Det smärtar mig att din blick aldrig kan få mötas av min.
För jag vill se dig.
Jag vill finna ditt ansikte bland tusen andra.
Men vårt möte, är en omöjlighet.
En sensation som ingen kan acceptera.
För jag vet mycket väl vem du är.
Ditt skratt finns i mitt register.
Ditt leende skvallrar om en framtid som jag inte vågar se.
På samma gång vet jag, att vårt öde inte är att förneka.
Att vi en dag ska vi stå på samma scen.
Sjunga samma sång.
Den dagen, ska jag möta din blick.
Och aldrig titta bort.
Minusgrader på livets prognos. Liten
raket söker sig ut i natten. Under
isen skrapar ett sjökort. Havet tittar
bort. Vägrar vittna.
Likt en älva, förtrollar hon mig. Fastän
våra ögon aldrig mötts, vet jag vem hon
är. Hon är allt, ingenting och min oro.
Min bödel, mitt hopp.
Nog nu. Dansen vi dansat, upphör genast.
Likt en hund, har jag sökt mig till en värdig
flock. Men, skaran har skadat mig djupt. Hunsat
mig. Låt mig rymma!
Ack vad jag vet din smärta. Jag har känt den
själv. Hon högg dig i ryggen, och de såg på.
Ja, hon svek dig. Människor gör så. Sviker.
Byter vän mot flock.
Vaknar med kramp i själen. Fotot som står
bredvid sängen, smärtar mig. Ändå kan jag
inte sluta skåda det. Hon ler alltid.
Men inte mot mig.
I mig finns ett oväder. En storm utan
något slut. Likt en karta till ett inferno,
kommer stormen vägleda mig. Den blir min
undergång. Min död.
Aldgate Station. Åkturen är slut, men i
mina minnen fortsätter den för evigt.
Ty en resa, oavsett längd, har ett slut.
Livet går vidare.
På en scen i en mörk sal, spelar mister
Rêve för sitt liv, ty det liv han vill ha, kan
han få, om de behagar. ”Tack, men nej tack.
Vi känner ej dig!”
I en bastu på en ö kallad livet, satt en ensam gammal man och tänkte. Med sina minnens kraft, drömde han sig tillbaka. Till tiden han fortfarande hade vänner.
När mannen först flyttade till ön, fanns det en bro som gick till fastlandet. Men han använde den väldigt sällan, han föredrog att åka båt. Bron nyttjades dock flitigt av hans bekanta, då de inte hade några egna båtar.
En dag, när mannen hade väldigt tråkigt, bestämde han sig för att bygga en bastu. Han slet hela dagen med att bära fram virke, såga och spika. När han var klar med bygget, insåg han att han inte hade något att elda med. Då såg han den. Bron. Han gick fram, tog några plankor och började elda. Han använde ju aldrig den där bron ändå, tänkte han. Och mannen fortsatte i samma manér tills han eldat upp varenda bräda.
Under årens lopp noterade han att besöken från sina vänner blev allt färre, då bron inte längre fanns kvar. Sextio år har nu gått sen dagen han började elda av bron, och den enda vän han har kvar heter O.P. Andersson. Men hans besök är aldrig särskilt långa. För det allra mesta är mannen väldigt ensam. Och såhär i efterhand, kan han ångra att han eldade upp sin bro. Bastun må vara varm, men vad är väl en bastus hetta gentemot vänskapens eviga värme? Ingenting, suckade han för sig själv. Ingenting.
