upp sin mångsidiga talang och mixade, mastrade och producerade hela låten på egen hand.

Det självbetitalade debutalbumet släpptes den 27 november (2017) genom AOR Heaven/Metal Heaven Records och producerades av Erik Wigelius (Wigelius, Care Of Night) med Erik Modin som medproducent. Skivan har mottagets med öppna armar av skribenter världen över. Utöver detta har bandet skrivit ett bokningskontrakt med Rocknytt Lajjv Agency som drivs av Ron Dahlgren och Nina Dahlgren.

Låtar vi gillar med Wildness

Stranger Shadowland

FACEBOOK








Rock City Stockholm- The Cruel Intentions

2018-04-20 19:59
Från PhotographsandWords

Några år efter att den framgångsrika karriären inom Vains Of Jenna fick ett abrupt slut, grundande sångaren Lizzy Devine, The Cruel Intentions. Gruppen som skulle sätta sleaze rock på kartan igen,

Sedan grundandet 2015 har bandet fortfarande inte släppt ett album, däremot har sex singlar varav den senaste Sick Adrenaline (2017) ökat hoppet om ett fullt album. Bandet har spelat på flertalet festivaler, däribland Rest In Sleaze som grundades för att hedra minnet av Dave Lepard (Crashdiet). Gruppen består av både svenska och norska medlemmar.

Den 27/4 intar killarna scenen på Rock City Stockholm och vi kunde inte vara mer taggade!

Låtar vi gillar

White Pony Borderline Crazy

FACEBOOK HEMSIDA

Foto credit: Stian Ekre Photography

Gus G och Jesper Binzer, Debaser Strand

2018-04-20 19:25
Från PhotographsandWords

När gitarristen Gus G och sångaren Jesper Binzer (D-A-D) intar Debaser Strand bjuds det på svängning och raspig hårdrock. Dansk humor blandas med magiska gitarrsolon denna söndagskväll som börjar något ljummet.

Gus G

Till en början är lokalen nästan öde denna söndag, men allt eftersom fylls det på med folk. Gus G inleder spelningen med ett långt, musikaliskt stycke som är på gränsen till för långt. Med raspig röst förtrollar sångaren Dennis Ward publiken, musiken som stundtals påminner om bluesrock med några satser hårdrock har fina tongångar och ger utrymme för alla instrument. De trogna fans längst fram klappar händer och sjunger med, annars är mottagandet förvånansvärt ljummet. Soundet är djupt samtidigt som variationen är stark, men energin på scen svalnar i takt med temperaturen i lokalen. Ansiktsuttrycken hos musikerna är lätta att läsa av, men det är avtågandet från scenen som gör markeringen glasklar.

Se alla bilderna från spelningen HÄR

Betyg: 4/5

Jesper Binzer

Till vardags är han frontman och sångare i D-A-D , kvällens uppträande visar att Jepsers musikalsika kreativtet inte har några gränser. Mellan låtarna driver han med svenskarna som han hävdar inte förstår hans danska och pratar därför nästan svenska. Tunga basgångar och häftiga riff formar melodierna som lyfter låtarna, basisten Anders Borre Mathiesen står visserligen vid trummorna men drar ändå gång på gång uppmärksamheten till sig. Inlevelsen är lika lockande som hans sätt att hantera basen, fingrarna snärter mot strängarna med en beslutsamhet som även färgar av sig på musiken. Summan av kardemumma så är det rakt igenom en riktigt bra spelning, lättsam och behaglig.

Betyg: 4/5

Se alla bilderna från spelningen HÄR

Fotograf: Gabrielle Holmberg

Skribent: Gabi Mattsson

Plats: Debaser Strand

Datum: 15/4


Rock City Stockholm- Joe Lynn Turner

2018-04-17 09:22
Från PhotographsandWords


Joe Lynn Turner

Med en karriär som sträcker sig över mer än 40 år och inkluderar över 60 album credits är Joe Lynn Turner ett välkänt namn. På listan över band han varit frontman i hittar vi bland annat Deep Purple, Rainbow och Mother´s Army, utöver det flertalet gästframträdanden. Flertaligt prisbelönad finns det ingen som tvivlar på att Joe Lynn Turner är en av rock n rolls mest framstående personer.

Låtar vi gillar

Egde Of Tomorrow Can´t Let You Go

FACEBOOK HEMSIDA


Rockcity Stockholm- One Desire

2018-04-13 18:07
Från PhotographsandWords

Nu är det bara 14 dagar kvar tills Rock City Stockholm igång festen. Denna fredagen är det One Desires tur att stå i rampljuset.


One Desire

Finska One Desire slog igenom stort med det självbetitlade debutalbumet förra året. Grundandet av bandet skedde dock redan 2012 när trummisen Ossi Sivula startade projektet som senare blev till bandet vi idag känner till som One Desire.

Gitarristen Jimmy Westerlund är en prisbelönt producent/songwriter och även gitarrist. Med flertalet platina och guldskivor i ryggen har han utan tvekan bidragit till bandets unika sound. När sedan sångaren Andre Linman (Sturm und Drang) kom med i bandet samlades alla element som skulle behövas för att gruppens debutalbum skulle ta form. Singeln "Hurt" satte snabbt bandet på musikkartan, likaså "This is where the heartbreak begins". Trots att det bara har gått ett år sedan albumet släpptes är bandet redan tillbaka i studion och spelar in nytt material.

Låtar vi gillar

HURT APOLOGIZE


FACEBOOK HEMSIDA



Rock City Stockholm- Art Nation

2018-04-10 07:52
Från PhotographsandWords

Den 27 mars drar Rock City Stockholm igång festen med tolv akter uppdelat på två dagar. I samband med detta kommer vi under kommande dagar presentera varje akt för sig och även välja ut två låtar från varje band att börja peppen med.

ART NATION

Bandet grundades 2014 och har redan hunnit släppa två album, det senaste genom skivbolaget Sony Music/Gain. Efter att ha uppträtt på bland annat Sweden Rock Festival samt två bejublade uppträdanden på Ullevi Arena för Gothia Cup fotbollsturnering, bestämde sig flertalet medlemmar för att hoppa av bandet. Sångaren Alexander Strandell och gitarristen Johan Gustavsson är idag de enda originalmedlemmarna i det prisbelönta bandet.

Låtar vi gillar

Infected Need You To Understand

HEMSIDA FACEBOOK

Shiraz Lane & Crashdiet, Kägelbanan 30/2

2018-04-03 17:14
Från PhotographsandWords

När dörrarna till Kägelbanan öppnas möts vi av en förväntansfull publik. Efter en viss tids frånvaro är Crashdiet äntligen tillbaka och det är dags för deras nya sångare, Gabriel Keyes att bevisa vad han går för.


Shiraz Lane

Sedan släppet av gruppens andra album Carnival Days har gruppen varit ett hett samtalsämne, både innanför och utanför Finlands gränser. Precis som musiken är killarna energirik och höjer tempot stadigt uppåt. Frontmannen Hannes Kett far runt på scenen som en duracellkanin på rullskridskor, tonerna som rösten kan ta sig an slutar aldrig överraska eller nå nya höjder. Basisten Joel Axel och trummisen Ana Willman levererar på en hög nivå och håller taktpinnen intakt. Det nya materialet låter ännu bättre live och får en helt annan påverkan på publiken som ler i kapp med musikerna på scen.

Betyg: 3/5

Crashdiet

Att ställa sig på en scen kräver mod, men att göra det som sångare i hyllade Crashdiet kräver mer än så. Från början till slut bevisar Gabriel Keyes att hans röst och sätt att röra sig på scenen är som gjord för bandet. We Are The Legion är en singel som spelats flertalet gånger, men när It´s A Miracle och Beautiful Pain tar plats på scenen märks det tydligt att gruppen är tillbaka, starkare och mer sammansvetsade än de har varit sedan 2006. Martin Sweet är i sitt esse och levererar det ena riviga riffet efter det andra, alla musikerna är enade och ger varandra utrymme, samtidigt som de ställer upp för varandra. Nervositeten rinner av sångaren redan efter första låten och efter den andra har han hypnositerat publiken så till den grad att en ny fangrupp skapats. Publiken är snabb med att haka på killarnas direktiv och spelningen anses snabbt vara en succé enligt många i havet av människor. En lyckad första spelning för Crashdiet som återigen visar att det går att återuppstå ur askan, som Fågel Fenix.

Betyg: 4/5

Skribent: Gabi Mattsson
Fotograf: Gabrielle Holmberg

Plats: Kägelbanan, Stockholm

Event: Crashdiet och Shiraz Lane

Datum: 30/3

Se alla bilder från Shiraz Lanes uppträdande HÄR

Se alla bilder från Crashdiets uppträdande HÄR

Bonafide- Harry B James 16/3

2018-03-21 17:32
Från PhotographsandWords

När de fyra långhåriga rockmusikerna i Bonafide klev upp på Harry B James scen förra fredagen var trycket högt. Inledningen var snabb och ösiga låtar avlöste varandra. Pontus Snibb underhöll publiken med både musik och mellansnack, en onödig kommentar glömdes som tur var bort lika snabbt som den kom. Tempot är trallvänligt och det är utan tvekan gammal hederlig rock som spelas, men tyvärr sviker ljudet bandet gång på gång. Visslande mikrofoner som gungade oroväckande och basgångar som fick hela klubben att mullra var inslag som inte lät musiken komma fram tillräckligt mycket.

Trots tappra försök från bandet att ändå hålla ångan uppe nådde de inte ända fram och fler sökte sig istället mot baren. För de trogna fans som stannade kvar vid scenen fortsatte rocken flöda tills den sista rungande tonen ebbat ut. Även om det fanns faktorer utanför bandets kontroll som påverkade showen så var variationen på låtar och inlevelsen hos musikerna opåverkad, vilket ökade förhoppningen om att få höra musiken med rätt ljudbild en annan gång.

Se alla bilder HÄR

Betyg: 2/5

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg



Heaven Shall Burn + support Fryshuset 11/3

2018-03-17 15:04
Från PhotographsandWords



Ytterligare en söndagskväll spenderas på Klubben, Fryhuset i Stockholm när Heaven Shall Burn invarderar huvudstaden i sällskap av ytterligare tre band . Även om kvällens näst sista aktör August Burns Red är i fansens ögon större än huvudbandet, så varierar nivåerna på framträdandena rejält.

In Hearts Wake

Den Australienska gör ett bra första intryck med sin första låt, tyvärr håller det inte i sig och mot slutet av spelningen låter Jake Taylors growlandet mer som ett brölande. Inlevelsen är det inget fel på och musikerna gör sitt bästa för att fånga upp publiken som till en början ger med sig. Gitarristerna Ben Nairne och Eaven Dall bjuder på snygga riff och korta solon som fyller i där texten inte når fram. Deras trettio minuter på scen är inte tillräckligt för att göra något större avtryck allt eftersom låtarna avverkas på löpande band. Intresset för att uppgradera det något patetiska försök till moshpit är större hos åhörarna som mest liknar amerikanska fotbollspelare när de tacklar varandra. Om gruppen hade fått lite mer tid på scen och haft en mer genomarbetad setlist med en röd tråd hade de förmodligen lyckats upp en större fanskara efteråt.

Betyg: 2/5

White Chapel

När det är dags för kvällens andra akt ökar jublen ochbandet möts av exalterade skrik, något som sångaren Phil Bozeman utnyttjar till fullo. Det dröjer inte länge innan en fullskalig moshpit i större format är ett faktum, tempot i låtarna är bra och basgångarna starka. Trummisen Ben Harclerode sticker ut mest, trots att han sitter gömd både syns och hörs han mest av bandmedlemmarna. Små detaljer som ett perfekt slag mot cymbalen lägger till avgörande moment vid behov, för att sedan slås samman med resterande instrumentala partier. Ivern att berika publiken med något utöver det vanliga är deras akilleshäl, trots starka kontraster som både räddar och stjälper.

Betyg: 2/5

August Burns Red

Jake Luhrs är den självklara kombinationen mellan en jultomte och elektriker som på kvällarna förvandlas till en brutalt härjande musiker. Taket är nära att lyfta när JB Brubaker skjuter iväg sina sylvassa riff och ökar kaoset framför scenen. Deras scenvana är en lika stor fördel och går hand i hand med musiken. Stabilteten musikerna emellan grundas på kaos, råhet och en ovilja att följa i samma led som andra. Det händer hela tiden något på scen, bandmedlemmar byter plats i ett virrvarr av explosiva moment som borrar sig genom musiken. Till skillnad från föregående akter är det ren fröjd att se killarna göra scenen till sin under en vackert omvälvande stund.

Betyg: 4/5

Heaven Shall Burn

Som förväntat är det huvudbandet som spränger bort allt som skett före deras intåg på scenen, även om man ser gruppen för första gången så går det inte att stå emot deras hypnotiska dragsningskraft. Maik Weichert sparkar röv från start, med gitarren i högsta hugg går han till ostoppbar attack och slutar inte förrän sista riffet ebbat ut. Marcus Bischoff har en styrka i rösten som är snäppet högre än instrumenten, men det märks ändå att han utmanas av sina bandmedlemmar till att hålla jämna fotsteg. Utan att utnyttja möjligheten till några större överraskningar lämnar de utrymme för mindre och mer givande käftsmällar. Det börjar som en smeksam örfil, men slutar med en omtumlande explosion som inte räcker för den gigantiska skaran av hardcore fans som hungrigt törstar efter mer.

Betyg: 5/5

Se alla bilderna HÄR

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg (artpics.se)




Highride- Harry B James

2018-03-12 19:23
Från PhotographsandWords

Det ökända rockstället är fyllt till bredden av människor som fortsätter festen efter Turbojugend tillställning. Efter en snabb samling intar Highride scenen, introduktionen sker genom snabba riff och tunga basgångar när Black och Miss Misery drar igång. När sångaren/gitarristen Peter Waljus stämmer om instrumentet mellan låtarna, turas Mille Lithander (gitarr) och Kriss Keyes (bas) om att underhålla publiken. Till vår stora förvåning visar det sig att trummisen är en inhoppare som enbart repat tre timmar innan giget. Något som inte överraskar är att en grupp med tre stabila frontmän klarar av att leverera även under omständigheter av detta slag. Kriss visar återigen att han lätt kan slå basister som Duff McKagan på fingrarna, Tempot ökar när Peter likt en duracellkanin hög på adrenalin dansar runt på scenen, hans röst utvecklas och anpassas till varje låt med hårfin noggrannhet. Mille håller sig cool på vänster sida och det märks att publiken har svårt att fästa uppmärksamheten på en i taget.

Senaste singeln Sex Is My Substitute avslutar abrupt framträdandet, trots åhörarnas hopp om mer går gruppen av scenen. Tack vare medlemmarnas sprudlande energi och jävlaranamma var det ren extas för både öra och ögon att se deras bärsärkagång, osandes av riktig rock n´ roll live. Enda minuset är att tiden på platån var alldeles för kort.

Betyg: 3/5

Medlemmar:

Peter Waljus - sång/gitarr

Mille Lithander - gitarr

Kriss Keyes - trummor

Nicke Rosell - trummor

Skribent: Gabi Mattsson
Fotograf: Gabrielle Holmberg (artpics.se)

Här kan du se alla bilder från uppträdandet


The Last Band- En explosiv adrenalinkick

2018-03-05 19:39
Från PhotographsandWords

Iklädda midnattsblå dräkter som påminner om en armés med blänkande knappar, intar The Last Band scenen på Harry B James. Första riffet från Cleaning House slår som en ljudvåg mot publiken och resulterar i att två tjejer längst fram headbangar så hårt, att deras huvuden riskerar att flyga av.

Kaos och adernalin strömmar ut från de fem explosiva musikerna på scenen redan från start och känslan av att åka en rockande bergochdalbana uppstår. Med en pondus i rang med en världstjärnas kliver sångaren Coffe Blodeng upp på scenen och grabbar raskt tag i publiken med sin sång. Med uppspärrade ögon utmanas publiken och ställs på tå när gitarristen Alex Frid kommer fram i rampljuset. Isande solon levereras med jämna mellanrum för att skapa kontraster till den brutala musiken. Nackhåren reser sig som på kommando när Dennis Andersson backar upp på sång, inlevelsen som spelgas i basistens ansikte gör orden färgstarka och sprakande. Lägg där till ljuseffekter, lika hetleverarade som gitarristerna samt mastiga instrumentala partier som frammas av trummorna och du har en ostoppbar adrenalinkick framför dig. Covern på Rise Against "Bulls On Parade" är snäppet bättre än orginalet, en låt som höjer nivån på det redan överstigna trycket i den trånga lokalen.

Mellansnacket är rått och ironiskt, stundtals något bitskt, men The Last Band är inget för den med svagt hjärta. Envishet och en glödande kämparglädje kan ta en långt när det gäller en kräsen publik full med Stockholmare. Så även denna kväll när den uppeldade publiken som mot alla odds lyckats behålla huvudena på plats, tigger om ytterligare en till låt. Istället för en ny låt, får åhörarna det kaxiga svaret "Nu ska vi dricka öl".

Betyg: 5/5

Setlist

Cleaning House

6 Out Of 7

Move

White Powder

Pretty Boys

Bulls On Parade (Rise against cover)

So What

The Hunt


MEDLEMMAR

Christoffer Bloodeng (Coffe Blood)– Sång/gitarr

Alex Frid – gitarr

Axel Karlsson– trummor

Fredrik Eriksson– gitarr

Dennis Andersson– bas


Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg (artpics.se)


Se resten av bilderna här: https://www.facebook.com/pg/photographsandwords/photos/?tab=album&album_id=1661715243916630

Gabriel Keyes- Innan Crashdiet var musiken ett nedlagt kapitel

2018-01-06 08:20
Från PhotographsandWords

Mitt under julbordens rusningstid möter jag Crashdiets nya sångare Gabriel Keyes på Scandic Malmen. Inne i baren är stämningen på topp och vi slår oss ner i soffan för att prata identitet, Crashdiet och inspirationen från Black Veil Brides.

Iklädd en grå jacka med nitar och slappt linne med det blonda håret gömt under en svart hatt, kan Gabriel fortfarande passera som en av Stockholms många rockers. Men med rollen som frontman i legendariska Crashdiet följer även uppmärksamhet.

Både du och din bror, Kriss Keyes spelar i band, kommer intresset från att ni vuxit upp i en musikalisk familj?

Jag har alltid sjungit ända sedan barndomen, men första gången som intresset för att faktiskt spela i ett band kom var när jag såg ett klipp på Youtube från 1992 med Skidrow. Främst så var det Sebastian Bach och hans karaktär, men även hans karisma som kändes så magiskt. Jag har dock aldrig sett honom live, vi skulle ha gått på spelningen i Göteborg, på Sticky Fingers men saker hände som kom i vägen för det. Men sjävklart har Kriss spelat in, det var han som introducerade mig för Mötley Crue och Guns N´ Roses, fast Skidrow upptäckte jag själv.

Och nu ska du axla rollen som nya frontmannen i det återförenade bandet Crashdiet. Det har ju varit en hel del stormar runt dom och många trodde aldrig att gruppen skulle återförenas igen. Hur kommer det sig att du blev utvald, hölls det en audition eller känner ni varandra sedan tidigare?

Det kom sig faktiskt som av en slump, för fram tills att jag fick förfrågan av deras manager om jag ville ansöka till att bli Crashdiets nya sångare så var musiken ett nedlagt kapitel för mig. Eller ja, jag spelade fortfarande på gitarren där hemma, mest ballader.

Vad menar du med att det var ett nedlagt kapitel?

För att bandet, Perfect Crime som jag var med i tidigare, tillsammans med min bror så slutade det med att vi blev osams inom gruppen och det slutade med att jag tröttnade på precis allt. Tidigare hade jag långt, svart hår och det klippte jag av. Men så för ett par månader sedan fick jag ett meddelande på Facebook via chatten från en kille som heter Jesper som visste att Crashdiet letade ny sångare. Så jag tog kontakt med Sven Morén som bad mig skicka en ljudfil, så jag spelade in ett kort ljudklipp på mobilen med min sång och sedan styrde vi upp ett möte. Redan då kändes allt jättebra. Efter det andra mötet som då var med Martin Sweet, (gitarrist i Crashdiet) så insåg jag att vi hade rätt kemi och kunde skriva låtar tillsammans, en viktig grund för mig. Så nya singeln We Are The Legion som släpps på Nyårsafton är en av de första låtarna vi skrev.

Om vi går tillbaka till varför du började med musik, så är inspirationen från andra musiker oftast anledningen till varför någon vill arbeta med musik. Varför tror du att det är den vanligaste anledningen, att man vill vara som sina idoler och att det inte alltid är ens kreativa sida och kärleken till musiken som är den utlösande faktorn istället för att bara vara en del av anledningen?

Det är en svår fråga, men jag tror att som du sa, man blir inspirerad och känner att det finns något som representerar en. Jag kan inte svara på varför det är så, eller om det är karaktären eller artisten som redan är inne i det som gör att man själv vill göra samma sak.

Du nämnde tidigare att du klippte av dig håret, för många inom musiken är ens stil också en identitet. Var det ditt sätt att lägga grunden för en ny Gabriel?

Mer att jag var less på hela rockgrejen, men jag var inte mig själv. Att ha kort hår och bära vanliga kläder, det är inte jag, men det var en period då jag var riktigt trött på precis alt. Samtidigt så ifrågasatte jag mig själv och vad jag skulle göra, om det var värt det att satsa på musiken eller något annat. Till vardags är jag låssmed, men det är musiken jag vill jobba med. Och det gäller all musik, jag kan sjunga allt från pop till rock, men just rocken är den som tillfredställer mig mer. Den är mer energisk och det medför en stark känsla, att man kommer ut där på scenen och bara kör allt vad man kan, jag är riktigt taggad inför att spela med Crashdiet och visa folk vad jag kan.

Men all rock är inte energisk, är inte det snarare den känslan du personligen får av musiken?

Allt från melodisk rock till hårdrock har mycket attityd och energier, du kan skriva låtar om allt möjligt men jag vill att det ska generera i en positiv känsla. När jag hör rockmusik så vill jag dricka bira och festa, röra på mig och låta musiken ta över. Om jag skriver en ballad och sedan en låt som är hårdare och har mer attityd så är det två olika saker. Men viktigaste av allt, tycker jag när jag skriver musik är att det väcker känslor hos andra, inte dåliga utan positiva. Sedan skriver jag hellre om saker som går att relatera till och använder inte bara mig själv utan även andras historier, verklighets förankrande. Det fungerar säkert jättebra för andra som Iron Maiden att skriva om monster, men det faller inte mig i smaken. Sedan har jag inget emot Iron Maiden, de har några bra låtar som jag gillar, men det är inte ett favoritband.

Att Gabriel är energisk finns det få tvivel kvar om, redan från start då han klev in i foajén har hans energiska personlighet visat sig. Men på sätt och vis känns det lite som en yta, skapad för att skydda personen under. Alla leenden och blinkningar sätter upp en mur när vi snuddar vid djupare delar, men bitarna av den Gabriel som gömmer bakom sig den självsäkra ytan kommer även den fram.

Med dina 24 år är du också yngst i bandet och många i just den åldern vill gärna tro på att myten om rockstjärna lever kvar. Hur ser du på det?

Jag tror inte att det kommer bli så som det var förut, men kanske. Musik går i olika cykler hela tiden och nu är tyvärr rap musiken större än rock, så man kan nog säga att rapparna ses som de nya rockstjärnorna. Men samtidigt så, om vi till exempel tar Black Veil Brides så är anser jag att dom är ett av de få band som kommit till den nivån, då man kan referera till dom som rockstjärnor. Mycket inspiration kommer från hur de uttrycker sig, både genom musiken men också utseendet med allt smink och extrema scenshower. Många band idag spelar skitbra musik och allt, men de ser för jävla tråkiga ut på scenen.

Så när du intar Kägelbanan den trettionde mars kommer vi alltså få se något utöver det vanliga?

Helt ärligt så kommer jag bara att gå loss på scenen. Jag är energisk och gillar att röra på mig, något som är positivt när man ska stå på en scen framför en publik. Det är inte kul att se ett band som går upp och kör sitt set rakt upp och ner. Själva känslan av att gå upp på en scen är obeskrivlig, jag går upp dit med känslan av att vilja röja.

Är det rätt eller fel om jag säger att du känner att genom att stå på en scen, kan vara mer utagerande än du brukar vara?

Absolut, som Gabriel” är jag inte alls lika utagerande som artisten Gabriel. Som ny sångare i Crashdiet tror jag att det också är något som jag kan föra över på de andra i bandet. Låtarna är riktigt bra, men jag tycker att de tidigare har saknat energin som skickas utåt till publiken, och det är där mitt röjande och energiska jag kommer vara till hjälp. Låtarna ska vara kul att lyssna på, det får inte vara för mycket ångest (skratt).

Hur menar du nu?

Ja, vad menar jag nu. Vad jag försöker säga är att bandet gick mot ett sådant mörkt sound, som på albumet Playground. Det är en grym platta, men de behöver mer positiva låtar.

Men inte ens du, som utåt sätt verkar vara en glad prick och alltid på gång kan väl alltid vara positiv?

Nej självklart inte, jag har mina dippar också och kan bli deppig jag med. Men jag tror att min strävan efter att skriva musik som vill röra vid en speciell känsla, kan inspirerar andra. Även om allt som skrivs inte är positivt. Mitt syfte är att ta musiken till en högre nivå och jag har en bra känsla som säger mig att det kommer gå riktigt bra.

Apropå de stunder då allt inte är regnbågar och solsken, har du någon gång gått igenom en sådan mörk period att musiken var det enda som hjälpte dig tillbaka ut?

Efter en lång tystnad svarar Gabriel eftertänksamt och med låg röst att musiken alltid har varit det som hjälpt, oavsett vad han gått igenom.

Den finns alltid där och betyder allt för mig, oavsett situation så hjälper det att sjunga och spela gitarr, för då får jag en möjlighet att hantera det som händer. Men det har aldrig varit så att tanken på att utan musiken, då hade allt skitit sig. Hade jag inte haft musiken, så hade kampsporten varit något jag satsat på och tagit hjälp av.

Och sista frågan, hur ska du göra för att variera musiken så mycket det går och göra den spännande för åhöraren att lyssna på?

Genom att aldrig sluta leta efter nya saker att testa eller nya sätt att sjunga på, jag har mina små knep. Oftast är det i studion som känslan uppstår, den som föder alla nya ideér, du vet dom coola idéerna (skratt). Förut ville jag gärna härma andra sångare och det resulterade i att jag blev något som inte var jag, röstmässigt vill säga. Allt har redan gjorts, så det är svårt att hitta nya sätt och göra något som ingen gjort tidigare. Men jag försöker fortfarande att hitta mig själv.

Lyssna på We Are The Legion här

Youtube Spotify

Skribent: Gabi Mattsson (inyourfacemarketing@outlook.com)

Foto: Effie Trikili (effie@rocknytt.net)

The Hawkins- Hökarna flyger högre

2017-12-27 13:47
Från PhotographsandWords

Höjda nävar i luften framför scenen och en energisk rock n roll show på den är vad denna fredagskväll bjuder på. The Hawkins är tillbaka i Stockholm, något som ingen kan undgå att märka.

Som vanligt inleder The Hawkins med en rejäl snyting och gitarristen Mikael Thunborg sparkar rakt ut redan vid första riffet. Sångaren och gitarristen Johannes Carlsson trycker sig upp mot det osynliga motståndet, en charmig detalj är att han stampar takten med vänster och i samklang med trummornas snabbaste slag ställer sig på tå. Det enda som står i hans väg är mickstativet. Första spåren Alco-hole och Frankie Boy är starkt gripande och rösten innehåller fler växlar än en racerbil. Den som tvivlar på hur äkta historierna och känslorna bakom texterna är, blir snabbt varse om det genom en enda blick på sångaren framför oss. Albin Grill bakom trummorna är lika intressant att iaktta som vanligt, hans sätt att slå ner på trummorna är både varsamt och bestämt. Basisten Martin Larsson är utan tvekan en som vet hur man släpper loss på scenen, hans långa blonda hår svänger som en gardin och precis som Johannes och Mikael, ställer han sig med jämna mellanrum på tå. Det röda ljuset skär sig mot den energiska rocken och scenen räcker inte till. Framför den står flera män och höjer nävarna, deras fötter rör sig som i en steppande dans och musiken gör att vi alla drar in i ett träningspass utan dess like. Bless me, Rat Race och Amnesia öppnar upp bra för Perfect Son. Talet som hålls innan den senare visar en mer sårbar sida av den annars så energiska och utåtagerande frontmannen. Sparkarna är höga och vi backar några meter från scenkanten när Mikael får nog av att hålla tillbaka och ger ännu mer än vad man tror kan vara möjligt.

Shaking Ground är passande nog, för det känns verkligen som om hela atmosfären skakar och vibrerar av det turbulenta framträdandet på scen. En sak jag har gillat med Hökarna sedan första gången jag såg dem live, är att deras energi aldrig sinar och inga gränser existerar. Gruppen är så tajt att man blir extatisk av hur bra deras framträdande är, även denna gång. Let´s Go och efterföljande Ain´ Rock N Roll får oss att skaka rumpa ytterligare och Johannes utmanar sin röst att slåss hårdare mot de bastanta trummorna. Basens rundgångar är otroliga och gitarrernas riff är så samspelta med resterande, att man varken vet ut eller in. Men det är Rock N Roll som The Hawkins framför, på en högre nivå än tidigare. En detalj med killarna som är otrolig, det är att de väckt old school rock till liv och gett den elektriska stötar som fyllt den med sådan energi. Sista låtarna Give it up och Fuck You All I´m Outta Here är en bitande avslutning som dryper av attityd och tung musik.

En perfekt avslutning på året och en perfekt försmak av som komma skall när The Hawkins ger sig ut på Europaturé med Corroded år 2018.

Man vet aldrig vad som finns att vänta när The Hawkins kliver upp på scenen, men en sak är säker. I samma ögonblick som Hökarna klev ut i rampljuset skrevs historien om och rock n roll fick nytt liv igen. Det är så jag kommer minnas killarna och så även denna kväll. Hökarna flyger igen och denna gång så högt att de försvann ur sikte, men lämnade kvar tonerna av vår tids bästa kompositörers verk. Nya albumet Ain´t Rock N Roll finns ute nu för den som vill ha mer ljuv musik signerat The Hawkins.

BETYG: 10/10

BAND: THE HAWKINS

PLATS: CRAZY NIGHTS/HARRY B JAMES, ,KUNGSTRÄDGÅRDEN

DATU,M: 22/12

BANDFAKTA- THE HAWKINS

Johannes Carlsson- Lead vocals/Guitar
Mikael Thunborg- Guitar/Background vocals
Albin Grill-Drums/Background vocals
Martin Larsson-Bass

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg

Sverige och Danmark möttes när ColdSpell&Pretty Maids rockade loss på Fryshuset

2017-12-14 10:39
Från PhotographsandWords

​​

Lokalen är nästan fylld till bredden​ av musikälskare denna kalla lördag när danska Pretty Maids gör ett stopp på sin Future World 30th anniversary turné i Stockholm. Förbandet ColdSpell överraskar stort och det är främst en bandmedlem vi tar sikte på.

Med nya albumet A New World Arise ​har ColdSpell återigen lyckats göra sig ett namn och under spelningens gång blir det uppenbart varför. Sångren Niclas Swedentorp har en röst som matchar den lite mjukare hårdrocken perfekt och melodierna är i samklang rakt igenom. Michael Larsson på gitarr varierar mellan det ena mästerverket till instrument efter den andra, lika mästerligt som hans hanterande av de riff som ska levereras. Perra Johansson har en enorm koncentrationsförmåga och följer trumpinnarnas dans över trumsetet utan att blinka. Men den som sticker ut mest och som fångar både mig och mitt sällskaps ögon är basisten Chris Goldsmith. Hans utagerande på scen påminner om en gitarrists och det gör hela spelningen otrolig. Att se någon ge allt och lite till, genom att kasta sig rakt in i musiken och slänga tillbaka till publiken och ändå ha mer att ge, är något av det mest otroliga man kan få uppleva framför en scen. Och det är också därför som vi till större delen av uppträdandet lyssnar på resterande medlemmar, men har blicken fäst på den karismatiska basisten. Det är den lite sega starten till trots ett riktigt bra uppträdande och ColdSpell får med sig publiken som tjuter och hoppar efter mer.  Då detta är första gången jag ser ColdSpell är allt nytt för mig, men det finns ingen tvekan om att vi kommer stå längst fram på nästa spelningen igen.

BETYG: 7/10

ColdSpell

Niclas Swedentorp - lead vocals
Michael Larsson - guitars
Chris Goldsmith - bass
Perra Johansson - drums

Pretty Maids

Musiken var som bäst på 80-talet och det är något som Ronnie Atkins har tagit fasta på, med sin lite raspiga och härligt melodiska röst uppmanar han hundratals kroppar att röra sig som ett. Ken Hammer på gitarr ger oss små bitar av himlen genom ackorden och Allan Sørensen ​ser till att båda hjärta och händer slår och klappar i hans egen. Rene Shades på bas är ett bra komplement när det gäller att hålla takten balanserad och kommer då och då med nya överraskningar som får det att svänga till ordentligt. Chris Laney på keyboard och gitarr är ett välkänt ansikte från musikscenen och hanterar både instrumenten med en självsäkerhet få musiker kan besitta. Pretty Maids är den sortens band som man aldrig tröttnar på att se eller höra och det märks på publiken. Fötterna som stampar takten, händerna som är i luften hela tiden och alla rockers som låter sina svettiga kroppar svänga till egna tolkningar av musiken är bevis nog. Attityden hos danskarna är lika fräsig och cool som vanligt, skämtet om att Yellow Rain som egentligen handlar om Vietnamkriget, skulle vara baserad på "Golden showers" visar att gruppen inte låter sig styras av någon, inte ens ett skivbolag. Temperaturen bland åhörarna må vara hög, men det är inget emot vad det är på scen och när Rene och Ken bestämmer sig för att jäklas med både varandra och trummisen Allan är det många som skrattar. Underhållningen beror inte bara på musiken, utan att bandet själva är så närvarande. Dom är där med oss denna kväll och låter publiken komma så nära att svetten från Ronnies panna är nära att regna ner på de längst fram. De nio låtarna från skivan Future World avslutas alldeles för snabbt och även om tuffa Kingmaker och nostalgiska Little Drops Of Heaven samt avslutande A Merry Jingle är bra låtar, så är det Future World som lockat dit publiken denna kväll. Variationen mellan låtarna och hur den smyger in delar från olika genres och smälter samman till det som är Pretty Maids är en upplevelse man inte vill vara utan och att få uppleva denna kvällen med alla musikälskare som befann sig på Fryshuset denna kvällen är ett av de bästa musikminnena från 2017. 

BETYG: 10/10

PRETTY MAIDS

Ronnie Atkins - vocals,
Ken Hammer - guitars,
Rene Shades - bass,
Allan Sørensen - drums,
Chris Laney - Keyboards

Skribent: Gabi Mattsson

Fotograf: Gabrielle Holmberg