Jag hade planerat att vara dejtingfri ett tag. Kände ett behov av att få en paus och bara ta hand om mig själv. Men så började jag ändå att prata med en person. Rösten i telefonen gjorde mig glad och nyfiken.
Vi bestämde att ses och vi klickade direkt. Allvarliga samtal blandades med många härliga skratt.
Sen har vi setts ett antal gånger de senaste veckorna. Ibland bara en kort stund och ibland en lång skön promenad längs Mälaren. Så mysigt och trevligt. Jag njöt. Han sa alla de rätta sakerna. Allt det jag ville höra.
Så mysigt att vara i den bubblan ett tag. Att släppa vardagens bekymmer och njuta av de stunder man har.
Men inatt tog sagan slut. Vaknade vid femtiden av att jag hade fått ett sms. Jag behöver prioritera mig själv. Vi måste stoppa.
Stoppa något som knappt börjat. Först bli invaggad i nån sorts falsk trygghet. Sen ett avståndstagande. Det gör ont i mig.
Jag har ända sen jag var en liten flicka levt med rädslan att bli övergiven. Samma känsla infinner sig nu. I min värld är det märkligt att ena dagen vilja planera mysiga saker för att nästa dag tydliggöra att det inte finns någon plats för något sådant i den andres liv.
Ja det finns mycket man skulle kunna säga och skriva. Att skriva av sig är lite läkande. För ja det gör ont. Det gör ont när man plötsligt vågar drömma och så väcks man brutalt av att det bara var en dröm.
Vad som händer framöver det vet jag inte. Jag vet bara att jag måste vara rädd om mitt hjärta och inte låta någon leka med mina känslor.
Hade förmånen att tillsammans med nästan 400 andra vara på invigningen av B26 igår.
En gammal industrifabrik har byggts om till modernt kontor med co-working spaces där mindre företag kan bli medlemmar och hyra plats och lokaler när de behöver. Ett bra initiativ för Västerås.
Hade också förmånen att ha med mig ett trevligt sällskap. Vi träffade en gammal kollega till honom och fick en privat guidning och fick se lite mer av huset och den beryktade takterrassen. Det var jättekul.
Ibland är livet bara som en dålig film..
Gick iväg hemifrån igår för att hämta en hyrbil och hämta den yngsta avkomman på fritids. Säger i dörren till tonårsdottern ”glöm inte att låsa dörren ordentligt när du går.” Hon skulle iväg på en weekendresa med ett gäng ungdomar.
Jag åker iväg. Plockar upp bil och lillan.
Vi har några mysiga timmar på Erikslund. Äter och shoppar.
På vägen hem tar vi vägen över näst äldsta sonens boende för att lämna hans efterlängtade ridväst. Inser att mobilen snart kommer ladda ut och beger oss hemåt i mörkret.
Parkerar bilen så nära det går hemmet. Plockar ur det vi har shoppat och börjar gå mor vår port.
Halvvägs börjar jag känna efter min nyckelknippa. Den är inte där!! Har den ramlat ur väskan i bilen? Men nej den är inte där.
Vi tar oss in i porten med hjälp av porttelefonen. Men sen kommer vi inte längre. Använder sista procenten batteri att ringa fastighetsjouren. Mitt i samtalet så dör batteriet.
Det här är inte sant. Det här händer inte. Vad ska vi göra nu?
Vi ringer på grannarna som naturligtvis inte är hemma
Vi åker ner och sätter oss i entren och väntar. Många tankar mal i huvudet om hur vi ska lösa situationen? Barn, matkasse och urladdad mobil..känner att paniken lätt kommer krypande..
Efter en stund som känns som en evighet så kommer en granne. Får låna hennes telefon och kunde efter många om och men få tag på jourlås. Vilken hjälte som rycker ut en fredagskväll till vår räddning.
Men det blev en dyr erfarenhet.
Från och med nu ska jag alltid dubbelkolla att nycklarna är med.
Jag har valt att kandidera i maj till Europaparlamentet. Jag finns på plats 20 på Kristdemokraternas lista. Du får jättegärna sätta ditt kryss för mitt namn och jag ska strax berätta varför.
För nästan exakt 10 år sedan skulle min mamma genomgå en planerad höftledsoperation. Det var planerat att byta båda höftlederna. Det är en rätt vanlig operation som rent krasst inom sjukvården räknas som en standardoperation. Det görs ett x antal sådana runt om i Sverige varje dag. Men en operation är såklart alltid en operation. Alla i familjen var taggade och mest såklart mamma själv. Hon hade gått väldigt många år och haft jätteont.
Operationen gick bra och hon stannade först på sjukhuset i två dygn. Jag gjorde ett kort besök där och slogs över hur snuskigt det var. Hur ostädat det såg ut och hennes sänglakan var inte bytta. Det var både sårvätska och blod som hade runnit på dem. Nu har jag inte någon som helst aning om det påverkade det som hände sen. Men, jag var i alla fall illa berörd när jag åkte därifrån. Mamma tillhör generationen som inte klagar och är tacksam. Jag ser ju hur mkt de har så jag ska inte klaga ar hennes svar när jag klagade för henne.
I alla fall kommer mamma hem och hon har inte ont men är alldeles röd runt operationsområdet. För att göra en lång historia kort så slutade det med att hon fick åka tillbaka till sjukhuset efter ett par dagar hemma.
Hon hade drabbats av en kraftig infektion i såret antibiotika sattes in och en ny operation planerades.
Den här gången fick hon inte komma hem efter ett par dygn utan blev kvar totalt 7 månader på sjukhuset. Det blev ett antal operationer. Hon fick så mkt antibiotika att hon drabbades av svampinfektioner i såret. Dessutom fick hon någon variant av mrsa. antibiotikan ville inte hjälpa. På sjukhuset tog de kontakt med experter sunt om i världen för att hjälpa henne. I alla fall så slutade det med att de fick ta ut protesen på ena sidan för kroppen behövde vila. Idag är det fortfarande så. Hon får tillbringa resten av sitt liv som rullstolsburen.
Mamma är fortfarande inte den som klagar och visst det hade kunnat sluta mkt värre än det gjorde för henne.
Nu undrar ni säkert vad det här har med EU att göra? Jo det är så att antibiotikaresistensen är ett globalt problem. Ett problem som inte stannar vid Sveriges gränser. I Europa drabbas människor dagligen av någon typ av mrsa bakterier som är resistenta mot antibiotika. På vanlig svenska betyder det att den inte hjälper ett skit.
EU kan göra två saker och det vill jag vara med och bidra till. Den första är att vi kan ha gemensamma riktlinjer för antibiotikaanvändning. Idag överkonsumeras det antibiotika i många länder som ges mot sjukdomar där den egentligen inte behövs. Det är en viktig patientsäkerhetsfråga.
Det andra är att det behövs resurser till ny forskning på området. Vi behöver antibiotika 3.0. En ny generation som kan möta de nya bakterierna och hjälpa dem som drabbas av dem. Här kan EU vara en viktig spelare.
Jag vill ha ett Europa som bryr sig om människor. Det här är ett problem som drabbar människor. Värst utsatta är redan sjuka människor med begränsat immunförsvar. Det är därför som jag väljer att kandidera till Europaparlamentet i maj. Om du också vill ha ett Europa, ett EU som bryr sig om människor ja då ska du ta en KD valsedel och kryssa numer 20. Tack för din röst och ditt engagemang att du orkade läsa ända hit.
På ytan ser det här ut som vilka chokladbollar som helst. Men det förstår ni ju att det inte är.
Här är en nyttig variant men naturliga ingredienser. Så goda enligt mig.
Testa själv
8-10 färska dadlar
2 msk kakao
0,75 dl kokosolja
2,5 dl havregryn
2 msk proteinella
3 msk jordnötssmör
Mixa allt i en mixer eller med en mixerstav.
Rulla i kokosflingor
Ställ i i kylskåpet i ca 1 h
Mums!
Idag är det dags. Operationen som jag väntar på och som jag velat göra länge.
När läkaren bestämde sig gick det fort. Jag fick en tid bara efter 2 veckor. Det är jätteskönt.
Just nu passar det bra i tiden också för det är lite lugnare.
Jag har fått ett dubbelrum på avdelningen. Konstigt att det fortfarande finns kvar delade rum.
På ena bilden ser ni dagens frukost som jag fick svälja med minimalt med vatten.
Det är en robot som ska utföra operationen och det är titthålskirurgi. Det blir spännande. Ja fast jag kommer ju inte vara vaken.
Det känns alltid lite utlämnande att bli sövd och lägga sitt liv i någon annans hand. Det är många tankar som far genom huvudet. Tänk om jag inte vaknar mer? Fast jag vet att det inte är så farligt egentligen. Men tankar finns ju där i alla fall.
De har planerat att göra operationen tidigt så jag var här redan 06,30.
Operationen tar i sig själv cirka en timme men kringarbetet minst lika mkt så de sa att man ska räkna med 3 h innan man är på uppvaket.
Det här blir ett sorgligt inlägg men sorg är en del av livet.
Det har gått 11 år sedan men jag kan fortfarande känna den outgrundliga sorgen och smärtan. Sorgen över det lilla pyre som fanns i min mage inte finns längre.
Jag hade blivit oplanerat gravid. Hela kroppen ställde om sig snabbt den här gången. Men det var en sak som var annorlunda. Jag mådde så illa. Det hade jag inte gjort tidigare två graviditeter. Men en dag så kändes det bara konstigt. Illamåendet bara upphörde. Det var som att trycka på en lysknapp.
Några dagar senare får jag jätteont i magen. Det är påsklov och jag väljer att åka in till sös till gynakuten. Mest för att jag ville ha en bekräftelse på att allt var ok. Men det fanns också en gnagande oro om att något var fel.
Jag kommer aldrig glömma läkarens blick och bilden på ultraljudsskärmen. Den visar ett litet pyre. En liten människa så tidigt. Men det var något fel. Hjärtat på pyret hade slutat slå. För ett ögonblick kändes det som om mitt eget hjärta stannade också. Läkaren beklagade och sa att eftersom det var tidigt så kommer kroppen ta hand om det själv. Om jag inte hade börjat blöda efter 10 dagar skulle jag kontakta dem igen. Jag skulle också lämna några blodprover regelbundet för att se att hormonnivåerna sjunker.
Jag åker hem förtvivlad och känner mig tom. Det är en overklig känsla att gå runt med ett dött pyre i magen. Kroppen är fortfarande full av hormoner. Brösten har växt och ömmar, en förberedelse för att så småningom kunna producera mjölk till pyret. Det är bara ett fel. Pyret lever inte.
I 10 dagar går jag runt i något sorts vakum. Maken är då lättat och tycker att det är skönt att det inte blev något för helst ville han ju inte att det skulle bli fler än de 3 vi redan hade.
Sen kommer smärtan den fysiska och kroppen stöter ut det som skulle blivit en liten bebis men som inte blev.
Jag är förtvivlad och det känns som om man ramlar ner i ett bottenlöst svart hål. Sorgen blir lite av en förbjuden sorg. För man ska ju inte sörja när man har 3 barn. Tänk på de som inte har något. Men sorgen över det som inte blev förminskar ju inte kärleken till de som man har.
Men sorgen väller över mig titt som tätt. När jag minst anade det så bara strömmade tårarna ner för ansiktet. Jag kände mig så ensam och så förtvivlad. Jag trodde inte att man kunde känna så starka känslor.
Jag trodde att sorgen och smärtan skulle lindras om jag fick ett nytt barn. Efter några månader av övertalning så går han med på att vi försöker. Dealen vi gör är att vi ger det ett år och händer det så händer det annars så är vi glada nöjda med det vi har. Sista månaden på det året så händer det.
Men ett nytt barn kan inte ersätta den förlusten. Ett nytt barn tar inte bort sorgen och smärtan. Med facit i hand önskar jag att jag hade fått hjälp att bearbeta sorgen innan jag hade fattat beslut om att försöka bli gravid igen.
Jag tror inte att jag är ensam som kvinna att bli lämnad av vården i en sån här situation. Det finns förvisso resurser om man ber om det men att orka vara stark och be om att få hjälp. Ja det är inte många som orkar det i en sån situation när sorgen är så påtaglig. Alla kvinnor borde erbjudas samtalsstöd i en sånhär situation.
Jag är tacksam och glad över de barn jag har. Men sorgen är något som alltid kommer finnas där. Den förändras över tiden men den försvinner inte.
Jag tror på att vara sann. Det är inte så att man alltid måste berätta allting men det man säger ska vara sant..
Jag blev så trött när jag läste den här artikeln.
https://www.vlt.se/artikel/allmant/tuffa-forhandlingar-om-styret-i-vasteras-det-har-varit-skrik-spring-och-slag-i-dorrar
I alliansen har vi suttit kanske 15 timmar max totalt i diskussioner. Här påstår han att han har förhandlat i över 100 timmar.
När vi har haft våra förhandlingar så har det varit väldigt lugnt. För lugnt egentligen för min smak.
Jag tror att sanningen segrar till slut och Västerås förtjänar politiker som inte far med osanning.
Jag har tidigare suttit och förhandlat med Anders Teljebäck och inte heller han är känd för att skrika och smälla i dörrar.
Det är så upprörande att min 14 åriga tjej och hennes kompisar inte ska kunna gå på stan en söndagseftermiddag utan att det händer något. I söndags blev en kille i hennes gäng nedslagen och sparkad på när han skulle hämta sin cykel. Min dotters gäng blev uppmanade av polisen att inte hålla till på stan.
Det finns några gäng nere på stan som hänger där som tror att de äger stan. De ägnar sig åt att sätta skräck i andra och bete sig på ett sätt som inte är accepterat. Så kan vi faktiskt inte ha det. Det är inte ok någonstans.
Nu verkar det som om det gick bra för killen som blev nedslagen så vitt jag vet var det inte några allvarliga skador. Men det är ändå inte ok.
Vi måste ta tillbaka tryggheten i Västerås city. 14 åringar ska inte behöva bli nedslagna när de går på stan.
På väg till Wien. En studieresa med styrelsen och ledningsgruppen för Bostad AB Mimer. Det är det kommunala bostadsbolaget i Västerås.
Jag har haft förmånen att sitta i presidiet för Mimer i 8 år. Först som 2:e vice ordf i 4 år och nu som 1:e vice ordf i 4 år.
Det har varit en spännande resa att vara med i styrelsen och jag hoppas att den inte tar slut nu.
Än så länge är ingenting färdigt om hur Västerås ska styras framöver. Därför är det ingen som vet vem som kommer ha förtroende för olika positioner den kommande mandatperioden.
Jag är dock övertygad om att Västerås kommer att få sin regering innan Sverige har fått sin.
Det mesta i den nationella politiken tyder på att det blir nyval. Om det blir nyval så är jag beredd att ställa upp.
